Jessicas grotta

Hybris eller kanske brist på självinsikt

På en av sidorna där jag är medlem var det någon som skrev ett inlägg på forumet om att personen i fråga är en fulländad människa. Han har högsta betyg i alla ämnen utan att vara i skolan och alla kvinnor i alla åldrar dras till honom som flugor dras till sött. I det här inlägget klagade han på att han är så himla perfekt på alla sätt och vis, för trots att man skulle kunna tro att det är en välsignelse, menar han att det är en förbannelse. Men trots det vill han inte byta bort sitt fulländade jag.

Först och främst ska jag bara säga att allt det här personen säger, tar jag med flera ton salt med tanke på att han tidigare har visat prov på gigantisk omogenhet. Men om det nu trots allt skulle stämma, är det väl bara att gratulera. Eller kanske beklaga ..?

Inlägget som han skrev väckte en tanke hos mig. Är det verkligen möjligt för en person att vara fulländad? För att få svar på det sökte jag upp definitionen på "fulländad" som på en sida kort och gott var "perfekt". Jaha ... Ja, det säger i sig inte mycket och av den anledningen letade jag upp definitionen på "perfekt". Nu fick jag en lite mer utförlig förklaring som var "bra på alla sätt, fulländad". Jag var fortfarande inte helt och håller nöjd, så jag sökte mig till min goda vän SAOL (länk finns bland länkarna till höger). Enligt SAOL är definitionen på "fulländad"; "avslutad, fullkomlig". Min nyfikenhet hade fortfarande inte stillats oh därför lät jag SAOL förklara för mig vad "fullkomlig" egentligen innebär. "Utan brist eller fel eller inskränkning; riktig, verklig". Nu var jag nöjd.

 

Ros



Nästa fråga som uppstod då var om en människa verkligen kan vara utan brister eller fel? Vad skulle ett sådant antagande innebära? Personen uttrycker sig (talar, skriver ...) aldrig på fel sätt. Personen gör aldrig fel (bränner aldrig maten, bryter aldrig mot någon bestämmelse eller regel, etc.). Personen ser perfekt ut. Personen är genomgod och är aldrig elak. Ja, några möjliga tänkbara alternativ.

Att aldrig uttrycka sig på fel sätt. Det finns de som alltid skriver korrekt grammatisk svenska, så det förnekar jag inte. Men jag ser det oerhört svårt att aldrig någonsin råka ut för ett stavfel (allra helst om man skriver på datorer) eller någon gång formulera sig på ett sätt så att mottagaren antingen inte förstår eller rent av råkar misstolka det som man vill ha sagt. Om man har råkat ut för ett stavfel, fel grammatik och/eller att någon inte förstått eller har misstolkat, är man inte utan brist eller fel och därmed inte fulländad.

Att aldrig göra fel eller misstag. Det jag nyss talade om ovan skulle kunna räknas in även här, men för enkelhetens skull räknar vi bort just det och fokuserar på annat. Jag skulle vilja påstå att det är nästintill omöjligt att aldrig ha begått ett misstag. Alla gör fel någon gång och de allra flesta (säkert var och en av oss) har någon gång brutit mot en bestämmelse eller regel. Vissa fel är av mindre betydelse, medan andra är allvarligare. Många gånger kan man rätta till sitt fel eller misstag, men även om man inte kan det är det viktigaste att man lär sig av sitt misstag så att man inte upprepar det igen.

Att se perfekt ut. Hur klyschigt det här än låter, är det faktiskt sant. Skönhet sitter i betraktarens ögon. Något eller någon som jag tycker är vackert/vacker, tycker du kanske är det motsatta och tvärtom. Jag och min bästa kompis tycker och tänker lika i mycket, men många gånger kunde vi sitta och diskutera huruvida skådespelare X eller skolkamraten Y var snygg eller inte. Där tyckte vi helt enkelt olika och tur är väl det! Så att säga att man är fulländad till det yttre är en bedömningsfråga som var och en får ta ställning till.

 

Kaktus



Att vara genomgod och aldrig någonsin elak. Det är bara att gratulera den som aldrig har sårat någon annan. Men jag är övertygad om att majoriteten faktiskt har råkat ut för det. Det är helt enkelt svårt att alltid vara alla till lags, även om man kanske skulle vilja det.

För att kunna fastställa om någon är fulländad, måste man ha tagit ställning till en mängd olika variabler. Ingen (enligt mig) är perfekt, men det kan vi göra är att göra vårt bästa här i livet. Och visst skulle livet vara lite tråkigt om man aldrig gjorde fel? Då skulle man aldrig kunna se fram emot olika resultat, för man vet att det alltid skulle vara perfekt. Lite berg-och-dal-banespänning i livet krävs, fast det är upp till var och en hur brant eller plant livets berg-och-dal-bana blir.



