Daisypath Anniversary tickers

"Min högsta önskan"

Jag har ett par personer i min närhet som verkar använda uttrycket "min högsta önskan" lika lättvindigt som många använder begreppen "jag älskar dig" och "förlovning" och byter ut sin högsta önskan ungefär lika ofta som man byter underkläder. Jag har också insett att framförallt en av dessa personer verkar använda "min högsta önskan" lite manipulativt för att få som denne vill. Jag menar, hur kan man ha hjärta att neka en person att få sin högsta önskan uppfylld? I mina ögon hade personen lika gärna kunnat säga att "jag skulle gärna vilja", istället för "åh, min högsta önskan är..."
 
Jag vet inte vad begreppet "högsta önskan" innebär för dig, men för mig innebär det något som jag otroligt gärna vill uppleva/uppnå i livet, men som kanske kan vara svårt att nå. Med andra ord brukar jag inte betrakta exempelvis att ligga och läsa en bok som min högsta önskan. Däremot kan det vara något som jag gärna vill göra. Förstår du då vilken skillnad jag är ute efter?
 
Det som senast fick mig att fundera på det här med högsta önskan, var när en person sade att dennes högsta önskan var att få ett fotografi på mig och älsklingen. För mig är det inte i nivå med en högsta önskan, däremot kan jag tänka mig att det är något som personen gärna skulle vilja ha. Varför då använda begreppet "min högsta önskan" om något av det slaget? Är det för att försäkra sig om att personen inte ska neka en det? Är det av okunskap?
 
 
 
 
I allmänhet är jag lite "allergisk" mot den här typen av inflation/felanvändning när det gäller vissa begrepp. Att säga "Jag älskar dig" har för mig en oerhört djup betydelse och är inget som jag säger till nya bekantskaper. Det är trots allt en milsvid skillnad på att "tycka om" och att "älska". Jag förstår att det kan vara svårt att veta skillnaden om man inte har upplevt de båda typerna av känslor. Och det gäller inte bara när det är riktat till en viss person, utan även när man talar om saker man tycker om/älskar att göra.
 
Något annat begrepp som också "missbrukas" nuförtiden och används relativt lättvindigt, är "förlovning". Jag skrev om det för flera år sedan. Med jämna mellanrum har jag den här diskussionen med en i min närhet, eftersom personen inte verkar förstå vad en förlovning innebär egentligen. Att förlova sig med någon genom att båda kommer överens om det, är lika mycket förlovning som om en av parterna skulle ha friat. Efter det är det bara att bestämma dag och plats samt övrig planering inför ett bröllop. Att då kräva att den andra också ska fria, efter att båda kommit överens om att förlova sig, är något man fått om bakfoten. Varför förlova sig en andra gång? Räcker det inte med en gång? Som svar på den frågan har jag fått att det är så man gör nuförtiden. Eh, nej? Däremot kan jag gå med på att det är ett stort missförstånd. Och bara för att "alla andra" gör fel, innebär det inte att det är rätt. Det betyder inte ens att det är så det ska vara nuförtiden. Allt har sin betydelse, oavsett vad andra säger eller gör.
 
Vad tycker du själv om det här?


Dagens citat:

"Den viktigaste kärleksrelationen är den med dig själv."
(Julie Orlov)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att vänta med sex

Det kan vara både intressant och upprörande att höra andras åsikter om saker och ting. I ett Dilemma-avsnitt blev jag ordentligt upprörd, då panelen luftade sina åsikter om det här med att vänta med sex.
 
Problemställningen var ungefär följande. En kille undrade hur han skulle gå tillväga med sin flickvän. De hade vid det laget varit tillsammans i några månader (max ett halvår) och han och flickvännen hade fortfarande inte haft sex med varandra, eftersom flickvännen ville vänta tills det kändes rätt. Killen hade gått med på detta, men eftersom han själv tyckte att sex var en viktig del i ett förhållande, kände han nu att han började få nog.
 
Jag blev riktigt paff när jag hörde panelens åsikter om saken. Framförallt den ena panelmedlemmen, som verkade håna flickvännen. Personen förstod inte vad det fanns att vänta på, utan tyckte att flickvännen helt enkelt skulle släppa till - för under själva sexakten skulle det trots allt kännas bra. En annan tyckte att om det inte kändes rätt att ha sex med sin partner efter sex månader, borde de rätt och slätt göra slut.
 
Det här gör mig minst sagt upprörd. Naturligtvis får de tycka och tänka vad de vill, men att göra sig lustig över någon annan på det här sättet får mig att må illa. Själv har jag alltid fått höra att man ska endast ha sex med någon när man själv känner att det känns rätt (för var och en bestämmer själv över sin egen kropp) och fram till nu trodde jag att det var en självklarhet för åtminstone de flesta.
 
 
 
 
Var och en bestämmer som sagt över sin egen kropp och vet själv vad som känns bra eller inte. Ingen - och då menar jag ingen - har rätt att tvinga en till något som man inte vill. Om den här tjejen vill vänta tills hon tycker att det känns rätt, då borde killen respektera detta. Åtminstone om han tycker tillräckligt mycket om henne. Ifall han inte kan "hålla ut" till dess, då är de antagligen inte rätt för varandra.
 
Alla är vi olika och det borde respekteras. Bara för att en person inte vill ha sex med sin partner när de varit tillsammans i ett halvår, innebär det inte att personen inte tror på relationen eller liknande (som de i panelen tycktes anse). Kanske bottnar det i något särskilt och i mina ögon/öron är det bästa att prata ut med varandra så att båda vet vad den andre känner. Tillit och öppenhet är bland det viktigaste i ett förhållande.
 
Summa summarum: Du bestämmer över din egen kropp och vet själv vad som känns bäst för just dig. Ingen har rätt att tvinga dig till något du inte vill. Du har ingen skyldighet att "släppa till" om du inte vill, bara för att du är i ett förhållande. Du har alltid rätt att säga nej om det inte känns bra för dig. Kom ihåg det. <3


Dagens citat:

"Det är inte andras felsteg, inte vad andra gjort eller lämnat ogjort som man bör betänka, utan vad man själv gjort eller underlåtit."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Faktureringshysteri - vad tjänar den till?

Jag kan förstå att man som egen företagare vill fakturera så mycket som möjligt varje månad. Det jag däremot har svårare att förstå, är den faktureringshysteri som uppstår vid månadsslutet hos vissa. ALLT ska med just den månaden - trots att det kanske bara är en dag kvar och den ansvarige för företaget egentligen inte har tid att beräkna hur många timmar som lagts ned sedan föregående fakturering och det inte finns någon annan som kan göra denna beräkning.
 
 
 
 
 
Varför kan man inte bara nöja sig med att fakturera det som går och är rimligt under månaden och ta det andra under nästa månad? Är det verkligen vettigt att fakturera allt en viss månad och sedan inte ha något mer att fakturera under nästkommande månad? Nu är jag kanske osedvanligt korkad, men vore det inte bättre att ha ett rätt jämnt flöde varje månad vad gäller fakturering? Borde inte det vara bättre egentligen?
 
Eller är jag helt ute och cyklar?


Dagens citat:

"Det du vill bli, det är du redan."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att bete sig som en struts löser inga problem

Under min tid på advokatfirman har det inte förekommit alltför många klienter som inte betalar - om man jämför med hur många klienter som vi har per år. Fast naturligtvis händer det att vissa klienter inte betalar som de ska och gör sig okontaktbara när vi försöker på tag på dem.
 
Ibland - fast det är väldigt sällan - händer det att någon klient hör av sig efter x antal år och vill ha hjälp igen. Naturligtvis begär vi då att den gamla skulden regleras först, innan vi drar igång något nytt ärende för den här klienten samt att personen betalar in ett förskott.
 
 
 
 
Vid något tillfälle dök en tidigare klient mig när jag var och handlade på Kvantum och började prata om sin obetalda skuld till oss. Personen förklarade att anledningen till att denne inte betalat, var för att personen inte haft några pengar. Då jag frågade varför personen helt enkelt inte hade kontaktat oss och talat om det (för vi hade trots allt vid upprepade tillfällen försökt få tag på klienten både brev- och telefonledes), fick jag till svar att personen hade skämts för mycket.
 
Jag kan på sätt och vis förstå den tanken, men vad tror dessa personer att de tjänar på att sticka huvudet i sanden istället för att ta tag i problemet? Om personerna istället hade hört av sig, hade vi ju kunnat komma överens om en avbetalningsplan eller liknande. I mina ögon är det mer ärligt att se problemen i vitögat och faktiskt handskas med situationen - oavsett hur pinsamt det än kan vara. Jag skulle ha kontaktat den jag var skyldig pengar, ifall det hade uppstått en situation då jag inte hade kunnat betala för mig. Jag skulle vilja försöka lösa situationen istället för att fly från den. Skulle inte du det? Jag skulle bara må dåligt ifall jag medvetet struntat i att lösa en sådan situation.
 
Problem brukar inte försvinna av sig själva - däremot har olösta problem en tendens att slå tillbaka när man minst anar det.


Dagens citat:

"Att vara närvarande är alltid oändligt mer verkningsfullt än något man kan säga eller göra, även om närvaron ibland också kan ge upphov till ord eller handlingar."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Några tankar om otrohet

När jag lyssnade på ett avsnitt av podden Dilemma, kom frågan om otrohet upp. Det hela handlade om att en kille hade haft sex med sin flickväns mamma, som resulterat i att mamman blivit gravid och ville behålla barnet. Hon tänkte låtsas som att det var hennes man som var pappa till barnet. Killen undrade om han skulle berätta detta för flickvännen eller helt enkelt låta bli. Då sade en i Dilemma-panelen att man aldrig ska berätta om otrohet.
 
Till en början blev jag arg över detta uttalande, eftersom det känns otroligt fel att ha det som princip. Sedan började jag fundera kring det hela.
 
Jag är av åsikten att man ska vara ärlig. I min värld räknas inte vita lögner som "riktiga" lögner och ett exempel på en vit lögn kan vara om man förbereder och planerar en överraskning åt någon och då kan bli tvungen att tänja på sanningen för att kunna bevara överraskningen tills vidare. Jag har svårt för personer som ljuger och om jag kommer på en person med att ljuga, brukar jag oftast klippa kontakten med denne - beroende på vad lögnen handlade om.
 
 
 
 
I vissas öron kan detta låta präktigt, men jag har aldrig varit otrogen. Om jag någon gång skulle känna stark dragning till någon annan, skulle jag naturligtvis berätta det för älsklingen först. Jag skulle aldrig ge hän åt sådana drifter innan jag diskuterat saken med älsklingen. För det måste ju finnas en anledning till att känna dragning till någon annan och om det inte är en tillfällig/flyktig sådan, bör man först reda ut varför man känner som man gör innan man går till handling. Naturligtvis menar jag inte att det bara är att vara otrogen om det skulle vara en tillfällig dragning, men tillfälliga dragningar är lättare att motstå än långvariga.
 
Det ska även medges att jag skulle ha blivit väldigt sårad om älsklingen berättat att han varit otrogen. Just det är också en anledning till att jag inte kommer vara otrogen, eftersom jag inte skulle vilja utsätta älsklingen för den smärtan.
 
Vad är då bäst, om man har detta i åtanke? Att vara ärlig om otroheten och därigenom såra någon annan eller ljuga och på så sätt "skona" personen ifråga?
 
Jag lever i tron att sanningen kommer fram förr eller senare, så det är bara fånigt att tro att man kan "komma undan" med en sådan lögn. Dessutom tror jag också att skadan bara blir större om man försöker undanhålla sanningen till en början, när den väl kryper fram. För sitt eget samvetes skull tror jag även att det är bättre att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet på en gång.
 
 
 
 
Fast om vi säger att älsklingen hade varit otrogen mot mig - hade jag då velat veta det eller hade jag föredragit att leva i ovisshet?
 
Det är faktiskt en knivig fråga. Otrohet från älsklingens sida skulle såra mig djupt och troligtvis vara svårt att läka, även om det skulle finnas anledning att förlåta honom och försöka gå vidare med vårt äktenskap. Jag är tyvärr den sortens person där saker och ting biter sig fast väldigt hårt hos och stannar kvar länge. Ändå skulle jag nog föredra att han berättade om det, istället för att undanhålla - kanske främst för att jag vet att det blir mycket värre när sanningen kommer fram senare. Eller så tycker jag helt enkelt om att plåga mig själv, för det är ingen tvekan om saken att det skulle få mig att må dåligt.
 
Detta är naturligtvis en bedömningsfråga som var och en själv får avgöra. Min egen åsikt är dock att man alltid ska vara ärlig och berätta för sin partner om man har varit otrogen. Ärlighet varar längst.


Dagens citat:

"Kärleken är ädel, eftersom den är så allomfattande."
(Mäster Eckhart)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland kan det vara bättre att sova på saker och ting

I många lägen är jag en känslomänniska och tyvärr reagerar jag och handlar emellanåt efter de plötsliga känslor som uppstår - trots att jag egentligen inte är någon impulsiv person. Jag föredrar planering. De gånger då jag handlat impulsivt, brukar jag oftast i efterhand ångra det jag gjort. Den ångern är långt ifrån en härlig känsla.
 
Det har exempelvis hänt vid ett flertal tillfällen att jag har blivit upprörd över något och därför formulerat ett blogginlägg för att få utlopp för dessa känslor. Fast det är inte alla gånger som jag faktiskt publicerar dessa inlägg.
 
 
Fyren vid Morups tånge.
 
 
Jag har börjat lära mig mer och mer att det faktiskt kan vara bättre att sova på saken innan man går till handling. För mig händer det nämligen att jag ibland ändrat uppfattning morgonen därpå, när känslorna har svalnat. Om jag däremot känner samma sak efter en natts sömn - eller kanske till och med efter flera nätters sömn - då kan det kanske vara läge att gå till handling. Allt beror ju på vad det är för en situation och vad saken handlar om.
 
Jag kommer försöka jobba på dessa impulsiva inslag hos mig och försöka tona ned dem ännu mer. Naturligtvis kan viss impulsivitet vara bra beroende på situation, men det brukar oftast inte heller vara fel att tänka till lite först. Det är i alla fall min erfarenhet.


Dagens citat:

"Du är något som hela universum gör på samma sätt som en våg är något som hela havet gör."
(Alan Watts)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Matvraket inom mig?

Återigen undrar jag vad det är för fel på mig? Så fort det finns något ätbart framme äter jag det - oavsett om jag är hungrig eller ej. Och när jag väl har börjat äta, slutar jag oftast inte förrän jag antingen är väldigt mätt eller det ätbara är slut. Ja, det händer att jag äter trots att jag är mätt och då brukar det hela sluta med att jag blir för mätt ...
 
Nej, detta beteende är inget som kommit av att jag är gravid. Det här ätbeteendet hade jag även innan. Nu när jag är gravid händer det att jag vissa dagar inte klarar av att äta - trots att jag egentligen borde.
 
 
 
 
Den ätstörda delen av min hjärna brukar vid de här tillfällena banna mig och tala om hur vidrig och värdelös jag är. Ingen normal människa vräker i sig på det sättet.
 
Jag inser att detta ätbeteende inte är sunt i längden, men frågan är hur jag ska göra för att sluta? Det handlar ju inte om att jag är hungrig, för om det inte hade funnits något ätbart framme skulle jag inte ha ätit något. Kan det finnas en djupare problematik bakom? Eller gör jag som vanligt och förstorar upp det hela?
 
Har du några tips på hur jag kan gå till väga?


Dagens citat:

"Människor lyckas sällan om de inte finner glädje i det de gör."
(Dale Carnegie)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Varför barn?

För mig har det aldrig varit konstigt att vi människor vill ha barn. För mig har det varit nästan en självklar del av parlivet - för de som vill ha och kan skaffa barn. Fast för ett tag sedan läste jag något som fick mig att börja fundera. Det var en person som ifrågasatte att vi skaffar barn och menade att vi människor gör det av rent egoistiska skäl - barnen har ju aldrig bett om att få födas. Varför ska vi då tvinga dem till det?
 
På sätt och vis kan jag till viss del förstå den tanken. Det stämmer ju att barnen aldrig ber om att få skapas, men om alla hade tänkt så skulle vi människor inte alls finnas. Huruvida det hade varit bra eller dåligt, är en annan diskussion som jag inte tänker gå in på idag. Och om man ska vara ärlig, är det långt ifrån alla som önskar att de inte funnits. Fast jag menar naturligtvis inte att det är fel att tänka så. Alla har rätt till sina egna åsikter. Dock kan man inte tvinga andra att tänka så här, lika lite som man kan tvinga någon att vilja skaffa barn.
 
