Daisypath Anniversary tickers

Alla flickor utom jag?

Jag har svårt att tro att #metoo-kampanjen har undgått någon. Det känns som om det inte har pratats om något annat på sista tiden. Missförstå mig rätt, även jag tycker att det är bra att alla dessa historier kommer fram - under förutsättning att de är sanna. Det finns tydligen de som missbrukar hashtagen och lögnaktigt påstår att de blivit utsatta. Fast det känns inte bra att samhället på sätt och vis stannar upp på grund av den här kampanjen. Det finns ju fortfarande annat som är minst lika viktigt att uppmärksamma och ta tag i.
 
Jag hade önskat att kampanjen gällde för alla - det vill säga även för utsatta män. Visst, såvitt vi vet tycks kvinnor vara mer utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp, men jag tror att det har mycket att göra med att det är skamligt för män att erkänna att de blivit utsatta. Exempelvis skrattar omgivningen åt de män som berättar att de blivit våldtagna av kvinnor. Sådant beteende gör mig uppriktigt ledsen. Alla offer är lika viktiga - oavsett vilket kön man har.
 
Under kampanjens gång har det gjorts påståenden om att alla kvinnor vid något tillfälle i sitt liv har blivit utsatta för sexuella trakasserier och/eller övergrepp av män. Innebär det att jag inte är en riktig kvinna? Jag har nämligen inte - såvitt jag kan minnas - blivit trakasserad sexuellt av män/killar. Däremot av fyra tjejer på högstadiet. Av killar har jag endast blivit misshandlad och trakasserad på andra sätt. 
 
Jag gick nog i åttan när händelsen inträffade en eftermiddag. Jag gick ensam genom korridoren, på väg till klassrummet där dagens sista lektion skulle hållas. För att komma till det klassrummet - som låg mittemellan två klassrum - var att gå ut från byggnaden genom denna korridor. Plötsligt blev jag omringad av fyra tjejer, varav tre stycken gick i min klass. Den fjärde tjejen var ett år äldre och jag har för mig att hon inte gick på vår högstadieskola (däremot hade hon gått på samma låg- och mellanstadieskola). Två av de andra tjejerna hade jag känt sedan förskolan och den tredje tjejen sedan första eller andra klass. Den tjejen bodde dessutom granne med mig och på mellanstadiet umgicks hon med mig efter skolan - under förutsättning att ingen annan i klassen eller skolan visste om det (jag var trots allt mobbad) och i skolan behandlade hon mig som skit, precis som resten av klassen.
 
Tjejerna skrattade hånfullt åt mig, samtidigt som de tog mig mellan benen, på rumpan och på brösten samt sade förnedrande saker till mig. De hånade mig för att jag var så mycket oskuld som man kunde bli (ingen kille ville ju ta i mig ens med tång) och spelade att de ville göra både det ena och andra med mig. Jag fick panik och försökte hela tiden ta mig ur situationen.
 
 
 
 
Ute på skolgården stod de andra i klassen och såg på genom dörren in till korridoren. De skrattade och fnittrade. När jag till slut hade lyckats knuffa mig bort från de fyra tjejerna, gick jag raka vägen ut och ställde mig utanför dörren till klassrummet. Jag var så rasande och generad att jag var nära till gråt. Då kom två tjejer i klassen fram till mig, varav den ena läste franska med mig. Den tjejen sade att jag gärna fick prata med henne om vad som hänt, för hon var trots allt kamratstödjare. Jag tackade vänligt men bestämt nej, eftersom jag hörde på hennes hånfulla röst att hon bara ville veta vad som hade hänt så att hon kunde sprida det vidare. Hon struntade ju i mig i övrigt, trots att jag flera gånger försökt bli hennes vän.
 
Väl inne i klassrummet tvingade läraren oss att prata om det som hänt. Jag satt knäpptyst vid min bänk, medan de andra tre tjejerna ljög om dels vad som hade hänt, dels vem denna fjärde person var. Då gjorde jag något som jag aldrig gjort varken tidigare eller senare och som antagligen förvånade samtliga i klassrummet - jag tog mina saker och stormade ut ur klassrummet. Jag vägrade att förnedras ännu mer genom att sitta och lyssna på deras skitsnack.
 
När jag väl kom till mitt skåp var jag så arg att jag grät och då hade min SO- och gympalärare hunnit ifatt mig. Jag minns inte om det var han som hade haft dagens sista lektion eller om han bara hade sett vad som hänt, men att han kom fram till mig gjorde det hela ännu värre, eftersom jag var småförälskad i honom. Jag minns inte vad vi sade till varandra. Det enda jag minns är att jag klargjorde att jag skulle gå hem. Jag vägrade vara kvar den dagen.
 
Dagen efter tvingade min ena klassföreståndare mig att sitta ned med de tre tjejerna i klassen för att prata om vad som hänt. Det slutade med att jag tvingades be den ena tjejen om ursäkt, eftersom jag knuffat till henne i mitt desperata försök att ta mig därifrån och hon hade fått ont av den knuffen. Tjejerna däremot gav aldrig mig någon ursäkt...
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

När tiden bara försvinner

Nu har det gått lite mer än två månader sedan vår familj utökades och det har varit omtumlande två månader - för att vara ärlig. Mitt mående har varit som en berg-och-dalbana och nådde botten när jag var ensam med tösen i två veckor (älsklingen var iväg med sin utbildning) och det visade sig då att hon plötsligt avstannat i sin viktuppgång. Detta hade föregåtts av att hon under en period haft problem med kräkningar och att mina bröst plötsligt var väldigt mjuka jämt och ständigt. För att få ordning på detta blev jag tvungen att - efter samråd med vår sköterska på BVC - ge henne ersättning som komplement till amningen. Detta tog mig väldigt hårt, eftersom jag var inställd på att helamma. Det kändes som ett stort nederlag och jag kände mig värdelös som mamma, trots att alla runtomkring sade att jag inte skulle känna så. Eftersom jag har tänkt att skriva ett inlägg om mina tankar och funderingar kring amning, går jag inte närmare in på saken nu. Utöver detta, har tösen haft rätt mycket problem med magknip.
 
 
 
 
Det har med andra ord varit rätt mycket för mig och jag har inte haft så mycket tid till annat än just tösen. Och det är det som har börjat tynga mig, så att säga. Vad jag menar med det är att jag har börjat känna mig som en dålig människa. Jag hade tänkt att jag skulle virka och sticka saker till tösen och så skulle jag brodera klart tavlan till henne. Sedan var tanken att jag skulle sortera färdigt våra pärmar här hemma, så att vi får bättre ordning på saker och ting. Inget av detta har jag haft tid till och det har som sagt gått lite mer än två månader sedan hon kom till världen.
 
Naturligtvis inser en del av mig att det inte finns någon anledning för mig att känna så, men faktum kvarstår - det är så jag känner. Anledningen till det är för att jag upplever att "alla andra" med barn gör så himla mycket och att vissa i min omgivning förväntar sig att jag ska göra mer än vad jag hittills gjort. Samtidigt säger folk gång på gång att jag ska njuta av den här tiden med tösen. 
 
Jag antar att det är min egen inställning som är boven i dramat. Jag får helt enkelt försöka att bli bättre på att ta dagarna som de kommer och sluta ha så många förväntningar på mig själv. Mitt mående kommer ju knappast bli bättre av att jag ständigt ser ned på mig själv.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Dag 10: Vad är kärlek? [30 dagar]

Okej, till att börja med ska jag vara tydlig med att säga att det här är min åsikt. Det jag säger är varken rätt eller fel. Alla har rätt att tycka vad de vill om vad kärlek är. Bara så du inte tror att jag gör anspråk på någon form av sanning, för det gör jag inte. Om du sedan håller med mig om det jag skriver, är det naturligtvis bara roligt. Det kan också vara så att jag kanske glömmer vissa saker som jag tycker borde vara med etc. Nåväl, då kör vi igång.
 
 
Egentligen är det här en ganska stor och lite svår fråga att svara på. Det finns ju så många olika sorters kärlek. Fast jag ska försöka vara lite generell.
 
När jag känner kärlek för någon - oavsett om det är en människa eller ett djur, en vän eller älsklingen - är det en stark känsla som fyller mig med värme. Jag vill göra vad jag kan för att den andre ska må bra. Om något dåligt eller hemskt händer den jag känner kärlek till, mår även jag dåligt. Det är som om en del av mig drabbas minst lika hårt. Jag skulle kunna göra vad som helst för den andre och för att denne ska må bra.
 
 
 
 
Att finnas där för den andre när denne behöver de - om så bara för att lyssna på vad den andre har att säga - är en självklarhet för mig, så länge jag har möjlighet. Jag menar, det kan ju uppstå situationer som gör det omöjligt för mig att ställa upp just där och då, men i så fall ser jag till att vara tillgänglig så fort jag kan. För mig ska kärlek vara ömsesidig och om den är det, vet jag att den andre finns där för mig när jag behöver det. Och jo, även ett djur kan finnas där för en. :-) Ninjan verkar kunna känna av när jag behöver tröst eller sällskap och ställer oftast upp om inte älsklingen eller någon annan finns nära till hands.. ^^
 
Att känna samhörighet är också en del av kärleken. Att man är så bekväm i den andres sällskap att man kan vara precis den man är. Man oroar sig inte för hur den andre ska uppfatta en eller tycka att man är knäpp o.s.v.  Jag blir även glad av att vara i den andres sällskap och känner mig trygg.
 
Som sagt är det svårt att riktigt sätta ord på vad kärlek är, men rent generellt är kärlek detta för mig. I stora drag.


Dagens citat:

"Vi måste veta, känna igen och acceptera vad som försiggår i vår själs djupaste nivåer, för detta påverkar vårt yttre beteende."
(Cyprian Smith)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gå till botten med problemet

Efter att ha läst Malin Roséns bok Från dödstankar till livsglädje och pratat med psykologen som jag fått träffa via mödravården, har jag insett att jag aldrig tog min ätstörning på så stort allvar som jag borde ha gjort när den bröt ut 2009/2010. Jag trodde att jag lyckades bli av med problematiken genom att försöka acceptera min kropp som den var och tycka om mig själv. Det enda jag gjorde var som att sätta plåster på cancer.
 
Det jag istället borde ha gjort, var att gå till botten med mitt problem och ta reda på varför jag har dessa tankar och känslor. Jag har därför börjat skrapa på ytan och insett att det finns en del för mig att jobba på. Eftersom mitt tillvägagångssätt eventuellt kan vara en hjälp för andra, tänkte jag idag dela med mig kort om hur jag hittills har gått tillväga och de frågor som jag ställt till mig själv.
 
 
 
 
Det som händer med mig när ätstörningen visar sig, är att jag känner avsky och äckel inför mig själv.
 
Okej, så jag känner äckel och avsky. Varför gör jag det?
 
Därför att jag känner mig tjock (eller i varje fall rädsla för att bli tjock) och att äta kan resultera i att jag kan gå upp i vikt och på så vis bli tjock. Jag har förvisso inte några problem med att andra människor är stora, men jag klarar inte av tanken och känslan av att jag själv skulle vara tjock.
 
Varför är jag så rädd för att bli "tjock"? Vad skulle vara farligt med att vara "tjock"?
 
Svaret på just den här frågan kan delas upp i flera delar (har jag nu förstått) och åtminstone ett par delar är av så pass privat natur att jag väljer att inte skriva dessa här. En annan del av svaret är att jag vill vara vacker och snygg och för att jag ska kunna vara det, krävs att jag är smal (enligt min hjärna) - trots att jag egentligen tycker att alla människor är vackra var och en på sitt sätt, oavsett kroppsstorlek. Skönhet sitter trots allt i betraktarens ögon. Mitt behov av att vara vacker och snygg i andras ögon, har sin grund i alla de år då jag mobbades och dagligen fick veta av mina "klasskamrater" att jag inte dög, att jag var ful etc. Att dagligen få veta och uppleva att ingen vill ta i en ens med tång, är hårt. Framförallt när det enda man vill är att passa in och känna gemenskap.
 
 
 
 
Sedan kan man fortsätta att ställa den typen av frågor till sig själv för att komma djupare ned i problemet, så att man förstår vad problemet bottnar i. Jag har som sagt än så länge endast skrapat på ytan, men jag kommer ta mig tid att gå till botten med min ätstörningsproblematik och sedan jobba med den därifrån. Det sista jag vill är att överföra min störda syn på mat och vikt till vårt barn. Vårt barn ska lära sig att alla är vackra på sitt sätt. Att det inte spelar någon roll hur man ser ut - det är insidan som är viktigast.
 
Redan nu ser jag att en lösning på problemet - som med så många andra av mina problem - är att stärka min självkänsla. Dålig självkänsla kan sannerligen ställa till med mycket elände i ens liv.


Dagens citat:

"Om vi lär oss att använda de mera subtila delarna av vårt medvetande, kommer vi att kunna utnyttja det för många fler ändamål. Egenskaper som har sin rot i medvetandet kan utökas utan gräns."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"När man festar, festar man"

Minns du att Edward Blom släppte en jullåt i julas? Nu är han åter aktuell med en "låt" - om än ofrivilligt. En Uppsala-student (om jag fattade det rätt) använde ett citat från en intervju med Edward Blom och gjorde sedan en "låt" utav det samt några fler citat och klipp från olika intervjuer. Jag tycker att det är en rätt kul video.
 
 
 
 
Något som jag reagerade på när jag såg videoklippet, är det kloka som Edward Blom säger om förhållningssättet till sin kropp (obs! detta är inget citat utan en sammanfattning av det jag minns att han sade); det är bättre att leva tills man blir 75 år om man varit lycklig och trivts med sig själv och sin kropp, än att leva ända tills man blir 90 år men under dessa år mått dåligt på grund av synen på sin kropp. Ungefär så. Det gick rakt in i hjärtat på mig och troligtvis på grund av min återuppväckta ätstörningsproblematik. Jag har bestämt mig för att en gång för alla verkligen ta itu med problemet och försöka se till att faktiskt trivas med mig själv och mitt utseende, precis så som jag är. Livet är för kort för att man ska gå runt och må dåligt. Bättre att leva och må bra. Livet är ju ändå till för att levas.
 
Det finns så mycket i livet att uppskatta och glädjas åt - varför då ödsla tid på att må dåligt på grund av hur man ser ut? Håller du inte med?


Dagens citat:

"En av de allra viktigaste egenskaperna är medkänsla. Vi kan inte köpa den i ett snabbköp. Vi kan inte tillverka den med hjälp av maskiner. Men genom inre utveckling går det. Utan inre frid är det omöjligt att uppnå fred i världen."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Min högsta önskan"

Jag har ett par personer i min närhet som verkar använda uttrycket "min högsta önskan" lika lättvindigt som många använder begreppen "jag älskar dig" och "förlovning" och byter ut sin högsta önskan ungefär lika ofta som man byter underkläder. Jag har också insett att framförallt en av dessa personer verkar använda "min högsta önskan" lite manipulativt för att få som denne vill. Jag menar, hur kan man ha hjärta att neka en person att få sin högsta önskan uppfylld? I mina ögon hade personen lika gärna kunnat säga att "jag skulle gärna vilja", istället för "åh, min högsta önskan är..."
 
Jag vet inte vad begreppet "högsta önskan" innebär för dig, men för mig innebär det något som jag otroligt gärna vill uppleva/uppnå i livet, men som kanske kan vara svårt att nå. Med andra ord brukar jag inte betrakta exempelvis att ligga och läsa en bok som min högsta önskan. Däremot kan det vara något som jag gärna vill göra. Förstår du då vilken skillnad jag är ute efter?
 
Det som senast fick mig att fundera på det här med högsta önskan, var när en person sade att dennes högsta önskan var att få ett fotografi på mig och älsklingen. För mig är det inte i nivå med en högsta önskan, däremot kan jag tänka mig att det är något som personen gärna skulle vilja ha. Varför då använda begreppet "min högsta önskan" om något av det slaget? Är det för att försäkra sig om att personen inte ska neka en det? Är det av okunskap?
 
 
 
 
I allmänhet är jag lite "allergisk" mot den här typen av inflation/felanvändning när det gäller vissa begrepp. Att säga "Jag älskar dig" har för mig en oerhört djup betydelse och är inget som jag säger till nya bekantskaper. Det är trots allt en milsvid skillnad på att "tycka om" och att "älska". Jag förstår att det kan vara svårt att veta skillnaden om man inte har upplevt de båda typerna av känslor. Och det gäller inte bara när det är riktat till en viss person, utan även när man talar om saker man tycker om/älskar att göra.
 
Något annat begrepp som också "missbrukas" nuförtiden och används relativt lättvindigt, är "förlovning". Jag skrev om det för flera år sedan. Med jämna mellanrum har jag den här diskussionen med en i min närhet, eftersom personen inte verkar förstå vad en förlovning innebär egentligen. Att förlova sig med någon genom att båda kommer överens om det, är lika mycket förlovning som om en av parterna skulle ha friat. Efter det är det bara att bestämma dag och plats samt övrig planering inför ett bröllop. Att då kräva att den andra också ska fria, efter att båda kommit överens om att förlova sig, är något man fått om bakfoten. Varför förlova sig en andra gång? Räcker det inte med en gång? Som svar på den frågan har jag fått att det är så man gör nuförtiden. Eh, nej? Däremot kan jag gå med på att det är ett stort missförstånd. Och bara för att "alla andra" gör fel, innebär det inte att det är rätt. Det betyder inte ens att det är så det ska vara nuförtiden. Allt har sin betydelse, oavsett vad andra säger eller gör.
 
Vad tycker du själv om det här?


Dagens citat:

"Den viktigaste kärleksrelationen är den med dig själv."
(Julie Orlov)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att vänta med sex

Det kan vara både intressant och upprörande att höra andras åsikter om saker och ting. I ett Dilemma-avsnitt blev jag ordentligt upprörd, då panelen luftade sina åsikter om det här med att vänta med sex.
 
