Daisypath Anniversary tickers

Språkkrockar

Trots att jag är född och uppvuxen i Skåne, är det inte alltid så lätt att förstå danska. Ett litet försvar är att jag har lite lättare att förstå skriftlig danska än muntlig (trots att jag rätt ofta såg på danska barnprogram när jag var barn). Fast det gick ändå rätt så bra för mig att agera dansk-svensk tolk när jag och älsklingen var i Danmark över en helg förra sommaren. Så helt borta är jag inte. Bara nästan.
 
Hur som helst. Förra hösten hade min chef blivit av med en bilnyckel i samband med en flygresa och när hon kom tillbaka till Sverige, bad hon mig ringa hittegodsavdelningen. Problemet var bara att hon hade flugit till Kastrup (Köpenhamns flygplats) och därför var det dit jag fick vända mig.
 
 
 
 
För att göra en lång historia relativt kort: det uppstod inte en fullkomlig katastrof när jag försökte förstå handläggaren, men det tog en stund innan jag var helt på det klara med vad det var hon sade. Förhoppningsvis blev hon inte alltför irriterad på den tröga svenskan som ringde.
 
Kanske är jag ensam om att tycka det här, men bara för att man är svensk, borde det inte vara en självklarhet att man förstår danska och norska - vilket de allra flesta tycks ta för givet och om man är skåning är det nästintill dödsstraff ifall man inte förstår danska. Jag menar, det är inte alltid det enklaste att förstå svenska dialekter. Varför ska det då vara en självklarhet att förstå två andra språk (även om de påminner om svenska)?


Dagens citat:

"Livet kastar citroner på oss, en del klagar över att det svider i ögonen, andra gör citronsaft."
(Hans Wertén)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Försök till bedrägeri!

I helgen när jag och älsklingen var på Kvantum och handlade, bestämde vi oss för att unna oss lite Ahlgrens bilar i och med att de såldes lite extra billigt. Och nej, vårt försök att hålla oss undan från socker har inte riktigt fungerat, men vi ska försöka bli bättre på det.
 
Nåväl, väl framme vid påsarna, grep älsklingen tag i en påse med lakritsbilar. Dock lade han tillbaka den i protest och förklarade att han kände sig lurad;
 
 
 
 
Älsklingen tog en annan påse med lakritsbilar och vi kunde lämna Kvantum utan några missöden. Biltillverkarens försök till bedrägeri misslyckades! Åtminstone för vår del.
 
Funderar på om det är nu man ska kontakta tidningarna och göra en stor sak av det hela? Det verkar ju onekligen populärt att reagera över sådana här småsaker. Fast det gäller kanske bara när man får en kanelgiffel i en påse med saffransgifflar (eller om det nu var tvärtom...)?


Dagens citat:

"I Närvarons stillhet kan du förnimma att den formlösa essensen i dig själv och i den andra är ett."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den mest korkade av korkade frågor

Jag vet att detta inlägg kommer strida mot det jag tidigare skrev om att försöka se positivt på tillvaron. Fast det här känns som en ganska viktig fråga för mig, så jag väljer ändå att skriva om det - även om jag kan framstå som negativ och bitter.
 
I ärlighetens namn skäms jag över att jag tidigare har varit en av dem som jag nu kommer att skriva om. Fast kanske kan jag bli ursäktad med att jag var ung och dum? Hur som helst, när jag läste Malin Rockströms krönika i Hallands Nyheter den 23 maj i år, kunde jag inte göra annat än att helt och hållet hålla med henne. Man frågar inte andra par/personer om när de tänker skaffa barn!
 
Så snart jag och älsklingen hade gift oss 2011, fick i alla fall jag frågan från vissa personer om när vi tänkte skaffa barn. Dock slutade de närmaste fråga om detta, efter att vi enhälligt klargjorde att vi inte ville ha barn - det räckte gott och väl med våra (o)djur. Att vi sade så till vår omgivning, var för att vi ville jäklas lite eftersom i vart fall mina anhöriga blev mäkta upprörda över beskedet att vi inte avsåg att avla några barn. En av mina anhöriga tog sig till och med friheten att berätta detta för en av sina vänner - som hånfullt slängde detta i ansiktet på mig vid ett tillfälle (vilket naturligtvis gjorde mig rätt arg, eftersom jag inte ansåg och anser fortfarande inte att denne kompis hade med det att göra - oavsett om påståendet var sant eller ej). Egentligen hade inte min anhörige heller med att göra om och när vi tänkte skaffa barn, men personen hade absolut ingen rätt att börja föra detta vidare till sin omgivning. Jag räknade med att den anhörige skulle behålla informationen för sig själv.
 
 
När jag lekte på en lekplats för ett par år sedan med min systerson.
 
 
Precis som Malin Rockström skriver, vet man aldrig vad som ligger bakom "barnlösheten". Paret ifråga kanske inte kan få barn av olika anledningar och tycker att detta är otroligt jobbigt. Andra kanske genomgår en IVF-behandling och som jag har förstått det är den typen av behandling ganska jobbig att behöva gå igenom. Så den "oskyldiga" frågan kan kännas som en kniv som körs genom bröstet på den som frågan riktar sig mot. Varför verkar ingen tänka så långt? Hur skulle man själv ha känt om man haft svårigheter att skaffa barn och jämt och ständigt fått frågan när man tänker skaffa barn? Jag skulle mått piss, rent ut sagt.
 
Vad tror man dessutom att man har för rätt att få veta hur andra tänker kring barnskaffande? När blev det en rättighet att få veta sådana intima och privata detaljer? Vad angår det andra om jag skaffar barn eller inte? Mitt beslut påverkar knappast andra - vare sig jag skaffar barn eller inte. Kommer det ett barn, så kommer det ett barn. Så enkelt är det.
 
Jag har en närstående som gång efter annan frågar mig när en av mina vänner ska skaffa barn - trots att jag försökt vara tydlig med att denna närstående - eller någon annan heller för den delen - inte har med det att göra. I ärlighetens namn har inte ens jag med det att göra - oavsett hur nära vänner vi är. 
 
Jag är väl medveten om att det så småningom kommer komma frågor om när vi ska skaffa ett syskon åt vår lille bebis. Tråkigt nog kan jag inte svara att vi inte vill ha barn längre. Däremot kommer jag var fullt tydlig med att personerna som frågar inte har med den saken att göra - oavsett om risken finns att personerna kan ta illa upp av mitt svar.
 
Så kan vi inte enas om att den frågan - när någon annan tänker skaffa barn - upphör att existera från och med nu? Det är helt enkelt en fråga som man INTE ställer. Oavsett hur pass nära man står en person. Okej?


Dagens citat:

"Jag har lärt mig att leva varje dag som den kommer, och inte skapa problem genom att frukta morgondagen."
(Dorothy Dix)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Från dödstankar till livsglädje (Malin Rosén)

"Precis som många andra trodde jag för några år sedan att bara den som var smal kunde vara snygg. Att få bort några kilo är ofta ett lättare mål att nå, än att träna upp insidan för att må bättre. Den som är osäker provar alla möjliga bantningsmetoder, som kan få allvarliga konsekvenser för en redan bräcklig person. Ibland till och med livshotande. Det är lätt att tro att självkänslan stärks, och att jag kommer att må bättre, om jag bara går ner i vikt. Det fungerar inte så.

Idag vaknar jag till varje ny dag och längtar efter det som dagen har att bjuda på. Tyvärr har det inte alltid varit så. För några år sedan ville jag bara avsluta det lidande som dagens prövningar slängde mot mig. Min låga självkänsla drev mig allt längre in i det mörka anorexiadjupet. Jag hade turen att träffa på Mia Törnblom som guidade mig till rätt väg och gav mig verktyg för att träna upp självkänslan. Den resa jag då påbörjade skulle helt förändra mitt liv.
 
Idag jobbar jag som kognitiv coach och hjälper människor som lider av ätstörningar. Under mitt tillfrisknande blev det allt tydligare för mig att det var mental hälsa som var mitt kall. Tack vare min lärare och numera samarbetspartner Gaya Pienitzka har jag fått djupare insikter om mentalt välbefinnande och tagit min personliga utveckling till nya höjder.
 