 
 
 
Varför ska man ha barn då? Tja, som jag ser det finns det inget rätt eller fel i frågan om man ska ha barn eller inte. Det är inte fel att inte vilja ha barn, men det är inte heller fel att vilja ha barn. Däremot kan jag tycka att det kan finnas mindre bra anledningar till att vilja skaffa barn, men det är min personliga åsikt. Alla har som sagt rätt att tycka olika.
 
Kanske är det fel att tvinga fram ett liv på det sätt som det på sätt och vis är när två människor bestämmer sig för att vilja skapa ett nytt liv. Kanske är det helt och hållet rätt. Det är upp till var och en att avgöra och oavsett vad man själv bestämmer sig för, är det rätt beslut för just en själv. Att andra kanske fattar helt andra beslut, är något som man måste respektera. Man har inte rätt att skuldbelägga någon som fattar ett annat beslut än vad man själv gjort.
 
Var och en har rätt till sin egen åsikt. Punkt.


Dagens citat:

"Den som inget annat kan göra än att sitta en liten stund hos någon som är ledsen och rädd, den människan har gjort något stort."
(Tomas Sjödin)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kända personer får inte ha några åsikter?

Det har varit en del rabalder kring presidentvalet i USA. Både under och fortfarande nu efter valet, har bland annat amerikanska kändisar engagerat sig på olika sätt och även uttalat sig om Trump och allt som följer med honom. Jag följer en del kändisar på Twitter (bland annat skådespelerskan Alyssa Milano och sångaren Josh Groban) och har lagt märke till ett återkommande fenomen bland kommentarerna till kändisarnas Twitterinlägg. Så fort en kändis uttalar sig - framförallt negativt om Trump - kommer det kommentarer i stil med "Håll käften och ägna dig istället åt [vad det nu är kändisen sysslar med]". Alyssa Milano (som jag för övrigt beundrade väldigt mycket när jag var yngre), har fått ta väldigt mycket skit för sina åsikter i frågan om Trump.
 
Varför?
 
 
 
 
Alla är vi människor, oavsett om vi är kända eller inte. Vi har alla lika stor rätt till våra åsikter och så länge det inte innebär att man begår något brott, har alla lika stor rätt att få uttrycka sina åsikter. Varför skulle kändisar fråntas rätten att få reagera och uttrycka sig över saker och ting som händer i världen? Varför ska kändisar hålla mun och låtsas vara neutrala? Det är fruktansvärt om vi har skapat ett samhälle där en viss grupp människor är tvingade till tystnad.
 
Bara för att man inte håller med en annan människa, ska denne meningsmotståndare inte berövas rätten att få uttrycka sin åsikt öppet. Att ha olika åsikter skapar debatt och kan leda till förändring i samhället.
 
Ibland förstår jag inte hur folk tänker. Visserligen har det amerikanska presidentvalet rört upp en massa känslor hos folk, men alla - oavsett vem man är - har fortarande rätt att få säga sitt i frågan. Man får tycka vad man vill. Att det däremot inte finns så mycket att göra åt just den här situationen, är en annan femma.


Dagens citat:

"Meningen med livet är att helt enkelt leva. Det är så enkelt och så uppenbart och så okomplicerat. Men ändå rusar alla omkring i panik, som om det vore nödvändigt att åstadkomma något bortom de själva."
(Alan Watts)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Oväsentligheternas mästarinna

Jag vet inte om jag är ensam om det här, men jag har på senare tid insett att jag har en tendens att fastna vid oväsentligheter när jag konverserar med andra. Exempelvis om jag pratar med en person som jag har haft svårt att få tag på, kan jag uppehålla mig vid just de här svårigheterna när jag väl får tag på personen - istället för att gå rakt på sak och prata om det som jag ville prata med personen om.
 
Låter det knäppt? Det känns i alla fall en smula knäppt och trots att jag verkligen försöker att låta bli, blir det ändå samma sak gång på gång. Och efter varje gång det händer, bannar jag mig alltid för att jag återigen lät det hända.
 
 
 
 
Varför blir det så här? Varför hakar jag upp mig på oviktigheter? På just de frågorna har jag inget svar. Inte än i alla fall. Kanske finns det inget svar. Kanske måste jag helt enkelt bara acceptera att det är på det sättet och istället för att haka upp mig på att jag hakar upp mig på oväsentligheter, får jag jobba bort det. Bli bättre på att gå rakt på sak och strunta i sådana småsaker som jag tenderar att fastna kring. Jag menar, det är väl knappast viktigt att personen får reda på hur svårt det varit att få tag på personen? Är inte det viktigaste att jag faktiskt har fått tag på personen?
 
Är jag ensam om det här beteendet eller är det samma sak för dig?


Dagens citat:

"Fulländad fart är att ha nått fram."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Vältränad" provocerar mig - tydligen

Det var i januari 2015 som jag och älsklingen blev medlemmar hos Strandhälsan i Falkenberg och har ända sedan dess tränat regelbundet (minst en gång i veckan) - med vissa få undantag. Framförallt tycker jag att det är kul att gå på passen som de har. Dessvärre har de rätt många intressanta pass på tider som inte fungerar för mig, men jag går på de passen som jag kan. Vanligast blir danspasset (tidigare zumba på onsdagar, numera danzy på torsdagar) och cirkelpasset på lördagsmorgnar.
 
På några zumbapass (innan det byttes ut mot Danzy Step) var det en kvinnlig deltagare som sade till mig vid något tillfälle när vi pratade om olika övningar/pass, att vissa övningar/pass borde inte vara så jobbiga för mig - jag som är så vältränad.
 