Problemställningen var ungefär följande. En kille undrade hur han skulle gå tillväga med sin flickvän. De hade vid det laget varit tillsammans i några månader (max ett halvår) och han och flickvännen hade fortfarande inte haft sex med varandra, eftersom flickvännen ville vänta tills det kändes rätt. Killen hade gått med på detta, men eftersom han själv tyckte att sex var en viktig del i ett förhållande, kände han nu att han började få nog.
 
Jag blev riktigt paff när jag hörde panelens åsikter om saken. Framförallt den ena panelmedlemmen, som verkade håna flickvännen. Personen förstod inte vad det fanns att vänta på, utan tyckte att flickvännen helt enkelt skulle släppa till - för under själva sexakten skulle det trots allt kännas bra. En annan tyckte att om det inte kändes rätt att ha sex med sin partner efter sex månader, borde de rätt och slätt göra slut.
 
Det här gör mig minst sagt upprörd. Naturligtvis får de tycka och tänka vad de vill, men att göra sig lustig över någon annan på det här sättet får mig att må illa. Själv har jag alltid fått höra att man ska endast ha sex med någon när man själv känner att det känns rätt (för var och en bestämmer själv över sin egen kropp) och fram till nu trodde jag att det var en självklarhet för åtminstone de flesta.
 
 
 
 
Var och en bestämmer som sagt över sin egen kropp och vet själv vad som känns bra eller inte. Ingen - och då menar jag ingen - har rätt att tvinga en till något som man inte vill. Om den här tjejen vill vänta tills hon tycker att det känns rätt, då borde killen respektera detta. Åtminstone om han tycker tillräckligt mycket om henne. Ifall han inte kan "hålla ut" till dess, då är de antagligen inte rätt för varandra.
 
Alla är vi olika och det borde respekteras. Bara för att en person inte vill ha sex med sin partner när de varit tillsammans i ett halvår, innebär det inte att personen inte tror på relationen eller liknande (som de i panelen tycktes anse). Kanske bottnar det i något särskilt och i mina ögon/öron är det bästa att prata ut med varandra så att båda vet vad den andre känner. Tillit och öppenhet är bland det viktigaste i ett förhållande.
 
Summa summarum: Du bestämmer över din egen kropp och vet själv vad som känns bäst för just dig. Ingen har rätt att tvinga dig till något du inte vill. Du har ingen skyldighet att "släppa till" om du inte vill, bara för att du är i ett förhållande. Du har alltid rätt att säga nej om det inte känns bra för dig. Kom ihåg det. <3


Dagens citat:

"Det är inte andras felsteg, inte vad andra gjort eller lämnat ogjort som man bör betänka, utan vad man själv gjort eller underlåtit."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Faktureringshysteri - vad tjänar den till?

Jag kan förstå att man som egen företagare vill fakturera så mycket som möjligt varje månad. Det jag däremot har svårare att förstå, är den faktureringshysteri som uppstår vid månadsslutet hos vissa. ALLT ska med just den månaden - trots att det kanske bara är en dag kvar och den ansvarige för företaget egentligen inte har tid att beräkna hur många timmar som lagts ned sedan föregående fakturering och det inte finns någon annan som kan göra denna beräkning.
 
 
 
 
 
Varför kan man inte bara nöja sig med att fakturera det som går och är rimligt under månaden och ta det andra under nästa månad? Är det verkligen vettigt att fakturera allt en viss månad och sedan inte ha något mer att fakturera under nästkommande månad? Nu är jag kanske osedvanligt korkad, men vore det inte bättre att ha ett rätt jämnt flöde varje månad vad gäller fakturering? Borde inte det vara bättre egentligen?
 
Eller är jag helt ute och cyklar?


Dagens citat:

"Det du vill bli, det är du redan."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att bete sig som en struts löser inga problem

Under min tid på advokatfirman har det inte förekommit alltför många klienter som inte betalar - om man jämför med hur många klienter som vi har per år. Fast naturligtvis händer det att vissa klienter inte betalar som de ska och gör sig okontaktbara när vi försöker på tag på dem.
 
Ibland - fast det är väldigt sällan - händer det att någon klient hör av sig efter x antal år och vill ha hjälp igen. Naturligtvis begär vi då att den gamla skulden regleras först, innan vi drar igång något nytt ärende för den här klienten samt att personen betalar in ett förskott.
 
 
 
 
Vid något tillfälle dök en tidigare klient mig när jag var och handlade på Kvantum och började prata om sin obetalda skuld till oss. Personen förklarade att anledningen till att denne inte betalat, var för att personen inte haft några pengar. Då jag frågade varför personen helt enkelt inte hade kontaktat oss och talat om det (för vi hade trots allt vid upprepade tillfällen försökt få tag på klienten både brev- och telefonledes), fick jag till svar att personen hade skämts för mycket.
 
Jag kan på sätt och vis förstå den tanken, men vad tror dessa personer att de tjänar på att sticka huvudet i sanden istället för att ta tag i problemet? Om personerna istället hade hört av sig, hade vi ju kunnat komma överens om en avbetalningsplan eller liknande. I mina ögon är det mer ärligt att se problemen i vitögat och faktiskt handskas med situationen - oavsett hur pinsamt det än kan vara. Jag skulle ha kontaktat den jag var skyldig pengar, ifall det hade uppstått en situation då jag inte hade kunnat betala för mig. Jag skulle vilja försöka lösa situationen istället för att fly från den. Skulle inte du det? Jag skulle bara må dåligt ifall jag medvetet struntat i att lösa en sådan situation.
 
Problem brukar inte försvinna av sig själva - däremot har olösta problem en tendens att slå tillbaka när man minst anar det.


Dagens citat:

"Att vara närvarande är alltid oändligt mer verkningsfullt än något man kan säga eller göra, även om närvaron ibland också kan ge upphov till ord eller handlingar."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Några tankar om otrohet

När jag lyssnade på ett avsnitt av podden Dilemma, kom frågan om otrohet upp. Det hela handlade om att en kille hade haft sex med sin flickväns mamma, som resulterat i att mamman blivit gravid och ville behålla barnet. Hon tänkte låtsas som att det var hennes man som var pappa till barnet. Killen undrade om han skulle berätta detta för flickvännen eller helt enkelt låta bli. Då sade en i Dilemma-panelen att man aldrig ska berätta om otrohet.
 
Till en början blev jag arg över detta uttalande, eftersom det känns otroligt fel att ha det som princip. Sedan började jag fundera kring det hela.
 
Jag är av åsikten att man ska vara ärlig. I min värld räknas inte vita lögner som "riktiga" lögner och ett exempel på en vit lögn kan vara om man förbereder och planerar en överraskning åt någon och då kan bli tvungen att tänja på sanningen för att kunna bevara överraskningen tills vidare. Jag har svårt för personer som ljuger och om jag kommer på en person med att ljuga, brukar jag oftast klippa kontakten med denne - beroende på vad lögnen handlade om.
 
 
 
 
I vissas öron kan detta låta präktigt, men jag har aldrig varit otrogen. Om jag någon gång skulle känna stark dragning till någon annan, skulle jag naturligtvis berätta det för älsklingen först. Jag skulle aldrig ge hän åt sådana drifter innan jag diskuterat saken med älsklingen. För det måste ju finnas en anledning till att känna dragning till någon annan och om det inte är en tillfällig/flyktig sådan, bör man först reda ut varför man känner som man gör innan man går till handling. Naturligtvis menar jag inte att det bara är att vara otrogen om det skulle vara en tillfällig dragning, men tillfälliga dragningar är lättare att motstå än långvariga.
 
Det ska även medges att jag skulle ha blivit väldigt sårad om älsklingen berättat att han varit otrogen. Just det är också en anledning till att jag inte kommer vara otrogen, eftersom jag inte skulle vilja utsätta älsklingen för den smärtan.
 
Vad är då bäst, om man har detta i åtanke? Att vara ärlig om otroheten och därigenom såra någon annan eller ljuga och på så sätt "skona" personen ifråga?
 
Jag lever i tron att sanningen kommer fram förr eller senare, så det är bara fånigt att tro att man kan "komma undan" med en sådan lögn. Dessutom tror jag också att skadan bara blir större om man försöker undanhålla sanningen till en början, när den väl kryper fram. För sitt eget samvetes skull tror jag även att det är bättre att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet på en gång.
 
 
 
 
Fast om vi säger att älsklingen hade varit otrogen mot mig - hade jag då velat veta det eller hade jag föredragit att leva i ovisshet?
 
Det är faktiskt en knivig fråga. Otrohet från älsklingens sida skulle såra mig djupt och troligtvis vara svårt att läka, även om det skulle finnas anledning att förlåta honom och försöka gå vidare med vårt äktenskap. Jag är tyvärr den sortens person där saker och ting biter sig fast väldigt hårt hos och stannar kvar länge. Ändå skulle jag nog föredra att han berättade om det, istället för att undanhålla - kanske främst för att jag vet att det blir mycket värre när sanningen kommer fram senare. Eller så tycker jag helt enkelt om att plåga mig själv, för det är ingen tvekan om saken att det skulle få mig att må dåligt.
 
Detta är naturligtvis en bedömningsfråga som var och en själv får avgöra. Min egen åsikt är dock att man alltid ska vara ärlig och berätta för sin partner om man har varit otrogen. Ärlighet varar längst.


Dagens citat:

"Kärleken är ädel, eftersom den är så allomfattande."
(Mäster Eckhart)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland kan det vara bättre att sova på saker och ting

I många lägen är jag en känslomänniska och tyvärr reagerar jag och handlar emellanåt efter de plötsliga känslor som uppstår - trots att jag egentligen inte är någon impulsiv person. Jag föredrar planering. De gånger då jag handlat impulsivt, brukar jag oftast i efterhand ångra det jag gjort. Den ångern är långt ifrån en härlig känsla.
 
Det har exempelvis hänt vid ett flertal tillfällen att jag har blivit upprörd över något och därför formulerat ett blogginlägg för att få utlopp för dessa känslor. Fast det är inte alla gånger som jag faktiskt publicerar dessa inlägg.
 
 
Fyren vid Morups tånge.
 
 
Jag har börjat lära mig mer och mer att det faktiskt kan vara bättre att sova på saken innan man går till handling. För mig händer det nämligen att jag ibland ändrat uppfattning morgonen därpå, när känslorna har svalnat. Om jag däremot känner samma sak efter en natts sömn - eller kanske till och med efter flera nätters sömn - då kan det kanske vara läge att gå till handling. Allt beror ju på vad det är för en situation och vad saken handlar om.
 
Jag kommer försöka jobba på dessa impulsiva inslag hos mig och försöka tona ned dem ännu mer. Naturligtvis kan viss impulsivitet vara bra beroende på situation, men det brukar oftast inte heller vara fel att tänka till lite först. Det är i alla fall min erfarenhet.


Dagens citat:

"Du är något som hela universum gör på samma sätt som en våg är något som hela havet gör."
(Alan Watts)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Matvraket inom mig?

Återigen undrar jag vad det är för fel på mig? Så fort det finns något ätbart framme äter jag det - oavsett om jag är hungrig eller ej. Och när jag väl har börjat äta, slutar jag oftast inte förrän jag antingen är väldigt mätt eller det ätbara är slut. Ja, det händer att jag äter trots att jag är mätt och då brukar det hela sluta med att jag blir för mätt ...
 
Nej, detta beteende är inget som kommit av att jag är gravid. Det här ätbeteendet hade jag även innan. Nu när jag är gravid händer det att jag vissa dagar inte klarar av att äta - trots att jag egentligen borde.
 
 
 
 
Den ätstörda delen av min hjärna brukar vid de här tillfällena banna mig och tala om hur vidrig och värdelös jag är. Ingen normal människa vräker i sig på det sättet.
 
Jag inser att detta ätbeteende inte är sunt i längden, men frågan är hur jag ska göra för att sluta? Det handlar ju inte om att jag är hungrig, för om det inte hade funnits något ätbart framme skulle jag inte ha ätit något. Kan det finnas en djupare problematik bakom? Eller gör jag som vanligt och förstorar upp det hela?
 
Har du några tips på hur jag kan gå till väga?


Dagens citat:

"Människor lyckas sällan om de inte finner glädje i det de gör."
(Dale Carnegie)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Varför barn?

För mig har det aldrig varit konstigt att vi människor vill ha barn. För mig har det varit nästan en självklar del av parlivet - för de som vill ha och kan skaffa barn. Fast för ett tag sedan läste jag något som fick mig att börja fundera. Det var en person som ifrågasatte att vi skaffar barn och menade att vi människor gör det av rent egoistiska skäl - barnen har ju aldrig bett om att få födas. Varför ska vi då tvinga dem till det?
 
På sätt och vis kan jag till viss del förstå den tanken. Det stämmer ju att barnen aldrig ber om att få skapas, men om alla hade tänkt så skulle vi människor inte alls finnas. Huruvida det hade varit bra eller dåligt, är en annan diskussion som jag inte tänker gå in på idag. Och om man ska vara ärlig, är det långt ifrån alla som önskar att de inte funnits. Fast jag menar naturligtvis inte att det är fel att tänka så. Alla har rätt till sina egna åsikter. Dock kan man inte tvinga andra att tänka så här, lika lite som man kan tvinga någon att vilja skaffa barn.
 
 
 
 
Varför ska man ha barn då? Tja, som jag ser det finns det inget rätt eller fel i frågan om man ska ha barn eller inte. Det är inte fel att inte vilja ha barn, men det är inte heller fel att vilja ha barn. Däremot kan jag tycka att det kan finnas mindre bra anledningar till att vilja skaffa barn, men det är min personliga åsikt. Alla har som sagt rätt att tycka olika.
 
Kanske är det fel att tvinga fram ett liv på det sätt som det på sätt och vis är när två människor bestämmer sig för att vilja skapa ett nytt liv. Kanske är det helt och hållet rätt. Det är upp till var och en att avgöra och oavsett vad man själv bestämmer sig för, är det rätt beslut för just en själv. Att andra kanske fattar helt andra beslut, är något som man måste respektera. Man har inte rätt att skuldbelägga någon som fattar ett annat beslut än vad man själv gjort.
 
Var och en har rätt till sin egen åsikt. Punkt.


Dagens citat:

"Den som inget annat kan göra än att sitta en liten stund hos någon som är ledsen och rädd, den människan har gjort något stort."
(Tomas Sjödin)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kända personer får inte ha några åsikter?

Det har varit en del rabalder kring presidentvalet i USA. Både under och fortfarande nu efter valet, har bland annat amerikanska kändisar engagerat sig på olika sätt och även uttalat sig om Trump och allt som följer med honom. Jag följer en del kändisar på Twitter (bland annat skådespelerskan Alyssa Milano och sångaren Josh Groban) och har lagt märke till ett återkommande fenomen bland kommentarerna till kändisarnas Twitterinlägg. Så fort en kändis uttalar sig - framförallt negativt om Trump - kommer det kommentarer i stil med "Håll käften och ägna dig istället åt [vad det nu är kändisen sysslar med]". Alyssa Milano (som jag för övrigt beundrade väldigt mycket när jag var yngre), har fått ta väldigt mycket skit för sina åsikter i frågan om Trump.
 
Varför?
 
 
 
 
Alla är vi människor, oavsett om vi är kända eller inte. Vi har alla lika stor rätt till våra åsikter och så länge det inte innebär att man begår något brott, har alla lika stor rätt att få uttrycka sina åsikter. Varför skulle kändisar fråntas rätten att få reagera och uttrycka sig över saker och ting som händer i världen? Varför ska kändisar hålla mun och låtsas vara neutrala? Det är fruktansvärt om vi har skapat ett samhälle där en viss grupp människor är tvingade till tystnad.
 
Bara för att man inte håller med en annan människa, ska denne meningsmotståndare inte berövas rätten att få uttrycka sin åsikt öppet. Att ha olika åsikter skapar debatt och kan leda till förändring i samhället.
 
Ibland förstår jag inte hur folk tänker. Visserligen har det amerikanska presidentvalet rört upp en massa känslor hos folk, men alla - oavsett vem man är - har fortarande rätt att få säga sitt i frågan. Man får tycka vad man vill. Att det däremot inte finns så mycket att göra åt just den här situationen, är en annan femma.


Dagens citat:

"Meningen med livet är att helt enkelt leva. Det är så enkelt och så uppenbart och så okomplicerat. Men ändå rusar alla omkring i panik, som om det vore nödvändigt att åstadkomma något bortom de själva."
(Alan Watts)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Oväsentligheternas mästarinna

Jag vet inte om jag är ensam om det här, men jag har på senare tid insett att jag har en tendens att fastna vid oväsentligheter när jag konverserar med andra. Exempelvis om jag pratar med en person som jag har haft svårt att få tag på, kan jag uppehålla mig vid just de här svårigheterna när jag väl får tag på personen - istället för att gå rakt på sak och prata om det som jag ville prata med personen om.
 
Låter det knäppt? Det känns i alla fall en smula knäppt och trots att jag verkligen försöker att låta bli, blir det ändå samma sak gång på gång. Och efter varje gång det händer, bannar jag mig alltid för att jag återigen lät det hända.
 
 
 
 
Varför blir det så här? Varför hakar jag upp mig på oviktigheter? På just de frågorna har jag inget svar. Inte än i alla fall. Kanske finns det inget svar. Kanske måste jag helt enkelt bara acceptera att det är på det sättet och istället för att haka upp mig på att jag hakar upp mig på oväsentligheter, får jag jobba bort det. Bli bättre på att gå rakt på sak och strunta i sådana småsaker som jag tenderar att fastna kring. Jag menar, det är väl knappast viktigt att personen får reda på hur svårt det varit att få tag på personen? Är inte det viktigaste att jag faktiskt har fått tag på personen?
 
Är jag ensam om det här beteendet eller är det samma sak för dig?


Dagens citat:

"Fulländad fart är att ha nått fram."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Vältränad" provocerar mig - tydligen

Det var i januari 2015 som jag och älsklingen blev medlemmar hos Strandhälsan i Falkenberg och har ända sedan dess tränat regelbundet (minst en gång i veckan) - med vissa få undantag. Framförallt tycker jag att det är kul att gå på passen som de har. Dessvärre har de rätt många intressanta pass på tider som inte fungerar för mig, men jag går på de passen som jag kan. Vanligast blir danspasset (tidigare zumba på onsdagar, numera danzy på torsdagar) och cirkelpasset på lördagsmorgnar.
 
