Rädsla för att få barn
Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva för ett år sedan, men så kom livet emellan.
När jag blev gravid i slutet av 2016, tänkte jag inte så mycket mer på det utan var mest glad över att vi skulle bli föräldrar. Fast ju längre in i graviditeten jag kom, desto mer blev jag livrädd för själva förlossningen och den smärta som det skulle innebära, liksom de eventuella skador som jag skulle riskera att råka ut för. Just rädslan för smärtan lyckades jag dämpa genom att läsa boken Föda utan rädsla.
Jonna Jinton skrev i ett inlägg om en annan sorts rädsla som präglar norra delen av Sverige, på grund av att de stänger förlossningskliniker så att de blivande föräldrarna tvingas gå kurser i hur man ska föda i en bil. Läs gärna Jonnas inlägg, som du hittar här.
Riktigt så illa har inte vi det i Halland, men däremot finns förlossningsavdelningarna i enbart Halmstad och Varberg. För mig innebär det en resa på ca 3,5 mil, vilket i praktiken är ca 30 minuters bilfärd (oavsett riktning). Den resan var ingen dans på rosor. Den var olidlig.
Den 9 juli 2017.
Fast det som gjorde mig mer och mer orolig under graviditeten, var att förlossningen i Mölndal lades ned, vilket innebar (och fortfarande innebär) att de flesta Göteborgskvinnor valde att föda i Varberg, istället för på exempelvis Östra sjukhuset i Göteborg. Det betydde (och betyder fortfarande) att det var hög belastning på Varbergs sjukhus. Tänk ifall de skulle neka mig att föda i Varberg när det väl var dags? Skulle jag då bli tvungen att ta mig hela vägen till Halmstad (ca en timmes bilfärd från Varberg)?
Min barnmorska försökte lugna mig och sade att på två år hade det hänt vid två tillfällen att de nekat någon att föda där. Dessutom vill de att man först ringer innan man kommer, så ifall de inte skulle ha plats skulle de säga det redan då. Hon försäkrade mig också om att de prioriterar Hallandskvinnorna i första hand.
Dock blev inte min oro mindre av att den 10 augusti (tösen var beräknad den 4 augusti, men kom den 15 augusti) läsa den här artikeln. I den skrev SR att alla förlossningsavdelningar på Västkusten var fulla, utom i Varberg. Fast i Varberg fanns bara några få platser. Nu fick jag som tur var föda i Varberg, men vad skulle ha hänt om även Varberg hade varit full? Var skulle jag då ha blivit tvungen att föda?
Är det verkligen rimligt att behöva oroa sig för sådant här? Och är det rimligt att man inte kan få bosätta sig var man än vill, utan att man i första hand måste ta hänsyn till om det finns en förlossningsavdelning eller inte, för det fall man skulle vilja skaffa barn?
Den 30 juli 2017.
Det är sjukt att det är så här - både hur förlossningsvården ser ut (de går på knäna!) och att fler och fler avdelningar lägger ned. Man uppmuntras ju till att flytta ut på landsbygden, men vågar man verkligen det? Om man vill ha barn är det säkrare att bo i stan. Jag är tacksam över att jag fick professionell vård när tösen föddes. Vad som helst kan ju hända under en förlossning. Tänk då att föda i en bil - risken är stor att mamman (och barnet) kan dö av komplikationer, i och med att det inte finns professionell hjälp i bilen. Jag ryser vid tanken. Är det hit vi har kommit i Sverige? Känns som att vi har gått bakåt i utvecklingen.
Jag hoppas innerligt att det blir en förändring. Så här kan det inte fortsätta. Ingen gynnas av den här situationen.
Ha det så bra
Kramar
Jessie