Jessicas grotta

Två i en relation

Jag har en relation med en närstående som har gått upp och ned genom åren. Mest ned. Det började när jag flyttade ifrån Malmö 2009, men i somras/höstas började vi äntligen få en bra relation igen. Fast då uppstod en annan fnurra på tråden och vid något tillfälle då vi försökte prata ut om det, antydde personen att vår relation blev sämre på grund av att jag flyttade, eftersom personen inte längre kunde träffa mig.

Ja, jag tog åt mig av detta, trots att jag innerst inne vet att det faktiskt inte enbart är mitt fel. Att påstå att min flytt upp till Mälardalen innebar att vi inte längre kunde träffas är ren lögn. Vi lever i ett modernt samhälle med bra kommunikationsmöjligheter. När jag nämnde att flytten enbart inneburit att jag befann mig en tågresa bort, fick jag till svar att personen tycker att det är tråkigt att åka tåg så långt. Fast samtidigt förutsatte personen att jag skulle åka denna sträcka fram och tillbaka och klagade på att jag hälsade på alltför sällan när jag åkte ned en helg i månaden under en period.



Nej, jag är inte perfekt och menar att jag inte har någon skuld i att vår relation försämrades genom åren. Däremot gjorde jag vad jag kunde för att hålla relationen vid liv. Jag har hälsat på, skickat sms, ringt etc. Nästan alla kontaktförsök har skett på mitt initiativ, vilket jag också påpekat flera gånger och insikten om detta har ofta fått mig att bli ledsen. Det var först under slutet av 2017 som personen började ta egna initiativ till kontakt.

Min frisör sade vid något tillfälle (minns faktiskt inte vad det var vi pratade om) något i stil med att det inte gör något om enbart en i en relation vårdar relationen - det viktigaste är att någon gör det. Tyvärr håller jag inte med. Jag tolkar det som ointresse från den andra personen om den aldrig tar initiativ till kontakt eller vill hälsa på. Jag känner det snarare som att jag tränger mig på någon om det bara är jag som kontaktar den andre. Och tränga mig på vill jag inte göra.



Visst, jag flyttade rätt långt. Men det var för att flytta ihop med älsklingen och se om det skulle funka för oss att bo ihop. Två år senare gifte vi oss. Jag flyttade inte den sträckan för skoj skull eller för att komma bort från alla och jag flyttade definitivt inte till andra sidan jorden.

Vad jag vill ha sagt är helt enkelt att om man vill ha kvar en relation, är det viktigt att båda (eller hur många man nu än är i den) vårdar den minst lika mycket. Man kan inte lägga allt ansvar på endast den ena, lika lite som att man kan skylla alla fel och problem på enbart en i relationen. I mina ögon har båda lika stort ansvar för att få det att funka.

När det gäller just den här relationen har jag sedan 2009 kämpat, tagit på mig skulden för saker och ting samt gjort vad jag kunnat för att försöka hålla vår relation vid liv. Nu tror jag inte att jag orkar det längre. Tyvärr. 


Ha det så bra
Kramar
Jessie 

En annan tid

Två dagar innan julafton visade TV6 filmen Avatar. Eftersom jag hade rätt mycket att göra, småtittade jag mest på vissa scener i förbifarten. Det var först när eftertexterna visades som jag hade tid att stanna upp och jag stod nästan som förhäxad på vardagsrumsgolvet. När eftertexterna visas spelas nämligen Leona Lewis låt I see you. Att jag blev som förhäxad beror på att jag översköljdes av en mängd känslor och minnen.
 
Jag tror att filmen kom runt 2009 och på den tiden var jag faktiskt en annan Jessica. Jag var gladare och inte i närheten av någon depression. Jag hade tid och ork till saker. Jag kunde fortfarande känna tillit. Jag hade anledning att oftast känna mig värdefull (även om jag delvis ändå alltid klankat ned på mig). Jag var mer hel.
 