Ska man må bra - på riktigt, behöver man träna både den fysiska och psykiska hälsan. Följ med på min resa mot det bästa målet som finns - livsglädje. Jag har valt att kalla detta för mentafys."
 
 
 
 
Det var på bloggen Bodypalace som jag först fick höra talas om Malin Rosén och hennes bok Från dödstankar till livsglädje - där hon bland annat berättar om den ätstörning som hon råkade ut för. Eftersom jag på den tiden själv aktivt kämpade mot mina egna ätstörningsdemoner, ville jag gärna läsa boken.
 
I den första delen av boken berättar Malin Rosén om sin sjukdom och när hon sedan bestämde sig för att bli frisk. En del av detta kände jag igen mig i och fick magont av. Fast Malin Rosén fick mig också att börja fundera över orsaken till min egen ätstörning, då hon menade att för att kunna bli frisk måste man ta tag i grundproblemet. Annars kommer sjukdomen endast "sova" inom en. Jag har börjat inse att det sistnämnda är det som gällt för min del.
 
Men Från dödstankar till livsglädje är mycket mer än en berättelse om någons ätstörning! Mot slutet av boken skriver hon bland annat om positivt tänkande och vilken kraft och makt detta verktyg har. När jag läste detta, kändes det som en självklarhet. Varför tänker inte alla så? Malin Roséns klokheter fick mig att fundera över mitt eget liv och mina handlingar. Jag blev inspirerad att verkligen ta till mig det hon skrev och jobba med att bli mer positiv och känna mer livsglädje. Livet är för kort för att man ska behöva gå runt och må dåligt.
 
Som jag skrev tidigare handlar Från dödstankar till livsglädje om mycket mer än en flickas ätstörning. Man får verktyg till att kunna känna mer glädje i sitt liv. Mycket av det Malin Rosén skriver om, känns igen från Mia Törnblom - som har varit Malin Roséns inspirationskälla. Jag tycker därför att alla bör ta sig tid att läsa den här boken. Kanske kan man snappa upp något som kan göra livet bättre.
 
Det här exemplaret har jag fått.


Dagens citat:

"Just när livet är på väg att ebba ut, just då döden alldeles påtagligt står för dörren kan det hända att den efterlängtade upplysningen, som under så lång tid har gäckat alla förväntningar, äntligen sker och åtföljer händelseförloppet."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Faktureringshysteri - vad tjänar den till?

Jag kan förstå att man som egen företagare vill fakturera så mycket som möjligt varje månad. Det jag däremot har svårare att förstå, är den faktureringshysteri som uppstår vid månadsslutet hos vissa. ALLT ska med just den månaden - trots att det kanske bara är en dag kvar och den ansvarige för företaget egentligen inte har tid att beräkna hur många timmar som lagts ned sedan föregående fakturering och det inte finns någon annan som kan göra denna beräkning.
 
 
 
 
 
Varför kan man inte bara nöja sig med att fakturera det som går och är rimligt under månaden och ta det andra under nästa månad? Är det verkligen vettigt att fakturera allt en viss månad och sedan inte ha något mer att fakturera under nästkommande månad? Nu är jag kanske osedvanligt korkad, men vore det inte bättre att ha ett rätt jämnt flöde varje månad vad gäller fakturering? Borde inte det vara bättre egentligen?
 
Eller är jag helt ute och cyklar?


Dagens citat:

"Det du vill bli, det är du redan."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att bete sig som en struts löser inga problem

Under min tid på advokatfirman har det inte förekommit alltför många klienter som inte betalar - om man jämför med hur många klienter som vi har per år. Fast naturligtvis händer det att vissa klienter inte betalar som de ska och gör sig okontaktbara när vi försöker på tag på dem.
 
Ibland - fast det är väldigt sällan - händer det att någon klient hör av sig efter x antal år och vill ha hjälp igen. Naturligtvis begär vi då att den gamla skulden regleras först, innan vi drar igång något nytt ärende för den här klienten samt att personen betalar in ett förskott.
 
 
 
 
Vid något tillfälle dök en tidigare klient mig när jag var och handlade på Kvantum och började prata om sin obetalda skuld till oss. Personen förklarade att anledningen till att denne inte betalat, var för att personen inte haft några pengar. Då jag frågade varför personen helt enkelt inte hade kontaktat oss och talat om det (för vi hade trots allt vid upprepade tillfällen försökt få tag på klienten både brev- och telefonledes), fick jag till svar att personen hade skämts för mycket.
 
Jag kan på sätt och vis förstå den tanken, men vad tror dessa personer att de tjänar på att sticka huvudet i sanden istället för att ta tag i problemet? Om personerna istället hade hört av sig, hade vi ju kunnat komma överens om en avbetalningsplan eller liknande. I mina ögon är det mer ärligt att se problemen i vitögat och faktiskt handskas med situationen - oavsett hur pinsamt det än kan vara. Jag skulle ha kontaktat den jag var skyldig pengar, ifall det hade uppstått en situation då jag inte hade kunnat betala för mig. Jag skulle vilja försöka lösa situationen istället för att fly från den. Skulle inte du det? Jag skulle bara må dåligt ifall jag medvetet struntat i att lösa en sådan situation.
 
Problem brukar inte försvinna av sig själva - däremot har olösta problem en tendens att slå tillbaka när man minst anar det.


Dagens citat:

"Att vara närvarande är alltid oändligt mer verkningsfullt än något man kan säga eller göra, även om närvaron ibland också kan ge upphov till ord eller handlingar."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland går det för fort

När jag började arbeta på byrån för snart fyra år sedan, fick jag lära mig att förkorta så mycket som möjligt på klientkorten (händelseförteckning i ärendena) - för att både spara tid och plats. Därför benämner jag min chef med hennes initialer. Detta görs som sagt endast internt.
 
 
 
 
 
Fast det gäller att tänka sig för när man pratar med utomstående, exempelvis domstolar. Vid något tillfälle när jag pratade med en handläggare på förvaltningsrätten, höll jag på att benämna min chef med hennes initialer istället för hennes namn. Jag lyckades dock ändra mig och hoppas att handläggaren inte hann höra mitt misstag.
 
Undrar hur handläggaren skulle ha reagerat om jag inte hade tänkt mig för eller kommit på mig själv?


Dagens citat:

"Under tvångstankar och planer, under känslor, positiva som negativa, finns det en ocean av frid."
(Gangaji)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

En klar förbättring

Nuförtiden när jag ska hem från jobbet på eftermiddagarna/kvällarna, är det mer regel än undantag att tåget är cirka fem minuter försenat. I början innebar det att vi resenärer då allt som oftast missade anslutningsbussen in till stan och istället fick vi stå och vänta cirka 20 minuter på nästa buss. Eftersom anslutningsbussen är till för att ta resenärerna till och från stationen, kändes det lite retligt att vi alltid missade den.
 
Egentligen är en väntetid på 20 minuter inte hela världen, men på kvällen när man kommer hem från jobbet gör det faktiskt en hel del psykiskt. Dessutom innebar detta att jag rätt ofta missade zumba-passen, eftersom denna försening gjorde att jag inte hann ta mig bort till Vesterhavshallen.
 
 
 
 
Fast på sista tiden har anslutningsbussen börjat invänta oss och kör in till stan så fort alla resenärer är ombord.
 
Jag vill därför rikta ett stort tack till Hallandstrafiken. Det betyder mycket för mig som resenär att så smidigt och snabbt som möjligt få komma hem efter en lång arbetsdag. Och ett riktigt stort tack till alla chaufförer - som alltid är lika glada och trevliga. Det är alltid lika roligt att få åka med er.


Dagens citat:

"Ljuset och mörkret kan ej bestå vid sidan av varandra."
(Mäster Eckhart)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Berömma mera!

Jag vet inte om jag är ensam om att känna så här, men jag upplever det som om samhället mest är fokuserat på att hitta fel hos varandra och lyfta fram dessa. Som om vi enbart vill se livet ur en negativ synvinkel. Till exempel när jag reste mycket med SJ och blev upprörd varje gång tåget var försenat. Om jag istället hade ryckt på axlarna och tänkt på alla de gånger då tåget faktiskt varit i tid, är jag säker på att jag skulle ha mått bättre.
 
