En fantastisk present

I år - 2019 - fyller tydligen undertecknad 30 år ...
 
Vart har tiden tagit vägen?! Känns ju nästan som att det var igår som jag tog tåget upp till Åkers Styckebruk (okej, sista anhalten för tåget var Läggesta och sedan blev jag hämtad med bil ...) för att flytta ihop med älsklingen. Det var den 13 juni 2009 - snart tio år sedan. Nu vet jag förvisso inte hur man "ska" känna sig när man är 30 år, men jag känner mig fortfarande som en 20-åring. Vet inte om det är positivt eller negativt.
 
Hur som helst. Det var inte min "åldersnoja" (eller hur man nu ska beskriva det) som jag skulle prata om, utan det faktum att älsklingen bestämde sig för att jag skulle få min 30-årspresent ungefär ett år tidigare. Han planerade nämligen att ge mig något speciellt och eftersom han var osäker på ifall det även skulle äga rum under 2019, fick jag presenten ett år tidigare.
 
"Vad var det du fick då?" undrar du säkert. Jo, jag fick träffa Josh Groban, bli fotograferad med honom och se hans konsert i Dublin, den 16 december 2018, i anledning av släppet av hans nya album "Bridges"! Jag har tidigare varit på två av hans konserter, men aldrig fått möjlighet att röra vid honom eller prata med honom. Visserligen blev jag lite besviken över att "Meet and greet"-upplevelsen mest var "snabbt in, snabbt ut", men jag är så oändligt tacksam över att få uppleva detta. Haha, jag var så betagen och nervös, att jag knappt fick fram ett ord när jag skulle hälsa på Josh Groban och svara på hans fråga om  varifrån jag kom.
 
 
 
I det här inlägget tänkte jag berätta om mina tankar och känslor kring konserten och i ett annat inlägg berätta om vår upplevelse av Irlands huvudstad Dublin och resan dit och hem. Annars kommer det att bli ett alltför långt inlägg, känner jag.
 
 
 
Nåväl. Det var förvisso dåligt planering när det kom till biten att träffa och bli fotograferade med självaste Josh Groban (man hann knappt förstå vad det var frågan om förrän det var över), men vilken grej! Att äntligen få prata med (okej, jag sa "hej", berättade varifrån jag kom och slutligen "tack" när han önskade mig en trevlig kväll på konserten) den man som jag har beundrat i över tio år. Och jag fick röra vid honom! Först tog vi i hand, sedan lade han armen om mina axlar och jag lade armen om hans ryggslut. Innan fotograferingen hade de sagt att vi inte fick "grope the Groban", så jag behärskade mig. Jag väljer dock att behålla fotot på mig och Josh Groban för mig själv. Jag hoppas att du har överseende med det.
 
 
Vilka platser vi hade sen! Vi satt på första raden. Så nära scenen (och Josh Groban) har jag aldrig suttit på någon av hans konserter tidigare. Med andra ord var jag definitivt mer än nöjd. <3 Tack älsklingen.
 
 
 
Naturligtvis berörde Josh Groban mig som vanligt till tårar, men särskilt berörd blev jag när han skulle sjunga låten "River". Jag hade förberett mig innan genom att lyssna på detta nya album och den låten hade blivit en favorit hos mig. Fast jag tror att jag tycker om den ännu mer efter att han berättade om den. Han inledde med att säga att hela världen måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa och avslutade sitt "tal" med att säga att låten var till dem som själva var drabbade av psykisk ohälsa och kände igen sig eller dem som kände någon som var drabbad. Och att man ska våga be om hjälp när man behöver det. Då kom mina tårar och älsklingen kramade min hand lite extra. I det ögonblicket beundrade jag Josh Groban ännu mer.
 
 
När han senare sjöng "You raise me up", var det en mäktig känsla att se att så många hade satt på ficklampsfunktionen på sina mobiler (även jag). Jag fylldes av en obeskrivlig värme och gemenskap när jag såg det.
 
 
 
Vi bodde på hotellet som låg precis bakom arenan och när vi sedan skulle tillbaka dit efter konserten, var man tvungen att visa sitt rumskort eftersom de bara släppte in hotellets gäster. Ganska många människor blev stående kvar utanför.
 
Morgonen därpå när vi satt och åt frukost, upptäckte jag att en från Josh Grobans "crew" också kom in i matsalen - det var ingen mindre än Tariqh Akoni. Han och Josh Groban har arbetat ihop i 18 år om jag minns rätt och jag har sett honom på varenda konsert - både de jag har varit på och de som jag har sett på tv. Jag tycker att Tariqh Akoni är så duktig och ser ut att vara en trevlig person. Det var nära att jag gick fram till honom för att berömma honom, men jag lät det vara. Det var så många andra som gick fram till honom, så jag tyckte att han kunde få äta sin frukost i lugn och ro - så gott det nu gick. Efter en stund såg jag att han gick till ett annat bord för att prata med någon - och det visade sig vara trummisen. Ha!
 
 
 
När vi därefter skulle till vårt rum för att hämta vårt bagage och checka ut, lade jag märke till att Tariqh Akoni gick bakom oss, vilket jag viskande meddelade älsklingen. Vi gick alla tre in i hissen och när han såg att vi redan hade tryckt på våning sex, tackade han och sade "How are you?" Då kunde jag inte längre hålla mig, utan berömde honom och sade att showen hade varit väldigt bra. Han tackade och började prata med oss. Vi följdes åt i korridoren på våning sex och fortsatte att prata. Det visade sig att han ÄR väldigt trevlig. Skämtsamt sade han vid något tillfälle (jag tror att det var när jag sade att han var duktig) att han försökte fiska efter komplimanger. Vi skildes åt utanför hans rum - som låg två rum bort från vårt! På väg ned till receptionen för att checka ut, mötte vi ytterligare en från Grobans "crew" - som även han var på väg åt samma håll som vårt rum låg. Jag fick nästan hjärtklappning vid tanken på att kanske även självaste Groban bodde där?
 
På flygplatsen passade jag på att köpa en sista sak att ge bort och då hade tydligen Tariqh Akoni (han hade avslöjat på morgonen att de skulle flyga till Polen för en sista konsert innan jul) gått förbi, känt igen älsklingen och hälsat. Vi gick bakom honom och några andra från Grobans "crew" en bit mot gaten lite senare.
 
Hela upplevelsen var fantastisk och jag behövde den. Vet inte hur jag ska kunna tacka älsklingen för detta, för det finns inga ord som är tillräckliga. <3
 
Just det! Höll på att glömma. Alla som hade köpt "Meet and greet"-upplevelsen fick den här fina väskan (som jag nu använder dagligen):
 
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Det krävs en plan

Jag tycker om att skriva inlägg här på bloggen, men som du märker är det som sagt tyst emellanåt. Jag har tidigare förklarat att det beror på mitt mående och att jag helt enkelt inte riktigt har den tiden just nu som krävs för att hinna och orka skriva ett inlägg varje dag. Jag försöker för tillfället minska stressen i mitt liv och då blir dessvärre bloggen lidande.
 
Fast jag har så mycket jag vill skriva om! Så många funderingar och företeelser som ligger och gnager i mig och väntar på att få komma ut. Därför känns det lite tufft att bloggen blir lidande. Dock tror jag att jag har kommit på en plan för att kanske lyckas komma på banan igen och ändå hålla bloggen hyfsat vid liv.
 
Tanken infann sig efter att jag hade lyssnat på ett avsnitt av en podd som jag följer (har börjat försöka lyssna på poddar igen). I avsnittet pratade de om hur man lyckas med sina sociala medier och deras främsta tips var att vara kontinuerlig med publiceringstid/-dag av inläggen. På så vis vet följarna vad de kan förvänta sig. Då vet man med andra ord om det kommer ett inlägg varje dag, en gång i veckan, varje tisdag och onsdag och så vidare. Det är mest schysst mot följarna, för annars riskerar man att tappa följare ifall de inte vet vad de kan förvänta sig. Alla är inte så intresserade av att varje dag kika förbi exempelvis en blogg i hopp om att det ska finnas ett inlägg.
 
 
 
Jag tänker därför så här. Till att börja med kommer jag försöka att under januari och februari publicera ett inlägg varje måndag. Om det fungerar, är min tanke att utöka det med en veckodag varje måndag. Så från och med mars blir det inlägg varje måndag och tisdag, april blir det måndag, tisdag och onsdag och så vidare. Vad tror du om det? Låter det som en bra plan?
 
Eventuellt kan det tänkas att jag kan försöka smyga in ytterligare ett inlägg då och då om tiden och orken finns. Men "huvudregeln" blir först och främst inlägg varje måndag, därefter varje måndag och tisdag etc. Om det är ett bra upplägg eller inte, det vet jag inte i nuläget. Jag är i alla fall villig att testa. Jag hoppas naturligtvis att det är ett upplägg som fungerar även för dig, istället för att du ska leva i ovisshet när den här bloggen uppdateras.
 
Kom gärna med dina synpunkter på det här upplägget, så jag vet!
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Vad gör man inte för sitt barn?

Under hösten har tösen lekt mycket med förskolans sandleksaker - framförallt spadar - och har tyckt att det har varit väldigt roligt. Därför tänkte vi att hon kunde få sandleksaker i julklapp, så att hon skulle kunna leka med dem till våren.
 
Den 15 till den 17 december skulle jag och älsklingen resa iväg (jag ska försöka skriva inlägg om det snart) och under den perioden skulle svägerskan och hennes sambo passa tösen och katterna. Bara ett par dagar innan avfärd, kom älsklingen på att det kanske hade varit roligt för tösen, svägerskan och sambon att ha något att leka med ifall de skulle gå ut. Synd att vi inte hade hunnit ordna med sandleksaker till den helgen. Till skillnad från älsklingen kunde jag inte släppa den tanken, men dessvärre gick det inte att hinna få hem några sandleksaker ifall man beställde dem - det var så få dagar kvar.
 
 
Jag började söka efter leksaksbutiker i Varberg (så att jag kunde gå dit under lunchen och köpa), men sedan BR lades ned finns inte den typen av leksaksbutiker i centrala Varberg. Dock finns Lekia och Lekia Fyndmagasinet vid Bruket (ungefär vid Lassabackarondellen). Efter att ha kollat på Google Maps hur lång tid det skulle ta att gå dit, bestämde jag mig för att ge det ett försök.
 
Min lunch är mellan kl. 12.00 och 13.00, men jag vill helst vara tillbaka på kontoret en stund innan (ca 12.50), vilket innebär att jag skulle ha ca 50 minuter på mig. Enligt Google Maps skulle det ta ca 20 minuter varje väg att gå. Således betydde det att jag bara skulle ha 10 minuter på mig att gå runt i affären/affärerna och kolla efter det jag ville ha. Det skulle bli tajt med tiden, men jag tänkte inte ge mig. Jag tänkte ge det ett försök - för tösens skull.
 
Så... På fredagen, strax efter 12.00 satte jag av i rask takt. Jag hade Google Maps öppen för att kunna hålla koll på att jag tog rätt (= snabbast) väg, men också för att hålla koll så att jag höll tidsuppskattningen.
 
 
När jag kom till Lekia Fyndmagasinet, valde jag att fortsätta till Lekia en liten bit bort. Jag var nämligen nästan övertygad om att de skulle ha vad jag sökte. Då hade det varit synd att slänga bort värdefull tid på att leta i en butik som troligtvis inte hade det jag sökte.
 
Smått stressad gick jag igenom alla gångar inne i leksaksaffären, ivrigt spejande. Inget. Nada. Zero. Jag kände hur hjärtat sjönk. Fast jag gav inte upp hoppet, utan gick fram till kassan och frågade. Tjejen i kassan tittade förvånat på mig och sade att sandleksakerna hade varit slut ända sedan sommaren. Troligtvis tyckte hon att jag var galen när jag frågade när de skulle få in dem igen. "Till sommaren", blev svaret tillsammans med en blick som avslöjade hennes tankar om mig. Jag tackade och gick därifrån.
 
Attans ... Jag tittade på klockan och förstod att jag inte skulle hinna bort till Rusta. Eller, jag skulle hinna dit, men då skulle jag inte hinna leta efter det jag sökte. Inte utan att komma för sent. Hur skulle jag nu göra?!
 
Min blick landade på Fyndmagasinet. Jag ryckte på axlarna och gick dit. Kunde ju inte skada. Men jag fick skynda mig, för nu var tiden mycket knapp!
 
Lyckan var gjord när jag nästan genast fick syn på hinkar och spadar ett stenkast ifrån kassorna. Jackpott!
 
 
Så snart jag hade betalat för spadarna (tog en av varje eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken av de tre sorterna som tösen skulle få) och hinken, skyndade jag mig tillbaka. Nu var det bråttom! Men jag hann. Jag var andfådd när jag kom fram till kontoret (och ganska svettig), men jag hann! Och tösen hade fått sandleksaker att leka med. Att hon mest använder dem inomhus än så länge och tar bollar från bollhavet med en av spadarna och lägger i hinken, är en annan femma ...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie