Jessicas grotta

När jag bläddrade i "Kennedys hjärna" inför bokhyllerunda-inlägget hittade jag en lapp som jag fick av min svensk- och engelsklärare (tillika min klassföreståndare) på gymnasiet. Klassen fick lappen under en svensklektion och på lappen står det:

Nu när värmen och solen tar mer plats och skjuter undan kylan, ser man folk som bär solglasögon allt oftare. Jag har slagits av tanken att man faktiskt aldrig ser någon ha solglasögon på vintern, trots att solen kan lysa rätt skarpt då också. Hur kommer det sig?

SO:s definition av "solglasögon" lyder: "glasögon med mörkfärgade glas - anv. som skydd mot starkt solljus" (ordet har funnits i svenska språket sedan 1912). Det finns inget i definitionen som säger att man inte kan bära dem under annan årstid än sommaren. Bara att de skyddar mot starkt solljus.


När jag gick på mellanstadiet hade jag en klasskompis som fick någon form av ögoninfektion under en vinter och fick därmed bära solglasögon för att inte anstränga sina ögon. Nästan alla elever på skolan retade henne för att hon bar dessa under vintern. Många glåpord slängdes efter henne, även om jag inte riktigt minns alla i dag. Varför gjorde de det?

Har man inte rätt att skydda sina ögon även på vintern? Jag har tänkt många gånger under vintertid att jag borde ha solglasögon när solen har varit skarp och irriterat mina ögon. Jag menar, vad ska man annars använda om inte solglasögon?

Jag kommer fortsättningsvis sluta att lägga undan mina solglasögon så fort sommaren är slut och använda dem vid behov - året runt. Det är viktigt att ta hand om sig - oavsett vilken årstid.

Först när jag såg reklamen om tv-serien "Revenge" innan den började sändas på tv, var jag inte riktigt säker på om den skulle tilltala mig. Men jag bänkade mig framför tv:n på premiärkvällen och har varit fast sedan dess. Jag sitter en hel del som på nålar och andra gånger ropar jag ut min frustration över någon av karaktärernas sätt att handla.

Bortsett från underhållning ger serien mig även en del saker att fundera över. Det finns en sak som dykt upp i serien och som jag sedan dess har gått och funderat över. För att lättare kunna beskriva problemet exemplifierar jag det med mig själv och ett par av mina relationer (kom dock ihåg att mitt exempel endast är hypotetiskt och alltså inte verkligt).



Jag och älsklingen är gifta. Älsklingen har en syster, som därmed blir min svägerska. En dag får jag reda på att jag och min svägerska är halvsystrar på så sätt att älsklingens mamma och min pappa hade ett förhållande som resulterade i min svägerska (som även är min halvsyster). Det här innebär att jag och älsklingen inte är släkt (utöver att vi är gifta med varandra), men att älsklingen är släkt med min svägerska/halvsyster (de är halvsyskon - har gemensam mamma) samt att även jag är släkt med min svägerska/halvsyster (utöver att jag och älsklingen är gifta med varandra) eftersom hon och jag då har gemensam pappa.

Lät det komplicerat? På sätt och vis är det det. Mitt exempel är som sagt inte verkligt, så jag och min svägerska är endast släkt genom mitt och älsklingens giftermål. Fast den här problematiken förekommer i "Revenge". Vad skulle jag ha gjort om mitt exempel varit sant? Om jag och min svägerska var halvsystrar? Hur skulle mitt och älsklingens äktenskap ha fungerat? Eftersom jag inte har upplevt det här är det väldigt svårt att svara på hur jag skulle ha gjort. Med tanke på att vi tekniskt sett inte hade varit syskon, skulle detta inte ha utgjort något hinder för vårt äktenskaps ingående. Fast samtidigt tror jag att det skulle ha känts som att vi nästan var syskon - jag och älsklingen. Hur skulle man kunna komma ifrån tanken att man är gift med sin systers bror?



"Kärleken övervinner allt". Naiv som jag är vill jag gärna tro att det stämmer så länge kärleken är tillräckligt stark. Men hade förhållandet verkligen överlevt det här? Hade man kunnat fortsätta som vanligt trots att man lever med känslan att det nästan är incest? Vilken tur att jag slipper uppleva det här problemet!

Efter praktik på två myndigheter har jag insett en sak (utöver att myndighetsanställda hela tiden försöker hitta anledningar till att fika ). Det är att statistik betyder väldigt mycket. Helst ska man ha så bra statistik som möjligt. På åklagarkammaren betyder det att under månadens sista dagar ska åklagarna fatta beslut i så många ärenden som möjligt. Helst i alla de kan, eftersom kammaren då får låg balans - och ju lägre desto bättre. Låg balans speglar effektivitet. Låg balans betyder att kammaren är en arbetsmyra.

I alla fall i teorin. I praktiken innebär det att mot slutet av månaden kan vissa åklagare (dock INTE alla) vara mer benägna än vanligt att åtalsunderlåta eller skriva av ärenden. Att åtalsunderlåta betyder att åklagaren har gjort bedömningen att den misstänkte redan fått en påföljd som kan omfatta den brottslighet som är aktuell för den eventuella åtalsunderlåtelsen (exempelvis som man nyligen dömts till skyddstillsyn och den nya brottsligheten bara ligger på bötesnivå). Man får med andra ord ingen ny påföljd, men åtalsunderlåtelsen blir en "prick" (egentligen heter det "avsnitt") i belastningsregistret och är något som man kan komma att ta hänsyn till vid lagföring i framtiden. Ett exempel på sådan hänsyn är om det är fråga om olovlig körning eller grov olovlig körning.

Ena administratören på kammaren har nyligen slutat snusa och under ena eftermiddagsfikat undrade hon vilken last som hon skulle ersätta den med (givetvis med glimten i ögat). I undersökningssyfte frågade hon några vilka laster de har.

Jag började fundera över mina egna, men jag vet inte riktigt om jag direkt kan definiera dem som laster. Den där sockeravvänjningen gick inte superbra. Jag gav upp, men inte för att jag hade svår abstinens (den fick jag faktiskt bukt med). Däremot gav jag upp därför att jag saknade spontaniteten - att kunna njuta av exempelvis en kaka till teet trots att det inte är helg. Men är mitt intag av onyttigheter att klassificeras som en last? Trots att jag nu hanterar det bättre jämfört med tidigare?

SO ger följande definition av "last" (i den bemärkelse som jag talar om här): "osund, klandervärd vana" (ordet har funnits i svenska språket sedan 1320-1350). "Osund" är en ganska tydlig förklaring, men hur är det egentligen med "klandervärd"? Så här säger SO om det ordet: "som bör klandras" (ordet har funnits i svenska språket sedan 1749). Och "klandra" innebär enligt SO att "uttrycka sitt (moraliska) ogillande av ngn el. ngt" (ordet har funnits i svenska språket sedan 1482).


Därmed drar jag följande slutsats, att så länge som mitt onyttighetsintag inte går till överdrift anser jag inte att det är att betrakta som en last. Fast då hänger det på vad man anser är en överdrift (eftersom jag utgår från att både du och jag vet vad en överdrift är, tänker jag inte vända mig till min gode vän SO i frågan).

Vad har jag då för övriga laster? För tillfället finns det inget som jag kan komma på (möjligtvis baka, men det hänger lite ihop med onyttighetsintaget och för övrigt bakar jag mindre nu än tidigare). Jag röker inte. Jag snusar inte. Jag dricker inte. Mitt bokläsande ser jag absolut inte som en osund vana. Då skulle det väl i så fall vara mitt onyttighetsintag. Får väl försöka se till att minska det ännu mer. Eller, i alla fall ha ännu mer kontroll över det. Känns onödigt att bli onyttighetsintagets bitch igen. Det räcker att jag är juridikens.

Alla kan inte vara bra på allt. Vissa är duktiga på en del saker, medan andra har större talang i annat. Sedan finns det de som är bra på en hel del - både det ena och det andra. Men det jag vill ha sagt är att alla är olika, vilket faktiskt är bra. Tänk om alla hade talang för att sjunga, men ingen för att laga mat. Bara för att nämna något exempel.

När jag växte upp brukade min mamma försöka trösta min syster som var lite ledsen över att jag kunde vissa saker lite "bättre" än henne. Min mammas argument var att jag hade talang för vissa saker, medan min syster hade sina styrkor på annat håll. Enligt min mamma innebar det att jag var nästintill komplett värdelös på det som min syster klarade av utan större svårigheter. Tanken på detta gjorde min syster tämligen glad.

Att börja fundera på namn är helt naturligt så här i väntans tider. Nej, det är inte jag själv som har någon bulle i ugnen, men inom en snar framtid (om sisådär tre månader) kommer jag bli moster.

Jag verkar nästan vara den enda som inte är förtjust i tanken på att döpa barn efter en själv eller efter släktingar. När jag talar om att döpa, behöver det inte nödvändigtvis vara som tilltalsnamn. Syrrans sambo är till exempel inne på att låta barnet som är på väg få bära dess farfars och morfars tilltalsnamn som "mellannamn". När jag var yngre hade jag en vän som hade likadant tilltalsnamn som sin mamma - något som skapade en del trassligheter när man ringde till deras hemtelefon eftersom ingen av oss hade mobiltelefon (ska tillägga att de röstmässigt lät otroligt lika).

Redan i höstas var ett flertal av mina studiekamrater i färd med att söka jobb. Jag själv ansåg att det inte riktigt var aktuellt. Inte just då. Det jag ville var att fokusera på studierna. Dock har jag under praktiken börjat söka lite jobb eftersom examen snart står för dörren (om cirkus två månader). Fast det är ingen dans på rosor.

Efter att retorik A-kursen hade nått sitt slut, sökte jag en del jobb i trakten kring Strängnäs eftersom jag och älsklingen pratade om att flytta ihop och då ville jag kunna bidra till hushållet. Dock gick jobbsökandet inget bra och jag fortsatte därför med B-kursen i retorik. Som avslutande del skulle vi skriva en B-uppsats och för mig blev det ganska enkelt. Jag valde att studera om retorikens verktyg kunde komma till användning i det personliga brevet vid jobbsökande. Det innebar att jag sammanställde de vanligaste råden och gjorde därefter min jämförelse. Efter det här arbetet kände jag att jag hade hyfsat bra koll på hur jag skulle skriva mina ansökningar och jag blev också kallad till fler intervjuer (så någon nytta hade mitt arbete).


Men det svåraste ligger väl i och för sig inte i att skriva ansökan, även om det är tillräckligt svårt ändå. För mig är utmaningen vad jag ska svara på eventuella frågor från den som intervjuar. Trots att jag innan intervjun vet hur ja ska svara på ett ungefär (för att jag har gått igenom det tusentals gånger i huvudet), låser sig allt när jag väl sitter där och allt blir pannkaka.

Inför andra praktiktillfället var min ena studiekamrat inriktad på att gå på så många intervjuer som möjligt för att lära sig - vilket hon också lyckades med! Jag skulle vilja säga att det är precis det jag själv behöver, fast jag har varit på en hel del intervjuer och har fortfarande inte förbättrat mig. Vad är det jag gör fel? För fel måste jag ju göra. Annars vet jag inte vad som är tokigt.

Har du några idéer? Hur gör du själv, eller, hur har du gjort?

Det är rätt intressant hur män och kvinnor skiljer sig åt, utöver de mest uppenbara skillnaderna. Vad jag nu har i tankarna är det här med att gärna prata om andra när personerna i fråga inte är närvarande. Av erfarenhet vet jag att kvinnor i alla åldrar har någon form av förkärlek till det här. Med det menar jag inte nödvändigtvis att pratet måste vara av negativt slag. Det kan vara fullt neutralt. Men det är just själva handlingen att gärna prata om andra som inte är närvarande eller som kanske precis har lämnat platsen.


När jag var yngre utgjorde jag inget undantag och det blev en del skitsnack från min sida, vilket jag skäms över i dag.

Men hur kommer det sig att det är så? Det kan knappast vara något genetiskt. Jag har även svårt att se att det skulle ligga något i uppfostran. Inte i min vad jag vet i alla fall. Fast kanske kan det vara så att man snappade upp hur kvinnorna i ens omgivning betedde sig, utan att vara medveten om det? Någon annan förklaring kan jag annars inte finna.

Har du någon idé?

Jag är väl inte ensam om att skapa mig en bild av personer som jag inte har träffat men på något sätt ändå har någon form av relation till?

Mitt senaste konkreta exempel är författaren Sara Lövestam. Jag har visserligen inte läst något av henne ännu, men känner likväl till henne då hon var aktiv på Kapitel1 och jag följde hennes blogg ett tag. Genom att ha läst hennes blogginlägg målade jag upp en bild av hur hon är som person, hur hennes röst låter etc. Någon tanke på att detta kanske inte stämde med verkligheten, hade jag inte.

På praktiken sitter jag och lyssnar på webbradio för att det inte ska vara så tyst och dött inne hos mig. Mest lyssnar jag på P4 (radio) Malmöhus. I Lotta Bromés program P4 Extra den andra april i år var just Lövestam gäst. Jag väntade med spänning på när hon skulle göra entré och blev förvånad när det visade sig att hennes röst lät så mycket mer annorlunda än vad jag hade föreställt mig.


Jag tror att det är mänskligt att man, i vart fall de flesta, skapar sig en bild av personer som man kanske aldrig har träffat i verkliga livet eller kanske har träffat men aldrig pratat med. Dock tycker jag att det är intressant. Varför gör man så egentligen? Ett annat exempel är när jag var en flitig Lugna Favoriter-lyssnare (via nätet). Där finns några programledare och jag målade upp bilder av hur dessa såg ut. När jag sedan fick se verkliga bilder såg de inte alls ut som jag hade tänkt mig.

Kan det vara för att man behöver ha en, kanske till och med komplett, bild av andra? Att hjärnan inte går med på att, exempelvis, inte ha ett ansikte på någon som man tänker på (och som man aldrig tidigare sett)? Jag har ingen aning. Jag vet bara att min hjärna diktar hej vilt. Och så hör man den viska replik från ”The Mask”: Stoppa mig … någon.

Vad tror du?

I lördags när jag var på väg till tåget gick jag och lyssnade på FM-radio i mobilen (jag hade tagit livet av mina hörlurar till mp3:n och fram tills efter mitt besök i den kalla huvudstaden hade jag inga nya). Dessvärre (för min del) får jag nästan bara in Rix FM - de flesta andra kanaler har ingen bra mottagning. Hur som helst, under min promenad spelade de upp några klipp från veckans Rix Morronzoo. Ett klipp var från i onsdags när Roger Nordin berättade om en undersökning som han hade sett i tidningen. I undersökningen skulle man svara på frågan om vilken superkraft som man skulle vilja ha.

Titti Schultz hade velat ha superkraften att kunna vara osynlig så att hon hade kunnat vara var hon ville, när hon ville det även om hon inte hade fått. Spontant känner jag att det är den kraften som jag också gärna hade haft. Tänk vad mycket man hade kunnat ta reda på genom att vara osynlig. Fast å andra sidan finns risken att man hade fått veta en del som man egentligen inte vill veta. Ibland kan det vara bättre att leva i okunskap. Det finns vissa saker som man skulle må dåligt av att få veta.


Nästa superkraft som jag hade kunnat tänka mig att ha är att läsa tankar. Fast då uppstår samma problem som att vara osynlig och med kraften att läsa tankar hade det problemet varit mer påtagligt. Å andra sidan hade det på ett sätt varit enklare om man hade kunnat läsa tankar. Då hade man kunnat undvika missförstånd och förstått sig bättre på andra människor. Genom att veta hur en människa tänker vet man också till stor del hur denne fungerar.

En tredje kraft som jag hade velat ha är att kunna projicera sig från en plats till en annan. Tänk vilka sovmorgnar man hade kunnat få och allt strul med tåg etc. som man hade kunnat slippa! Dessutom är det ett väldigt miljövänligt sätt att förflytta sig på. Nackdelen med den här kraften hade varit att man skulle riskera att bli lat. Man hade inte haft behovet av att gå för att ta sig någonstans och därmed skulle man riskera att sluta använda benen som transportmedel.

Jag har svårt att bara välja en kraft. Min obotliga nyfikenhet hade utan tvekan valt kraften att kunna läsa tankar medan mitt hat mot SJ klamrar sig fast vid projiceringskraften. Svårt val. Vilken tur att jag slipper välja vilket jag skulle vilja ha i verkliga livet.

Jag tycker om att lära mig nya saker och helst så mycket som möjligt. Att kunna mycket ser jag bara som en fördel. Framför allt i arbetslivet.


