Daisypath Anniversary tickers

"Kom över det!"

När jag hade insett att ätstörningen blivit ett märkbart problem för mig nu under graviditeten och efter att jag hade pratat med barnmorskan om det, försökte jag prata med en närstående om detta eftersom personen såg på mig att något var fel. Jag hade knappt hunnit nämna att jag åter fallit ned i ätstörningsträsket, förrän personen - märkbart irriterad och en smula upprörd - tyckte att jag skulle se till att komma över det och istället vara tacksam över livet jag har i magen. För jag är väl tacksam?!
 
...
 
Jag blev ärligt talat lite paff av den här reaktionen, för den här personen borde verkligen förstå att det inte är så enkelt att "komma över" psykisk ohälsa, då personen själv lider av det (dock inte ätstörning). Och naturligtvis är jag tacksam över att vara gravid! Herregud, hur kan jag inte vara det, med tanke på hur många det är som har svårt att få barn eller av olika anledningar inte kan få barn? Jag har till och med dåligt samvete över hur lätt det var för oss att bli gravida, eftersom det finns de i min närhet som har problem med detta. Under hela graviditeten har jag gått och varit rädd för att dessa personer känner sig provocerade av att jag och älsklingen ska få uppleva lyckan att bli föräldrar, när de själva kanske inte kan få göra detsamma. Min ätstörning handlar inte om att jag skulle vara otacksam över livet som dag för dag, vecka för vecka växer i min mage. Min ätstörning grundar sig i något helt annat, men "tack vare" kroppens förvandling nu under graviditeten, fick den en ursäkt för att åter försöka ta över mitt liv. Det är naturligtvis mitt eget fel, eftersom jag nu har insett att jag borde ha tagit problemet mer på allvar när älsklingen fick mig att inse att jag hade den här problematiken (runt 2009 eller 2010). Fast otacksam är jag inte. Då skulle jag aldrig blivit gravid från första början.
 
 
 
 
Att säga "Kom över det!" eller "Ryck upp dig!" till någon med någon form av psykisk ohälsa (oavsett vad det är), är långt ifrån en bra idé. Det visar bara hur lite man förstår hur det hela fungerar. Tror verkligen den här personen att jag inte hade "kommit över det" om jag kunnat? Hade det funnits en av- och på-knapp hade jag varit den första att trycka på den. Jag vill kunna njuta av min graviditet i lugn och ro och inte behöva få dåligt samvete och ångest så fort jag äter eller bara tänker på att äta. Jag vill slippa känna tvång att gå ned och träna för att reducera eventuell viktuppgång som dagens middag kan ge mig. Jag vill slippa få ångest över att inte kunna träna, när jag ligger i soffan och knappt kan röra mig på grund av foglossningen.
 
Att få bukt med olika former av psykisk ohälsa är inget som görs över en natt. Jag håller i skrivande stund på att jobba med min ätstörningsproblematik och har gjort det ända sedan det gick upp för mig att jag har kvar det här problemet. Visst kan jag vissa dagar känna att det vore enklast att ge efter för den förföriska rösten som ideligen viskar i mitt öra, men jag gör inte det eftersom jag vet bättre. Eftersom jag har ansvar för ytterligare en person som finns i min kropp.
 
Som jag har förklarat tidigare är den här kampen inte enkel (framförallt inte när det finns ytterligare saker som jag kämpar med samtidigt), men jag gör vad jag kan. Jag ska ta mig igenom det här. Jag ska "komma över det". Men det kommer ta tid.
 
 
 
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att det sista en person med psykisk ohälsa behöver höra, är att personen ska se till att "komma över" sitt problem. Om det hade varit så enkelt, hade man givetvis gjort det för länge sedan. Om det är det enda du har att säga, då är det bättre att du sväljer den kommentaren och endast tänker den för dig själv. Ingen blir hjälpt av att få höra att man ska "komma över det". Det blir snarare tvärtom - att man känner ännu mer press och mår ännu sämre.
 
Kan vi därför enas om att "kom över det" är en onödig kommentar som vi här och nu raderar ur vårt vokabulär?


Dagens citat:

"There is no way to happiness - happiness is the way."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Protestpromenad

Varje år (åtminstone sedan vi flyttade till Falkenberg i februari 2014) har Nygatan här i stan förvandlats till en sommargågata på sommaren. Rätt många butiker ligger längs med Nygatan (som dessutom är ett gångfartsområde i vanliga fall - vilket bilarna aldrig verkar bry sig om) och denna gata leder upp till Stortorget.
 
Nåväl. Denna gata blir i alla fall en sommargågata varje sommar och jag har för mig att ena motiveringen var att det har att göra med alla turister/sommargäster som kommer.
 
 
 
 
Skyltningen är alltid lika tydlig varje år. Det går inte att missa enligt mig. Därför blev jag rätt ilsken en kväll när jag och älsklingen strosade längs med Nygatan på väg till vår favoritrestaurang och bil efter bil körde på som vanligt. Jag har mycket svårt att tro att dessa bilar hade tillstånd (endast en parkerade på en av parkeringarna, resten körde rakt igenom) och jag blängde därför surt på varje bil som passerade oss. Till slut fick jag nog och sade till älsklingen att jag minsann skulle visa de där marodörerna att detta nu var en sommargågata och styrde stegen ut mot Nygatan och gick sedan mitt på denna gatustensbelagda gata. Älsklingen följde med och hand i hand gick vi i maklig takt på gatan.
 
Det hade inte gått någon lång stund förrän det kom en bil i full karriär. Jag såg mig om över axeln och noterade att det var en vanlig personbil. Vi fortsatte att gå och bilen tvingades sakta ned. Tydligen gick vi lite för långsamt, för plötsligt tutade bilen på oss. Vi rörde inte en min, utan fortsatte vår promenad. Dock bestämde jag mig för att gå ända till slutet av gatan, istället för att korsa Rörbecksplatsen som vi brukar göra när vi ska till den restaurang som vi var på väg till.
 
Strax efter att bilen tutade på oss, kom en av Hallandstrafikens busschaufförer cyklandes och han började knacka på bilrutan och försökte förklara för föraren att han inte hade något att göra på gågatan.
 
Ja, kanske var det löjligt av mig att göra så här, men jag är så fruktansvärt trött på att så många struntar i de regler som finns! Regler är INTE till för att brytas. Och jag gjorde ju inget fel! Även om den här bilen nu skulle ha tillstånd, måste den lämna oss företräde - det är ju en gågata nu under sommaren. Så det så. Jag tar bara vara på min rätt. Hade det däremot varit en blåljusbil (polis, brandkår eller sjukvård) skulle jag - av respekt - lämnat denna företräde.


Dagens citat:

"När vi fått smaka på friheten i det nya sättet att vara, agera och tänka finns det ingen väg tillbaka."
(Madeleine Swartz)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Min högsta önskan"

Jag har ett par personer i min närhet som verkar använda uttrycket "min högsta önskan" lika lättvindigt som många använder begreppen "jag älskar dig" och "förlovning" och byter ut sin högsta önskan ungefär lika ofta som man byter underkläder. Jag har också insett att framförallt en av dessa personer verkar använda "min högsta önskan" lite manipulativt för att få som denne vill. Jag menar, hur kan man ha hjärta att neka en person att få sin högsta önskan uppfylld? I mina ögon hade personen lika gärna kunnat säga att "jag skulle gärna vilja", istället för "åh, min högsta önskan är..."
 
Jag vet inte vad begreppet "högsta önskan" innebär för dig, men för mig innebär det något som jag otroligt gärna vill uppleva/uppnå i livet, men som kanske kan vara svårt att nå. Med andra ord brukar jag inte betrakta exempelvis att ligga och läsa en bok som min högsta önskan. Däremot kan det vara något som jag gärna vill göra. Förstår du då vilken skillnad jag är ute efter?
 
