Daisypath Anniversary tickers

"Om du inte gör som jag vill, är du fienden"

Jag har vridit och vänt på varje ord inför det här inlägget. Jag vill nämligen inte att detta ska ses som ett påhopp eller som ett personangrepp. Absolut inte. Vad jag vill är att lufta några av mina tankar och funderingar inför en sak som jag stött på - och det mer än en gång, om än i lite olika former. Jag hoppas att det inte är någon som tar illa vid sig.
 
För ett tag sedan uppmanades personer att - som en del i kampen mot pedofiler - "nätvandra" (obs! Detta ska inte blandas ihop med Fryshusets nätvandring - vilket Fryshuset också sagt ifrån om), vilket innebar att man skulle registrera sig på sidor, såsom bland annat Kamrat - dock under annat namn och man skulle uppge en minderårig ålder (under 15 år). Syftet var att konfrontera eventuella pedofiler som då skulle ta kontakt med denna påhittade profil. Personerna som skapade dessa profiler blev avstängda av Kamrat och eftersom inte de vuxna män som tagit kontakt med dessa påhittade minderåriga i sexuella syften blev avstängda, menade en av de avstängda personerna att det måste bero på att admin på Kamrat är pedofiler.
 
 
 
 
Jag vet att syftet med aktionen var gott, men uttalandet gör mig väldigt upprörd. Hur kan man anta en sådan sak och dessutom gå ut med det offentligt - utan att ha belägg för påståendet?! Slog det aldrig dessa personer att avstängningarna faktiskt kunde bero på att de bröt mot de användarvillkor som man godkänner när man blir medlem? Hade de ens tagit sig tid att noga läsa igenom användarvillkoren? Kamrat har själva skrivit om händelsen, som definitivt är värd att läsas och begrundas.
 
Att man inte gör som en person vill eller förväntar sig, innebär inte nödvändigtvis att man är "en av de onda", så att säga. Att en person inte gör som man kanske skulle vilja att personen gjorde, kan bero på olika saker. Lagar och regler är en viktig aspekt. Man kan inte göra lite som man själv tycker när man har lagar och regler att följa, även om man ibland kan tycka att exempelvis domstolar borde döma annorlunda än vad de gör emellanåt. Vi har lagar och regler av en anledning.
 
Man får se upp med att slänga ur sig påståenden och anklagelser. Det kan få följder och framförallt kan det faktiskt såra personen ifråga och i värsta fall skapa problem. Även om man är upprörd över något, ger det inte en rätt att säga vad som helst. Man måste ta ansvar för sitt handlande och tänka igenom saken först.
 
I just det här fallet kan jag tycka att det kanske är bättre att på något sätt försöka samarbeta med sidorna man registrerar sig på och polisen. Polisen vet ju vad man kan och inte kan göra. Det är inte alltid så smart att ta saken i egna händer utan att först stämma av med personer som vet vad som gäller. Vi kan inte ha ett samhälle där var och en tar lagen i egna händer. Det skulle aldrig fungera i längden, även om tanken bakom kan vara beundransvärd.
 
Det var i varje fall mina tankar och funderingar. Vad tycker du själv?


Dagens citat:

"Tids nog kommer problemen; problem behöver man inte oroa sig för, de kommer när de kommer."
(Bodil Malmsten)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Är det möjligt med för mycket hänsyn?

Så långt det är möjligt, brukar jag alltid försöka visa andra hänsyn. Men när blir det för mycket? När förvandlas hänsynstagandet till en form av misshandel på sig själv? Ett naggande på det egna jaget och självbilden? Vart går gränsen för när man istället börjar tänka att ens egna känslor och tankar inte är värda lika mycket som alla andras? När börjar omgivningen förvänta sig att det faktiskt är så?
 
Jag har en person i min närhet som genom åren rätt ofta krävt att jag gömmer undan min egen glädje och låtsas som ingenting, bara för att personen ifråga blir ledsen i dessa olika sammanhang. Och då får jag naturligtvis inte nämna något alls om saken - även om jag har all rätt att vara glad. Ett exempel var när jag skulle ta studenten. Till en början var jag glad och förväntansfull, men ganska snart gjorde den här personen det klart för mig att jag inte alls fick prata om den kommande studenten i personens närhet, eftersom tanken på studenten gjorde personen ledsen.
 
 
 
 
Gång på gång har jag funnit mig i detta, men nu börjar jag bli trött på det. Varför skulle min glädje och lycka inte vara accepterad? Varför måste just jag lägga band på mig?
 
Naturligtvis förstår jag att vissa situationer har varit eller är känsliga ämnen för den här personen och givetvis vill jag inte vara den som strör salt i såren. Men varför kan inte den här personen ta hänsyn till mig någon gång och vara glad för min skull? Varför måste alltid jag finna mig i att vara den som tar ett stort kliv tillbaka och gömmer undan mina känslor?
 
Hänsyn i all ära, men någonstans måste det väl ändå gå en gräns för när man visar för mycket hänsyn? Ibland är det befogat att tänka lite på sig själv. Frågan är bara var den gränsen går. För min del känns det vid det här laget som att jag passerade den gränsen för länge sedan. Eller så är jag bara gnällig. Det är också en möjlighet.


Dagens citat:

"Vi borde öppna våra ögon på morgonen och säga till den nya dagen: 'Överraska mig!' "
(David Steindl-Rast)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vad är det som lockar med pseudonymer?

Du minns kanske att jag tidigare har skrivit lite om det här med pseudonymer? Dels förstod jag inte riktigt varför man väljer att skriva under pseudonym (vilket jag fick bättre förståelse för tack vare Kattens Jones kloka kommentar), dels förstår jag inte varför vissa författare först skriver under pseudonym och sedan ändå väljer att gå ut med sin identitet. Det finns dessutom ytterligare en aspekt som jag förstår ännu mindre av och det är varför man lägger ned sin tid och energi på att avslöja pseudonymer? Vad är vitsen med det?
 
Mina funderingar uppkom i samband med att jag såg den här artikeln.
 
 
 
 
Jag menar, om en författare nu väljer att skriva under pseudonym - varför kan läsaren då inte acceptera att det är på det sättet? Varför måste man alltid ha reda på den bakomliggande sanningen?
 
En del saker kan jag förstå att man vill eller behöver få veta den bakomliggande sanningen till. Fast en pseudonym? Vad för skada gör det att inte känna till en författares verkliga identitet? Ingen, såvitt jag kan komma på. Egentligen spelar det väl knappast någon roll vem som har skrivit en bok? Det viktigaste är väl ändå innehållet?
 
Jag kan tycka att det ibland kan vara bättre att låta saker och ting vara. Man tjänar ju inget på att ta reda på identiteten bakom en pseudonym. Man har bara slösat bort sin egen tid. Vad tycker du själv?


Dagens citat:

"Alla är en spegelbild av dig själv – dina egna tankar som kommer tillbaka till dig själv."
(Byron Katie)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Första bästa?

När vi hade flyttat in i lägenheten i Falkenberg, berättade jag ju om hur rent vårt sophus är. Jag har aldrig tidigare varit med om något renare sophus än detta. Skönt att alla hyresgäster där vi bor sköter det. Jag minns sophuset i Getinge. Usch! Jag klarade knappt av att gå in där - så mycket luktade det och det var dessutom överfullt av sopor på golvet.
 
Sophuset i Falkenberg.
 
Dock är det en sak som jag inte riktigt förstår med våra grannar. I sophuset finns en tunna för varje sopsort, bortsett från hushållsavfallet resp. matavfallet. Dessa sopor har två tunnor var. Mer än en gång har jag märkt att exempelvis den tunna som är avsedd för hushållssopor och som står närmast dörren till sophuset, ganska ofta är överfull. Så pass full att locket inte går att stänga. Fast i tunnan intill brukar det finnas gott om plats för ytterligare sopor.
 
Vad är det som gör att våra grannar struntar i den halvfulla tunnan och istället fortsätter att fulla den överfulla tunnan? Jag menar, de står ju precis bredvid varandra, så det är knappast tal om att man måste gå långt för att komma åt tunna nummer två.
 
Kanske är det bara jag som reagerar över sådana här detaljer.


Dagens citat:

"När ditt hjärta är öppet och dina gärningar kärleksfulla, drar du till dig andras kärlek också."
(Nicklas Amran)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Allas problemlösare?

Antagligen är jag för snäll. Ganska ofta har jag svårt att sätta ned foten när pratglada klienter ringer. Det är inte så att jag inte försöker, för det gör jag. Dock verkar klienterna inte höra mig eller så bryr de sig helt enkelt inte om mina försök att få stopp på deras ordflöde. Därför slutar det oftast med att jag får lyssna på hela deras livshistoria så att säga, vilket jag för närvarande absolut inte har tid till. Det är redan stressigt som det är på jobbet.
 
Fast sedan finns det tillfällen då jag inte har hjärta att avbryta. Men vid de tillfällena tycks klienterna förvänta sig att jag ska komma med en lösning på deras problem. Jag själv brukar inte riktigt veta vad jag ska säga. Jag är ju inte deras kompis, även om jag genom åren har fått en närmare kontakt med vissa klienter. Fast faktum kvarstår. Jag är inte deras vän. Jag är deras advokats sekreterare.
 
Samtidigt vill jag inte vara helt hjärtlös. Det skulle jag inte klara av. Men vad säger man till någon som man inte känner och som förväntar sig att jag ska komma med en lösning på problemen? Jag som knappt vet hur jag ska lösa mina egna problem!
 
 
Fegen-sjön
 
När det gäller mina egna vänner eller anhöriga, är det inte heller alla gånger som jag vet vad jag ska säga. Dock brukar jag i de fallen göra mitt bästa och ändå försöka säga något som kan uppmuntra etc. Då gäller det trots allt mina nära och kära och det är en självklarhet för mig att ställa upp för dem. Men till någon man inte känner ..?
 
Jag menar inte att vara elak, men just nu har jag faktiskt nog med mina egna problem. Jag har mina egna demoner att brottas med (och nära och käras när de behöver det). Är det verkligen rimligt att jag ska lägga ned min kraft och den lilla ork jag har, till att vara någon form av psykolog för klienterna? Usch, bara att skriva det där fick mig att känna mig hjärtlös - vilket jag absolut inte vill vara.
 
Jag antar att jag får fundera vidare på hur jag kan tackla de här situationerna - utan att själv dra ned mitt eget mående.


Dagens citat:

"Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."
(Paulus)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Måste man ha upplevt något själv för att det ska vara sant?

Jag har nu lyssnat klart på de avsnitt som finns av Creepypodden (jag kommer skriva mer om detta längre fram) och något som har slagit mig (nej, inte bokstavligen) är det här med att tro på saker och ting.
 
Berättelserna - åtminstone de flesta - i Creepypodden är inga som jag tror på. För mig är de helt enkelt berättelser som tycks vara skrivna för att skrämmas. Anledningen till det är att de helt enkelt låter lite för otroliga för att jag ska kunna tro att de är sanna. Ändå har jag själv upplevt en del som andra - däribland älsklingen - inte tror på. Jag vet att jag har upplevt dessa saker, men kan inte förklara dem vetenskapligt. Och dessa saker tror jag på - just för att jag själv upplevt dem.
 
Varför är det så? Varför har vi människor i allmänhet svårt att tro på sådant som vi själva inte har upplevt? Varför måste en del - däribland jag själv - ha handfasta bevis för att tro på saker och ting? Eller är det bara jag själv som är så pass skeptisk?
 
Utsikt över Stockholm - tagen sommaren 2013.
 
 
Även om jag till stor del är vetenskapligt lagd, har jag upplevt saker som gör att jag är öppen för sådant som inte kan förklaras av just vetenskapen. Fast ändå är jag tydligen fortfarande ganska skeptisk. Är inte det märkligt? Vad är det som gör att vissa saker låter rimliga, medan andra som ren galenskap?
 
Exempelvis tror älsklingen fortfarande inte på att jag har sett en zebra i en av hästhagarna vid Himle i Varberg när jag övningskörde med trafikskolan (P4 Halland har också skrivit om zebran). Innebär det då att denna halländska zebra inte existerar, trots att jag vet att jag har sett den? Är den bara inbillning?
 
Vad anser du? Har du några åsikter om det här ämnet?


Dagens citat:

"Kärleken, allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, och allt uthärdar den."
(Paulus)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Livet är till för att levas

I någon av alla ljudböcker som jag lyssnat på under sista tiden hörde jag en mening som tog sig raka vägen till mitt hjärta:
 
Livet är inte till för att härdas ut - det är till för att levas.
 
Jag reserverar mig för att citatet inte blivit 100% korrekt, men det var i alla fall innebörden av denna mening.
 
Hur som helst. Meningen berörde mig väldigt mycket och det är ju sant. Varför fortsätter vi då dag efter dag att försöka härda ut livet? Fortsätta gå till jobb som man vantrivs med? Leva i förhållanden som uppenbarligen bryter ned en och där kärleken för länge sedan checkat ut för gott? Varför fortsätter vi i dessa hjulspår, istället för att se till att verkligen leva livet?
 
Visst, det är inte bara att säga upp sig från ett jobb man vantrivs med, även om vissa har den "turen" att kunna göra det. Jag själv skulle aldrig kunna säga upp mig från ett jobb om jag inte visste att jag hade ett nytt som väntade. Många är helt enkelt i behov av sin lön och att plötsligt bli av med sin inkomstkälla kan vara ett tufft och hårt slag för många.
 
 
 
Vad ska man då göra? Det blir knappast bättre av att fortsätta att gå till detta jobb, om man vantrivs så mycket där. Vi tillbringar trots allt större delen av vår vakna tid på jobbet. Därför är det viktigt att trivas där. Tyvärr har jag inget bra svar. Jag har ingen lösning på problemet. Däremot tror jag att det bästa man kan göra är att försöka söka ett nytt jobb och försöka göra det bästa av sin situation under tiden.
 
Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på attraktionslagen och fått det positiva tänkandet att fungera för mig. Ständigt händer det något som får mig att tappa fotfästet och jag tvingas börja om på nytt. Men jag tänker inte ge mig. Jag är övertygad om att attraktionslagen kan hjälpa mig att bryta mina negativa tankemönster och få mig att se livet från den ljusa sidan. Jag är övertygad om att jag en vacker dag med hjälp av attraktionslagen en gång för alla kan ge depressionen fingret och skadeglatt vinka adjö åt vad som varit min ständiga följeslagare under flera år. Jag måste bara hitta en rutin som fungerar för mig för att jag ska få detta att fungera.
 
Livet är helt enkelt för kort för att slösas på att må dåligt. Vi förtjänar att må så bra som möjligt. Fast det är bara vi som själva kan se till att det blir så. Vi har makten över våra egna liv. Ingen annan.


Dagens citat:

"Vi är ju alla ansvariga för hur samhället ser ut, och att vi inte pratat med varandra tillräckligt."
(Jason Diakité)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

För många bollar i luften

Jag har i tidigare inlägg flera gånger påpekat att jag inte känner att jag riktigt har tiden på min sida. För mig har dynget alldeles för få timmar och jag hinner aldrig riktigt med det jag vill göra. Med jämna mellanrum försöker jag därför planera min tid. Strukturera upp mina dagar och i förväg planera när jag ska göra ditten eller datten. Dessa planeringar håller inte särskilt länge och varje gång en planering går i kras blir jag irriterad på mig själv. Dock har jag börjat ana vad som kan vara orsaken till dessa misslyckanden.
 
Eftersom jag som sagt inte känner att jag hinner med saker och ting, har allt som jag vill och behöver göra börjat samlas till en (mentalt) gigantisk hög. Dessutom kommer jag hela tiden på nya saker som jag lägger på den här högen i väntan på att mer tid ska uppenbara sig.
 
Jag har inte särskilt stort tålamod och har nog aldrig haft det. Man kan nog snarare beskriva mig som tämligen otålig. När det då gäller ovanstående, innebär det att jag brukar vilja ta mig an allt på en gång och därför slutar det med att inget blir gjort. Hjärnan blir lite överhettad så att säga och då stänger den av istället.
 
 
 
Jag har funderat på hur jag ska lösa problemet och äntligen kunna ta tag i saker och ting så att denna hög med saker som ska göras, blir mindre. För det handlar egentligen inte enbart om för lite tid. Det handlar helt enkelt om planering. Planering är A och O. Jag gillar planering. Jag gör listor till precis allt! Ja, man kan nog påstå att jag är lite list-beroende. Dock verkar boknördar över lag vara extra förtjusta i att göra listor. Kan bero på det.
 
Hur som helst har jag nog kommit på vad jag behöver göra för att äntligen komma någon vart och sluta gnälla över denna tidsbrist. Jag behöver lära mig att ta en sak i taget. Jag har exempelvis en mängd olika handlingar och dokument som behöver sorteras upp i olika pärmar hemma. Istället för att försöka sortera upp alla handlingar på en gång, borde jag fokusera på en kategori i taget och sortera in alla de handlingarna i rätt pärm. Därefter kan jag ge mig i kast med nästa kategori. Samma sak med mitt skrivande. Nu har skrivandet i och för sig legat lite på vänt, men bortsett från det så håller jag för närvarande på med en roman och en novellsamling (samtidigt som jag har en massa andra idéer i huvudet). Där borde jag fokusera på att göra klart antingen romanen eller novellsamlingen först. Det funkar inte att skriva lite här, skriva lite där. Det blir för ostrukturerat och kommer ta fruktansvärt lång tid. Det har redan tagit för lång tid som det är nu.
 
Alltså. Jag måste lära mig att ha tålamod nog till att ta en sak i taget. Uppenbarligen fungerar det inte för mig att försöka göra flera saker samtidigt. Får se om jag lyckas med detta.
 
Har du samma "problem"?


Dagens citat:

"Den som tröstar får ta emot tröst."
(Joann Davis)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

De ständiga skuldkänslorna

Antagligen är det bara jag som är "lagd" åt det här hållet, men oftast känns det som om jag ständigt går omkring med skuldkänslor över det mesta. Om jag inte gör si eller så, är jag övertygad om att den eller den blir sårad, besviken etc., och då kommer skuldkänslorna som ett brev på posten.  Även tankar på att göra förändringar i mitt liv som hade gagnat mitt mående kan ge mig skuldkänslor, eftersom risken finns att jag sviker någon annan.
 
Är jag ensam om att ständigt gå runt med skuldkänslor över än det ena, än det andra? Varför har jag det på det här sättet?
 
Jag har inte något konkret svar. Bara en gissning. Troligtvis har det med min sviktande självkänsla att göra. Åtminstone delvis. Fast mest har det väl att göra med att jag ständigt vill försöka vara alla till lags. Jag skulle kunna fortsätta att granska detta mer ingående och komma djupare ned i problemet, men jag känner inte att det riktigt lämpar sig här på bloggen, i och med att det är mer av privat natur.
 
 
 
 
Hur ska jag då göra för att slippa dessa ständiga skuldkänslor? För det är ju bara att inse att jag aldrig kommer kunna vara alla till lags. Det är en omöjlighet. Och dessutom riskerar jag att trampa på mig själv om jag alltid ska sätta andra före mig själv. I vissa situationer kan det naturligtvis vara befogat att tänka på andra först, men i andra situationer borde jag nog tänka mer på mig själv och mitt välmående. Oavsett vad jag tycker om mig själv, förtjänar jag att må bra, så länge det inte skadar någon annan.
 
Räcker det med att försöka stärka självkänslan? Eller måste jag fundera över en annan lösning? På senaste tiden har jag försökt att mer aktivt jobba med mitt mående och verkligen försöka lägga en gedigen grund för att kunna må bra. När den grunden är lagd, kommer jag kunna jobba vidare på detta och förhoppningsvis kunna lägga lite mer fokus på att försöka stärka min självkänsla. Fast det är bara att inse att detta arbete kommer ta tid. Jag måste försöka acceptera det.


Dagens citat:

"Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet – och ambition!"
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Om att förverkliga sina drömmar

Förutom att Jonna Jinton tar så otroligt vackra bilder, lägger hon också upp kloka inlägg på sin blogg. Ett av dessa är det inlägg där hon ger tänkvärda tips på hur man förverkligar sina drömmar. För sex år sedan gjorde hon just det; hon flyttade från Göteborg till Grundtjärn och förändrade sitt liv helt och hållet. Det tycker jag är väldigt modigt gjort av henne. Visst flyttade jag från Malmö till lilla Åkers Styckebruk, men skillnaden för mig var att älsklingen fanns i Åkers Styckebruk. Jag behövde inte oroa mig för jobb etc., eftersom älsklingen hade fast jobb när vi flyttade ihop. Jonna hade inte någon sådan trygghet, om jag har förstått det rätt.
 
Egentligen borde det inte vara någon stor grej att förverkliga sina drömmar. Alla borde kunna göra det. Dock är det långt ifrån alla som lyckas. En stor orsak tror jag är en inneboende rädsla. Så är det i alla fall för mig. Alltför ofta lyckas jag skapa problem innan de ens existerar och dessa potentiella problem brukar få mig att inte våga ta steget att göra än det ena, än det andra. Detta är också något som Jonna tar upp i sitt inlägg.
 
 
 
Ett annat problem som jag har - och är ännu en sak som Jonna tar upp - är att jag tenderar att tänka för mycket. Jag kan tänka sönder saker och ting, vilket oftast slutar med att jag skippar att göra det jag tänkt. Detta tänkande stoppar mig också från att göra saker som skulle vara bra för mig, om det finns en risk att det kan ställa till problem för andra - även om jag egentligen inte ska behöva ta hänsyn till det. Dock är det fel att säga att jag därför borde lära mig att tänka mindre, eftersom det i vissa situationer kan vara bra att tänka igenom saker och ting. Var går då gränsen? Hur ska man kunna veta när man inte ska tänka så mycket inför ett beslut och när man ska fundera igenom det desto mer? Att basera beslut på rädslor är aldrig bra. Då är det bättre att försöka tänka sakligt på det och kanske till och med försöka sova på saken.
 
Jag har så smått börjat att tänka på mig själv när det gäller saker som jag vill göra eller vill uppnå. Sakta men säkert har jag börjat att sluta vika mig helt för andra. Givetvis menar jag inte att man aldrig ska tänka på andra och att man ska gå fram i livet som en bulldozer eller liknande. Självklart inte. Vad jag menar är att - åtminstone när det gäller mig själv - behöver överväga besluten. Är det rimligt att andras bekvämlighet ska gå före ens eget välbefinnande?
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att vi i allmänhet behöver ta mer vara på oss själva och försöka leva de liv vi vill. Vi lever bara en gång. Är det inte bättre att vi därför försöker göra det bästa vi kan åt våra liv? Vi kan alltid påverka våra liv. Det gäller bara att se det ur "rätt" perspektiv. Även en situation som ser hopplös ut kan vändas till ens fördel. Man behöver bara ha "rätt" inställning. Håller du inte med?


Dagens citat:

"Sol och stillhet. Genom jadegrönt vatten ser du bottenlivets vidunder leka på revet. Är detta tillfället för rädsla? Känner du dig tryggare när rykande sjö döljer vad som göms under ytan?"
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

De skumma Twitter-människorna

Är folk på nätet i allmänhet knäppa? På Twitter finns det i alla fall en hel drös med människor som verkar vara tappade bakom en vagn eller något. Åtminstone om man klickar sig in till kändisars inlägg. Eller så är det bara skådespelaren Ryan Reynolds som har maximal otur att råka ut för dessa nissar. Se nedanstående exempel:
 
 
Ska detta vara roligt? Jag skrattar i alla fall inte, utan tycker mest synd om Ryan Reynolds. Vad är det som driver folk till att skriva sådana här saker? Jag förstår verkligen inte!
 
Återigen vill jag slå ett slag för det här med att tänka hur man själv skulle ha reagerat om man fått exakt samma meddelande. Jag tror nämligen att om rollerna hade varit omvända, skulle detta inte vara lika roligt. Varför ska kändisar behöva tåla detta?!
 
Jag blir så himla ledsen av att folk tycks tro att man kan bete sig hur som helst på nätet. Som om internetbeteende inte kan såra lika mycket som öga-mot-öga-beteende. Är folk verkligen så pass dumma att de tror det?! Eller gör de sig bara till?
 


Dagens citat:

"Jag vill bli den bästa versionen i världen av mig själv."
(Stina Nilsson)


Ha det så bra!
Skumma kramar
Jessie

För mycket tacksamhet?

Jag försöker alltid visa min tacksamhet när andra gör något snällt mot mig. Jag tackar älsklingen när han ger mig komplimanger och tackar andra när jag får presenter eller liknande. Frågan är bara när det är tillräckligt och när man går över gränsen för att visa sin tacksamhet?
 
Jag har genom åren inbillat mig att jag har lärt mig att läsa av andra människor - jag kan känna av ifall de inte vill ha mig i närheten eller när de förväntar sig att jag ska reagera på ett visst sätt. Visst, ibland har jag misstolkat, men vad då? Även solen har sina fläckar. ;-)
 
 
Att tacka för en present en gång borde väl vara tillräckligt? Jag kan tycka det, fast ibland blir jag osäker och då händer det att jag upprepade gånger tackar (naturligtvis inte på raken). Men kan det bli för mycket? Kan mottagaren av dessa tack känna att det räcker? Hur skulle jag själv reagera om jag gav någon något och personen gång på gång tackade eller visade sin tacksamhet? Skulle jag till slut tröttna?
 
Naturligtvis blir jag glad om personen som får något av mig blir glad och visar det, men samtidigt kan jag känna att det också kan bli för mycket om personen upprepade gånger tackar för något. Då kan jag istället känna att personen kanske endast gör sig till. Å andra sidan, om någon verkligen är tacksam över något borde personen få visa det. Det kan ju sända fel signaler om man visar att personens tacksamhet inte är välkommen. Fast var går gränsen?
 
Är all tacksamhet okej, eller kan det som sagt bli för mycket? Vad tycker du?


Dagens citat:

"Instrumentets brister avspeglar inte dess användare."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Lämna mig inte!"

I allmänhet kan jag tycka att det kan vara bra när man håller på att stänga av program, webbläsaren etc, att man då får frågan om man verkligen vill göra det man håller på med. För mig händer det ibland att jag faktiskt glömmer bort att jag exempelvis har två webbsidor igång och påminns då om att jag egentligen bara vill stänga en viss flik och inte hela fönstret.
 
Fast när det gäller att avsluta Skype, kan jag tycka att fönstret som dyker upp bara är ... onödigt?
 
 
 
Jag menar, vanligtvis stänger man ned ett program genom att trycka på krysset i övre högra hörnet. När det gäller Skype går inte detta. Om man då - aktivt - väljer att högerklicka på ikonen nere i startfältet (heter det väl?) och sedan väljer att "avsluta" Skype, då borde man väl vara ganska säker på att det är just det man vill göra? Eller är det jag som är ute och cyklar?


Dagens citat:

"Den som handlar av kärlek har rätt, även om han inte får rätt."
(Peter Egge)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Inte så okänd trots allt ...

I jämförelse med andra bloggar, är min egen blogg relativt liten och för mig är det inget fel i det. Syftet med bloggen var från början att älsklingen skulle ha något att läsa samt att uppdatera vissa nära och kära om lite vad som händer i mitt liv etc. Och att ha en liten blogg har trots allt sina fördelar! Eftersom jag vet att det inte är så många som besöker bloggen, kan jag vara mer öppen med saker och ting. Antalet besökare på bloggen varierar från dag till dag, men oftast ligger det runt 30-50 läsare - vilket i och för sig är väldigt många för mig. Hur har alla dessa hittat till min blogg?
 
Vad som gör mig än mer förvånad är att det då och då trillar in kommentarer från företag eller författare som jag skrivit om. Någon från TiM (Trafik i Mälardalen) kommenterade ett inlägg för några år sedan där jag var kritisk mot SJ och en och annan författare har genom åren uppmärksammat mina inlägg om deras böcker. Jag blev för ett tag sedan till och med kontaktad av min körlärare (tror inte att det för övrigt är ett riktigt ord, men det ordet beskriver rätt bra vad denne gör) med anledning av inlägget jag skrev för snart ett år sedan med anledning av att jag lyckats med körkortet.
 
 
 
Samtidigt som jag naturligtvis blir glad över att personerna som jag skriver om faktiskt läser mina inlägg, känns det skrämmande. Visst vill jag att mina budskap ska nå fram till rätt person - både om det rör sig om beröm eller kritik, men jag blir samtidigt nervös över hur inläggen kan komma att uppfattas. Hur skulle jag själv reagera om jag plötsligt hittade ett inlägg på nätet som handlade om mig själv?
 
Jag tycker att det är bra att det är möjligt för var och en att kunna ventilera åsikter och tankar. Både ris och ros behöver komma fram. Och det är viktigt att kunna vara ärlig och inte bli påverkad av vem som kan tänkas bli mottagare för det man skriver. Om man inte tycker om en viss sak, ska man inte skriva att man tycker om det bara för att man får betalt eller vill bli omtyckt eller liknande. Ärlighet varar längst! Fast jag blir mer och mer medveten om att det jag skriver faktiskt kan komma att läsas av den berörda personen i fråga. Det gäller alltså att tänka lite på hur man formulerar sig, även om man för den sakens skull inte ska vara mindre ärlig med vad man tycker.
 


Dagens citat:

"Endast den värdighet är verklig som icke förringas av andras likgiltighet."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Varierande utseende

Nuförtiden är det inte ovanligt att en potentiell arbetsgivare gärna vill se utdrag från ens belastningsregister när man söker vissa jobb och det kan jag ha förståelse för. När älsklingen sökte jobb tidigare var det inte ovanligt att den potentiella arbetsgivaren till och med ville att kuvertet från Rikspolisstyrelsen (RPS) skulle vara oöppnat. Här uppstår dock ett problem om man söker flera jobb och alla kräver att utdraget ska överlämnas oöppnat, i och med att man endast får beställa ett utdrag per tolv månader (om jag minns rätt).
 
Till en början förstod jag inte varför det var så viktigt för dessa arbetsgivare att få kuvertet oöppnat. Vilken betydelse kan det egentligen ha? Älsklingen förklarade detta med att utdragen till privatpersoner - till skillnad från de utdrag som tingsrätterna begär in via ärendehanteringssystemet (se bild nedan - uppe i övre högra hörnet) - inte talar om hur många sidor ens belastningsregisterutdrag (BRU) totalt har. Därför kan man - om man är så pass oschysst - visa upp endast den första sidan och strunta i de andra. Om man lämnar över det oöppnade kuvertet går det inte att fuska på det sättet.
 
 
 
Med den förklaringen blev det genast logiskt för mig. Fast jag kan dock inte förstå varför ens belastningsregisterutdrag inte utvisar hur många sidor det innehåller? Visst, jag förstår att det antagligen har med ens integritet att göra, men ifall informationen om sidantalet fanns på utdraget skulle det lösa problemet om flera arbetsgivare inom ett år vill se ett oöppnat kuvert från RPS. Man kan säkert be att den första arbetsgivaren som får utdraget i oöppnat kuvert, på något sätt intygar att utdraget ser ut så som det faktiskt gör. Fast skulle nästa arbetsgivare godta ett sådant intyg? Och hur passar ett sådant intyg ihop med integriteten?
 
Kanske är det bara jag som förstorar upp det hela och skapar ett problem som inte finns. Fast hypotetiskt kan det problemet uppstå. Å andra sidan är jag av den åsikten att när man väl har avtjänat en påföljd för brott man dömts för, borde man kunna få lägga det bakom sig. Det kan finnas förklaringar till varför man dömts för ett visst brott, utan att det måste betyda att man jämt och ständigt begår brott eller att man kommer begå nya brott i framtiden (även om sådana personer också förekommer). Ska då det behöva förfölja en resten av livet och eventuellt påverka ens möjligheter att få jobb i framtiden? Och bara för att jag inte förekommer i belastningsregistret idag - vem säger att jag inte kommer dömas för brott i framtiden? Ett "rent" BRU idag är ingen garanti för att det kommer se likadant ut imorgon.


Dagens citat:

"Ingenting kan hindra dig så effektivt som kompromisser, eftersom det visar brist på äkthet, utan vilken ingenting kan göras."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jobb- och flyttproblematik i tvåsamhet

Att lyckas få jobb i dag kan vara väldigt svårt. Jag hade väldig tur när jag höll på att söka jobb här nere i Halland, för hade det inte varit för att advokatbyrån där jag jobbar nu faktiskt sökte en sekreterare (eftersom den dåvarande skulle gå i pension), hade jag antagligen inte fått något jobb. Åtminstone inte just då när jag behövde det. Jobbproblematiken kan bli än svårare om man dessutom lever tillsammans med någon och den ena i denna tvåsamhet behöver byta jobb.
 
En förklaring kring hur jag tänker är kanske på sin plats. När man lever tillsammans med någon, innebär det att båda behöver jobb. Därför är det inte alls så enkelt att bara söka efter ett jobb på annan ort och sedan flytta. Inte om inte den andre också har lyckats få ett jobb. Oftast behöver båda ha ett jobb för att få ekonomin att gå ihop. Om inte annat så för att slippa vrida och vända på varje krona.
 
 
 
Under de senaste åren har nära och kära till mig uppmanat mig att söka nytt jobb och en och annan har till och med föreslagit jobb på andra orter som innebär att jag och älsklingen måste flytta. Visst, jag hade säkert kunnat söka dessa jobb, men hur blir det med älsklingen om jag skulle få något av jobben? Med hans utbildning är det inte så enkelt att få jobb bara så där. Och att förvänta sig att han ska gå hemma och vara arbetslös igen i väntan på att ett jobbtillfälle kanske dyker upp, är inget jag tänker begära av honom. Det har jag också sagt till dessa nära och kära. Dock är det skillnad om älsklingen skulle få för sig att söka jobb på annan ort, för som utbildad paralegal har jag i alla fall enklare att få jobb, även om det som sagt inte är helt enkelt. 
 
Vad jag ville ha sagt är att det är ett pussel att få ihop jobbsituationen om den ena i en tvåsamhet behöver byta jobb. Särskilt om man vill jobba med något som har med ens utbildning att göra och det inte finns den typen av jobb överallt. När man lever i tvåsamhet går det inte att alltid vara självisk. Man behöver tänka på båda två, vilket många gånger innebär att man får kompromissa.
 
