Jessicas grotta

Två i en relation

Jag har en relation med en närstående som har gått upp och ned genom åren. Mest ned. Det började när jag flyttade ifrån Malmö 2009, men i somras/höstas började vi äntligen få en bra relation igen. Fast då uppstod en annan fnurra på tråden och vid något tillfälle då vi försökte prata ut om det, antydde personen att vår relation blev sämre på grund av att jag flyttade, eftersom personen inte längre kunde träffa mig.

Ja, jag tog åt mig av detta, trots att jag innerst inne vet att det faktiskt inte enbart är mitt fel. Att påstå att min flytt upp till Mälardalen innebar att vi inte längre kunde träffas är ren lögn. Vi lever i ett modernt samhälle med bra kommunikationsmöjligheter. När jag nämnde att flytten enbart inneburit att jag befann mig en tågresa bort, fick jag till svar att personen tycker att det är tråkigt att åka tåg så långt. Fast samtidigt förutsatte personen att jag skulle åka denna sträcka fram och tillbaka och klagade på att jag hälsade på alltför sällan när jag åkte ned en helg i månaden under en period.



Nej, jag är inte perfekt och menar att jag inte har någon skuld i att vår relation försämrades genom åren. Däremot gjorde jag vad jag kunde för att hålla relationen vid liv. Jag har hälsat på, skickat sms, ringt etc. Nästan alla kontaktförsök har skett på mitt initiativ, vilket jag också påpekat flera gånger och insikten om detta har ofta fått mig att bli ledsen. Det var först under slutet av 2017 som personen började ta egna initiativ till kontakt.

Min frisör sade vid något tillfälle (minns faktiskt inte vad det var vi pratade om) något i stil med att det inte gör något om enbart en i en relation vårdar relationen - det viktigaste är att någon gör det. Tyvärr håller jag inte med. Jag tolkar det som ointresse från den andra personen om den aldrig tar initiativ till kontakt eller vill hälsa på. Jag känner det snarare som att jag tränger mig på någon om det bara är jag som kontaktar den andre. Och tränga mig på vill jag inte göra.



Visst, jag flyttade rätt långt. Men det var för att flytta ihop med älsklingen och se om det skulle funka för oss att bo ihop. Två år senare gifte vi oss. Jag flyttade inte den sträckan för skoj skull eller för att komma bort från alla och jag flyttade definitivt inte till andra sidan jorden.

Vad jag vill ha sagt är helt enkelt att om man vill ha kvar en relation, är det viktigt att båda (eller hur många man nu än är i den) vårdar den minst lika mycket. Man kan inte lägga allt ansvar på endast den ena, lika lite som att man kan skylla alla fel och problem på enbart en i relationen. I mina ögon har båda lika stort ansvar för att få det att funka.

När det gäller just den här relationen har jag sedan 2009 kämpat, tagit på mig skulden för saker och ting samt gjort vad jag kunnat för att försöka hålla vår relation vid liv. Nu tror jag inte att jag orkar det längre. Tyvärr. 


Ha det så bra
Kramar
Jessie 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: