Serier, fristående eller mix?
En av bokbloggarna som jag börjat följa brukar ha något som hon kallar för bokjerka. Det går ut på att hon ställer en bokfråga och sedan får läsarna besvara den i sina bloggar och länka till sina inlägg i kommentarer. Då jag är dålig på att hålla den typen av tidsfrister tänkte jag skriva om ämnena lite då och då i stället. Först tänkte jag ge mig i kast med
För mig är svaret ganska enkelt. Jag föredrar helt klart en mix. Båda alternativen (serier respektive fristående) har sina för- och nackdelar. Ibland händer det att man fastnar så mycket för berättelsens karaktärer och känner sig tom när man har nått sista sidan, att man känner att man vill ha mer. Man vill lära känna personerna djupare och tillbringa ännu mer tid med dem. Så kan jag känna ibland. Fast det händer också att en berättelse är så bra att man helt enkelt känner sig mätt. En förutsättning skulle bara förta nöjdheten och på något sätt förstöra helheten. Urmjölkning rent ut sagt. Och en annan nackdel med serier är att många gånger måste man läsa första boken i serien för att få ganska bra grepp om berättelsen och det är inte alla gånger som det är väldigt lätt att hitta just den boken.
Say hello to my little friend.
Men att bara läsa antingen serier eller fristående skulle för mig bli tråkigt i längden. Jag höll på att säga att läsning av endast fristående hade nog varit bättre än läsning av endast serier (för min del i alla fall – jag är medveten om att det naturligtvis varierar från person till person), men jag tror ändå inte det. Vissa gånger behöver man mer än en flyktig bekantskap och den sortens djupa relation kan man förmodligen bara få från serier.
För mig är det alltså en mix av fristående och serier att föredra. Man brukar ju säga att omväxling förnöjer.
”Läser du helst bokserier eller föredrar du fristående böcker eller kanske en mix av båda?”
För mig är svaret ganska enkelt. Jag föredrar helt klart en mix. Båda alternativen (serier respektive fristående) har sina för- och nackdelar. Ibland händer det att man fastnar så mycket för berättelsens karaktärer och känner sig tom när man har nått sista sidan, att man känner att man vill ha mer. Man vill lära känna personerna djupare och tillbringa ännu mer tid med dem. Så kan jag känna ibland. Fast det händer också att en berättelse är så bra att man helt enkelt känner sig mätt. En förutsättning skulle bara förta nöjdheten och på något sätt förstöra helheten. Urmjölkning rent ut sagt. Och en annan nackdel med serier är att många gånger måste man läsa första boken i serien för att få ganska bra grepp om berättelsen och det är inte alla gånger som det är väldigt lätt att hitta just den boken.
Say hello to my little friend.
Men att bara läsa antingen serier eller fristående skulle för mig bli tråkigt i längden. Jag höll på att säga att läsning av endast fristående hade nog varit bättre än läsning av endast serier (för min del i alla fall – jag är medveten om att det naturligtvis varierar från person till person), men jag tror ändå inte det. Vissa gånger behöver man mer än en flyktig bekantskap och den sortens djupa relation kan man förmodligen bara få från serier.
För mig är det alltså en mix av fristående och serier att föredra. Man brukar ju säga att omväxling förnöjer.
Dagens citat:
"Se upp med vad du gör, du bör tänka dig för."
(Per Eggers - Arabian nights [swedish])
Ha det så bra!
Litterära kramar
Jessie