Har du några egna tankar kring det här?


Dagens citat:

"Ingen annan kan åstadkomma just de förändringar som du kan bidra med."
(Joann Davis)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Utveckling

Jag har alltid varit en person som aldrig tyckt om det jag skrivit. Jag har aldrig tyckt att det jag fått ned på papper (eller i ett dokument i datorn) har varit bra. Inte jämfört med andra. Därför undvek jag under ganska lång tid att läsa mina egna texter. Jag ansåg att det fick vara tillräckligt att novellerna var skrivna. Varför plåga sig själv med att läsa dem på nytt och få bekräftat hur dåligt man skriver?
 
 
Men nu tycks något ha förändrats. Jag vet inte om det är jag själv eller mitt skrivande som har utvecklats, men nuförtiden är jag rätt ofta nöjd med det jag skriver. Nu tycker jag de allra flesta gånger att det jag skriver är rätt bra. Kanske inte i nobelprisnivå, men ändå tillräckligt bra. Nu har jag inget emot att läsa mina egna texter - vilket jag har behövt nu när jag har hållit på att redigera min novellsamling.

Den här nyvunna känslan över att mitt skrivande duger, är väldigt skön. Det är härligt att kunna känna sig nöjd efteråt och även känna att om det trots allt ändå inte är tillräckligt bra, finns det inga hinder för mig att jobba med texterna.

Kanske har jag blivit vuxen och mognat? Kanske har jag blivit mer säker i mig själv? Oavsett vilket är jag glad över det.


Dagens citat:

"En dam är en kvinna vars närvaro gör att männen uppför sig som herrar."
(Tyskt ordspråk)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Det är bara att boka om"

Att jobba som sekreterare på en advokatbyrå får en att fundera över både det ena och det andra.
 
Något som jag särskilt har i tankarna just nu, är hur lättvindigt advokater tycks ta på inbokade klientbesök. Visst har jag förståelse för att det finns annat som måste gå före, exempelvis förhandlingar där häktade är inblandade etc. Då får ju även polisförhör vika. För egen del har jag tappat räkningen på hur många gånger jag tvingats boka om polisförhör p.g.a. att min chef blivit tvungen att ta förhandlingar dessa dagar.
 
Fast även när det inte är sådana viktiga förhandlingar inblandade, verkar advokater tro att det bara är att ringa klienterna och säga åt dem att vi får ta besöket en annan dag. Fast om det motsatta skulle hända, är det inte lika populärt. Då kan advokaterna ta illa upp.
 
 
 
Jag kan förstå de klienter som blir upprörda över det här. Det skulle jag också blivit. Jag menar, om man har tagit ledigt från jobbet en specifik dag eller bytt arbetspass med en kollega, bara för att kunna komma till den inbokade tiden, då är det inte säkert att det är enkelt att byta dag. Kanske tillåter inte arbetsgivaren att man byter sin lediga dag. Det kan även finnas andra faktorer inblandade. Vad jag vill ha sagt är att jag utgår ifrån att klienterna planerar sina dagar efter dessa besök. Kanske är det inte så enkelt för dem att ta ledigt från jobb eller skola. Jag har ju själv svårt att ta ledigt.
 
Kanske är det bara enstaka advokater som tar det så här lättvindigt på inbokade besök, men det är tillräckligt illa. Givetvis kan det finnas skäl då ett besök måste bokas om, men att ha det som regel att dessa besök jämt och ständigt är utbytbara och får bokas om (oavsett anledning), känns inte riktigt okej. Åtminstone tar det emot för mig att behöva ringa dessa samtal.


Dagens citat:

"Skynda dig så slipper du stressa!"
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Små tjuvnyp i form av ord

Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget utan att låta bitter, men jag känner att jag behöver ventilera dessa tankar och funderingar så jag kör bara på. Det får bära eller brista.
 
Det är inte alltid som folk i min närhet håller med mig i de beslut jag tar eller de åsikter som jag har. För mig är det helt okej. Alla måste inte tycka och tänka som jag. Vi är alla olika och har rätt till våra åsikter. Fast att ständigt bli pikad eller få - som jag ser det - små tjuvnyp i form av ord jämt och ständigt bara för att jag tycker eller tänker annorlunda, tycker jag är ganska lågt. För mig känns det som sandlådenivå och ändå är det vuxna människor som jag faktiskt har i åtanke som gör just så här.
 
Mitt beslut att flytta ifrån Skåne för att bo ihop med älsklingen verkar ha varit en ganska stor tagg i sidan på vissa personer i min närhet. Varje gång vi därefter träffades eller pratade i telefon, fick jag höra öknamn som de gett mig och hela tiden blev jag påmind om vilken dålig människa jag var som flyttat från Skåne. Jag var tydligen både det ena och det andra. Dock tycker jag att det konstigaste är att dessa personer fortsatte att hålla kontakten med mig. Om jag nu var så dålig - hade det inte varit enklare att bara klippa kontakten med mig?
 
Hur som helst slutade knorrandet kring min flytt när jag sade ifrån på skarpen. Fast tydligen var det också fel, för det borde jag väl ha fattat att allt bara var skämt? Mjo, kanske de första få gångerna, men att varje gång få höra detta blev inte så kul till slut. Och det allra lustigaste är att när jag gör liknande mot dessa personer, är det inte alls lika roligt. Då är jag bara elak. Märkligt.
 
