Daisypath Anniversary tickers

Något gick fel

Öppenhet. Ärlighet. Två stora och viktiga ord. Ord som man trodde betydde något. Ord som nu känns trasiga och smutsiga.

Ett tidigare påstående om en viss ståndpunkt och beteende visade sig inte längre stämma, utan har förändrats i det dolda. Förhoppningen tycktes vara att det skulle förbli dolt. Finnas kvar i det hemliga. När sanningen kom fram i ljuset verkade det inte finnas förståelse för den förvirring och de sårade känslor som uppstod i en. Tydligen gjorde man fel som kände som man gjorde. I varje fall är det så det känns.
 
 
 
 

Frågan som upprepat dyker upp i ens inre: vad har man gjort för att personen ska förändras på detta sätt? Och inte bara på detta sätt - personen har på kort tid förändrats massor, men vill inte kännas vid det. Och om personen dolt detta - vad finns det mer som personen döljer för en?

Otillräcklighet. Värdelöshet. Två ord som nu dominerar i ens liv. Definierar den man är. Man borde ha sett det komma. Man borde ha förstått att det var oundvikligt.

 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Alla flickor utom jag?

Jag har svårt att tro att #metoo-kampanjen har undgått någon. Det känns som om det inte har pratats om något annat på sista tiden. Missförstå mig rätt, även jag tycker att det är bra att alla dessa historier kommer fram - under förutsättning att de är sanna. Det finns tydligen de som missbrukar hashtagen och lögnaktigt påstår att de blivit utsatta. Fast det känns inte bra att samhället på sätt och vis stannar upp på grund av den här kampanjen. Det finns ju fortfarande annat som är minst lika viktigt att uppmärksamma och ta tag i.
 
Jag hade önskat att kampanjen gällde för alla - det vill säga även för utsatta män. Visst, såvitt vi vet tycks kvinnor vara mer utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp, men jag tror att det har mycket att göra med att det är skamligt för män att erkänna att de blivit utsatta. Exempelvis skrattar omgivningen åt de män som berättar att de blivit våldtagna av kvinnor. Sådant beteende gör mig uppriktigt ledsen. Alla offer är lika viktiga - oavsett vilket kön man har.
 
Under kampanjens gång har det gjorts påståenden om att alla kvinnor vid något tillfälle i sitt liv har blivit utsatta för sexuella trakasserier och/eller övergrepp av män. Innebär det att jag inte är en riktig kvinna? Jag har nämligen inte - såvitt jag kan minnas - blivit trakasserad sexuellt av män/killar. Däremot av fyra tjejer på högstadiet. Av killar har jag endast blivit misshandlad och trakasserad på andra sätt. 
 
Jag gick nog i åttan när händelsen inträffade en eftermiddag. Jag gick ensam genom korridoren, på väg till klassrummet där dagens sista lektion skulle hållas. För att komma till det klassrummet - som låg mittemellan två klassrum - var att gå ut från byggnaden genom denna korridor. Plötsligt blev jag omringad av fyra tjejer, varav tre stycken gick i min klass. Den fjärde tjejen var ett år äldre och jag har för mig att hon inte gick på vår högstadieskola (däremot hade hon gått på samma låg- och mellanstadieskola). Två av de andra tjejerna hade jag känt sedan förskolan och den tredje tjejen sedan första eller andra klass. Den tjejen bodde dessutom granne med mig och på mellanstadiet umgicks hon med mig efter skolan - under förutsättning att ingen annan i klassen eller skolan visste om det (jag var trots allt mobbad) och i skolan behandlade hon mig som skit, precis som resten av klassen.
 
Tjejerna skrattade hånfullt åt mig, samtidigt som de tog mig mellan benen, på rumpan och på brösten samt sade förnedrande saker till mig. De hånade mig för att jag var så mycket oskuld som man kunde bli (ingen kille ville ju ta i mig ens med tång) och spelade att de ville göra både det ena och andra med mig. Jag fick panik och försökte hela tiden ta mig ur situationen.
 
 
 
 
Ute på skolgården stod de andra i klassen och såg på genom dörren in till korridoren. De skrattade och fnittrade. När jag till slut hade lyckats knuffa mig bort från de fyra tjejerna, gick jag raka vägen ut och ställde mig utanför dörren till klassrummet. Jag var så rasande och generad att jag var nära till gråt. Då kom två tjejer i klassen fram till mig, varav den ena läste franska med mig. Den tjejen sade att jag gärna fick prata med henne om vad som hänt, för hon var trots allt kamratstödjare. Jag tackade vänligt men bestämt nej, eftersom jag hörde på hennes hånfulla röst att hon bara ville veta vad som hade hänt så att hon kunde sprida det vidare. Hon struntade ju i mig i övrigt, trots att jag flera gånger försökt bli hennes vän.
 
