Jessicas grotta

Jag har mindre än en månad kvar av utbildningen (examen tas den 15 juni i år), men det är långt ifrån en smidig månad. Kvar har jag tre tentor i (för mig) rätt tunga ämnen, nämligen ekonomi och juridisk engelska. Dessutom ska jag hålla en presentation om mitt examensarbete inför min klass och Paralegal 6 (det vill säga de som började på utbildningen året efter oss, så nu går de sin andra termin). Just nu gör jag knappt något annat än att plugga under mina lektionsfria dagar. Hinner knappt andas. Tur att älsklingen är förstående.

Stressen och paniken ligger strax under ytan och väntar på att få gripa tag i mig. Skaka om mig ordentligt. För att underlätta en smula för mig själv, har jag intalat mig att det är okej om jag "bara" får godkänt i de här sista kurserna (jag har nämligen alltid varit högpresterande och i grundskolan och på gymnasiet innebar godkänt ett nederlag för mig). Så länge jag inte blir underkänd är det helt okej. Men det hindrar ändå inte min hjärna från att balansera på gränsen till galenskap.


Efter att ha suttit en stund ena dagen och försökt plugga till ekonomitentan kände jag att jag inte klarade av det mer. Jag fick ingen luft. Min hjärna snurrade på högvarv och visste inte vart den skulle göra av sig själv. För att inte bli tokig eller låta ångesten svämma över mig, satt jag och tittade på tv en stund. Efter det pluggade jag engelska och det kändes lite bättre.

Trots att man är mitt uppe i tentahysteri behöver man pauser emellanåt för att fungera. Om man inte tillåter sig att koppla av, skadar man bara sig själv - vilket jag gjorde inför min första salstenta på universitetet (något som jag har berättat om tidigare). Jag pluggade så hårt och var så stressad att jag höll på att bli deprimerad. Man kan säga att jag hamnade i ett svart hål - något som fick mig att må otroligt dåligt. Korta pauser räcker. Någon gång på gymnasiet (kan tänkas att det var i trean?) läste jag en artikel i Metro som handlade om hur man pluggar mest effektivt. Det man ska göra är att göra någon form av planering eller schema där man bestämmer att man ska läsa ett visst antal sidor eller kapitel, eller plugga i X antal minuter, för att sedan få ta paus i exempelvis en kvart eller en halvtimme. Därefter pluggar man lite till för att sedan ta en ny rast, och så vidare. Ända sedan jag läste den här artikeln har jag försökt att lägga upp mitt pluggande på det här sättet (nåja, bortsett från första salstentan) och det fungerar faktiskt! Jag mår bättre av det här sättet att plugga.


Det får därför bli mitt tips till dig om du är student och ännu inte insett att det är tillåtet att ta pauser i tentaplugg (bara tanken känns svår att greppa!). Pauser där man gör något helt annat. Något som man mår bra av. Man behöver det även om man är student.

Och bortsett från mina pauser går jag runt och upprepar det här i huvudet som ett mantra: Bara tre veckor kvar. Bara tre veckor kvar. Bara tre veckor kvar ...

Jag vet i ärlighetens namn inte vad det är för fel på mig! Jag menar, hur är det ens möjligt?!

Hej, jag heter Jessica och är en notorisk strumpbyxemördare. I alla fall strumpbyxor av nylon. Som jag har ihjäl alltså. Tro inte att jag springer runt och mördar folk med hjälp av strumpbyxor, även om mina grannar nedanför frestar mig ...


Saken är den att jag jämt och ständigt har sönder strumpbyxor. Ett strålande exempel är när jag senast var nere i Malmö för att fira bästa kompisens födelsedag. Eftersom jag behövde ett par hela strumpbyxor, köpte jag ett par samma dag som jag skulle på festen. Dock hade jag inte haft dem på mig särskilt många timmar innan de redan var trasiga.

Ett i-landsproblem av stora mått - jag vet! Men är det bara jag som har det här problemet? Inte för att det skulle förbättra situationen, men om jag fick veta att jag inte är ensam skulle det i varje fall vara en liten tröst.

Jag börjar inse att det kanske inte är menat att jag ska bära kläder. Kanske dags att bli nudist och börja springa runt naken?

