Daisypath Anniversary tickers

De laglösa cyklisterna

Egentligen blir det här inlägget lite som att kasta sten i glashus, då jag under en tid själv faktiskt bröt mot gällande trafikregler i egenskap av cyklist. Fast till mitt försvar måste jag ändå säga att det hela var ett missförstånd från min sida. Men ändå. Jag bröt mot gällande trafikregler. Jag borde ha kollat upp det tidigare.
 
Nåväl, trots ovanstående tänker jag ändå ge mig i kast med det här inlägget.
 
Nu vet jag inte om de cyklister som omfattas av det här inlägget gör dessa saker medvetet och anser sig att de står över all vett och etikett och alla trafikregler, eller om de - som jag var - är omedvetna om att de beter sig som busar. Det ska jag låta vara osagt och jag vill passa på att förtydliga att detta är mest en reflektion från min sida. Naturligtvis finns det två sidor av ett mynt, men jag väljer nu att skriva inlägget utifrån en fotgängares och bilförares perspektiv. Då kör vi!
 
 
 
 
Som fotgängare vågar jag ibland inte vara ute och promenera, eftersom det helt plötsligt kan komma en cyklist farande. Cyklister har nämligen en tendens att cykla lite var och hur de vill. Cykelbana, trottoar/gångbana, väg/gata ... Allt tycks vara en och samma sak för vissa cyklister och om de skulle komma farande på en trottoar/gångbana, väjer de sällan för fotgängare. I dessa cyklisters värld tycks cyklister ha företräde - oavsett var de befinner sig.
 
När det kommer till övergångsställen (obs! Jag menar ej cykelöverfarter eller kombinerade övergångsställen och cykelöverfarter), anser sig cyklister vara likställda med fotgängare - och ibland till och med stå över fotgängarna. Det är bara att cykla på i full karriär när man kommer till ett övergångsställe - oavsett om cyklisten ska ta sig över gatan eller korsa övergångsstället. Om en fotgängare håller på att ta sig över det övergångsställe som cyklisten ska korsa, anser sig cyklisten ha all rätt att bara svepa förbi - fotgängaren får skylla sig själv om denne blir skadad. Alla vet ju att det är en ytterst komplicerad process att stanna en cykel och som cyklist förlorar man värdefulla sekunder på att låta fotgängaren passera i lugn och ro.
 
 
 
 
Körriktning är helt irrelevant för cyklisten - det fungerar väl att cykla åt precis vilket håll som helst? Varför ska man ödsla tid och energi på att ta hänsyn till åt vilken riktning det är tänkt att cykeltrafiken ska gå? Mötande cyklister får helt enkelt väja!
 
Nej, jag är långt ifrån en perfekt cyklist de gånger jag själv är en sådan. Fast jag försöker alltid att visa hänsyn och följa de trafikregler som jag känner till. Uppenbarligen är det långt ifrån alla cyklister som tänker på samma sätt - i alla fall vad det verkar som.


Dagens citat:

"Medvetandet själv är den främste målaren. Hela världen är en tavla."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag är verkligen dålig på att vara sjuk

Jag vet att jag har sagt det förut, men jag är verkligen dålig på att vara sjuk! Jag menar, hur svårt kan det vara? Det krävs inte mycket av någon att vara sjuk. Vad är det för fel på mig?
 
På vilket sätt är jag dålig på att vara sjuk? Tja, istället för att ligga och vila, håller jag på att städa, diska, laga mat, gå till jobbet etc. - bara för att jag får dåligt samvete över att låta älsklingen få göra allt. Det händer också att jag tränar - såvida jag inte är riktigt, riktigt sjuk (typ feber och ordentlig värk i kroppen).
 
 
 
 
Det lustiga är att jag vet att jag inte borde göra allt det här när jag är sjuk. Ändå kan jag inte låta bli. Bara för att det dåliga samvetet sakta men säkert kommer krypande. Dessutom blir jag så lätt rastlös om jag ska ligga ned och försöka vila, utan att vara trött. Dock blir det långt ifrån bättre av att jag hela tiden håller igång och tröttar ut kroppen på det sättet. Kan ju vara därför som jag - åtminstone som det känns - är sjuk längre än vad andra brukar vara. När jag blir förkyld tar det evigheter innan jag blir frisk. Ibland hinner jag inte ens bli helt frisk förrän nästa förkylning tar vid.
 
Finns det någon kurs som man kan gå för att lära sig hur man ska bete sig när man är sjuk? Jag skulle verkligen behöva det!


Dagens citat:

"Att veta skillnaden mellan rätt och fel är en sak, att visa det i dina handlingar är en annan."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Inte längre svenska folkets fest

Jag är en av de som nästan varje år suckar över utgången i Melodifestivalen och tycker att fel låt vann. Förutom vid några enstaka tillfällen. 2004 var jag nöjd över att Lena Ph vann med sin låt Det gör ont.
 
I år var jag rätt besviken på bidragen och i slutändan blev det att jag mest hejade på Owe Thörnqvist för att det var ett annorlunda bidrag. Fast till skillnad från andra år var jag inte missnöjd med vinnarlåten. Även om det inte fanns någon låt som jag verkligen fastnade för, var Robin Bengtssons I can't go on en helt okej låt.
 
 
 
 
Vad jag däremot är missnöjd med, är det här påfundet med den internationella juryn. Vad ska den vara bra för?!
 
Såvitt jag har förstått - men jag kan naturligtvis ha missuppfattat det hela - infördes denna jury enbart för att vi ska ha en chans att vinna mot de övriga tävlingsbidragen i Eurovision Song Contest.
 
...
 
Förlåt om det här innebär att jag svär i kyrkan, men vad spelar egentligen en vinst eller förlust för roll? Är det inte viktigare att vi skickar ett bidrag som svenska folket vill ska representera landet i tävlingen? Varför ska svenska folket annars få rösta? För syns skull? Som det ser ut nu, är det inte alltid som poängresultatet speglar vad svenska folket vill - vilket gör mig irriterad. Om en viss låt får tillräckligt mycket poäng från den internationella juryn, kan den låten vinna hela tävlingen även om en annan låt får mer poäng från svenska folket (vilket hände i år).
 
Det är tråkigt när det blir viktigare att vinna saker och ting. Vad hände med resan dit? Att man ska ha roligt? Eurovision är knappast ett krig på liv och död.
 
Om jag hade fått bestämma, skulle det inte alls finnas någon jury-funktion i Melodifestivalen. Det skulle enbart vara svenska folkets röst som skulle avgöra utgången. Vinnaren av svenska Melodifestivalen skulle spegla svenska folkets vilja.
 
Vad tycker du själv?


Dagens citat:

"Fyrar springer inte runt på öarna och letar efter båtar att rädda; de bara stå där och lyser."
(Anne Lamott)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det svåra med att sluta med invanda mönster

Att det ska vara så svårt att lära sig att göra saker och ting på ett nytt sätt?! Jag har börjat inse att det ligger något i det som min klassföreståndare på högstadiet sade vid något tillfälle; Det går att lära en gammal hund att sitta om den aldrig lärt sig att sitta tidigare. Däremot går det inte att lära en gammal hund att sitta på ett nytt sätt.
 
Sedan många år tillbaka har jag haft för vana att sitta med benen i kors. Jag trivs bäst så och det går oftast av bara farten. Eller, rättare sagt - det går per automatik. Dock håller jag på att försöka avvänja mig vid detta. "Borde väl inte vara några problem att sluta med det." Ha! Trodde jag ja ...
 
 
 
 
Tänk vad inrotade vissa vanor är och hur svårt det är att bryta dem. Eller är det bara jag som har den här sortens problem? Oavsett hur mycket jag än försöker tänka att jag inte ska korsa benen, så korsas de ändå. Vad är det för fel på mig?
 
Jag vet dock inte hur jag ska bära mig åt för att sluta. Givetvis slutar jag när jag kommer på mig själv, men fram till dess korsas benen utan att jag tänker på det. Hur får jag stopp på just denna automatik? Krävs det att jag på något sätt betingar mig själv, i form av att bestraffa mig varje gång jag korsar benen? Eller finns det ett enklare sätt?


Dagens citat:

"Varför kämpa med att öppna en dörr mellan oss när hela väggen är en illusion?"
(Rumi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Sluta kommentera andras matvanor!

Jag lyssnade nyligen på det femtonde avsnitten av podden Drivkraften och i det avsnittet sade Agnes Skyman Ståhl en sak som jag till fullo håller med om: att man troligtvis aldrig kan bli helt frisk från sin ätstörning, men att man däremot lär sig leva med den och hantera den. Jag är relativt "fri" från min ätstörning (kanske rättare sagt: jag har lärt mig hantera den), men jag medger att det fortfarande kommer dagar då jag tycker att jag är stort som ett hus och börjar i tankarna planera träning och hur jag ska lägga upp de kommande middagarna för att "råda bot" på denna tjockhet. Dessa tankar kommer framförallt när jag är stressad eller när jag har mina små (nuförtiden mer sällan - tack och lov) återfall ned i depressionens mörker. Dock märker jag ganska snabbt vad det är jag håller på med och försöker bryta mig fri från dessa tankar och istället tänka att jag faktiskt är vacker så som jag är.
 
Fast trots att jag har lärt mig att hantera dessa ätstörda tankar, kan det räcka med kommentarer från omgivningen för att jag ska falla dit igen. På hyresnämnden kunde jag ibland få frågan om jag trodde att jag var en skogsarbetare, med tanke på hur mycket mat jag hade tagit med mig? Naturligtvis menade de inget illa och de visste heller inte om min ätstörningshistorik. Mina kvinnliga kollegor var bara så besatta av vikt och sade alltid något om att börja banta så snart vi satt och fikade. Så trots att dessa kommentarer högg till i mig och fick mig att börja fundera över mina matvanor, gjorde de inte så mycket skada. Det gör däremot de kommentarer som jag emellanåt får från en person - som faktiskt känner till min ätstörningsproblematik, även om vi egentligen inte står varandra särskilt nära.
 
 
 
 
Jag tror inte att personen egentligen menar något illa, men att säga till en ätstörd person när man fikar tillsammans, att den ätstörde "lyckades trycka i sig hela [vad det nu var man åt]", är inte bra. Även om man inte menar något illa, gör en sådan kommentar skada. Jag fick den kommentaren i förra veckan efter att vi ätit middag tillsammans och vi hade lämnat restaurangen. Efter själva middagen hade vi även beställt dessert och jag hade - till skillnad från mitt middagssällskap - ätit upp min dessert. Det var egentligen ingen märkvärdig portion, men kommentaren fick mig genast att skämmas och känna mig äcklig. Dock sade jag inget till personen, utan försökte att skaka av mig känslorna som kommentaren efterlämnade.
 
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är inte att klaga och få dig att tycka synd om mig. Jag vill bara få andra att förstå att det inte är lämpligt att hålla på att kommentera andras matvanor - såvida de inte uppenbart skadar personen ifråga. Om jag hade varit väldigt överviktig, hade jag haft mer förståelse för den här personens kommentar. Man kan aldrig i förväg veta vilken historik en person har, om man nu inte känner varandra så pass bra. Därför vet man heller inte hur ens kommentar kan komma att påverka personen ifråga. Nu lyckades jag skaka av mig kommentaren innan den han bita sig fast hos mig, men alla ätstörda personen är inte så starka. Jag var inte det tidigare.
 
Så snälla, kommentera inte andras matvanor eller ätbeteenden - så länge dessa inte uppenbart skadar personen som har dem. Ens ord kan göra mer skada än vad man tror.


Dagens citat:

"Det står dig fritt att vara dig själv, ditt sanna jag, här och nu, och ingenting kan hindra dig."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hur klumpig får man egentligen bli?!

Suck. Stön! Jämmer och elände! (dessa tre utrop - i exakt den ordningen - är hämtade från den mycket deprimerade konstnären i PC-spelet Gilbert och den kemystiska ön, som jag spelade mycket som barn.)
 
Det är allmänt känt att jag är klumpig - både fysiskt sett och i sociala sammanhang. Hade det funnits nobelpris i klumpighet, skulle jag ha vunnit det varje år. Utan tvekan. Fast visst måste det väl ändå finnas en gräns - även för mig? Eller är det möjligt att vara klumpig in absurdum? Troligtvis, med tanke på vad som hände mig nyligen.
 
När jag jobbar vid datorn och är ute på nätet, brukar jag för det mesta ha flera flikar öppna i webbläsaren som jag hoppar runt mellan så som det behagar mig för stunden. Så var det även när jag satt och renskrev ett bokomdöme här på bloggen, vars publicering jag skulle tidsinställa. Fast någon tidsinställning blev det aldrig av. Nix. Istället lyckades jag radera hela inlägget. Adjöss! Puts väck!
 
"Hur kan man lyckas med det?" undrar säkert du nu. Jo, kära bloggläsare. Det ska jag tala om för dig och jag kan garantera - åtminstone till 99,9% - att du kommer skratta när du läst klart.
 
 
 
Eftersom jag skulle ha med några länkar i detta blogginlägg, hade jag uppe x antal sidor i lika många flikar. Jag hoppade fram och tillbaka utan några som helst problem. Enkelt. När jag hade skrivit klart inlägget, gick jag och gav pappret jag skrivit på en värdig begravning i papperstuggen. När jag sedan återvände till datorn, skulle jag av någon anledning plötsligt gå bakåt i den ena fliken. Inget konstigt med det. Jag klickade därför på bakåtknappen i fönstret. Problemet var bara - vilket jag insåg i samma stund som jag hade klickat på bakåtknappen - att jag just då inte befann mig i den flik som jag trodde att jag befann mig i. Jag hade blogginlägget uppe och när jag tryckt på bakåtknappen, laddade sidan om och visade mig översikten över inläggen.
 
Oh, nooo! *låter som en av karaktärerna i den förskräckliga serien Family guy*
 
En röst inom mig försökte dock lugna mig, genom att påpeka att jag har varit med om liknande innan - och då hade inlägget senare återskapats! Just det! Smart!
 
Jag klickade glatt upp ett nytt inlägg och möttes av en tom sida. Ingen återskapning. Inte en endaste liten punkt. Jag gick tillbaka till översikten och gjorde om det. Ingen återskapning nu heller. Inte ens efter några timmar (vilket händer ibland). Inlägget var borta. Puts väck.
 
Nu var det inte hela världen. Ett försvunnet blogginlägg innebär knappast någon katastrof. Det enda som dog var en del av min tid och en smula av min stolthet. Dessutom minns jag hyfsat vad jag precis hade skrivit, så jag noterade det viktigaste på en ny lapp och kommer att skriva om inlägget vid tillfälle. Dock är det väldigt retligt när sådant händer. Fast det är inte särskilt förvånande när det gäller mig. När det gäller mig kan vad som helst hända.
 
Suck ...


Dagens citat:

"De tankar och känslor som likt en flod strömmar genom vårt medvetande är det ytliga jaget. Men under dem finns ett djupare, som har sin grund i den gudomliga verkligheten. Det är vårt verkliga jag."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Domstolars hantering av inkomna handlingar

För några år sedan (jag tror att det var när jag jobbade på hyresnämnden, eventuellt var det något år innan dess) införde Sveriges Domstolar ett autosvarsmeddelande som skickas ut när folk skickar e-post till domstolarna. I det meddelandet står bland annat att domstolen tagit emot ens meddelande. Bra! Då vet man att det har kommit fram.
 
Eller inte ...
 
Åren på byrån har lärt mig att det inte är en garanti för att handlingen verkligen registrerats i målet. Fram tills nyligen hade vi enbart det problemet med tingsrätten i Varberg, vilket har fått mig att numera använda både livrem och hängslen; jag skickar både till registratorsinkorgen och till respektive handläggare på tingsrätten. Efter att jag började med den rutinen har vi inte haft problem med att våra inskickade handlingar "inte inkommit".
 
 
 
 
Nyligen mailade jag in en begäran om komplettering till Hovrätten för Västra Sverige (min chef och hennes klient begärde att hovrätten skulle förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen). Jag fick mitt autosvar och eftersom jag hade mycket att göra den dagen, tänkte jag inte på att ringa och dubbelkolla så att mailet kommit fram. När klienten senare pratade med hovrätten, kom det fram att de "inte hade fått" skrivelsen. Jag fick skicka om det på nytt - den här gången till avdelningens inkorg. Då "kom det fram".
 
Jag har förståelse för att de har mycket att göra och att inkommande handlingar kan missas - men sådana misstag från domstolens sida får inte förekomma! Det gäller att ha stenkoll på inkorgen. När jag hade praktik på åklagarkammaren hade jag själv emellanåt ansvar för kammarens inkorg, så jag vet vilket jobb det är.
 
Jag anser att om det har skickats ett autosvar om att mailet har mottagits, ska man inte behöva ringa och dubbelkolla. Autosvaret ska kunna vara ett kvitto på att det man har skickat in har mottagits. Därför ringer jag bara och dubbelkollar när det är extra viktiga handlingar eller tidsfrister. Fast jag antar att jag nog får börja med att ringa och dubbelkolla oftare - trots att jag själv många gånger har så pass mycket att göra att jag nästan går på knäna.


Dagens citat:

"Kärleken söker ingen anledning bortom sig själv och ingen frukt; den är sin egen frukt."
(Bernhard av Clairvaux)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Otillgänglig support

På byrån använder vi oss av virusskyddet F-secure och vid ett tillfälle i höstas blev det lite problem när vi skulle förnya vårt abonnemang, vilket innebar att jag behövde få tag i en support. Det uppstod dock några problem. För det första verkade det omöjligt att få tag i ett telefonnummer så att man kunde ringa F-secure och för det andra fanns det inte skymten av några kontaktuppgifter till någon svensk support. Jag testade i alla fall att skicka ett meddelande till den support jag fick tag i (osäkert till vilket land min frågan skickades), men jag gav inte upp där.
 
Jag kontaktade även Klarna (de som sköter fakturahanteringen) och förklarade mitt problem. Tjejen jag pratade med där tyckte att det var märkligt att jag inte kunde hitta några kontaktuppgifter till F-secures svenska support, för hon tyckte att det var bäst att jag vände mig dit eftersom hon dessvärre inte kunde hjälpa mig med mitt problem. Till min lättnad lyckades hon vaska fram ett telefonnummer som gick till F-secures kontor i Stockholm. Äntligen! Vid det laget hade jag suttit i flera timmar och försökt hitta kontaktuppgifter.
 
 
 
 
Är det verkligen så här det ska vara? Jag menar, jag kan förvisso tala viss engelska (jag kan åtminstone göra mig förstådd), men de personer som inte kan tala eller förstå engelska? Hur ska de göra om de behöver support? Jag föredrar företag som tydligt anger kontaktuppgifter till det säte de har i Sverige (om nu företaget skulle vara globalt och finnas lite här och var i världen). Fast antagligen är det för mycket begärt med tanke på hur allt mer globaliserade vi blir. Då antar jag att kundvänligheten och tillgängligheten får ta smällen. Undrar om det verkligen kan gynna ett företag i längden? Jag kommer i alla fall inte att använda F-secure för hemmabruk, det är ett som är säkert.


Dagens citat:

"För att veta vem du är, måste du först undersöka och veta vem du inte är."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Lyssna klart på vad någon säger tycks vara överskattat

Det är mänskligt att man irriterar sig över vissa saker här i livet. Bland annat kan jag irritera mig på att vissa personer inte lyssnar klart på det som man håller på att säga, utan istället avbryter en innan man knappt hunnit öppna munnen - därför att personen ifråga tror sig veta på förhand vad det är man ska säga.
 
För mig händer detta ofta med en viss person i min närhet. Det "roliga" är att personen dessutom alltid har fel i sina gissningar - vilket är nog det som irriterar mig mest. Det känns så himla respektlöst att göra på det sättet mot någon.
 
Vad tjänar man på att inte lyssna klart på det någon har att säga? Tror man att man vinner tid? Att man på något sätt lyckats genskjuta personen i tankarna? Det tar bara mer tid och energi att reda ut saker om den ena hela tiden blir avbruten. Dessutom är risken för missförstånd väldigt stor. Jag har lyckats bli utskälld för saker som jag varken gjort, sagt eller tänkt - bara för att personen trott att det är det jag ska berätta.
 
 
 
Till en början försökte jag att säga ifrån, men eftersom det bara blev värre och mer tjafs slutade jag. Fast det känns aldrig lockande att försöka prata med den här personen, i och med att jag vet att jag hela tiden kommer bli avbruten och missförstådd - innan jag ens hunnit säga det jag vill ha sagt. Det som bidrar till min irritation över situationen, är att personen ifråga skulle blivit vansinnig om jag gjort samma sak mot personen. Det skulle aldrig ha accepterats. Varför ska det då vara okej att göra så mot andra?
 
Visst händer det att jag kan avsluta någons mening ibland, men då är det med en person som jag känner väldigt väl och när personen själv tydligt visar att denne inte kommer på ordet/uttrycket som denne vill ha fram. Annars brukar jag alltid försöka låta personerna jag pratar med tala till punkt. Jag hoppas åtminstone att jag inte är en avbrytar-person. Det är inget som jag är medveten om i alla fall.
 
Har du varit med om samma sak?


Dagens citat:

"Det är inte alltid nödvändigt att vara stark, utan att känna sig stark."
(Jon Krakauer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag är förkrossad!

På grund av att jag inte har mått särskilt bra sedan någon gång i december, har jag inte heller kunnat gå på de pass som jag brukar. Nu börjar jag må bättre och därför tog jag mig till danspasset i onsdags. Jag kände att jag verkligen behövde röra på mig. Dock var det ingen zumba, utan det andra danspasset som kallas "Danzy". I praktiken är det som ett zumbapass, då den instruktören dels kör liknande rörelser som vi har på zumban, dels använder hon vissa låtar som vi har på zumban.
 
Hur som helst, på det passet var även vår zumbainstruktör med. Hon meddelade att nästa vecka kommer vårschemat att börja, men någon zumba den här terminen kommer det inte bli. Hon ska istället köra ett pass med step-up-bräda. Om det blir någon zumba nästa termin får vi se. Det beror på hur attraktivt det här nya passet blir.
 
...
 
 
 
När dessa ord nådde mina öron gick jag sönder inombords. Ingen zumba?! Men det är ju det pass som jag praktiskt taget levt för sedan januari 2015! Det var det passet som lockade mig till att börja träna hos Strandhälsan när älsklingen föreslog att vi skulle testa att bli gymmedlemmar. Det är det passet som i huvudsak har hjälpt till att jaga undan min depression. Och nu ska de inte ha kvar passet?! Är det ingen som tänker på lilla Jessica?!
 
Nåväl, jag får helt enkelt börja gå på Danzy-passen på torsdagar istället. Som jag nämnde ovan så är det ungefär som zumba. Kanske ger jag det nya passet en chans. Det beror lite på vilken tid det ska hållas och om det blir i Vesterhavshallen. Instruktören pratade om att hon vill få passet flyttat en kvart, men jag förstod aldrig om hon menade att det skulle börja 18.15 eller 18.45 istället för 18.30. För om det börjar 18.15, kommer jag ha svårt att hinna dit efter jobbet, i och med att jag - under förutsättning att tåget hem är i tid, vilket det sällan är nuförtiden - kommer hem runt 17.30. Aja, vi får se hur det blir. Jag får helt enkelt anpassa mig.


Dagens citat:

"Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar."
(Aristoteles)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ingen hänsyn till den offentliga försvararen

På sista tiden har min chef varit offentlig försvarare åt en del personer som blivit häktade. Från beslut om häktning har åklagaren vanligtvis (åtminstone i de mål där min chef är involverad) två veckor på sig att slutföra utredningen och inkomma med stämningsansökan. Det är sällan som den tiden hålls, vilket innebär att åklagaren får skriva till tingsrätten och begära ytterligare tid för att väcka åtal när tvåveckorsperioden börjar närma sig sitt slut. Denna begäran ska den offentliga försvararen yttra sig över innan tingsrätten fattar sitt beslut. För att den offentliga försvararen ska kunna avge ett yttrande, behöver denne prata igenom saken med sin klient först.
 
Visst låter det enkelt? Efter tre och ett halvt år som advokatsekreterare kan jag tala om att detta kan vara nog så komplicerat - framförallt om klienten inte talar svenska, vilket innebär att den offentliga försvararen behöver boka tolk för att kunna prata med sin klient. Det är i och för sig inte särskilt komplicerat. Att åklagare rent generellt inkommer sent med sin begäran om åtalsförlängning, är det som gör saker och ting komplicerade.
 
Jag kan ta verkliga exempel från vår byrå. Oftast får vi denna begäran om åtalsförlängning via tingsrätten runt kl. 15- eller 16-tiden dagen innan tingsrätten vill ha in yttrandet. Yttrandet vill de ha in senast kl. 11.00 (i bästa fall) dagen därpå. För det fall klienten talar svenska är detta inga problem. Då är det bara att så fort som möjligt ringa till häktet så att min chef och klienten får diskutera saken. Men om klienten inte gör det, betyder det att vi har några få timmar på oss att boka tolk. Har vi otur, går det inte att få tag på tolk med så kort varsel. Detta sade jag också till en domstolssekreterare i ett av min chefs tidigare ärenden, när jag ringde till tingsrätten för att fråga varför det var så viktigt att få in svaret just kl. 11.00. Domstolssekreteraren svarade att denne glömt att min chefs klient inte talade svenska och vi kom till slut överens om att yttrandet skulle vara inne kl. 13.00 eller 14.00 (minns inte det exakta klockslaget) istället.
 
 
 
 
Det värsta exemplet hände dagen innan nyårsafton förra året (2016). Kl. 11.00 den dagen skulle åtal vara väckt i ett ärende där chefens klient sitter häktad och vi hade fortfarande inte fått någon begäran om åtalsförlängning när dagen innan nyårsafton kom. Att jag tyckte att det var märkligt, berodde främst på att sedan klienten häktats två veckor tidigare, hade inget polisförhör hållits - vilket alltid görs. Åtminstone vid ett tillfälle innan stämningsansökan ges in. Runt kl. 08.00 den morgonen ringde jag därför tingsrätten för att höra om det kanske var så att åklagaren faktiskt begärt förlängning och att tingsrätten skickat iväg begäran till oss, men att tekniken strulat (så som den ibland gör) så att vi inte hade fått mailet? Nix, enligt domstolssekreteraren hade ingen begäran inkommit från åklagaren. Konfunderad avslutade jag samtalet. Visst har åklagarna på sista tiden haft en tendens att ge in begäran sent. men så här sent ..?
 
Kl. 08.50 kom åklagarens begäran om åtalsförlängning och senast kl. 11.00 ville tingsrätten ha ett yttrande. Och kan du tänka dig - den här klienten kan inte ett ord svenska (såvitt jag vet). Jippi!
 
Som tur var hade min chef redan pratat med klienten om en eventuell åtalsförlängning, så vi visste vilken inställning vi skulle redovisa till tingsrätten. Men hur hade det blivit om min chef inte hade pratat med klienten om detta? Och just den veckan var min chef dessutom på utlandssemester.
 
Jag är minst sagt trött på det här beteendet och den stress det medför.


Dagens citat:

"Av allt det underbara hos människan, så är den härligaste egenskapen möjligheten att förändra oss själva."
(Eknath Easwaran)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Är det möjligt med för mycket hänsyn?

Så långt det är möjligt, brukar jag alltid försöka visa andra hänsyn. Men när blir det för mycket? När förvandlas hänsynstagandet till en form av misshandel på sig själv? Ett naggande på det egna jaget och självbilden? Vart går gränsen för när man istället börjar tänka att ens egna känslor och tankar inte är värda lika mycket som alla andras? När börjar omgivningen förvänta sig att det faktiskt är så?
 
Jag har en person i min närhet som genom åren rätt ofta krävt att jag gömmer undan min egen glädje och låtsas som ingenting, bara för att personen ifråga blir ledsen i dessa olika sammanhang. Och då får jag naturligtvis inte nämna något alls om saken - även om jag har all rätt att vara glad. Ett exempel var när jag skulle ta studenten. Till en början var jag glad och förväntansfull, men ganska snart gjorde den här personen det klart för mig att jag inte alls fick prata om den kommande studenten i personens närhet, eftersom tanken på studenten gjorde personen ledsen.
 
