Jessicas grotta

Vem kan man lita på?

Jag har alltid hållit ärlighet och öppenhet högt i mitt liv och i olika relationer. Thomas Bodström sade i ett Dilemma-avsnitt att man behöver inte säga allt som är sant, men det man säger ska vara sant. Det håller jag till fullo med om, vilket människor i min omgivning inte tycks göra.
 
Länge litade jag på de närmaste i min omgivning. Sedan har det visat sig att en efter en (dock inte alla, men de flesta) på ett eller annat sätt ljugit för mig - vissa oftare än andra. Samtidigt säger de att jag vet att jag kan lita på dem. Fast hur ska jag kunna veta det?! Hur ska jag kunna veta att de just den här gången talar sanning? Om de har ljugit en gång, hur ska jag då kunna lita på att de inte gör det igen (när det passar deras syften)?
 
 
Värst är nog när vissa inte själva är medvetna om att de sagt en sak ena gången, men i nästa sekund påstår de något annat - och tror att det är det de har sagt tidigare. Ibland möts jag enbart av tystnad när jag väljer att konfrontera vissa med deras lögner. Eller så får jag en i efterhand konstruerad förklaring. Andra gånger får jag förklarat att det inte alls är en lögn. Uppenbarligen har vi olika definitioner av vad lögner är.
 
Nu har det gått så långt att jag själv har börjat fundera på vad det är för vits med att jag själv fortsätter vara ärlig, när nästan ingen annan är det? Varför ska jag blotta mig, när andra matar mig med lögner? Kanske är det så man ska göra nuförtiden - ljuga för sina närmaste? Vad vet jag ..?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ljuga för sina närmaste, lögner;

De farliga häftklamrarna...

Mitt förhållande till häftklamrar har varierat genom åren. På hyresnämnden avskydde jag dem, på grund av att det var jobbigt att behöva pilla bort varje liten häftklammer varje gång man skulle kopiera upp handlingar - vilket skedde ofta och ofta var det också fråga om en mängd handlingar som skulle kopieras vid kopieringstillfället. Ena kollegan brukade skratta åt mig när jag stod vid kopiatorn och svor över alla dessa häftklamrar.
 
När jag sedan började jobba på advokatbyrån förändrades min syn på dessa små ting. Från den stund jag blev advokatsekreterare, började jag gilla häftklamrar. Gem är bara jobbigt (utom i vissa fall) - handlingar fastnar i varandra, gem kommer bort så att handlingarna ligger huller om buller etc. Med häftklamrar däremot kan man ha ordning och reda. Jag gillar ordning och reda.
 

Just den lilla detaljen tycks inte min vikarie ha lagt särskilt stor vikt. Nu när jag behöver gå igenom en mängd ärenden som hon har haft att göra med, börjar jag nästan tro att hon var rädd för häftklamrar? Det finns knappt en klammer så långt ögat kan nå. Antingen ligger alla papper lösa (oavsett om dokumentet består av två eller tjugo sidor) eller så finns det gem - massor av gem. Och eftersom inga handlingar ligger i rätt ordning, blir det ganska förvirrande för mig att hitta sidan fem av tio, men inte resterande nio sidor.
 
Den lille häftapparaten må ha haft semester under min ledighet, men nu får den minsann jobba för glatta livet. Tur att den inte kan prata, för då skulle den säkert muttrat något om fackliga rättigheter och gud vet vad ...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: häftklamrar;

Dag 25: Någon som fascinerar dig och varför [30 dagar]

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva här. Jag har funderat väldigt mycket (snart börjar väl folk runtomkring klaga på att det luktar bränt), men kan inte komma på någon som fascinerar mig just nu. Inte på något positivt sätt i alla fall.

Därför tänkte jag ta ett drag hos vissa personer som fascinerar mig, nämligen det här med att inte kunna stå för det man gjort - allra helst när det blir fel.



Jag vet att det aldrig är kul att göra fel och allra minst behöva erkänna det för andra. När jag gör  misstag, brukar jag i första hand försöka se om det går att lösa på ett smidigt sätt. Ifall det inte går, då brukar jag erkänna mig besegrad och stå för det jag gjort.

Hur är det möjligt att vuxna människor låtsas som ingenting, gömmer undan och till och med ljuger när de blir påkomna? Det är ju så barn gör. Som vuxen borde man veta bättre. Kan det bero på att man är konflikträdd eller beror det möjligtvis på annat?

Ha det så bra 
Kramar 
Jessie 

Taggar: någon som fascinerar mig;