En fantastisk present

I år - 2019 - fyller tydligen undertecknad 30 år ...
 
Vart har tiden tagit vägen?! Känns ju nästan som att det var igår som jag tog tåget upp till Åkers Styckebruk (okej, sista anhalten för tåget var Läggesta och sedan blev jag hämtad med bil ...) för att flytta ihop med älsklingen. Det var den 13 juni 2009 - snart tio år sedan. Nu vet jag förvisso inte hur man "ska" känna sig när man är 30 år, men jag känner mig fortfarande som en 20-åring. Vet inte om det är positivt eller negativt.
 
Hur som helst. Det var inte min "åldersnoja" (eller hur man nu ska beskriva det) som jag skulle prata om, utan det faktum att älsklingen bestämde sig för att jag skulle få min 30-årspresent ungefär ett år tidigare. Han planerade nämligen att ge mig något speciellt och eftersom han var osäker på ifall det även skulle äga rum under 2019, fick jag presenten ett år tidigare.
 
"Vad var det du fick då?" undrar du säkert. Jo, jag fick träffa Josh Groban, bli fotograferad med honom och se hans konsert i Dublin, den 16 december 2018, i anledning av släppet av hans nya album "Bridges"! Jag har tidigare varit på två av hans konserter, men aldrig fått möjlighet att röra vid honom eller prata med honom. Visserligen blev jag lite besviken över att "Meet and greet"-upplevelsen mest var "snabbt in, snabbt ut", men jag är så oändligt tacksam över att få uppleva detta. Haha, jag var så betagen och nervös, att jag knappt fick fram ett ord när jag skulle hälsa på Josh Groban och svara på hans fråga om  varifrån jag kom.
 
 
 
I det här inlägget tänkte jag berätta om mina tankar och känslor kring konserten och i ett annat inlägg berätta om vår upplevelse av Irlands huvudstad Dublin och resan dit och hem. Annars kommer det att bli ett alltför långt inlägg, känner jag.
 
 
 
Nåväl. Det var förvisso dåligt planering när det kom till biten att träffa och bli fotograferade med självaste Josh Groban (man hann knappt förstå vad det var frågan om förrän det var över), men vilken grej! Att äntligen få prata med (okej, jag sa "hej", berättade varifrån jag kom och slutligen "tack" när han önskade mig en trevlig kväll på konserten) den man som jag har beundrat i över tio år. Och jag fick röra vid honom! Först tog vi i hand, sedan lade han armen om mina axlar och jag lade armen om hans ryggslut. Innan fotograferingen hade de sagt att vi inte fick "grope the Groban", så jag behärskade mig. Jag väljer dock att behålla fotot på mig och Josh Groban för mig själv. Jag hoppas att du har överseende med det.
 
 
Vilka platser vi hade sen! Vi satt på första raden. Så nära scenen (och Josh Groban) har jag aldrig suttit på någon av hans konserter tidigare. Med andra ord var jag definitivt mer än nöjd. <3 Tack älsklingen.
 
 
 
Naturligtvis berörde Josh Groban mig som vanligt till tårar, men särskilt berörd blev jag när han skulle sjunga låten "River". Jag hade förberett mig innan genom att lyssna på detta nya album och den låten hade blivit en favorit hos mig. Fast jag tror att jag tycker om den ännu mer efter att han berättade om den. Han inledde med att säga att hela världen måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa och avslutade sitt "tal" med att säga att låten var till dem som själva var drabbade av psykisk ohälsa och kände igen sig eller dem som kände någon som var drabbad. Och att man ska våga be om hjälp när man behöver det. Då kom mina tårar och älsklingen kramade min hand lite extra. I det ögonblicket beundrade jag Josh Groban ännu mer.
 
 
När han senare sjöng "You raise me up", var det en mäktig känsla att se att så många hade satt på ficklampsfunktionen på sina mobiler (även jag). Jag fylldes av en obeskrivlig värme och gemenskap när jag såg det.
 
 
 
Vi bodde på hotellet som låg precis bakom arenan och när vi sedan skulle tillbaka dit efter konserten, var man tvungen att visa sitt rumskort eftersom de bara släppte in hotellets gäster. Ganska många människor blev stående kvar utanför.
 
Morgonen därpå när vi satt och åt frukost, upptäckte jag att en från Josh Grobans "crew" också kom in i matsalen - det var ingen mindre än Tariqh Akoni. Han och Josh Groban har arbetat ihop i 18 år om jag minns rätt och jag har sett honom på varenda konsert - både de jag har varit på och de som jag har sett på tv. Jag tycker att Tariqh Akoni är så duktig och ser ut att vara en trevlig person. Det var nära att jag gick fram till honom för att berömma honom, men jag lät det vara. Det var så många andra som gick fram till honom, så jag tyckte att han kunde få äta sin frukost i lugn och ro - så gott det nu gick. Efter en stund såg jag att han gick till ett annat bord för att prata med någon - och det visade sig vara trummisen. Ha!
 
 
 
När vi därefter skulle till vårt rum för att hämta vårt bagage och checka ut, lade jag märke till att Tariqh Akoni gick bakom oss, vilket jag viskande meddelade älsklingen. Vi gick alla tre in i hissen och när han såg att vi redan hade tryckt på våning sex, tackade han och sade "How are you?" Då kunde jag inte längre hålla mig, utan berömde honom och sade att showen hade varit väldigt bra. Han tackade och började prata med oss. Vi följdes åt i korridoren på våning sex och fortsatte att prata. Det visade sig att han ÄR väldigt trevlig. Skämtsamt sade han vid något tillfälle (jag tror att det var när jag sade att han var duktig) att han försökte fiska efter komplimanger. Vi skildes åt utanför hans rum - som låg två rum bort från vårt! På väg ned till receptionen för att checka ut, mötte vi ytterligare en från Grobans "crew" - som även han var på väg åt samma håll som vårt rum låg. Jag fick nästan hjärtklappning vid tanken på att kanske även självaste Groban bodde där?
 
På flygplatsen passade jag på att köpa en sista sak att ge bort och då hade tydligen Tariqh Akoni (han hade avslöjat på morgonen att de skulle flyga till Polen för en sista konsert innan jul) gått förbi, känt igen älsklingen och hälsat. Vi gick bakom honom och några andra från Grobans "crew" en bit mot gaten lite senare.
 
Hela upplevelsen var fantastisk och jag behövde den. Vet inte hur jag ska kunna tacka älsklingen för detta, för det finns inga ord som är tillräckliga. <3
 
Just det! Höll på att glömma. Alla som hade köpt "Meet and greet"-upplevelsen fick den här fina väskan (som jag nu använder dagligen):
 
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Roligaste felhörningen?

I lördags var det Eurovision Song Contest-final och hela familjen satt bänkad framför tv:n. Eller, jag sprang delvis fram och tillbaka för att fixa än det ena, än det andra. Tösens favorit tycktes vara Alexander Rybaks That's how you write a song. Även jag tyckte att det var rätt bra, så det var synd att den inte vann. Å andra sidan var vinnarlåten helt okej den med, så jag satt inte och var bitter.
 
 
Och på tal om vinnarlåten Toy. Jag satt och kollade lite i mobilen när den framfördes första gången och reagerade vid något tillfälle på att sångerskan tycktes sjunga I'm a nacho-girl". Det var en ganska konstig formulering, men å andra sidan inte så förvånande med tanke på hur de höll på uppe på scenen. Fast när jag slutligen hörde att hon därefter sjöng "You stupid boy", förstod jag att hon sjöng "not you're" och inte "nacho". Att jag sedan hade helt fel beträffande "girl" (för hon sjöng trots allt "toy"), är en annan femma.
 
Kanske borde jag skaffa hörapparat?
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Sjung, bara sjung!

Tidigt insåg jag att tösen både blir glad och lugn av att man sjunger för henne. Jag har också lärt mig vilka låtar som är mer effektiva än andra för att få henne lugn resp. glad. För att få henne att le kan det räcka med att man sjunger "Livet på en pinne" och gör någon rolig dansrörelse. 

Fast jag kan vara ganska dålig på att komma ihåg låttexter utan att höra låten. Eller, det kan i alla fall räcka ibland att jag hör melodin för att jag ska komma ihåg texten. Därför laddade jag ned en karaoke-app i höstas som jag tänkte försöka roa tösen med. 




Jag valde en låt som jag gillar, men som jag inte riktigt kan texten till. Jag började sjunga för tösen, men avbröt mig ganska snabbt eftersom jag tyckte att det lät hemskt. Jag testade en ny låt, men det blev samma resultat där. Jag fick helt enkelt nöja mig med att yla de låtar jag kan utantill.

Jag behöll appen ett tag, men när jag inte hade använt den på flera månader, avinstallerade jag den. Kändes dumt att den skulle ta plats om jag ändå inte skulle använda den.



Har du någon erfarenhet av sådana här appar? Finns det något sätt att komma över att man tycker det känns pinsamt att sjunga till sådana här appar?

Ha det så bra
Kramar 
Jessie