Jessicas grotta

Naturligtvis vill jag min lilla tös hennes bästa och att hon ska växa upp med både bra självkänsla och bra självförtroende, liksom att hon ska slippa drabbas av ätstörning eller överhuvudtaget ha komplex för sitt utseende. Mitt mål är att lära henne att hon - precis som alla andra - är vacker precis så som hon är och att utseendet inte är det primära för att man ska må bra eller vara lycklig. Det viktigaste är hur hon är som person och medmänniska.

 

Hur ska man då göra för att lyckas med detta? Jag har inte gjort någon djupare research, utan tänker att det får jag göra senare, när det väl blir dags. Dock har jag börjat snappa upp ett och annat på nätet och en grej tycks vara att man inte ska berömma barn för deras utssenden, utan att man ska fokusera på deras egenskaper istället.

 

Det låter förvisso bra, men jag känner mig ändå kluven och tänker precis som älsklingen (för jag tog upp det här med honom när jag hade läst det där): om man aldrig säger att barnet är söt eller fin etc., då finns det väl en risk för att barnet mår dåligt och tror att man inte tycker att det är vackert eller sött eller kanske till och med att det är något fel på barnets utseende?

 

 

Då verkar vissa mena att det problemet kommer inte uppstå, om man aldrig fäster någon vikt vid utseendet. För om man börjar göra det, då talar man om att utseendet är viktigt. Om man däremot aldrig tar upp utseendet, kommer heller barnet inte bry sig om det.

 

Hänger du med eller rör jag till det för mycket?

 

Jag tror inte att det är så enkelt. För även om jag gör på det sättet, är det inte troligt att alla föräldrar gör så och om då vissa av tösens framtida vänner får höra att de är vackra eller söta, finns ju risken att tösen kommer må dåligt för det. För att hon aldrig får höra hur vacker eller söt hon är.

 

Jag tror inte att det är rätt väg att gå - att helt strunta i utseendet. Inte än i alla fall. Jag tror snarare att det är bättre om man är tydlig och ärlig mot barnen och förklarar för dem att utseendet inte är det viktigaste och att alla är fina var och en på sitt vis, oavsett om man är kort eller lång, smal eller tjock o.s.v., men ger dem komplimanger så ofta man kan oavsett vad det gäller. Vem blir inte glad av komplimanger? Och nu menar jag inte att man bara ska ge komplimanger när man har klätt upp sig eller ansträngt sig för att göra sig fin - man kan säga att någon är fin även om den personen går i "vardagskläder". Älsklingen är duktig på att säga att jag är fin eller vacker, även om jag är klädd i mjukisbyxor och en alldeles för stor tröja.

 

Nu kan jag självklart ha fel, men jag vill gärna tro att om man ser till att ge komplimanger även om någon bara är "som vanligt", tror jag att man kan stärka någons syn på sig själv och få barn att förstå att man kan vara fin, även om man har slitna kläder på sig. Och naturligtvis ska man berömma barnen för deras egenskaper.

 

Vad anser du? Är jag helt ute och cyklar?

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie