Jessicas grotta

Mörka strömmar (Arnaldur Indriðason)

Det här är en del i en serie - det kan därför finnas risk för spoilers i inlägget
 
 
"Märkliga dofter i en lägenhet utgör spår som leder Elínborg vidare i en mord- och våldtäktsutredning, som drar nedåt i en mörk virvelström i en fördärvad människas inre och bakåt i tiden till den yttersta orsaken.
 
En man hittas i en lägenhet i centrala Reykjavik med halsen avskuren och med flera skärmärken på halsen. Han har också byxorna nerdragna till fötterna och på överkroppen en t-shirt av mer kvinnligt snitt som det står San Francisco på. Under hans säng hittas en lila ullschal.
 
Elínborg tar denna gång hand om utredningen; Erlendur gav sig ju i väg till sina barndomstrakter på östra Island i förra boken, Frostnätter.
 
Elínborg känner lukten av tandoorikryddor i schalen - hon är ju intresserad av all slags matlagning, och det är faktiskt hennes näsa som för denna utredning framåt.
 
I den döda mannens svalg finner man rester av Rohypnol och man kan konstatera att han haft samlag strax innan han dog. Elínborg rotar vidare i den dödas bakgrund och följer spåren bakåt. De leder henne till ett dystert blåshål till landsortshåla, på väg att dö eftersom fisket spelat ut sin roll. Där finns en kyrkogård, inringad av ett stengärde, sluttar ned mot ett blygrått hav.
 
Som så ofta i Arnaldur Indridasons böcker spelar det förflutna en stor roll för de efterlevande - ingen kommer undan den hämnd som drar genom de mörka strömmar som uppkommit genom gamla illdåd eller oförätter."
 
 
 
För flera år sedan läste jag en av Arnaldur Indriðasons böcker, som handlade om kriminalinspektören Erlendur Sveinsson. Såvitt jag minns fastnade jag aldrig för den, så det blev aldrig att jag läste fler av hans böcker.
 
Mörka strömmar har jag fått och med tanke på hur många olästa böcker som jag redan har, kände jag inte att jag har tid att låna alla de böcker i serien som jag inte har läst. Mörka strömmar är - enligt GoodReads - nummer nio i serien om inspektören Erlendur.
 
Enligt min mening funkar det hyfsat att läsa Mörka strömmar som en fristående roman. Det görs vissa hänvisningar som jag tolkar är hänvisningar till tidigare böcker, men de är tillräckligt få för att jag ska kunna ha överseende med att bortse från dem.
 
Mörka strömmar var spännande och hade vissa mindre twister som gjorde att mitt intresse hölls kvar. När det gäller persongalleriet, känns det inte riktigt rättvist av mig att uttala mig om det, med tanke på att det som sagt är en del i en serie. Trots ämnet, var det faktiskt en lättläst berättelse, men dessvärre ingen som berörde mig nämnvärt och kommer därför inte heller stanna kvar särskilt länge hos mig.
 
Det här exemplaret har jag fått.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: Arnaldur Indriðason, Mörka strömmar;

Vildsint - gryning (Hanna Yinde m.fl.)

"VILDSINT Gryning är en samling noveller skrivna av samtidens och framtidens författare. Möt småbarnsmamman som längtar efter spänning, klanmedlemmen som smittats av en märklig sjukdom och en guldfisk som heter Lennart. Förundras över en magisk spegel och njut av en besynnerlig konversation med Döden. Följ med på en litterär resa till Sveriges vildmark, Kairos gator och andra förunderliga platser du inte känner till – ännu. Läs även noveller av gästförfattarna Åsa Jinder, Henry Bronett och Lars Rambe samt Årets Novell 2012 “Om jag slutar drömma”. VILDSINT Gryning har förverkligats av medlemmar på den litterära tummelplatsen kapitel1.se, i samarbete med Hoi förlag."
 
 
 
Vildsint - gryning är en antologi, bestående av 51 st texter. De medverkande författarna - med undantag från gästförfattarna Lars Rambe, Henry Bronett och Åsa Jinder - är/var medlemmar på skrivsidan Kapitel1.se (där även jag är medlem, men inte är särskilt aktiv längre).
 
Temat verkar vara gryning, men dessvärre har jag svårt att uppfatta det i alla texter. Naturligtvis handlar det om en tolkningsfråga och det kan vara jag som missat temat i vissa texter.
 
Det är stor variation på kvaliteten av texterna i denna antologi och trots att den benämns som novellantologi, är inte alla bidrag noveller - åtminstone inte i mina ögon. Jag menar absolut inte att vara elak, men det sämsta bidraget är nog dessvärre Jens af Ekenstam Stenmans Drömmarnas horisont och anledningen till denna "sågning" är enkel. Det är en ren och skär reklamtext och ingen novell. I mina ögon hörde inte den här texten hemma i antologin. Förvisso förvarnades man om att den var ett samarbete med ett eller två företag, men den hade kunnat skrivas annorlunda. Om den hade skrivits som en novell, hade jag kanske inte blivit lika irriterad på den, som jag blev nu.
 