På några zumbapass (innan det byttes ut mot Danzy Step) var det en kvinnlig deltagare som sade till mig vid något tillfälle när vi pratade om olika övningar/pass, att vissa övningar/pass borde inte vara så jobbiga för mig - jag som är så vältränad.
 
Jag vet att jag egentligen borde bli smickrad, men jag blev mest arg och irriterad. Vältränad? Jag är långt ifrån vältränad, även om jag har hållit på att träna i två år. Vad är det som får henne att tro att jag är vältränad? Hur kan hon - efter bara en blick - veta hur mycket jag klarar eller inte klarar av? Naturligtvis sade jag inget av detta till kvinnan, utan jag var tyst och log lite besvärat.
 
 
TC - träningscentret.
 
 
När den första irritationen hade lagt sig, började jag fundera kring varför jag reagerade som jag gjorde. Är det för att jag själv inte anser att jag är vältränad? Är det för att hon antog att jag inte borde tycka att vissa övningar/pass är jobbiga, trots att jag kanske faktiskt tycker att de är det? Var det hennes förutfattade mening som skavde i mig? När är man egentligen vältränad? I mina ögon är man vältränad om man klarar av de allra flesta övningar utan någon ansträngning och kanske till och med har synliga muskler. Det är i alla fall den bild jag får i huvudet när jag hör ordet "vältränad". Men kan det vara så att vältränad omfattar mer? Kan det vara så att begreppet är relativt? Att svaret finns i betraktarens ögon?
 
Jag har försökt söka fram en definition på vad som innebär att vara vältränad, men har inte lyckats hitta någon sådan definition på nätet. Kanske står det något i SO?
 
*går genast till bokhyllan och börjar bläddra i SO*
 
Nix. Ordet "vältränad" fanns inte ens med. Borde jag ta det som ett tecken?
 
Det är möjligt att jag faktiskt kan anses vara vältränad, även om jag själv inte ser mig så. Dessutom - spelar det egentligen någon roll? Jag tränar för att jag tycker att det är roligt och för att det främjar min hälsa. Strunt samma vad andra tycker - det är vad jag själv tycker som är viktigast. Inte sant?


Dagens citat:

"Först skapar vi våra vanor – sedan skapar de oss."
(John Dryden)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Man ska inte förhasta sig vid vägskäl

Just nu står jag inför ett vägskäl i livet, där mitt beslut kommer påverka oss ganska mycket. Till en början var jag bombsäker på hur jag skulle göra och vad det var jag ville. Hjärtat jublade. Äntligen!
 
Fast nu när jag och älsklingen har pratat igenom saken ordentligt och bollat olika idéer fram och tillbaka, är jag inte lika säker längre. Å ena sidan ... Å andra sidan ... Det som jag från början trodde var bäst för mig och mitt mående, är inte längre den lika självklara lösningen. Nu har några "om" kommit med i beräkningen. Dessa "om" måste jag ta hänsyn till och de kan komma att påverka mig och älsklingen och vår situation.
 
 
 
 
Det finns de som säger att man ska följa sitt hjärta och inte tänka så mycket på konsekvenserna. Det låter bra och jag skulle gärna vilja göra så. Fast det går dessvärre inte att blunda för alla konsekvenser som kan uppstå. Inte alla gånger i alla fall. Ibland får man försöka kompromissa lite med sitt hjärta och göra det bästa av situationen.
 
Jag vet att det finns de personer som inte kommer tycka om det eventuella beslut som jag kommer ta. Dock struntar jag i det. Det är mitt (och älsklingens) liv och val. Jag måste göra det som blir bäst för oss. Sedan får andra tycka precis vad de vill. Jag kan inte ta ett visst beslut enbart för att göra andra nöjda.


Dagens citat:

"Vi är vad våra tankar har gjort oss, så se över vad du tänker."
(Swami Vivekananda)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det stängda samhället

På fler och fler sidor (bloggar m.m.) har jag noterat att kommentarsfunktionen numera tagits bort. Jag förstår mycket väl varför det blivit så, i och med det allt hårdare klimat som byggts upp. Fast trots att jag har förståelse för det, gör synen mig ändå beklämd. Hur kunde vi hamna här? Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?
 
Varför gör man verbala påhopp? Är det verkligen för att man på allvar tror att ord - även sådana som yttras skriftligen bakom en skärm - inte gör lika ont? Inte gör lika stor skada? Jag menar, så korkade kan väl människor ändå inte vara? Eller?
 
Jag tycker att det är bra att kunna få göra sin röst hörd, oavsett vilken åsikt man har. Fast bara för att man får möjlighet att säga vad man tycker, betyder det inte att man ska uttrycka sig hur som helst. Man måste respektera sina medmänniskor och de åsikter de har, även om dessa kan skilja sig från ens egna. Alla har vi rätt att tycka vad vi vill. Fast man får komma ihåg att det trots allt är skillnad på att tycka och att uttrycka sitt tyckande högt. Med det menar jag att man helt enkelt får känna efter om sättet man vill uttrycka sig på är lämpligt i sammanhanget eller inte. Exempelvis, om jag tycker att din tröja är ful, måste jag inte säga det eller i varje fall inte just på det sättet. Hänger du med i hur jag menar, eller har jag lyckats flumma iväg i min tankegång?
 
 
 
Vad skulle förresten ett stängt samhälle innebära, om man tänker efter? Vad händer om alla kommentarsfunktioner överallt stängs av? Det kan försvåra ens möjligheter att öppet reagera och bemöta påståenden. Att föra en debatt helt enkelt. Det som sägs/skrivs förblir oemotsagt. Vad det i sin tur kan leda till, vill jag inte ens tänka på.
 
Hur som helst. Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit på bloggen att det borde vara självklart att behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag har svårt att tro att någon exempelvis skulle vilja bli kallad "jävla fitta" eller liknande. Varför ska man då kalla andra för det? Eller är det bara jag som tycker att det är självklart?
 
Jag hoppas att vi kan få ett öppnare och mer hänsynsfullt klimat igen. Jag vill gärna tro att vi kan vända utvecklingen. Om vi alla hjälps åt kan det gå.


Dagens citat:

"Varje gång är första gången, varje gång en ny förundran som måste fångas upp."
(Bodil Malmsten)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det här med att "fuskbjuda"

Emellanåt försöker jag sälja av lite saker på Tradera som jag och älsklingen inte har någon användning för längre. Vissa saker är lättare att sälja än andra och vid alla försäljningstillfällen förutom ett, har jag fått betalt. Dock har jag sett kommentarer på vissa profiler som får mig att börja tänka och fundera.
 
Det verkar som att vissa personer ägnar sig åt någon form av fuskbjudning på Tradera. Med det menar jag att vissa personer bjuder på auktioner, men tycks inte ha för avsikt att betala för produkten när de väl vinner. Så verkade det vara med den personen som inte betalade för den sak som jag då sålde. Jag påminde flera gånger och vid ett tillfälle svarade personen och undrade om denne kunde betala genom Swish, eftersom personen var bortrest och skulle inte sitta vid dator på flera dagar. Jag förklarade i min tur att jag dessvärre inte har Swish, men att jag kunde vänta med betalning tills personen hade tillgång till dator igen. Det gick flera veckor och jag påminde ytterligare, men fick aldrig något svar. På personens profil fanns kommentarer som vittnade om samma sak - trots flera påminnelser verkade personen med jämna mellanrum inte betala, trots vunnen auktion.
 
 
 
 
Den här personen är långt ifrån den enda som har den typen av kommentarer på sin profil och det får mig att undra: Varför? Varför gör man på det sättet? Varför bjuder man på en auktion om man inte har för avsikt att verkligen köpa produkten ifall man vinner? Vad vinner man på ett sådant beteende? Själv tycker jag att det är respektlöst och framför allt om man inte ens behagar att svara säljaren. Då framstår man ännu mer som ett svin. Om jag inte minns helt galet, står det trots allt i Traderas villkor att ett bud är bindande.
 
På det sättet är det tur att det är allmänt accepterat på Tradera att säljaren skickar produkten först när betalning har kommit. Visst, som köpare kan man bli lurad genom det förfarandet, men det kan man som köpare ganska lätt undvika. Det var länge sedan jag köpte något på Tradera (de senaste åren har jag nästan enbart sålt saker), men jag hade som vana att innan jag lade ett bud på en auktion, läste jag igenom omdömena på säljarens sida. Då kan man ganska enkelt se om det är en person att lita på eller inte.
 
Vill inte alla ha ett tryggt och pålitligt samhälle? I så fall är lurendrejeri och skojeri verkligen fel väg att gå. Jag hoppas att det beteendet dör ut. Jag vill kunna lita på mina medmänniskor. Vill inte du det?


Dagens citat:

"Förundran är åh fan, upphöjt till tusen. Som om det man upplever och ser händer för första gången. Det är första gången."
(Bodil Malmsten)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Faran med att lägga ut sina alster på nätet?

Jag har funderat på det här med skrivande och att lägga upp texterna på nätet. På min hemsida har jag ett antal noveller upplagda. Syftet med det är delvis en form av marknadsföring. Förhoppningsvis tycker personerna som läser mina noveller om dessa och vill läsa mer av mig. När jag sedan väl ger ut en bok, novellsamling etc., har jag på så sätt förhoppningsvis blivande läsare/köpare.

Fast vilka risker tar jag genom att lägga ut mina noveller på det sättet? Kanske finns det personer som helt fräckt snor mina texter - antingen hela eller delar - och använder dem som sina egna? I och för sig har jag svårt att tro att det skulle hända just mig, med tanke på hur okänd jag faktiskt är och dessutom tror jag inte att kvaliteten på de noveller som finns på min hemsida är så pass hög att någon skulle vilja sno texterna. Fast man vet aldrig. Konstigare saker har hänt genom tiderna.

Kanske är den tiden förbi, men grunden till de här funderingarna ligger i att jag fortfarande har i färskt minne hur vissa klasskompisar genom skoltiden "lånade" texter som de hittade på nätet till olika skoluppgifter. På gymnasiet blev detta "lånande" svårare, eftersom våra lärare hade börjat använda något program som sökte igenom nätet för att hitta eventuellt fusk och "lån". Men gör förlagen en sådan granskning, eller tror de helt blint på den aspirerande författaren som lämnar in sitt manus?
 
 
 
Borde den här potentiella faran få mig att sluta lägga ut mina noveller? Nej, jag tycker faktiskt inte det. I regel vet man ju aldrig om det händer mig, för det är inte särskilt troligt att den som eventuellt snor mina texter meddelar mig detta. Då har en snöboll större chanser att överleva i helvetet. Dock har jag ändå en viss försäkring. Det står faktiskt datum då jag lade upp mina noveller och om jag inte tar helt fel, står även klockslag i mitt arkiv på hemsidan. Så länge detta finns, går det att bevisa vid en eventuell tvist när jag lade ut mina texter. Visserligen är inte det heller något egentligt bevis på att jag var först med texten, men om inte den som snott texten har lagt ut den någonstans, finns det ju ingenstans där jag kan påstås ha snott texten ifrån. Hänger du med i mitt resonemang?

Vad jag vill ha sagt är att man ska visa viss försiktighet när man lägger ut texter på nätet. Om det är en text som är extra känslig (exempelvis ett bokmanus) ska man undvika att lägga ut det till allmän beskådan. Men de noveller som jag har lagt upp på min hemsida är inte av sådan känslig karaktär. Visst, om någon skulle sno dem och hävda att texterna är dennes, skulle det störa mig. Jag skulle bli sårad. Men jag tror ändå att sådant går att lösa i det långa loppet. Om det nu skulle hända. Jag väljer också att tro på människors godhet och att det inte finns någon som är så ful att den skulle få för sig att göra något så nedrigt som att sno någon annans text. Vad tror du?


Dagens citat:

"Lidande är först och främst och rop på uppmärksamhet, vilket i sig själv är en form av kärlek."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!