Fru bilkörare

Den 9 juni i år fyllde mitt körkort två och ett halvt år.
 
Smaka på det. Två och ett halvt år.
 
När jag själv tänker eller uttalar det, höjer jag på ögonbrynen och har svårt att förstå att det redan har gått så lång tid. Men det har det. Jag behöver bara kika på körkortet för att få det bekräftat. Den 9 december 2015 klarade jag uppkörningen, som var den andra jag gjorde inom loppet av en månad.
 
I början av juni tog jag bilen till jobbet några dagar, eftersom mitt pendlarkort hade tagit slut och sommarkortet skulle inte börja gälla förrän den 15 juni. Det var när jag körde hem en eftermiddag som jag satt och funderade på det här. Det är en märklig känsla att jag kan sitta bakom ratten på en bil och faktiskt köra. Allvarligt talat trodde jag aldrig att det skulle hända.
 
Övningskörningsperioden medförde väldigt mycket magvärk och ordentlig ångest. Innan jag skrev in mig på körskola i Varberg, kunde det gå flera veckor - till och med månader - mellan gångerna jag och älsklingen övningskörde. Anledningen var att jag fick panik varje gång älsklingen pratade om att vi skulle ge det ett försök. Jag var livrädd för att sätta mig bakom ratten och det blev inte bättre av att jag gång på gång gjorde fel. Jag mådde fysiskt dåligt vid varje tillfälle vi övningskörde.
 
 
Jag vet att man gör fel i början och det har jag förståelse för. Fast jag är dessvärre en person som har svårt för mina egna fel. Det är helt okej att andra gör fel - att göra fel är mänskligt - men när jag själv gör fel, känner jag avsky mot mig själv och självhat. Vilken sopa jag är etc. Att jag knappt vågade köra i mer än ca 10 km/h gjorde inte saken bättre och inte heller av att jag faktiskt grät av panik när jag körde på en 70-väg för första gången och blev omkörd av en lastbil.
 
Men jag klarade det. Jag kan faktiskt köra bil och trots att jag i princip inte körde något alls under graviditeten (både på grund av illamående första tiden, men främst på grund av foglossningen), sitter det fortfarande i. Och nu har jag inte längre körkortet på prov. Nu har jag körkort "på riktigt".
 
Och det är först nu jag har börjat uppskatta att köra, i alla fall när jag sitter ensam i bilen. Då kan jag tycka att det rent ut sagt är lite kul att köra. Men det är samtidigt ett stort ansvar, för jag kan riskera både mitt och andras liv om jag skulle göra fel val. Fast just den biten har blivit mindre läskig nu och det är jag glad över. <3
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie