Skrivutmaning #4 - gestalta misstänksamhet

Hon rynkade på näsan och drog tillbaka handen som om hon fått en elstöt. Sårad vände hon ryggen mot honom och kröp ihop nästan som i fosterställning.

Så lägligt att han inte kunde nu, tänkte hon bistert. Han som visste hur gärna hon ville försöka. Tidigare under dagen hade han inte haft några problem, då han smitit in i badrummet i tron att hon inte sett bulan. Men nog hade hon sett alltid.
 
 
 
Det blixtrade till av smärta i bröstet när insikten landat. Vem kunde det vara? För någon måste det vara - så naiv var hon inte att hon inte förstod att han hade behov och om han inte tillät henne att tillfredsställa dem, måste det finnas någon annan som gjorde det. 

Hade han inte stuckit iväg lite för ofta för att träffa Emma - den där barndomskompisen som han praktiskt taget dyrkade? Kunde det verkligen vara hon? Var det därför Emma alltid envisades med att krama honom stup i kvarten? För att hon inte klarade av att lägga band på sig?

Hur hade hon själv kunnat vara så blind?!
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie