Jessicas grotta

Dag 7: Ditt stjärntecken och om du tycker att det passar din personlighet [30 dagar]

Eftersom jag är född den 4 september, innebär det att mitt stjärntecken är Jungfrun.
 
Då jag inte är så astrologi-intresserad, är jag inte heller så insatt i varje stjärntecken och vad dessa står för etc. Därför fick jag fuska lite nu inför det här inlägget och sökte upp vad som står om Jungfrun. Jag fastnade för sidan Stjärntecken.se och vad de skrivit om just Jungfrun.
 
 
 
 
 
Jag kan faktiskt hålla med om det mesta som de har skrivit om Jungfrun. Trots att jag fyller trettio om bara ett par år, är jag fortfarande väldigt blyg av mig och det kan därför ta en stund innan jag tinar upp i sociala sammanhang (till det kommer även min sociala fobi). Även att tycka om struktur och ordning är något som stämmer in på mig, men på grund av depressionen har jag inte haft orken att ta tag i vissa saker här hemma som definitivt borde ha bättre ordning och struktur. Jag har även en tendens att överreagera känslomässigt och jag är väldigt inåtvänd och tillbakadragen. Som sagt, det mesta som de har skrivit stämmer in på mig. Det är nästan så att man kan tro att de studerade mig innan de skrev sidan.
 
Fast jag tror inte att dessa egenskaper beror på att jag är just Jungfru. Jag ser det snarare som en slump att det blivit så. Dock kan jag säkert ha fel, men det är i varje fall vad jag tror.


Dagens citat:

"Görat följer av varat, det springer fram ur varats grund. Det som människan bör göra ger sig när hon är som hon skall vara."
(Erwin Bischofberger)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: 30-dagarsutmaning, bloggämnen under 30 dagar, jungfrun, stjärntecken;

Kärleken till ett barn (Betty Mahmoody och Arnold D. Dunchock)

"Kärleken till ett barn börjar där Inte utan min dotter slutade. Betty Mahmoody berättar vad som hände efter det att hon räddat sig till den amerikanska ambassaden i Ankara. Hon beskriver svårigheterna med att återanpassa sig i USA, den ständiga rädslan för Moodys hämnd samt sin förtvivlan över en lagstiftning som inte kan erbjuda henne och dottern ett ordentligt skydd.
 
Betty Mahmoodys erfarenheter delas av tusentals kvinnor. Hon beskriver några av de fall hon arbetat med och där hon kommit att stå de drabbade nära. Hon skildrar deras öden så detaljerat, dramatiskt och insiktsfullt som bara den kan som själv upplevt samma lidande.
 
Betty Mahmoodys andra bok är inte bara en uppskakande skildring av den ohyggliga tragedi som uppstår då ett barn kidnappas. Det är också en kärleksfull och viktig berättelse om barns utsatthet."
 
 
 
 
Kärleken till ett barn är alltså uppföljaren till Betty Mahmoodys första bok - Inte utan min dotter. Kärleken till ett barn tar vid där första boken slutar och man får ta del av Betty Mahmoodys kamp för bortrövade barn, en del av arbetet med filmen Inte utan min dotter samt hennes och dotterns anpassning till deras nya tillvaro.
 
Jag hade inte läst Inte utan min dotter innan jag gav mig i kast med uppföljaren, men det gjorde inget. Man får i Kärleken till ett barn en tillräckligt god uppfattning om hur situationen har sett ut. Däremot blev jag faktiskt ännu mer intresserad av att läsa Betty Mahmoodys första bok efter det här.
 
Då detta är en bok som skildrar en persons egna upplevelser, tycker jag att det blir svårt att bedöma den som om den var en skönlitterär bok. Jag tycker att det är starkt av henne att dela med sig av allt det här och hennes kamp för bortrövade barn är beundransvärd. Dock tycker jag att redogörelserna i boken är lite hoppiga och vissa alldeles för flyktiga. Vad jag menar är att det blir stundtals svårt att hänga med, eftersom hon hoppar fram och tillbaka mellan olika årtal. För min del hade det känts bättre om hon varit konsekvent och tagit allt i kronologisk ordning. Dessutom kände jag att vissa delar av boken gick alldeles för fort och bara var en skrapning på ytan. Jag hängde helt enkelt inte riktigt med alla gånger.
 
