Jessicas grotta

Jag som bara vill spela Wordfeud!

Nästan ingen som jag känner spelar Wordfeud längre. Själv tycker jag att det är en rolig avkoppling och därför händer det då och då att jag låter spelet slumpa fram okända motståndare. Dock är det inte ofta jag gör det, för det slutar oftast med att jag får ganska skumma motståndare.
 
När jag nyligen lät spelet slumpa fram en motståndare, blev jag ihopparad med "Gärna Het Sex Sth". Bara namnet antydde hur det här skulle sluta. Innan personen ens hade lagt något ord, började denne skriva till mig. Nedan ser du vår korta dialog.
 
Gärna Het Sex Sth: Hej
Jag: Hej
Gärna Het Sex Sth: Vem är du? Stefan Sthlm
Jag: Jag är en gift småbarnsmamma på Västkusten.
 
 
Efter att jag hade skrivit det sista, dröjde det inte länge förrän "Stefan Sthlm" gav upp:
 
 
 
Även om jag inte hade varit gift, hade jag inte velat ragga på Wordfeud. Det känns bara patetiskt. Eller är det jag som ställer för höga krav?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
 
Taggar: ragga på wordfeud, wordfeud;

Världens otrevligaste människa?

Nu är det nog slutligt bevisat att jag är knäpp. Det måste vara något fel på mig!
 
Under min semester i augusti, gick jag och tösen till Kvantum för att hämta ut ett paket. Inga konstigheter med det. Det var när jag hade fått paketet och sagt hej då som det knäppa ägde rum. Tjejen i kassan sade "Hej då, ha en bra dag." I en sådan situation svarar en normalt funtad människa "Tack detsamma" eller liknande. Vad svarade jag? Jo, "Tack", och sedan skyndade jag småstressad vidare.
 
...
 
Tack?! Vad är det för fel på mig? När jag kom på mig själv, var det för sent att vända och försöka rätta till det hela. Jag behöver ju inte framstå som ännu knäppare än vad jag är...
 
Har du varit med om något liknande, eller är jag ensam om att vara så här patetiskt socialt inkompetent?
 
Ha det så bra
Tackande kramar
Jessie

Tydligen fel svar?

En närstående frågade mig relativt nyligen hur det känns att vara mamma. Med tanke på att tösens första levnadsår har varit väldigt turbulent för mig, har jag en mängd blandade känslor inför det faktum att jag är mamma - att jag är en vuxen som har ansvar för en liten människa som förlitar sig på att jag tar hand om henne. Därför började jag svara "Det känns konstigt...", men hann inte fortsätta förrän jag fick följande slängt i ansiktet: "Konstigt?! Känns det inte härligt och fantastiskt?!"
 
Den reaktionen skapade genast en mängd tankar och funderingar inom mig. Är det fel av mig att inte känna att föräldraskapet är underbart varje dag? För i ärlighetens namn tycker jag inte det. Inte varje dag. När tösen dag efter dag slänger maten på golvet, på mig och på sig själv (och då pratar jag om VARJE tugga), känner jag mig långt ifrån lycklig. När tösen vägrar ligga still på skötbordet när det är dags för blöjbyte, utan hellre föredrar att sparka vilt omkring sig och vrida sig (så att det bland annat hamnar bajs precis ÖVERALLT), håller jag på att slita av allt mitt hår. För ungefär en månad sedan skrev jag detta:
 
Att byta blöja på tösen är som att försöka brottas med en vältränad bläckfisk som kan karate - det slutar bara i tårar och blåmärken (för den som byter blöja alltså, "bläckfisken" ligger och ser nöjd ut).
 
 
Men visst finns det härliga och roliga stunder också, som exempelvis när vi leker och busar på golvet (och hon inte försöker slita av mig mina glasögon, peta mig i ögonen eller dra mig i håret). Eller när vi sitter och myser i soffan på kvällen innan det är dags för hennes välling (de gånger hon går med på mys, för hon är inte så "mysig" av sig). Och naturligtvis visste jag redan innan att det inte skulle vara en dans på rosor att vara förälder, men jag trodde inte heller att det skulle vara så pass utmattande som det är. Min depression gör inte det hela lättare, men jag jobbar som sagt varje dag på den biten. I skrivande stund har jag inte längre förlamande ångest varje dag.
 
Kanske är det så enkelt att jag - som min syster troligtvis skulle ha uttryckt det - inte är "mammamaterial"; det vill säga att jag inte passar till att vara mamma. Dock hindrar inte det mig från att varje dag försöka göra tösens tillvaro så bra som möjligt. Om det senare visar sig att jag har misslyckats, får jag ta det problemet då.
 
Jag anser i alla fall att man har all rätt att tycka och känna precis som man "vill" och gör. Mina närstående vet inte vilka utmaningar som vi ställs inför varje dag, hur vi hanterar dem eller hur allt får oss att må. Det man kan göra är att försöka göra det bästa av situationen och så gott man kan. Jag försöker i alla fall att göra mitt bästa - varje dag. Mer än så kan jag inte göra.
 
Ha det så bra
Kram
Jessie
Taggar: föräldraskap;