Jessicas grotta

 

När Dirigenten från Sankt Petersburg var utläst visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Det här är första delen i en thriller-trilogi som skildrar Ryssland i början av 2000-talet, fast särskilt fängslande eller spännande var den inte. Visserligen hände det mycket i boken och på vissa ställen var den spännande, men det som jag tyckte var mest spännande var att få veta vad det var som Tom gjorde för tio år sedan. Jag blev frustrerad över att författarna hela tiden snuddade vid svaret, men sedan gled bort från det. Lite retsamt. Det var också läskigt att veta att den här boken är inspirerad av verkliga händelser.

 

 

 

 

Med anledning av internationella världsboksdagen fick vi som är medlemmar i Booked e-boken Restips för utomjordingar. Mina förväntningar var lika med noll när jag började läsa boken. Okej, där var jag faktiskt lite oärlig. Förlåt. Jag misstänkte att det kunde vara någon typ av faktabok och blev därför lite förvånad när det visade sig att den inte riktigt är en sådan bok. Fast skönlitterär är den inte heller.

 

Nu ska jag sluta gå som katten kring het gröt. Berättarministeriet har bett barn och unga från Berättarministeriets skrivarverkstäder i Järva och Södertälje att besvara följande påståenden. Inom parantes har jag gett exempel på saker som barnen faktiskt har sagt:

• Bra-att-ha-grej på jorden (En peruk)
• Bästa platserna på jorden (Irak, London, Sverige, Gröna Lund)
• Godaste maten på jorden (Allt som kan göra dig fet)
• Så känner du igen en jordbo (De kan se ut hur som helst, precis som du)
• Så beter du dig när du träffar en jordbo (Var trevlig mot människan och hälsa. Om du får ett svar som låter bää, voff, mjau eller mu, så är det ett djur du pratar med)
• Så får du vänner på jorden (Skaffa Facebook och Instagram)
• Saker som jordbor blir ledsna av (När någon dör på en begravning är det väldigt många som gråter, så gå bara på begravningar när du vill gråta)
• Saker som jordbor blir glada av (När man hittar en tia på marken och någon man gillar säger något snällt)
• De snällaste invånarna på jorden (Kebabbagaren)
• Om du känner hemlängtan (Ta med ett gosedjur, sms:a, ät kakor och skicka brev)

Bokbloggsjerka: Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

 

Inga måsten som ska göras. Inga tider att passa. Jag ligger i sängen eller soffan och bredvid mig finns något gott att dricka och något gott att äta (det ätbara får INTE kladda). Vädret utanför spelar ingen roll. Solsken eller regn - det kvittar! Boken jag läser ska vara intressant och spännande.

 

 

Hur ser din ultimata lässtund ut?

 

Allt börjar med ett rånöverfall. Så snart Miranda Jones har fått ordning på de id-handlingar som stals, reser hon till Florens där hon fått i uppdrag att datera en vacker bronsstaty. Men allt går inte riktigt som hon tänkt sig och snart är både hennes karriär och liv i fara.

 

Till skillnad från Nora Roberts andra romaner som jag läst, saknar Falsk skönhet det lilla extra för att bli lika bra som de andra. Givetvis finns, som alltid i Nora Roberts böcker, spänning. Hon riktar misstankarna åt alla möjliga håll och kanter så att man till sist inte riktigt vet vem man ska misstänka. Alla teorier låter lika rimliga.

 

 

Men spänningen är inte tillräcklig. Jag blir inte lika engagerad i kriminalromansdelen som jag brukar bli när det gäller Roberts. Jag tycker att fokus läggs till större delen på relationerna i boken, och dessa relationer beskriver hon förvisso bra. Allra helst relationen mellan Miranda Jones och hennes föräldrar. Man inser (något som man i och för sig kanske redan känt till) att relationen till ens föräldrar formar den man är, liksom deras uppträdande mot en. När Roberts sedan ger läsaren sista pusselbiten inser man varför de har betett sig som de gjort. Delvis i alla fall. Men kanske är det på grund av relationsfokuserandet som gör att Roberts tappar lite av den spänning som hon annars är så bra på att bygga upp.

 

Som vanligt är vissa delar av boken förutsägbara och i det avseendet slutar boken, som vanligt, förutsägbart. Det är tråkigt. Jag hade önskat att Nora Roberts, även om det bara hade varit en enda gång, hade varierat sig lite. Valt att berättelsen slutat på ett annat sätt. Men jag antar att jag kommer att hoppas på detta förgäves.

