Jessicas grotta

Av ondo

Nu kommer jag förmodligen att trampa många på tårna genom det jag nu kommer att skriva. Men försök att ha i åtanke att jag menar inget illa och vill inte vara elak mot någon. Jag vill bara ventilera mina tankar.

I mina ögon har det gått till snudd på överdrift. Vad som kunde ses som nödvändigt och betydelsefullt i början är nu nästintill bara löjligt. Jag känner irritation när diskussionerna sätter igång och jag kan inte se någon nytta i det hela.

Jämställdhet i all ära, men det finns faktiskt gränser. Vad finns det för mening med att framställa kvinnor som offer? För jo, i ärlighetens namn är det "rättvisa" för kvinnan som jämställdhet står för. Om exempelvis en utbildning eller arbetsplats domineras helt eller delvis av män, skriker en del i högan sky om att det råder diskriminering. När det förhåller sig på det motsatta viset, att en utbildning eller arbetsplats domineras helt eller delvis av kvinnor, tycks allt vara i sin ordning. Det finns konkreta exempel på detta, fast detaljerna finns inte längre på mitt hjärnkontor. Ett gäng kvinnor stämde ett lärosäte (tror att det var Göteborg) därför att utbildningen som de sökt till (antingen jurist- eller läkarprogrammet) dominerades av män och det var just män som kommit in på utbildningen istället för de här kvinnorna. Kvinnorna fick rätt i att det förelåg diskriminering och erhöll, om jag inte minns fel, ett skadestånd på X antal kronor. Senare var det en man som försökte med samma sak, då han nekats en plats på en utbildning där övervägande delen av de studerande var kvinnor. Han menade att det var diskriminering. Domstolen höll inte med. Slutsats? Kvinnorna håller på att ta över och som ursäkt till hands har de att det är för att det råder diskriminering mot oss stackars kvinnor.

Kvinnostaty i Skara Domkyrka
Kvinnostaty i Skara Domkyrka

Jag är väl medveten om att det kan behövas förespråkare, eftersom diskriminering och andra orättvisor mot kvinnor (och även män) förekommer. Fast då ska jämställdheten gälla för både män och kvinnor, men att stå och skrika att jämställdhet krävs vid minsta lilla petitess är ändå att ta i. Nu tycks "kampen" leda till att män får det sämre och att de diskrimineras.

Dock var det inte jämställdheten i sig som jag ville prata om, utan ett av dess instrument som jag hatar av förmodligen hela mitt hjärta. Det som jag syftar på och har i åtanke är givetvis kvoteringen. Vid blotta tanken på detta fenomen, ser jag rött och tuggar nästan fradga. Ifall du inte riktigt hänger med på vad begreppet innebär, ligger det till på så sätt att en viss del (visst antal) av de anställda på en arbetsplats, av medlemmarna i en styrelse eller deltagarna på en utbildning etc., är bestämt att tillfalla antingen kvinnor eller män (i praktiken är det i stort sett bara kvinnor som kvoteringen gäller) för att få en jämnare könsfördelning. I teorin kan detta låta bra, men en kvoteringsbestämmelse innebär ett ganska stort problem. Kompetens, eller kanske till och med brist på kompetens.

I min värld är det "den som är bäst lämpad/har bäst kompetens ska få det". Med "det" menar jag arbete, plats på utbildning o.s.v. Därför stör det mig när kvotering nämns, för då innebär det att en utbildningsplats eller ett arbete går till en person nästan enbart på grund av det kön man tillhör. Låt oss ta ett exempel. En man och en kvinna söker båda till läkarprogrammet, men bara en av dem kan komma in. Låt oss även anta att det råder för närvarande mansdominans på programmet. Mannen som söker är mer lämpad att få gå på läkarprogrammet tack vare hans kunnighet. Kvinnan som söker är inte lika klipsk och hennes fritid ägnas åt spritdrickande och festande. På grund av att lärosätet har bestämt att könskvotering ska råda, får kvinnan platsen på utbildningen och får senare jobb som läkare. Du måste söka läkarvård på grund av ett allvarligt hjärtfel och får den här kvinnan som läkare. Hon vet inte riktigt hur hon ska behandla dig, och därför chansar hon. Om mannen däremot hade fått platsen hade du fått en säkrare vård. Var könskvoteringen bra i det här fallet? Jag vet, det var ett mycket extremt exempel och förmodligen hade det inte lyckats i realiteten, men tanken kvarstår. Ska de som är mindre kunniga få arbeten, utbildningar o.s.v. bara på grund av det kön de tillhör, eller är det inte bättre om man slopar kvoteringen och enbart går på kompetens?

Skulptur på Skara Domkyrka
Skulptur på Skara Domkyrka

Förmodligen fungerar inte det heller till fullo i praktiken, för det blir antagligen mycket svågerpolitik. Fast jag anser fortfarande att kvotering inte är lösningen på problemet. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja få ett arbete enbart tack vare att jag är kvinna. Jag vill förtjäna det jag åstadkommer genom hårt och ärligt arbete. Vill inte du det?


Dagens citat:

"Har man ingen karaktär får man skaffa sig levnadsregler."
(Albert Camus)

Ha det så bra!
Kvoterade kramar
Jessie

Vad håller han på med?

Sedan några år tillbaka har jag följt serien "2 ½ män" som visas på TV3 och TV6. I alla år har jag främst gillar Charlie, eftersom han har haft en underhållande humor och smått komisk syn på livet. Visst, jag tycker inte att han handlar moraliskt rätt, men när det kommer till kritan är det ändå bara en tv-serie. Därför kan man acceptera det. Men om det hade gällt en verklig person skulle jag inte ha varit lika road. Låter det dubbelt? Mitt försvar är alltså att så länge det rör sig om underhållning på tv som är fiktiv kan det vara okej.

På nyårsafton låg jag i soffan och såg lite smått på tv i väntan på att "Grevinnan och Betjänten" skulle börja och lite av en slump kom jag att slå över till en kanal som visade någon slags dokumentär om Charlie Sheen, skådespelaren som spelar Charlie Harper i "2 ½ män". Den bild som man fick av Charlie Sheen då var att han är en man som råkat hamna i trubbel, men han är ändå i grund och botten godhjärtad som verkligen försöker att hitta den "sanna kärleken" och lyckas med att ha ett fast förhållande. Hittills har i stort sett alla hans förhållanden kraschat på grund av, enligt dokumentären, orsaker som  ligger utanför hans kontroll. Jag tyckte uppriktigt synd om honom.

Pussar

Fast när Kanal 5 för ett tag sedan visade dokumentären "Charlie Sheen - Bad Boy ..." ändrades min bild fullständigt. Nu framstod han inte som en hjälplös man som bara försöker göra gott. I ärlighetens namn framstod han som ... Tja, rent ut sagt en av Djävulens lakejer. Okej, kanske inte fullt så illa, men han verkade hur som helst inte vara den där snälle mannen längre. Han har misshandlat i stort sett alla sina fruar och flickvänner. Han missbrukar både alkohol och droger frekvent och är fullkomligt öppen om det. Han verkar tro att han är någon sorts gud som alla ska dyrka och lyda.

Alla får leva precis hur de vill och göra som de vill. Men samtidigt ... Jag vet inte hur jag ska förklara, men om man är en offentlig person, så som han är i egenskap av skådespelare, borde han kanske försöka visa bättre omdöme? Om inte annat därför att han faktiskt är över 40 år och borde ha mognat (tycker man). Fast att misshandla andra är aldrig okej, oavsett ålder, mognad eller grad av den personliga offentligheten.

Tidigare levde jag i en naiv tro att Charlie Sheen inte alls var som sin karaktär i "2 ½ män", men jag hade fel. Visserligen sade de i den första dokumentären som jag såg, att rollen i serien var som en avbild av hans eget liv, men de fick det ändå att låta ganska oskyldigt. I den andra dokumentären lät det värre. Det tycks som om han levde sitt liv två gånger - en i verkliga livet och en andra gång i serien innan han blev sparkad. Nu stämmer detta kanske inte till fullo, fast med tanke på hur han har betett sig efter att bråket med "2 ½ män"-teamet började, tror jag nog att den senaste dokumentären som jag såg stämmer ganska bra. Och den färgade min syn på Sheen väldigt starkt, vilket innebär att nu när jag ser "2 ½ män", känner jag både avsmak och ilska gentemot Charlie och har svårt att njuta av serien på samma sätt som innan. Fast det får jag väl ta och slå bort och försöka glömma att Sheen verkar ha fastnat i sitt ungdoms-jag och tror att bara för att han är en så stor kändis, kan han bete sig hur som helst. Mitt råd? VÄX UPP!