Det som senast fick mig att fundera på det här med högsta önskan, var när en person sade att dennes högsta önskan var att få ett fotografi på mig och älsklingen. För mig är det inte i nivå med en högsta önskan, däremot kan jag tänka mig att det är något som personen gärna skulle vilja ha. Varför då använda begreppet "min högsta önskan" om något av det slaget? Är det för att försäkra sig om att personen inte ska neka en det? Är det av okunskap?
 
 
 
 
I allmänhet är jag lite "allergisk" mot den här typen av inflation/felanvändning när det gäller vissa begrepp. Att säga "Jag älskar dig" har för mig en oerhört djup betydelse och är inget som jag säger till nya bekantskaper. Det är trots allt en milsvid skillnad på att "tycka om" och att "älska". Jag förstår att det kan vara svårt att veta skillnaden om man inte har upplevt de båda typerna av känslor. Och det gäller inte bara när det är riktat till en viss person, utan även när man talar om saker man tycker om/älskar att göra.
 
Något annat begrepp som också "missbrukas" nuförtiden och används relativt lättvindigt, är "förlovning". Jag skrev om det för flera år sedan. Med jämna mellanrum har jag den här diskussionen med en i min närhet, eftersom personen inte verkar förstå vad en förlovning innebär egentligen. Att förlova sig med någon genom att båda kommer överens om det, är lika mycket förlovning som om en av parterna skulle ha friat. Efter det är det bara att bestämma dag och plats samt övrig planering inför ett bröllop. Att då kräva att den andra också ska fria, efter att båda kommit överens om att förlova sig, är något man fått om bakfoten. Varför förlova sig en andra gång? Räcker det inte med en gång? Som svar på den frågan har jag fått att det är så man gör nuförtiden. Eh, nej? Däremot kan jag gå med på att det är ett stort missförstånd. Och bara för att "alla andra" gör fel, innebär det inte att det är rätt. Det betyder inte ens att det är så det ska vara nuförtiden. Allt har sin betydelse, oavsett vad andra säger eller gör.
 
Vad tycker du själv om det här?


Dagens citat:

"Den viktigaste kärleksrelationen är den med dig själv."
(Julie Orlov)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När klienter kräver att bli prioriterade

Jag kan inte rå för det, men ibland blir jag bara så trött på klienter som tycks tro att hela världen kretsar kring dem. Naturligtvis vet jag att för en själv är ens egna angelägenheter viktigast, men det jag menar är att man inte kan utgå ifrån att alla andra också ska tycka det och prioritera en själv.
 
Det jag har i åtanke idag är en tidigare klient till min chef, som hade min chef som ombud i ett ärende för ett antal år sedan. Nu tog klienten åter kontakt, därför att denne ville driva ett ärende vidare som delvis hade med det tidigare ärendet att göra. Personen var mån om att lägga ut hela sin livshistoria vid varje kontakt och påpekade varje gång att alla myndigheter och hela rättsväsendet i landet var involverade och stod på klientens sida.
 
Min chef kände att hon inte hade tid att åta sig ärendet och därför fick klienten vända sig till ett annat ombud. Det är nu min irritation kommer in. En förmiddag ringde klienten och krävde att jag omgående skulle maila över alla handlingar i det tidigare ärendet till det nya ombudet, eftersom klienten just då satt i ett möte med ombudet. Handlingarna skulle mailas över genast (typ, helst igår). Klienten hade ingen förståelse för att jag just då satt upptagen med andra och för oss mer brådskande uppgifter. Jag blev nästintill utskälld av klienten när jag försökte förklara detta. För denne var det självklart att jag skulle släppa allt jag hade för händer och göra det klienten sade till mig att göra.
 
 
 
 
Kanske är jag för snäll, men jag tog paus i det jag gjorde, gick ned till källaren och letade fram det gamla ärendet. Som tur var fanns det inte särskilt många handlingar där som skulle skickas över.
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt med detta gnälliga inlägg, är att man inte alltid kan förvänta sig att alltid prioriteras högst överallt. Tyvärr kan det finnas andra ärenden som är mer brådskande än sitt eget. Vi hade en annan klient som mailade oss på morgonen och krävde att vi under dagen skulle få till en förlikning med motpartsombudet i klientens bodelningsärende. Problemet är bara att man inte kan kräva att saker och ting ska gå så fort. Min chef hade en förhandling i ett annat ärende den dagen och motpartsombudet var också upptagen.
 
Ibland måste man helt enkelt finna sig i att det inte går att få saker och ting klara på en gång, även om det inte finns något viktigare än just detta i ens eget liv. Man måste ta hänsyn till att andra kanske har annat att göra som kan vara mer brådskande.


Dagens citat:

"Se till att nuet är din vän, inte din fiende. Hedra det genom att ge det din fulla uppmärksamhet. Uppskatta det genom att vara tacksam för det."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den mest korkade av korkade frågor

Jag vet att detta inlägg kommer strida mot det jag tidigare skrev om att försöka se positivt på tillvaron. Fast det här känns som en ganska viktig fråga för mig, så jag väljer ändå att skriva om det - även om jag kan framstå som negativ och bitter.
 
I ärlighetens namn skäms jag över att jag tidigare har varit en av dem som jag nu kommer att skriva om. Fast kanske kan jag bli ursäktad med att jag var ung och dum? Hur som helst, när jag läste Malin Rockströms krönika i Hallands Nyheter den 23 maj i år, kunde jag inte göra annat än att helt och hållet hålla med henne. Man frågar inte andra par/personer om när de tänker skaffa barn!
 
Så snart jag och älsklingen hade gift oss 2011, fick i alla fall jag frågan från vissa personer om när vi tänkte skaffa barn. Dock slutade de närmaste fråga om detta, efter att vi enhälligt klargjorde att vi inte ville ha barn - det räckte gott och väl med våra (o)djur. Att vi sade så till vår omgivning, var för att vi ville jäklas lite eftersom i vart fall mina anhöriga blev mäkta upprörda över beskedet att vi inte avsåg att avla några barn. En av mina anhöriga tog sig till och med friheten att berätta detta för en av sina vänner - som hånfullt slängde detta i ansiktet på mig vid ett tillfälle (vilket naturligtvis gjorde mig rätt arg, eftersom jag inte ansåg och anser fortfarande inte att denne kompis hade med det att göra - oavsett om påståendet var sant eller ej). Egentligen hade inte min anhörige heller med att göra om och när vi tänkte skaffa barn, men personen hade absolut ingen rätt att börja föra detta vidare till sin omgivning. Jag räknade med att den anhörige skulle behålla informationen för sig själv.
 
 
När jag lekte på en lekplats för ett par år sedan med min systerson.
 
 
Precis som Malin Rockström skriver, vet man aldrig vad som ligger bakom "barnlösheten". Paret ifråga kanske inte kan få barn av olika anledningar och tycker att detta är otroligt jobbigt. Andra kanske genomgår en IVF-behandling och som jag har förstått det är den typen av behandling ganska jobbig att behöva gå igenom. Så den "oskyldiga" frågan kan kännas som en kniv som körs genom bröstet på den som frågan riktar sig mot. Varför verkar ingen tänka så långt? Hur skulle man själv ha känt om man haft svårigheter att skaffa barn och jämt och ständigt fått frågan när man tänker skaffa barn? Jag skulle mått piss, rent ut sagt.
 
Vad tror man dessutom att man har för rätt att få veta hur andra tänker kring barnskaffande? När blev det en rättighet att få veta sådana intima och privata detaljer? Vad angår det andra om jag skaffar barn eller inte? Mitt beslut påverkar knappast andra - vare sig jag skaffar barn eller inte. Kommer det ett barn, så kommer det ett barn. Så enkelt är det.
 
Jag har en närstående som gång efter annan frågar mig när en av mina vänner ska skaffa barn - trots att jag försökt vara tydlig med att denna närstående - eller någon annan heller för den delen - inte har med det att göra. I ärlighetens namn har inte ens jag med det att göra - oavsett hur nära vänner vi är. 
 
Jag är väl medveten om att det så småningom kommer komma frågor om när vi ska skaffa ett syskon åt vår lille bebis. Tråkigt nog kan jag inte svara att vi inte vill ha barn längre. Däremot kommer jag var fullt tydlig med att personerna som frågar inte har med den saken att göra - oavsett om risken finns att personerna kan ta illa upp av mitt svar.
 
Så kan vi inte enas om att den frågan - när någon annan tänker skaffa barn - upphör att existera från och med nu? Det är helt enkelt en fråga som man INTE ställer. Oavsett hur pass nära man står en person. Okej?


Dagens citat:

"Jag har lärt mig att leva varje dag som den kommer, och inte skapa problem genom att frukta morgondagen."
(Dorothy Dix)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Klienter som försvinner

Att ha ett arbete där man jobbar med klienter har sina för- och nackdelar. Som sekreterare kommer jag ibland vissa klienter rätt nära, medan andra klienter tycks se mig som ett nödvändigt ont.
 
Det är av vikt för oss att klienterna håller oss uppdaterade om olika saker. Under pågående ärenden är det exempelvis viktigt att vi har korrekta och uppdaterade kontaktuppgifter till klienterna, så att vi har möjlighet att komma i kontakt med dem ifall det skulle behövas. Ganska logiskt om man tänker efter. Dock är det långt ifrån alla klienter som håller med eller ens tänker i de banorna.
 
I ett mål/ärende där min chef var förordnad som offentlig försvarare åt en person, hade vi plötsligt problem med att få kontakt med klienten. Klienten och den medtilltalade hade blivit dömda för ett brott i tingsrätten och vi och den medtilltalade (tillsammans med sin offentliga försvarare) hade därför överklagat domen till hovrätten. Sedan tingsrättsförhandlingen hade min chef behövt komma i kontakt med klienten vid några tillfällen och varje gång var det lika problematiskt. Om jag minns det hela rätt, var det främst för att klienten inte hade någon egen telefon.
 
 
 
 
När det sedan närmade sig huvudförhandling i hovrätten, hade min chef och den medtilltalades försvarare diskuterat saken och kommit fram till att det inte skulle tjäna något till att hålla fast vid överklagandet (fanns en risk att påföljden skulle bli strängare än den tingsrätten hade dömt ut) och därför var det bättre att återkalla överklagandet. Dock kunde inte min chef göra detta utan klientens samtycke och därför sökte vi med ljus och lykta efter klienten för att diskutera saken med denne. Om jag minns rätt hade klienten som sagt ingen egen telefon vid den tidpunkten och klienten hörde inte av sig trots att vi skickade brev efter brev med uppmaning att klienten skulle ta kontakt. Vi lyckades inte ens få tag i klientens syster, som vi hade haft väldigt mycket kontakt med tidigare i ärendet.
 
Till slut, när det nästan var dags för huvudförhandlingen i hovrätten, fick vi kontakt med klienten genom den medtilltalade (som var ingift släkting med vår klient). Det visade sig att klienten hade stuckit utomlands.
 
...
 
För att göra en lång historia kort; det löste sig med återkallelsen till slut. Fast det hade naturligtvis varit bra om klienten redan innan denne stack iväg, hade meddelat oss att den hade för avsikt att sticka utomlands. Det skulle ha underlättat en hel del.
 
Nåväl. Slutet gott, allting gott. Ibland är det spännande att arbeta på advokatbyrå.


Dagens citat:

"Din enda förpliktelse i någon livstid är att vara sann mot dig själv."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Urspårning

Den sista veckan i april blev ganska ... intressant. Jag gillar förvisso spänning i tillvaron, men viss spänning klarar jag mig utan. Nåväl, om jag ska se det positiva i det hela, kommer jag troligtvis att förändra lite i min morgonrutin - och denna förändring är jag säker på kommer göra starten på dagen trevligare.
 
Hur som helst, tillbaka till denna "spännande" händelse. Allt började tisdagen den 25 april. Eftersom älsklingen var ledig, tog jag bussen till tågstationen på morgonen. Redan vid bussterminalen när vi hade stigit på bussen och inväntade förarbyte, anade jag oråd. Den nya bussföraren frågade nämligen den som byttes av hur det var med tågen. Jag tyckte mig höra att den tillfrågade föraren svarade något med "stopp" och "inga tåg" och då svarade den nya föraren något med att så hade det varit hela natten. Eftersom jag inte förstod något, tänkte jag inte mer på det och återgick till läsningen.
 
 
 
 
När vi väl kom fram till tågstationen insåg jag genast att något var fel, i och med att de flesta resenärer stod nere vid gatan istället för uppe på perrongen. "Åh nej!" for det genom mitt huvud gång på gång. När jag kom av bussen och kom fram till tv-skärmen som talar om tågavgångarna, såg jag att samtliga tåg var inställda och skulle ersättas med buss. Den enda förklaring som jag såg - och som jag tyckte var mycket märklig - var att de höll på med banarbete mellan Halmstad och Laholm.
 
Om du inte själv känner till västkustens geografi, ska jag visa dig följande:
 
Från norr till söder: Varberg-Falkenberg-Halmstad-Laholm
 
 
Som du ser ligger både Falkenberg och Varberg norr om både Halmstad och Laholm. Därför kunde jag inte förstå varför samtliga tåg på sträckan Halmstad-Göteborg var inställda? De borde inte beröras av det här banarbetet? Aja, det var helt enkelt bara att invänta denna ersättningsbuss.
 
Under förutsättning att det hade kommit någon. Under tiden 06.30 och 07.30 kom det ingen buss. Jag skulle börja jobba 08.00, så vid 07.10-tiden ringde jag min chef och förklarade läget och vi kom överens om att jag skulle ta taxi till jobbet så att jag i alla fall kom fram. Det kom ingen annan information än att alla tåg var inställda och ersatta med buss. Lagom tills min taxi kom, meddelade Gerda att de inställda tågen berodde på en olycka. När jag satt i taxin, sade de på nyheterna att olyckan var ett godståg med farligt gods (lut) som hade spårat ur vid Varberg.
 
För att göra en lån historia kort: Tågtrafiken hade ännu inte till fullo (utan endast till viss del) kommit igång när jag på fredagen skulle åka hem. Och på fredagen hade de slutat köra ersättningsbussar mellan Varberg och Falkenberg, så jag tog den vanliga landsbygdsbussen (linje 652) som går mellan Varberg och Falkenberg, vilket jag även hade gjort på onsdagen eftersom jag missade ersättningsbussen med några få sekunder.
 
 
 
 
Visst, olyckor kan ingen rå för. Jag är inte irriterad över att tågtrafiken stoppades under den här veckan. Vad jag däremot är irriterad över, är det faktum att det har varit så himla dålig information till oss resenärer. Det har sagts att ersättningsbussar ska komma, men aldrig när och ibland har de inte ens dykt upp. Jag kan tycka att bättre information är åtminstone det minsta man kan begära. Då vet man i alla fall hur man ska göra. Jag vet fortfarande inte hur det blev för alla de resenärer som på tisdagsmorgonen stod kvar på stationen i Falkenberg och väntade på ersättningsbussen. Kanske kom det en buss. Kanske inte. Vad jag vet är att jag inte hade någon möjlighet att stå och vänta på en buss, utan att veta hur länge jag skulle bli stående. Det är inte acceptabelt! Skärpning!


