Jessicas grotta

80 grader från Varmvattnet (Karin Alfredsson)

"I ett dike i Zambia förblöder en 14-årig flicka. I USA dör en domare i Högsta domstolen i sin säng. I en svensk lägenhet möts tre aktivister för att ta emot beskedet om en katastrof. I en amerikansk buss försöker en ung kvinna fly från sin historia. I gräset utanför en barnmorskas hus bygger någon en häxpyramid.
 
Och i händelsernas centrum står Ellen Elg, svensk läkare med oklart uppdrag i Afrika.
 
Den första boken om Ellen Elg handlar om sexualitet, kvinnoförtryck och död i miljöer som sällan beskrivits i svensk spänningslitteratur. I Karin Alfredssons färgstarka men osentimentala roman - där döden är nära i alla hem - skildras hur enskilda liv cyniskt offras av den multinationella industrin.
 
Som alltid är det de mest utsatta som drabbas, och de flesta är kvinnor. Och som alltid är det de som styr världen som står för hoten. Där är de flesta män."
 
 
80 grader från Varmvattnet behandlar ett intressant ämne. Fast mer än så blev det dessvärre inte. I alla fall inte för mig. Jag gillade hur Karin Alfredsson bit för bit band ihop "huvudberättelsen" om Ellen Elg med de kursiverade brevdelarna. Dock tyckte jag att själva berättandet låg på en slags barnslig nivå, där det kändes som om vissa delar hade kunnat vara skrivna till barn och inte till vuxna. Det är svårt att förklara, men om du jämför en "vuxenbok" med en "barnbok", kommer du med största sannolikhet märke en skillnad vad gäller nivån.
 
För mig fick personerna aldrig något riktigt liv, utande kändes rätt platta, så att säga, vilket jag tyckte var synd. Det var som att betrakta dem på avstånd, istället för att vara en del av berättelsen. För mig är det viktigt att kunna svepas med i berättelsen och vara en del av den - så som bland andra Nora Roberts är så duktig på.
 
Tyvärr har jag inte blivit sugen på att läsa nästa del i serien.
 
Någon i bokcirkeln tyckte att 80 grader från Varmvattnet väckte funderingar kring ens eget engagemang och funderade kring vad man själv var villig att göra eller offra för att hjälpa andra. Skulle vi idag - i vårt individualiserade samhälle - prioritera andra eller är vi för självupptagna? Vi kom aldrig riktigt fram till något svar, men frågan är i allra högsta grad intressant.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: 80 grader från Varmvattnet, Ellen Elg, Karin Alfredsson;

Ensam i Berlin (Hans Fallada)

"Året är 1940 och i huset på Jablonskistrasse 55 i Berlin bor en samling småskurkar, råbarkade SS-män, horor, en pensionerad domare och romanens huvudpersoner: verkmästarparet Otto och Anna Quangel. Här bor också en gammal ensam judisk dam, vars liv får ett fasansfullt slut.

Otto och Anna är skötsamma och tystlåtna - ett strävsamt arbetarklasspar. Men när de nås av beskedet att deras son stupat i kriget ter sig livet plötsligt meningslöst. Så småningom inleder de en modig, om än patetisk, kamp mot nazismen som ger deras tillvaro ett nytt innehåll. På olika platser runtom i Berlin lägger de ut hundratals handtextade kort som manar till motstånd, kort som kan plockas upp av vem som helst.

Den karriärhungrige kommissarie Escherich skyr inga ansträngningar för att hitta de skyldiga bakom de handskrivna lapparna och kommer paret allt närmare. Jakten utvecklas till en katt-och-råtta-lek som pågår under mer än två års tid med både komiska och skräckfyllda scener.

HANS FALLADA föddes 1893. Trots censur och politisk förföljelse valde han att stanna i Tyskland under kriget och räknas numera som en av landets verkligt betydelsefulla 1900-talsförfattare. Han dog 1947, några månader innan Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein) publicerades. Berättelsen är baserad på Falladas egna erfarenheter under nazismen och skrevs på några få veckor hösten 1946."
 
 
 
Ensam i Berlin är en ganska tung bok att läsa. Själva texten är relativt lättläst, trots det tämligen ålderdomliga språket, men själva innehållet och dess innebörd är tungt.
 
Vi var överens i bokklubben om att det var intressant att få de "vanliga tyskarnas" perspektiv och läsa hur det kunde vara för dem. Jag hade väl till viss del anat hur det kunde vara under Hitlers styre, men inte att det kunde gå till så i den omfattning som Hans Fallada berättat om.
 
Trots att man i förordet redan fått veta hur berättelsen skulle sluta, lyckades Hans Fallada hålla kvar mitt intresse hela vägen fram. Slutet berörde mig extra mycket.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: Ensam i Berlin, Hans Fallada;

Den som stannar, den som går (Elena Ferrante)

Den som stannar, den som går är del tre i Elena Ferrantes romansvit om Elena och Lila. Därför finns det en risk för att det kommer förekomma spoilers i det här inlägget, ifall du inte läst de första två delarna.
 
 
"I del tre i Elena Ferrantes romansvit om Elena och Lila har de båda barndomsvännerna från Neapel hunnit växa upp till unga kvinnor.
 
Elena har avancerat socialt genom sitt äktenskap med den unge professorn Pietro Airota, men känner sig märkligt underlägsen och undanskuffad i hans familj. Och hon kan inte glömma kärleken till Nino.
 
Lila kämpar för överlevnaden som lågavlönad fabriksarbetare och engagerar sig politiskt för bättre arbetsvillkor. På kvällarna lär hon sig allt om datorer och programmering och drömmer om en bättre tillvaro.
 
De unga mödrarna försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, begynnande kvinnofrigörelse och sociala omvälvningar. Och vänskapen mellan dem består, trots all oenighet och avundsjuka, eftersom ingen av dem känner sig hel utan den andra."
 
 
 
Den som stannar, den som går är den del i serien som hittills berört mig mest. Jag kände igen mig så pass mycket i Elena Greco/Airota, att det kändes som att det emellanåt var mig Elena Ferrante skrev om. Framförallt när det gällde Elenas känslor kring sig själv i egenskap av mamma. Däremot gjorde det ont i mig mot slutet när jag läste om den nya attityd och det nya beteendet som Elena lade sig till med. Så skulle jag aldrig göra mot tösen. För mig kommer hon i första hand.
 
Det var inte riktigt samma driv i tredje delen som i den förra, men nu hade jag fått upp tillräckligt starkt intresse för berättelsen och karaktärerna - plus att jag kände igen mig väldigt mycket i Elena - att jag kände mig manad att läsa vidare.
 
Ju längre in i berättelsen man kommer, desto mer djup får karaktärerna. Ett stort plus är att de inte är antingen onda eller goda, utan det finns gråzoner i allihop.
 
Jag ser fram emot att ge mig i kast med del fyra.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: den som stannar, den som går, elena ferrante;