Utomståendes rättighet?
Jag gillar podden "Alla våra ligg" och har tyckt att Anna och Amanda är två härliga tjejer. Fast sedan har det funnits stunder då jag inte förstår "hur de tänker". Vi kan ta det här om att försöka skaffa barn som exempel.
Både Anna och Amanda tycktes - åtminstone vid det tillfället - vara av åsikten att man ska prata öppet om ens försök att få barn och att det är omgivningens rättighet att få fråga om det (även om man inte har pratat om det innan). I vart fall verkade Amanda bli sur över den tabu som finns när det gäller att fråga andra om de försöker få barn. Dock tycktes hon börja ändra åsikt när hon och hennes sambo försökt få barn under ungefär ett års tid.
Jag blev faktiskt arg när jag hörde på allt det här. Naturligtvis har alla rätt till sin åsikt, men jag tycker att det är fel att hävda att man som utomstående har en rättighet att få fråga andra om så pass privata saker som eventuella försök att få barn. Jag anser att man inte har minsta lilla rättighet när det gäller andra personers privatliv. Visst kan jag hålla med om att det hade varit bra att få höra fler berättelser om svårigheterna att få barn eller liknande, men det ska vara personens eget val att vilja prata om det. Utomstående kan aldrig kräva något.
Man kan aldrig veta hur känslig en fråga är för den man ställer den till. Kanske mår personen riktigt dåligt för att hen ensam eller hen och dennes partner under lång tid försökt få barn utan att lyckas. Att då behöva prata om det med utomstående kan upplevas som ett rent helvete för personen. Även att bara få frågan kan vara tillräckligt jobbigt. Man kan aldrig veta vad man startar inom personen av att ställa frågan. Därför anser jag att det borde vara personens eget val att prata om det. Ingen utomstående har med saken att göra.
För egen del är frågan om ett syskon till tösen ett jobbigt ämne. Av olika anledningar har det inte blivit så och det är en sak som jag känner stress kring och emellanåt mår dåligt av. Så de gånger då utomstående frågar om det eller antyder att det är hög tid att hon får ett syskon - eller när jag av andra anledningar blir påmind om saken - känner jag en enorm ångest. Och till den som inte vet vad ångest innebär; jag känner stark panik i hela kroppen, jag blir gråtfärdig (och många gånger börjar jag också gråta), jag kan tänka alla möjliga negativa tankar om mig själv (främst att jag är värdelös), jag får svårt att koncentrera mig och jag känner många gånger en bottenlös tomhet inom mig.
Jag menar absolut inget illa med det här inlägget och försöker inte att kasta skit på någon. Jag kände bara ett behov av att ventilera mina egna tankar.
Ha det så bra
Kramar
Jessie