"Kom över det!"

När jag hade insett att ätstörningen blivit ett märkbart problem för mig nu under graviditeten och efter att jag hade pratat med barnmorskan om det, försökte jag prata med en närstående om detta eftersom personen såg på mig att något var fel. Jag hade knappt hunnit nämna att jag åter fallit ned i ätstörningsträsket, förrän personen - märkbart irriterad och en smula upprörd - tyckte att jag skulle se till att komma över det och istället vara tacksam över livet jag har i magen. För jag är väl tacksam?!
 
...
 
Jag blev ärligt talat lite paff av den här reaktionen, för den här personen borde verkligen förstå att det inte är så enkelt att "komma över" psykisk ohälsa, då personen själv lider av det (dock inte ätstörning). Och naturligtvis är jag tacksam över att vara gravid! Herregud, hur kan jag inte vara det, med tanke på hur många det är som har svårt att få barn eller av olika anledningar inte kan få barn? Jag har till och med dåligt samvete över hur lätt det var för oss att bli gravida, eftersom det finns de i min närhet som har problem med detta. Under hela graviditeten har jag gått och varit rädd för att dessa personer känner sig provocerade av att jag och älsklingen ska få uppleva lyckan att bli föräldrar, när de själva kanske inte kan få göra detsamma. Min ätstörning handlar inte om att jag skulle vara otacksam över livet som dag för dag, vecka för vecka växer i min mage. Min ätstörning grundar sig i något helt annat, men "tack vare" kroppens förvandling nu under graviditeten, fick den en ursäkt för att åter försöka ta över mitt liv. Det är naturligtvis mitt eget fel, eftersom jag nu har insett att jag borde ha tagit problemet mer på allvar när älsklingen fick mig att inse att jag hade den här problematiken (runt 2009 eller 2010). Fast otacksam är jag inte. Då skulle jag aldrig blivit gravid från första början.
 
 
 
 
Att säga "Kom över det!" eller "Ryck upp dig!" till någon med någon form av psykisk ohälsa (oavsett vad det är), är långt ifrån en bra idé. Det visar bara hur lite man förstår hur det hela fungerar. Tror verkligen den här personen att jag inte hade "kommit över det" om jag kunnat? Hade det funnits en av- och på-knapp hade jag varit den första att trycka på den. Jag vill kunna njuta av min graviditet i lugn och ro och inte behöva få dåligt samvete och ångest så fort jag äter eller bara tänker på att äta. Jag vill slippa känna tvång att gå ned och träna för att reducera eventuell viktuppgång som dagens middag kan ge mig. Jag vill slippa få ångest över att inte kunna träna, när jag ligger i soffan och knappt kan röra mig på grund av foglossningen.
 
Att få bukt med olika former av psykisk ohälsa är inget som görs över en natt. Jag håller i skrivande stund på att jobba med min ätstörningsproblematik och har gjort det ända sedan det gick upp för mig att jag har kvar det här problemet. Visst kan jag vissa dagar känna att det vore enklast att ge efter för den förföriska rösten som ideligen viskar i mitt öra, men jag gör inte det eftersom jag vet bättre. Eftersom jag har ansvar för ytterligare en person som finns i min kropp.
 
Som jag har förklarat tidigare är den här kampen inte enkel (framförallt inte när det finns ytterligare saker som jag kämpar med samtidigt), men jag gör vad jag kan. Jag ska ta mig igenom det här. Jag ska "komma över det". Men det kommer ta tid.
 
 
 
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att det sista en person med psykisk ohälsa behöver höra, är att personen ska se till att "komma över" sitt problem. Om det hade varit så enkelt, hade man givetvis gjort det för länge sedan. Om det är det enda du har att säga, då är det bättre att du sväljer den kommentaren och endast tänker den för dig själv. Ingen blir hjälpt av att få höra att man ska "komma över det". Det blir snarare tvärtom - att man känner ännu mer press och mår ännu sämre.
 
Kan vi därför enas om att "kom över det" är en onödig kommentar som vi här och nu raderar ur vårt vokabulär?


Dagens citat:

"There is no way to happiness - happiness is the way."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Hanan:

Men herregud vilken dum kommentar! Du kämpar på så bra Jessie, så försök att inte låta den personens ord sänka dig.

En sak till; du behöver inte ha dålig samvete över att du blev gravid så lätt, eller vara rädd för att provocera någon. "De personerna" är mer än glada för er skull :)