80 grader från Varmvattnet (Karin Alfredsson)

"I ett dike i Zambia förblöder en 14-årig flicka. I USA dör en domare i Högsta domstolen i sin säng. I en svensk lägenhet möts tre aktivister för att ta emot beskedet om en katastrof. I en amerikansk buss försöker en ung kvinna fly från sin historia. I gräset utanför en barnmorskas hus bygger någon en häxpyramid.
 
Och i händelsernas centrum står Ellen Elg, svensk läkare med oklart uppdrag i Afrika.
 
Den första boken om Ellen Elg handlar om sexualitet, kvinnoförtryck och död i miljöer som sällan beskrivits i svensk spänningslitteratur. I Karin Alfredssons färgstarka men osentimentala roman - där döden är nära i alla hem - skildras hur enskilda liv cyniskt offras av den multinationella industrin.
 
Som alltid är det de mest utsatta som drabbas, och de flesta är kvinnor. Och som alltid är det de som styr världen som står för hoten. Där är de flesta män."
 
 
80 grader från Varmvattnet behandlar ett intressant ämne. Fast mer än så blev det dessvärre inte. I alla fall inte för mig. Jag gillade hur Karin Alfredsson bit för bit band ihop "huvudberättelsen" om Ellen Elg med de kursiverade brevdelarna. Dock tyckte jag att själva berättandet låg på en slags barnslig nivå, där det kändes som om vissa delar hade kunnat vara skrivna till barn och inte till vuxna. Det är svårt att förklara, men om du jämför en "vuxenbok" med en "barnbok", kommer du med största sannolikhet märke en skillnad vad gäller nivån.
 
För mig fick personerna aldrig något riktigt liv, utande kändes rätt platta, så att säga, vilket jag tyckte var synd. Det var som att betrakta dem på avstånd, istället för att vara en del av berättelsen. För mig är det viktigt att kunna svepas med i berättelsen och vara en del av den - så som bland andra Nora Roberts är så duktig på.
 
Tyvärr har jag inte blivit sugen på att läsa nästa del i serien.
 
Någon i bokcirkeln tyckte att 80 grader från Varmvattnet väckte funderingar kring ens eget engagemang och funderade kring vad man själv var villig att göra eller offra för att hjälpa andra. Skulle vi idag - i vårt individualiserade samhälle - prioritera andra eller är vi för självupptagna? Vi kom aldrig riktigt fram till något svar, men frågan är i allra högsta grad intressant.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie