Jessicas grotta

Rädsla för att få barn

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva för ett år sedan, men så kom livet emellan.
 
När jag blev gravid i slutet av 2016, tänkte jag inte så mycket mer på det utan var mest glad över att vi skulle bli föräldrar. Fast ju längre in i graviditeten jag kom, desto mer blev jag livrädd för själva förlossningen och den smärta som det skulle innebära, liksom de eventuella skador som jag skulle riskera att råka ut för. Just rädslan för smärtan lyckades jag dämpa genom att läsa boken Föda utan rädsla.
 
Jonna Jinton skrev i ett inlägg om en annan sorts rädsla som präglar norra delen av Sverige, på grund av att de stänger förlossningskliniker så att de blivande föräldrarna tvingas gå kurser i hur man ska föda i en bil. Läs gärna Jonnas inlägg, som du hittar här.
 
Riktigt så illa har inte vi det i Halland, men däremot finns förlossningsavdelningarna i enbart Halmstad och Varberg. För mig innebär det en resa på ca 3,5 mil, vilket i praktiken är ca 30 minuters bilfärd (oavsett riktning). Den resan var ingen dans på rosor. Den var olidlig.
 
Den 9 juli 2017.
 
Fast det som gjorde mig mer och mer orolig under graviditeten, var att förlossningen i Mölndal lades ned, vilket innebar (och fortfarande innebär) att de flesta Göteborgskvinnor valde att föda i Varberg, istället för på exempelvis Östra sjukhuset i Göteborg. Det betydde (och betyder fortfarande) att det var hög belastning på Varbergs sjukhus. Tänk ifall de skulle neka mig att föda i Varberg när det väl var dags? Skulle jag då bli tvungen att ta mig hela vägen till Halmstad (ca en timmes bilfärd från Varberg)?
 
Min barnmorska försökte lugna mig och sade att på två år hade det hänt vid två tillfällen att de nekat någon att föda där. Dessutom vill de att man först ringer innan man kommer, så ifall de inte skulle ha plats skulle de säga det redan då. Hon försäkrade mig också om att de prioriterar Hallandskvinnorna i första hand.
 
Dock blev inte min oro mindre av att den 10 augusti (tösen var beräknad den 4 augusti, men kom den 15 augusti) läsa den här artikeln. I den skrev SR att alla förlossningsavdelningar på Västkusten var fulla, utom i Varberg. Fast i Varberg fanns bara några få platser. Nu fick jag som tur var föda i Varberg, men vad skulle ha hänt om även Varberg hade varit full? Var skulle jag då ha blivit tvungen att föda?
 
Är det verkligen rimligt att behöva oroa sig för sådant här? Och är det rimligt att man inte kan få bosätta sig var man än vill, utan att man i första hand måste ta hänsyn till om det finns en förlossningsavdelning eller inte, för det fall man skulle vilja skaffa barn?
 
Den 30 juli 2017.
 
Det är sjukt att det är så här - både hur förlossningsvården ser ut (de går på knäna!) och att fler och fler avdelningar lägger ned. Man uppmuntras ju till att flytta ut på landsbygden, men vågar man verkligen det? Om man vill ha barn är det säkrare att bo i stan. Jag är tacksam över att jag fick professionell vård när tösen föddes. Vad som helst kan ju hända under en förlossning. Tänk då att föda i en bil - risken är stor att mamman (och barnet) kan dö av komplikationer, i och med att det inte finns professionell hjälp i bilen. Jag ryser vid tanken. Är det hit vi har kommit i Sverige? Känns som att vi har gått bakåt i utvecklingen.
 
Jag hoppas innerligt att det blir en förändring. Så här kan det inte fortsätta. Ingen gynnas av den här situationen.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: rädsla för att få barn;

Vem kan man lita på?

Jag har alltid hållit ärlighet och öppenhet högt i mitt liv och i olika relationer. Thomas Bodström sade i ett Dilemma-avsnitt att man behöver inte säga allt som är sant, men det man säger ska vara sant. Det håller jag till fullo med om, vilket människor i min omgivning inte tycks göra.
 
Länge litade jag på de närmaste i min omgivning. Sedan har det visat sig att en efter en (dock inte alla, men de flesta) på ett eller annat sätt ljugit för mig - vissa oftare än andra. Samtidigt säger de att jag vet att jag kan lita på dem. Fast hur ska jag kunna veta det?! Hur ska jag kunna veta att de just den här gången talar sanning? Om de har ljugit en gång, hur ska jag då kunna lita på att de inte gör det igen (när det passar deras syften)?
 
 
Värst är nog när vissa inte själva är medvetna om att de sagt en sak ena gången, men i nästa sekund påstår de något annat - och tror att det är det de har sagt tidigare. Ibland möts jag enbart av tystnad när jag väljer att konfrontera vissa med deras lögner. Eller så får jag en i efterhand konstruerad förklaring. Andra gånger får jag förklarat att det inte alls är en lögn. Uppenbarligen har vi olika definitioner av vad lögner är.
 
Nu har det gått så långt att jag själv har börjat fundera på vad det är för vits med att jag själv fortsätter vara ärlig, när nästan ingen annan är det? Varför ska jag blotta mig, när andra matar mig med lögner? Kanske är det så man ska göra nuförtiden - ljuga för sina närmaste? Vad vet jag ..?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ljuga för sina närmaste, lögner;

Ärlighet

I ett gammalt Dilemma-avsnitt som jag lyssnade på, sade panelisten Tony Irving något intressant om ärlighet. Han sade att han bryr sig inte ifall hans man är med andra, så länge han är ärlig om det. Fast om han skulle ljuga - oavsett vad - skulle Tony Irving lämna honom.

Det är exakt så jag känner. Jag värdesätter ju ärlighet väldigt högt och är av åsikten att saker och ting går att lösa, så länge man är ärlig om det. Och då pratar jag om ärlighet i förväg. Inte att man erkänner efter att saker och ting hänt när man blivit påkommen. Då är det redan för sent så att säga.


Naturligtvis kan sanningar göra ont och det kan vara svårt att bara glömma och gå vidare, men jag tror ändå att det är lättare att göra det så länge man är ärliga mot varandra. För mig skulle det göra mer ont om älsklingen skulle dölja eller ljuga om något för mig. Det skulle vara svårare att dra ett streck över.

Vad tycker du själv? Skulle vara intressant att höra din syn på saken.

Ha det så bra
Kramar 
Jessie 

Taggar: ljuga, lögner;