Jessicas grotta - Den ovälkomna

Den ovälkomna

Då var det dags igen. Dags att säga hej till den som nu blivit lite av en följeslagare. Ångesten. Inte för att man egentligen vill, utan för att man inte varit tillräckligt stark för att orka stå emot. Varje dag kryper den i kroppen och uppfyller hela ens väsen. Man tänker ångest. Man andas ångest. Man är ångest.

Förföriskt viskar den vad som nu kommit att bli sanning. Att man bara är till besvär. Att man inte är tillräcklig. Att man är utbytbar. Hånfullt skriker den att man inte duger. Att man är ful. Att man är äcklig.

För omvärlden försöker man dölja kaoset inom sig. Visa en opåverkad och glad yta. Varför besvära omvärlden med sina problem? Alla har tillräckligt med sitt eget.

På dagarna försöker man undkomma sanningen. Man vill inte höra. Man orkar inte. Därför försöker man sysselsätta sig så gott det går, så man ska slippa höra. Man gräver ned sig i arbete till den grad att man nästan drunknar. Att drunkna är bättre än att höra.

Fast på natten finns det inget som kan distrahera. Då väller tankarna in och det är mer regel än undantag att man gråter sig till sömns. Omfamnad av hopplöshet.

Samtidigt vet man att det går att kämpa. Det går faktiskt att bli fri. Det gäller bara att orka ta upp kampen. Orka stå upp för sig själv. En dag, kanske. Men inte idag.

Ha det så bra

Kramar

Jessie