Jag har börjat inse mer och mer att det verkligen inte tjänar något till att fastna vid andras fel och brister och absolut inte att beklaga mig över dessa för den berörda personen eller inför andra. Det enda som händer är att jag blir på dåligt humör och riskerar kanske till och med att bli ovän med andra. Naturligtvis finns det tillfällen då det kan vara bra att lyfta fram mindre bra sidor hos någon, så att denne blir medveten om det och får en chans att förbättra sig. Eller att helt enkelt säga ifrån om någon beter sig på ett kränkande sätt eller handlar orätt. Men det beror självklart på situationen.
 
Fast jag är ändå övertygad om att det inte tjänar något till att reta sig på någons mindre tilltalande sidor. Det vore definitivt bättre om vi istället började lyfta fram varandras positiva sidor och berömma varandra för det vi gör - oavsett hur "liten" bedriften i sig än är. Exempelvis, om en person har satt som mål att springa 5 km en dag, men bara orkat med ungefär 2 km - då är det bättre att lyfta fram och poängtera att det är bra gjort av personen att överhuvudtaget orkade springa, oavsett hur långt personen sprang. Bara att ge det ett försök och göra sitt bästa är en vinst i sig.
 
 
 
Eller, om man har fått ett sommarjobb en sommar, men inte tycker att det är ett väldigt roligt jobb (det är kanske långt ifrån ens drömjobb) - istället för att gå runt och vara besviken, är det mycket bättre att tänka att man i alla fall har ett jobb och får en inkomst och att det här jobbet ger en erfarenheter som man annars kanske inte hade fått.
 
Alla behöver vi bekräftelse - oavsett om det är från oss själva eller från andra. Även om jag hittills har varit ganska dålig på att ta till mig beröm, tycker jag att det är lika trevligt varje gång någon berömmer mig för det jag gör. Att någon annan lägger märke till eller uppmuntrar det jag gör, betyder mycket. Det värmer. Jag är nog inte ensam om att känna så. Varför ska man då inte passa på att göra någon annan glad så ofta man kan? Jag själv känner glädje när jag lyckas göra någon annan glad. Gör inte du det?
 
Jag tror definitivt att samhället hade fått ett trevligare klimat om vi började fokusera mer på det positiva hos varandra och tala om för en annan när denne gjort något bra eller berömma för att denne i alla fall försökt. Även om man kanske inte tror det, finns det i de allra flesta fall en positiv sida. Det gäller bara att vara uppmärksam.


Dagens citat:

"Livsvisdom är att kunna njuta av nuet."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Positiva kramar
Jessie

Resultat från bokbytardagen

Äntligen! Efter att ha missat bokbytardagen två år i rad, lyckades jag till slut genomföra bokbyte på Varbergs bibliotek den 16 maj i år. Och jag ser redan fram emot nästa års bokbytardag!
 
Sist jag deltog i bokbytardagen (2014) hade Varbergs bibliotek satt upp en gräns på max fem bokbyten per person. Av den anledningen hade jag laddat upp med fem böcker hemifrån som jag inte ville ha kvar och som jag hoppas har fått bra hem nu. Dessa sötnosar fick följa med mig hem istället;
 
 
Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg
Jag är den som skall komma av Johanna Nilsson
Tillbaka till henne av Sara Lövestam
Den flygande trumman av Lennart Hellsing
Det var inte jag sa Robinhund av Alice Lima de Faria
 
 
Som du ser var jag inte helt självisk, så nu ökade de olästa böckerna här hemma med bara tre stycken. I mina ögon är det inte någon farlig ökning. Jag hinner säkert läsa ikapp det under det som återstår av året. Jag ligger trots allt före i min läsplanering.
 
Blev det något bokbyte för dig i år?


Dagens citat:

"Book collecting is an obsession, an occupation, a disease, an addiction, a fascination, an absurdity, a fate. It is not a hobby..."
(Jeanette Winterson)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Sinnessjukt

Jag minns inte hur jag fick tips om den här podden, men podden Sinnessjukt hamnade i alla fall på min lista över poddar som jag vill lyssna på.
 
Sinnessjukt drivs av Christian Dahlström och handlar om psykisk ohälsa i alla dess olika former. Det är en mycket intressant podd att lyssna på och Christian Dahlström ger ett seriöst intryck - inte enbart för att han själv drabbades av bland annat depression, även om det stärker hans ethos lite.
 
 
 
 
Genom att lyssna på Sinnessjukt, känner jag att jag får större förståelse och nya insikter om både mig själv och även om psykisk ohälsa i stort. Trots att det blir mer och mer accepterat att prata om sitt psykiska mående, har vi fortfarande en bra bit att vandra innan det blir lika accepterat som att ha en förkylning. Därför beundrar jag Christian Dahlström och hans arbete.
 
Det här är en podd som jag definitivt rekommenderar andra att lyssna på - även om man själv inte lider av någon form av psykisk ohälsa. Om inte annat kan man få bättre förståelse för vad det innebär och för människor som dessvärre drabbats av någon form av psykisk ohälsa.


Dagens citat:

"Om man intar en ödmjuk attityd så tilltar ens goda egenskaper. Men om man är högfärdig så blir man avundsjuk på andra och man blir arg på andra, och man ser ner på andra. Genom detta skapas olycka i samhället."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Åklagare

Jag tycker att det är väldigt bra att Sveriges Domstolar/Domstolsverket (DV) hela tiden jobbar på att få fram lättbegriplig information om rättsväsendet och att domstolsspråket förenklas. Just språket anser jag är väldigt viktigt att anpassa, eftersom alla ska ha möjlighet att kunna ta till sig domar och annan information, utan att behöva vara juridiskt utbildade. Dock är det inte alla jurister som håller med om detta. Har fått höra en och annan kommentar från vissa advokater, som tycker att domstolarnas tydlighet börjar bli löjlig.
 
Sveriges Domstolar har lagt upp en kort informationsvideo om vad en åklagare har för roll och vad dennes arbete går ut på (i korta drag). Ta dig gärna tid att se denna knappt två minuter korta film. Jag kan tillägga att åklagarens arbete kan vara mer spännande än vad som framgår av beskrivningen - det är åtminstone min erfarenhet efter de tre månader under våren 2012 då jag praktiserade på en åklagarkammare. :-)
 
 


Dagens citat:

"Den kärlek som du söker efter överallt finns redan inom dig. Den kan framkallas av olika personer eller händelser, men till slut måste du inse att du är denna kärlek. Källan till all kärlek är inom dig."
(Gangaji)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att glömma in absurdum

Sedan jag drabbades av min depression, har mitt minne definitivt blivit sämre jämfört med tidigare. Under graviditeten har minnet blivit ren katastrof! Enligt älsklingen kommer denna "gravidhjärna" att hålla i sig i två till tre år efter förlossningen. Med andra ord vet jag vad jag har att se fram emot ...
 
Nåväl. Jag tänkte hur som helst dela med mig av en händelse som är ett utmärkt exempel på när min glömska nästintill bara blir löjlig.
 
Jag och min chef försöker fika tillsammans när tillfälle finns, vilket blir rätt sällan eftersom min chef har väldigt mycket att göra och är iväg på förhandlingar var och varannan dag. Hur som helst, när vi en morgon hade bestämt att vi skulle fika, gick jag till köket och satte på kaffe till min chef och tevatten till mig själv. Sedan gick jag tillbaka till receptionen och fortsatte jobba lite till.
 
 
 
 
Efter en stund gick jag åter ut till köket, eftersom jag reagerade på att vattenkokaren aldrig lät - vilket den alltid gör annars. När jag kom till köket, var vattenkokaren avstängd. Den stänger alltid av sig så snart vattnet har kokat upp, så det i sig var inget konstigt. Jag satte därför händerna runt apparaten för att känna om vattnet hade kokat upp.
 
Iskallt.
 
Jag måste medge att det blir en smula problematiskt att koka upp vatten i en vattenkokare om man inte sätter på den.


Dagens citat:

Om man börjar tänka på godhet, så blir man förändrad inombords. Det behövs om man ska förnya sig. Att inte tjäna sig själv, utan andra."
(Joralf Gjerstad)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Klienter som försvinner

Att ha ett arbete där man jobbar med klienter har sina för- och nackdelar. Som sekreterare kommer jag ibland vissa klienter rätt nära, medan andra klienter tycks se mig som ett nödvändigt ont.
 
