De farliga häftklamrarna...
Mitt förhållande till häftklamrar har varierat genom åren. På hyresnämnden avskydde jag dem, på grund av att det var jobbigt att behöva pilla bort varje liten häftklammer varje gång man skulle kopiera upp handlingar - vilket skedde ofta och ofta var det också fråga om en mängd handlingar som skulle kopieras vid kopieringstillfället. Ena kollegan brukade skratta åt mig när jag stod vid kopiatorn och svor över alla dessa häftklamrar.
När jag sedan började jobba på advokatbyrån förändrades min syn på dessa små ting. Från den stund jag blev advokatsekreterare, började jag gilla häftklamrar. Gem är bara jobbigt (utom i vissa fall) - handlingar fastnar i varandra, gem kommer bort så att handlingarna ligger huller om buller etc. Med häftklamrar däremot kan man ha ordning och reda. Jag gillar ordning och reda.
Just den lilla detaljen tycks inte min vikarie ha lagt särskilt stor vikt. Nu när jag behöver gå igenom en mängd ärenden som hon har haft att göra med, börjar jag nästan tro att hon var rädd för häftklamrar? Det finns knappt en klammer så långt ögat kan nå. Antingen ligger alla papper lösa (oavsett om dokumentet består av två eller tjugo sidor) eller så finns det gem - massor av gem. Och eftersom inga handlingar ligger i rätt ordning, blir det ganska förvirrande för mig att hitta sidan fem av tio, men inte resterande nio sidor.
Den lille häftapparaten må ha haft semester under min ledighet, men nu får den minsann jobba för glatta livet. Tur att den inte kan prata, för då skulle den säkert muttrat något om fackliga rättigheter och gud vet vad ...
Ha det så bra
Kramar
Jessie