Dagens citat:

"Det vi vanligen uppfattar som vårt jag är en idé som skiftar karaktär från år till år. Detta är det personliga jaget. Men det finns också något annat som står oss mycket nära och som hela tiden är med oss i dessa ständigt skiftande idéer om vad jag är, nämligen känslan av att vara till, att existera – och den förändras inte. Detta är vårt verkliga, aldrig upphörande jag."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Klienter som tar hela handen

När man jobbar på advokatbyrå lär man sig att det finns olika typer av klienter. Vissa är mycket (och då menar jag verkligen mycket) mer krävande än andra. Det kan handla om att klienten skickar femtioelva mail om dagen eller ringer minst lika många gånger. Eller så kräver klienten omgående svar eller besked om vissa saker - trots att jag redan förklarat att min chef sitter upptagen i förhandling eller liknande - och ger sig inte trots att jag upprepade gånger försöker förklara. Bara för att nämna några exempel. Det är den här typen av klienter som suger energin ur en och tycks ha svårt att förstå att vi faktiskt jobbar med fler ärenden än enbart klientens eget.
 
Vanligtvis ger inte min chef ut sitt mobilnummer till klienterna - av förståeliga skäl - utan de blir hänvisade att ringa till vårt kontor om de vill något. Dock gör min chef undantag i vissa ärenden och gjorde det i ett ärende där klienten var väldigt krävande och som ringde min chef i tid och otid. Inför en förhandling skulle klienten skicka över en skärmdump som jag i min tur skulle skriva ut. Klienten undrade då om denne skulle skicka bilden till min chefs mobil, varpå jag svarade att det var bättre om bilden skickades till min mobil (det vill säga till kontorsmobilen och inte min privata).
 
 
 
Klienten gjorde detta strax innan jag skulle gå hem för dagen och i samma stund dog mobilen - just när jag skulle vidarebefordra bilden till jobbmailen. Nåväl, ingen skada skedd. Jag kunde lika gärna skriva ut bilden dagen därpå.
 
Eftersom jag och älsklingen blev upptagna strax därpå och kom hem ganska sent den kvällen, fick jag inte tillfälle att ladda arbetstelefonen förrän då. Jag tänkte nämligen att jag kunde vara smart och skicka över bilden redan då, så var det bara för mig att skriva ut bilden när jag var tillbaka på kontoret. På så vis skulle jag slippa krångla med vidarebefordran morgonen därpå. Det gäller att försöka spara tid.
 
Så fort jag fick igång telefonen, upptäckte jag att klienten hade skickat ännu fler bilder till telefonen - dessutom hade klienten gjort det sent på kvällen.
 
Det gäller alltså att vara försiktig med vissa klienter. Jag förstår att var och en tycker att det egna ärendet är superviktigt, men det finns ändå gränser. Man måste försöka se längre än vad näsan räcker.


Dagens citat:

"När du beskyller och kritiserar andra, då undviker du en viss sanning om dig själv."
(Deepak Chopra)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Träning under graviditet

Enligt sjukvården är det bra att träna när man är gravid och man rekommenderas därför till detta. Dock finns det vissa övningar och träningsmoment som man bör undvika (exempelvis att inte stå upp vid spinning) och man måste också se till att inte ha för hög puls för länge.
 
Eftersom detta som sagt är min första graviditet, valde jag att boka tid hos en personlig tränare för att få råd om hur jag bör tänka när det gäller träningen under graviditeten. Den personliga tränaren som jag fick tid hos strax innan årsskiftet, är specialiserad på just kvinnohälsovård. Tillsammans gick vi igenom några övningar och hon satte därefter ihop ett litet program med pilatesövningar som kan vara bra för mig under graviditeten - vilket jag tidigare skrivit ett inlägg om.
 
 
 
 
Dock är det långt ifrån alla i min närhet som är förtjusta i att jag fortsätter att träna och menar att det vore bäst om jag upphör med träningen tills efter förlossningen. En person i min närhet (som för övrigt inte tränar själv) ifrågasatte den personliga tränarens kompetens när jag sade emot dennes "råd" om att sluta träna och jag hänvisade till vad den personliga tränaren sagt. Personen undrade även upprört om tränaren själv varit gravid?! En annan i min närhet menade att eftersom detta är min första graviditet, kan jag inte veta vad jag klarar av i mitt nuvarande tillstånd och därför borde jag inte träna. Fast då undrar jag följande - om jag inte försöker träna, hur ska jag då till nästa gång veta vad jag klarar eller inte klarar av ..?
 
Naturligtvis vet jag att dessa personer egentligen menar väl och att de är rädda om mig och det lilla liv jag har i magen. Jag vet detta. Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad över alla dessa pekpinnar - framförallt från personer som själva aldrig har hållit på med träning, bortsett från en och annan promenad.
 
Ja, detta är min första graviditet och därför kan jag inte i förväg veta vad jag klarar av eller inte klarar av. Att jag dessutom råkade ut för tidig foglossning gör inte det hela bättre. Fast vet du vad? Kroppen är väldigt duktig på att signalera när jag försöker göra något som jag inte klarar av. Obehag och smärta är sådana tecken.
 
 
 
 
När jag började träna zumba 2015, fanns det en gravid deltagare som var med på passen ända fram till sommaren - och vid det laget var hon höggravid. Jag räknade därför med att förhoppningsvis själv kunna fortsätta den här terminen med i alla fall zumba. När zumban byttes ut mot danzy step i januari var jag med på det första passet, men fick sedan erkänna mig besegrad eftersom jag under det passet kände av tecken på foglossning (i mitt fall var det huggande smärta längs hela ryggslutet). Dock har jag fortsatt med vanlig danzy (som är en variant av zumba - i vart fall när en viss instruktör har passet), när foglossningen inte varit för påtaglig.
 
På cirkelpassen lär jag mig efter hand som tiden går vilka övningar som funkar och vilka som inte funkar. Om det är något som jag inte klarar av (exempelvis hopp eller att ligga på mage), ber jag om en ersättningsövning.
 
 
 
 
Jag är inte dum. Jag utsätter inte mig för onödiga risker. Varför har andra runt omkring svårt att kunna acceptera att jag själv är kapabel till att bedöma vad min kropp klarar av eller ej? Jag är trots allt en vuxen kvinna och jag har dessutom rådgjort med kunniga personer på området (det vill säga både med personlig tränare som är inriktad på kvinnohälsovård - däribland graviditeter - och med sjukgymnast).
 
Jag kommer alltså att fortsätta med träningen tills kroppen säger ifrån och jag kommer fortsätta att anpassa övningarna på cirkelpassen efter hand som tiden går - oavsett vad andra säger. För att citera min filosofilärare på gymnasiet: "Du kan inte ha ont i mina tänder."


Dagens citat:

"I den mänskliga naturen står vi varandra nära; i vårt handlande går vi skilda vägar."
(Konfucius)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Lögnaktiga bilförsäljare

Nu börjar jag bli riktigt trött på bilfirmor och allt krångel som tycks följa med ett bilköp! Snart är det kanske lika bra att strunta i att köpa bil (trots att vi i nuläget är tvungna att ha åtminstone en, så att älsklingen kan ta sig till och från jobbet).
 
Jag minns inte om jag berättade om krånglet vi hade 2012, när vi hade köpt vår Peugeot hos Windahls Bil i Västerås? Om inte, ska jag försöka vara kortfattad. Runt påsken 2012 köpte vi en begagnad bil från bilfirman Windahls i Västerås. Inom kort upptäckte vi diverse fel som inte hade märkts vid köpet. Jag kontaktade därför säljaren och hänvisade till konsumentköplagen (som är tillämplig även vid köp av begagnad bil hos bilfirma och som säger att de fel som uppstår inom sex månader från köpet, anses ha funnits vid köpet och är fel som säljaren ansvarar för - såvida det inte är uppenbart att det är man själv som orsakat skadan). Vi hade möte med säljaren och dennes chef (jag tror att denne person var säljarens chef, men jag minns inte riktigt), som menade att felen inte omfattades av garantin och därför skulle vi själva stå för reparationen. Det hela slutade med att jag och älsklingen drog det hela upp till ARN (Allmänna Reklamationsnämnden) och "vann" - det vill säga att bilfirman blev skyldig att reparera felen samt ersätta oss för våra utlägg och älsklingens förlorade arbetsinkomst.
 
 
 
 
 
För ett år sedan köpte vi en ny Renault (och då menar jag ny och inte begagnad) hos Hedin bil vid Stenalyckan/Eurostop i Halmstad. I köpet skulle bland annat fri service i tre år ingå. Innan vi genomförde köpet, frågade vi säljaren om det var möjligt att kunna få servicen gjord i Varberg, eftersom vi båda arbetar där och därför kan ha svårt att ta oss till Halmstad. Vi förklarade att det var en förutsättning för att vi skulle köpa bilen hos dem. Enligt säljaren skulle detta inte vara några som helst problem.
 
För ett tag sedan meddelade bilen att det var dags för service. Vi bokade därför in en tid hos Bildepån i Varberg. Innan det var dags för att lämna in bilen, ringde jag till Hedin bil vid Flygstaden i Halmstad (eftersom det numera är de som har hand om Renault-bilar) och frågade återigen hur det förhöll sig med den fria servicen? Enligt den jag pratade med, gällde den fria servicen på samtliga auktoriserade Renault-verkstäder i Sverige.
 
Tyvärr blev vi tvungna att skjuta på servicen, eftersom teknikern blev tvungen att vabba. Jag meddelade kundmottagaren vad Hedin bil sagt om den fria servicen. Kundmottagaren skulle kolla upp detta.
 
 
 
 
Nu gör jag en mycket lång historia kort, eftersom jag inte vill tråka ut dig med detaljer. Efter mååånga kontakter, dels mellan Bildepån och Hedin bil, dels mellan oss, Renault och Hedin bil, visar det sig att Hedin bil vägrar gå med på att låta oss få servicen gjord i Varberg och vi måste komma ned till dem i Halmstad.
 
Hela den här historien har gjort mig så himla stressad och upprörd - det rör sig trots allt om ett avtalsbrott från Hedin bils sida. Muntliga avtal är precis lika giltiga som skriftliga, men de är svårare att styrka.
 
Som du kanske förstår, tänker jag inte ge mig. För mig har det blivit en principsak. Jag är trött på alla lögnaktiga bilförsäljare! Jag har fått nog!
 
Jag ska kolla upp våra möjligheter och sedan kommer jag vara en mycket, mycket besvärlig kund. Man ljuger inte för sina kunder på det viset som Hedin bil har gjort mot oss. Så det så.


Dagens citat:

"Alla människor är till sitt innersta väsen lika."
(Johann Heinrich Pestalozzi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Förändring är inte alltid till det bättre

*småskrattar för mig själv*
 
Med tanke på alla krig och andra stora problem och konflikter som sker runt omkring i världen, känns det jag tänker ta upp i det här inlägget ganska litet och banalt. En del tycker nog att det är idiotiskt och egoistiskt av mig att gnälla över en sådan här sak, när människor runt om i världen mister livet på de mest fasansfulla sätt. Fast vet du vad? Trots allt som händer i världen, har man fortfarande rätt att tycka, tänka och reagera på de problem man själv har. Bara för att jag slutar gnälla på saker som händer i mitt liv, kommer det inte lösa världsproblemen. Givetvis kan jag vara med och bidra till en lösning, men enbart jag kan inte vara hela lösningen. Dessutom kan jag vara med och göra vad jag kan för omvärlden, trots att jag gnäller på "småsaker" i mitt eget liv.
 
Med det sagt, tänker jag fortsätta att leva mitt liv och ha åsikter om sådant som rör mig - oavsett hur litet det är i förhållande till alla världsproblem.
 
I dagens inlägg tänkte jag vara en smula gnällig - bara så du vet om det. Så om du inte känner för att lyssna på en gnällmaja, bör du nog hoppa över det här inlägget.
 
 
 
 
Som du säkert känner till vid det här laget, är jag en flitig användare av Boktipset - en sida för bokintresserade. På den sidan kan man hålla koll på vad man läser, skapa listor, kommentera och recensera böcker man har läst m.m. Ibland händer det att vissa böcker som jag har läst inte finns listade på sidan, fast det gör inte så mycket. Huvudsaken är att de allra flesta böcker finns listade.
 
Överlag tycker jag alltså om Boktipset. För ett tag sedan förändrades utseendet på sidan och blev - åtminstone i mina ögon - snyggare än förut. Fast jag har gjort en upptäckt som gör mig både ledsen och besviken när det gäller listan med böcker som man "Vill läsa".
 
Tidigare fanns sidantal och "knappar" för att kunna bläddra bland de olika sidorna. Man kunde också se hur många böcker som fanns bland "vill läsa"-böckerna. Dessa funktioner försvann i samband med att sidan bytte utseende.
 
 
 
 
Nej, naturligtvis innebär inte detta jordens undergång, men tidigare gick det snabbare och var smidigare att navigera bland de böcker som jag vill läsa. Nu ser man först några av de senaste böckerna som lagts till på listan. Vill man se fler, måste man klicka på knappen "Se fler böcker" (eller vad det nu står). Det kommer därför ta tid om jag vill ta mig till listans botten och se vilka böcker som jag först lade till.
 
Det positiva med att inte längre se hur många böcker som finns på listan, är att det inte längre ger mig magknip vid blotta tanken på antalet - som jag fick eftersom jag troligtvis aldrig kommer hinna läsa samtliga böcker på listan. Bokantalet växte snabbare än vad jag hann läsa. Ungefär som de olästa böckerna här hemma med andra ord.
 
Förändring kan vara bra, fast oftast föredrar jag när saker och ting fortsätter att vara så som de är. Ibland ligger det något i uttrycket "det var bättre förr" ...


Dagens citat:

"Att ha ett välvilligt sinnelag, att vissa godhet, att ha kärlek – detta är de viktigaste sakerna."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gravida är ingen allmän egendom

Redan innan jag själv blev gravid hade jag fått höra från andra gravida att andra människor tycks ta sig friheter med en gravid kvinna. Främlingar kan plötsligt komma fram och ta en på magen (?!). Andra kan ge en alla möjliga kommentarer. Tidigare tänkte jag inte mer på det, även om jag kunde bli upprörd å de gravidas vägnar. Fast nu när jag själv blivit gravid har jag insett att vissa personer i min närhet tror att det är okej att säga precis vad som helst till någon som är gravid.
 
Kanske reagerar jag onödigt starkt på detta (nu rusar trots allt hormoner omkring ohejdat i kroppen) eller så finns det fler gravida som känner samma sak. Jag vet inte, men jag känner bara att jag behöver ventilera mig. Försöka få andra att förstå.
 
 
 
 
Den gravida kroppen blir större och större under graviditeten.
 
Jo tack, om det är någon som tror att den gravida kvinnan inte märker det själv, kan jag upplysa om att vi är mycket väl medvetna om detta. Tro mig. Att då få höra "Gud så tjock du har blivit!" när magen precis har börjat synas lite (i övrigt har ingen viktuppgång skett), tar faktiskt rätt hårt på en. För mig blir alla dessa kommentarer extra jobbiga, eftersom jag faktiskt håller på att kämpa mot min ätstörda hjärna och alla hjärnspöken som den nu gladeligen plockar fram dag efter dag.
 
I skrivande stund har jag gått lite mer än halva tiden och nu har magen börjat synas genom kläderna. Tidigare syntes magen nästan enbart när jag hade tajta kläder eller inga kläder alls på mig. Nu syns magen oavsett vilka kläder jag har på mig. Lite halvt på skämt (men även med en smula allvar), brukar jag kalla mig själv för strandad val inför älsklingen - för det är så jag känner mig. Trots det har jag  - när inlägget skrivs - bara gått upp mellan 4 och 6 kilo jämfört med innan jag blev gravid. Det är det normala (eventuellt nästan lite för lite, men inte mycket). Fast när jag ser mig i spegeln (vilket jag försöker göra så lite som möjligt), känner jag mig otroligt tjock. Jag känner mig äcklig. Samtidigt förstår jag hur lyckligt lottad jag är som har det lilla livet i magen. Vilket mirakel det faktiskt är. Jag är tacksam, men ändå avskyr jag mig själv. Jag måste hela tiden påminna mig om att inte träna för mycket eller börja äta mindre, eftersom dessa extra kilo ska finnas på min kropp just nu. Dessa kilon är inga som ska tränas eller svältas bort. Även älsklingen måste påminna mig om detta med jämna mellanrum. Träningen och maten får inte påverka bebisen negativt.
 
 
Små och söta killingar - förra året på Skansen.
 
 
Så, ja. Vi gravida vet mycket väl om att vi blir större hela tiden. Det är inget som måste påpekas. Vad ska vi med den informationen till? Det är knappast läge att börja banta när man är gravid - dessa extrakilon tillkommer ju av en anledning! Förresten är det ingen som blir glad av att höra att omvärlden tycker att man har blivit stort som ett (eller kanske till och med två) hus. Den ogravida får gärna tänka det, men snälla - behåll det för dig själv. En sådan kommentar som den ovan (som jag faktiskt själv fått) hjälper inte. Den riskerar bara att göra mer skada. Den kommentaren har gjort att jag så länge som möjligt försökt dölja graviditeten, trots att de flesta känner till den. Jag har försökt klä mig för att dölja magen som växer mer och mer. Jag har till och med lite halvt omedvetet gått runt och hållit in magen när jag befunnit mig i sällskap med andra.
 
Jag anser inte att vi gravida kvinnor ska tvingas vara tacksamma över den här sortens kommentarer. Som jag sade för en stund sedan är jag tacksam över det liv som växer inuti mig och det är ett mirakel, men jag ska ändå inte behöva få höra hur tjock jag är. Även om personen egentligen inte menar något illa, är det ingen snäll kommentar att framföra. Det lustiga är att - åtminstone vad jag själv erfarit - ingen skulle säga det till en ogravid som faktiskt har gått upp i vikt. Det är min erfarenhet. Då försöker man istället linda in sanningen. Varför tror man då att man har rätt att säga vad man vill till en gravid person - som dessutom kämpar med hormoner och humörsvängningar?
 
Än har jag inte varit med om att andra människor har velat röra vid min mage, fast hittills har magen trots allt inte synts när jag har haft mina vinterkläder på. Dock börjar magen skymta genom min vinterjacka och snart ska den ändå plockas av. Då kommer det bli mer tydligt för andra. Kanske råkar jag ut för dessa skumma människor. Jag hoppas verkligen inte det. Jag kan faktiskt inte förstå varför man tror att det är helt okej att ta på en gravid kvinna bara så där? Det skulle aldrig accepteras om kvinnan varit ogravid. Varför tror man då att den gravida accepterar att andra kommer fram och tafsar? Såvitt jag vet har vi inga skyltar uppsatta där det står "Fritt fram att ta på mig!" Usch. Jag ryser vid blotta tanken och håller tummarna för att jag slipper uppleva det själv. Det räcker med att folk i min närhet känner behov av att kommentera min växande kropp (trots att jag knappt gått upp i vikt jämfört med vissa andra gravida kvinnor).


Dagens citat:

"Detta är en sanning som måste berättas för människor i vår tid: Att själen är med oss här och nu – inte i någon främmande värld eller avlägsen tid, inte när kroppen dör. Och att det är vår styrka och glädje att finna den."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Omöjligt att få tag på svensk support

Förvisso kan jag göra mig förstådd på engelska och jag förstår engelska rätt bra (kanske till och med bättre än vad jag kan göra mig själv förstådd). Fast jag föredrar ändå att i första hand kommunicera på svenska och framförallt om det gäller något som jag behöver hjälp med.
 
I höstas uppstod lite krångel på jobbet i samband med att vi skulle förnya vårt virusskydd (företagskortet hade blivit stulet under chefens semester, så vi var tvungna att spärra det och visste inte hur lång tid det skulle ta att få ett nytt). Jag behövde därför komma i kontakt med F-secures support och började av den anledningen att leta efter kontaktuppgifter på deras hemsida.
 
Det kändes som om jag letade i evigheter, men trots det kunde jag inte hitta några kontaktuppgifter till en svensk support. Såvitt jag kunde se kunde man enbart maila till deras internationella support - vilket jag också gjorde, men eftersom detta var ett brådskande ärende behövde jag omgående komma i kontakt med någon.
 
 
 
 
I ren desperation ringde jag till Klarna (eftersom det av någon anledning inte gick att välja faktura som alternativ när det gällde företag) och där fick jag telefonnummer till F-secures support i Stockholm! Tack och lov!
 
Även om den yngre generationen oftast inte har några problem med att uttrycka sig på engelska, finns det fortfarande de som känner sig mer bekväma med att prata med någon som talar svenska. För att inte tala om den äldre generationen som kanske inte klarar av engelska särskilt väl! Förstår inte F-secure att de - genom sin otillgänglighet - riskerar att skrämma bort kunder? Är det vad de vill? Jag kommer i alla fall inte välja F-secure för privat bruk, det är en sak som är säker.
 
Skärpning F-secure!


Dagens citat:

"Det till synes omöjliga är möjligt."
(Hans Rosling)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

De laglösa cyklisterna

Egentligen blir det här inlägget lite som att kasta sten i glashus, då jag under en tid själv faktiskt bröt mot gällande trafikregler i egenskap av cyklist. Fast till mitt försvar måste jag ändå säga att det hela var ett missförstånd från min sida. Men ändå. Jag bröt mot gällande trafikregler. Jag borde ha kollat upp det tidigare.
 
Nåväl, trots ovanstående tänker jag ändå ge mig i kast med det här inlägget.
 
Nu vet jag inte om de cyklister som omfattas av det här inlägget gör dessa saker medvetet och anser sig att de står över all vett och etikett och alla trafikregler, eller om de - som jag var - är omedvetna om att de beter sig som busar. Det ska jag låta vara osagt och jag vill passa på att förtydliga att detta är mest en reflektion från min sida. Naturligtvis finns det två sidor av ett mynt, men jag väljer nu att skriva inlägget utifrån en fotgängares och bilförares perspektiv. Då kör vi!
 
 
 
 
Som fotgängare vågar jag ibland inte vara ute och promenera, eftersom det helt plötsligt kan komma en cyklist farande. Cyklister har nämligen en tendens att cykla lite var och hur de vill. Cykelbana, trottoar/gångbana, väg/gata ... Allt tycks vara en och samma sak för vissa cyklister och om de skulle komma farande på en trottoar/gångbana, väjer de sällan för fotgängare. I dessa cyklisters värld tycks cyklister ha företräde - oavsett var de befinner sig.
 
När det kommer till övergångsställen (obs! Jag menar ej cykelöverfarter eller kombinerade övergångsställen och cykelöverfarter), anser sig cyklister vara likställda med fotgängare - och ibland till och med stå över fotgängarna. Det är bara att cykla på i full karriär när man kommer till ett övergångsställe - oavsett om cyklisten ska ta sig över gatan eller korsa övergångsstället. Om en fotgängare håller på att ta sig över det övergångsställe som cyklisten ska korsa, anser sig cyklisten ha all rätt att bara svepa förbi - fotgängaren får skylla sig själv om denne blir skadad. Alla vet ju att det är en ytterst komplicerad process att stanna en cykel och som cyklist förlorar man värdefulla sekunder på att låta fotgängaren passera i lugn och ro.
 
 
 
 
Körriktning är helt irrelevant för cyklisten - det fungerar väl att cykla åt precis vilket håll som helst? Varför ska man ödsla tid och energi på att ta hänsyn till åt vilken riktning det är tänkt att cykeltrafiken ska gå? Mötande cyklister får helt enkelt väja!
 
Nej, jag är långt ifrån en perfekt cyklist de gånger jag själv är en sådan. Fast jag försöker alltid att visa hänsyn och följa de trafikregler som jag känner till. Uppenbarligen är det långt ifrån alla cyklister som tänker på samma sätt - i alla fall vad det verkar som.


Dagens citat:

"Medvetandet själv är den främste målaren. Hela världen är en tavla."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag är verkligen dålig på att vara sjuk

Jag vet att jag har sagt det förut, men jag är verkligen dålig på att vara sjuk! Jag menar, hur svårt kan det vara? Det krävs inte mycket av någon att vara sjuk. Vad är det för fel på mig?
 
På vilket sätt är jag dålig på att vara sjuk? Tja, istället för att ligga och vila, håller jag på att städa, diska, laga mat, gå till jobbet etc. - bara för att jag får dåligt samvete över att låta älsklingen få göra allt. Det händer också att jag tränar - såvida jag inte är riktigt, riktigt sjuk (typ feber och ordentlig värk i kroppen).
 
 
 
 
Det lustiga är att jag vet att jag inte borde göra allt det här när jag är sjuk. Ändå kan jag inte låta bli. Bara för att det dåliga samvetet sakta men säkert kommer krypande. Dessutom blir jag så lätt rastlös om jag ska ligga ned och försöka vila, utan att vara trött. Dock blir det långt ifrån bättre av att jag hela tiden håller igång och tröttar ut kroppen på det sättet. Kan ju vara därför som jag - åtminstone som det känns - är sjuk längre än vad andra brukar vara. När jag blir förkyld tar det evigheter innan jag blir frisk. Ibland hinner jag inte ens bli helt frisk förrän nästa förkylning tar vid.
 
Finns det någon kurs som man kan gå för att lära sig hur man ska bete sig när man är sjuk? Jag skulle verkligen behöva det!


Dagens citat:

"Att veta skillnaden mellan rätt och fel är en sak, att visa det i dina handlingar är en annan."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Inte längre svenska folkets fest

Jag är en av de som nästan varje år suckar över utgången i Melodifestivalen och tycker att fel låt vann. Förutom vid några enstaka tillfällen. 2004 var jag nöjd över att Lena Ph vann med sin låt Det gör ont.
 
I år var jag rätt besviken på bidragen och i slutändan blev det att jag mest hejade på Owe Thörnqvist för att det var ett annorlunda bidrag. Fast till skillnad från andra år var jag inte missnöjd med vinnarlåten. Även om det inte fanns någon låt som jag verkligen fastnade för, var Robin Bengtssons I can't go on en helt okej låt.
 
 
 
 
Vad jag däremot är missnöjd med, är det här påfundet med den internationella juryn. Vad ska den vara bra för?!
 
Såvitt jag har förstått - men jag kan naturligtvis ha missuppfattat det hela - infördes denna jury enbart för att vi ska ha en chans att vinna mot de övriga tävlingsbidragen i Eurovision Song Contest.
 
...
 
Förlåt om det här innebär att jag svär i kyrkan, men vad spelar egentligen en vinst eller förlust för roll? Är det inte viktigare att vi skickar ett bidrag som svenska folket vill ska representera landet i tävlingen? Varför ska svenska folket annars få rösta? För syns skull? Som det ser ut nu, är det inte alltid som poängresultatet speglar vad svenska folket vill - vilket gör mig irriterad. Om en viss låt får tillräckligt mycket poäng från den internationella juryn, kan den låten vinna hela tävlingen även om en annan låt får mer poäng från svenska folket (vilket hände i år).
 
Det är tråkigt när det blir viktigare att vinna saker och ting. Vad hände med resan dit? Att man ska ha roligt? Eurovision är knappast ett krig på liv och död.
 
Om jag hade fått bestämma, skulle det inte alls finnas någon jury-funktion i Melodifestivalen. Det skulle enbart vara svenska folkets röst som skulle avgöra utgången. Vinnaren av svenska Melodifestivalen skulle spegla svenska folkets vilja.
 
Vad tycker du själv?


Dagens citat:

"Fyrar springer inte runt på öarna och letar efter båtar att rädda; de bara stå där och lyser."
(Anne Lamott)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det svåra med att sluta med invanda mönster

Att det ska vara så svårt att lära sig att göra saker och ting på ett nytt sätt?! Jag har börjat inse att det ligger något i det som min klassföreståndare på högstadiet sade vid något tillfälle; Det går att lära en gammal hund att sitta om den aldrig lärt sig att sitta tidigare. Däremot går det inte att lära en gammal hund att sitta på ett nytt sätt.
 
Sedan många år tillbaka har jag haft för vana att sitta med benen i kors. Jag trivs bäst så och det går oftast av bara farten. Eller, rättare sagt - det går per automatik. Dock håller jag på att försöka avvänja mig vid detta. "Borde väl inte vara några problem att sluta med det." Ha! Trodde jag ja ...
 
 
 
 
Tänk vad inrotade vissa vanor är och hur svårt det är att bryta dem. Eller är det bara jag som har den här sortens problem? Oavsett hur mycket jag än försöker tänka att jag inte ska korsa benen, så korsas de ändå. Vad är det för fel på mig?
 
Jag vet dock inte hur jag ska bära mig åt för att sluta. Givetvis slutar jag när jag kommer på mig själv, men fram till dess korsas benen utan att jag tänker på det. Hur får jag stopp på just denna automatik? Krävs det att jag på något sätt betingar mig själv, i form av att bestraffa mig varje gång jag korsar benen? Eller finns det ett enklare sätt?


Dagens citat:

"Varför kämpa med att öppna en dörr mellan oss när hela väggen är en illusion?"
(Rumi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Sluta kommentera andras matvanor!

Jag lyssnade nyligen på det femtonde avsnitten av podden Drivkraften och i det avsnittet sade Agnes Skyman Ståhl en sak som jag till fullo håller med om: att man troligtvis aldrig kan bli helt frisk från sin ätstörning, men att man däremot lär sig leva med den och hantera den. Jag är relativt "fri" från min ätstörning (kanske rättare sagt: jag har lärt mig hantera den), men jag medger att det fortfarande kommer dagar då jag tycker att jag är stort som ett hus och börjar i tankarna planera träning och hur jag ska lägga upp de kommande middagarna för att "råda bot" på denna tjockhet. Dessa tankar kommer framförallt när jag är stressad eller när jag har mina små (nuförtiden mer sällan - tack och lov) återfall ned i depressionens mörker. Dock märker jag ganska snabbt vad det är jag håller på med och försöker bryta mig fri från dessa tankar och istället tänka att jag faktiskt är vacker så som jag är.
 
Fast trots att jag har lärt mig att hantera dessa ätstörda tankar, kan det räcka med kommentarer från omgivningen för att jag ska falla dit igen. På hyresnämnden kunde jag ibland få frågan om jag trodde att jag var en skogsarbetare, med tanke på hur mycket mat jag hade tagit med mig? Naturligtvis menade de inget illa och de visste heller inte om min ätstörningshistorik. Mina kvinnliga kollegor var bara så besatta av vikt och sade alltid något om att börja banta så snart vi satt och fikade. Så trots att dessa kommentarer högg till i mig och fick mig att börja fundera över mina matvanor, gjorde de inte så mycket skada. Det gör däremot de kommentarer som jag emellanåt får från en person - som faktiskt känner till min ätstörningsproblematik, även om vi egentligen inte står varandra särskilt nära.
 
