Jessicas grotta

Nyligen passerade jag 100 insamlade kronor på GodStart. Det har tagit ett tag, men särskilt ansträngande har det inte varit.

 

Om man ändå ska ha en startsida kan man lika gärna ha GodStart-sidan som startsida. Man kan enkelt komma åt sina favoritlänkar, kolla vädret, nyheter och lite annat smått och gott. Det bästa av allt är att man under tiden som man använder GodStart hjälper till att samla in pengar till någon av de organisationer som finns att välja bland. Man väljer själv vilken och det kostar ingenting! De pengar som samlas in är annonsörernas pengar. Smart va? Man gör en god gärning utan att behöva anstränga sig extra.

 

 

Tack Hanan för att du introducerade mig för GodStart!

 

Och just det! Sammanlagt har användarna i skrivande stund samlar ihop 993 626,05 kr. Beloppet ökar hela tiden! Vill du också hjälpa till? Klicka då på bannern där uppe (ovanför kissen) och registrera dig för att komma igång! Ju fler vi är, desto större hjälp kan organisationerna få. :-)

 

Dagens citat:

"Enda skillnaden mellan en hockeymamma och en bulldog är läppstift."
(Sarah Palin)

Ha det så bra!
Goda kramar
Jessie

När jag var på nämndsekreterarkonferensen i november lovade jag att i separata inlägg skriva lite om det som gästföreläsarna pratade om. Som du själv märker har det gått några månader sedan november utan att jag har skrivit något om det som jag utlovade. Men nu ska det i alla fall bli ändring på det. Eftersom jag tyckte att bostadsrättsnämnden var intressant, tänkte jag i dag berätta om det vi fick veta.

 

Föreläsarens (han är en av tre ledamöter i bostadsrättsnämnden) inledning var fantastisk! I alla fall om man arbetar med bostadsrättsföreningar. För trots att det kanske inte hörs på namnet handlägger hyres- och arrendenämnden några ärenden med bostadsrätter och bostadsrättsföreningar (om du är intresserad av att se exakt vilka ärenden som vi prövar, kan du läsa det här). Hur som helst, det jag kommer skriva nu skriver jag med glimten i ögat och hoppas att du inte tar illa upp. Han började i alla fall prata om himmel och helvete och att han föreställde sig att man hamnade i en hiss när man dött. Precis som vilken hiss som helst skulle den här hissen gå uppåt eller nedåt. Om den skulle gå nedåt, skulle man när man kommit ut mötas av ett praktfullt valv med den prydliga inskriptionen: "Välkommen till bostadsrättsföreningen Helvetet!". För att antagligen kunna förstå varför samtliga sekreterare på konferensen brast ut i skratt när han sade detta behöver man nog veta att det är mer regel än undantag att det är massa onödigt tjafs eller fruktansvärt mycket krångel i ärenden där en bostadsrättsförening eller bostadsrättshavare i övrigt är inblandade. Framför allt om de inte har något juridiskt ombud. Därför förstod vi precis vad han menade när han sade att han föreställde sig helvetet som en bostadsrättsförening.

 

 

Bostadsrättsnämnden är en slags ventil för bostadsrättsföreningen (i fortsättningen kallade föreningar) och bostadsrättshavare när dessa är i tvist med varandra. Eftersom bostadsrättsnämnden är en skiljenämnd är det valfritt att medverka och precis som ARN (Allmänna Reklamationsnämnden) är besluten bara rekommendationer. Deras beslut är alltså inte bindande. Efteråt följer de upp ärendet för att se om beslutet följdes eller inte (vilket ARN också gör). Föreläsaren förklarade att de flesta av deras ärenden som gått vidare till domstol har i domstolen fått samma utgång som i bostadsrättsnämnden.

 

Handläggningen vid bostadsrättsnämnden är helt och hållet skriftligt (man kan läsa mer om vad en ansökan ska innehålla och hur ansökan går till på deras hemsida) och ibland kan man som sökanden behöva komplettera. Den som skickar in en ansökan måste antingen vara en medlem i en förening eller vara en förening. Det som ledamöterna sedan gör är att läsa allt material. Därefter resonerar de tillsammans för att sedan komma fram till en bedömning.

