Jessicas grotta

Första strandbesöket

Förra helgen tog vi en promenad till Skrea Strand. Målet var att låta tösen få besöka stranden för första gången och få doppa fötterna i vattnet. Vi har ännu inte badat på stranden med henne och med tanke på att hon inte är helt förtjust i att bada i badkaret, tänkte jag att det i alla fall kunde vara ett första steg att åtminstone doppa fötterna.
 
Okej, nu ljög jag precis lite. Vi besökte faktiskt Skrea Strand i höstas med tösen, tillsammans med svägerskan och hennes sambo. Då tog vi lite bilder, fast tösen sov under större delen av det strandbesöket och hon var dessutom så pass liten att hon inte kommer ihåg det. Något badande blev det inte heller den gången. Därför räknar jag förra helgens strandbesök som första gången.
 
 
När jag gick ned till vattenbrynet med henne och försökte ställa ned henne i sanden, drog hon genast upp fötterna. Detta gjorde hon några gånger, men till slut lät hon fötterna vidröra sanden och vattnet. Till en början verkade hon inte vara helt förtjust och gnällde lite och vem kan klandra henne? Det var ju en upplevelse som hon aldrig varit med om innan och jag kan tänka mig att våt sand och kyligt vatten inte är någon höjdare direkt. Men efter en stund gick det bättre och när vi hade torkat henne och satt henne i vagnen igen, verkade det som att hon ville ned till vattnet en gång till och då gjorde vi om det. Den här gången log hon och pratade lite med mig ("ba", "aabba", "da" etc.).
 
Efter det tog vi oss hemåt så att tösen kunde få i sig lite lunch och sedan sova några timmar.
 
Eftersom det här strandbesöket blev så pass lyckat, tänker jag införskaffa en baddräkt till tösen och sedan försöka ta med henne till stranden igen för att bada. Eller, i alla fall för att doppa fötterna lite mer och låta henne sitta i sanden och vattnet. Det hade nog varit kul för henne.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: doppa fötterna i vattnet, första strandbesöket;

Att lära en gammal hund att virka igen

Det måste vara ungefär tio år sedan jag virkade sist. Då försökte jag mig på att virka en isbjörn som jag tänkte ge till älsklingen, men sedan flyttade jag och virkningen försvann.
 
Nu har jag bestämt mig för att försöka igen. Under graviditeten ville jag gärna virka babyskor till tösen (som vi inte visste var en tös då), men tiden och orken fanns inte. Sedan blev det inget efter att hon fötts heller, på grund av allt som hände. Men för ett litet tag sedan tog jag tag i det och började försöka virka.
 
 
 
Jag har försökt virka, kollat på nätet hur man ska göra, dragit upp det jag har virkat och försökt igen. Dock har jag för tillfället gett upp, eftersom jag tycker att just det mönstret som jag tänkte ge ett försök, är lite svårt att förstå. Svårt för mig alltså. Jag var ju aldrig någon hejare på virkning innan och när man sedan inte har gjort det på ungefär ett decennium, då haltar virkandet rejält.
 
Jag ska se om jag kan lösa problemet, men i annat fall får jag ge upp det där med skorna för tillfället och kanske försöka mig på något enklare mönster till att börja med. Jag försöker intala mig själv att det är inte hela världen om jag inte virkar eller stickar något till tösen nu när hon är en bebis (dock känns det som att många förväntar sig att man ska göra det, åtminstone utifrån de kommentarer och frågor jag fått från olika håll...). Jag kan alltid försöka göra klart tavlan som jag började brodera under graviditeten. Vill ju inte att den ska ta fyra, fem år som tavlan till min systerson gjorde...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: virka;

80 grader från Varmvattnet (Karin Alfredsson)

"I ett dike i Zambia förblöder en 14-årig flicka. I USA dör en domare i Högsta domstolen i sin säng. I en svensk lägenhet möts tre aktivister för att ta emot beskedet om en katastrof. I en amerikansk buss försöker en ung kvinna fly från sin historia. I gräset utanför en barnmorskas hus bygger någon en häxpyramid.
 
Och i händelsernas centrum står Ellen Elg, svensk läkare med oklart uppdrag i Afrika.
 
Den första boken om Ellen Elg handlar om sexualitet, kvinnoförtryck och död i miljöer som sällan beskrivits i svensk spänningslitteratur. I Karin Alfredssons färgstarka men osentimentala roman - där döden är nära i alla hem - skildras hur enskilda liv cyniskt offras av den multinationella industrin.
 
Som alltid är det de mest utsatta som drabbas, och de flesta är kvinnor. Och som alltid är det de som styr världen som står för hoten. Där är de flesta män."
 
 
80 grader från Varmvattnet behandlar ett intressant ämne. Fast mer än så blev det dessvärre inte. I alla fall inte för mig. Jag gillade hur Karin Alfredsson bit för bit band ihop "huvudberättelsen" om Ellen Elg med de kursiverade brevdelarna. Dock tyckte jag att själva berättandet låg på en slags barnslig nivå, där det kändes som om vissa delar hade kunnat vara skrivna till barn och inte till vuxna. Det är svårt att förklara, men om du jämför en "vuxenbok" med en "barnbok", kommer du med största sannolikhet märke en skillnad vad gäller nivån.
 
För mig fick personerna aldrig något riktigt liv, utande kändes rätt platta, så att säga, vilket jag tyckte var synd. Det var som att betrakta dem på avstånd, istället för att vara en del av berättelsen. För mig är det viktigt att kunna svepas med i berättelsen och vara en del av den - så som bland andra Nora Roberts är så duktig på.
 
Tyvärr har jag inte blivit sugen på att läsa nästa del i serien.
 
Någon i bokcirkeln tyckte att 80 grader från Varmvattnet väckte funderingar kring ens eget engagemang och funderade kring vad man själv var villig att göra eller offra för att hjälpa andra. Skulle vi idag - i vårt individualiserade samhälle - prioritera andra eller är vi för självupptagna? Vi kom aldrig riktigt fram till något svar, men frågan är i allra högsta grad intressant.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: 80 grader från Varmvattnet, Ellen Elg, Karin Alfredsson;