 
 
 
Gång på gång har jag funnit mig i detta, men nu börjar jag bli trött på det. Varför skulle min glädje och lycka inte vara accepterad? Varför måste just jag lägga band på mig?
 
Naturligtvis förstår jag att vissa situationer har varit eller är känsliga ämnen för den här personen och givetvis vill jag inte vara den som strör salt i såren. Men varför kan inte den här personen ta hänsyn till mig någon gång och vara glad för min skull? Varför måste alltid jag finna mig i att vara den som tar ett stort kliv tillbaka och gömmer undan mina känslor?
 
Hänsyn i all ära, men någonstans måste det väl ändå gå en gräns för när man visar för mycket hänsyn? Ibland är det befogat att tänka lite på sig själv. Frågan är bara var den gränsen går. För min del känns det vid det här laget som att jag passerade den gränsen för länge sedan. Eller så är jag bara gnällig. Det är också en möjlighet.


Dagens citat:

"Vi borde öppna våra ögon på morgonen och säga till den nya dagen: 'Överraska mig!' "
(David Steindl-Rast)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Första bästa?

När vi hade flyttat in i lägenheten i Falkenberg, berättade jag ju om hur rent vårt sophus är. Jag har aldrig tidigare varit med om något renare sophus än detta. Skönt att alla hyresgäster där vi bor sköter det. Jag minns sophuset i Getinge. Usch! Jag klarade knappt av att gå in där - så mycket luktade det och det var dessutom överfullt av sopor på golvet.
 
Sophuset i Falkenberg.
 
Dock är det en sak som jag inte riktigt förstår med våra grannar. I sophuset finns en tunna för varje sopsort, bortsett från hushållsavfallet resp. matavfallet. Dessa sopor har två tunnor var. Mer än en gång har jag märkt att exempelvis den tunna som är avsedd för hushållssopor och som står närmast dörren till sophuset, ganska ofta är överfull. Så pass full att locket inte går att stänga. Fast i tunnan intill brukar det finnas gott om plats för ytterligare sopor.
 
Vad är det som gör att våra grannar struntar i den halvfulla tunnan och istället fortsätter att fulla den överfulla tunnan? Jag menar, de står ju precis bredvid varandra, så det är knappast tal om att man måste gå långt för att komma åt tunna nummer två.
 
Kanske är det bara jag som reagerar över sådana här detaljer.


Dagens citat:

"När ditt hjärta är öppet och dina gärningar kärleksfulla, drar du till dig andras kärlek också."
(Nicklas Amran)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland måste man säga ifrån

Jag vet att det här inte var särskilt professionellt och det är inte heller ett av mina stoltaste ögonblick. Men jag fick helt enkelt nog.
 
Vissa klienter tycker man mer om än andra. Så är det bara. Min chef har en återkommande klient i tjugoårsåldern som hon brukar vara offentlig försvarare för. Personen verkar inte fatta vad det är personen håller på med eller att det personen gör är fel. Hittills har det mest varit småbrott, men personens inställning skrämmer mig - att det inte är något fel i det personen gör och att det är alla andra det är fel på - och tyvärr tror jag att detta är en person som i framtiden kommer syssla  tyngre kriminella saker än snatterier och våldsamt motstånd m.m..
 
Hur som helst, jag ringde klienten för att tala om att polisen hade lagt ned förundersökningen rörande ena brottsmisstanken (det fanns tre brottsmisstankar kvar), men att tingsrätten inte ansåg att det längre var motiverat att klienten skulle ha en offentlig försvarare med tanke på vilka brottsmisstankar som var kvar och att min chef därför hade blivit entledigad från sitt uppdrag. Jag hann säga det om nedläggningen, men blev sedan avbruten hela tiden av klienten. Jag bad klienten - vänligt, men bestämt - att lugna sig och lyssna färdigt på mig. Det lovade klienten att göra. Dock hölls det löftet i en sekund eller så, för när jag började prata igen, blev jag på nytt avbruten. Jag bad klienten återigen - fortfarande vänligt, men bestämt - att  lyssna färdigt på mig. Det skulle klienten göra, men avbröt mig igen. Och igen. Och igen.
 
 
 
Så höll det på en stund och jag fick till sist nog. Jag höjde därför rösten och sade till på skarpen - nu var jag inte längre vänlig - att klienten skulle vara tyst och lyssna på det jag hade att säga. Klienten tyckte att jag skulle sluta skrika, men lät mig prata klart i alla fall. Äntligen! Vi avslutade sedan samtalet och innan vi lade på, bad klienten mig om ursäkt. Dock tror jag inte att klienten förstod varför denne bad om ursäkt. Det lät mer som att det var ett inlärt beteende.
 
Jag är förvisso "bara" sekreterare, men jag har fått nog av att vissa klienter tror att de kan behandla mig hur som helst. Nu får det räcka! En liten tröst är i alla fall att det finns de som betett sig värre mot klienter än mitt lilla utbrott. Alltid en liten tröst.


Dagens citat:

"Var stolt över den du är och skäms inte för hur någon annan ser på dig."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Yngre" innebär inte per automatik att man är ett barn

Kanske är det enbart jag som "utsätts" för det här, men när jag är i kontakt med personer som är äldre än mig - och då menar jag att dessa personer är mer än tio år äldre än mig - har de en tendens att tala till mig som om jag vore ett barn. Vad är grejen med det?
 
Visst, jag är yngre och hade många gånger kunnat vara deras dotter. Fast det innebär inte att jag automatiskt faktiskt är ett barn. Jag är trots allt 27 år. Okej, det händer att jag kan bete mig lite barnsligt åt, men det brukar jag aldrig göra i de här sammanhangen. De äldre bemöter mig på det här sättet ändå.
 
Är det jag som utstrålar något särskilt? Står det skrivet i pannan på mig att jag mentalt är ett barn, trots att jag utseendemässigt är en vuxen? Eller är det bara de äldre som har problem med att bemöta någon som är så pass mycket yngre än dem?
 
Drottninggatan i Stockholm.
 
Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag är trött på det. När är man tillräckligt vuxen för att ha rätt att bli behandlad som en vuxen? Jag gör vad jag själv kan för att bli betraktad som vuxen, men i de här sammanhangen verkar det inte spela någon roll. Då tycks enbart åldersskillnaden ge de äldre rätt att bemöta mig som om jag vore ett barn.
 
Kanske borde jag sätta ned foten - utan att för den sakens skull vara ohövlig mot de äldre. Jag är trots allt uppfostrad med att visa äldre respekt och bemöta äldre respektfullt. Jag borde nog försöka träna på det där och sluta med att alltid svälja allt. Jag måste lära mig att göra mig förtjänt av titeln "vuxen".
 
Har du samma problem, eller är jag ensam om det här?


Dagens citat:

"Bättre ett ärligt nej än ett falskt ja."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag + nagellack = inte sant

Jag gillar att ha nagellack. De gångerna som jag har det brukar jag känna mig lite finare och hemma i badrumsskåpet står en uppsjö av olika nagellack. Dock är det alltför sällan som jag har tiden (och orken) att måla mina naglar och de gånger då jag ändå tar mig tid att göra det varar inte länge.
 
Ett fint ljusblått nagellack.
 
 
Jag vet inte vad jag gör för fel. Kanske är jag bara för dålig för att ha nagellack, men oavsett hur jag gör och oavsett om jag har ett skyddande lack över eller ej, slits nagellacket bort väldigt snabbt från mina naglar. Har jag tur, är naglarna fina i några timmar. Sedan börjar flaga för flaga att lossna.
 
Vad är hemligheten? Hur kan andra kvinnor ha målade och fina naglar så där länge som de har? Vad gör jag för fel?!
 
Kanske är det inte meningen att jag ska ha nagellack. :-( Kanske är det meningen att mina naglar ska vara dömda till att vara omålade. Nåväl, oavsett vilket har jag en massa olika lack hemma som behöver användas. Och ju fortare det slits bort, desto större anledning har jag att byta till nästa, inte sant? ;-)


Dagens citat:

"Ja, visst kan det tänkas en bättre värld, men denna är den som finns."
(Artur Lundkvist)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att sova kräver mer än att enbart sova

Jag brukar inte uttala mig särskilt mycket i den våldtäktsdebatt som pågått under en tid. Det händer en och annan gång, men oftast försöker jag att hålla mig neutral. Visst håller jag med om att lagen kring våldtäkt behöver göras om en del och nu verkar det som om ett relativt rimligt förslag på förändring har lagts fram.
 
Vad jag däremot inte gör, är att hålla med de som anser att domstolarna borde se mer mellan fingrarna och inte hålla så hårt vid bevisning. Bara för att en åklagare påstår att någon har begått en våldtäkt, innebär det inte per automatik att personen faktiskt gjort det. Det finns trots allt de kvinnor som faktiskt ljuger om att de blivit våldtagna. Jag tycker att det är bra att vi har högt ställda krav när det kommer till bevisning. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är bättre att en och annan oskyldig döms, bara för att kunna lagföra fler som begår brott. Att döma en oskyldig är aldrig okej. Oavsett vad det gäller.
 
Vad jag dock reagerade över för ett tag sedan, var det här inlägget på Twitter:
 
 
...
 
Ursäkta?!  Givetvis var jag tvungen att klicka mig in på själva artikeln och läsa vidare och då framgick detta:
 
 
 
Det här känns bara löjligt. Hur tusan ska någon - oavsett könstillhörighet - kunna signalera att man sover NÄR man faktiskt sover?! Visst finns det de som pratar i sömnen (det gjorde jag själv under många år och jag hade även ovanan att traska omkring i sömnen. En gång tog jag mig ända ut i trappuppgången, innan min pappa lyckades få stopp på mig), men då säger man knappast något vettigt. Och med tanke på att kvinnan sov, hur ska hon kunna redogöra för hur mannen betett sig som bevisar att han förstått att hon sovit? HON SOV JU!
 
Jag har inte läst själva domen, så jag uttalar mig alltså inte om huruvida jag anser att det var riktigt eller ej att han friades. Jag reagerar bara över resonemanget som hovrätten tycks ha haft. Hur tycker de att man ska signalera att man sover? Brukar de själva göra det? Och hur mycket uppfattar de själva av omgivningen när de sover? Hade det varit första april, skulle jag ha trott att hela artikeln var ett aprilskämt - för jag har fortfarande svårt att ta till mig att någon vettig människa resonerar på det här sättet.
 
Har du några egna tankar och funderingar kring detta?


Dagens citat:

"När det blir stilla omkring dig och du stannar i skräck, ser att arbetet blivit en flykt undan ångest och bort från ansvar, altruismen en nödtorftigt maskerad masochism, känner igen stäppvargens skadeglada, grymma hjärtelag – döva dig då inte genom att åter söka jäktet. Utan håll fast bilden tills du nått dess botten."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den opålitliga sekreteraren?

Över lag skulle jag vilja påstå att jag har relativt bra relation med min chefs klienter. En del skojar, medan andra pratar förtroligt med mig. Fast sedan finns det de klienter som inte tycks lita på mig och som enbart vill prata med min chef när de ringer till kontoret. Varje gång de ringer brukar de behandla mig som någon okänd - trots att vi oftast pratat en hel del i telefon och kanske även träffats några gånger.
 