Jag vet att jag egentligen borde bli smickrad, men jag blev mest arg och irriterad. Vältränad? Jag är långt ifrån vältränad, även om jag har hållit på att träna i två år. Vad är det som får henne att tro att jag är vältränad? Hur kan hon - efter bara en blick - veta hur mycket jag klarar eller inte klarar av? Naturligtvis sade jag inget av detta till kvinnan, utan jag var tyst och log lite besvärat.
 
 
TC - träningscentret.
 
 
När den första irritationen hade lagt sig, började jag fundera kring varför jag reagerade som jag gjorde. Är det för att jag själv inte anser att jag är vältränad? Är det för att hon antog att jag inte borde tycka att vissa övningar/pass är jobbiga, trots att jag kanske faktiskt tycker att de är det? Var det hennes förutfattade mening som skavde i mig? När är man egentligen vältränad? I mina ögon är man vältränad om man klarar av de allra flesta övningar utan någon ansträngning och kanske till och med har synliga muskler. Det är i alla fall den bild jag får i huvudet när jag hör ordet "vältränad". Men kan det vara så att vältränad omfattar mer? Kan det vara så att begreppet är relativt? Att svaret finns i betraktarens ögon?
 
Jag har försökt söka fram en definition på vad som innebär att vara vältränad, men har inte lyckats hitta någon sådan definition på nätet. Kanske står det något i SO?
 
*går genast till bokhyllan och börjar bläddra i SO*
 
Nix. Ordet "vältränad" fanns inte ens med. Borde jag ta det som ett tecken?
 
Det är möjligt att jag faktiskt kan anses vara vältränad, även om jag själv inte ser mig så. Dessutom - spelar det egentligen någon roll? Jag tränar för att jag tycker att det är roligt och för att det främjar min hälsa. Strunt samma vad andra tycker - det är vad jag själv tycker som är viktigast. Inte sant?


Dagens citat:

"Först skapar vi våra vanor – sedan skapar de oss."
(John Dryden)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Man ska inte förhasta sig vid vägskäl

Just nu står jag inför ett vägskäl i livet, där mitt beslut kommer påverka oss ganska mycket. Till en början var jag bombsäker på hur jag skulle göra och vad det var jag ville. Hjärtat jublade. Äntligen!
 
Fast nu när jag och älsklingen har pratat igenom saken ordentligt och bollat olika idéer fram och tillbaka, är jag inte lika säker längre. Å ena sidan ... Å andra sidan ... Det som jag från början trodde var bäst för mig och mitt mående, är inte längre den lika självklara lösningen. Nu har några "om" kommit med i beräkningen. Dessa "om" måste jag ta hänsyn till och de kan komma att påverka mig och älsklingen och vår situation.
 
 
 
 
Det finns de som säger att man ska följa sitt hjärta och inte tänka så mycket på konsekvenserna. Det låter bra och jag skulle gärna vilja göra så. Fast det går dessvärre inte att blunda för alla konsekvenser som kan uppstå. Inte alla gånger i alla fall. Ibland får man försöka kompromissa lite med sitt hjärta och göra det bästa av situationen.
 
Jag vet att det finns de personer som inte kommer tycka om det eventuella beslut som jag kommer ta. Dock struntar jag i det. Det är mitt (och älsklingens) liv och val. Jag måste göra det som blir bäst för oss. Sedan får andra tycka precis vad de vill. Jag kan inte ta ett visst beslut enbart för att göra andra nöjda.


Dagens citat:

"Vi är vad våra tankar har gjort oss, så se över vad du tänker."
(Swami Vivekananda)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det stängda samhället

På fler och fler sidor (bloggar m.m.) har jag noterat att kommentarsfunktionen numera tagits bort. Jag förstår mycket väl varför det blivit så, i och med det allt hårdare klimat som byggts upp. Fast trots att jag har förståelse för det, gör synen mig ändå beklämd. Hur kunde vi hamna här? Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?
 
Varför gör man verbala påhopp? Är det verkligen för att man på allvar tror att ord - även sådana som yttras skriftligen bakom en skärm - inte gör lika ont? Inte gör lika stor skada? Jag menar, så korkade kan väl människor ändå inte vara? Eller?
 
Jag tycker att det är bra att kunna få göra sin röst hörd, oavsett vilken åsikt man har. Fast bara för att man får möjlighet att säga vad man tycker, betyder det inte att man ska uttrycka sig hur som helst. Man måste respektera sina medmänniskor och de åsikter de har, även om dessa kan skilja sig från ens egna. Alla har vi rätt att tycka vad vi vill. Fast man får komma ihåg att det trots allt är skillnad på att tycka och att uttrycka sitt tyckande högt. Med det menar jag att man helt enkelt får känna efter om sättet man vill uttrycka sig på är lämpligt i sammanhanget eller inte. Exempelvis, om jag tycker att din tröja är ful, måste jag inte säga det eller i varje fall inte just på det sättet. Hänger du med i hur jag menar, eller har jag lyckats flumma iväg i min tankegång?
 
 
 
Vad skulle förresten ett stängt samhälle innebära, om man tänker efter? Vad händer om alla kommentarsfunktioner överallt stängs av? Det kan försvåra ens möjligheter att öppet reagera och bemöta påståenden. Att föra en debatt helt enkelt. Det som sägs/skrivs förblir oemotsagt. Vad det i sin tur kan leda till, vill jag inte ens tänka på.
 
Hur som helst. Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit på bloggen att det borde vara självklart att behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag har svårt att tro att någon exempelvis skulle vilja bli kallad "jävla fitta" eller liknande. Varför ska man då kalla andra för det? Eller är det bara jag som tycker att det är självklart?
 
Jag hoppas att vi kan få ett öppnare och mer hänsynsfullt klimat igen. Jag vill gärna tro att vi kan vända utvecklingen. Om vi alla hjälps åt kan det gå.


Dagens citat:

"Varje gång är första gången, varje gång en ny förundran som måste fångas upp."
(Bodil Malmsten)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det här med att "fuskbjuda"

Emellanåt försöker jag sälja av lite saker på Tradera som jag och älsklingen inte har någon användning för längre. Vissa saker är lättare att sälja än andra och vid alla försäljningstillfällen förutom ett, har jag fått betalt. Dock har jag sett kommentarer på vissa profiler som får mig att börja tänka och fundera.
 
Det verkar som att vissa personer ägnar sig åt någon form av fuskbjudning på Tradera. Med det menar jag att vissa personer bjuder på auktioner, men tycks inte ha för avsikt att betala för produkten när de väl vinner. Så verkade det vara med den personen som inte betalade för den sak som jag då sålde. Jag påminde flera gånger och vid ett tillfälle svarade personen och undrade om denne kunde betala genom Swish, eftersom personen var bortrest och skulle inte sitta vid dator på flera dagar. Jag förklarade i min tur att jag dessvärre inte har Swish, men att jag kunde vänta med betalning tills personen hade tillgång till dator igen. Det gick flera veckor och jag påminde ytterligare, men fick aldrig något svar. På personens profil fanns kommentarer som vittnade om samma sak - trots flera påminnelser verkade personen med jämna mellanrum inte betala, trots vunnen auktion.
 
 
 
 
Den här personen är långt ifrån den enda som har den typen av kommentarer på sin profil och det får mig att undra: Varför? Varför gör man på det sättet? Varför bjuder man på en auktion om man inte har för avsikt att verkligen köpa produkten ifall man vinner? Vad vinner man på ett sådant beteende? Själv tycker jag att det är respektlöst och framför allt om man inte ens behagar att svara säljaren. Då framstår man ännu mer som ett svin. Om jag inte minns helt galet, står det trots allt i Traderas villkor att ett bud är bindande.
 
På det sättet är det tur att det är allmänt accepterat på Tradera att säljaren skickar produkten först när betalning har kommit. Visst, som köpare kan man bli lurad genom det förfarandet, men det kan man som köpare ganska lätt undvika. Det var länge sedan jag köpte något på Tradera (de senaste åren har jag nästan enbart sålt saker), men jag hade som vana att innan jag lade ett bud på en auktion, läste jag igenom omdömena på säljarens sida. Då kan man ganska enkelt se om det är en person att lita på eller inte.
 
Vill inte alla ha ett tryggt och pålitligt samhälle? I så fall är lurendrejeri och skojeri verkligen fel väg att gå. Jag hoppas att det beteendet dör ut. Jag vill kunna lita på mina medmänniskor. Vill inte du det?


Dagens citat:

"Förundran är åh fan, upphöjt till tusen. Som om det man upplever och ser händer för första gången. Det är första gången."
(Bodil Malmsten)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Faran med att lägga ut sina alster på nätet?

Jag har funderat på det här med skrivande och att lägga upp texterna på nätet. På min hemsida har jag ett antal noveller upplagda. Syftet med det är delvis en form av marknadsföring. Förhoppningsvis tycker personerna som läser mina noveller om dessa och vill läsa mer av mig. När jag sedan väl ger ut en bok, novellsamling etc., har jag på så sätt förhoppningsvis blivande läsare/köpare.

Fast vilka risker tar jag genom att lägga ut mina noveller på det sättet? Kanske finns det personer som helt fräckt snor mina texter - antingen hela eller delar - och använder dem som sina egna? I och för sig har jag svårt att tro att det skulle hända just mig, med tanke på hur okänd jag faktiskt är och dessutom tror jag inte att kvaliteten på de noveller som finns på min hemsida är så pass hög att någon skulle vilja sno texterna. Fast man vet aldrig. Konstigare saker har hänt genom tiderna.

Kanske är den tiden förbi, men grunden till de här funderingarna ligger i att jag fortfarande har i färskt minne hur vissa klasskompisar genom skoltiden "lånade" texter som de hittade på nätet till olika skoluppgifter. På gymnasiet blev detta "lånande" svårare, eftersom våra lärare hade börjat använda något program som sökte igenom nätet för att hitta eventuellt fusk och "lån". Men gör förlagen en sådan granskning, eller tror de helt blint på den aspirerande författaren som lämnar in sitt manus?
 
 
 
Borde den här potentiella faran få mig att sluta lägga ut mina noveller? Nej, jag tycker faktiskt inte det. I regel vet man ju aldrig om det händer mig, för det är inte särskilt troligt att den som eventuellt snor mina texter meddelar mig detta. Då har en snöboll större chanser att överleva i helvetet. Dock har jag ändå en viss försäkring. Det står faktiskt datum då jag lade upp mina noveller och om jag inte tar helt fel, står även klockslag i mitt arkiv på hemsidan. Så länge detta finns, går det att bevisa vid en eventuell tvist när jag lade ut mina texter. Visserligen är inte det heller något egentligt bevis på att jag var först med texten, men om inte den som snott texten har lagt ut den någonstans, finns det ju ingenstans där jag kan påstås ha snott texten ifrån. Hänger du med i mitt resonemang?

