Tjänster och gentjänster?
Jag är av uppfattningen att man ska göra saker - både för sig själv och för andra - för att man vill göra det, oavsett om man får något tillbaka eller inte. Jag har svårt för tanken på att man bara gör saker för att man utgår eller hoppas att den eller dem man gör något för, ska ge samma sak tillbaka. Fast det är bara min uppfattning.
Igår hade vi dop för Tösen och det var en väldigt fin gudstjänst, där tre små flickor döptes (det vill säga vår tös samt två andra flickor). Tösen var så himla duktig och höll sig lugn under hela gudstjänsten, trots att hon knappt sovit något under dagen. Jag var övertygad om att hon när som helst skulle brista ut i gråt, men det gjorde hon inte. Min lilla flicka. <3
Vi utsåg två stycken personer som skulle vara faddrar (det tidigare uttrycket "gudföräldrar") åt Tösen. Detta upprörde en tredje gäst som kom till dopet, eftersom denna person utsåg mig som fadder åt dennes son för några år sedan. Nu ville jag i och för sig att den här personen skulle bli fadder åt Tösen, men av olika anledningar blev det inte så, vilket jag också försökte förklara för personen (efter att denna talat om hur mycket personen tagit illa vid sig och att personen önskade att denna kunde byta fadder åt sin son). Personen verkade inte vilja lyssna eller förstå. Jag bad flera gånger om förlåtelse och att jag hoppades att detta inte skulle påverka den goda relation som vi på sista tiden börjat bygga upp igen, efter flera år då vi haft dålig relation till varandra. Jag fick ingen respons på detta och vi skildes åt som ovänner. Eller, det var snarare att personen fortfarande är oerhört sårad och arg på mig, medan jag förtvivlat gärna vill att allt ska bli som tidigare.
Frågan är hur mycket mer jag ska kämpa för att få personen att förlåta mig? Hur mycket mer ska jag böna och be? Eller är det så att jag nu har gjort tillräckligt och helt enkelt får överlämna bollen åt personen? Låta personen slicka sina sår i lugn och ro och hoppas på att personen lägger detta åt sidan och vill ha mig i sitt liv igen? Jag menar, för mig är frågan om faddrar inget särskilt, fast tydligen är det det för den här personen, vilket jag naturligtvis respekterar.
Jag avskyr att såra andra och gör aldrig det medvetet. Jag hoppas verkligen att vi kan återgå till att bygga upp en fin relation igen. Fast jag är rädd för att detta för alltid kommer förfölja mig. Jag kommer tvingas leva med det dåliga samvetet som valet av faddrar medförde.
Ha det så bra
Kramar
Jessie