Det är av vikt för oss att klienterna håller oss uppdaterade om olika saker. Under pågående ärenden är det exempelvis viktigt att vi har korrekta och uppdaterade kontaktuppgifter till klienterna, så att vi har möjlighet att komma i kontakt med dem ifall det skulle behövas. Ganska logiskt om man tänker efter. Dock är det långt ifrån alla klienter som håller med eller ens tänker i de banorna.
 
I ett mål/ärende där min chef var förordnad som offentlig försvarare åt en person, hade vi plötsligt problem med att få kontakt med klienten. Klienten och den medtilltalade hade blivit dömda för ett brott i tingsrätten och vi och den medtilltalade (tillsammans med sin offentliga försvarare) hade därför överklagat domen till hovrätten. Sedan tingsrättsförhandlingen hade min chef behövt komma i kontakt med klienten vid några tillfällen och varje gång var det lika problematiskt. Om jag minns det hela rätt, var det främst för att klienten inte hade någon egen telefon.
 
 
 
 
När det sedan närmade sig huvudförhandling i hovrätten, hade min chef och den medtilltalades försvarare diskuterat saken och kommit fram till att det inte skulle tjäna något till att hålla fast vid överklagandet (fanns en risk att påföljden skulle bli strängare än den tingsrätten hade dömt ut) och därför var det bättre att återkalla överklagandet. Dock kunde inte min chef göra detta utan klientens samtycke och därför sökte vi med ljus och lykta efter klienten för att diskutera saken med denne. Om jag minns rätt hade klienten som sagt ingen egen telefon vid den tidpunkten och klienten hörde inte av sig trots att vi skickade brev efter brev med uppmaning att klienten skulle ta kontakt. Vi lyckades inte ens få tag i klientens syster, som vi hade haft väldigt mycket kontakt med tidigare i ärendet.
 
Till slut, när det nästan var dags för huvudförhandlingen i hovrätten, fick vi kontakt med klienten genom den medtilltalade (som var ingift släkting med vår klient). Det visade sig att klienten hade stuckit utomlands.
 
...
 
För att göra en lång historia kort; det löste sig med återkallelsen till slut. Fast det hade naturligtvis varit bra om klienten redan innan denne stack iväg, hade meddelat oss att den hade för avsikt att sticka utomlands. Det skulle ha underlättat en hel del.
 
Nåväl. Slutet gott, allting gott. Ibland är det spännande att arbeta på advokatbyrå.


Dagens citat:

"Din enda förpliktelse i någon livstid är att vara sann mot dig själv."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Styra barns läsande?

Bokbloggsfråga: Ska man styra barns läsning? Ska barnen få välja att läsa precis det de vill, eller ska man tvärtom jobba för att försöka få dem att läsa en viss sorts litteratur? Vad är viktigast, att barnens läslust bevaras, att barnen utmanas i sin läsning eller att barnen tar del av vissa välkända böcker beroende på sin ålder (klassiker, litteraturkanon). Och måste det ena verkligen utesluta det andra? Ska deras litteraturval skilja sig åt hemma och i skolan?
 
Jag anser inte att man ska styra barns läsning, mer än att göra vad man kan för att få dem intresserade av läsning. Så snart man har skapat ett intresse för böcker hos barnet, tycker jag att barnet själv ska få välja vad denne vill läsa. Av egen erfarenhet vet jag att risken är stor att man kväver läslusten ifall man tvingar på barnet de böcker man anser att det ska läsa.
 
 
 
 
I mina ögon är det viktigast att bevara läslusten. Gör man det, kommer det inte vara några större problem att föreslå böcker som utmanar barnet i sin läsning. Så länge läslust finns, är det lättare att få barnet att bli nyfiken på andra böcker.
 
Att tvinga barn att läsa vissa typer av böcker är aldrig bra. Att tipsa och rekommendera böcker för barnet är bättre alternativ.
 
För mig låter det konstigt att barnets litteraturval skulle skilja sig åt hemma och i skolan. I ärlighetens namn tror jag inte att jag riktigt förstår den delen av frågan. Naturligtvis kan det ju hända att barnet "blir tvingad" till att läsa vissa böcker som en del av undervisningen i skolan, men annars borde barnet självklart få välja vilka böcker det vill läsa. Varför skulle barnet inte få göra det?


Dagens citat:

Vem som helst kan hysa medkänsla med en vän i hans lidande, men det fordras en verkligt fin natur för att sympatisera med en vän som har framgång."
(Oscar Wilde)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Föda utan rädsla (Susanna Heli)

"Allt fler kvinnor upplever en stark rädsla inför sin förlossning. Samtidigt är den svenska förlossningsvården säkrare än någonsin för både mor och barn.

Susanna Heli har arbetat med att ge födande kvinnor kraft och stöd under hundratals förlossningar. Här har hon valt ut sina fyra mest effektiva verktyg som hjälper dig att undvika stress och rädsla. Med andning, avspänning, rösten och tankens kraft leds du bort från rädsla och mot trygghet och kraft. Verktygen är enkla och kan användas under födandets alla skeden. De gör förlossningen till en stärkande och positiv upplevelse både för den födande kvinnan och för hennes partner.

Föda utan rädsla passar dig oavsett om du är förstföderska eller omföderska, om du väljer att ha bedövning eller föda helt utan smärtlindring, om du är mycket rädd eller bara vill vara förberedd."
 
 
 
 
Under mitt andra besök hos barnmorskan, pratade vi om mina rädslor inför förlossningen. Eller, snarare att jag var allmänt rädd och inte hade haft tid att fundera närmare på exakt vad det var som jag var rädd för. Då föreslog min barnmorska att jag kunde testa att läsa Susanna Helis bok Föda utan rädsla. Hon hade inte läst den själv, utan fått den rekommenderad av en av sina andra blivande mammor. Hon kunde därför enbart återge vad denna kvinna sagt om boken. Eftersom jag tänkte att det inte kunde skada att ge den ett försök, lånade jag den nästan genast på biblioteket.
 
Tack vare Föda utan rädsla har jag dels fått större förståelse för själva födandeprocessen, vilket innebär att jag känner mig mindre rädd och orolig inför förlossningen (dock ej helt orosfri), dels har jag förstått mer exakt vad det är som jag är rädd för.
 
Susanna Heli är väldigt pedagogisk i sin redogörelse och hennes tips på övningar känns väl värda att ge ett försök. Jag hoppas att jag med hjälp av dessa samt det jag läst i boken, kommer kunna lita på kroppens egen förmåga och få en så bra förlossning som möjligt.
 
Den här boken rekommenderar jag till alla som är gravida eller planerar/funderar på att skaffa barn. Framförallt om man känner sig orolig inför någon del av graviditeten eller förlossningen.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Det finns inget viktigare för sann tillväxt än att inse att du inte är sinnets röst – du är den som hör den."
(Michael A. Singer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dedikationer i sina böcker

Min novellsamling är nästan klar nu. Jag ska bara ta mig tid att slutföra den. Om jag inte hinner innan, får det kanske bli under föräldraledigheten.

Varje gång jag har tänkt på den färdiga novellsamlingen och vad jag ska göra med den när jag kommit dit, har jag funderat på att ha någon form av "tack"-sida eller liknande där jag riktar särskilt tack till vissa personer i min närhet som jag känner har funnits där för mig på olika sätt när det gäller mitt skrivande. Fast varje gång jag har tänkt den här tanken, har jag fått ordentligt med dåligt samvete. Hur kommer de personer känna som inte namnges i det här sammanhanget? Kommer de bli sårade? Arga? Ska jag ta med dem, trots att jag inte känner att de funnits där när det gäller mitt skrivande? Det skulle inte kännas rätt att göra så. Det skulle bara kännas falskt, eftersom jag själv inte känner att de har funnits där i mitt skrivande. Möjligtvis har de funnits för mig i andra sammanhang, men inte när det gäller just skrivandet.
 
 
 
 
Jag är av den uppfattningen att man ska känna efter med hjärtat. Bara ta med dem som man tycker förtjänar ett extra tack. Fast samvetet skaver som sagt. Är det värt att eventuellt såra andra på det här sättet?