Vad jag vill ha sagt är att man ska visa viss försiktighet när man lägger ut texter på nätet. Om det är en text som är extra känslig (exempelvis ett bokmanus) ska man undvika att lägga ut det till allmän beskådan. Men de noveller som jag har lagt upp på min hemsida är inte av sådan känslig karaktär. Visst, om någon skulle sno dem och hävda att texterna är dennes, skulle det störa mig. Jag skulle bli sårad. Men jag tror ändå att sådant går att lösa i det långa loppet. Om det nu skulle hända. Jag väljer också att tro på människors godhet och att det inte finns någon som är så ful att den skulle få för sig att göra något så nedrigt som att sno någon annans text. Vad tror du?


Dagens citat:

"Lidande är först och främst och rop på uppmärksamhet, vilket i sig själv är en form av kärlek."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Om du inte gör som jag vill, är du fienden"

Jag har vridit och vänt på varje ord inför det här inlägget. Jag vill nämligen inte att detta ska ses som ett påhopp eller som ett personangrepp. Absolut inte. Vad jag vill är att lufta några av mina tankar och funderingar inför en sak som jag stött på - och det mer än en gång, om än i lite olika former. Jag hoppas att det inte är någon som tar illa vid sig.
 
För ett tag sedan uppmanades personer att - som en del i kampen mot pedofiler - "nätvandra" (obs! Detta ska inte blandas ihop med Fryshusets nätvandring - vilket Fryshuset också sagt ifrån om), vilket innebar att man skulle registrera sig på sidor, såsom bland annat Kamrat - dock under annat namn och man skulle uppge en minderårig ålder (under 15 år). Syftet var att konfrontera eventuella pedofiler som då skulle ta kontakt med denna påhittade profil. Personerna som skapade dessa profiler blev avstängda av Kamrat och eftersom inte de vuxna män som tagit kontakt med dessa påhittade minderåriga i sexuella syften blev avstängda, menade en av de avstängda personerna att det måste bero på att admin på Kamrat är pedofiler.
 
 
 
 
Jag vet att syftet med aktionen var gott, men uttalandet gör mig väldigt upprörd. Hur kan man anta en sådan sak och dessutom gå ut med det offentligt - utan att ha belägg för påståendet?! Slog det aldrig dessa personer att avstängningarna faktiskt kunde bero på att de bröt mot de användarvillkor som man godkänner när man blir medlem? Hade de ens tagit sig tid att noga läsa igenom användarvillkoren? Kamrat har själva skrivit om händelsen, som definitivt är värd att läsas och begrundas.
 
Att man inte gör som en person vill eller förväntar sig, innebär inte nödvändigtvis att man är "en av de onda", så att säga. Att en person inte gör som man kanske skulle vilja att personen gjorde, kan bero på olika saker. Lagar och regler är en viktig aspekt. Man kan inte göra lite som man själv tycker när man har lagar och regler att följa, även om man ibland kan tycka att exempelvis domstolar borde döma annorlunda än vad de gör emellanåt. Vi har lagar och regler av en anledning.
 
Man får se upp med att slänga ur sig påståenden och anklagelser. Det kan få följder och framförallt kan det faktiskt såra personen ifråga och i värsta fall skapa problem. Även om man är upprörd över något, ger det inte en rätt att säga vad som helst. Man måste ta ansvar för sitt handlande och tänka igenom saken först.
 
I just det här fallet kan jag tycka att det kanske är bättre att på något sätt försöka samarbeta med sidorna man registrerar sig på och polisen. Polisen vet ju vad man kan och inte kan göra. Det är inte alltid så smart att ta saken i egna händer utan att först stämma av med personer som vet vad som gäller. Vi kan inte ha ett samhälle där var och en tar lagen i egna händer. Det skulle aldrig fungera i längden, även om tanken bakom kan vara beundransvärd.
 
Det var i varje fall mina tankar och funderingar. Vad tycker du själv?


Dagens citat:

"Tids nog kommer problemen; problem behöver man inte oroa sig för, de kommer när de kommer."
(Bodil Malmsten)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Är det möjligt med för mycket hänsyn?

Så långt det är möjligt, brukar jag alltid försöka visa andra hänsyn. Men när blir det för mycket? När förvandlas hänsynstagandet till en form av misshandel på sig själv? Ett naggande på det egna jaget och självbilden? Vart går gränsen för när man istället börjar tänka att ens egna känslor och tankar inte är värda lika mycket som alla andras? När börjar omgivningen förvänta sig att det faktiskt är så?
 
Jag har en person i min närhet som genom åren rätt ofta krävt att jag gömmer undan min egen glädje och låtsas som ingenting, bara för att personen ifråga blir ledsen i dessa olika sammanhang. Och då får jag naturligtvis inte nämna något alls om saken - även om jag har all rätt att vara glad. Ett exempel var när jag skulle ta studenten. Till en början var jag glad och förväntansfull, men ganska snart gjorde den här personen det klart för mig att jag inte alls fick prata om den kommande studenten i personens närhet, eftersom tanken på studenten gjorde personen ledsen.
 
 
 
 
Gång på gång har jag funnit mig i detta, men nu börjar jag bli trött på det. Varför skulle min glädje och lycka inte vara accepterad? Varför måste just jag lägga band på mig?
 
Naturligtvis förstår jag att vissa situationer har varit eller är känsliga ämnen för den här personen och givetvis vill jag inte vara den som strör salt i såren. Men varför kan inte den här personen ta hänsyn till mig någon gång och vara glad för min skull? Varför måste alltid jag finna mig i att vara den som tar ett stort kliv tillbaka och gömmer undan mina känslor?
 