 

 

Jag har alltid föredragit att läsa böcker själv. Då har jag lättare för att koncentrera mig och om jag skulle tappa koncentrationen en stund och missa vad som stod i ett stycke, är det enkelt att "gå tillbaka" och läsa om. Nu vet jag inte riktigt hur ljudböcker fungerar, men jag utgår från att det är som en "vanlig" CD-skiva och det leder till att jag inbillar mig att det gör att det inte är lika smidigt att "gå tillbaka" och lyssna om ett stycke. Om man nu skulle tappa koncentrationen, vilket jag har lätt för att göra om jag "bara" ska lyssna.

 

Nu har du kanske förstått att det är ljudböcker som jag tänkte skriva om i det här inlägget. Men jag ska inte spy galla eller liknande över denna litteraturform. Som jag antydde i första stycket har jag undvikit ljudböcker eftersom jag har ansett att det inte är något för mig. Det närmaste ljudböcker jag har kommit var de ljudfiler som man kunde lyssna på Färdlektyrs hemsida och kassettband som min lågstadielärare lät klassen lyssna på. Det var inte vilka kassettband som helst utan det var inlästa böcker. Jag har alltså hållit mig undan ljudböcker kan man säga. Fast nu har jag börjat fundera på om jag ändå inte ska ge ljudböcker ett försök. Några arbetskollegor pratade så gott om detta litteraturformat att jag blev nyfiken.

 

 

Med rätt berättarröst kan jag tänka mig att det kan bli en trevlig upplevelse. Att lyssna på en ljudbok medan jag går till och från stationen hade nog varit en intressant variation från den musik som jag dagligen lyssnar på. Kanske borde jag ta mig en titt på biblioteket nästa gång jag är där, för man kan ju låna ljudböcker. :-)

 

Lyssnar du själv på böcker? Vad tycker du i så fall om detta litteraturformat?

 

Två politiker startar ett upprop mot rasism. Därefter mördas en av politikerna och misstankarna riktas genast mot Sverigedemokraten Carl Struwe.

 

Thomas Bodström skriver väldigt bra. Språket är korrekt och boken är smidig att läsa. Intrigen har stort potential men trots detta tycker jag inte att Bodström lyckas riktigt hela vägen fram. Precis som med Rymmaren skulle jag inte vilja kalla Idealisten för deckare. Snarare samhällskritik eftersom han belyser det politiska livet och även hur det kan gå till i polis-, advokat- och åklagarkretsar. Jag är medveten om att detta är fiktion och att mycket därför kan vara uppdiktat, men trots det väljer jag ändå att tro att det finns en gnutta sanning i det jag läser. Jag har genom utbildningen trots allt rört mig i en del av denna värld. Idealisten är dock ett tappert försök till en deckare, men det stannar också tyvärr vid endast ett försök. Visserligen kan verkliga brottsutredningar stanna vid endast en misstänkt, men en skicklig författare stannar inte där. Skicklig deckarförfattare sprider ledtrådar och misstankar omkring sig till höger och vänster. Nu i efterhand insåg jag att Boström försökte ge ledtrådar, men de var få och inte alls så spridda som jag hade önskat att de var. Läsaren hade två alternativ att välja mellan; antingen är gärningsmannen Carl Struwe eller så är det någon annan. Fast några riktiga förslag eller misstankar om vem denna kunde vara gavs inte. Jag är van vid att deckarförfattare skriver så att läsaren börjar misstänka nästan samtliga karaktärer i berättelsen. Det är det funderandet som jag saknar i Idealisten. Jag vill fundera så att det kommer rök ur öronen. Jag vill känna mig osäker på vem gärningsmannen är. Jag vill misstänka A, för att sedan ändra mig till B, men i slutändan ändå gå tillbaka till A. Fast när boken är slutläst inser man många gånger att det var C som var gärningsmannen.

 

 

Visst, gärningsmannen var kanske lite oväntad. Jag vill inte säga så mycket mer om den saken med risk för att förstöra läsningen av Idealisten, men jag kan säga så mycket som att det är först under de femtio sista sidorna som det börjar bli spännande men det är också då boken i princip är slut. De femtio sista sidorna är tråkigt nog bokens räddning. Jag hade gärna sett att den spänning som Boström förlagt här, hade spritts i hela boken så att man som läsare fått lagom med spänningsportioner. Dessvärre, enligt mig, går allt för fort. Man hinner knappt fundera över vem som kan tänkas vara mördaren innan man får svaret. Eller, i alla fall en del av svaret. Dessutom kretsar ungefär hälften av handlingen kring Susanne Dahlgrens och Mattias Berglunds hemliga och förbjudna förhållande. Båda vet att de gör fel och intalar sig att de inte ska falla dit igen. Ständigt detta tjat om att det är slut. Jag vet att känslor och förhållanden kan vara komplicerade, men i det här fallet blir det bara tråkigt att läsa om deras motstånd hela tiden. Inte för att jag tycker att otrohet är bra, men det hade nog blivit bättre om Bodström försökt krydda till detta med lite spänning i alla fall.

 

Idealisten fungerar utmärkt som samhällskritik och får en att börja fundera över det rättssamhälle som vi lever i och vad som kanske egentligen försiggår inom politiken. Men mer än så är det inte. Tyvärr. Jag har svaga förhoppningar på den tredje delen - Lobbyisten - men de är svaga. Mycket svaga.

På ena bokbloggen som jag följer besvarade bloggaren Bokhoras fråga om det finns en bok som har förändrat ens liv. Det fick mig att börja fundera över mitt eget liv och läsvanor.

 

Den enda bok som dök upp i mitt huvud när jag började fundera på frågan är Nora Roberts Mördande hetta. I och för sig förändrade den inte riktigt mitt liv, utan snarare en del av mitt sätt att se på vissa delar av mitt liv. Mördande hetta gjorde mig mer öppen för andra alternativ.

 

 

Kanske är det för att jag har läst så många böcker som gör det svårt för mig att komma på någon annan bok, fast å andra sidan borde en bok som förändrat ens liv vara lätt att komma ihåg. Hur som helst kommer jag inte på något mer exempel för tillfället. Kanske har du något eget exempel?

I denna dystopiska berättelse är samhället uppdelat i fem så kallade falanger; De osjälviska, De tappra, De ärliga, De fridfulla och De lärda. Vid sexton års ålder får man välja vilken falang man vill tillhöra. Om man byter falang till en annan än den man är född i, får man aldrig träffa sin familj igen. Fast att välja falang är ingen dans på rosor. För att verkligen tillhöra falangen man valt, måste man klara initieringsfasen. Om man inte gör det blir man falanglös - utstött. Beatrice från De osjälviska står mellan valet att stanna kvar hos sin osjälviska familj, eller att vara den hon verkligen är. Hon gör sitt val - ett val som förändrar hennes liv totalt.

 

Jag fick Veronica Roths Divergent i julklapp av älsklingen. På baksidan har de skrivit att om man tyckte om Hungerspelen (vilket jag gjorde!) kommer man att älska Divergent. Jämförelser mellan dessa böcker har gjorts och innan jag själv gav mig i kast med boken, läste jag olika omdömen som skrivits av personer som läst både Hungerspelen och Divergent. Utifrån dessa omdömen blev jag nervös. Jag blev rädd för att jag skulle bli besviken på Divergent. men jag valde ändå att läsa den och nu i efterhand anser jag att det var ett klokt val.

 

Att göra jämförelser mellan Divergent och Hungerspelen är inget som jag är särskilt förtjust i att göra eftersom jag tycker att alla böcker bör få vara sina egna. Visst finns det likheter, men jag tycker ändå att det finns fler skillnader.

 

 

Divergent var en bok som jag fastnade i ganska snart efter att jag började läsa den. Kanske beror det på att jag kände igen mig ganska mycket i det Beatrice berättade om vad som sker när man byter falang. Man blir betraktad som en förrädare av "sina egna". Det var ungefär så jag upplevde att jag blev behandlad när jag flyttade från Skåne för snart fyra år sedan. Till viss del känner jag att jag fortfarande blir behandlad på det sättet. Det är fascinerande att vissa helt enkelt inte kan släppa taget och gå vidare. Att acceptera hur situationen ser ut. Hur som helst, jag kände även väldigt stark samhörighet med Beatrice. Trots att vi två är väldigt olika kändes det ändå som om vi hörde ihop. Som om vi var samma person.

 

Det var fasansfullt svårt att slita mig från boken. Under större delen av dagarna gick jag och tänkte på den. Jag längtade tills jag fick sitta på tåget hem och läsa den. Jag började till och med att läsa lite ur den innan jag gick och lade mig på kvällarna, men det var ingen särskilt briljant idé eftersom jag blev för upptrissad för att kunna sova. Under den sista natten drömde jag till och med om det jag läst, fast då var det mig det handlade om.

 

Ja, jag tycker mycket om Divergent. Språket var målande och Roth avslutade varje kapitel med en cliffhanger. Jag fastnade ganska omgående. Hela tiden gav hon läsaren små ledtrådar till saker och ting och när man själv hade klurat ut lösningen, bekräftade hon den. Men för den sakens skull anser jag inte att hon skrev läsaren på näsan. Absolut inte! En annan styrka som boken hade var att Roth inte låter karaktärerna vara enbart goda eller onda. Alla är vi lite av varje - precis som hennes karaktärer.

 

Nu när boken är utläst känner jag mig en smula sorgsen över att behöva lämna Beatrice och de andra. Det känns som att boken tog slut alldeles för snabbt. Jag längtar tills jag får sätta ögonen i fortsättningen - Insurgent.

I grundskolan och på gymnasiet lade jag mig till med vanan att läsa mig trött om kvällarna när jag gått och lagt mig i sängen. Även om jag inte gjorde det i samma utsträckning som tidigare fortsatte jag med den läsvanan även på universitetet. Fast sedan tog det slut.

 

Jag hade ingen användning av att behöva läsa mig trött om kvällarna efter att jag och älsklingen flyttade ihop. Jag föredrog (och gör det fortfarande) hans sällskap. Fast nu när han är borta större delen av tiden har det på sista tiden hänt att jag vid några tillfällen har tillåtit mig att nattas av boken som jag läst. Jag har börjat fundera på om jag ska återuppta den här vanan.

 

 

Fast till skillnad från när jag var yngre finns det nu vissa begränsningar som jag måste ta hänsyn till. Jag kan inte ligga och läsa till långt ut på natten (vilket hände tidigare) eftersom jag går upp tidigt om morgnarna. För att jag ska orka gå upp tidigt måste jag därför lägga mig hyfsat tidigt. Det innebär att om jag skulle vilja nattas av boken, måste jag lägga mig i sängen ännu tidigare än vad jag redan gör. Då uppstår nästa problem; eftersom jag är borta större delen av dagarna behöver jag de få timmarna som jag har om kvällarna till att umgås med djuren. Att gå och lägga mig tidigare innebär att jag får mindre tid att umgås med våra små odjur.

 

Kanske gör jag ändå ett försök och ser hur det går.

En dag försvinner Bees mamma utan ett enda spår. De stora frågorna är: Var har hon tagit vägen? Och varför ..?

 

Maria Semple har byggt upp Var blev du av Bernadette? så att man får följa Bee och hennes omgivning genom olika lappar och meddelanden som karaktärerna har gett och/eller skickat till varandra av olika anledningar. Dessa meddelanden varvas med Bees egna kommentarer. Det tar ett tag att komma in i boken och sättet som den är skriven på och därför upplevde jag den till en början som förvirrande. Läsaren ges mot slutet en förklaring till bokens uppbyggnad och existens, fast jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker att förklaringen passar bäst där den kommer mot slutet eller om den faktiskt kommer för sent. Jag funderade nämligen flera gånger på om jag skulle lägga boken ifrån mig och ge upp. Att jag inte gjorde det beror som bekant på att jag inte längre klarar av att inte avsluta en bok - oavsett vad jag tycker om den.

 

Bokbloggsjerka: Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

 

Som jag har berättat innan har jag svårt med fantasygenren på grund av de alltför overkliga inslagen, men jag har börjat testa genren lite försiktigt och hittills tycker jag att det har fungerat rätt bra. Så nu kan jag stå ut med genren.

 

Med andra ord var inte detta ett tillräckligt bra svar på frågan. Att säga att jag inte står ut med biografier och självbiografier vore inte helt sant eftersom jag inte har läst tillräckligt många för att kunna göra en sådan bedömning. Jag har faktiskt knappt läst sådana böcker.

 

 

Som tonåring (och även under mellanstadiet) stod jag inte ut med tonårsböcker då jag fann dem för barnsligt skrivna. Därför läste jag hellre "vuxenböcker" och på högstadiet hade jag en het kärleksaffär med kriminalromaner.

 

Jag kan alltså inte komma på någon genre som jag nuförtiden inte står ut med. Hur är det för din del?

I förra veckan när jag och en arbetskamrat hade promenerat bort till ICA Maxi under lunchen, stannade vi givetvis till vid bokrean. Till min förtjusning fick man nu trettio procent rabatt på reapriset. Med tanke på att reapriset redan gör böckerna billiga, var detta nästan att ge bort böckerna.

 

Dagens citat:

"Det förflutna är förbi, det vet jag. Framtiden är inte här ännu, hur den än blir. Så, det enda vi har är det här. Nuet."
(Jim Jarmusch)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Fyra unga killar bestämmer sig för att skapa en riddarorden. Dagligen tränar de fäktning och hjälper andra i nöd. Men en dag händer det tragiska som inte får hända. Riddarleken visar sig bli en farlig lek på liv och död.

 

 

När jag först bestämde mig för att läsa Benjamin Duva trodde jag att berättelsen skulle utspela sig under medeltiden när det fanns riddare som knatade omkring, men jag hade fel. Boken utspelar sig i nutid och tar upp viktiga ämnen. Vänskap, utanförskap och sorg. Trots att boken är riktad till en yngre läskrets, känns den en aning vuxen och framför allt äkta. Fridrik Erlingsson låter det hemska hända istället för att välja ett lyckligt slut och det höjer boken i mina ögon trots att det var en smula jobbigt att läsa. Det är så verkligheten dessvärre kan se ut - varför då hymla med det?

 

Jag tror att den här boken skulle fungera utmärkt som ett diskussionsämne i en låg- eller mellanstadieklass. Framför allt i fråga om hur man ska behandla andra och konsekvenserna av ens handlande.

Dagens citat:

"Döden är mer mer universell än livet. Alla dör, men det är inte alla som lever."
(Alan Sachs)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Självrisk är en fristående fortsättning på Dolda fel och brister. Härmed varnas för spoilers.

 

Under en kall februarinatt brinner Dicte Svendsens grannars (Karen och Sørens) stall ned. Samma natt brinner en skola ned och ganska snart har polisen kopplat ihop de båda händelserna. Vad de däremot inte riktigt kan få in i pusslet är den brutalt mördade kvinnan som Dictes dotter hittar en bit från deras hem. Den mördade kvinnan visar sig vara Karens försvunna syster. Dicte får i uppdrag att rapportera om händelserna, men hon hade aldrig kunnat ana att hennes bevakning av händelserna skulle komma att bli så personlig och farlig som den blir.

 

 

Jag gillar när författaren inte skriver så där förutsägbart som den här typen av berättelser dessvärre tenderar att bli. Elsebeth Egholm drar ut på spänningen ända fram tills de sista sidorna. Egholm vågar också utmana typiska fördomar genom att bjuda in till en form av debatt. Framför allt låter hon polisen Wagner vara den som inte accepterar fördomarna och det ålderdomliga tänkandet som finns. Jag hoppas att han till sist lyckas påverka i alla fall några kollegor. Något som är mindre bra med boken är däremot Egholms karaktärer. De är platta och utvecklas inte nämnvärt, vilket jag tycker är en aning trist. Även om jag har tröttnat på den klassiska utvecklingen (typ att ond blir god), hade jag gärna sett en viss utveckling eller i alla fall fördjupning hos en del karaktärer. Trots att man har fått lära känna karaktärerna och känner till deras bakgrund, saknar de ändå ett djup som engagerar läsaren. Jag blir med andra ord inte tillräckligt berörd.

Precis som vilken annan boknörd som helst har jag en förkärlek för att skapa listor av olika slag, även om min listmani inte är lika stark som hos andra boknördar.

 

Eftersom älsklingen anser att jag har för många olästa böcker här hemma och för att jag ska få en någorlunda struktur i mitt läsande har jag skapat en läslista. Tanken med denna lista är att jag ska läsa de uppräknade böckerna i tur och ordning. För att få lite variation har jag också petat in en och annan lånebok. Av den anledningen har listan blivit en smula lång. Och givetvis kommer väl en och annan Booked-bok att hitta sin väg hem när jag blir en av de lyckligt utvalda.

 

 

Det finns dock ett problem. Redan nu vet jag att jag kommer ha problem att följa listan till punkt och pricka. I skrivande stund känner jag mig sugen på att läsa en bok som för närvarande finns långt ned på min lista. I och för sig är det inget stort problem, men det bidrar till risken för att det kommer uppstå läskaos.

 

Jag ska i alla fall göra vad jag kan för att beta av listan så strukturerat som möjligt. När det är gjort har jag tillåtelse att köpa nya böcker. Att det kommer bli fruktansvärt tungt när vi flyttar tänker jag bortse från för tillfället ...