Nåväl, jag har gott om tid att fundera igenom saken. Kände bara att jag behövde få ur mig dessa funderingar.


Dagens citat:

"Du kan inte tvinga ditt sinne att vara stilla. Det vore som att försöka jämna ut krusningar på vattenytan med ett plattjärn."
(Alan Watts)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Älta gammal skit

Sedan en tid tillbaka, har jag försökt intala mig att det inte gör någon som helst nytta att älta och fastna vid sådant som redan hänt (och det finns heller ingen anledning till att oroa sig för sådant som inte har hänt än). Det finns ju ingenting som man kan göra för att få det ogjort. Det enda man kan göra, är att hantera situationen så som det ser ut just nu. Det enda man får ut av att älta gammal skit (eller sådant som man tror ska hända), är att man mår dåligt.
 
Ändå fortsätter jag att göra just det - älta gammal skit. Då pratar jag inte bara om sådant som ligger veckor tillbaka. Nej, jag pratar om händelser som ligger omkring tio år bakåt i tiden. Hur jag än försöker, kan jag inte släppa det. Det känns många gånger som om min hjärna njuter av att plåga mig.
 
 
 
 
Framförallt gäller det händelser som har samband med att jag på något sätt jämförs med andra. Eller, att jag jämför mig själv med andra. Min dåliga självkänsla tillåter mig aldrig att känna att jag duger eller är tillräckligt bra. Så fort jag jämför mig själv med andra, är jag alltid sämre och tror att alla andra också tycker det och att mina nära och kära är besvikna på mig på grund av detta.
 
Naturligtvis vet jag att det är min dåliga självkänsla som spökar och att jag behöver jobba ännu mer på att bygga upp den. Det finns ingen som helst anledning till att jag ska gå runt och må dåligt för att jag inte kan sluta tänka på saker och ting som jag ändå inte kan förändra. Om det nu skulle vara så att någon skulle vara besviken på mig och min förmåga, är det upp till den personen att göra något åt sin besvikelse. Jag är den jag är och jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Jag kan inte ta ansvar för vad andra känner eller eventuellt känner.


Dagens citat:

"Liksom regnet tränger in i ett illa täckt hus, så tränger begäret in i ett outvecklat sinne."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Få tips om sig själv

För att jag lättare ska kunna följa olika bloggar, har jag valt att göra det genom Bloglovin'. Jag tycker att det är mycket smidigare att göra det via Bloglovin' än att manuellt klicka mig in till varje blogg, eftersom jag annars skulle glömma bort att titta in på dessa bloggar. Dessutom har jag för tillfället knappt tid att hinna läsa blogginlägg varje dag. På det sättet är Bloglovin' också väldigt bra, för där samlas varje inlägg från de olika bloggarna upp till 21 dagar, så det blir väldigt enkelt att läsa inläggen i tur och ordning och försöka hinna läsa ikapp när man har tid över.
 
Hur som helst, det händer ibland att Bloglovin' tipsar om andra bloggar som de tror att man ska tycka om. En dag fick jag de här tipsen:
 
 
 
 
I ärlighetens namn har jag annat för mig än att läsa min egen blogg (framförallt då jag redan vet vad det är jag skriver), men det var ändå snällt av dem att tro att jag kanske gillar innehållet på min egen blogg. Det finns ju vissa inlägg som jag faktiskt är mer nöjd med än andra och tycker blev bra skrivna. Så Bloglovin' har inte helt fel.


Dagens citat:

"Varför fästa vikt vid åsikter, ens dina egna?"
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Novellantologin har anlänt!

I onsdags gick jag till Ica Kvantum på väg hem från jobbet och hämtade ut ett ca nio kilo tungt paket. I paktetet fanns ...

Bubbelplast och annat skyddsmaterial! Och ännu mer bubbelplast och skyddsmaterial.

Fast under och mellan detta, fanns även följande:
 

 

Även om det här är tredje gången jag är med i en antologi, känns det fortfarande lika spännande och ovant att se sitt namn, sin bild och sin text i en tryckt bok - och veta att det faktiskt kommer vara andra människor som läser det jag har skrivit.

Som jag berättade tidigare kommer jag inte kunna vara med på releasen ikväll, vilket är tråkigt. Jag hoppas dock att de som deltar får det trevligt.

Om du är intresserad av att köpa ett exemplar av antologin av mig (signerat om du så vill), är det bara att meddela mig det. Jag kommer inom kort att lägga upp prisuppgift m.m. på hemsidan.


Dagens citat:

"De flesta människor behandlar det nuvarande ögonblicket som om det vore ett hinder som de måste övervinna. Eftersom nuet är livet självt, är det en galet sätt att leva."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Färgkombination som gör mig glad

Grönt och blått. Hur kan man inte tycka om den kombinationen? Närmare bestämt: gröna blad mot blå himmel. Jag fylls av värme varje gång jag tänker på det! Se själv! Är det inte ljuvligt?
 
 
Färgerna på bilden gör inte verkligheten riktigt rättvisa.
 
 
Kanske beror min upprymdhet på det faktum att jag älskar sommaren, med dess varma och soliga dagar och då den underbart vackra blå himlen är fri från moln. Jag kan knappt bärga mig tills det är tillräckligt varmt för att man ska kunna vistas ute utan jacka och andra "tunga" kläder.
 
Ibland känns det som om jag lever på ett helt annat ställe än de andra i min omgivning. Alla klagar alltid på sommaren varje år och visst, det finns en del kalla och regniga dagar, fast överlag tycker jag ändå att sommaren brukar vara helt okej. Det brukar trots allt vara en hel del fina och varma dagar också. När jag tänker på sommaren, är det alltid de bra dagarna som jag har i åtanke. Kanske är det därför som jag alltid ser fram emot sommaren varje år.


Dagens citat:

"Jag tror vi kan utsträcka vårt medvetande i tiden och rummet, så vi känner oss alltmer delaktiga i en större och större helhet."
(Hans Liljenström)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Foglossning

Som jag nämnde tidigare, råkade jag ut för tidig foglossning (eller bäckensmärta som sjukvården föredrar att kalla det). Det kom redan omkring vecka 11 och har hållit i sig sedan dess. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det är, så om du är intresserad av utförligare information föreslår jag att du läser informationen på den här sidan.
 
Innan jag blev gravid hade jag inte riktig koll på vad foglossning egentligen innebar, men jag var livrädd för att få det. Denna rädsla hade jag haft ända sedan paralegalutbildningen, efter att ha hört två studiekamrater berätta om att de hade drabbats av det i graviditetens senare del. Båda hade blivit sängliggande med olidlig smärta och därför fått sjukskriva sig från sina respektive jobb. Du kan kanske förstå att jag blev rädd.
 
När den personliga tränaren sade att jag kunde träna så gott som vanligt fram till dess jag började känna av foglossning, frös jag genast till is och frågade vad det innebar. Hennes svar blev att det skulle vara en skarp smärta längs hela ryggslutet och eventuellt även runt höfterna och ned mot ljumskarna.
 
 
 
 
Om du har börjat känna samma rädsla som jag gjorde tidigare, kan jag förhoppningsvis lugna dig lite med följande. Jag har inte blivit sängliggande som tur är, men jag ska inte heller sticka under stol med att jag har haft ont. Dock verkar det som att när jag kom in i den tredje trimestern (från vecka 28), tycks den värsta smärtan ha försvunnit. Nu ömmar det bara emellanåt i ryggslut och rumpa.
 
Den smärta som jag kände tidigare, innebar att jag nästan konstant hade ont i ryggen (framförallt längs ryggslutet, strax ovanför rumpan) och oftast fortsatte smärtan ned i vänster skinka och ben - vilket gjorde att jag många gånger fick svårt att gå och stödja på benet. Ibland hände det att smärtan satte sig i höger ben istället.
 
I praktiken innebar det att jag hade svårigheter att både sätta mig och resa mig - ibland behövde älsklingen hjälpa mig upp. Jag behövde gå relativt långsamt i trappor (enligt sjukvårdens råd ska man helst undvika trappor och istället ta hiss om den möjligheten finns) och även när jag var ute och promenerade - annars riskerade jag att få rätt ont. Kortare promenader med vila emellan är att föredra framför långa promenader. Om jag började känna av foglossningen, försvann inte smärtan förrän efter en natts sömn.
 