Som helhet tyckte jag att Kärleken till ett barn var en intressant läsning och det är ett viktigt ämne som Betty Mahmoody tar upp. Tyvärr är jag för dåligt insatt i hur situationen för bortrövade barn ser ut idag, men om det är lika vanligt som när boken skrevs, är det minst sagt skrämmande. Jag blir beklämd av att barn nyttjas som verktyg för föräldrarna i syfte att hämnas på eller såra den andre. Det är inte okej att använda barn på det sättet!
 
Det här exemplaret har jag fått.


Dagens citat:

"När du är närvarande i detta ögonblick, då bryter du kontinuiteten i din berättelse om det förflutna och framtiden. Då uppstår sann intelligens, och även kärlek."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: Arnold D. Dunchock, Betty Mahmoody, kärleken till ett barn;

Illamående under graviditeten

Innan jag blev gravid kände jag till att ett vanligt tecken på att man var gravid, var att man mådde illa på morgonen. Så snart en karaktär i tv-serien sprang till toaletten för att kräkas på morgonen, kunde man vara ganska säker på att personen var gravid. Om en i bekantskapskretsen klagade på ständigt illamående, var ens första tanke att hon var gravid. Och så vidare. Och så vidare.
 
Naturligtvis stämmer detta in på vissa. Dock gjorde det inte på mig. Från kanske vecka 4 eller 5 fram till ungefär vecka 12 eller 13, mådde jag konstant illa - från det att jag vaknade till dess att jag gick och lade mig för att sova på kvällen. Till en början kom jag och älsklingen fram till att mörk choklad kunde lindra detta illamående. Fast då behövde jag äta det med jämna mellanrum för att hålla illamåendet i schack. När illamåendet väl kom, kunde det ta tid innan jag lyckades få bort det. Andra tipsade mig om att äta salta kex m.m., men det fungerade inte alls. Eller, det fungerade den sekund då jag åt de där kexen, men så snart de var uppätna, kom illamåendet tillbaka.
 
Det här illamåendet gjorde det svårt för mig att äta middagar. Jag var tvungen att äta långsamt och ganska små portioner åt gången. När vi åt ute vid något tillfälle under den här perioden, slutade det med att jag inte klarade av att äta upp allt på tallriken, eftersom det kändes som om jag skulle få upp allt igen.
 
 
 
 
Dock hade jag viss tur, till skillnad från vissa andra. Jag slapp ständiga kräkningar. Det var endast i slutet av min akuta illamåendeperiod (vecka 12 eller 13), som jag under två, tre dagar inte fick behålla det jag åt - fram tills jag testade att dricka vatten blandat med salt (= min hemmagjorda vätskeersättning). Efter det kunde jag återigen börja äta. Under dessa två, tre dagar när toalettstolen blev lite av min "bästa vän", följde Ninjan efter och lade sig bredvid mig, samtidigt som han gav mig medlidsamma blickar. Vår lille kisse. <3
 
Efter den här akuta illamåendeperioden, har jag "varit tvungen" att äta något regelbundet för att inte må illa. Då har det räckt med ett digestivekex, mariekex, frukt m.m. Jag har därför under graviditeten alltid haft med mig mariekex eller digestivekex i handväskan - för att kunna stilla ett eventuellt illamående. Fast det illamåendet som jag känt vid dessa tillfällen, har inte alls varit lika hemskt som det jag drogs med i flera veckor i början av graviditeten. Och även där hade jag tydligen tur, för vi läste någonstans att det finns de som mår ständigt illa under hela graviditeten. Stackars dessa kvinnor. Jag höll själv på att ge upp mot slutet av min egen illamåendeperiod, så jag kan tänka mig hur de lider, de som får dras med det längre tid.


Dagens citat:

"Vågar man inte göra misstag, vågar man inte göra något alls."
(Hans Werthén)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: graviditet, illamående under graviditet;