Min första kilometer

Jag har nu börjat försöka komma ned till gymmet några kvällar i veckan, medan älsklingen är hemma med tösen. Jag hade ett PT-pass i februari och fick några övningar som dels skulle stärka min rygg (har fortfarande värk efter ryggbedövningen som jag fick under förlossningen), dels var bra övningar att komma igång med innan jag börjar gå på pass. Tidigare har jag kunnat ha med tösen och ha henne på en matta bredvid mig, men det går inte längre eftersom hon har börjat krypa för fullt och ska pilla på allt hon ser och  gärna vara nära mig. Därför får vi nu börja turas om att gå ned och träna.


Hur som helst, efter att jag hade gjort mina övningar ena kvällen (tror att det var första kvällen jag var nere utan tösen) bestämde jag mig för att jogga en kilometer på löpbandet. Det borde inte vara så jobbigt, väl?

Haha! I normalfallet är en kilometer inte så farligt, men jag har inte joggat/sprungit på cirka ett år och inte tränat ordentligt sedan ca en månad innan tösen föddes. Jag har förvisso gått på pilatespass, men där fokuserar man inte på kondition och promenaderna med vagnen under hösten har inte varit tillräckligt. Resultatet blev alltså att jag höll på att dö. Nåväl, kanske inte bokstavligt talat, men du förstår nog vad jag menar. Mot slutet ökade jag farten bara för att få komma därifrån.

Kändes lite pinsamt att flåsande stappla därifrån, men jag får trösta mig med att troligtvis vet ingen annan hur långt jag joggade. Såvitt alla andra vet, kan jag ha sprungit en mil.

Haha... I wish...

Ha det så bra
Kramar 
Jessie