Nu vet jag inte hur det är på större byråer, men på sådana små som den jag jobbar på - där det jobbar en advokat och en sekreterare - känner sekreteraren till saker och ting i ärendena. Att lämna ett meddelande till sekreteraren - mer än att enbart säga att advokaten ska ringa klienten - är med andra ord inte farligt. På byrån där jag jobbar, är det just nu nästan bättre att säga det man vill till mig, så att jag kan vidarebefordra det till min chef i och med att hon har väldigt mycket att göra för tillfället. Hon är knappt på kontoret, utan är nästan dagligen i någon domstol och har förhandling.
 
 
 
Av någon anledning tycks vissa klienter anse mig som en slags utomstående och vägrar meddela mig vad de vill prata med min chef om. Detta brukar leda till att min chef blir sur på mig - framförallt om det visar sig att klienten ville prata om något som jag lika gärna hade kunnat ta hand om. Men vad finns det som jag kan göra? Jag kan knappast tvinga dem att prata med mig.
 
Mitt tips till dig - om du någon gång kommer ha behov av advokathjälp - är därför att lita på sekreteraren. Oftast är det sekreteraren som har bäst koll på saker och ting, bortsett från rent juridiska råd. Då är det bättre att prata direkt med advokaten, fast det är något som sekreteraren själv kan avgöra och kommer i så fall att säga det till dig.


Dagens citat:

"När du känner ditt sanna jag, då har du inga problem."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

De skumma Twitter-människorna

Är folk på nätet i allmänhet knäppa? På Twitter finns det i alla fall en hel drös med människor som verkar vara tappade bakom en vagn eller något. Åtminstone om man klickar sig in till kändisars inlägg. Eller så är det bara skådespelaren Ryan Reynolds som har maximal otur att råka ut för dessa nissar. Se nedanstående exempel:
 
 
Ska detta vara roligt? Jag skrattar i alla fall inte, utan tycker mest synd om Ryan Reynolds. Vad är det som driver folk till att skriva sådana här saker? Jag förstår verkligen inte!
 
Återigen vill jag slå ett slag för det här med att tänka hur man själv skulle ha reagerat om man fått exakt samma meddelande. Jag tror nämligen att om rollerna hade varit omvända, skulle detta inte vara lika roligt. Varför ska kändisar behöva tåla detta?!
 
Jag blir så himla ledsen av att folk tycks tro att man kan bete sig hur som helst på nätet. Som om internetbeteende inte kan såra lika mycket som öga-mot-öga-beteende. Är folk verkligen så pass dumma att de tror det?! Eller gör de sig bara till?
 


Dagens citat:

"Jag vill bli den bästa versionen i världen av mig själv."
(Stina Nilsson)


Ha det så bra!
Skumma kramar
Jessie

Hets kan se ut på olika sätt

För ett bra tag sedan såg jag det här inlägget på Twitter:
 
 
 
Jag läste aldrig artikeln, men min spontana tanke var "Jaha? Än sen?" För min del hade räckt att få veta att det är en tioårig pojke som är först ut med att recensera den nya Harry Potter-boken. Varför är det viktigt att poängtera att han läste ut den på 59 minuter? Visst, pojken är kanske stolt över det, men sedan när blev bokläsning en tävling? Spelar det någon roll hur snabbt om man läser en bok? Är inte det viktigaste att man faktiskt läser och tillgodogör sig innehållet?
 
Jag vet, antagligen gör jag en höna av en fjäder. Fast jag kan inte rå för att jag blir irriterad över att det anses viktigt att poängtera hur snabbt pojken läste klart boken. För mig känns det som om DN på något sätt säger "Oj, en tioåring klarade av att läsa den på 59 minuter - gör du?" Alla läser olika snabbt. Exempelvis läser jag mycket långsammare än älsklingen och om det är engelska texter behöver jag ytterligare en stund på mig för att vara säker på att jag tagit till mig innehållet. Jag skulle inte klara av att läsa Harry Potter-boken på 59 minuter. Så nej, jag - som är 27 år - slår inte den här tioåringen i snabbläsning. Dock spelar det ingen roll för mig. Jag tar den tid jag behöver för att läsa de böcker jag vill läsa. Fast jag kan tänka mig att det finns de som kan börja jämföra sig med den här tioåringen och känna sig dåliga då de kanske inte själva klarar av att läsa ut boken på knappt en timme. Jag skulle antagligen ha gjort det i den åldern. När jag var i 12-årsåldern kände jag något liknande när jag upptäckte en bok på skolbiblioteket som hade skrivits av just en 12-åring. Men givetvis kan det enbart vara jag som är extra känslig och jämt och ständigt jämför mig med andra. Vad vet jag.
 
Vad är det då jag vill ha sagt? Visst är det kul för den här killen att han lyckades läsa ut boken så snabbt - det är kanske första gången han åstadkommer något sådant. Fast vad är det DN egentligen vill ha sagt med att poängtera hur lång (eller snarare kort?) tid det tog för honom att läsa boken? Är boken för dåligt skriven och att det är därför en tioåring kan läsa den så snabbt? Är 59 minuter ett mått på någon form av begåvning eller duglighet och om man inte klarar av att läsa boken på så kort tid - är man i så fall dålig? Skulle de ha skrivit ut tiden om en vuxen läst ut den på tio minuter? Om en tioåring läst ut den på sju dagar?
 
Vissa fakta är viktiga att ha med. Andra kan vara mindre viktiga och kanske passa bättre som någon form av kuriosa.
 
Dina tankar?


Dagens citat:

"Klargör ditt sinne, rena ditt hjärta, helga ditt liv – det är det snabbaste sättet att förändra världen."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!