Det finns dock viss hjälp att få. Min barnmorska rekommenderade mig att kontakta sjukgymnast för att få hjälp, vilket jag också gjorde. Sjukgymnasten visade mig några pilatesövningar som jag kunde göra, men då hade jag så pass ont att jag inte kunde träna alls. Då erbjöd hon mig att låna det här bältet i en vecka:
 
 
 
 
Bältet skulle hjälpa till att stabilisera bäckenet och på så vis minska smärtan. Om jag var nöjd med resultatet, kunde jag få köpa bältet av henne.
 
Till en början hjälpte bältet mig en hel del, så jag valde att köpa det. Visst kände jag av viss smärta trots att jag använde bältet, men den var i alla fall hanterbar jämfört med innan jag började använda bältet. I början - innan jag besökte sjukgymnasten - hade jag så ont att jag emellanåt låg och grät i soffan. Mot slutet av andra trimestern ökade dock smärtan, trots att jag fortfarande använde bältet.
 
Smärta är aldrig kul och jag har som sagt haft mina stunder då jag låg och grät för att jag hade så ont. Fast jag försökte stå ut. Det är trots allt en relativt kort period som man behöver ha ont, så för min del var det bara att bita ihop och kämpa vidare.
 
 
 
 
 
Som tröst kan jag säga att det inte är alla kvinnor som drabbas av foglossning (min mamma gjorde inte det) och det finns de som kommer så lindrigt undan att de enbart känner ömmande och att det då räcker att de sitter ned en stund för att få detta ömmande att försvinna.
 
Vad jag vill ha sagt är alltså att man inte alls behöver vara så rädd för foglossning som jag var. Om man nu får det, finns det viss hjälp att få - beroende på hur pass ont man har. Mitt råd är att så snart man börjar känna av den här smärtan, ska man kontakta sin barnmorska för att få råd om hur man bör gå vidare.


Dagens citat:

"Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande."
(Johann Wolfgang von Goethe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Novell: I hate myself for loving you

Med den här novellen blev jag en av tio finalister i DuoDito Förlags novelltävling (runt år 2010 tror jag). Novellen skrev jag när jag gick på gymnasiet. Novellen finns upplagd på min hemsida.
 

 
Egentligen borde hon bli skådespelerska för hon var trots allt rätt skicklig. Ingen verkade ju ana något. På ytan var allt lika fridfullt som vanligt och det var det Hanna ville. Men det krävde också en hel del jobb och ansträngning för att lyckas bevara detta lugn. Under ytan däremot, där var det allt annat än stillsamt. Där rusade känslor och tankar hit och dit och kunde liknas vid virriga hönor.

Johanna såg frågande på Hanna, som log tillbaka. Det var hennes eviga taktik. Le och ingen märker vad som egentligen är på gång. Johanna tycktes nöja sig med hennes svar och fortsatte att snacka om samma sak som tidigare, vad det nu än var. Hanna brydde sig inte så mycket egentligen. Då och då nickade hon instämmande och mumlade fram svar som ”okej” eller ”mm”. Det gjorde hon för att Johanna inget skulle märka.

Kanske var detta bara en dröm? I så fall ville Hanna inte vakna upp. Aldrig hade hon anat att hon skulle känna så som hon gjorde nu. Den underbart varma känslan som fyllde både magen och bröstkorgen. Glädjen som grep tag om henne varje gång tankarna vandrade till hennes vän. Viljan och behovet av att få röra vid henne.

Chocken hade varit total när hon själv insåg att hon höll på att förälska sig i sin vän, Johanna. Inte kunde väl det vara möjligt? I och för sig tyckte hon om henne, men aldrig hade hon ens tänkt om Johanna på det sättet. Trots det blev känslorna starkare för var dag som gick och Hanna blev till slut tvungen att inse och sluta försöka lura sig själv. Det var ju inte något brott, även om samhällets syn på den sortens kärlek var uppenbar. Gud hade skapat Man och Kvinna. Inte Kvinna och Kvinna eller Man och Man.

– Hanna, lyssnar du eller?

– Va? Förlåt, jag råkade visst tänka på annat.

– Vad var det du tänkte på då? fortsatte Johanna och såg milt på henne. Skulle hon verkligen fortsätta att se så på Hanna om hon fick veta?

– Nej, det var inget. Vad var det du sade?

– Jag undrade bara om vi ska till Lund nu i helgen eller om vi ska strunta i det? Du sade ju något om…

– Klart att vi ska till Lund, avbröt Hanna henne och såg motvilligt på sitt armbandsur. Kom, vi går in nu.

De reste på sig och gick mot klassrummet. En lust av att röra vid Johannas arm for genom Hanna. Men vad skulle Johanna säga? De brukade i och för sig skoja med de andra klasskamraterna att de hade ett förhållande. Emellertid var det ju bara på skämt. Johanna tyckte om det motsatta könet alldeles för mycket för att ens få för sig att tycka något annat.

Snabbt for hennes hand längs Johannas arm. Antingen märkte hon inget eller så låtsades hon inte om det. Plötsligt log hon och såg busigt på Hanna.

– Jag ska träffa Björn idag, sade hon förväntansfullt. Du vet, han som läser spanska med mig.

Visst visste hon vem det var. Den långe killen med svart hår som brukade ge hennes vän busiga blickar och som alltid lade sin hand på Johannas axel när hon gick förbi. Det var han som hon själv var avundsjuk på, eftersom han hade lyckats väcka intresse hos Johanna.

– Vad roligt, svarade hon med spelad glädje och entusiasm. Vad ska ni hitta på då?

– Hänga ute på stan lite och kanske dra hem till mig eller honom.

Det gjorde ont att hon inte frågade om Hanna hade lust att hänga med. Fast antagligen skulle hon bara vara överflödig. Inte ville man ha kompisen med sig när man skulle träffa någon som man var intresserad av. Det hade hon själv inte velat.