Väl inne i klassrummet tvingade läraren oss att prata om det som hänt. Jag satt knäpptyst vid min bänk, medan de andra tre tjejerna ljög om dels vad som hade hänt, dels vem denna fjärde person var. Då gjorde jag något som jag aldrig gjort varken tidigare eller senare och som antagligen förvånade samtliga i klassrummet - jag tog mina saker och stormade ut ur klassrummet. Jag vägrade att förnedras ännu mer genom att sitta och lyssna på deras skitsnack.
 
När jag väl kom till mitt skåp var jag så arg att jag grät och då hade min SO- och gympalärare hunnit ifatt mig. Jag minns inte om det var han som hade haft dagens sista lektion eller om han bara hade sett vad som hänt, men att han kom fram till mig gjorde det hela ännu värre, eftersom jag var småförälskad i honom. Jag minns inte vad vi sade till varandra. Det enda jag minns är att jag klargjorde att jag skulle gå hem. Jag vägrade vara kvar den dagen.
 
Dagen efter tvingade min ena klassföreståndare mig att sitta ned med de tre tjejerna i klassen för att prata om vad som hänt. Det slutade med att jag tvingades be den ena tjejen om ursäkt, eftersom jag knuffat till henne i mitt desperata försök att ta mig därifrån och hon hade fått ont av den knuffen. Tjejerna däremot gav aldrig mig någon ursäkt...
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

"Vad gör du när ingen annan ser?"

För ett tag sedan hörde jag på radion (Mix megapol) att de under morgonprogrammet hade diskuterat frågan om vad man gör när ingen annan ser. Vilken rolig idé till ett blogginlägg!
 
Så, vad gör jag när ingen annan ser? Om jag inte lyssnar på poddar när jag städar, diskar, duschar etc, så lyssnar jag på musik och när jag lyssnar på musik som jag gillar, då dansar jag. Japp. Jag vickar på rumpan, snurrar runt o.s.v. Fast det gör jag förstås just när ingen annan ser. Eller, åtminstone när jag tror att ingen annan ser. Därför får detta bli din och min lilla hemlighet, okej?
 
 
 
 
Något annat som jag har en ovana att göra när ingen annan ser/hör, är att yla (det vill säga min version av att sjunga). Sjunger jag bra? Både Ninjan och Fåntratten lämnar rummet så fort jag sätter igång, så om man ska fråga dem antar jag att jag sjunger lika bra som en isbits överlevnad i helvetet.
 
Vad gör du när ingen annan ser?
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
 

Boken om Anna Book (Anna Book)

"Anna Book har upplevt det mesta inom musikbranschen sedan hon fick sitt genombrott 1986.

 

Allt började med 'ABC' i Melodifestivalen då hon bara var 15 år gammal...

 

Nu, drygt 20 år senare, berättar hon mycket öppenhjärtigt och på ett frispråkigt sätt om 'hela resan'. Från anonymiteten till ett offentligt liv, ett liv som inte alltid varit en dans på rosor.

 

Löpsedelsrubriker som vecka efter vecka väcker uppståndelse med osanningar har blivit en vardag. Svek, avundsjuka, skitsnack och viktpåhopp är andra ingredienser som präglat Annas liv i rampljuset.

 

Självklart berättar hon även om de ljusa sidorna, som glädjen att stå på scen, fansen, musiken och om de många fantastiska händelser som hon fått uppleva under dessa år.

 

Livet bakom kulisserna och den otroliga succén i Let's Dance är annat som vi får ta del av. Denna folkkära artist släpper även in oss i sitt privatliv på ett mycket ohämmat sätt, det handlar om smärtsamma separationer, familjetragedier, abort, sjukdomar och ekonomiska problem. Dessutom får vi veta vad som ledde Anna till Vitakliniken på Sophiahemmet vilket resulterade i ett livsavgörande beslut...

 

En bok med massor av känslor och starka familjeband, en gripande berättelse som inte lämnar någon oberörd."

 

 

 

 

Boken om Anna Book fick jag av förlaget på bokmässan i Göteborg förra året, i samband med att jag fick en annan av deras böcker signerade. I ärlighetens namn hade jag ingen särskilt positiv bild av Anna Book (dock av oklar anledning), men tänkte att jag ändå kunde ge boken en chans nu när jag hade fått den. Om inte annat så var den ganska kort, så den skulle säkert inte ta lång tid att läsa (vilket den heller inte gjorde).

 

Trots att Anna Book själv säger vid något tillfälle i boken att detta inte är någon biografi, är det ändå så jag ser den och jag hade hela tiden i åtanke att biografier inte är särskilt neutrala. Det var ändå en intressant läsning och jag fick faktiskt en annan bild av Anna Book och känner mig inte lika "anti" henne nu som jag gjorde tidigare. Det fanns en hel del saker som jag faktiskt inte kände till tidigare och boken har på så vis gett mig större förståelse för denna kvinna.
 
I vanliga fall är jag inte särskilt förtjust i den här typen av böcker, men just den här boken var behaglig och intressant att läsa. En skön avkoppling helt enkelt och lite variation från det jag vanligtvis brukar läsa.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!