När tiden bara försvinner
Nu har det gått lite mer än två månader sedan vår familj utökades och det har varit omtumlande två månader - för att vara ärlig. Mitt mående har varit som en berg-och-dalbana och nådde botten när jag var ensam med tösen i två veckor (älsklingen var iväg med sin utbildning) och det visade sig då att hon plötsligt avstannat i sin viktuppgång. Detta hade föregåtts av att hon under en period haft problem med kräkningar och att mina bröst plötsligt var väldigt mjuka jämt och ständigt. För att få ordning på detta blev jag tvungen att - efter samråd med vår sköterska på BVC - ge henne ersättning som komplement till amningen. Detta tog mig väldigt hårt, eftersom jag var inställd på att helamma. Det kändes som ett stort nederlag och jag kände mig värdelös som mamma, trots att alla runtomkring sade att jag inte skulle känna så. Eftersom jag har tänkt att skriva ett inlägg om mina tankar och funderingar kring amning, går jag inte närmare in på saken nu. Utöver detta, har tösen haft rätt mycket problem med magknip.
Det har med andra ord varit rätt mycket för mig och jag har inte haft så mycket tid till annat än just tösen. Och det är det som har börjat tynga mig, så att säga. Vad jag menar med det är att jag har börjat känna mig som en dålig människa. Jag hade tänkt att jag skulle virka och sticka saker till tösen och så skulle jag brodera klart tavlan till henne. Sedan var tanken att jag skulle sortera färdigt våra pärmar här hemma, så att vi får bättre ordning på saker och ting. Inget av detta har jag haft tid till och det har som sagt gått lite mer än två månader sedan hon kom till världen.
Naturligtvis inser en del av mig att det inte finns någon anledning för mig att känna så, men faktum kvarstår - det är så jag känner. Anledningen till det är för att jag upplever att "alla andra" med barn gör så himla mycket och att vissa i min omgivning förväntar sig att jag ska göra mer än vad jag hittills gjort. Samtidigt säger folk gång på gång att jag ska njuta av den här tiden med tösen.
Jag antar att det är min egen inställning som är boven i dramat. Jag får helt enkelt försöka att bli bättre på att ta dagarna som de kommer och sluta ha så många förväntningar på mig själv. Mitt mående kommer ju knappast bli bättre av att jag ständigt ser ned på mig själv.
Ha det så bra
Kramar
Jessie