Till mitt examensarbete tänkte jag att det kunde vara bra med lite statistik. I och för sig fanns det statistik i SOU 2009:61, men jag inbillade mig att det skulle kännas bättre om jag tog statistiken direkt från källan så att säga, nämligen från SCB (Statistiska CentralByrån).


Sagt och gjort, jag klickade mig till deras hemsida och började leta efter statistik. Dock var det lättare sagt (och tänkt) än gjort. Det var svårt att hitta statistik över huvudtaget och allra helst den statistik som jag var ute efter. Fast jag lyckades nosa upp deras namnstatistik där man kan söka efter namn och se hur (o)vanligt det är. Nyfiken som jag är var jag givetvis tvungen att söka på mina efternamn. Älsklingens efternamn (tillika det efternamn som jag pillade ned mellan mitt eget för- och efternamn) används av hela 11 182 stycken, medan det efternamn som jag växte upp med används av 30 stycken. Lite skillnad. Hur som helst, det var i alla fall svårt för mig att hitta den statistik som jag var ute efter, men jag är ju inte särskilt teknisk av mig. Å andra sidan tror jag knappast att jag är ensam om det och med tanke på det (att det säkert finns fler som tycker att deras hemsida är en riktig djungel) hade jag önskat mig att sidan var mer användarvänlig. Eller så får jag lära mig att hitta där. Det sistnämnda är förmodligen det lättaste alternativet.

Vid något tillfälle, inte alltför länge sedan, hörde jag på någon radiokanal där Alex Schulman var gäst. Jag har aldrig klarat av den människan och det han sade i radioprogrammet gjorde att jag tycker ännu sämre om honom.

De pratade om Bruce Springsteen och att han är rätt populär här i Sverige. Då vräker pajasen ur sig att det är bara här som Springsteen är omtyckt därför att vi svenskar ännu inte fattat att resten av världen inte tycker samma sak. Jag minns inte exakt hur Schulman formulerade sig, men förbannad blev jag i alla fall. Kontentan var att då Springsteen inte är populär runt om i världen, är det inte värt att lyssna på hans musik.


Är det en dålig sak att vi svenskar tycker om en artist trots att övriga världen inte är intresserade av densamme? Menar verkligen Schulman att vår musiksmak inte duger ifall den inte överensstämmer med övriga världen? Jag anser att man får tycka om precis vad man vill, när man vill. Vad andra länder (eller andra människor för den delen) tycker är inte något måttband som vi måste följa. Musiken är densamma oavsett vilket. Det är väl ändå tur att alla tycker olika?

Schulman får, precis som alla andra, tycka vad han vill. Men att i media mena att svenska folket är dumma i huvudet som inte tycker som alla andra, är osmakligt.

Under praktiken på åklagarkammaren har jag fått lära mig ett och annat. Framför allt att polisens arbete (i polisledda ärenden) många gånger är bristfällig och det värsta är nog att de inte alltid inser det.

Det är faktiskt skrämmande. Visserligen kan åklagaren skicka tillbaka utredningen för komplettering, men ibland kan ärenden komma att skrivas av på grund av detta. För att inte tala om allt extraarbete som åklagaren får lägga ned. Vissa gånger blir de misstänkta inte delgivna rätt brottsmisstankar och andra gånger kan det vara att polisen inte utreder ordentligt vad som är stöldgods och vad som är köpt (för att nämna något). Jag kan ta ett litet mer konkret exempel (så långt som förundersökningssekretessen tillåter i alla fall). Jag fick i uppgift av en pensionerad åklagare på kammaren (han jobbar extra för att hjälpa till då det är högt tryck på kammarens åklagare) att titta på ett ärende. Dock var den utredningen (som var polisledd) så bristfällig att åklagaren fick skicka tillbaka den för komplettering. Men polisen förstod inte vad som var fel, så åklagaren fick specificera sig och skickade med tabeller som jag hade suttit och knåpat ihop. Sedan dess har jag inte hört något om det ärendet. Men den får ligga i mitt arbetsrum tills vidare.


Det är inte bara enstaka gånger som vi upptäcker brister, utan det är rätt ofta. Hur rättssäkert är det med poliser som bara stressar igenom utredningar och inte lägger ned den behövliga tid som krävs för att det ska bli rätt? Jag blir faktiskt rädd och hoppas för egen del att slippa råka ut för något så att polisen behöver bli inblandad.