Därför suger jag i mig all kunskap som jag kommer åt på praktiken. Jag vill lära mig allt jag kan. Fast alla har inte samma inställning. Det finns en administratör på åklagarkammaren som ska gå i pension inom de närmaste åren (tror att det är någon gång nästa år) och hon är ganska låst i sitt sätt att tänka. Hon verkar ha inställningen att hon bara är kapabel att göra det hon redan kan och om hon inte kan det kan ingen annan heller det (om man inte är en åklagare). Jag har absolut ingenting emot henne. Tvärtom. Hon är väldigt trevlig och hjälpsam, men som sagt lite väl låst. Ett exempel är när hon kom in till mitt arbetsrum i förra veckan. Hon frågade om jag hade lottat in en viss sorts trafikärenden tidigare. Att "lotta in" innebär att man tilldelar en åklagare ärenden. När jag sade att jag inte hade gjort det tidigare, nämnde hon att min studiekamrat hade gjort det tillsammans med henne. Därnäst böjde hon sig ned mot protokollen som hon precis lagt på mitt skrivbord och frågade om hon skulle ge dem till min studiekamrat istället. När jag sade att jag gärna ville testa på att lotta in dem, lämnade hon mitt rum medan hon muttrade något.

För hennes egen skull hoppas jag att hon får ett mer öppet synsätt. Det är bara hon som förlorar på att vara på det här sättet. Men jag förstår inte en sak. Hur kan man inte vilja lära sig nya saker? Det är ju det som är spännande - att testa på nytt och utöka sina kunskaper.

När min syster gick på gymnasiet berättade hon att en av hennes lärare (tror att det var hennes musiklärare) hade sagt något intressant på lektionen.

Nuförtiden är det, för artisterna i Melodifestivalen, mycket viktigt med utseende etc. De kvinnliga artisterna klär sig så sexigt de kan (i alla fall med det lilla tyg de har på kroppen) och likaså de manliga artisterna (som oftast har mer tyg på kroppen). Att ha snygga bakgrundsdansare verkar också vara viktigt. Många av de manliga artisterna har många gånger lättklädda kvinnliga bakgrundsdansare. I slutändan blir ens omdöme baserat på artisten och dess uppträde.

Men vad hände med låtarna? Det som Melodifestivalen egentligen handlar om? Min systers lärare fortsatte med att resultaten förmodligen hade blivit annorlunda, om man inte såg eller visste vilken artist det var som sjöng. Om man bara hör en låt, utan att associera den till något eller någon, är det låten som blir viktigast och inte vem som framför den.


Jag började fundera på det här och insåg att den där läraren hade rätt på något vis. Det året som den här läraren hade pratat om det här, fanns det en låt i Melodifestivalen som jag verkligen tyckte illa om. Men när jag tänkte efter förstod jag att det jag kände för artisten färgade av sig på låten. Jag lekte med tanken på att byta ut artisten och då tyckte jag att låten var helt okej att lyssna på.

Det är synd när fokus tas bort från det som verkligen betyder något i den här musiktävlingen och att fokus i stället läggs på dem som framför låtarna. På det sättet försvinner idén om att rätt låt ska vinna. Däremot är det fråga om rätt artist (eller brist på artist om man tänker på Björn Ranelid) vinner eller ej.

Under samma eftermiddag som de kvinnliga administratörerna och några kvinnliga åklagare behandlade ämnet vem man vill gifta sig med i sitt nästa liv, nämndes fenomenet frikort.

Det var inte första gången som jag hörde om frikort och vad jag har förstått är tanken att man med frikortet ska få tillåtelse att vara med en ouppnåbar person (sexuellt om jag har fattat saken rätt) om tillfälle dyker upp. Den ouppnåbara personen är någon som man själv väljer. Men vad är det för mening att tillåtas vara med någon om man vet med säkerhet att det aldrig kommer ske? Då behöver man inte ens ta upp ämnet.


Är det själva tanken på att man får som är lockande? Jag förstår verkligen inte och skulle därför gärna få det förklarat för mig. Att tillåta eller få tillåtelse till något sådant är för mig som att jag skulle lova att någon skulle få månen. Det är inte lönt att jag ger det där löftet om månen eftersom det aldrig kommer ske att den där någon får äga månen. Precis som med innebörden av frikort.

En möjlig förklaring är att det skapar en tävlingsinstinkt i och med att man får konkurrens - man vill visa sin partner att man är mycket bättre än den där frikortspersonen. Man kämpar för att behålla sin partner. Fast det blir ju aldrig någon konkurrenssituation i och med att det inte ens är troligt att frikortet kommer att användas.

Har du någon förklaring till det där med frikort?

Någon gång under veckan var det några av oss på praktiken som pratade om sockerberoende och att ett avsockrande kanske vore på sin plats. Att vi kom att prata om det beror främst på att en av två systrar (båda arbetar på åklagarkammaren) pratade om sin nuvarande ”bikini-diet”. Hon och hennes syster ska om en eller två veckor till Thailand och hon försöker därför gå ned i vikt så att hon kommer in i sin gamla bikini. Det innebär att hon i princip inte äter något, vilket känns väldigt dumt eftersom hon inte är tjock eller på något sätt i behov av att gå ned i vikt.

I vilket fall som helst, vi pratade om sockerberoende och ju mer vi pratade om det, desto mer kände jag ett eget behov av att avsockra mig. Jag och älsklingen gjorde det innan, men sedan var det jag som åter försatte oss i sockerbegäret (stygga mig). Kanske vore det bra att testa igen? Dock drar jag mig för att göra verklighet av tanken eftersom jag vet att ett avsockrande är jobbigt, även om det endast är värst i början. Men det är just den perioden som man måste ta sig igenom och blotta tanken på att återuppleva den gör att jag hellre tänker på annat.


Å andra sidan är inte mitt sockerberoende särskilt hälsosamt. Varje dag känner jag ett enormt sug efter att äta något och det suget slutar med att jag antingen sitter och funderar på vad vi har hemma eller så rotar jag igenom skåpen på jakt efter något att stilla suget med. Genom att säga det högt (nåväl, skriva om det) får det mig att verkligen inse att jag behöver avsockring. Inte för att gå ned i vikt utan för att kroppen ska må bättre.

Någon på praktiken pratade om att ersätta sockersuget med något annat, men den idén tror jag inte är hållbar i längden. Det är förmodligen bättre att bryta suget en gång för alla, oavsett hur jobbigt det är. För att bryta ett beroende, vilket som helst, brukar aldrig vara lätt. Jag tycker i alla fall att det är värt ett försök. Sedan får vi se hur bra jag lyckas.

När jag gick på mellanstadiet hände det en gång att jag glömde att låsa dörren till familjens bostad. Det var långt ifrån underligt att detta inte uppskattades av mina föräldrar. Men jag brukar vanligtvis vara noga med att låsa dörren till bostaden och allra helst om jag ska vara långt hemifrån, exempelvis när jag ska in till Stockholm för att ha lektion.

Det är inte sällan som jag drabbas av osäkerhet huruvida jag låst dörren eller inte. Allra jobbigast var när vi höll på att flytta nu senast. Vid ett tillfälle när jag och mina föräldrar var på väg till Köping för att lämna kartonger, sköljde osäkerheten över mig där jag satt i baksätet i mina föräldrars bil. "Låste jag verkligen dörren?" Det är förståeligt att magen krampaktigt drog ihop sig, då det enkel resa är omkring en timme mellan Åker och Köping, och att magen gjorde detta allra helst när djuren befinner sig i den eventuellt olåsta bostaden. Det hade inte spelat lika stor roll om jag hade känt samma känsla när vi var på väg tillbaka till Åker. Visserligen är det aldrig kul att bli av med sina ägodelar, men de kan man i alla fall ersätta. Det kan man inte med djur då de, precis som vi människor, är unika var och en på sitt vis. Att påstå att det bara är att köpa ett nytt djur, är som att säga att det bara är att skaffa ett nytt syskon eller ett nytt barn om de "ursprungliga" av någon anledning gått bort. Med andra ord innebar detta att jag eventuellt utsatte djuren för fara i ungefär två och en halv timmar. Hade det inte varit för att vi redan hade kommit iväg en bra bit, skulle jag ha bett att vi vände om. Nu gick det tyvärr inte och mitt dåliga samvete fortsatte att mala. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om något hände djuren?!


Nu var det så lyckligt att jag faktiskt hade låst dörren. Lättnaden som jag kände när jag tryckte ned dörrhandtaget var obeskrivlig. För att slippa återuppleva detta scenario, ser jag till att vara riktigt säker på att dörren är låst. Så att jag för min inre syn kan återuppleva låsningsproceduren.

Undrar egentligen hur det kommer sig att man blir så där nojig när man ska lämna sin bostad? Varför kan man inte bara lita på sig själv att man faktiskt har låst som man ska? Kanske för att man värnar om sin egendom, trots att en del av det kan ersättas. Hur gör du när du känner den här osäkerheten?

Ända sedan förra terminen har jag varit sugen på att skaffa något eget. Där man själv bestämmer. Man kämpar för sin egen skull och gör något som man tycker om.

Jag pratar om att starta eget företag. Suget och nyfikenheten blandat med intresse finns där, men för att kunna starta något måste man veta vad det är man vill göra. Dessutom måste man ha en hel del pengar och tid, något som jag långt ifrån har obegränsat av. Men om vi för ett ögonblick leker med tanken att jag har de där pengarna och den där tiden som krävs. Då återstår bara frågan om vad man vill göra. Vad jag vill göra.


Det finns en hel del som jag tycker om, men skulle något av det passa till att ha som ett eget företag? Om jag hade startat ett eget förlag skulle jag definitivt ha lättare för att ge ut det som jag skriver och planerar att skriva. Fast vad kan jag om förlagsbranschen? För närvarande måste jag erkänna att det är pinsamt lite. Dock skulle en hel del efterforskning råda bot på det problemet. Men då skulle det krävas att komma på hur just mitt förlag skulle sticka ut och därmed ha större chans att gå med vinst. Med det menar jag vilka böcker, genrer, som man skulle satsa på. Helst något som lockar läsare. Att endast ge ut det jag skriver skulle således inte räcka.

Att brodera är något som jag tycker mycket om att göra, men om det är något som jag har lärt mig från min mammas hobby så är det att det är svårt att gå med vinst vad gäller handarbeten. Materialet kostar en del och så vill man även ha lite för den tid som man lägger ned på arbetet. Dock vill en del inte gärna betala särskilt mycket för det de köper. Helst ska det vara så billigt som möjligt (jag tänker själv så). Därmed känns det dömt att misslyckas med ett eget företag där man satsar på handarbeten, om man inte vill gå med förlust.


Trots att jag även tycker mycket om att baka, tror jag inte att ett café är någon idé för mig. Det kryllar redan av dem. Ibland undrar man om de förökar sig som kaniner. I Köping finns det en del caféer, varav två är mitt emot varandra. För att locka till sig kunderna krävs det att man dels är prisvänlig, dels nischar sig. Dessvärre besitter jag inte tillräcklig initiativförmåga för att klara av en sådan utmaning. Inte heller bakar jag på någon särskild proffsig nivå. Dessutom finns det väldigt många krav för en sådan verksamhet som man måste ta hänsyn till.

En egen djuraffär hade inte varit helt fel. Men går man verkligen runt med sådant? Finns det tillräckligt med djurägare? I Köping har jag sett minst två stycken djuraffärer. I så fall skulle man kanske kunna satsa på att starta en djuraffär där det inte finns andra affärer av det slaget. Å andra sidan finns det fortfarande risk att man inte går runt. Se bara på djuraffären i Åker - den lades ned.


Bokaffär är inget att ens fundera på. De som redan finns hotas av att behöva lägga ned eftersom fler och fler handlar böcker via nätet (ja, jag har riktigt dåligt samvete över det!). Lösningen skulle väl i så fall vara att man startar en webbaserad bokaffär. Där kan det i alla fall finnas en möjlighet.