 
 
~~~~~~~~

”I think of you ev'ry night and day.
You took my heart, then you took my pride away.

I hate myself for loving you .
Can't break free from the things that you do.
I wanna walk but I run back to you, that's why
I hate myself for loving you .

Daylight, spent the night without you.
But I've been dreamin' 'bout the lovin' you do.
I won't be as angry 'bout the hell you put me through...”
 

Hon insåg att det smartaste vore att göra läxan och få godkänt på läxförhöret som väntade, men hon lät det bero och lät istället ”I hate myself for loving you” och Joan Jett’s lite hesa röst fylla rummet. Just nu orkade hon inte koncentrera sig på något. Hon kunde inte. Förmodligen kysstes Johanna och Björn och hade det väldigt mysigt i detta nu. Och här låg hon på sin säng och bara var patetisk. Vad hade hon egentligen förväntat sig? Att Johanna utan förvarning skulle kyssa henne och bekänna känslor som inte fanns? Livet var inte rättvist.

Med ett ryck vaknade hon upp ur sina tankar när telefonen ringde. Johannas nummer lyste på displayen. Orkade hon verkligen svara nu?

– Hej, det är bara jag, kvittrade Johanna lyckligt. Vad gör du nu?

– Inget speciellt, svarade Hanna och torkade bort en tår ur ögonvrån. Vad vill du?

– Bara berätta om träffen med Björn. Vill du höra eller?

– Självklart, log Hanna och slöt ögonen.

Livet var kanske inte rättvist, men det spelade ingen roll. Även om hon inte kunde få Johanna på det sätt hon ville, ville hon åtminstone ha henne kvar i sitt liv och att få höra hennes röst värmde mer än väl.
 



Dagens citat:

"Det flesta människor existerar inte i en levande verklighet utan i en mental föreställningsvärld."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland är jag bara allmänt trög

Antagligen är jag den enda som missat det uppenbara i detta, men jag tänker faktiskt bjuda på det här. Kanske kan jag göra någon glad eller till och med få någon att skratta.
 
Har du någonsin funderat över varför tingsrätter heter som de gör? Jag menar, vissa har sitt namn efter staden de finns i, exempelvis Malmö tingsrätt och Varbergs tingsrätt, medan andra har efter landskapet, som till exempel Blekinge tingsrätt och Västmanlands tingsrätt. Troligtvis har du inte ens skänkt det en tanke, eftersom svaret är så förbaskat uppenbart. Det är förmodligen bara jag som emellanåt missar skogen för alla träd.
 
 
 
 
Nåväl, har man sagt A, får man säga B. Om en tingsrätt har sitt namn efter ett landskap, beror det på att det inte finns andra tingsrätter i det landskapet. I Skåne finns det ett antal tingsrätter (till exempel i Malmö, Lund och Helsingborg) och därför får de heta som den stad de finns i. Busenkelt och fullständigt logiskt.
 
Ibland blir jag så trött på mig själv. Tur att jag inte delade med mig av denna fundering förrän jag själv kommit på svaret. Annars hade jag väl blivit dumförklarad på riktigt.


Dagens citat:

"Om människor bara vågade tala oförbehållsamt med varande, skulle det finnas betydligt färre sorger i världen om hundra år."
(Samuel Butler)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vad lögner kan ställa till med

Det minsta man kan säga är att när jag läste Dagens Juridiks artiklar om att en man friats från en nio år gammal våldtäkt (eftersom det kommit fram att flickan ljugit om det) och att en kvinna dömts för falsk tillvitelse för att falskt ha anklagat en man för våldtäkt, rös jag av obehag. Ta dig gärna tid att läsa båda artiklarna. Det är nästan så att man blir mörkrädd.
 
Är det så här vi vill att vårt samhälle ska se ut? Att man inte kan lita på varandra? Att anklaga någon för något så allvarligt som en våldtäkt, är ingen "kul grej" som man gör i brist på underhållning. Man riskerar för tusan att förstöra någon annans liv! Vill man verkligen ha det på sitt samvete? Hur tusan tänker man?! Kan det vara så att vissa tror att en våldtäktsanklagelse är lättförtjänta pengar, ifall den anklagade döms och man tillerkänns skadestånd? Att ens tänka en sådan tanke är fullständigt sjukt!
 
Det är minst lika sjukt att i ena stunden frivilligt ha sex med någon, för att i nästa anmäla vederbörande för våldtäkt - bara för att man ångrat sig! Herrejösses! Har folk aldrig fått lära sig att stå för sina handlingar, även om man i efterhand inser att man begick ett misstag? Hur skulle en falsk anklagelse om våldtäkt göra det hela ogjort? Jag förstår inte den logiken.
 
 
 
 
Dessa falska anklagelser kommer inte leda till något annat än att man i större utsträckning börjar spela in samtal med andra i smyg - bara för att kunna motbevisa eventuella anklagelser om saker och ting. Att aldrig veta om mitt samtal med någon blir inspelat eller inte, skulle få mig att ständigt känna mig illa till mods. Kanske har vi redan kommit till den punkten att det är vanligare än vad man tror. Blotta tanken får det att krypa i kroppen på mig.
 
Fast som sagt, det mest hemska med den här typen av lögner är att man för alltid förstör en annan människas liv. Hur skulle man själv känt om samma lögn riktats mot en själv? Skulle man verkligen vilja bli utsatt för något sådant gräsligt?
 
Jag förstår ärligt talat inte hur dessa människor tänker. De förstör ju för verkliga brottsoffer och bidrar till att göra det svårare för verkliga brottsoffer att få upprättelse och bli trodda på.
 
Om jag blir utsatt för en våldtäkt, vill inte jag bli misstrodd - bara för att polisen tror att det finns en risk att jag kan ljuga. Lika lite vill jag bli falskt anklagad för ett brott jag inte begått. Och jag vill absolut inte leva i den ständiga oron över att riskera att bli det. Vill du?!


Dagens citat:

"När vi övervinner våra rädslor upptäcker vi en gränslös, bottenlös, outtömlig brunn av passion."
(Steven Pressfield)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Klurigt med namn

Som liten flicka brukade jag emellanåt roa mig med att göra listor på namn som jag på den tiden ville döpa mina framtida barn till. Dessa listor är för länge sedan slängda. Under åren som gått har jag inte funderat mycket mer på det här med namnval, utan mest tänkt att det får lösa sig när det väl är dags. Vanligtvis är man ju två om att välja namn till det gemensamma barnet.
 
När andra har berättat om hur svårt det har varit att välja namn till den nyfödda, har jag tyckt att det har låtit konstigt. Svårt? Det finns ju hur många namn som helst att välja bland! Det är väl bara att ta något av alla dessa? Något av alla alternativ borde man väl tycka om? Eller?
 
 
 
 
Nu förstår jag problematiken bättre. Det här med namn till ens barn är klurigt. Visst finns det en hel del att välja bland och alla är inte fy skam. Fast det är långt ifrån alla namn som känns rätt. Dessutom ska även älsklingen tycka om namnet och det är inte busenkelt att hitta ett namn som båda faller för.
 
Klurigast är pojknamn. Jag har gjort en lista med flera tänkbara flicknamn, men på denna lista finns knappt några pojknamn. Både jag och älsklingen har tittat igenom olika listor med befintliga namn, men nästan inget av dessa har känts rätt.
 
Vi behöver med andra ord fortsätta att klura på det här med tänkbara namn. Vill ju helst inte att vårt barn ska behöva kallas för "bebis" resten av sitt liv ...


Dagens citat:

"Älskar du dig själv, så älskar du alla andra människor lika mycket som dig själv. Så länge du älskar någon enda människa mindre än dig själv, så har du aldrig vunnit den rätta kärleken till dig själv."
(Mäster Eckhart)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Påskfint i Falkenberg

Jag tycker att Falkenbergs kommun är rätt duktiga på att ha upp dekorationer och liknande i stan för att göra omgivningen fin och trevlig. Vid Stadshuset finns det jämt någon form av dekoration och de byter ut detta med jämna mellanrum under året. Det har hänt att jag har uppmärksammat det här i bloggen.
 
Att ha sådana här dekorationer i stan inger glädje i de som går förbi och ser det. Åtminstone hos mig själv. Till påsken i år hade kommunen (tror jag?) ordnat dessa dekorationer vid Rörbecksplatsen vid Stortorget i stan:
 
 
 
Att kommunen sedan är sämre på att se till så att gatubelysningen fungerar som den ska är en annan sak ... Kanske kan de snart bli lika bra på det som på att dekorera stan?


Dagens citat:

"Mellan stränderna smärta och njutning flyter livets flod fram."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Urspårning

Den sista veckan i april blev ganska ... intressant. Jag gillar förvisso spänning i tillvaron, men viss spänning klarar jag mig utan. Nåväl, om jag ska se det positiva i det hela, kommer jag troligtvis att förändra lite i min morgonrutin - och denna förändring är jag säker på kommer göra starten på dagen trevligare.
 
Hur som helst, tillbaka till denna "spännande" händelse. Allt började tisdagen den 25 april. Eftersom älsklingen var ledig, tog jag bussen till tågstationen på morgonen. Redan vid bussterminalen när vi hade stigit på bussen och inväntade förarbyte, anade jag oråd. Den nya bussföraren frågade nämligen den som byttes av hur det var med tågen. Jag tyckte mig höra att den tillfrågade föraren svarade något med "stopp" och "inga tåg" och då svarade den nya föraren något med att så hade det varit hela natten. Eftersom jag inte förstod något, tänkte jag inte mer på det och återgick till läsningen.
 
 
 
 
