Jessicas grotta

Tydligen fel svar?

En närstående frågade mig relativt nyligen hur det känns att vara mamma. Med tanke på att tösens första levnadsår har varit väldigt turbulent för mig, har jag en mängd blandade känslor inför det faktum att jag är mamma - att jag är en vuxen som har ansvar för en liten människa som förlitar sig på att jag tar hand om henne. Därför började jag svara "Det känns konstigt...", men hann inte fortsätta förrän jag fick följande slängt i ansiktet: "Konstigt?! Känns det inte härligt och fantastiskt?!"
 
Den reaktionen skapade genast en mängd tankar och funderingar inom mig. Är det fel av mig att inte känna att föräldraskapet är underbart varje dag? För i ärlighetens namn tycker jag inte det. Inte varje dag. När tösen dag efter dag slänger maten på golvet, på mig och på sig själv (och då pratar jag om VARJE tugga), känner jag mig långt ifrån lycklig. När tösen vägrar ligga still på skötbordet när det är dags för blöjbyte, utan hellre föredrar att sparka vilt omkring sig och vrida sig (så att det bland annat hamnar bajs precis ÖVERALLT), håller jag på att slita av allt mitt hår. För ungefär en månad sedan skrev jag detta:
 
Att byta blöja på tösen är som att försöka brottas med en vältränad bläckfisk som kan karate - det slutar bara i tårar och blåmärken (för den som byter blöja alltså, "bläckfisken" ligger och ser nöjd ut).
 
 
Men visst finns det härliga och roliga stunder också, som exempelvis när vi leker och busar på golvet (och hon inte försöker slita av mig mina glasögon, peta mig i ögonen eller dra mig i håret). Eller när vi sitter och myser i soffan på kvällen innan det är dags för hennes välling (de gånger hon går med på mys, för hon är inte så "mysig" av sig). Och naturligtvis visste jag redan innan att det inte skulle vara en dans på rosor att vara förälder, men jag trodde inte heller att det skulle vara så pass utmattande som det är. Min depression gör inte det hela lättare, men jag jobbar som sagt varje dag på den biten. I skrivande stund har jag inte längre förlamande ångest varje dag.
 
Kanske är det så enkelt att jag - som min syster troligtvis skulle ha uttryckt det - inte är "mammamaterial"; det vill säga att jag inte passar till att vara mamma. Dock hindrar inte det mig från att varje dag försöka göra tösens tillvaro så bra som möjligt. Om det senare visar sig att jag har misslyckats, får jag ta det problemet då.
 
Jag anser i alla fall att man har all rätt att tycka och känna precis som man "vill" och gör. Mina närstående vet inte vilka utmaningar som vi ställs inför varje dag, hur vi hanterar dem eller hur allt får oss att må. Det man kan göra är att försöka göra det bästa av situationen och så gott man kan. Jag försöker i alla fall att göra mitt bästa - varje dag. Mer än så kan jag inte göra.
 
Ha det så bra
Kram
Jessie
Taggar: föräldraskap;

Mörka strömmar (Arnaldur Indriðason)

Det här är en del i en serie - det kan därför finnas risk för spoilers i inlägget
 
 
"Märkliga dofter i en lägenhet utgör spår som leder Elínborg vidare i en mord- och våldtäktsutredning, som drar nedåt i en mörk virvelström i en fördärvad människas inre och bakåt i tiden till den yttersta orsaken.
 
En man hittas i en lägenhet i centrala Reykjavik med halsen avskuren och med flera skärmärken på halsen. Han har också byxorna nerdragna till fötterna och på överkroppen en t-shirt av mer kvinnligt snitt som det står San Francisco på. Under hans säng hittas en lila ullschal.
 
Elínborg tar denna gång hand om utredningen; Erlendur gav sig ju i väg till sina barndomstrakter på östra Island i förra boken, Frostnätter.
 
Elínborg känner lukten av tandoorikryddor i schalen - hon är ju intresserad av all slags matlagning, och det är faktiskt hennes näsa som för denna utredning framåt.
 
I den döda mannens svalg finner man rester av Rohypnol och man kan konstatera att han haft samlag strax innan han dog. Elínborg rotar vidare i den dödas bakgrund och följer spåren bakåt. De leder henne till ett dystert blåshål till landsortshåla, på väg att dö eftersom fisket spelat ut sin roll. Där finns en kyrkogård, inringad av ett stengärde, sluttar ned mot ett blygrått hav.
 
Som så ofta i Arnaldur Indridasons böcker spelar det förflutna en stor roll för de efterlevande - ingen kommer undan den hämnd som drar genom de mörka strömmar som uppkommit genom gamla illdåd eller oförätter."
 
 
 
För flera år sedan läste jag en av Arnaldur Indriðasons böcker, som handlade om kriminalinspektören Erlendur Sveinsson. Såvitt jag minns fastnade jag aldrig för den, så det blev aldrig att jag läste fler av hans böcker.
 
Mörka strömmar har jag fått och med tanke på hur många olästa böcker som jag redan har, kände jag inte att jag har tid att låna alla de böcker i serien som jag inte har läst. Mörka strömmar är - enligt GoodReads - nummer nio i serien om inspektören Erlendur.
 
Enligt min mening funkar det hyfsat att läsa Mörka strömmar som en fristående roman. Det görs vissa hänvisningar som jag tolkar är hänvisningar till tidigare böcker, men de är tillräckligt få för att jag ska kunna ha överseende med att bortse från dem.
 
Mörka strömmar var spännande och hade vissa mindre twister som gjorde att mitt intresse hölls kvar. När det gäller persongalleriet, känns det inte riktigt rättvist av mig att uttala mig om det, med tanke på att det som sagt är en del i en serie. Trots ämnet, var det faktiskt en lättläst berättelse, men dessvärre ingen som berörde mig nämnvärt och kommer därför inte heller stanna kvar särskilt länge hos mig.
 
Det här exemplaret har jag fått.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: Arnaldur Indriðason, Mörka strömmar;

Skrivutmaning #18 - gestalta sårbarhet

Hon tryckte telefonluren hårt mot örat. Hon pressade så mycket att man kunde tro att hon försökte trycka in telefonen i sitt huvud. Kanske hade det på sätt och vis varit praktiskt, men hon tvivlade ändå på det.
 
Tårarna rann i en strid ström nedför bägge kinderna. Hon avskydde verkligen den här sidan hos sig själv. Varför kunde hon aldrig hålla sig sansad i sådana här situationer?
 
Det var jobbigt att behöva prata om det, men hennes syster hade uppfattat att något inte var som det skulle och nu väntade hon på att få ett svar.
 
"Jag... Jag kände helt enkelt att det inte fanns någon annan utväg. Hela mitt liv har ju rasat samman! Han lämnar mig för en annan, alla kollegor fryser ut mig på jobbet och trots att jag vrider och vänder på varje krona, får jag aldrig ekonomin att gå ihop."
 
 
 
Ny snyftning. Ännu starkare än den tidigare. Det tog en stund innan hon lyckades återfå fattningen. Rösten darrade när hon fortsatte.
 
"Därför kände jag att det var lika bra att avsluta allt och försvinna."
 
Tystnad, bortsett från systerns andetag.
 
"Jag bestämde mig för att ta mitt liv."
 
Återigen tystnad och därefter hördes systerns röst, med ett mycket kallt tonfall - och var det inte också en smula äckel hon hörde?
 
"Du är precis som pappa."

 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: gestaltning, skrivutmaning, skrivutmaningapril;