 
 
 
Den här låten tryckte på den knapp inom mig som fick mig att oerhört starkt sakna den tiden och den person jag var då. Mitt gladare jag. Mitt mer hela jag. För idag är jag långt ifrån hel och slåss mot så pass många inre demoner att jag blir matt av blotta tanken. Men på den tiden då jag och älsklingen såg den här filmen på bio, kändes livet så mycket enklare. Och det saknar jag. I den stunden, när jag stod mitt i vardagsrummet med ögonen fästa på tv:n, ville jag så oändligt gärna hitta tillbaka till den jag var då. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vrida tillbaka klockan, för det vill jag inte i och med att det skulle betyda att jag inte längre skulle vara mamma till tösen. <3 Och tösen är absolut inget jag ångrar. Däremot att hitta tillbaka till den jag var då. Det borde väl inte vara en omöjlighet?
 
Eller är det en omöjlighet? Jagar jag ett luftslott och lurar mig själv? Är den Jessica som jag var på den tiden sedan länge död och begraven? Jag vill inte tro det. Jag vill hellre tro att hon bara sover och väntar på att jag ska väcka henne. Frågan är bara hur.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: hitta tillbaka till sig själv;

Tjänster och gentjänster?

Jag är av uppfattningen att man ska göra saker - både för sig själv och för andra - för att man vill göra det, oavsett om man får något tillbaka eller inte. Jag har svårt för tanken på att man bara gör saker för att man utgår eller hoppas att den eller dem man gör något för, ska ge samma sak tillbaka. Fast det är bara min uppfattning.
 
Igår hade vi dop för Tösen och det var en väldigt fin gudstjänst, där tre små flickor döptes (det vill säga vår tös samt två andra flickor). Tösen var så himla duktig och höll sig lugn under hela gudstjänsten, trots att hon knappt sovit något under dagen. Jag var övertygad om att hon när som helst skulle brista ut i gråt, men det gjorde hon inte. Min lilla flicka. <3
 
 
 
 
Vi utsåg två stycken personer som skulle vara faddrar (det tidigare uttrycket "gudföräldrar") åt Tösen. Detta upprörde en tredje gäst som kom till dopet, eftersom denna person utsåg mig som fadder åt dennes son för några år sedan. Nu ville jag i och för sig att den här personen skulle bli fadder åt Tösen, men av olika anledningar blev det inte så, vilket jag också försökte förklara för personen (efter att denna talat om hur mycket personen tagit illa vid sig och att personen önskade att denna kunde byta fadder åt sin son). Personen verkade inte vilja lyssna eller förstå. Jag bad flera gånger om förlåtelse och att jag hoppades att detta inte skulle påverka den goda relation som vi på sista tiden börjat bygga upp igen, efter flera år då vi haft dålig relation till varandra. Jag fick ingen respons på detta och vi skildes åt som ovänner. Eller, det var snarare att personen fortfarande är oerhört sårad och arg på mig, medan jag förtvivlat gärna vill att allt ska bli som tidigare.
 
Frågan är hur mycket mer jag ska kämpa för att få personen att förlåta mig? Hur mycket mer ska jag böna och be? Eller är det så att jag nu har gjort tillräckligt och helt enkelt får överlämna bollen åt personen? Låta personen slicka sina sår i lugn och ro och hoppas på att personen lägger detta åt sidan och vill ha mig i sitt liv igen? Jag menar, för mig är frågan om faddrar inget särskilt, fast tydligen är det det för den här personen, vilket jag naturligtvis respekterar. 
 
Jag avskyr att såra andra och gör aldrig det medvetet. Jag hoppas verkligen att vi kan återgå till att bygga upp en fin relation igen. Fast jag är rädd för att detta för alltid kommer förfölja mig. Jag kommer tvingas leva med det dåliga samvetet som valet av faddrar medförde.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: dop, fadder, gudföräldrar;