När vi väl kom fram till tågstationen insåg jag genast att något var fel, i och med att de flesta resenärer stod nere vid gatan istället för uppe på perrongen. "Åh nej!" for det genom mitt huvud gång på gång. När jag kom av bussen och kom fram till tv-skärmen som talar om tågavgångarna, såg jag att samtliga tåg var inställda och skulle ersättas med buss. Den enda förklaring som jag såg - och som jag tyckte var mycket märklig - var att de höll på med banarbete mellan Halmstad och Laholm.
 
Om du inte själv känner till västkustens geografi, ska jag visa dig följande:
 
Från norr till söder: Varberg-Falkenberg-Halmstad-Laholm
 
 
Som du ser ligger både Falkenberg och Varberg norr om både Halmstad och Laholm. Därför kunde jag inte förstå varför samtliga tåg på sträckan Halmstad-Göteborg var inställda? De borde inte beröras av det här banarbetet? Aja, det var helt enkelt bara att invänta denna ersättningsbuss.
 
Under förutsättning att det hade kommit någon. Under tiden 06.30 och 07.30 kom det ingen buss. Jag skulle börja jobba 08.00, så vid 07.10-tiden ringde jag min chef och förklarade läget och vi kom överens om att jag skulle ta taxi till jobbet så att jag i alla fall kom fram. Det kom ingen annan information än att alla tåg var inställda och ersatta med buss. Lagom tills min taxi kom, meddelade Gerda att de inställda tågen berodde på en olycka. När jag satt i taxin, sade de på nyheterna att olyckan var ett godståg med farligt gods (lut) som hade spårat ur vid Varberg.
 
För att göra en lån historia kort: Tågtrafiken hade ännu inte till fullo (utan endast till viss del) kommit igång när jag på fredagen skulle åka hem. Och på fredagen hade de slutat köra ersättningsbussar mellan Varberg och Falkenberg, så jag tog den vanliga landsbygdsbussen (linje 652) som går mellan Varberg och Falkenberg, vilket jag även hade gjort på onsdagen eftersom jag missade ersättningsbussen med några få sekunder.
 
 
 
 
Visst, olyckor kan ingen rå för. Jag är inte irriterad över att tågtrafiken stoppades under den här veckan. Vad jag däremot är irriterad över, är det faktum att det har varit så himla dålig information till oss resenärer. Det har sagts att ersättningsbussar ska komma, men aldrig när och ibland har de inte ens dykt upp. Jag kan tycka att bättre information är åtminstone det minsta man kan begära. Då vet man i alla fall hur man ska göra. Jag vet fortfarande inte hur det blev för alla de resenärer som på tisdagsmorgonen stod kvar på stationen i Falkenberg och väntade på ersättningsbussen. Kanske kom det en buss. Kanske inte. Vad jag vet är att jag inte hade någon möjlighet att stå och vänta på en buss, utan att veta hur länge jag skulle bli stående. Det är inte acceptabelt! Skärpning!


Dagens citat:

"Det vi vanligen uppfattar som vårt jag är en idé som skiftar karaktär från år till år. Detta är det personliga jaget. Men det finns också något annat som står oss mycket nära och som hela tiden är med oss i dessa ständigt skiftande idéer om vad jag är, nämligen känslan av att vara till, att existera – och den förändras inte. Detta är vårt verkliga, aldrig upphörande jag."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Svårigheter att hitta gamla bilder

Som du antagligen har märkt, återanvänder jag ganska ofta bilder som redan förekommer i tidigare inlägg. Främst beror det på att jag inte alltid har tid att ta nya bilder. Då är det många gånger smidigt att kunna slänga upp en redan inlagd bild.
 
Efter cirka sju års bloggande har det hunnit hamna en rätt stor mängd bilder i bloggens arkiv och det innebär naturligtvis att det kan vara svårt att hitta just den bilden som jag är ute efter - inte minst med tanke på att bilderna hamnar huller om buller i bildarkivet efter hand som inläggen publiceras. Med det menar jag att den bild/de bilder som finns i det senast publicerade inlägget, hamnar "högst upp" så att säga.
 
 
 
 
Detta gör att det emellanåt tar onödigt lång tid för mig att hitta de bilder jag vill ha. Ibland händer det till och med att jag inte hittar den bild jag är ute efter. Vissa gånger får jag ladda upp bilden på nytt om jag har den möjligheten, medan jag andra gånger helt enkelt får nöja mig med en annan bild.
 
Även om detta inte är ett livshotande problem, skulle jag behöva hitta en annan rutin för att göra bildanvändandet smidigare. Frågan är bara hur. Har du någon idé?


Dagens citat:

"Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskap är begränsad till det vi redan vet och förstår, medan fantasin omfattar hela världen och allt som vi överhuvudtaget kommer att kunna veta eller förstå."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag är inte den enda med vårkänslor

Som jag berättade för ett tag sedan, har vårkänslorna börjat gripa tag i mig. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot värmen och att kunna vara ute i det fina vädret utan att frysa.
 
Uppenbarligen är jag inte ensam om att ha vårkänslor. På sista tiden verkar även Ninjan vara uppfylld av detta. Eller, jag antar att det rör sig om vårkänslor, för annars vet jag inte vad som flugit i honom.
 
Ninjan älskar att vara ute på vår lilla balkong - även vintertid och brukar jämt sitta vid balkongdörren och be oss att släppa ut honom. Dock är inte vi lika förtjusta i kylan och därför får han bara vara ute på balkongen under vår och sommar, när vi ändå passar på att ha balkongdörren öppen.
 
 
 
 
Genom sina rymningsförsök, tycks Ninjan ha fått för sig att det finns en stooor balkong att vara på utanför ytterdörren. I själva verket är det en loftgång.
 
Hur som helst, sedan en tid tillbaka har Ninjan börjat sätta sig vid ytterdörren och tjuta (han kan inte jama, utan endast pipa på ett ap-aktigt sätt alternativt tjuta), följt av att enträget krafsa på dörren och ibland även försöka komma åt handtaget. Det har blivit så illa att han börjat spana vid köksfönstret efter oss och lurar sedan vid dörren när vi öppnar den och försöker smita innan vi har hunnit reagera.
 
Vi försöker förklara för honom att han inte får gå ut på framsidan av huset, men det hjälper föga.
 
Kanske är det inte vårkänslor det handlar om? Kanske har han bara blivit knäpp?


Dagens citat:

"Vänskapen människor emellan är ljuvlig genom det kärlekens band varmed själarna förenas."
(Augustinus)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Klienter som tar hela handen

När man jobbar på advokatbyrå lär man sig att det finns olika typer av klienter. Vissa är mycket (och då menar jag verkligen mycket) mer krävande än andra. Det kan handla om att klienten skickar femtioelva mail om dagen eller ringer minst lika många gånger. Eller så kräver klienten omgående svar eller besked om vissa saker - trots att jag redan förklarat att min chef sitter upptagen i förhandling eller liknande - och ger sig inte trots att jag upprepade gånger försöker förklara. Bara för att nämna några exempel. Det är den här typen av klienter som suger energin ur en och tycks ha svårt att förstå att vi faktiskt jobbar med fler ärenden än enbart klientens eget.
 
Vanligtvis ger inte min chef ut sitt mobilnummer till klienterna - av förståeliga skäl - utan de blir hänvisade att ringa till vårt kontor om de vill något. Dock gör min chef undantag i vissa ärenden och gjorde det i ett ärende där klienten var väldigt krävande och som ringde min chef i tid och otid. Inför en förhandling skulle klienten skicka över en skärmdump som jag i min tur skulle skriva ut. Klienten undrade då om denne skulle skicka bilden till min chefs mobil, varpå jag svarade att det var bättre om bilden skickades till min mobil (det vill säga till kontorsmobilen och inte min privata).
 
 
 
Klienten gjorde detta strax innan jag skulle gå hem för dagen och i samma stund dog mobilen - just när jag skulle vidarebefordra bilden till jobbmailen. Nåväl, ingen skada skedd. Jag kunde lika gärna skriva ut bilden dagen därpå.
 
Eftersom jag och älsklingen blev upptagna strax därpå och kom hem ganska sent den kvällen, fick jag inte tillfälle att ladda arbetstelefonen förrän då. Jag tänkte nämligen att jag kunde vara smart och skicka över bilden redan då, så var det bara för mig att skriva ut bilden när jag var tillbaka på kontoret. På så vis skulle jag slippa krångla med vidarebefordran morgonen därpå. Det gäller att försöka spara tid.
 
Så fort jag fick igång telefonen, upptäckte jag att klienten hade skickat ännu fler bilder till telefonen - dessutom hade klienten gjort det sent på kvällen.
 
Det gäller alltså att vara försiktig med vissa klienter. Jag förstår att var och en tycker att det egna ärendet är superviktigt, men det finns ändå gränser. Man måste försöka se längre än vad näsan räcker.


Dagens citat:

"När du beskyller och kritiserar andra, då undviker du en viss sanning om dig själv."
(Deepak Chopra)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!