Klara... Färdiga... Kryp!
Jag har ju alltid hört att det inte krävs mycket för att roa småbarn, men tösen har verkligen bevisat för mig att det är så.
Precis när hon började krypa, kröp hon kanske två kryptag åt gången och sedan fortsatte hon ta sig fram ålandes (så som en militär ålar sig under taggtråd på film). Nu kryper hon mycket längre och kryper för fullt i lägenheten, vilket har gjort att vi blir tvungna att "barnsäkra" mer och mer. Dessutom går inte katterna säkert längre, för så fort tösen ser en katt, ger hon förtjust ifrån sig ett högljutt ljud och kryper mot katten i full fart.
Nu när hon är en så duktig krypare, tyckte jag att hon och jag kunde ha kryptävling. Vi ställde oss bredvid varandra på golvet och så snart jag sagt "Klara, färdiga, kryp!", satte vi igång. Mot alla odds - för tösen kryper verkligen snabbt - vann jag båda gångerna vi hade kryptävling. Och tro nu inte att jag är en sådan där grym förälder som aldrig låter barnen vinna - jag försökte verkligen låta henne komma ikapp! Men så fort jag stannade eller saktade in, då gjorde hon likadant. Hon tycktes föredra att hålla sig bakom mig, samtidigt som hon skrattade förtjust.
Nu när jag tänker efter är jag inte säker på att det var kryptävlingen som hon tyckte var rolig. Antagligen tyckte hon att jag såg väldigt rolig ut bakifrån, när jag står på alla fyra. Varför skulle hon annars envist hålla sig bakom mig - och samtidigt skratta för fullt - när hon fick flera chanser att vinna? Nåväl, det är roligt att man kan glädja de små.
Ha det så bra
Kramar
Jessie