 
 
Genom åren har jag gång på gång fortfarande fått kommentarer för både det ena och det andra från åtminstone en av dessa personer. Det som tycks vara hetast just nu är ett personligt beslut som jag tagit inför den här personen. Detta beslut är inte alls uppskattat och ett tag fick jag höra ganska mycket gnäll om det. Hur kunde jag ta ett sådant beslut? Hur kunde jag göra så mot den personen? Märk dock att detta beslut egentligen är ett personligt beslut som i grunden endast rör mig och älsklingen, men tydligen anser personen sig ha rätt att ha åsikter om det. Hur som helst, varje gång vi kommer in på det här ämnet (fast inte just mitt beslut, utan ämnet i allmänhet), får jag kommentarer som jag uppfattar som inlindad kritik.Och det är inte bara en gång det händer, utan så fort personen får en chans att prata om det, kommer dessa kommentarer.
 
Jag vet, utan att säga exakt vad det gäller kan det låta luddigt, men jag ska försöka vara så tydlig jag kan. I den här personens närhet finns det andra personer som gör det som jag har sagt att jag själv inte kommer att göra och då kan jag få kommentarer som kan tyckas vara oskyldiga, men som i mina öron egentligen säger "se vilken tur jag har som har X i min närhet som gör detta, för du tänker ju inte göra det". Ungefär så.
 
Kanske är det jag som överreagerar och övertolkar. Jag har en tendens att göra det. Fast det kan också vara så att jag faktiskt känner den här personen och vet att det är just vad denne menar. Vad jag dock inte kan förstå, är varför personen lägger ned tid på att göra så här? Varför bryr den sig så mycket om vad jag gör med mitt liv? Jag är vuxen och tar egna beslut. Är det dåliga beslut får jag leva med konsekvenserna. Men det är mitt liv. Besluten jag tar påverkar mig och älsklingen. Varför då lägga sig i och ständigt försöka påpeka att det jag gör är fel? För egentligen är det inte fel. Det är bara fel i personens ögon, därför att personen tänker annorlunda.
 
Jag vet att det här blev ganska luddigt, men jag känner inte för att berätta exakt vad detta handlar om, då jag anser att det är en personlig sak. Jag är bara så trött på att inte få bli lämnad ifred. På att hela tiden få höra vilken dålig människa jag är, bara för att jag gör si eller så eller till och med inte göra vissa saker. Varför ska det vara så svårt för vissa att bara tagga ned och låta andra människor få leva sitt liv så som de vill? Varför är det fel att tänka eller tycka annorlunda?


Dagens citat:

"Hur svårt hade du inte att hjälpa när du i en annan mötte ditt eget problem – okorrumperat."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dubbelheten kring det sexuella

Kanske är det bara jag som reagerar för detta, men förhoppningsvis finns det fler människor i vårt avlånga land som också tänkt i samma tankebanor som jag själv.
 
Sex.
 
Nej, bli inte förfärad nu. Jag kommer inte att prata intima detaljer eller liknande. Jag vill bara diskutera ämnet. Vi vet ju alla att det är vanligt att man sysslar med sex med jämna mellanrum. Vissa gör det kanske varje dag, medan andra gör det någon gång ibland. Oavsett vilket är det okej. Det var inte just det som jag ville prata om, utan det jag ville prata om är att trots att alla vet att åtminstone de allra flesta ägnar sig åt sex eller sexuella aktiviteter och att sex - när båda parter är med på det och ingen blir tvingad - är härligt, förväntas man ändå att offentligt ta avstånd från allt som är sexuellt. Det är inte okej att öppet tycka om sex eller ens prata om det, för om man gör det blir man betraktad som en snuskig människa och snuskig vill man absolut inte vara. Alla vet ju att snuskhumrar är bland det värsta som finns. Nästintill värre än mördare.
 
Om man erkänner att man läser böcker, ser filmer etc. med sexuella inslag, får man generade skrattsalvor till svar och riskerar att bli betraktad som - ve och fasa! - en snuskig människa. Att läsa så kallade tant-snusk-böcker är bland det värsta man kan göra i bokväg och om man har mage att läsa en sådan bok offentligt, måste man mycket noga skyla boken, så att ingen annan ser vad det är man läser.
 
Öppet förväntas vi gå runt och vara pryda. Ingen tycker minsann om sex. Å nej. Om man gör det är man snuskig och det vill ingen vara.
 
 
 
Fast ändå verkar vi tänka på det sexuella och lockas av det. Varför skulle det annars krylla av rubriker på nätet som anspelar på sex? Därför att man helt enkelt inte kan låta bli att klicka sig vidare till sådana artiklar, inlägg o.s.v.
 
Hur har jag då kommit att börja tänka på detta? Är jag en snuskhummer?! Nja, huruvida jag är en snuskhummer eller inte kan inte jag bedöma. Det låter jag andra avgöra. Däremot lade jag märke till en sak när jag lite snabbt ögnade igenom de videor som jag har lagt upp på min YouTube-kanal. Av de videor som ligger uppe just nu, är det ett klipp som sticker ut med flest antal visningar. Det är klippet som jag döpte till "Har storleken någon betydelse?"
 
Ve och fasa! Sitter jag och pratar om det-som-inte-får-nämnas-högt-och-offentligt? Nej då. Du kan vara lugn. I just det klippet sitter jag och pratar om storleken på kakor som man bakar. Jag är nämligen uppvuxen med min mammas så kallade "dassalock" (det vill säga kanelsnäckor eller liknande som är ungefär fyra, fem gånger så stora som de man hittar i butikens frysdisk). Titeln valde jag på skämt, för jag antog att folk skulle tro att jag sitter och pratar om annat.
 
Vad jag vill ha sagt är alltså att jag inte förstår varför det ska vara så himla mycket tabu kring sex. Visst, man behöver inte jämt gå runt och prata om det hela tiden, men varför ska vi gå runt och offentligt förneka att vi tänker på det eller ägnar oss åt det? Varför ska vi skämmas över att tänka på det eller läsa om det? Varför inte bara acceptera att det är en naturlig del av livet?


Dagens citat:

"Det är inte din uppgift att gilla mig, det är min."
(Byron Katie)


Ha det så bra!
Pryda kramar
Jessie

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!