Jessicas grotta

"Du har bara en kropp"

Jag brukar inte regelbundet läsa Lady Dahmers blogg, men ibland får jag anledning att läsa ett inlägg då och då. Som nu senast, då jag läste inlägget "Du har bara en kropp, använd den!", som i korthet handlar om att man ska göra det man själv vill med sin kropp (tatuera etc.) - eftersom man bara har en kropp och bara lever en gång, ska man passa på att använda den medan man lever. Exempelvis har Lady Dahmer fått höra att hon ska se upp med att tatuera sig, eftersom hon en dag kommer bli gammal och det ser inte bra ut (?) om man som äldre är tatuerad.
 
Hon har en poäng i det hon skriver. Varför ska ma "spara" på sig istället för att se till att leva? Visst, att utsätta sig för något som påverkar ens hälsa negativt är inget någon bör göra. Annars är det väl bara att köra på? Om jag vill raka av mig allt mitt hår på skallen, ska jag få göra det och om du vill tatuera dig, får du göra det. I och för sig är en tatuering mer permanent än att raka av sig håret, men det jag menade var att man får göra exakt som man själv vill utan att någon ska komma och lägga sig i. Ingen kommer att tacka dig när du är död, för att du har "bevarat" din kropp.
 
 
 
När det gäller organdonation, har jag fått höra att vissa av dem som inte vill donera organ har den åsikten de har, för att de vill att deras kroppar ska vara intakta och "hela" när de begravs. Naturligtvis har dessa personer all rätt att tycka så. Fast å andra sidan förstår jag inte poängen med att det är så viktigt att kroppen är "hel" när man är död? Om man är död har man ingen användning för sin kropp. Är det inte då bättre att kanske kunna rädda livet på någon annan, så att denne får möjlighet att använda sin kropp lite till? Det är bara en tanke jag har, men som sagt så respekterar jag självklart dessa personers beslut, trots att jag inte håller med dem.
 
Har du några tankar kring det här?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: använda sin kropp;

"Där bor en känd kriminell"

Som du vet lyssnar jag på podden P3 Dokumentär och när jag lyssnade på avsnittet om Peter Mangs, hajade jag till. Du minns kanske att Peter Mangs var den "nya lasermannen" som höll på i Malmö för några år sedan?
 
Hur som helst, ett av de tilltänkta offren var en person som bodde/bor på Hyacintgatan i Malmö och när de började prata om den platsen, sade reportern "där bor en känd kriminell". Det var det jag reagerade på.
 
Malmö, dock inte Hyacintgatan.
 
Varför då? Jo, för att jag växte upp däromkring. Inte på just Hyacintgatan, men i det bostadsområdet. Tanken på att jag kanske kunde veta vem denna kriminella person var, kändes märklig. Var det möjligt att jag "kände" en kriminell person - som dessutom är "känd"? Hade vi gått i samma klass? Samma skola? Var personen släkt med någon som jag kände? Eftersom de aldrig sade namnet på personen, vet jag inte exakt vem det var som de pratade om.
 
I vilket fall som helst kändes det olustigt. Inte för att det nödvändigtvis behöver vara något fel på "kriminella". Men tanken på att någon som jag kanske växte upp med har blivit en "känd kriminell", kändes skrämmande.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: P3 Dokumentär;

Tydligen fel svar?

En närstående frågade mig relativt nyligen hur det känns att vara mamma. Med tanke på att tösens första levnadsår har varit väldigt turbulent för mig, har jag en mängd blandade känslor inför det faktum att jag är mamma - att jag är en vuxen som har ansvar för en liten människa som förlitar sig på att jag tar hand om henne. Därför började jag svara "Det känns konstigt...", men hann inte fortsätta förrän jag fick följande slängt i ansiktet: "Konstigt?! Känns det inte härligt och fantastiskt?!"
 
Den reaktionen skapade genast en mängd tankar och funderingar inom mig. Är det fel av mig att inte känna att föräldraskapet är underbart varje dag? För i ärlighetens namn tycker jag inte det. Inte varje dag. När tösen dag efter dag slänger maten på golvet, på mig och på sig själv (och då pratar jag om VARJE tugga), känner jag mig långt ifrån lycklig. När tösen vägrar ligga still på skötbordet när det är dags för blöjbyte, utan hellre föredrar att sparka vilt omkring sig och vrida sig (så att det bland annat hamnar bajs precis ÖVERALLT), håller jag på att slita av allt mitt hår. För ungefär en månad sedan skrev jag detta:
 
Att byta blöja på tösen är som att försöka brottas med en vältränad bläckfisk som kan karate - det slutar bara i tårar och blåmärken (för den som byter blöja alltså, "bläckfisken" ligger och ser nöjd ut).
 
 
Men visst finns det härliga och roliga stunder också, som exempelvis när vi leker och busar på golvet (och hon inte försöker slita av mig mina glasögon, peta mig i ögonen eller dra mig i håret). Eller när vi sitter och myser i soffan på kvällen innan det är dags för hennes välling (de gånger hon går med på mys, för hon är inte så "mysig" av sig). Och naturligtvis visste jag redan innan att det inte skulle vara en dans på rosor att vara förälder, men jag trodde inte heller att det skulle vara så pass utmattande som det är. Min depression gör inte det hela lättare, men jag jobbar som sagt varje dag på den biten. I skrivande stund har jag inte längre förlamande ångest varje dag.
 
Kanske är det så enkelt att jag - som min syster troligtvis skulle ha uttryckt det - inte är "mammamaterial"; det vill säga att jag inte passar till att vara mamma. Dock hindrar inte det mig från att varje dag försöka göra tösens tillvaro så bra som möjligt. Om det senare visar sig att jag har misslyckats, får jag ta det problemet då.
 
Jag anser i alla fall att man har all rätt att tycka och känna precis som man "vill" och gör. Mina närstående vet inte vilka utmaningar som vi ställs inför varje dag, hur vi hanterar dem eller hur allt får oss att må. Det man kan göra är att försöka göra det bästa av situationen och så gott man kan. Jag försöker i alla fall att göra mitt bästa - varje dag. Mer än så kan jag inte göra.
 
Ha det så bra
Kram
Jessie
Taggar: föräldraskap;