Dagens citat:

"Man är ung så länge man kan förvärva nya vanor och tåla motsägelser."
(Okänd)

Ha det så bra!
Inte så fulländade kramar
Jessie

Av ondo

Nu kommer jag förmodligen att trampa många på tårna genom det jag nu kommer att skriva. Men försök att ha i åtanke att jag menar inget illa och vill inte vara elak mot någon. Jag vill bara ventilera mina tankar.

I mina ögon har det gått till snudd på överdrift. Vad som kunde ses som nödvändigt och betydelsefullt i början är nu nästintill bara löjligt. Jag känner irritation när diskussionerna sätter igång och jag kan inte se någon nytta i det hela.

Jämställdhet i all ära, men det finns faktiskt gränser. Vad finns det för mening med att framställa kvinnor som offer? För jo, i ärlighetens namn är det "rättvisa" för kvinnan som jämställdhet står för. Om exempelvis en utbildning eller arbetsplats domineras helt eller delvis av män, skriker en del i högan sky om att det råder diskriminering. När det förhåller sig på det motsatta viset, att en utbildning eller arbetsplats domineras helt eller delvis av kvinnor, tycks allt vara i sin ordning. Det finns konkreta exempel på detta, fast detaljerna finns inte längre på mitt hjärnkontor. Ett gäng kvinnor stämde ett lärosäte (tror att det var Göteborg) därför att utbildningen som de sökt till (antingen jurist- eller läkarprogrammet) dominerades av män och det var just män som kommit in på utbildningen istället för de här kvinnorna. Kvinnorna fick rätt i att det förelåg diskriminering och erhöll, om jag inte minns fel, ett skadestånd på X antal kronor. Senare var det en man som försökte med samma sak, då han nekats en plats på en utbildning där övervägande delen av de studerande var kvinnor. Han menade att det var diskriminering. Domstolen höll inte med. Slutsats? Kvinnorna håller på att ta över och som ursäkt till hands har de att det är för att det råder diskriminering mot oss stackars kvinnor.

Kvinnostaty i Skara Domkyrka
Kvinnostaty i Skara Domkyrka

Jag är väl medveten om att det kan behövas förespråkare, eftersom diskriminering och andra orättvisor mot kvinnor (och även män) förekommer. Fast då ska jämställdheten gälla för både män och kvinnor, men att stå och skrika att jämställdhet krävs vid minsta lilla petitess är ändå att ta i. Nu tycks "kampen" leda till att män får det sämre och att de diskrimineras.

Dock var det inte jämställdheten i sig som jag ville prata om, utan ett av dess instrument som jag hatar av förmodligen hela mitt hjärta. Det som jag syftar på och har i åtanke är givetvis kvoteringen. Vid blotta tanken på detta fenomen, ser jag rött och tuggar nästan fradga. Ifall du inte riktigt hänger med på vad begreppet innebär, ligger det till på så sätt att en viss del (visst antal) av de anställda på en arbetsplats, av medlemmarna i en styrelse eller deltagarna på en utbildning etc., är bestämt att tillfalla antingen kvinnor eller män (i praktiken är det i stort sett bara kvinnor som kvoteringen gäller) för att få en jämnare könsfördelning. I teorin kan detta låta bra, men en kvoteringsbestämmelse innebär ett ganska stort problem. Kompetens, eller kanske till och med brist på kompetens.

I min värld är det "den som är bäst lämpad/har bäst kompetens ska få det". Med "det" menar jag arbete, plats på utbildning o.s.v. Därför stör det mig när kvotering nämns, för då innebär det att en utbildningsplats eller ett arbete går till en person nästan enbart på grund av det kön man tillhör. Låt oss ta ett exempel. En man och en kvinna söker båda till läkarprogrammet, men bara en av dem kan komma in. Låt oss även anta att det råder för närvarande mansdominans på programmet. Mannen som söker är mer lämpad att få gå på läkarprogrammet tack vare hans kunnighet. Kvinnan som söker är inte lika klipsk och hennes fritid ägnas åt spritdrickande och festande. På grund av att lärosätet har bestämt att könskvotering ska råda, får kvinnan platsen på utbildningen och får senare jobb som läkare. Du måste söka läkarvård på grund av ett allvarligt hjärtfel och får den här kvinnan som läkare. Hon vet inte riktigt hur hon ska behandla dig, och därför chansar hon. Om mannen däremot hade fått platsen hade du fått en säkrare vård. Var könskvoteringen bra i det här fallet? Jag vet, det var ett mycket extremt exempel och förmodligen hade det inte lyckats i realiteten, men tanken kvarstår. Ska de som är mindre kunniga få arbeten, utbildningar o.s.v. bara på grund av det kön de tillhör, eller är det inte bättre om man slopar kvoteringen och enbart går på kompetens?