Nu har jag hela tiden tjatat om att gå med vinst (vad då? Påstår du att jag har blivit påverkad av våra ekonomilektioner?) och realistiskt sett är det sanningen. Trots att det ska vara viktigt att man tycker om och tror på det man gör, måste man gå med vinst för att kunna fortsätta hålla på med detta. I alla fall behöver man gå på minst plus-minus-noll. Annars riskerar man att skuldsätta sig rejält och i slutändan förlora det man har byggt upp. Jag får se om det blir att starta något eget i framtiden och vad det i så fall blir.

Under en engelsklektion bestämde sig läraren för att vi skulle få tala om vilket område inom juridiken som vi gillar och varför vi tycker om det. Jag behövde inte ens fundera på vilket område som jag tycker bäst om. Det givna svaret är straffrätt. Fast när jag skulle komma på en motivering till varför, blev det med ens svårare. Jag tycker att straffrätten är spännande. Men varför tycker jag det?

Jag satt och funderade till den grad att jag inte hade blivit förvånad om någon påpekat att det luktade bränt. Jag tycker om straffrätt. Det har jag i princip alltid varit intresserad av. Straffrätt är spännande. Men ... VARFÖR?! Är det för att jag tycker att det är roligt att folk blir straffade för de brott de begått (även om det svenska rättssystemet inte går ut på hämnd)? Är det för att det i högsta grad berör människor? Eller är det helt enkelt så att jag är ond och tycker om att människor och/eller deras ägodelar kommer till skada? Jag vet helt enkelt inte! På ett sätt tycker jag om att det är lite av ett pussel (att granska någons handlande, dennes uppsåt och effekter av handlandet, för att sedan se om det omfattas av rådande lagstiftning), fast hela juridiken är ett pussel och inte enbart straffrätten.


Hela tiden kommer jag tillbaka till att jag tycker att det är spännande. Men jag kan fortfarande inte sätta ord på varför. Befinner du dig i en liknande situation - att du tycker om något men att du inte kan sätta ord på varför? För mig är det irriterande och ju mer jag tänker på det, desto mer benägen blir jag att finna en konkret anledning.

Nu ska jag hur som helst sluta tänka på det eftersom det finns andra saker som jag behöver fokusera på. Gäller bara att få med hjärnan på det beslutet.

I går tog jag en paus i mitt pluggande och begav mig ut för att posta en grej. Eftersom jag ännu inte har funnit vår närmaste brevlåda, men hade en svag aning om att det fanns en vid Netto (kanske tio minuters promenadavstånd från vår bostad) passade jag på att kolla vad vi behövde köpa från Netto. Sedan gav jag mig av.

Väl framme insåg jag att det inte fanns någon brevlåda där och med ens blev jag nervös och började nästan få panik. Den enda brevlådan vars plats jag med säkerhet känner till är brevlådan borta vid tågstationen och det innebar att jag skulle behöva spendera ytterligare tid (skulle tro att det tar ungefär tio minuter att gå från Netto till stationen) - tid jag inte har råd att slösa med! Men det fanns inget annat att göra. Det jag skulle posta behövdes postas, så det var bara att traska vidare. Under den här promenaden läxade jag upp mig själv mentalt.

Ända sedan vårterminen började i början av januari har jag nästan bara pluggat. Och stressat upp mig över ekonomitentan och alla inlämningsuppgifter sin vi hittills haft. Stressat upp mig över alla inlämningsuppgifter som återstår och över examensarbetet. Det känns som om jag sedan terminens början inte har levt. Eller i alla fall levt i en bubbla. Det känns som om jag har varit passiv. Till det kan man lägga den gnagande känslan som ideligen tjatar på mig att få ordning i lägenheten. Att vi inte kan ha kartonger och påsar stående på det här viset.


Jag behöver små pauser. Minst sagt. Annars kommer jag inte fungera som människa. Av erfarenhet vet jag att jag inte pluggar bättre av att inte ta pauser. Tvärtom. För mycket press är inte bra. Ifall jag inte är försiktig kommer det bli som inför min allra första salstenta (som jag hade under b-kursen i retorik) - jag kommer bryta ihop mentalt. Om inte helt så i alla fall delvis. Skulle vilja säga att jag inte har tid för det (att bryta ihop), men det är lite väl komiskt i sammanhanget. Dessutom har jag gjort större delen av nästa inlämningsuppgift i Juridisk engelska. Varför inte då unna mig lite egentid?

Det är ett ganska intressant fenomen att en del (och då menar jag inklusive mig själv) blir så besatta av tiden att minsta lilla tidsspill innebär en katastrof. I längden är denna besatthet av tid ohälsosamt. Man stressar och kan inte se något annat än det man håller på med eftersom man inte har tid att se åt sidan. Man har inte tid att umgås med nära och kära. Är det verkligen så man vill ha det? Vi borde lära oss att försöka stressa ned en smula. Att tillåta oss att ta pauser emellanåt. Pauser innebär vila (både fysiskt och psykiskt) och efter en vila har man mer kraft och ork för att kunna ta itu med det man behöver göra. Det är inte konstigt att det florerar en mängd sjukdomar i samhället som är förknippade med stress och press. Jag ska i alla fall försöka ta åt mig att det faktiskt inte skadar med pauser emellanåt. Jag är ingen maskin. Jag är en människa. Jag behöver få leva.

Jag tycker att det är roligt när filmer eller liknande får en att fundera. Den här gången var det "Tidsresenärens hustru" som fick mitt hjärnkontor att rulla igång.

Under filmen kom frågan upp om sterilisering när man befinner sig i ett äktenskap och med ens tyckte jag att man inte kan göra så där utan att rådfråga den andra. Fast då kontrade älsklingen med att det var den berörda personens kropp och denne bör få göra hur den själv vill. Då slog det mig. Precis så som älsklingen uttryckte sig, hade jag själv ansett i fråga om kvinnans rätt till abort. Den insikten fick mig att tänka och ju mer jag tänkte, desto mer insåg jag att det egentligen inte är någon skillnad mellan abort och sterilisering. Men vems är beslutet om att en sådan åtgärd ska genomföras?

Nej, trots rubriken är jag inte intresserad av något utbyte vad gäller att följa varandra på Bloglovin. Fast jag tänkte ändå beröra dessa utbyten i dagens inlägg.

Syftet med min blogg är inte att bli känd, utan syftet är att jag ska få utlopp för mitt skrivande. Visserligen är inte bloggskrivande samma sak som det skönlitterära skrivandet, men ändå ett tillräckligt bra substitut. Fast om det finns någon eller några som tycker att det jag skriver på något sätt är intressant, blir jag givetvis glad. Läsandet i mina ögon ska alltså ske av egen fri vilja.


Om man vill bli känd är det en fördel om man har rätt många läsare. Men det jag inte förstår är den uppfattning som jag får om en del och deras attityd till många läsare. Det är inte helt ovanligt att man snubblar över kommentarer i stil med "Ska vi göra ett Bloglovin-utbyte? Om du följer min blogg, följer jag din. Säg till när du har lagt till mig så jag vet." Är det bara jag som får uppfattningen att personen som skrev kommentaren struntar i vilket innehåll bloggen har, utan tänker ungefär att bara man har en deal så att den andra bloggförfattaren följer kommentarförfattarens blogg så är allt bra? Jag får känslan av att det råder "kliar-jag-din-rygg-så-kliar-du-min"-mentalitet. Inget fel med det, men är höga läsarsiffror verkligen så viktigt att man kan gå med på att läsa andra bloggar som inte intresserar en det minsta? För att inte tala om inställningen hos den som läser ens blogg - bryr man sig inte om att den som läser ska tycka att det man skriver är intressant? Jag själv vill inte ha läsare som på något sätt känner sig tvingade att läsa. Läsandet ska ske för att det finns intresse för det jag skriver. För mig är det en självklarhet.

Det är kanske på sin plats att poängtera att jag givetvis inte menar att alla dessa Bloglovin-utbyten innebär ointresse från någon part. Det finns säkert de som tycker att den andra bloggen i utbytet är intressant. Jag har bara försökt förmedla min uppfattning av de kommentarer som jag har stött på och de känslor hos mig som kommentarerna har väckt. Om du har en annan syn på det, lyssnar jag gärna.

Den här julen ville julkänslan inte riktigt infinna sig. Trots att vi befann oss långt in i december, hade fått upp granen och annat pynt, bakat julkakor för glatta livet, köpt julklappar och nästan dagligen spelade julmusik, ville den där mysiga känslan inte gripa tag om mig. Först när vi någon vecka innan jul fick snö, började jag känna det (att snön sedan smälte bort på "lille julafton" - a.k.a. 23 december - är en annan femma).

Egentligen är det konstigt - att det var snö som skulle till för att få mig att börja känna julkänsla. Det är konstigt därför att jag är uppvuxen i Malmö och den enda julafton med snö som jag minns är den då det låg en liten snöfläck på gräset framför vårt hyreshus. Fast tydligen har jag upplevt vita jular när jag var riktigt liten, men det är inget som jag minns. Under min uppväxt brukade snön i princip alltid komma efter jul (med vissa undantagsfall). Man tycker ju att jag därför borde vara van. Jag brukade alltid känna den där julkänslan under min uppväxt - trots gröna gräsmattor.

Det finns en del saker som jag inte förstår, men som jag gärna vill förstå mig på. En sådan sak är inställningen hos en studiekamrat till mig. Hon tar nästan varje chans hon får till att säga att vi inte kan räkna med spännande arbetsuppgifter i våra framtida jobb eftersom många potentiella arbetsgivare inte är öppna för det. Det är den juridiska världen tämligen för konservativ för. Dessutom berättade hon nu efter praktiken att hennes praktikplats har haft dålig erfarenhet av paralegals/paralegaler då de har kommit och trott att de är någon form av halvjurister. Fast det har arbetsplatsen snabbt plockat bort från dem. Med hänvisning till detta tycker min studiekamrat att det är skolans plikt att tala om vad vi kan.

Visst, vi är knappast några halvjurister (den juridik vi läser motsvarar juristprogrammets första termin - i alla fall i Lund), men vi är juridiskt kunniga. Vi har inte fördjupat oss så som juristerna gjort under sin utbildning, men vi kan den grundläggande juridiken. Fördjupning kommer efter hand som vi arbetar, beroende på vilka arbetsuppgifter vi får. Så som min studiekamrat pratar får hon det att låta som om vi inte alls har berört juridik. Det är fel. Och det där med att det bör vara skolans uppgift att tala om för oss vad vi kan ... Om min studiekamrat menar rent kunskapsmässigt är det en omöjlig uppgift för skolan. Vad som fastnar är olika från person till person. Med andra ord kan alla olika mycket. Någon har kanske också fördjupat sig på egen hand på vissa områden. Sunt förnuft bör alltså råda när man ska fundera på vad man kan eller inte kan.


Yrket som vi håller på att utbilda oss till - paralegal - är fortfarande rätt nytt i Sverige. I höstas började den sjätte årskullen att läsa på Påhlmans i Stockholm och jag har för mig att Göteborg har hållit på ett år längre. Förändringar tar tid. Rom byggdes inte på en dag (fast så som de kör kan de mycket väl rasera staden på nolltid). Därför får man ha tålamod med att en del potentiella arbetsgivare ställer sig frågande till vår kompetens. Enligt mig är det upp till oss att visa den juridiska världen vad vi kan. Försöka förklara vad som ingår i vår utbildning. Men rykten säger att den juridiska världen håller på att förändras och att paralegals/paralegaler efterfrågas allt mer. Med andra ord kommer vi förhoppningsvis inom en snar framtid få minst lika spännande och utvecklande arbetsuppgifter som jurister.

Men varför utbilda sig till paralegal om man nu ändå är så negativ till det? Hur tänkte min studiekamrat? Jag menar, varför ska man spendera två år på en utbildning som man ändå inte tror på? För mig verkar det galet. Om jag inte hade varit intresserad eller trott på att vår framtid efter utbildningen är mer än att koka kaffe och se glad ut, skulle jag aldrig sökt till utbildningen. Det skulle vara ganska meningslöst. Slöseri med tid. Fast alla får göra som de vill. Det är deras liv. För mig är huvudsaken att jag tror på utbildningen och är villig att visa vad jag går för.

Har du någonsin funderat på vad mycket det är som man skjuter upp att göra bara för att det känns trögt att komma igång? Jag är en mästare på att tänka "det där kan jag göra sen." Framför allt då det är studierelaterat. Om man exempelvis pluggar och ska ha en tenta i slutet av terminen är det väldigt bekvämt att tänka att man pluggar till den där tentan sen. Man har ju en hel termin på sig. Fast till slut står man där alldeles innan tentan och har inte läst ett dugg (been there, done that). Det scenariot leder till inte så önskvärda konsekvenser. Av den anledningen tvingade jag mig själv inför senaste tentan att verkligen läsa den kurslitteratur som vi skulle ha läst till våra olika lektionstillfällen. På så sätt kändes det inte riktigt lika hemskt när det väl var dags att vässa pennan och inta aulan där skrivningen ägde rum.


Ända sedan i höstas när jag väl bestämde mig för vad jag skulle ha för examensarbete, har jag tänkt "jag börjar med arbetet snart." Hur många gånger den tanken har formats vet jag inte eftersom jag tappade räkningen för länge sedan. Flera gånger har jag flyktigt påbörjat arbetet, men ganska snart gett upp. Tills för ett tag sedan i alla fall, när jag verkligen bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Min väckarklocka var när jag såg på schemat för nästa termin att examensarbetet ska lämnas in någon gång i maj. Sagt och gjort, eftersom vi ändå ska ha skickat in en disposition av arbetet till våra handledare innan jul, gjorde jag som jag gjorde den inledande dispositionen till min b-uppsats i retorik. Sedan var det bara att mejla in den till min handledare som nu har läst den och ser fram emot att få läsa mer när arbetet har fått mer text. Och lite text har jag lyckats med. När jag väl bestämt mig för att komma igång skrev jag av min disposition och bestämde mig för att utgå från den och arbeta med en del i taget. Det kändes till en början segt, men när jag väl kom igång flöt det på riktigt bra. Samma sak med PM-uppgiften i juridisk svenska. Jag är långt ifrån klar, men redan nu känns det lovande.

Det gäller som sagt att vara bestämd och sedan välja en lämplig taktik att använda för att ta sig an problemet. Det är bara en själv som kan göra något åt situationen. Kanske går det lättare om man tänker att det kommer gå som på räls, bara man tar det första spadtaget? För mig är det definitivt något som jag tycker är värt att testa.

I senaste numret av "Kupé" läste jag att fler och fler begår så kallade digitala självmord, vilket innebär att man utplånar alla sina internetcommunitykonton. I en senare artikel berättade en amerikansk journalist att hon och hennes familj bestämde sig för att vara utan tv, mobil och internet ett tag. Anledningen var att de ville komma närmare varandra då det elektroniska tar så mycket av vår tid och energi och tydligen kom de närmre varandra.

Det fick mig att börja fundera på mitt eget internetberoende. Ju mer jag tänkte, desto osäkrare blev jag på om man kan kalla det för beroende - mitt internetanvändande? I och för sig kollar jag mejl och lite annat minst en gång om dagen, men jag tror allt att jag också kan vara utan internet utan att få abstinensbesvär (fast är det inte så de flesta som har ett beroende tänker? ). Bröllopsresan till Rom är ett bevis på det. Under både bröllopshelgen och veckovistelsen i Rom var jag helt och hållet utan internet och det gick ingen nöd på mig.


Men det att internet och annan "nöjeselektronik" (dator, tv etc.) tar väldigt mycket av ens tid stämmer nog ganska bra. I alla fall för min del. Egentligen hade man säkert kunnat klara sig utan det, eftersom man lyckades med det innan dessa ting invaderade våra liv. Jag menar, man hade knappast dött av att vara utan det. Dock är min mejl för närvarande en ganska viktig del av mitt liv då skolan kommunicerar främst via mejl. Fast jag hade som sagt inte dött av att vara utan det. Om mina resultat på utbildningen sedan hade blivit lidande är en annan femma.

Trots att jag vet att jag skulle klara mig utan några problem, tar det ändå emot när tanken formas i huvudet. Så för min del är det inte frågan om jag kan vara utan dessa (onödiga) ting, utan om jag vill vara utan dem? När jag får sådana stridiga känslor uppfattar jag det som en utmaning och vill nästan genomföra det bara för att bevisa för mig själv att jag kan. Kanske hade det varit nyttigare för en att göra så - om inte för evigt så i alla fall för en tid. Jag är övertygad om att man hade känt sig friare.

Enda anledningen till att man känner behov av dator, mobiler och liknande är för att det har byggts upp ett behov och detta främst från upphovsmännen. Nu menar jag inte att det inte är en rolig sysselsättning att surfa runt, för det är det. Det jag menar är att det inte är något nödvändigt för överlevnaden. Det borde inte vara en katastrof om dessa nöjen försvinner.

Jag är sugen på att göra en tids uppehåll från dessa onödigheter, men jag får se hur det blir. Om bloggen inte uppdateras under någon vecka eller mer vet du vad det blev för beslut.