Jessicas grotta

Jag vet att detta inlägg kommer strida mot det jag tidigare skrev om att försöka se positivt på tillvaron. Fast det här känns som en ganska viktig fråga för mig, så jag väljer ändå att skriva om det - även om jag kan framstå som negativ och bitter.

 

I ärlighetens namn skäms jag över att jag tidigare har varit en av dem som jag nu kommer att skriva om. Fast kanske kan jag bli ursäktad med att jag var ung och dum? Hur som helst, när jag läste Malin Rockströms krönika i Hallands Nyheter den 23 maj i år, kunde jag inte göra annat än att helt och hållet hålla med henne. Man frågar inte andra par/personer om när de tänker skaffa barn!

 

Så snart jag och älsklingen hade gift oss 2011, fick i alla fall jag frågan från vissa personer om när vi tänkte skaffa barn. Dock slutade de närmaste fråga om detta, efter att vi enhälligt klargjorde att vi inte ville ha barn - det räckte gott och väl med våra (o)djur. Att vi sade så till vår omgivning, var för att vi ville jäklas lite eftersom i vart fall mina anhöriga blev mäkta upprörda över beskedet att vi inte avsåg att avla några barn. En av mina anhöriga tog sig till och med friheten att berätta detta för en av sina vänner - som hånfullt slängde detta i ansiktet på mig vid ett tillfälle (vilket naturligtvis gjorde mig rätt arg, eftersom jag inte ansåg och anser fortfarande inte att denne kompis hade med det att göra - oavsett om påståendet var sant eller ej). Egentligen hade inte min anhörige heller med att göra om och när vi tänkte skaffa barn, men personen hade absolut ingen rätt att börja föra detta vidare till sin omgivning. Jag räknade med att den anhörige skulle behålla informationen för sig själv.

 

 

 

Precis som Malin Rockström skriver, vet man aldrig vad som ligger bakom "barnlösheten". Paret ifråga kanske inte kan få barn av olika anledningar och tycker att detta är otroligt jobbigt. Andra kanske genomgår en IVF-behandling och som jag har förstått det är den typen av behandling ganska jobbig att behöva gå igenom. Så den "oskyldiga" frågan kan kännas som en kniv som körs genom bröstet på den som frågan riktar sig mot. Varför verkar ingen tänka så långt? Hur skulle man själv ha känt om man haft svårigheter att skaffa barn och jämt och ständigt fått frågan när man tänker skaffa barn? Jag skulle mått piss, rent ut sagt.

 

Vad tror man dessutom att man har för rätt att få veta hur andra tänker kring barnskaffande? När blev det en rättighet att få veta sådana intima och privata detaljer? Vad angår det andra om jag skaffar barn eller inte? Mitt beslut påverkar knappast andra - vare sig jag skaffar barn eller inte. Kommer det ett barn, så kommer det ett barn. Så enkelt är det.

 

Jag har en närstående som gång efter annan frågar mig när en av mina vänner ska skaffa barn - trots att jag försökt vara tydlig med att denna närstående - eller någon annan heller för den delen - inte har med det att göra. I ärlighetens namn har inte ens jag med det att göra - oavsett hur nära vänner vi är. 

 

Jag är väl medveten om att det så småningom kommer komma frågor om när vi ska skaffa ett syskon åt vår lille bebis. Tråkigt nog kan jag inte svara att vi inte vill ha barn längre. Däremot kommer jag var fullt tydlig med att personerna som frågar inte har med den saken att göra - oavsett om risken finns att personerna kan ta illa upp av mitt svar.

 

Så kan vi inte enas om att den frågan - när någon annan tänker skaffa barn - upphör att existera från och med nu? Det är helt enkelt en fråga som man INTE ställer. Oavsett hur pass nära man står en person. Okej?

Dagens citat:

"Jag har lärt mig att leva varje dag som den kommer, och inte skapa problem genom att frukta morgondagen."
(Dorothy Dix)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie