Jessicas grotta

Otrevlig överraskning

Tösen fick en otroligt söt nattlampa i form av en uggla  i julklapp av sin kusin. Jag försökte tända den på julafton, men den verkade inte fungera. Jag tänkte att det kanske inte fanns några batterier i.

Strax efter nyår bestämde vi oss för att fixa i ordning lampan och när älsklingen öppnade batteriluckan fick vi följande överraskning;





Batterierna hade tydligen läckt, men det ser ut som om de har möglat. Syrran har därför skickat upp kvittot, så jag ska in till butiken på fredag när jag ändå ska till Varberg för att jobba en stund. Förhoppningsvis kan jag byta till en ny lampa, för den här vill jag verkligen inte att tösen ska ha. Jag berättar efter fredag hur det gick.

Ha det så bra 
Kramar 
Jessie 
Taggar: möglande batterier;

Två i en relation

Jag har en relation med en närstående som har gått upp och ned genom åren. Mest ned. Det började när jag flyttade ifrån Malmö 2009, men i somras/höstas började vi äntligen få en bra relation igen. Fast då uppstod en annan fnurra på tråden och vid något tillfälle då vi försökte prata ut om det, antydde personen att vår relation blev sämre på grund av att jag flyttade, eftersom personen inte längre kunde träffa mig.

Ja, jag tog åt mig av detta, trots att jag innerst inne vet att det faktiskt inte enbart är mitt fel. Att påstå att min flytt upp till Mälardalen innebar att vi inte längre kunde träffas är ren lögn. Vi lever i ett modernt samhälle med bra kommunikationsmöjligheter. När jag nämnde att flytten enbart inneburit att jag befann mig en tågresa bort, fick jag till svar att personen tycker att det är tråkigt att åka tåg så långt. Fast samtidigt förutsatte personen att jag skulle åka denna sträcka fram och tillbaka och klagade på att jag hälsade på alltför sällan när jag åkte ned en helg i månaden under en period.



Nej, jag är inte perfekt och menar att jag inte har någon skuld i att vår relation försämrades genom åren. Däremot gjorde jag vad jag kunde för att hålla relationen vid liv. Jag har hälsat på, skickat sms, ringt etc. Nästan alla kontaktförsök har skett på mitt initiativ, vilket jag också påpekat flera gånger och insikten om detta har ofta fått mig att bli ledsen. Det var först under slutet av 2017 som personen började ta egna initiativ till kontakt.

Min frisör sade vid något tillfälle (minns faktiskt inte vad det var vi pratade om) något i stil med att det inte gör något om enbart en i en relation vårdar relationen - det viktigaste är att någon gör det. Tyvärr håller jag inte med. Jag tolkar det som ointresse från den andra personen om den aldrig tar initiativ till kontakt eller vill hälsa på. Jag känner det snarare som att jag tränger mig på någon om det bara är jag som kontaktar den andre. Och tränga mig på vill jag inte göra.



Visst, jag flyttade rätt långt. Men det var för att flytta ihop med älsklingen och se om det skulle funka för oss att bo ihop. Två år senare gifte vi oss. Jag flyttade inte den sträckan för skoj skull eller för att komma bort från alla och jag flyttade definitivt inte till andra sidan jorden.

Vad jag vill ha sagt är helt enkelt att om man vill ha kvar en relation, är det viktigt att båda (eller hur många man nu än är i den) vårdar den minst lika mycket. Man kan inte lägga allt ansvar på endast den ena, lika lite som att man kan skylla alla fel och problem på enbart en i relationen. I mina ögon har båda lika stort ansvar för att få det att funka.

När det gäller just den här relationen har jag sedan 2009 kämpat, tagit på mig skulden för saker och ting samt gjort vad jag kunnat för att försöka hålla vår relation vid liv. Nu tror jag inte att jag orkar det längre. Tyvärr. 


Ha det så bra
Kramar
Jessie 

Jag visste det!

Visst är det härligt när man har rätt och får säga "Jag sade ju det!"? Tja, nu kan jag verkligen säga JAG SADE JU DET!
 
Nu undrar du kanske vad jag dillar om. I alla år har jag varit anti Facebook, fast nyligen bestämde jag mig för att kapitulera och skapa ett konto för att kunna vara delaktig i vissa grupper där som jag annars inte får tillgång till. Och visst, till en början gick det bra. Dagen efter att jag hade skaffat kontot, fick jag gör en mindre bekräftelse på att jag är jag. Ingen stor grej. Dock var det slut på det "roliga" igår.
 
 
 
 
När jag skulle använda appen i telefonen kom det upp ett slags felmeddelande som sade att jag blivit utloggad eftersom jag var tvungen att bekräfta mitt namn i och med att någon anmält att mitt namn strider mot deras communityregler. För att bekräfta mitt namn måste jag skicka in något dokument som styrker att jag heter som jag gör. Därför skickade jag in en maskad bild på mitt körkort där mitt namn och min bild framgick. Fast så enkelt skulle det visa sig att det inte är...
 
I morse fick jag ett mail om att jag måste bekräfta mitt namn. Jag svarade på det och skrev att jag i och för sig redan skickat in en bild på mitt körkort, men att jag samtidigt inte kunde förstå hur mitt namn strider mot deras regler. Någon stund senare fick jag ett "svar" där de skrev vilka dokument som jag måste skicka in för att bekräfta mitt namn. Jag har därför under eftermiddagen skickat in bilden på mitt maskade körkort samt registerutdrag från Skatteverket som jag fick i somras i samband med att jag beviljades att få omvandla mitt mellannamn och efternamn till ett dubbelt efternamn. Om det fortfarande inte godkänns av Facebook, kommer jag strunta i allt. Så viktigt var det inte att ha ett Facebook-konto.
 
Jag har hela tiden sagt att Facebook är roten till all ondska (jämte SJ). Nu har jag fått det bekräftat. Vad jag inte förstår är varför någon skulle anmäla mitt namn på det här sättet. Jag har vissa teorier om vilka det kan tänkas vara och att någon av dessa gör det för att jäklas med mig. Men jag hoppas att jag har fel. För de här personerna bör väl ändå ha mer att göra i sina liv än att agera så här?
 
Vi får se hur det hela utvecklar sig.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: Facebook, bekräfta mitt namn på Facebook;