Det förlorade barnet (Elena Ferrante)

Eftersom Det förlorade barnet är den fjärde och avslutande delen i Elena Ferrantes serie om väninnorna Elena och Lila, kan det finnas en risk för att det förekommer spoilers i det här inlägget.
 
 
"Det har blivit sent sjuttiotal och Elena har givit ut flera kritikerrosade böcker men är samtidigt djupt olycklig i sitt äktenskap med Pietro. Hon har istället inlett ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino och väljer nu att flytta tillbaka till Neapel med sina båda döttrar för att komma närmare honom. Samtidigt tvekar Elena att återuppta kontakten med Lila eftersom hon upplever att Lila har makt över hennes tankar och känslor. Lila är numera framgångsrik egenföretagare i databranschen och har en stark ställning som välgörare i deras barndomskvarter.
 
Eelenas och Lilas vänskap får ett nytt liv när de blir grannar med varandra, men lugnet och stabiliteten är bedrägliga. Än en gång tar deras liv dramatiska vändningar, än en gång förlorar de tilliten till varandra."
 
 
 
Det förlorade barnet är inte lika bra som Hennes nya namn och Den som stannar, den som går, men är ändå ett okej avslut. Den var definitivt bättre än första boken, men det kan också bero på att karaktärerna har vuxit i takt med att berättelsen har fortskridit och att jag på sätt och vis har lärt känna dem vid det här laget.
 
Den största styrkan med serien - i vart fall sedan andra och kanske framförallt tredje boken - är att jag känner igen mig väldigt mycket i Elena. Nu vet jag inte om det är så för andra läsare, men när jag har läst böckerna har det känts som om Elena Greco hade kunnat vara jag (bortsett från vissa beteenden) och kanske är det därför som jag har tagit till mig böckerna extra mycket.
 
Om man ser på serien som en helhet, tycker jag att karaktärerna fick det djup som jag saknade i första boken. Måhända att det inte är mycket miljöbeskrivningar, men för mig gör det inget i och med att det var karaktärerna som var i fokus. Dessutom hade berättelsen sådant bra flyt att jag inte riktigt tänkte på den bristfälliga miljöbeskrivningen. Elena Ferrante skriver på ett sätt som får mig att uppslukas av berättelsen och glömma allt annat.
 
Om du slutade läsa serien efter första boken (eller kanske till och med avbröt läsningen av den första boken), tycker jag att du bör ge i vart fall del två en chans (eller försöka hålla ut genom första boken) - för berättelsen blir bättre!
 
Det här exemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie