Jessicas grotta

Hjärt- och lungräddning

Igårkväll var jag och älsklingen (och tösen) på en HLR-kurs (Hjärt- och LungRäddning) på BVC. Vi kände att det kunde vara bra att ha gått en sådan kurs, nu när tösen kryper omkring och stoppar nästan allt hon ser i munnen. När vår sköterska på BVC nämnde kursen på ett föräldragruppsmöte, var det en av mammorna som sade att de hon kände som hade gått kursen, var räddare efter kursen än vad de varit innan de gått den. Så känner inte jag. Naturligtvis hoppas jag att jag ska slippa behöva använda den kunskapen jag nu har, men nu känner jag mig tryggare. Nu vet jag hur jag ska bete mig och vad jag ska titta efter om olyckan skulle vara framme.
 
 
Men jösses vad jobbigt det är att göra kompressioner! I alla fall med enbart två fingrar - vilket man ska göra på ett barn upp till ett år. Efter ett år ska man göra kompressioner med nedre delen av handflatan fram till dess barnet kommer upp i puberteten (om jag minns rätt?). Efter det är det två händer som gäller.. Å andra sidan har jag problem med mina leder (har reumatism i släkten och mina problem har förvärrats under åren), vilket kan vara en förklaring till att jag hade svårt med kompressionerna. Det näst jobbigaste var att göra dem i rätt takt. Ett tips är att göra dem i takt till "Här kommer Pippi Långstrump" - men jag klarar inte av att både tänka den låten, samtidigt som jag räknar. Nej, jag är inte den sortens kvinna som kan göra två saker samtidigt...
 
Dockan har en liten svart plupp i munnen/halsen, som vi skulle försöka få ut genom att dunka på ett visst sätt i ryggen.
 
Om man har möjlighet att gå en sådan här kurs, tycker jag absolut att man ska ta chansen! För nu vet jag även hur jag ska bete mig om det gäller en vuxen person. Sådan här kunskap är oerhört viktig att ha i ryggsäcken, så att säga. Fast jag hoppas naturligtvis att jag slipper använda dessa kunskaper.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: HLR-kurs, hjärt- och lungräddning;

En ficktjuv i familjen

När jag var yngre var jag med om att min pappa fick sin plånbok stulen på centralstationen i Köpenhamn. Där fick han faktiskit skylla sig själv lite, eftersom han på den tiden envisades med att ha plånboken i bakfickan - även på ställen med mycket trängsel. Den dök upp senare - kvar fanns allt utom 500-kronorssedeln som han hade förvarat i plånboken.
 
Jag själv har aldrig personligen råkat ut för en ficktjuv (även om det var nära flera gånger på vår bröllopsresa i Rom) - förrän nu.
 
Tösen är väldigt förtjust i elektronik (märks att hon är älsklingens dotter) och försöker jämt ta våra mobiltelefoner och fjärrkontrollen till tv:n. En gång när vi busade i min och älsklingens säng, kröp hon upp på min rygg flera gånger och skrattade. Efteråt såg jag att hon höll i min mobiltelefon - som jag haft i bakfickan - och förde den till sin mun.
 
En annan gång när hon skypeade med älsklingen genom min mobil, plockade hon ut ett kvitto som jag förvarade i fodralet. Efteråt såg kvittot ut så här:
 
 
Visst, den gången fick jag väl i och för sig skylla mig själv lite, som gav henne tillgång till min mobil. Men ändå.
 
Med andra ord får man passa sig för vad man har i sina fickor. I närheten av tösen går ingenting säkert!
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ficktjuv;

Plötsligt försvunnen

Under förra eller förrförra året gick plastöglan på min ena cykelnyckel sönder. Jag fick fortsätta använda den, eftersom reservnyckeln tycks ha försvunnit i någon av alla flyttar. Gång på gång har jag sagt att jag ska kopiera upp nyckeln för att kunna ha en hel att använda igen, men av olika anledningar har det inte blivit av. Dock har jag haft stenhård koll på den för att inte bli av med den - i och med att det är det enda exemplaret jag har. Åtminstone fram till nyligen trodde jag att jag hade stenhård koll på denna trasiga cykelnyckel.
 
Jag cyklade som vanligt till stationen, låste cykeln och gick och satte mig för att vänta på tåget till Varberg. Framme i Varberg promenerade jag mot kontoret och när jag var halvvägs framme, tog jag upp nyckelknippan för att vara redo att låsa upp kontoret. Det var då jag insåg att cykelnyckeln inte låg i fickan längre. Paniken steg inom mig och med en klump i halsen gick jag tillbaka en bit och såg stint på marken. Jag hade stängt fickan efter att jag hade låst cykeln, så den kunde inte ha ramlat ut förrän jag tog upp nyckelknippan.
 
 
Ingen nyckel längs vägen.
 
Jag började fundera på hur jag skulle bära mig åt för att kunna få hem cykeln från stationen. Skulle det vara möjligt att dyrka upp låset? Tänk ifall jag hade tappat nyckeln vid cykeln eller - ve och fasa! - glömt kvar nyckeln i låset?! I så fall var risken stor att cykeln inte skulle finnas kvar ...
 
På lunchen gick jag bor till cykelbutiken en bit bort och köpte ett nytt lås och hoppades på att cykelhistorien skulle lösa sig på något mirakulöst sätt.
 
När jag efter jobbet hoppade av tåget i Falkenberg, gick jag med raska steg mot cykeln och såg noga på marken. Jag höll andan när jag närmade mig cykeln, tog en titt på låset och såg... Nyckeln satt i låset! Cykeln stod kvar! Jag nästan grät av lättnad. Vilken tur!
 
Så klantig jag är ...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: borttappad cykelnyckel;