Dagens citat:

"Du kan misslyckas många gånger men är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra."
(Olaus Petri)

Ha det så bra!
Besvikna kramar
Jessie

Mänskligheten får konkurrens

Vid något tillfälle en kväll låg jag och älsklingen i soffan och såg på tv. Jag tror att programmet heter "Is it possible?" och ena ... vad ska man kalla det? Inte reportage, men en mindre artikel i tv-format. Förstår du vad jag menar eller är jag totalt obegriplig? Nåväl, det spelar ingen större roll. Det viktiga är vad de pratade om och det var att man har upptäckt att kråkor har en intelligens som påminner om vår egen. Det låter kanske lustigt, men de hade utfört några tester med kråkor. Eller, de envisades med att säga kråkor hela tiden, men de visade bilder på korpar och jag fick uppfattningen att det var korpar som ingått i testen. Därför ska jag i fortsättningen av inlägget skriva korpar. För det spelar ju ingen roll om man envisas med att säga gaffel till en hund. Den allmänna uppfattningen är fortfarande att hund heter hund och inte gaffel. På samma sätt kan de inte få en korp att bli en kråka, oavsett hur mycket de än tjatar.

Gäss
Jag vet att detta inte är några korpar eller kråkor. Det är vitkindade gäss (inga kanadagäss) som promenerar i Pildammsparken i Malmö.

Hur som helst. Jag blev inte särskilt förvånad över det de sade om korparna, utan däremot blev jag förtjust över det. Att djur har enorm intelligens vet jag av erfarenhet från de egna djuren man har och har haft. Ena testet som de hade gjort med en korp var att stoppa något ätbart i ett provrör (har jag för mig, och jag har för mig att det var bröd, men jag är inte helt säker) och så fick korpen lite olika saker som den kunde ta till hjälp för att få ut det ätbara. Vet du vad korpen gjorde? Den tog en bit ståltråd och lyckades böja till den, så den kunde få ned tråden i röret och fiska upp matbiten. Nu hade de gjort fler test, men dessvärre minns jag inte alla (får skylla på att det var sent på kvällen). De hade även kommit fram till att korpar visade sina döda respekt.

Jag antar att många säkert blev förvånade när de såg det där avsnittet, för en hel del inbillar sig nog att vi människor är överlägsna varelser och att djuren inte förstår någonting. Har känt en del sådana människor och att djuren skulle vara dumma är bara struntprat. Djuren förstår och vet mer än vad vi tror, men de har bara lite svårare för att kommunicera. Fast djuren lär sig. Det ser man på sina egna husdjur. Tänkte ta honkatten här hemma som exempel. Hon älskar att leka med bollar, hopknycklade pappersbitar etc., och de vill hon att man ska kasta iväg så att hon kan jaga dem. Efteråt tar hon dem i munnen och kommer tillbaka och för att visa att hon vill att man kastar saken igen, jamar hon på ett speciellt sätt (med bollen eller pappret i munnen) innan hon lägger ned saken på golvet och väntar på att man ska kasta iväg den. Detta är givetvis bara ett av många exempel som jag har, men tänkte att det var ett ganska tydligt exempel på att både hon och vi har kommit fram till en kommunikationsform som båda förstår. Eller, snarare att hon har lärt oss att förstå vad hon vill när hon beter sig på det sättet.

Undulat
En undulat inne på Solberga blommor i Strängnäs.

Min övertygelse är att vi människor håller på att få konkurrens när det gäller "överlägsenhet" och dominans. Även vi är djur som utvecklades till de djuren vi är i dag och på samma sätt håller de andra djuren omkring oss på att utvecklas. Jag ser det inte som ett hot, men det gör kanske andra. Vem vet, snart blir det kanske som i "Apornas planet", fast nödvändigtvis inte att apor styr planeten (men det kan kanske också bli på det sättet). Undrar hur det skulle vara om det var korpar som var de "överlägsna" ..? Eller katter ..? En kittlande och intressant tanke, inte sant?




Dagens citat:

"Först långt efteråt, när det är för sent, vet man vilka år som var de lyckliga."
(Per Anders Fogelström)

Ha det så bra!
Konkurrerande kramar
Jessie