Min fantastiska väninna (Elena Ferrante)
"Den medelålders författaren Elena Greco får veta att hennes barndomsvän Lila har försvunnit från sitt hem i Neapel. Händelsen slungar Elena tillbaka till barndomen, till hyreskasernen i Neapels utkanter och kvinnornas gemensamma uppväxt - präglad av våld, fattigdom och uråldriga könsrollsmönster. I ett försök att rädda Lila undan glömskan börjar Elena skriva ner minnena av deras vänskap och ömsesidiga beroende.
Den upproriska Lila fick vid 14 års ålder sluta skolan för att börja arbeta i faderns skomakeri och när hon fyllt 16 giftes hon bort med butiksägaren Stefano Carracci. Elena, däremot, fick fortsätta i läroverket tack vare sin fars framsynthet och utbildade sig sedan vid en elitskola i norra Italien. Trots att Elena och Lila tidigt gått skilda vägar är de båda väninnornas öden sammanflätade för all framtid."
Jag har hört mycket gott om Elena Ferrantes bok Min fantastiska väninna, så när den föreslogs som nästa bokklubbsbok, tog jag mig an den med viss förväntan.
Tyvärr blev jag lite besviken på den. Eftersom så många har höjt den här romanserien till skyarna, förväntade jag mig mer. Det tog ett litet tag för mig att komma in i den och till en början var den alldels för förvirrande och spretig. Men när man väl kommit in i "lunket" så att säga, var den rätt behaglig att läsa och karaktärerna byggdes upp bit för bit. Dock tyckte jag inte riktigt om att Elena Ferrante hoppade mellan framtid och dåtid som hon emellanåt gjorde.
Jag gillar att berättelsen berättas från Elena Grecos synvinkel och den syn på världen som hon hade. Någon i bokklubben påpekade att det inte pratades alltför mycket om maffian och det stämmer. I alla fall inte öppet, vilket jag tror kan bero på att Elena Greco inte själv förstod att det handlade om maffian eller vad den egentligen betydde. Eller så kan det också vara så att det är inte det italienska samhället som sådant som ska stå i fokus. Det är vänskapen mellan Elena och Lila som ska stå i centrum, vilket den också gör.
Jag fastnade aldrig riktigt för någon karaktär, men däremot kände jag igen mig väldigt mycket i Elena - framförallt i hennes relation till Lila. I grundskolan hade jag två vänskapsrelationer där jag såg respektive flicka som min bästa vän och trodde att det var ömsesidigt. I efterhand kom jag att förstå att jag kände starkare för dem än vad de kände för mig - bland annat utnyttjade de mig och min lojalitet. Jag var troligtvis inte deras vän, utan enbart en naiv flicka som fungerade som en form av bekräftelsegivare och jag själv gjorde allt jag kunde för att få dem att tycka om mig.
Hade det inte varit för att de övriga i bokklubben ville fortsätta med del två i serien, hade jag troligtvis inte läst den. Inte än i alla fall.
Det här exemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Den boken tyckte jag inte alls om :/