Det krävs en plan

Jag tycker om att skriva inlägg här på bloggen, men som du märker är det som sagt tyst emellanåt. Jag har tidigare förklarat att det beror på mitt mående och att jag helt enkelt inte riktigt har den tiden just nu som krävs för att hinna och orka skriva ett inlägg varje dag. Jag försöker för tillfället minska stressen i mitt liv och då blir dessvärre bloggen lidande.
 
Fast jag har så mycket jag vill skriva om! Så många funderingar och företeelser som ligger och gnager i mig och väntar på att få komma ut. Därför känns det lite tufft att bloggen blir lidande. Dock tror jag att jag har kommit på en plan för att kanske lyckas komma på banan igen och ändå hålla bloggen hyfsat vid liv.
 
Tanken infann sig efter att jag hade lyssnat på ett avsnitt av en podd som jag följer (har börjat försöka lyssna på poddar igen). I avsnittet pratade de om hur man lyckas med sina sociala medier och deras främsta tips var att vara kontinuerlig med publiceringstid/-dag av inläggen. På så vis vet följarna vad de kan förvänta sig. Då vet man med andra ord om det kommer ett inlägg varje dag, en gång i veckan, varje tisdag och onsdag och så vidare. Det är mest schysst mot följarna, för annars riskerar man att tappa följare ifall de inte vet vad de kan förvänta sig. Alla är inte så intresserade av att varje dag kika förbi exempelvis en blogg i hopp om att det ska finnas ett inlägg.
 
 
 
Jag tänker därför så här. Till att börja med kommer jag försöka att under januari och februari publicera ett inlägg varje måndag. Om det fungerar, är min tanke att utöka det med en veckodag varje måndag. Så från och med mars blir det inlägg varje måndag och tisdag, april blir det måndag, tisdag och onsdag och så vidare. Vad tror du om det? Låter det som en bra plan?
 
Eventuellt kan det tänkas att jag kan försöka smyga in ytterligare ett inlägg då och då om tiden och orken finns. Men "huvudregeln" blir först och främst inlägg varje måndag, därefter varje måndag och tisdag etc. Om det är ett bra upplägg eller inte, det vet jag inte i nuläget. Jag är i alla fall villig att testa. Jag hoppas naturligtvis att det är ett upplägg som fungerar även för dig, istället för att du ska leva i ovisshet när den här bloggen uppdateras.
 
Kom gärna med dina synpunkter på det här upplägget, så jag vet!
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Vad gör man inte för sitt barn?

Under hösten har tösen lekt mycket med förskolans sandleksaker - framförallt spadar - och har tyckt att det har varit väldigt roligt. Därför tänkte vi att hon kunde få sandleksaker i julklapp, så att hon skulle kunna leka med dem till våren.
 
Den 15 till den 17 december skulle jag och älsklingen resa iväg (jag ska försöka skriva inlägg om det snart) och under den perioden skulle svägerskan och hennes sambo passa tösen och katterna. Bara ett par dagar innan avfärd, kom älsklingen på att det kanske hade varit roligt för tösen, svägerskan och sambon att ha något att leka med ifall de skulle gå ut. Synd att vi inte hade hunnit ordna med sandleksaker till den helgen. Till skillnad från älsklingen kunde jag inte släppa den tanken, men dessvärre gick det inte att hinna få hem några sandleksaker ifall man beställde dem - det var så få dagar kvar.
 
 
Jag började söka efter leksaksbutiker i Varberg (så att jag kunde gå dit under lunchen och köpa), men sedan BR lades ned finns inte den typen av leksaksbutiker i centrala Varberg. Dock finns Lekia och Lekia Fyndmagasinet vid Bruket (ungefär vid Lassabackarondellen). Efter att ha kollat på Google Maps hur lång tid det skulle ta att gå dit, bestämde jag mig för att ge det ett försök.
 
Min lunch är mellan kl. 12.00 och 13.00, men jag vill helst vara tillbaka på kontoret en stund innan (ca 12.50), vilket innebär att jag skulle ha ca 50 minuter på mig. Enligt Google Maps skulle det ta ca 20 minuter varje väg att gå. Således betydde det att jag bara skulle ha 10 minuter på mig att gå runt i affären/affärerna och kolla efter det jag ville ha. Det skulle bli tajt med tiden, men jag tänkte inte ge mig. Jag tänkte ge det ett försök - för tösens skull.
 
Så... På fredagen, strax efter 12.00 satte jag av i rask takt. Jag hade Google Maps öppen för att kunna hålla koll på att jag tog rätt (= snabbast) väg, men också för att hålla koll så att jag höll tidsuppskattningen.
 
 
När jag kom till Lekia Fyndmagasinet, valde jag att fortsätta till Lekia en liten bit bort. Jag var nämligen nästan övertygad om att de skulle ha vad jag sökte. Då hade det varit synd att slänga bort värdefull tid på att leta i en butik som troligtvis inte hade det jag sökte.
 
Smått stressad gick jag igenom alla gångar inne i leksaksaffären, ivrigt spejande. Inget. Nada. Zero. Jag kände hur hjärtat sjönk. Fast jag gav inte upp hoppet, utan gick fram till kassan och frågade. Tjejen i kassan tittade förvånat på mig och sade att sandleksakerna hade varit slut ända sedan sommaren. Troligtvis tyckte hon att jag var galen när jag frågade när de skulle få in dem igen. "Till sommaren", blev svaret tillsammans med en blick som avslöjade hennes tankar om mig. Jag tackade och gick därifrån.
 
Attans ... Jag tittade på klockan och förstod att jag inte skulle hinna bort till Rusta. Eller, jag skulle hinna dit, men då skulle jag inte hinna leta efter det jag sökte. Inte utan att komma för sent. Hur skulle jag nu göra?!
 
Min blick landade på Fyndmagasinet. Jag ryckte på axlarna och gick dit. Kunde ju inte skada. Men jag fick skynda mig, för nu var tiden mycket knapp!
 
Lyckan var gjord när jag nästan genast fick syn på hinkar och spadar ett stenkast ifrån kassorna. Jackpott!
 
 
Så snart jag hade betalat för spadarna (tog en av varje eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken av de tre sorterna som tösen skulle få) och hinken, skyndade jag mig tillbaka. Nu var det bråttom! Men jag hann. Jag var andfådd när jag kom fram till kontoret (och ganska svettig), men jag hann! Och tösen hade fått sandleksaker att leka med. Att hon mest använder dem inomhus än så länge och tar bollar från bollhavet med en av spadarna och lägger i hinken, är en annan femma ...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Social ångest

I samband med mitt första samtal med psykologen, nämnde jag min sociala fobi (= att jag får ångest och panik när det är fråga om att jag ska träffa andra människor i olika situationer). Efter samtalet fick jag bland annat ett informationsblad om social ångest som jag läste igenom. Det var skrämmande hur mycket jag kände igen mig i vad som stod där. Bland annat det här (som är exakt det jag känner och upplever);
 
"Social ångest kännetecknas av stark ångest i sociala situationer och ihållande rädsla för att bli granskad, bedömd eller att man ska göra bort sig."
 
Något annat som jag reagerade på var att som "botemedel" står det att man bland annat bör utsätta sig för exponering - det vill säga att man ska utsätta sig för olika sociala situationer bit för bit. Att jag reagerade på det, är för att när jag tog upp min sociala fobi/ångest med psykologen som jag träffade 2015, ansåg hon att jag inte borde utsätta mig för exponering om jag inte ville det. Hon såg ingen nytta i det.
 
 
 
Just det gör mig en smula förvirrad. Jag förstår argumentet om varför man bör utsätta sig för exponering (trots att det är oerhört svårt och jobbigt!), men jag antar också att man nog bör vara försiktig i vissa situationer. Om man pressar sig för hårt i olika sammanhang, kan det nog bara bli värre. Kanske bedömde min tidigare psykolog mig att jag borde vara försiktig med exponering. Vad vet jag.
 
Jag får se om jag får råd angående detta vid nästa besök. Jag har en tendens att isolera mig när jag mår dåligt, vilket inte alltid är så hälsosamt.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie