Jessicas grotta

Hon tryckte telefonluren hårt mot örat. Hon pressade så mycket att man kunde tro att hon försökte trycka in telefonen i sitt huvud. Kanske hade det på sätt och vis varit praktiskt, men hon tvivlade ändå på det.

 

Tårarna rann i en strid ström nedför bägge kinderna. Hon avskydde verkligen den här sidan hos sig själv. Varför kunde hon aldrig hålla sig sansad i sådana här situationer?

 

Det var jobbigt att behöva prata om det, men hennes syster hade uppfattat att något inte var som det skulle och nu väntade hon på att få ett svar.

 

"Jag... Jag kände helt enkelt att det inte fanns någon annan utväg. Hela mitt liv har ju rasat samman! Han lämnar mig för en annan, alla kollegor fryser ut mig på jobbet och trots att jag vrider och vänder på varje krona, får jag aldrig ekonomin att gå ihop."

 

 

Ny snyftning. Ännu starkare än den tidigare. Det tog en stund innan hon lyckades återfå fattningen. Rösten darrade när hon fortsatte.

 

"Därför kände jag att det var lika bra att avsluta allt och försvinna."

 

Tystnad, bortsett från systerns andetag.

 

"Jag bestämde mig för att ta mitt liv."

 

Återigen tystnad och därefter hördes systerns röst, med ett mycket kallt tonfall - och var det inte också en smula äckel hon hörde?

 

"Du är precis som pappa."

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie