Röd lilja

Hur ska jag sätta ord på det jag känner? Nu när jag har läst sista delen i Nora Roberts blomstertrilogi, "Röd lilja", känner jag viss sorg och saknad. Jag hade gärna velat läsa mer om de här karaktärerna, men jag är också väl medveten om att det säkert hade kunnat bli sämre om man fortsätter i all oändlighet. "Röd lilja" hade dessutom ett bra slut på den här trilogin. Här är vad som står på baksidan;

"Den osaliga anden som hemsökt Harpers Handelsträdgård sedan slutet på 1890-talet beter sig alltmer opålitligt och våldsamt. För att få som hon vill har hon beslutat sig för att manipulera den unga kvinnan Hayley ...

Lily är Hayleys lilla dotter och den som betyder allra mest för henne. Men hennes nära väninnor Rosalind och Stella är också som en familj för Hayley. Länge har hon undvikit att bli förälskad i en ny man men känslorna har börjat växa sig starka för den stilige Harper. Ovissa om sin förälskelse har både Hayley och Harper otåligt rört sig runt varandra. Ingen av dem vill förstöra deras speciella vänskap men båda längtar efter mer. Möjligheten att älska varandra finns där.

Men det finns någon som står i vägen för dem, och hennes kraft växer sig starkare och starkare. Vem är den osaliga anden, och kommer hon någonsin att lämna kvinnorna på Harpers Handelsträdgård ifred?
"


Röd lilja


Oj. Den här romanen var riktigt mäktig och överväldigande. Kanske den allra mäktigaste i trilogin (för att inte nämna de andra Nora Roberts-romanerna som jag har läst). Jag blev väldigt imponerad av hur skickligt hon skriver. Framför allt när det gällde vissa perspektivbyten (något som jag själv har funderat på att skriva något liknande om, men nu vet jag inte om jag vågar, dels för att det inte kommer bli lika bra, dels för att risken finns att jag blir beskylld för plagiat). När det först hände trodde jag att jag hade missat var perspektivbytet skedde, vilket gjorde att jag började läsa om, men insåg sedan att det var meningen att det skulle vara skrivet på det sättet. Du måste läsa för att förstå vad jag pratar om. Men när jag sedan läste de andra perspektivbytena kände jag ungefär samma känsla som efter att ha sett sista avsnittet av "Shark" där huvudkaraktären Sebastian Stark var så himla genialisk! Jag var som sagt riktigt imponerad och kunde inte låta bli att sitta och le (och förmodligen se väldigt fånig ut).

Annat plus med romanen var att den verkligen omslöt mig så att jag glömde bort både tid och rum. Nora Roberts vet hur hon ska få läsaren att riktigt leva sig in i berättelsen och inte bara det, utan jag kände mig som en del av berättelsen - som om jag befann mig där med karaktärerna och kunde se allt med egna ögon. Så pass målande skriver Nora Roberts.

Det negativa är det vanliga. Många dialoger är, i mina ögon, inte trovärdiga. Jag menar att det inte är realistiskt i min värld att personer som knappt känner varandra kallar varandra för älskling (bara ett av några exempel). Något annat negativt är förutsebarheten, som jag alltid nämner och när hon skriver trilogier lägger hon upp det så att man vet på vissa punkter hur det kommer att bli.

Men det positiva med hennes skrivande väger upp för det negativa. Fast, och som jag brukar säga, jag hade gärna sett lite förändring i hennes uppenbara mönster. Jag väntar fortfarande på något oväntat. På frågan om jag kan rekommendera den här tänker jag vara förutsägbar och säga: Självklart!


Dagens citat:

"Det kan inte bli någon kris nästa vecka. Min fickdagbok är redan full."
(Henry Kissinger)

Ha det så bra!
Imponerande kramar
Jessie