 

 

Ansökan är avgiftsbelagd (vad det kostar går att läsa på deras hemsida) och de har cirka 70 till 80 ärenden per år (det motsvarar ungefär hur många ärenden vi på den hyresnämnden där jag jobbar får in på lite mindre än två dagar). Precis som hyresnämnden ger de inga råd utan gör endast bedömningar.

 

Det är ont om den här typen av rättsfall eftersom det inte är många tvister som går till domstol, vilket kan bero på att domstolstvister dels tar lång tid, dels är dyra. Bostadsrättsnämnden kan lämna ut sina avgöranden, men det gör de efter att avgöranden har avidentifierats. Han berättade att de planerar att i framtiden lägga ut sina avgöranden på nätet.

 

Bostadsrättsnämnden åker inte ut på besiktningar som vi på hyresnämnden kan göra. De avvisar ärenden som kan handläggas av hyresnämnden och de tar heller inte upp ärenden som redan avgjorts i domstol. Bostadsrättsnämndens handläggningstid av varje ärende är cirka fem till sex månader.

 

Bostadsrättsnämnden har som sagt en hemsida som man kan besöka om man är nyfiken.

Just nu är hela mitt inre i uppror och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. En mängd olika känslor bubblar i mitt inre - jag är nervös, glad, osäker, ledsen, rädd, skamsen, panikslagen, nyfiken ... Bara för att nämna några och ja, du märker kanske att det är en enda röra. Men oroa dig inte. Det är inget allvarligt. Eller, det beror i och för sig på vad man menar med allvarligt. För detta är på sätt och vis livsavgörande. Men det jag menade med att det inte är allvarligt var att jag inte är döende eller liknande. Däremot kommer jag byta jobb.

 

Allt har gått så fort att jag fortfarande inte riktigt fattat vad som hänt. Jag har hela tiden tittat efter annat arbete nere i området kring Halmstad. Jag har alltså utgått från Halmstad och sedan kollat vad som kan vara lämpligt pendelavstånd. När jag inte hittade något bestämde jag mig till sist för att skicka spontanansökningar till advokatbyråer i och kring Halmstad. Efter att ha fått en del nej började jag tappa tron och trodde inte att det skulle bli något.

 

På en söndag skickade jag några spontanansökningar till några byråer i Varberg. När jag var på väg hem från jobbet på torsdagen veckan därpå (det vill säga två dagar efter att jag skickade ansökningarna) fick jag samtal från en av dessa byråer. Eftersom jag satt på tåget just då kom vi överens om att kvinnan som ringde skulle ringa på onsdagsmorgonen istället. Det gjorde hon och jag fick veta att ägaren av byrån hade blivit intresserad av mig och ville träffa mig på fredagen den veckan. Därför tog jag ledigt på fredagen och åkte ned till Varberg. Efter mötet fick jag beskedet att de skulle kontakta mina referenser och sedan återkomma till mig under den kommande veckan. På tisdagen blev jag uppringd av ägaren som erbjöd mig anställning hos dem.

 

 

I slutet av juni kommer jag alltså börja jobba på en liten advokatbyrå i Varberg. Nu gäller det bara att hitta en bostad så fort som möjligt, men turligt nog har vi några alternativ att välja bland vad gäller orter. Fast det är grymt svårt att få bostad där nere. Inte alls lika lätt som i Köping. Jag är väldigt stressad över detta problem och har även daglig magvärk. Men det ska lösa sig. Det har jag bestämt mig för. På något sätt ska vi få ihop det.

 

Det bästa är att jag och älsklingen kommer att få bo ihop igen. En annan bra sak är att jag kommer närmare Skåne. ^^ Fast det är väldigt jobbigt att lämna nämnden. Jag trivs otroligt bra med de flesta och jag tycker om mina arbetsuppgifter. I torsdags pratade jag med ett av hyresråden i min arbetsgrupp angående det här med att jag ska lämna dem. När han frågade om jag kommer tillbaka, svarade jag med ett leende att vi får se. Man vet ju aldrig vad som händer. Vi fortsatte att prata om det och plötsligt sade han "Vi tror inte det." Med ett skratt frågade jag om han menade att jag inte kommer bli kvar i Varberg? Då såg han mig i ögonen och sade allvarligt "Nej, att du inte kommer tillbaka." När han sade det både lät han och såg ut som en ledsen och övergiven hundvalp. Mitt hjärta värkte i det ögonblicket. Jag hade redan innan känt mig som en förrädare. Den känslan blev inte bättre av detta.

 

Jag är rädd. Livrädd faktiskt. Tänk om jag inte passar på advokatbyrå? Kanske misslyckas jag med arbetsuppgifterna och gör dem besvikna? Jag tycker inte om förändringar. Jag är inte bra på dem. Men jag ska ge det ett försök. Det måste jag. För vår skull.

Dagens citat:

"Osäkerheten är ofrånkomlig. Oron är valfri."
(Björn Natthiko Lindeblad)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Innan jag skulle gå hem i dag från jobbet fick jag ett samtal som ena registratorsassistenten kopplade vidare till mig. Mannen som ringde hade inget ärende, men han hade varit i kontakt med hyresgästföreningen som skickade honom vidare till oss på hyresnämnden.

 

När han berättade om sin situation för mig tyckte jag så synd om honom. Jag ska inte i detalj berätta vad jag fick höra, men i korta drag handlar det om att hans hyresvärd gång på gång förhalar hans och hans gravida fru/sambos lägenhetsbyte. Jag tror att det från början hade varit någon form av triangelbyte. Tydligen finns det inga invändningar mot någon av hyresgästerna, men hans hyresvärd skjuter hela tiden upp datumet för besked om lägenhetsbytet (eller var det kanske till och med datumet för när lägenhetsbytet kan ske?). Detta, bara för att hyresvärden vet att bytespartnerna kommer hoppa av. Hyresvärden har tydligen gjort det här tidigare mot honom. Enligt honom vill hyresvärden genom detta att han och hans fru/sambo ska flytta från lägenheten så att hyresvärdens moster eller gammelmoster kan flytta in.

 

 

Ja, det var en invecklad historia som han berättade för mig. Jag förklarade för honom att vi är fullbokade ända fram till augusti (vi har sammanträdesuppehåll under juli), men uppmanade honom att ändå komma in med en ansökan, så kan vi se vad vi kan göra. Jag tyckte så synd om honom att jag gick raka vägen till registratorsassistenten som kopplat samtalet till mig och bad henne att lotta ärendet på min rotel så fort ansökan kommer in. Jag ska nämligen försöka se till så att ärendet sätts ut till sammanträde under maj. Jag ska välja en av de dagar då jag protokollför och sedan höra med det hyresråd som ska vara ordförande om vi inte kan försöka klämma in ärendet klockan 12, trots att vi egentligen ska ha lunch då.

 

Kanske räcker det att hyresvärden får en kallelse från oss för att de ska ta sig i kragen och skärpa sig. Så var det i december, strax innan jul förra året. Det kom en man till receptionen. Han hade precis skickat in en ansökan om att få hyra ut sin bostadsrätt i andra hand, men ville med besöket verkligen poängtera att det var viktigt att han fick ett beslut ganska omgående. Jag och hyresrådet på min rotel försökte förklara att vi var fullbokade till och med hela februari, men med tanke på hans situation försökte vi hitta en tidigare sammanträdestid. Strax innan hans besök hade vi fått in en återkallelse i ett ärende som var utsatt till sammanträde, så strax efter jul fanns det en ledig tid. Jag bokade in sammanträde i hans ärende det datumet och skickade iväg kallelserna. Någon vecka senare återkallade han sitt ärende eftersom bostadsrättsföreningen (som tidigare sagt blankt nej till andrahandsuthyrningen) hade godkänt att han hyrde ut sin bostadsrätt i andra hand efter att de hade fått kallelsen.

 

Som hyresgäst är man väldigt utsatt. Hyresvärdarna har - på både gott och ont - väldigt stor makt. Jag anser att vi som myndighet har ett visst ansvar att hjälpa och därför hoppas jag att jag kan göra något för honom.

Älsklingen har talat gott om att få vakna till naturligt solljus istället för till en väckarklocka. Vissa helger när jag har varit själv har jag testat att vakna till solljus genom att inte dra ned rullgardinen kvällen innan.

 

 

Han har rätt i att man känner sig mer utvilad än när väckarklockan ringer. Vaknandet blir inte lika hastigt som till väckarklockan. Fast det fungerar bättre under vintern när solen inte går upp vid sex-tiden på morgonen. Eller, visst fungerar solljusmetoden fortfarande, men det är inte trevligt att under helgen behöva vakna vid sex-/sjutiden på morgonen. Visserligen är det sovmorgon i jämförelse med vilken tid jag behöver stiga upp när jag ska till jobbet, men när jag är ledig behöver jag längre sovmorgon än så.

 

Snart stiger solen kanske upp så pass tidigt att jag skulle kunna få vakna till solljus när jag ska till jobbet. Fast jag kommer fortfarande att ställa klockan. Har redan lyckats försova mig några gånger. Det får räcka.

Läsplattan som jag fick i examenspresent av älsklingen är ganska smart. Förutom att läsa e-böcker med den, kan man lyssna på ljudfiler, se videor och se på bilder. Dessutom har jag kommit på vad man mer kan använda den till. Något som passar mig som handen i handsken. Läsa recept!

 

Hur praktiskt som helst! Jag menar, om man har ett recept i datorn eller på nätet som man vill testa, men inte vill behöva sätta igång datorn för att se receptet eller om man inte har en tafstelefon, är det bara att först spara ned receptet som en pdf-fil i läsplattan. Sedan behöver man bara sätta igång läsplattan, öppna upp filen och följa receptet. Lätt som en plätt!

 

 

För min del är det supersmidigt. Jag har ingen tafstelefon och den enda bärbara dator som jag har hemma är Doten, men den tar bokstavligt talat evigheter på sig att starta. Så för min del återstår alltså den stationära datorn, men att behöva springa mellan datorrummet och köket är ingen lockande tanke. Vilken tur att jag har fått läsplattan. ;-) Jag tycker om den mer och mer för varje dag. Tack älskling!

I tisdags var jag på min första besiktning i jobbet. I varje fall första gången som protokollförare. I början av min anställning följde jag med den dåvarande gruppjuristen på hans besiktning (där han var protokollförare). Då hade jag en passiv roll. Nu sprang jag runt med kameran i högsta hugg. Sammanfattningsvis gick det väl bra. Jag tog kanske inte så många bilder som jag förmodligen borde ha gjort. Men jag tror ändå att det blev bra i slutändan. :-)

 

Eftersom jag aldrig hade varit där vi skulle ha besiktning, åkte jag och hyresrådet dit tillsammans. Vi slog senare följe med ena ledamoten och med tolken som vi hade bokat. Det var när vi skulle promenera den sista biten och då följde vi en karta som jag hade skrivit ut. Jag tyckte att verkligheten såg annorlunda ut än på kartan, men vi trodde oss gå rätt väg. Fast när vi skulle korsa en gata reagerade både jag och tolken på att det var en gata som vi enligt kartan inte skulle korsa. Vi gick därför tillbaka dit vi kommit ifrån men efter en stund insåg vi att vi gått fel. När vi frågade en man efter vägen förstod vi att vi faktiskt hade gått rätt från början. Vi fick därför gå tillbaka. IGEN. Efter ytterligare pyssel hittade vi till slut rätt. Visserligen blev vi pinsamt nog någon minut sena, men vi hittade i alla fall rätt.

 

 

Själva besiktningen gick väldigt fort (bara en halvtimme) och nu förstår jag förre gruppjuristens frustration. Det var svårt att ta bilder eftersom alla hela tiden var i vägen! Jag fick därför vänta tills alla hade lämnat rummet, men då uppstod problemet att jag missade vad som sades och jag var ju ansvarig för att föra anteckningar över vad som hände och sades. Det finns ett hyresråd på jobbet som anser att protokollförarens enda uppgift under besiktningen är att ta bilder, så han sköter antecknandet själv. Men de andra hyresråden verkar inte riktigt hålla med honom.

 

Hur som helst var det en kul och nyttig erfarenhet. Ska bli spännande att se hur nästa besiktning (som jag ska ha i nästa vecka) går. :-)

Djupt försjunken i mina tankar och med MP3-hörlurarna i öronen promenerade jag hem från tågstationen i tisdags. När jag hade kommit förbi biltvätten (som ligger ett stenkast från Netto) hörde jag plötsligt vad jag uppfattade som en explosion. Det oväntade ljudet fick mig att nästan falla framlänges. Jag stannade till och spanade åt det håll som explosionen hade kommit från, men jag kunde inte se något. Hade jag inbillat mig? Med tanke på att fler stannade och tittade trodde jag inte att det var inbillning, men eftersom jag själv inte kunde se något fortsatte jag hemåt. Efter att jag hade kommit ytterligare en bit hördes olika sirener (efter att jag flyttade från Malmö har jag numera svårt att skilja sirenerna åt, men det kom från fler än en bil i alla fall). Jag blev övertygad om att något allvarligt hade hänt.

 

Hemma bestämde jag mig för att titta på både de regionala nyheterna och på Rapport för att se om de skulle göra ett inslag om det som hänt. Det gjorde de inte och efteråt (efter att klockan slagit nio) kollade jag på nätet efter information. På Magazin24:s hemsida hittade jag artikeln Biogasbuss körde fast under viadukt.

 

 

Det är ingen hemlighet att jag inte tycker om vinter. Jag avskyr när det är kallt eftersom jag tycker illa om att frysa. Frysa är nog bland det värsta jag vet. Näst efter spindlar. Att hela tiden behöva klä sig varmt är inget jag är förtjust i. Jag föredrar att kunna klä mig lätt. Shorts och linne är trevligt. :-)

 

I vintermunderingen brukar det ingå att man ska ha på sig bland annat vantar för att skydda sig mot kylan. Nuförtiden har jag på mig det allra mesta som man kan förväntas ha på sig under vintern - förutom vantar. Att jag inte har på mig dem handlar inte om att jag inte har något par hemma. Om sanningen ska fram har vi faktiskt sådant i överflöd. Jag gillar helt enkelt inte att ha vantar på mig eftersom jag känner mig klumpig med dem. I mina ögon räcker det gott och väl att jag redan med min vinterjacka hade kunnat vara Michelingubbens syster eller något.

 

 

Fast helt oskyddade är ändå inte mina händer. Vintertid får de bo i mina jackfickor. Detta beror dels på att jag inte ska frysa om händerna, dels för att jag annars inte vet var jag ska göra av dem. Att inte veta var man ska göra av sina händer är ett tämligen klassiskt problem. Främst när man ska tala inför andra. När jag ska tala inför andra är det problemet inte längre lika stort för mig som det var tidigare, men det är det när jag är ute och går. Därför föredrar jag att då ha händerna i jack- eller byxfickorna, fast om jag vintertid också ska ha vantar på händerna blir det lite svårt att få plats med händerna i fickorna. Jag vet hur jag då ska prioritera: inga vantar.

Dagens citat:

"De bästa sakerna i livet är inte saker."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Josh Groban är en riktigt härlig människa. Jag blir mer och mer imponerad av honom och respekten för honom ökar hela tiden. Som det här! Jag blir glad i hela kroppen över att han bryr sig om en sådan här fråga, för just mobbing är något som jag tar på fullaste allvar och som berör mig djupt. Sprid gärna hans budskap vidare!

 

 

 

Tänk vad svårt det är att gå långsamt! Hur fokuserad jag än är på att ta långsamma steg slutar det ändå med att jag rusar iväg.

 

På gymnasiet hände det att jag och min kompis Hanan tog en runda på stan när vi hade håltimme. Vi är rätt lika, jag och Hanan. Visserligen inte utseendemässigt, men bortsett från det. :-) Så var det i alla fall tidigare. Hur som helst, när vi hade dessa håltimmar brukade vi vara tydliga med att vi inte skulle stressa, utan att vi skulle gå långsamt. Och det gjorde vi. I alla fall i sisådär en halv minut om ens det, men sedan ökade vi omedvetet takten. Så fort vi kom på oss själva med att göra detta, läxade vi upp oss och försökte på nytt att gå långsamt. Till sist brukade vi ge upp och tillät oss gå i rask takt.

 

Jag har en liten tradition på första april och det är att varje år kolla upp vilket skämt som Sydsvenskan kör med. Under hela min uppväxt prenumererade min pappa på den tidningen (han gör det fortfarande), och det blev en rolig grej att kolla efter årets skämt. Förra året var det Skytrain i Lund som gällde. I år var det namnbyte på stadsdelar och byggnader i Malmö.

 

Anledning? Eurovision. Exempelvis skulle området Lorensborg få heta Loreensborg och köpcentrumet Caroli City skulle få bli Carola City. Det var inte själva namnbytet som jag tvivlade på. Det hade inte förvånat mig om Malmö beslutat att under Eurovision låta de fem utvalda platserna få byta namn. Dessutom gav Sydsvenskan sina läsare chansen att få döpa ytterligare ett ställe. Två förslag var att gamla hederliga Bokskogen (som jag ofta var i under min grundskoletid) skulle få heta Anna Bookskogen eller att Malmö kort och gott skulle bli Malmsjö. Vad som avslöjade Sydsvenskan och deras försök till aprilskämt var att detta namnbyte påstods vara permanent.

 

I mitt arbete har jag mycket telefonkontakt med parter och ombud. Framför allt ombuden eftersom de företräder olika huvudmän/klienter och av den anledningen finns det en hel del ombud som förekommer ofta - både hyresvärds- och hyresgästsombud.

 

När jag pratar med en person i telefon har jag väldigt lätt för att skapa mig en bild av personen utifrån dennes röst. Det hände till exempel första gången när jag och älsklingen pratade i telefon med varandra - då hade vi ännu inte träffats i verkligheten. Om den bilden sedan stämmer med verkligheten är en annan femma. Exempelvis kan jag nämna ett ombud som brukar företräda en viss hyresvärd. Efter alla mejl och telefonsamtal hade jag skapat mig bilden av henne som en blond tjej med axellångt hår. När jag för första gången såg henne på ett sammanträde insåg jag att ingen kunde ha mer fel än jag: hennes hår är kort (nästan snaggat) och mörkt (kanske svart). Ett annat ombud (som jobbar på hyresgästföreningen) hade jag fått för mig var en ung brunett. Det visade sig att hon är en äldre kvinna med långt och ljust (nästan vitt) hår.

 

 

Det är spännande när man äntligen får se personer som man har haft mycket kontakt med. Då får man äntligen ett ansikte (som stämmer med verkligheten!) på personen. Fast visst är det också kul att själv föreställa sig hur någon ser ut. I alla fall till en början.

 

Hur är det för dig? Är detta något som du har varit med om själv?

Dagens citat:

"Att det inte varade för evigt, betyder inte att det inte var värt det."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Under förra veckan gjorde jag upplysningsdebut på jobbet. Ett visst antal dagar i veckan har hyresnämnderna i Sverige något som kallas för "upplysningen" under två timmar varje upplysningsdag. På den nämnd där jag jobbar har vi upplysningen mellan kl. 13 och 15 varje måndag, onsdag och fredag. Under dessa sammanlagt sex timmar har allmänheten möjlighet att ringa till hyresnämnden och få allmänna upplysningar med hur saker och ting går till. Men det är också endast allmänna upplysningar som vi får ge. Vi får inte ge råd eller göra bedömningar, vilket vi inte får göra i vanliga fall heller. Under dagens övriga timmar (hos oss är det mellan kl. 8 och 16) är det parter och ombud i våra ärenden som kan ringa till oss.

 

Jag har kommit överens med sekreteraren som är ansvarig för vår upplysningsverksamhet att jag till att börja med ska sitta i upplysningen en halvtimme åt gången två gånger i veckan. Egentligen ska man sitta och upplysa två timmar i veckan - antingen två timmar en dag eller två timmar uppdelade på två dagar. Jag ska dock försöka sitta längre än en halvtimme, men så här i början kan det vara skönt att ha en mjukstart. Fast jag har faktiskt suttit längre än en halvtimme. Första dagen satt jag i 45 minuter och de andra två dagarna satt jag i upplysningen under en timme respektive dag. Eller, senast blev det lite mindre än en timme eftersom en kollega fick hjälpa mig med min sista fråga då det var någon som ville ha information om hembud och det är inget som jag kan något om till!

 

Dagens citat:

"En av de bästa gåvorna vi kan ge oss själva är att göra oss av med våra ursäkter."
(Robin Sharma)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Senaste gången när jag var inne i en Guldfynd-butik, köpte jag en liten sak åt älsklingen. När kassörskan frågade om jag samtidigt ville köpa tre guldlotter gick jag med på det trots att jag aldrig vinner.

 

När jag sedan satt på stationen i Köping och väntade på att älsklingen skulle komma, passade jag på att skrapa ena lotten. Tro det eller ej, men jag vann faktiskt! Visst, inte högvinsten kanske men det var i alla fall en vinst! Jag satt och stirrade en stund på lotten när jag hade skrapat fram beloppet. Ögonen blev lika stora som fotbollar.

 

 

För att uttrycka det som Triss: Plötsligt händer det.

 

Tidigare har jag och min vän Hanan pratat om det här med att tröstäta och jag förklarade att jag inte förstår grejen med att tröstäta. Dock har jag misstänkt att jag själv - omedvetet - har tröstätit till viss del sedan älsklingen började plugga i Halmstad. Fast det är bara en misstanke och man brukar ju säga att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad.

 

Däremot har jag insett en annan sak: jag tröstmatar vår lilla kanin. Inte i den bemärkelsen att jag låter henne tröstäta istället för mig, utan det handlar om att jag ger henne mat för att döva mitt dåliga samvete. Jag går nämligen omkring med dåligt samvete varje dag över att jag tillbringar så lite tid med djuren som jag gör. Varje måndag till torsdag har jag cirka tre timmar varje kväll på mig att umgås med de små liven. Det känns som att det är kaninen som blir mest lidande eftersom hennes bur står i vardagsrummet och om jag då sätter mig vid datorn (som finns i vårt "arbetsrum" intill vårt sovrum) blir hon ensam. Därför försöker jag tillbringa så mycket tid som möjligt i vardagsrummet.

 

Min chef (som är en kvinna) under en eftermiddagsfika angående "alla dessa planer som man ska ha":

 

(vad hon menade var att vår arbetsplats är kvinnodominerad trots att det finns en jämställdhetsplan. Vi som satt i fikarummet fick oss ett gott skratt i alla fall)

 

 

Jag borde söka hjälp för det där va?

Jag är så himla trött på det här "till-och-från-vädret" som vi i Mälardalen (i alla fall den norra delen) har haft. Ena dagen snöar det, för att i nästa börja töa. När det sedan har blivit så där kladdigt och slaskigt - då fryser det igen! Sedan kommer ännu mer snö, som i sin tur följs av töväder och så vidare (i all oändlighet). Jag är ingen vintermänniska och längtar mig därför fördärvad efter sommaren. Jag vill ha värme. Jag vill inte ha mer snö. Jag vill inte ha mer is.

 

Innan man kommer till mitt jobb, måste man gå nedför en ganska lång stentrappa. Nu när vi har haft detta snö-slask-frys-väder har det samlats en massa is på trappstegen till denna trappa. Det gör att man knappt får plats med sina fötter och risken att halka är skrämmande stor. Det finns en del som har halkat i trappan. Fram tills i onsdags i förra veckan hade jag trott mig finna en taktik för att ta mig nedför denna livsfarliga trappa. Jag hade inte halkat en enda gång och jag klarade av att gå nedför den i rätt rask takt. Men inte i onsdags.