De noveller som fick mig att skratta var definitivt Sofia Fritzsons Ensam kåt småbarnsmamma söker, Anna Gavelins Gödselstackens härskare och Ronnie G Lundins Gamla gudar rostar. Därutöver tyckte jag att Hanna Yindes Söder om Brasilien och Emma Lundqvists Blind date var småroliga. Även Ahrvid Engholms Liftarens guide till Soptippen var småkul, men tyvärr ingen som jag riktigt fastnade för. Kanske var jag fel målgrupp, helt enkelt.
 
Den novell som hade det mest oväntade slutet var Charlotte Ekboms Rum 332 och jag hade gärna läst en längre version av den här berättelsen - jag tror starkt att den hade blivit en intressant roman. Även Lea Albinssons Den grå dimman hade kunnat bli en intressant roman.
 
Det här exemplaret har jag köpt.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: "kom över det", Ahrvid Engholm, Aino Högström, Andreas Lundin, Ann Hempel Pertmann, Ann Vintersvärd, Ann Åhsberg, Ann-Britt Berglund, Anna Gavelin, Bruno Netzell, Charlotte Ekbom, Emma Lind, Emma Lundqvist, Gisela Jansson, Hanna Osvald Sahlin, Henry Bronett, Håkan Lindgren, Håkan Lövkvist, Janet Gjester, Jens af Ekenstam Stenman, Joel Hijstee, Johan Lindbäck, Jonas Larsson, Julia Isaksson, Jörgen Wenzel, Kjell Åhsberg, Lars Rambe, Lea Albinsson, Leffe Delo, Leif R Lundin, Lena M Johansson, Leo Vitalicio, Malin K Eriksson, Malin Roca Ahlgren, Marie Mathiasson, Marita H Linkruus, Martin Glännhag, Mikael Eliasson, Mimmi Olsson, Pebbles Karlsson Ambrose, Pia Lerigon, Pia Lindestrand, Ralph Wikland, Ronnie G. Lundin, Sofia Fritzson, Veronica Ehrlin Vilar, Vildsint - gryning, Ylwa Karlsson, hanan sabah, vildsint, Åsa Jinder, Åsa Ringdahl;

Det förlorade barnet (Elena Ferrante)

Eftersom Det förlorade barnet är den fjärde och avslutande delen i Elena Ferrantes serie om väninnorna Elena och Lila, kan det finnas en risk för att det förekommer spoilers i det här inlägget.
 
 
"Det har blivit sent sjuttiotal och Elena har givit ut flera kritikerrosade böcker men är samtidigt djupt olycklig i sitt äktenskap med Pietro. Hon har istället inlett ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino och väljer nu att flytta tillbaka till Neapel med sina båda döttrar för att komma närmare honom. Samtidigt tvekar Elena att återuppta kontakten med Lila eftersom hon upplever att Lila har makt över hennes tankar och känslor. Lila är numera framgångsrik egenföretagare i databranschen och har en stark ställning som välgörare i deras barndomskvarter.
 
Eelenas och Lilas vänskap får ett nytt liv när de blir grannar med varandra, men lugnet och stabiliteten är bedrägliga. Än en gång tar deras liv dramatiska vändningar, än en gång förlorar de tilliten till varandra."
 
 
 
Det förlorade barnet är inte lika bra som Hennes nya namn och Den som stannar, den som går, men är ändå ett okej avslut. Den var definitivt bättre än första boken, men det kan också bero på att karaktärerna har vuxit i takt med att berättelsen har fortskridit och att jag på sätt och vis har lärt känna dem vid det här laget.
 
Den största styrkan med serien - i vart fall sedan andra och kanske framförallt tredje boken - är att jag känner igen mig väldigt mycket i Elena. Nu vet jag inte om det är så för andra läsare, men när jag har läst böckerna har det känts som om Elena Greco hade kunnat vara jag (bortsett från vissa beteenden) och kanske är det därför som jag har tagit till mig böckerna extra mycket.
 
Om man ser på serien som en helhet, tycker jag att karaktärerna fick det djup som jag saknade i första boken. Måhända att det inte är mycket miljöbeskrivningar, men för mig gör det inget i och med att det var karaktärerna som var i fokus. Dessutom hade berättelsen sådant bra flyt att jag inte riktigt tänkte på den bristfälliga miljöbeskrivningen. Elena Ferrante skriver på ett sätt som får mig att uppslukas av berättelsen och glömma allt annat.
 
Om du slutade läsa serien efter första boken (eller kanske till och med avbröt läsningen av den första boken), tycker jag att du bör ge i vart fall del två en chans (eller försöka hålla ut genom första boken) - för berättelsen blir bättre!
 
Det här exemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: Det förlorade barnet, elena ferrante;