Om du är polis (eller utbildar dig till polis eller funderar på att bli polis ... ja, du förstår nog), vill jag ge dig följande råd: var noggrann med utredningarna! Lägg ned den tid som behövs för att det ska bli rätt. Det tjänar alla på.

Om man är en flitig SJ-resenär (tyvärr ...), lär man märka att SJ skiljer sig en del från gemene man - på mer än ett sätt. Ett exempel är användandet av begreppet "strax" och andra tidsbegrepp.

För oss "vanliga" innebär "strax" att det ska ske i vilken minut som helst. SO ger följande definition: "inom en mycket kort tid efter viss tidpunkt (ofta nuet)". Och för den intresserade har ordet "strax" funnits i svenska språket sedan 1430 - 1450. Hur som helst, för SJ gäller inte samma spelregler. Oftast när tågutroparen talar om att tåget strax inkommer till angivet spår, dröjer det många minuter till innan man får se tåget (om det ens dyker upp) - och då talar jag inte om en väntan på ynka fem minuter. Dock finns ett undantag, och det är det tåget som jag brukar åka med hem från Västerås på eftermiddagarna. När den inspelade (och väldigt irriterande) kvinnorösten talar om att tåget strax inkommer till spåret, brukar det nästan alltid där och då faktiskt rulla in till perrongen. Det dröjer endast några få sekunder innan den står där. Men det är också det enda undantaget som jag har varit med om.


Under min förra praktik retade jag mig på samma inspelade kvinnoröst på Södertälje Syds station. Nästan varje gång hon sade att tåget nu stod inne på angivet spår, rullade det nämnda tåget bort från stationen.

Det är inte ovanligt att det inte kommer något tåg när de säger att det "nu inkommer" till angivet spår (speciellt på Stockholm Central!).

Slutsats? Man ska inte tro på vad SJ-människorna säger och för säkerhets skull ska man alltid se till att vara på perrongen i god tid innan avgång. Och hoppas på att SJ också är det.

Det är anmärkningsvärt vilka risker vissa människor tar i sin vardag. Hur en del har sitt och andras liv som insats i ett riskabelt spel.

Ta tågresenärerna i Köping som exempel. För att kunna ta sig till plattformen med stationens två enda spår som används, måste man gå över det ena spåret. Dock finns det en "säkerhetsanordning" i form av bommar som åker ned tillsammans med ett ringande när ett tåg närmar sig. Efter att bommarna har sänkts får man inte beträda spåret då man inte vet exakt när tåget kommer. Trots det fortsätter folk att gå över spåret efter att ha krupit under bommarna, och då är det inte endast ungdomar utan även vuxna människor som gör det.


Är inte det om något att sätta sitt liv på spel? För att inte tala om hur själviskt det faktiskt är. Tänk ifall de inte hinner över i tid, utan blir överkörda av det anländande tåget. Dels mister de sina liv, men framför allt så utsätter de tågföraren för att ha ihjäl andra. Om de skulle ha oturen att inte hinna över, riskerar de att förstöra tågförarens liv. Kan kanske vara värt att tänka på nästa gång man kryper under bommarna efter att de har sänkts och efter att signalen har ljudit, bara för att man inte kan gå till perrongen i tid.

Så var Melodifestivalen slut för i år. Den här gången lämnades jag med en ganska stark känsla av irritation men det var inte på grund av att Loreen vann. Förutom det knasiga scenframträdandet var låten faktiskt helt okej och jag kan tänka mig att det kan gå bra i Eurovision. Dessutom är jag väldigt glad över att Ranelid inte vann (till min lycka kom han sist!). Fast det hade varit intressant att se hur de hade löst det lilla problemet med att vi skulle ha kunnat komma att bli diskade om vi hade skickat iväg hans låt. Men det spelar ingen roll. Det var bättre att han inte vann.


För att återgå till min känsla av irritation. Om du har sett Melodifestivalen de senaste åren (tror att det är de två senaste), vet du att Christer Björkman har infört en europeisk jury. Anledningen, som han angav när detta infördes, är att det hade gått dåligt för Sverige på senare år och han ville därför ha revansch. Han vill att vi ska vinna för en gång skull och ansåg att den chansen ökar om vi låter en grupp européer säga vad de tycker om våra bidrag. Är detta något att bli irriterad över? Ja faktiskt. På ett sätt talar Herr Björkman om för svenska folket att vi är odugliga på att välja låtar till den europeiska finalen. Han säger indirekt att vår smak inte duger.

Då har han faktiskt glömt bort att svenska folket har skickat iväg låtar till den europeiska finalen och att några av dessa låtar har vunnit. Så vi är kapabla att välja vinnande låtar. Vi behöver inte någon europeisk jury. Är det inte meningen att den låt som vinner svenska Melodifestivalen ska spegla vad svenska folket tycker? Hur mycket speglas detta om utomstående (det vill säga folk som inte bor i Sverige) påverkar resultatet? Det kan man fundera på. Fast som tur är vann den låt i år som svenska folket tyckte mest om.

Vi strävar efter att vara ett så jämlikt och diskrimineringslöst samhälle som möjligt och det är inget fel med det. Tvärtom. Alla är lika mycket värda, oavsett förutsättningar. Fast min uppfattning av jämställdhet verkar skilja sig från andras.

För många verkar jämställdhet vara samma sak som att kvinnor ska ha möjlighet att åtnjuta en mängd fördelar - helst mycket mer än män. Kanske är det därför som ingen verkar reagera för att Mix Megapol - som vanligt - anordnar sitt så kallade "tjejplan". Detta plan innebär att en grupp med tjejer får chansen att åka till något ställe i världen och ha det trevligt.

Finns det en motsvarighet för män - ett så kallat "killplan"? Nej. Den enda gången som de anordnade något liknande för män var "pappa-barn-planet" - något som endast har hänt en enda gång, men då fick papporna också ta med sig barnen, vilket mammorna inte gör. Visst kan det vara roligt att få umgås med sina barn, men att låta kvinnorna åka utan barn gör det hela ganska ojämnt.


Jag anar att Mix Megapol inte vågar fixa ett rent "killplan" av den orsaken att det säkert hade väckt en hel del klagan. Men ett "tjejplan" är tydligen helt okej. Fast varför har jag ingen som helst aning om.

Det Mix Megapol gör är ren och skär diskriminering gentemot män. Jag blir rätt upprörd över sådant här! Kvinnor är inte bättre än män, lika lite som att män är bättre än kvinnor. Att som kvinna använda argument som "att det är okej att hacka på männen eftersom de i alla tider har haft det bättre än kvinnor - det är dags att ge igen" är bara patetiskt. Kvinnor är inga offer! Och de flesta av de män som i dag lever i vårt samhälle har inte varit med om att trycka ned kvinnor. Varför då bestraffa dem endast på grund av deras kön?! Vill vi verkligen ha ett samhälle som är precis ett sådant som vi försöker komma ifrån - fast ombytta könsroller? Inte jag i alla fall.

Under helgen som var (24 - 26 februari) var jag nere i Malmö och firade min bästa vän  som fyllt år under veckan. Det var fantastiskt kul att få träffa henne igen och det var en väldigt trevlig fest. Framför allt mot slutet när jag, min kompis och en av hennes vänner fick en privat magdansföreställning som framfördes av min kompis ena syster (haha, jag tror nog att min kompis vän uppskattade det extra mycket ). Åh, vad jag saknar min kompis. Det är sjukt att vi inte hade sett varandra på ett halvår. Det får inte dröja lika länge tills vi ses igen. Utöver den trevliga samvaron med bästa vännen var även resten av Malmö-vistelsen behaglig. I alla fall tills jag skulle åka hem.


Jag hade bokat biljett till tåget som gick fyra minuter över åtta på söndagsmorgonen. Min plan var att stiga upp halv sju för att i lugn och ro hinna till Centralen. Man skulle inte kunna beskriva mitt uppvaknande som särskilt behagligt då jag vaknade av att min pappa kom inrusande i mitt gamla rum och ropade att klockan var halv åtta. Yrvaket såg jag på honom och trodde att han skämtade med mig. Förvirrat tog jag min mobil (som konstigt nog låg i sängen och inte på golvet där jag hade lagt den innan jag somnade kvällen innan) och tryckte fram klockan.

Självklart tycker jag att det ska vara jämställt i samhället. Alla är lika mycket värda. Fast på samma gång blir jag nästintill vansinnig när folk gnäller och framställer kvinnor som offer. Så illa är det faktiskt inte! Det är knappast så att vi kvinnor blir nedtryckta. Snarare har jag fått den uppfattningen att vi kvinnor trycker ned männen allt vad vi kan.

Jag tror att det var under min andra termin vid Lunds universitet som jag fick höra talas om den här idén. Idén om att byta ut vissa skyltar vid övergångsställen. Byta ut gubben "Herr Gårman" till kvinnan "Fru Gårman". Jag minns att vi satt och pratade om det här under en av våra semiotiklektioner under b-kursen i retorik. Att säga att vi diskuterade vore att tala en smula osanning, eftersom jag uppfattade det som att i princip alla var rörande överens om att ett sådant byte var extremt onödigt. Några lustigkurrar menade att om man ska dela upp män och kvinnor på det här sättet, måste man även avbilda de som inte tillhör något visst kön och sedan även alla olika folkslag med alla de attribut som kännetecknar dem. Mina kurskamrater fortsatte med att till slut skulle vi bli tvungna att ha väldigt många skyltar vid varje övergångsställe som skulle tala om vem som skulle få gå över. Det lät roligare när de sade det, även om jag håller med om att de överdrev en del.



Men jag är inte förtjust över att man vill (och även har gjort det på vissa ställen, bland annat i Åker) ersätta "Herr Gårman" med "Fru Gårman". Testa att säga det högt. "Herr Gårman". Visst låter det identiskt med "här går man" som betyder att det är här man ska gå? Ett enkelt och lekfullt sätt att lära barn att använda övergångsställen. Denna ordlek är ungefär som uttrycket "en svensk tiger". Genom att ersätta "Herr Gårman" med "Fru Gårman" förlorar man ordvitsen. Bara för att man vill vara överdrivet jämställda. Jämställdhet i all ära, men vissa saker tycker jag att man ska låta bli. Se men inte röra.

Hur tänker butiksinnehavare vid utformningen av klädbutiker där de även säljer parfym och kosmetika? Vem kom på den idén? Eller är det en slump att de flesta klädbutiker som även säljer parfym och kosmetika väljer att placera detta vid ingången? Är det deras sätt att säga att om man är allergisk mot detta, så är man inte välkommen att handla kläder hos dem? Hit men inte längre? För jag kan tala om för dig att det inte är roligt att riskera hälsan varje gång som man ska handla kläder. Been there, done that.

Sedan jag var fem eller sex år har jag vetat att jag är allergisk mot kosmetika (mitt ansikte svullnade upp när jag blev sminkad av några vänner på förskolan). När jag var runt tio år fick jag bekräftat av läkare att jag är allergisk mot kosmetika och parfym (detta när jag skulle testa mig för pollenallergi - vilket jag också hade). Den här kosmetika- och parfymallergin yttrar sig bland annat i att mina ögon svider, näsan kliar och jag får problem att andas. Oftast brukar jag även hosta - mest för att kunna andas. Att då få sitta bredvid någon på tåget (eller bussen) som har på sig parfym är ingen rolig historia. Fast jag är glad för att jag inte är känsligare än vad jag är, för det finns de som har det värre än mig. Tur i oturen, eller hur brukar man säga?


Men den här utformningen exkluderar oss allergiker. Dessvärre går detta inte att beteckna som diskriminering, då allergiker inte omfattas av den lagliga definitionen. Fast jag skulle vilja påstå att behandlingen inte är mycket mer annorlunda. Varför inte placera kosmetika och parfym längst in i butiken? I mina ögon hade det varit mycket bättre. Då blir man som allergiker inte lika mycket utsatt, och butikerna får fler (friska) kunder. Och med det menar jag att jag själv undviker butiker där jag har problem att andas eller där min allergi yttrar sig ganska tydligt. Förmodligen är jag inte ensam om att göra det. Mitt förslag innebär ju en vinstsituation för alla. Varför inte utnyttja en sådan idé?