 
 
 
Jag tror inte att personen egentligen menar något illa, men att säga till en ätstörd person när man fikar tillsammans, att den ätstörde "lyckades trycka i sig hela [vad det nu var man åt]", är inte bra. Även om man inte menar något illa, gör en sådan kommentar skada. Jag fick den kommentaren i förra veckan efter att vi ätit middag tillsammans och vi hade lämnat restaurangen. Efter själva middagen hade vi även beställt dessert och jag hade - till skillnad från mitt middagssällskap - ätit upp min dessert. Det var egentligen ingen märkvärdig portion, men kommentaren fick mig genast att skämmas och känna mig äcklig. Dock sade jag inget till personen, utan försökte att skaka av mig känslorna som kommentaren efterlämnade.
 
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är inte att klaga och få dig att tycka synd om mig. Jag vill bara få andra att förstå att det inte är lämpligt att hålla på att kommentera andras matvanor - såvida de inte uppenbart skadar personen ifråga. Om jag hade varit väldigt överviktig, hade jag haft mer förståelse för den här personens kommentar. Man kan aldrig i förväg veta vilken historik en person har, om man nu inte känner varandra så pass bra. Därför vet man heller inte hur ens kommentar kan komma att påverka personen ifråga. Nu lyckades jag skaka av mig kommentaren innan den han bita sig fast hos mig, men alla ätstörda personen är inte så starka. Jag var inte det tidigare.
 
Så snälla, kommentera inte andras matvanor eller ätbeteenden - så länge dessa inte uppenbart skadar personen som har dem. Ens ord kan göra mer skada än vad man tror.


Dagens citat:

"Det står dig fritt att vara dig själv, ditt sanna jag, här och nu, och ingenting kan hindra dig."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hur klumpig får man egentligen bli?!

Suck. Stön! Jämmer och elände! (dessa tre utrop - i exakt den ordningen - är hämtade från den mycket deprimerade konstnären i PC-spelet Gilbert och den kemystiska ön, som jag spelade mycket som barn.)
 
Det är allmänt känt att jag är klumpig - både fysiskt sett och i sociala sammanhang. Hade det funnits nobelpris i klumpighet, skulle jag ha vunnit det varje år. Utan tvekan. Fast visst måste det väl ändå finnas en gräns - även för mig? Eller är det möjligt att vara klumpig in absurdum? Troligtvis, med tanke på vad som hände mig nyligen.
 
När jag jobbar vid datorn och är ute på nätet, brukar jag för det mesta ha flera flikar öppna i webbläsaren som jag hoppar runt mellan så som det behagar mig för stunden. Så var det även när jag satt och renskrev ett bokomdöme här på bloggen, vars publicering jag skulle tidsinställa. Fast någon tidsinställning blev det aldrig av. Nix. Istället lyckades jag radera hela inlägget. Adjöss! Puts väck!
 
"Hur kan man lyckas med det?" undrar säkert du nu. Jo, kära bloggläsare. Det ska jag tala om för dig och jag kan garantera - åtminstone till 99,9% - att du kommer skratta när du läst klart.
 
 
 
Eftersom jag skulle ha med några länkar i detta blogginlägg, hade jag uppe x antal sidor i lika många flikar. Jag hoppade fram och tillbaka utan några som helst problem. Enkelt. När jag hade skrivit klart inlägget, gick jag och gav pappret jag skrivit på en värdig begravning i papperstuggen. När jag sedan återvände till datorn, skulle jag av någon anledning plötsligt gå bakåt i den ena fliken. Inget konstigt med det. Jag klickade därför på bakåtknappen i fönstret. Problemet var bara - vilket jag insåg i samma stund som jag hade klickat på bakåtknappen - att jag just då inte befann mig i den flik som jag trodde att jag befann mig i. Jag hade blogginlägget uppe och när jag tryckt på bakåtknappen, laddade sidan om och visade mig översikten över inläggen.
 
Oh, nooo! *låter som en av karaktärerna i den förskräckliga serien Family guy*
 
En röst inom mig försökte dock lugna mig, genom att påpeka att jag har varit med om liknande innan - och då hade inlägget senare återskapats! Just det! Smart!
 
Jag klickade glatt upp ett nytt inlägg och möttes av en tom sida. Ingen återskapning. Inte en endaste liten punkt. Jag gick tillbaka till översikten och gjorde om det. Ingen återskapning nu heller. Inte ens efter några timmar (vilket händer ibland). Inlägget var borta. Puts väck.
 
Nu var det inte hela världen. Ett försvunnet blogginlägg innebär knappast någon katastrof. Det enda som dog var en del av min tid och en smula av min stolthet. Dessutom minns jag hyfsat vad jag precis hade skrivit, så jag noterade det viktigaste på en ny lapp och kommer att skriva om inlägget vid tillfälle. Dock är det väldigt retligt när sådant händer. Fast det är inte särskilt förvånande när det gäller mig. När det gäller mig kan vad som helst hända.
 
Suck ...


Dagens citat:

"De tankar och känslor som likt en flod strömmar genom vårt medvetande är det ytliga jaget. Men under dem finns ett djupare, som har sin grund i den gudomliga verkligheten. Det är vårt verkliga jag."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Domstolars hantering av inkomna handlingar

För några år sedan (jag tror att det var när jag jobbade på hyresnämnden, eventuellt var det något år innan dess) införde Sveriges Domstolar ett autosvarsmeddelande som skickas ut när folk skickar e-post till domstolarna. I det meddelandet står bland annat att domstolen tagit emot ens meddelande. Bra! Då vet man att det har kommit fram.
 
Eller inte ...
 
Åren på byrån har lärt mig att det inte är en garanti för att handlingen verkligen registrerats i målet. Fram tills nyligen hade vi enbart det problemet med tingsrätten i Varberg, vilket har fått mig att numera använda både livrem och hängslen; jag skickar både till registratorsinkorgen och till respektive handläggare på tingsrätten. Efter att jag började med den rutinen har vi inte haft problem med att våra inskickade handlingar "inte inkommit".
 
 
 
 
Nyligen mailade jag in en begäran om komplettering till Hovrätten för Västra Sverige (min chef och hennes klient begärde att hovrätten skulle förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen). Jag fick mitt autosvar och eftersom jag hade mycket att göra den dagen, tänkte jag inte på att ringa och dubbelkolla så att mailet kommit fram. När klienten senare pratade med hovrätten, kom det fram att de "inte hade fått" skrivelsen. Jag fick skicka om det på nytt - den här gången till avdelningens inkorg. Då "kom det fram".
 
Jag har förståelse för att de har mycket att göra och att inkommande handlingar kan missas - men sådana misstag från domstolens sida får inte förekomma! Det gäller att ha stenkoll på inkorgen. När jag hade praktik på åklagarkammaren hade jag själv emellanåt ansvar för kammarens inkorg, så jag vet vilket jobb det är.
 
Jag anser att om det har skickats ett autosvar om att mailet har mottagits, ska man inte behöva ringa och dubbelkolla. Autosvaret ska kunna vara ett kvitto på att det man har skickat in har mottagits. Därför ringer jag bara och dubbelkollar när det är extra viktiga handlingar eller tidsfrister. Fast jag antar att jag nog får börja med att ringa och dubbelkolla oftare - trots att jag själv många gånger har så pass mycket att göra att jag nästan går på knäna.


Dagens citat:

"Kärleken söker ingen anledning bortom sig själv och ingen frukt; den är sin egen frukt."
(Bernhard av Clairvaux)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!