Skulptur på Skara Domkyrka
Skulptur på Skara Domkyrka

Förmodligen fungerar inte det heller till fullo i praktiken, för det blir antagligen mycket svågerpolitik. Fast jag anser fortfarande att kvotering inte är lösningen på problemet. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja få ett arbete enbart tack vare att jag är kvinna. Jag vill förtjäna det jag åstadkommer genom hårt och ärligt arbete. Vill inte du det?


Dagens citat:

"Har man ingen karaktär får man skaffa sig levnadsregler."
(Albert Camus)

Ha det så bra!
Kvoterade kramar
Jessie

Vad håller han på med?

Sedan några år tillbaka har jag följt serien "2 ½ män" som visas på TV3 och TV6. I alla år har jag främst gillar Charlie, eftersom han har haft en underhållande humor och smått komisk syn på livet. Visst, jag tycker inte att han handlar moraliskt rätt, men när det kommer till kritan är det ändå bara en tv-serie. Därför kan man acceptera det. Men om det hade gällt en verklig person skulle jag inte ha varit lika road. Låter det dubbelt? Mitt försvar är alltså att så länge det rör sig om underhållning på tv som är fiktiv kan det vara okej.

På nyårsafton låg jag i soffan och såg lite smått på tv i väntan på att "Grevinnan och Betjänten" skulle börja och lite av en slump kom jag att slå över till en kanal som visade någon slags dokumentär om Charlie Sheen, skådespelaren som spelar Charlie Harper i "2 ½ män". Den bild som man fick av Charlie Sheen då var att han är en man som råkat hamna i trubbel, men han är ändå i grund och botten godhjärtad som verkligen försöker att hitta den "sanna kärleken" och lyckas med att ha ett fast förhållande. Hittills har i stort sett alla hans förhållanden kraschat på grund av, enligt dokumentären, orsaker som  ligger utanför hans kontroll. Jag tyckte uppriktigt synd om honom.

Pussar

Fast när Kanal 5 för ett tag sedan visade dokumentären "Charlie Sheen - Bad Boy ..." ändrades min bild fullständigt. Nu framstod han inte som en hjälplös man som bara försöker göra gott. I ärlighetens namn framstod han som ... Tja, rent ut sagt en av Djävulens lakejer. Okej, kanske inte fullt så illa, men han verkade hur som helst inte vara den där snälle mannen längre. Han har misshandlat i stort sett alla sina fruar och flickvänner. Han missbrukar både alkohol och droger frekvent och är fullkomligt öppen om det. Han verkar tro att han är någon sorts gud som alla ska dyrka och lyda.

Alla får leva precis hur de vill och göra som de vill. Men samtidigt ... Jag vet inte hur jag ska förklara, men om man är en offentlig person, så som han är i egenskap av skådespelare, borde han kanske försöka visa bättre omdöme? Om inte annat därför att han faktiskt är över 40 år och borde ha mognat (tycker man). Fast att misshandla andra är aldrig okej, oavsett ålder, mognad eller grad av den personliga offentligheten.

Tidigare levde jag i en naiv tro att Charlie Sheen inte alls var som sin karaktär i "2 ½ män", men jag hade fel. Visserligen sade de i den första dokumentären som jag såg, att rollen i serien var som en avbild av hans eget liv, men de fick det ändå att låta ganska oskyldigt. I den andra dokumentären lät det värre. Det tycks som om han levde sitt liv två gånger - en i verkliga livet och en andra gång i serien innan han blev sparkad. Nu stämmer detta kanske inte till fullo, fast med tanke på hur han har betett sig efter att bråket med "2 ½ män"-teamet började, tror jag nog att den senaste dokumentären som jag såg stämmer ganska bra. Och den färgade min syn på Sheen väldigt starkt, vilket innebär att nu när jag ser "2 ½ män", känner jag både avsmak och ilska gentemot Charlie och har svårt att njuta av serien på samma sätt som innan. Fast det får jag väl ta och slå bort och försöka glömma att Sheen verkar ha fastnat i sitt ungdoms-jag och tror att bara för att han är en så stor kändis, kan han bete sig hur som helst. Mitt råd? VÄX UPP!



Dagens citat:

"Du kan misslyckas många gånger men är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra."
(Olaus Petri)

Ha det så bra!
Besvikna kramar
Jessie