 

 

Plötsligt halkade jag till med foten på ett av trappstegen och föll bakåt. Precis som Jonesy gick det som i slow motion för mig, fast jag är övertygad om att det endast rörde sig om några få minuter eller kanske till och med sekunder. Jag landade på rygg i stentrappan, men av ren reflex vred jag på mig så att jag kom att hamna mest på min vänstra sida. Min vänsterarm fick med andra ord ta stor del av smällen. Jag minns inte om jag slog i huvudet, men med tanke på hur jag mådde senare (i och för sig en mycket mildare version av mitt lilla isäventyr på väg hem från Läggesta) tror jag nog att även huvudet fick sig en liten smäll. Tur att jag hade mössa på huvudet.

 

Jag hade ont i kroppen, men istället för att konstatera om jag skadat mig allvarligt eller ej, reste jag mig blixtsnabbt upp och fortsatte gå som om ingenting hänt. Varför? Av två anledningar. Det kom folk bakom mig och längs den här trappan finns Friskis & Svettis och varje morgon står det folk och tränar vid fönstren. Jag skämdes helt enkelt över att ha ramlat och ville därför försvinna så fort jag kunde. Senare på kvällen och även dagen efter hade jag väldigt ont i kroppen och kunde knappt röra min vänsterarm. Men jag är okej! Jag skadade mig inte allvarligt och i skrivande stund är jag bara lite öm i kroppen.

 

Jag och ena arbetskamraten pratade om just detta lite senare. Hur korkad man är när man prioriterar i den här typen av situationer. Hon hade nämligen varit med om något liknande vid universitetet och gjorde precis som jag - skyndade sig bort som om inget hänt trots att hon knappt kunde gå. Jag vet att jag inte hade någon anledning att skämmas, för halka kan ju hända vem som helst och framför allt när underhållet av trappan är så dåligt skött som den är. Varför bryr man sig så mycket om vad andra tycker? Eller, i alla fall vad man tror att andra tycker. Det är helt galet! Får försöka att prioritera rätt nästa gång - att först och främst ta reda på hur pass skadad jag är och strunta i om andra har sett och vad de eventuellt tycker om min klumpighet.

Dagens citat:

"En dag kommer någon att kliva in i ditt liv och få dig att förstå varför det inte fungerade med någon annan."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

På Annikas litteratur- och kulturblogg skrev Annika ett inlägg om fyra färger som styr vem vi är. De röda är chefsämnen, medan de gula är oerhört pratsamma och tittar sig gärna i spegeln så fort de får tillfälle. Gröna personer tänker alltid mer på alla andra än sig själva och blå personer är tystlåtna, faktaintresserade och älskar det skrivna ordet.

 

Första gången som jag läste inlägget var min första spontana tanke att jag definitivt är en blå person. I många sammanhang kan jag vara tystlåten, jag är definitivt faktaintresserad och det råder ingen tvekan om att jag älskar det skrivna ordet. Fast det är inte hela sanningen. När jag tänker efter är jag även till hälften en gul person - oftast är jag oerhört pratsam.

 

 

Nu vet jag vad du tänker. Att vara tystlåten och oerhört pratsam är två totala motsatser! Det vet jag, men trots det är jag båda delarna. Om jag är tystlåten eller pratsam beror helt och hållet på vilken situation jag befinner mig i. När jag arbetar kan jag arbeta under fullkomlig tysthet (bortsett från när jag måste svara i telefon) större delen av tiden, medan jag i sällskap av älsklingen och/eller vänner kan prata i oändlighet. I grundskolan var jag väldigt tystlåten större delen av tiden. På gymnasiet och paralegalutbildningen var jag det under i varje fall lektionerna. Förstår du då hur jag menar när jag säger att jag är både tystlåten och pratsam? :-)

 

Om man blandar blå och gul får man färgen grön, fast jag skulle inte vilja påstå att jag är en grön person enligt definitionen ovan. Jag är helt enkelt lite av en svensk flagga. :-)

 

Vilken färg är du?