Hänsyn i all ära, men någonstans måste det väl ändå gå en gräns för när man visar för mycket hänsyn? Ibland är det befogat att tänka lite på sig själv. Frågan är bara var den gränsen går. För min del känns det vid det här laget som att jag passerade den gränsen för länge sedan. Eller så är jag bara gnällig. Det är också en möjlighet.


Dagens citat:

"Vi borde öppna våra ögon på morgonen och säga till den nya dagen: 'Överraska mig!' "
(David Steindl-Rast)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vad är det som lockar med pseudonymer?

Du minns kanske att jag tidigare har skrivit lite om det här med pseudonymer? Dels förstod jag inte riktigt varför man väljer att skriva under pseudonym (vilket jag fick bättre förståelse för tack vare Kattens Jones kloka kommentar), dels förstår jag inte varför vissa författare först skriver under pseudonym och sedan ändå väljer att gå ut med sin identitet. Det finns dessutom ytterligare en aspekt som jag förstår ännu mindre av och det är varför man lägger ned sin tid och energi på att avslöja pseudonymer? Vad är vitsen med det?
 
Mina funderingar uppkom i samband med att jag såg den här artikeln.
 
 
 
 
Jag menar, om en författare nu väljer att skriva under pseudonym - varför kan läsaren då inte acceptera att det är på det sättet? Varför måste man alltid ha reda på den bakomliggande sanningen?
 
En del saker kan jag förstå att man vill eller behöver få veta den bakomliggande sanningen till. Fast en pseudonym? Vad för skada gör det att inte känna till en författares verkliga identitet? Ingen, såvitt jag kan komma på. Egentligen spelar det väl knappast någon roll vem som har skrivit en bok? Det viktigaste är väl ändå innehållet?
 
Jag kan tycka att det ibland kan vara bättre att låta saker och ting vara. Man tjänar ju inget på att ta reda på identiteten bakom en pseudonym. Man har bara slösat bort sin egen tid. Vad tycker du själv?


Dagens citat:

"Alla är en spegelbild av dig själv – dina egna tankar som kommer tillbaka till dig själv."
(Byron Katie)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Första bästa?

När vi hade flyttat in i lägenheten i Falkenberg, berättade jag ju om hur rent vårt sophus är. Jag har aldrig tidigare varit med om något renare sophus än detta. Skönt att alla hyresgäster där vi bor sköter det. Jag minns sophuset i Getinge. Usch! Jag klarade knappt av att gå in där - så mycket luktade det och det var dessutom överfullt av sopor på golvet.
 
Sophuset i Falkenberg.
 
Dock är det en sak som jag inte riktigt förstår med våra grannar. I sophuset finns en tunna för varje sopsort, bortsett från hushållsavfallet resp. matavfallet. Dessa sopor har två tunnor var. Mer än en gång har jag märkt att exempelvis den tunna som är avsedd för hushållssopor och som står närmast dörren till sophuset, ganska ofta är överfull. Så pass full att locket inte går att stänga. Fast i tunnan intill brukar det finnas gott om plats för ytterligare sopor.
 
Vad är det som gör att våra grannar struntar i den halvfulla tunnan och istället fortsätter att fulla den överfulla tunnan? Jag menar, de står ju precis bredvid varandra, så det är knappast tal om att man måste gå långt för att komma åt tunna nummer två.
 
Kanske är det bara jag som reagerar över sådana här detaljer.


Dagens citat:

"När ditt hjärta är öppet och dina gärningar kärleksfulla, drar du till dig andras kärlek också."
(Nicklas Amran)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Allas problemlösare?

Antagligen är jag för snäll. Ganska ofta har jag svårt att sätta ned foten när pratglada klienter ringer. Det är inte så att jag inte försöker, för det gör jag. Dock verkar klienterna inte höra mig eller så bryr de sig helt enkelt inte om mina försök att få stopp på deras ordflöde. Därför slutar det oftast med att jag får lyssna på hela deras livshistoria så att säga, vilket jag för närvarande absolut inte har tid till. Det är redan stressigt som det är på jobbet.
 
Fast sedan finns det tillfällen då jag inte har hjärta att avbryta. Men vid de tillfällena tycks klienterna förvänta sig att jag ska komma med en lösning på deras problem. Jag själv brukar inte riktigt veta vad jag ska säga. Jag är ju inte deras kompis, även om jag genom åren har fått en närmare kontakt med vissa klienter. Fast faktum kvarstår. Jag är inte deras vän. Jag är deras advokats sekreterare.
 
Samtidigt vill jag inte vara helt hjärtlös. Det skulle jag inte klara av. Men vad säger man till någon som man inte känner och som förväntar sig att jag ska komma med en lösning på problemen? Jag som knappt vet hur jag ska lösa mina egna problem!
 
 
Fegen-sjön
 
När det gäller mina egna vänner eller anhöriga, är det inte heller alla gånger som jag vet vad jag ska säga. Dock brukar jag i de fallen göra mitt bästa och ändå försöka säga något som kan uppmuntra etc. Då gäller det trots allt mina nära och kära och det är en självklarhet för mig att ställa upp för dem. Men till någon man inte känner ..?
 
Jag menar inte att vara elak, men just nu har jag faktiskt nog med mina egna problem. Jag har mina egna demoner att brottas med (och nära och käras när de behöver det). Är det verkligen rimligt att jag ska lägga ned min kraft och den lilla ork jag har, till att vara någon form av psykolog för klienterna? Usch, bara att skriva det där fick mig att känna mig hjärtlös - vilket jag absolut inte vill vara.
 
Jag antar att jag får fundera vidare på hur jag kan tackla de här situationerna - utan att själv dra ned mitt eget mående.


Dagens citat:

"Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."
(Paulus)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!