... när man (trots att man vet att det inte kommer ge något större resultat) på lördagskvällen ringer till sin kundvärd därför att spisen bestämt sig för att det var lämpligt att strejka mitt under matlagningen (lamporna lyste, men värmen hade tydligen dragit på semester) och en röst i telefonen talar om att kundvärden är tillgänglig på måndag morgon klockan sju, men när man ringer några minuter över sju på måndagsmorgonen får höra samma röst som talar om att kundvärden ännu inte är tillgänglig.

Det är inte okej!

Någon gång innan jul fick vi ett erbjudande från Vistaprint om att vi kunde skapa en egen almanacka för år 2012 gratis (det enda man skulle betala var frakten). Jag och älsklingen tyckte att det kunde vara kul att testa och därför skapade vi en almanacka. När vi hade betalat beloppet i förskott var det bara att invänta almanackans ankomst.

Under vår väntan fick jag ett mejl från dem där de påminde mig om att de ännu inte hade fått in vår betalning (det kunde ta upp till tio dagar innan betalningen var registrerad). Eftersom jag vet att passivitet inom juridiken kan vara svar nog i vissa sammanhang, mejlade jag dem för säkerhets skull och förklarade att vi hade betalat. Lite senare fick jag svar från Vistaprint som inleddes med en eller två meningar på svenska men som sedan övergick till engelska. De skrev att de dessvärre inte kunde hjälpa mig på svenska, men om jag skrev vad jag ville på engelska kunde de hjälpa mig.


Jag var konfunderad. Vid något tillfälle hade jag tagit reda på att det är ett utländskt företag, men deras hemsida finns på svenska. De andra mejlen som jag fått av dem har varit på svenska. Är det bara jag som därmed drar slutsatsen att de således på något sätt borde ha någon form av kompetens i svenska? Kanske är det bara jag som är så naiv. Fast det känns lite svekfullt att de ger ett intryck av att ha kunskaper i svenska när de tydligen inte har det. Fy skäms Vistaprint!

När jag reser med SJ brukar jag känna mig mobbad av dem. Varför? Jo, de tycks ha något emot att nämna Läggesta när de anger stationer som tåget stannar vid. Undantagsfall är när man startar från någon ändstation, exempelvis Stockholm. Fast då brukar de oftast vänta en stund innan de säger "Läggesta".


Vid de tillfällen då jag ska byta tåg på väg hem, brukar tågvärdarna tala om varifrån mitt andra tåg ska gå (det vill säga från vilket spår), när det ska avgå och vilka stationer det stannar vid. Men de gånger då tågets (det som jag ska byta till och som slutligen ska ta mig hem) slutstation är Eskilstuna, nämnder de endast stationerna (om jag byter i Södertälje Syd) Nykvarn, Strängnäs och Eskilstuna. Med andra ord räknar de upp samtliga stationer - utom Läggesta, som är "min" station! Och det är inte bara en gång som det har hänt. Inte heller bara två. Snarare är det mer regel än undantag att tågvärdarna säger på det här sättet. Nio av tio gånger.

Med detta i åtanke börjar jag ana hur allt strul med SJ hänger ihop när jag reser med dem. De hatar mig! Ovan nämnda mobbing är bara ett av många bevis!

Trots min avsaknad av körkort har jag lärt mig att man som bilist ska visa sina medtrafikanter hänsyn genom att bland annat inte blända mötande trafik med helljus.

Fast enligt många verkar cyklister inte vara några medtrafikanter då släckande av helljuset tycks vara en onödig lyx. Inget som man ska slösa bort på en simpel cyklist. Vad spelar det för roll om cyklisten blir bländad? Det är väl inget som man behöver bry sig om?


Då ska jag komma med ett överraskande faktum: cyklister är också i behov av mörkerseende och om man blir bländad kan det faktiskt ske olyckor - även med cykel! Visst, i stor utsträckning finns det gatubelysning men det finns det knappast överallt. Därför är det viktigt att kunna se i mörker. Om man exempelvis skulle köra på ett djur (även ett litet) riskerar cyklisten mer än bilisten att skada sig. Man är faktiskt mer blottad på en cykel än i en bil. Dessutom, hur roligt är det på en skala ett till tio att bli bländad och inte kunna se något - oavsett var man befinner sig?

Försök att tänka på detta nästa gång du är ute och kör. Man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Är det bara jag som kan gå och irritera mig på att inte hitta en viss bestämd sak när jag går och letar efter den? Saker kan ju inte försvinna bara så där. Såvida de inte fått ben och rymt. Men i normalfallet händer inte det, så då känns det väldigt irriterande när man inte kan hitta det.

Senaste gången det hände mig var det ett handskrivet blogginlägg som var på rymmen. Eftersom jag skriver lättare för hand (bortsett från när jag protokollför) brukar jag ha med mig skrivmaterial och passar på att klottra ned tankar under tågresor eller under tiden som jag väntar på tåg. Sist jag hade sett det här inlägget var alltså på en av tågresorna till praktiken och följaktligen borde det ha legat i ryggsäcken som jag har med mig. Men om du trodde att det var så enkelt har du fel. Jag plockade ut allt innehåll utan att kunna finna inlägget.


När jag inte kan hitta saker som jag letar efter brukar jag efter en stund (irriterat) säga att jag ska sluta leta eftersom det ändå är hopplöst. Fast efter bara någon liten stund är jag åter uppe och är på jakt efter det jag vill hitta. Om jag då fortfarande inte kan finna det, blir jag ännu mer sur.

Ibland hjälper det att ropa på sakerna. Fast inte den här gången. Men dagen efter hittade jag inlägget på praktiken. Den hade smitit av någon anledning.

Efter endast två dagars praktik (det vill säga efter tisdagen i förra veckan) har jag insett vad det största problemet med praktiken är. Det är i alla fall inte själva arbetet om du trodde det. Arbetet på tingsrätten har hittills varit spännande och roligt och som det känns nu skulle jag gärna kunna arbeta på en tingsrätt - om de är som den här. Mitt stora problem är själva pendlandet.

Redan innan jag påbörjade praktiken visste jag att pendlandet skulle komma att bli smått problematiskt då Nyköping ligger en bit bort och kommunikationerna inte är de bästa. Fast hela tiden gick jag och tänkte: "Äsch, det är bara tolv veckor. Det kommer jag kunna stå ut med." Men redan efter andra praktikdagen insåg jag att pendlandet tär på mig psykiskt (bortsett från att SJ redan driver mig till vansinne och har lyckats utmärkt med det två gånger på två veckor. Jippi!).


Min dag ser ut som så att jag går upp klockan fem för att kunna göra det jag ska på morgonen (bland annat att hinna vakna, ge lejonen mat och tömma boxar-kaninens kaninlåda - plus lite till) och sedan cykla till Läggesta för att ta tåget till Södertälje Syd klockan tjugo i sju. Fem i halvåtta går tåget från Södertälje Syd till Nyköping. När jag ska hem på eftermiddagen tar jag tåget från Nyköping kvart över fem. Sjutton minuter över sex avgår tåget från Södertälje Syd till Läggesta. Med andra ord är jag hemma i lägenheten runt sju på kvällen (i bästa fall - har varit hemma vid åtta, halvnio två gånger på två veckor). Vid tio "måste" jag gå och lägga mig för att orka stiga upp (ha i åtanke att jag har sömnsvårigheter och vaknar dessutom ofta under natten). Jag är absolut ingen morgonmänniska. Du förstår nog att jag inte är förtjust i ekvationen. Jag får bara umgås med älsklingen och djuren i ungefär tre timmar om dagen. Det är helt enkelt inte tillräckligt för mig även om jag givetvis uppskattar varje stund med älsklingen.

Om jag vill har jag möjlighet att övernatta på tingsrätten i deras vilorum (flera stycken påpekade det under min första praktikvecka). Även om det hade varit skönt att slippa SJ:s krångel, känns inte vilorumsmöjligheten särskilt lockande. Jag behöver träffa älsklingen, även om det innebär bara några få timmar (fast jag behöver mer tid med honom för att kunna fungera). All tid utan honom är oerhört jobbig, och därför kan du nog förstå att jag plågas psykiskt av min nuvarande situation.


Fast till syvende och sist är det mitt eget fel eftersom det var jag som valde att söka mig till den här tingsrätten. Jag får helt enkelt bita ihop och suga åt mig alla lärdomar som de på tingsrätten givmilt kastar åt mitt håll.