Jessicas grotta

Det är ingen hemlighet att jag - tyvärr - fortfarande har ganska låg självkänsla, trots att jag dagligen försöker jobba med det - framförallt nu när jag har tösen, då min ambition är att ge henne en stark självkänsla. Jag är väldigt rädd för att överföra min låga självkänsla på henne. Hon förtjänar bara det bästa här i världen. <3

 

Jag vill verkligen inte må så här. Jag vill kunna se mig i spegeln eller se bilder av mig och tycka om det jag ser. Tycka om mig och känna att jag duger. Att jag är tillräckligt bra på det jag gör och att jag inte behöver jämföra mig med andra. För det är just det jag hela tiden gör. Jag jämför mig. Och då handlar det långt ifrån alltid om att jag jämför mig med jämbördiga personer. Det ligger snarare närmare sanningen att säga att jag jämför mig med personer som är så olika mig som det bara går. Jag jämför mig till och med med personer som jag aldrig har träffat och inte vet något om. Hur det är möjligt, kanske du frågar dig? Jo, jag har målat upp en bild i huvudet av hur jag tror att personerna är och sedan jämför jag mig med dessa utifrån de bilder jag målat upp.

 

 

 

Jag vet att jag borde sluta. Herregud! Om det hade varit så enkelt skulle jag ha gjort det på studs. Jag önskar innerligt att det hade varit så enkelt. Men det är det inte. Långt ifrån. Trots att jag ena dagen lyckas övertyga mig själv om det dåraktiga med dessa jämförelser, krävs det inte mycket för att jag i nästa sekund ska vara på ruta ett igen. Jag tror att jag håller på att bli galen!

 

Ta bara häromkvällen som exempel. Jag minns inte hur jag hamnade där, men plötsligt satt jag med enorm ångest i bröstet, tårar i ögonen och ältade gamla minnen och känslan av att inte vara tillräcklig och inte duga. Att jag inte är något i jämförelse med vissa personer, eftersom jag utgår ifrån att de är så mycket bättre än jag på alla sätt och vis och att de gör allt mycket bättre. När jag väl gick till sängs, var jag så utmattad av allt ältande och alla nedsättande tankar om mig själv. Just den kvällen kände jag igen mig i vissa delar av det här inlägget.

 

Jag vet inte längre hur jag ska göra. Jag måste stärka självkänslan på något sätt (för det är den som i grund och botten är boven i det här dramat), men det verkar inte som att något av det jag hittills försökt med gör nytta. Eller så är det jag som inte har försökt tillräckligt? Kanske har jag bara gjort det halvhjärtat? Jag får försöka ta tag i saken på nytt - och sluta komma med undanflykter. Behöver bara planera min tid bättre.

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie