Daisypath Anniversary tickers

Novell: Ovälkommet smygande

Jag har tidigare lagt upp ett inlägg med den här novellen, men då var det i ljudformat (så att säga). Du hittar det inlägget här.

 
Där är de igen. Försiktigt och smygande försöker de nästla sig in trots alla hennes tidigare försök att hålla dem borta. Under dagen har hon ideligen vägrat att tänka de tankar och känna de känslor som har tassat omkring och gång på gång försökt få fotfäste. Men de kan helt enkelt inte ta ett ”nej”. Ett ”nej” för dem är inte ett ”nej”. Snarare ett ”kanske” eller till och med ett lockande och farligt ”ja”. Hon vet att om hon tillåter sig att göra det som hon har försökt undvika under hela dagen – att tänka tankarna och känna känslorna – kommer mörkret att omfamna henne. Då är det ingen fråga om när hon lyckas komma tillbaka till ytan, utan om hon lyckas.

Redan nu kan hon känna den bittra försmaken som de för med sig – tankarna och känslorna. Det är som om all glädje och livsvilja långsamt pyser ut ur kroppen likt en punkterad cykelslang. Kvar kommer endast finnas en orkeslös och likgiltig klump. Något som knappt kan benämnas eller räknas som en människa. Desperat blundar hon så hårt hon kan och i hopp om att de ska försvinna, låtsas hon att de inte finns. Men det gör de och de är högst verkliga. Hela tiden petar de på och flörtar med henne och vill att hon ska släppa in dem. Göra dem till sitt sällskap.
 
 
 

Hon tvingar bort tankarna till något helt annat. Eller, det är i alla fall vad hon försöker göra. Kanske kan hon få bli lämnad ifred denna gång om hon lyckas sysselsätta sin tankeverksamhet med något annat. Något som inte har med den annalkande stormen att göra. Men lämnad ifred blir hon inte och snart orkar hon inte kämpa emot längre. Det är som att streta emot i otroligt stark motvind. Eller en oerhört stark fors. Eller en gigantisk flock med skenande elefanter med siktet inställt på henne. Med siktet inställt på att förgöra. Redan nu vet hon att slaget är förlorat och att det bara är en tidsfråga innan hon måste ge upp och erkänna sig besegrad. Fast trots det försöker hon in i det sista. Hon tänker kämpa till sista andetaget. Men hon vet att priset som hon måste betala kommer vara högt satt. Fallet kommer att kännas obeskrivligt hårdare när allt väl är slut.

Bara för en sekund släpper hon garden – den som hon så tappert försökt hålla uppe – och blir med ens invaderad av allt det där som hon inte vill tänka. Allt det där som hon inte vill känna. Som en kolossal flodvåg sköljer de över henne på mindre än ett ögonblick. Flämtande försöker hon ta sig till ytan, men nu är det för sent. Vad hon än gör kommer det inte att vara tillräckligt och hon kommer att drunkna i mörkret. Inga livbojar eller flytvästar i världen kommer att vara till någon hjälp. I ett sista tappert försök blundar hon så hårt hon kan och hoppas att det kommer gå fort.


Dagens citat:

"Acceptans är inte underkastelse; det är ett erkännande av fakta i en given situation, och sedan ta ställning till hur du ska agera."
(Kathleen Casey Theisen)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Novell: I hate myself for loving you

Med den här novellen blev jag en av tio finalister i DuoDito Förlags novelltävling (runt år 2010 tror jag). Novellen skrev jag när jag gick på gymnasiet. Novellen finns upplagd på min hemsida.
 

 
Egentligen borde hon bli skådespelerska för hon var trots allt rätt skicklig. Ingen verkade ju ana något. På ytan var allt lika fridfullt som vanligt och det var det Hanna ville. Men det krävde också en hel del jobb och ansträngning för att lyckas bevara detta lugn. Under ytan däremot, där var det allt annat än stillsamt. Där rusade känslor och tankar hit och dit och kunde liknas vid virriga hönor.

Johanna såg frågande på Hanna, som log tillbaka. Det var hennes eviga taktik. Le och ingen märker vad som egentligen är på gång. Johanna tycktes nöja sig med hennes svar och fortsatte att snacka om samma sak som tidigare, vad det nu än var. Hanna brydde sig inte så mycket egentligen. Då och då nickade hon instämmande och mumlade fram svar som ”okej” eller ”mm”. Det gjorde hon för att Johanna inget skulle märka.

Kanske var detta bara en dröm? I så fall ville Hanna inte vakna upp. Aldrig hade hon anat att hon skulle känna så som hon gjorde nu. Den underbart varma känslan som fyllde både magen och bröstkorgen. Glädjen som grep tag om henne varje gång tankarna vandrade till hennes vän. Viljan och behovet av att få röra vid henne.

Chocken hade varit total när hon själv insåg att hon höll på att förälska sig i sin vän, Johanna. Inte kunde väl det vara möjligt? I och för sig tyckte hon om henne, men aldrig hade hon ens tänkt om Johanna på det sättet. Trots det blev känslorna starkare för var dag som gick och Hanna blev till slut tvungen att inse och sluta försöka lura sig själv. Det var ju inte något brott, även om samhällets syn på den sortens kärlek var uppenbar. Gud hade skapat Man och Kvinna. Inte Kvinna och Kvinna eller Man och Man.

– Hanna, lyssnar du eller?

– Va? Förlåt, jag råkade visst tänka på annat.

– Vad var det du tänkte på då? fortsatte Johanna och såg milt på henne. Skulle hon verkligen fortsätta att se så på Hanna om hon fick veta?

– Nej, det var inget. Vad var det du sade?

– Jag undrade bara om vi ska till Lund nu i helgen eller om vi ska strunta i det? Du sade ju något om…

– Klart att vi ska till Lund, avbröt Hanna henne och såg motvilligt på sitt armbandsur. Kom, vi går in nu.

De reste på sig och gick mot klassrummet. En lust av att röra vid Johannas arm for genom Hanna. Men vad skulle Johanna säga? De brukade i och för sig skoja med de andra klasskamraterna att de hade ett förhållande. Emellertid var det ju bara på skämt. Johanna tyckte om det motsatta könet alldeles för mycket för att ens få för sig att tycka något annat.

Snabbt for hennes hand längs Johannas arm. Antingen märkte hon inget eller så låtsades hon inte om det. Plötsligt log hon och såg busigt på Hanna.

– Jag ska träffa Björn idag, sade hon förväntansfullt. Du vet, han som läser spanska med mig.

Visst visste hon vem det var. Den långe killen med svart hår som brukade ge hennes vän busiga blickar och som alltid lade sin hand på Johannas axel när hon gick förbi. Det var han som hon själv var avundsjuk på, eftersom han hade lyckats väcka intresse hos Johanna.

– Vad roligt, svarade hon med spelad glädje och entusiasm. Vad ska ni hitta på då?

– Hänga ute på stan lite och kanske dra hem till mig eller honom.

Det gjorde ont att hon inte frågade om Hanna hade lust att hänga med. Fast antagligen skulle hon bara vara överflödig. Inte ville man ha kompisen med sig när man skulle träffa någon som man var intresserad av. Det hade hon själv inte velat.

 
 
~~~~~~~~

”I think of you ev'ry night and day.
You took my heart, then you took my pride away.

I hate myself for loving you .
Can't break free from the things that you do.
I wanna walk but I run back to you, that's why
I hate myself for loving you .

Daylight, spent the night without you.
But I've been dreamin' 'bout the lovin' you do.
I won't be as angry 'bout the hell you put me through...”
 

Hon insåg att det smartaste vore att göra läxan och få godkänt på läxförhöret som väntade, men hon lät det bero och lät istället ”I hate myself for loving you” och Joan Jett’s lite hesa röst fylla rummet. Just nu orkade hon inte koncentrera sig på något. Hon kunde inte. Förmodligen kysstes Johanna och Björn och hade det väldigt mysigt i detta nu. Och här låg hon på sin säng och bara var patetisk. Vad hade hon egentligen förväntat sig? Att Johanna utan förvarning skulle kyssa henne och bekänna känslor som inte fanns? Livet var inte rättvist.

Med ett ryck vaknade hon upp ur sina tankar när telefonen ringde. Johannas nummer lyste på displayen. Orkade hon verkligen svara nu?

– Hej, det är bara jag, kvittrade Johanna lyckligt. Vad gör du nu?

– Inget speciellt, svarade Hanna och torkade bort en tår ur ögonvrån. Vad vill du?

– Bara berätta om träffen med Björn. Vill du höra eller?

– Självklart, log Hanna och slöt ögonen.

Livet var kanske inte rättvist, men det spelade ingen roll. Även om hon inte kunde få Johanna på det sätt hon ville, ville hon åtminstone ha henne kvar i sitt liv och att få höra hennes röst värmde mer än väl.
 



Dagens citat:

"Det flesta människor existerar inte i en levande verklighet utan i en mental föreställningsvärld."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Novell: Om "om" inte fanns

Nu ska jag göra något som jag vanligtvis inte gör. Idag tänkte jag bjuda på en novell som ligger uppe på min hemsida sedan den 22 december 2013. Dock skrevs den första gången (den ursprungliga versionen, för jag har justerat den innan den hamnade på hemsidan) för omkring tio år sedan - när jag gick på gymnasiet. Jag hoppas i alla fall att du ska tycka om den. Kanske lägger jag upp fler noveller här på bloggen i framtiden. Vi får se.

 
 
Ännu en jobbig måndagsmorgon, tänkte Fredrik när han lunkade upp till sitt skåp, som av någon dum anledning blivit placerad på fjärde våningen – så högt upp man kunde komma i skolbyggnaden! Irriterat sneglade han på ett par lärare som stod vid hissen och sladdrade. De behövde i alla fall inte gå uppför de sega trapporna varje dag.

Varje steg uppför trapporna kändes tungt och ekade ljudligt i den nästintill tomma skolbyggnaden. Hans andhämtning blev tyngre och tyngre ju högre upp i byggnaden han kom. När han nästan var framme, gjorde sig huvudvärken påmind och vad som hade hänt under den gångna helgen. Som vanligt hade det varit en grym fest hos någon polare och denna gång hade det varit hos en gammal klasskompis från högstadiet. Det hade vimlat av snygga tjejer, speciellt en blondin vars namn han inte kunde erinra sig. Faktiskt kunde han inte riktigt minnas vad som hade hänt mellan dem båda. Under festen hade han druckit ganska mycket – kanske till och med mer än vad han brukade göra i vanliga fall – och av den anledningen hade hans sinnen varit tämligen omtöcknade. Å andra sidan var detta inget ovanligt när det kom till Fredriks alkoholvanor och det var heller inget som han skämdes över. Trots allt var man ung endast en gång i sitt liv och det tänkte Fredrik njuta av så länge och mycket han kunde. Vad spelade det för roll att han inte mindes några enstaka kvällar i sitt liv?

Uppe på fjärde våningen var det folktomt. Ingen av hans klasskompisar hade kommit än. Kanske var de redan nere vid klassrummet? Att de egentligen orkade stiga upp så här tidigt på morgonen! Det var en omöjlighet för Fredrik, men för en gång skull hade han ändå gjort det. Han förtjänade en belöning för denna prestation.

Plötsligt hördes det steg från trapporna. Vem var så dum att han plågade sig själv genom att masa sig upp hit vid den här okristligt tidiga timmen? I och för sig kunde det vara någon av de lata lärarna som för en gång skull tog trapporna istället för hissen. Han försökte urskilja hur många det var, men utan resultat. Man ska aldrig anstränga huvudet på morgonen och speciellt inte när man till råga på allt har en rejäl baksmälla.

När han slutligen såg vem det var blev han föga förvånad. Klart att Sara aldrig missade en lektion vilken tid det än var på dygnet. En sak kunde han dock inte förstå. Älskade den här tjejen skolan eller vad? Hon kom alltid väldigt tidigt och gav sig av därifrån sent. Om Fredrik inte hade vetat bättre skulle han ha trott att hon tillbringade nätterna där. Samtidigt som tanken roade honom var den skrämmande. Bara tokiga människor skulle göra något sådant.

Med granskande blick betraktade han henne uppifrån och ned för några sekunder då hon knuffade in sin ryggsäck i det lilla skåpet och tog av sig jackan. Om hon hade klätt sig i snyggare kläder och framhävt de kvinnliga formerna – såvida hon hade haft några – skulle hon ha varit lite attraktiv. Om hon hade sminkat sig skulle hon faktiskt ha kunnat vara söt. Fredrik ansåg att det var varje tjejs plikt att göra vad som stod i deras makt för att dölja alla skavanker som de kunde tänkas ha. Samma sak med hennes hår, som räckte ungefär ner till armbågen på henne. Om hon bara hade haft i hårspray eller någon annan hårprodukt, skulle hårstråna ligga slätt mot huvudet istället för att stå ut åt alla möjliga (och omöjliga) håll och kanter. Dessutom skulle hon ha sett bättre ut om hon hade använt linser istället för glasögon. Inget var mer osexigt på en tjej än ett par glasögon som täckte halva ansiktet.

Fredrik avbröt sig i sin tankegång. Han hade inte tid att stå här och slösa bort sin tid på henne. Det fanns faktiskt vettigare saker att göra.

”Godmorgon Sara”, hälsade han samtidigt som han passerade henne.

”Hej”, nästan viskade hon tillbaka lite tankspritt.

Särskilt social är hon inte, tänkte Fredrik rått innan han snubblande försvann nedför trapporna.
 
 
 
 

 
Då var det slut på den här helgen, tänkte Sara då hon parkerade cykeln i ett av de ställ som fanns på skolgården och låste den omsorgsfullt. Det kunde ju hända att cykeln blev stulen, för det var inte så ovanligt i den här delen av staden och hon hade behov av sina pengar till annat än att behöva köpa en ny cykel. Å andra sidan var det högst osannolikt att någon skulle bry sig om hennes stackare till cykel, som definitivt hade sett bättre dagar. Sådant som utseende spelade ingen större roll för Sara. Så länge saker och ting höll till vad de var skapade för, var hon nöjd.

Skolgården låg öde, förutom några bilar och cyklar som stod parkerade. Dag efter dag frågade hon sig själv varför hon alltid kom så tidigt till skolan? Det skadade ju inte om hon begav sig av hemifrån några minuter senare än vad hon gjorde. Samtidigt var det skönt att kunna cykla i sin egen takt och slippa oroa sig för att bli påkörd av någon morgonstressad förare som inte hade vett nog att se sig för eller följa de trafikregler som fanns stadgade. Vid den här tiden på morgonen var det inte särskilt många bilar ute i rörelse och det var det Sara föredrog.

Inne i skolbyggnaden var det nästan lika tomt som ute på skolgården. Här rusade det bara några lärare förbi med famnarna fulla av böcker och pärmar som förmodligen skulle användas till någon lektion och vid toaletterna stod enstaka städerskor och rengjorde. Det kunde inte vara ett så kul yrke, tänkte Sara och styrde stegen mot trapporna. Inte att behöva städa upp efter eleverna i alla fall.

Med en suck började hon långsamt att gå uppför de jobbiga trapporna. Varför skulle hon ha sitt skåp på just fjärde våningen? Vem hade egentligen beslutat om det? Fast å andra sidan var det inte direkt världens undergång, för det fanns värre saker. Dessutom, lite motion hade ingen dött av. Hon förundrades över hur likt gymnastikläraren hon lät när hon tänkte det där sista. Det kunde inte båda gott, flinade hon och fortsatte gå. Bara ytterligare en våning sedan skulle hon vara framme, fast efter att ha hängt av sig skulle hon gå ner till bottenvåningen igen eftersom det var där de skulle ha lektion. Det här var inget annat än elevplågeri ...

Förvånat såg hon att Fredrik stod vid sitt skåp och att han för en sekund såg åt hennes håll. Hjärtat slog lite snabbare vid anblicken, men hon visste att han inte var intresserad av henne. Inte han, som varje helg var på någon fest och söp sig full. Varför hon ens kände det lilla som hon gjorde berodde nog helt och hållet på hans attityd. Den var lockande, men på samma gång inte särskilt tilltalande. Om han inte hade haft den där överklassattityden utan om han hade varit lite mänskligare, hade han nog varit en aning gulligare. Om han inte heller hade brytt sig så mycket om hur folk såg ut – och i synnerhet tjejer – hade hon kanske sett annorlunda på honom. Just nu framstod han bara som en arrogant och utseendefixerad överklasstyp som valde vänner efter hur stor plånbok de hade. Sara visste att hon aldrig skulle få Fredriks uppmärksamhet, såvida hon inte började klä sig i dyra märkeskläder. Men om det var det som krävdes för att få honom att se åt hennes håll, tyckte hon inte att det var värt det. Hellre ville hon vara tillsammans med en kille som var vänlig och omtänksam och som tyckte om henne för den hon var, än en kille som vänstrade i tid och otid och som bara tyckte om henne för de kläder som hon bar. För henne spelade innehållet mer roll än förpackningen.

Med ett ryck väcktes hon ur sina tankar av att Fredrik hälsade och svarade honom med ett lågt hej. Varför visste hon inte, men i hans närhet kände hon sig konstigt nog underlägsen.

Han kommer inte klara sig långt här i världen, for det genom hennes huvud innan hon stängde sitt skåp och gick nedför trapporna.



Dagens citat:

"Meningen med livet är att leva – och försöka hitta sin väg och göra något bra för andra."
(Ann-Linn Guillou)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ovälkommet smygande - novellen

När jag fick nys om ICA-kurirens novelltävling för 2012 med temat "Väntan", visste jag nästan med en gång vad jag ville skriva om. Jag valde att göra mitt blogginlägg "Ovälkommet smygande" till en novell. I klippet nedan kan du höra mig läsa upp novellen. Om du hellre vill läsa den i textversion finns den att läsa på min hemsida.
 
 
 
 


Dagens citat:

"If reading was an Olympic event, I would require neck surgery from all my Gold medals."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Räven och lammet (eller: Synden straffar sig självt)

Kapitel1 hade en tävling för ett tag sedan där man skulle skriva en modern fabel. Dessvärre hade jag ingen möjlighet att delta eftersom jag var mitt uppe i tentaplugg, men det hindrar inte mig från att i efterhand skriva något på temat. Så här är den. Min tolkning av en modern fabel.


Robban Räv log förnöjt åt sin egen spegelbild där han stod i sovrummet och gjorde sig redo. Hans förväntningar var skyhöga vid det här laget. Så förväntansfull som han kände sig nu hade han inte känt sig sedan han var valp. Kanske berodde det på spänningen som låg i det hela eller att han törstat längre än vad han själv ville medge. Till sin fru Louise Lamm - som nuförtiden inte längre var ett lamm - hade han sagt att han skulle till ett viktigt affärsmöte. Dum som en gås hade hon svalt det utan krusiduller och själv åkt i väg för att tillbringa en vecka tillsammans med sin vän Kristin Katt. Ingenting hade hon anat. Vare sig när det gällde det plötsliga affärsmötet eller hans isolering den senaste tiden. Ibland trodde Robban att han verkligen var gift med en gås.

Sedan tio år tillbaka hade han och Louise varit gifta. Gud, vad mumsig hon hade varit på den tiden. Alla andra hade trånat efter henne men det var Robban som halat in högsta vinsten. Det hade varit han som fått traktens mest eftertraktade lammkött. Men efter alla dessa år fanns det inte längre något spår kvar av Louise forna glans, utan kvar fanns endast ett mulligt får. Visserligen älskade han Louise, men han var en räv som var svag för lammkött. Förmodligen var det därför som passionen dem emellan hade svalnat till en nivå av isbitskyla, eller att det i alla fall var den största anledningen till det.


Tvåhövdad häst
Tvåhövdad häst Wink

Hans röda päls glänste och blänkte som den hade gjort i hans ungdom och tänderna var benvita. Riktigt tjusigt om han fick säga det själv, och det fick han givetvis. Klorna hans hade fått en genomgå en extra exklusiv manikyr just inför det här tillfället. Det var viktigt att ta hand om sitt utseendet, och framför allt om man ville få något på kroken. Eller, det var kanske med korrekt att säga någon.

Passionerad räv som han var, tärde det på honom att samvaron med sin hustru nått botten trots att de ännu älskade varandra. Därför hade det varit synnerligen passande att han i samma veva som han började känna att han knappt stod ut, fann en internetcommunity för gifta. Mer precist var det en sida för gifta som ville ha en affär. Förvisso trodde Robban delvis på monogamin som genomsyrade hela samhället, men samtidigt var han både eldig och svag för lammkött. Och den som inget vet har inte ont av det. Skulden för att han och Louise inte längre drogs till varandra kunde knappast läggas på Robban. Om bara Louise hade tagit hand om sig själv istället för att nöjd låta sig förfalla, skulle han aldrig ha känt sig tvungen att registrera sig på den där sidan och leta efter någon som intresserade honom.

Stolt som en tupp spatserade han ned på staden och till den plats där de skulle mötas. I byggnadernas fönster beundrade han sin nyblekta svanstipp - och självklart även resten av hans förtjusande kropp. Ingen kunde motstå en så stilig räv som Robban. Det var bara omöjligt. Under tiden som han promenerade tänkte han på henne och de bilder som han hade sett. Blotta tanken fick det att vattnas i munnen på honom samtidigt som hjärtat slog volter i motorvägshastighet. Line hade hon sagt att hon hette och till hans lycka var hon ett lamm. Ett riktigt smarrigt lamm. Skuldkänslor nöp i honom när han i tanken tyckte att Line praktiskt taget var hetare än vad Louise någonsin hade varit. Fast varför skulle han ha skuldkänslor? Tankar var inte brottsliga och sist han kollade fick man tänka vad man ville, och för att inte tala om att tycka. Robban hade antagit ett alias på sidan för att inte riskera att någon bekant till honom och Louise upptäckte hans lilla äventyr. På sidan hette han Rickard och det var också det namn som Line fått veta.


Humla i blomma

Kaféet var proppfullt när han kom. Oron för att vackra Line inte skulle se honom började gro i honom, men han sköt bort tanken lika fort som den hade kommit. Robban hade inte varit dum. För att de skulle kunna känna igen varandra hade han föreslagit att de skulle ha med sig var sin röd ros. Hur många gick omkring med en röd ros, liksom? Fast för säkerhets skull valde han ett litet bord vid ingången som han snabbt som en vessla trängt sig fram till så fort det blev ledigt. Han föredrog alltid att komma tidigt till avtalade möten för att vara säker på att komma i tid. Därför skulle det dröja en stund innan Line skulle komma. Medan han väntade vände han sig om för att betrakta de andra besökarna.

- Hej, är det Rickard? hörde han någon säga glad som en lärka. Det är jag som är Line.

Nästan sprickfärdig av förväntan vände han sig om för att äntligen få se henne i verkligheten. Hans leende förvandlades snabbt till en chockad min när han satt öga mot öga med sin fru Louise som höll i en röd ros och även hon hade en chockad uppsyn.

© http://dreamingtiger.blogg.se



Dagens citat:

"Ödet ger oss släktigar, men våra vänner väljer vi själva."
(Jaques Delille)

Ha det så bra!
Fabelkramar
Jessie

Inget farväl

Inledningsvis vill jag bara berätta att denna lilla "saga" är baserad utifrån spelet Setrak som jag brukar spela. Därför kan det vara svårt att förstå vissa detaljer om du inte spelar det, fast helhetsbilden som jag vill förmedla kommer nog fram ändå.


Det droppande ljudet ekade metalliskt inne i den otäckt mörka grottan. Hela grottaket var täckt av kolsvarta fladdermöss med lömska utseenden. Vid första anblicken skulle man kunna tro att minsta lilla pip kunde försätta samtliga fladdrande gnagare i panik, men den lilla blonda flickan Idun visste bättre. Hon visste att man kunde föra vilket kakafoni som helst utan att de otäcka små varelserna ens reagerade. Flera dagar i sträck under minst femtioelva veckor hade Idun sett det som sin livsuppgift att få liv i takdekorationen, men någon framgång hade hon inte haft. Eftersom hon var klok som en uggla insåg hon det hopplösa i sina otaliga försök och hittade därför på annat att sysselsätta sig med.

Ända sedan söta lilla Idun skådat dagens ljus, hade hennes långa mamma och minimala pappa tjatat om att grottan var ett förbjudet område för en liten flicka att röra sig i. Ju mer de hade tjatat, desto större hade hennes nyfikenhet vuxit sig och så fort hon hade lärt sig att gå, hade hon lämnat Södra fältet och gett sig in i mörkret. Utan föräldrarnas vetskap förstås. Till dem ljög hon så att näsan nästan växte och hade inbillat dem att hon fortfarande höll sig till Södra fältet.

Sten

Att ljuga borde inte ha varit några problem för detta lilla barn, då människor var ett släkte som var kända för sin bristande moral. Ett löfte från en människa var inte mycket att hänga i granen. Men Idun var ingen vanlig flicka. Till utseendet var hon en människa, fast i sina ådror rann det både människo- och dvärgblod. Korsningar mellan människor och dvärgar var ett sällsynt faktum och vad Idun visste var hon den enda blandrasen i staden Vordner. Nåväl, hon och hennes lillebror rättare sagt. Kanske var det dvärg-generna i henne som drog fram den moraliska sidan och gjorde hennes lögner till en utmaning varje gång de skulle uttalas. Några sådana problem hade aldrig hennes bredhöftade människomamma. Moralen hos henne var lika mycket bortblåst som hennes hår var långt och hennes bak frodig, och Iduns mamma var känd för både sitt oändligt långa hår och otroligt greppvänliga bak. Idun hade tappat räkningen för länge sedan när det kom till antalet kvällar som hennes föräldrar bråkade på grund av mammans oärlighet. Fast efter varje gång som de hade bråkat, blev de alltid vänner efter en stunds kraftigt bankande i sovrummet. Idun undrade hur många väggprydnader som föräldrarna egentligen hade att hänga upp.

Bakom ett flera kilo tungt stenblock kikade en hiskeligt ful nattvätte fram, men drog undan sitt huvud så fort Idun hamnat i blickfånget. Om det inte vore för nattvättens hysteriska fnittrande skulle Idun kanske aldrig lagt märke till den, men nu smög hon busigt fram till stenblocket. Efter att ha fyllt sina lungor med ofantligt mycket luft, skrek hon "bu" och skrämde nästan slag på den fula fnittrande nattvätten.

- Det var inte schysst! flämtade nattvätten samtidigt som den kände efter ifall hjärtat verkligen fortsatte att slå.

- Om du inte hade fnittrat så förfärligt skulle jag inte ha hittat dig. Nu är det din tur att leta efter mig! ropade Idun och rusade iväg allt vad hon kunde.

Hennes föräldrar skulle aldrig ha uppskattat vetskapen om att deras lilla mirakel lekte skrämmagömma med nattvättar. Varför kunde inte Idun förstå, med tanke på att hennes dvärgpappa hade gift sig med hennes människomamma. Kanske skulle hon förstå när hon blev äldre. Det skulle bara dröja en månad tills hon skulle fylla tretton år. Kanske skulle hon förstå det då, för de andra trettonåriga flickorna verkade vara så smarta. Okej, alla utom prinsessan då, fast Idun var inte så säker på att den jäntan verkligen hade uppnått tretton års ålder. Det verkade fullkomligt osannolikt.

Stenar

Fast det var inte det att hennes föräldrar var elaka. Till och med Idun visste det. De var bara oroliga för henne och därför hade de blivit överbeskyddande. Lilla Idun var som sagt ingen vanlig flicka och till skillnad från de flesta andra människor av det kvinnliga könet, var Idun ganska späd och hyfsat lång med dessutom en mycket liten midja. Vissa skulle kanske försöka förklara det med att hon ännu var mycket ung, men det spelade ingen roll. I stort sett alla andra flickor som Idun kände var bredhöftade sedan födseln. Vid ett flertal gånger hade Idun blivit retad och kallats för "Träpinnen" och liknande tillmälen. Fast det brydde hon sig inte om. Det hon tyckte vad jobbigast var vid Blotet, en av människornas högtider där deras gud Deon hyllades med offergåvor. Denna högtid var också en fruktbarhetsritual där sexuellt umgänge med andra än partnern uppmuntrades. Oftast brukade de av det manliga könet flockas kring söta lilla Idun och stå där och dregla floder, eftersom kvinnor med liten midja var det som föredrogs, trots att den sortens kvinnor inte var lämpade för fortplantning. Högtiden slutade alltid med att pappa dvärgen fick hämta skräckslagna och äcklade lilla Idun.

För ovanlighetens skull var det knäpptyst i grottan. Inte ens de lömskt fladdrande mössens andetag hördes. Kvickt hoppade Idun ned i en fördjupning intill grottans ena öppning och spanade efter sin lekkamrat. Då hörde hon ett ytterst välbekant ljud och vände på huvudet mot grottöppningen med förbryllat sinne.

Mycket riktigt hade ljudet kommit från hennes yngre bror, som dessutom var hennes enda syskon. Alla andra människofamiljer bestod oftast av föräldrarna, deras föräldrar samt fem barn till de förstnämnda föräldrarna. Iduns mamma hade tjatat på pappa dvärgen om att skaffa fler barn, men han hade envist stått fast vid att två barn räckte tillräckligt. Enligt honom var två barn nästan för mycket. Dessutom hade han vägrat att bo tillsammans med sina svärföräldrar. Varför skulle han vilja bo med dem, när han inte ens ville vistas i samma hem som sina egna miniatyrföräldrar?

Stora stenar

Idun såg förskräckt på när en köttbullsformad kejserlig vakt släpade iväg med hennes storgråtande lillebror. I samma stund som hon tänkte rusa fram och bita vakten i rumpan, blev hon sittandes i sin fördjupning eftersom hon såg sina föräldrar bli knuffade av fler vakter i samma riktning som hennes bror. Med blicken följde hon sin familj, som stannade upp en bit därifrån. Framför dem stod Kejsaren Eriche IV och såg nedlåtande på Iduns familj. Han petade till hennes bror med sin stövelspets i ett försök att få tyst på honom. Det försöket misslyckades och till en början verkade Kejsaren inte riktigt veta vad han skulle ta sig till. Till slut öppnade han sin mun och pratade om något brott som han påstod att hennes föräldrar hade begått. Nyfiket kröp Idun närmre för att kunna höra bättre.

Hennes mamma människan protesterade vilt och hävdade att de inte visste vad Herr Kejsaren pratade om. Till svar fick hon en tegelstenshård örfil och ordern att hålla tyst.

Idun flämtade till och ville rusa fram för att hjälpa sin familj, men något höll tillbaka henne. När hon tittade bakåt upptäckte hon att en rödskäggig och butter dvärg höll sin hand på hennes axel. Dvärgen skakade på huvudet och fortsatte att betrakta skådespelet framför dem.

Kejsaren skrek något om Böås och förräderi så att saliven flög åt alla möjliga håll och kanter. Därnäst fräste han fram vilket straff som han bestämt att de skulle få för sitt ondskefulla beteende: omedelbar halshuggning.

Om det inte hade varit för att den rödhåriga dvärgens hårtäckta hand hade legat ovanpå hennes mun, skulle Idun ha skrikit av förtvivlan. Istället låg tårarna farligt nära. Det här måste vara en dröm. Åh, vid Deon, det kunde inte vara sant ...

Ett hjärtskärrande skrik lämnade hennes mammas strupe i det ögonblick som köttbullsvaktens svärd skiljde Iduns brors huvud från kroppen. Det förut gurkgröna gräset färgades med ens jordgubbsrött. Idun själv blev fullkomligt paralyserad och kunde därför inte tänka när detsamma hände hennes föräldrar.

Rött

Skrattandes red sedan Kejsaren och hans vakter iväg, medan Idun rusade fram till kropparna som vårdslöst blivit lämnade i det rosenröda gräset. Åsynen fick henne att gråta hysteriskt. Efter att ha krupit intill sin bror, smekte hon hans blonda huvud samtidigt som hon sjöng den vaggvisa som hon brukade sjunga för honom på kvällarna. Efter en stund avbröt den håriga dvärgen henne, som frågade Idun vad han kunde göra för henne.

Någonstans skrek en hungrig mås och i träden intill hennes familj satt fåglar och väntade på att få sig ett skrovmål.

- Hjälp mig att flytta på min familj så att de inte blir fågelmat, snyftade sorgsna Idun. Sedan vill jag att du hjälper mig att hämnas. Lär mig vad jag behöver för att göra samma sak mot Kejsaren som han gjorde mot min familj.

Den buttra dvärgen muttrade något om att det skulle bli ett rent nöje och bar sedan kropparna in i huset. Ilsket flög fåglarna iväg och lämnade mordplatsen lika öde som Idun kände sig.


Dagens citat:

"When I see your face, there's not a thing that I would change. 'Cause you're amazing just the way you are."
(Bruno Mars - Just the Way You Are)

Ha det så bra!
Sagokramar
Jessie

Prinsessan och dvärgen

Inledningsvis vill jag bara berätta att denna lilla "saga" är baserad utifrån spelet Setrak som jag brukar spela. Därför kan det vara svårt att förstå vissa detaljer om du inte spelar det, fast helhetsbilden som jag vill förmedla kommer nog fram ändå.

Himlen hade den klaraste ljusblå färg som man skulle kunna tänka sig och inte ett endaste snövitt moln på himlen så långt ögat kunde nå. Nåväl, några fåtal puderaktiga stackmoln prydde den solupplysta himlen. Fåglarna sjöng det allra vackraste de kunde samtidigt som de busade med varandra i vilda ta-fatt-lekar. En del flög så högt upp att om man försökte se dem, kunde man bara se svarta prickar som flög kors och tvärs över den vallmoblå himlen.

Himmel

På marken var det minst lika fullt upp som högt ovanför. Kaninerna hade kapplöpning med varandra och skogstrollen lekte kurragömma bakom stock och sten. Det tycktes som om hela Södra fältets invånare bestämt sig för att vistas ute denna vackra sommardag. All glädje och lycka som fyllde dessa varelser, spred sig till alla andra runt omkring och som även de blev smittade.

Inte ens dvärgen Signjut kunde låta bli att dra en smula på läpparna där han satt i skuggan bakom en ofantlig stor sten. Fast när han upptäckte att en skogsmus satt på en stubbe och betraktade honom, ruskade dvärgen på huvudet och hoppades att ansiktsbehåringen dolde den rosenröda nyans som hans ansikte nu antog.

Dvärgar var varelser som var kända för sin allmänna butterhet. Fast varför man alltid skulle vara pessimist och sur var ett konstigt faktum för Signjut, som han aldrig hade greppat. Världen var ju så vacker och härlig! Hur kunde det komma sig att dvärgarna tycktes vara de enda som missade det? Dock skulle han aldrig få för sig att lufta dessa tankar och känslor, med tanke på att dvärgar stötte grymt bort alla oliktänkande och Signjut planerade inte att leva som en utstött för resten av livet. För utstött  för resten av livet var något som var lika säkert som att Kejsaren var narcissistisk. Dvärgar var ett "folk" som var ytterst långsinta och obevekliga. Man var bara dumdristig om man tyckte att det var en bra idé att göra sig ovän med en dvärg.

Tankfullt lutade sig Signjut tillbaka mot stenen och kliade sig disträ i det röda vildvuxna skägget som hade behövt en ordentlig omgång av en kam eller kanske till och med en borste. I ärlighetens namn skulle förmodligen hela hans kropp ha behövt bekanta sig med en kam.


Fält

Han blev avbruten mitt i tankarna av ett pipigt jamande. Då upptäckte han att det var självaste prinsessan - Kejsarens fagra dotter - som sprang omkring på fältet och lekte med en sin kattunge. Det långa blonda hårsvallet som var uppsatt i en hästsvans rörde sig i vågor i takt med hennes rörelser och håret glimmade och gnistrade i solskenet. Skrattet som lämnade hennes strupe och läppar skulle många beskriva som ett obehagligt ljud som gick genom märg och ben. Men för Signjut fanns det inget ljuvare att lyssna på än hennes skratt och röst. När ljudet nådde hans öron sköljde en gigantisk våg av värme över honom. Han visste inte hur, men på något sätt hade ett gäng fjärilar lyckats ta sig in i Signjuts mage och samtidigt som han omfamnades av värmen började dessa fjärilar att flyga omkring i magen på honom. Eftersom han aldrig hört om någon annan dvärg som drabbats av samma åkomma, vågade han inte be om hjälp för det. Risken fanns ju att de andra dvärgarna skulle tycka att det var för konstigt och av den anledningen stöta bort honom. Men hur de här fjärilarna hade lyckats att ta sig in i magen var något som han för sitt liv inte kunde lista ut.

Hysteriskt fnittrande tog honom tillbaka till verkligheten igen. Det gick ett elakt rykte om att den fagra prinsessan var dum som ett spån, men det avfärdade Signjut bestämt som inget annat än illvilligt rykte. Hur kunde man påstå och sedan stå bakom en sådan grov lögn? I Signjuts ögon fanns det ingen anledning att svärta ned en sådan pärla som prinsessan faktiskt var.

Då slogs han av en tanke, där han satt bakom kolossen till sten. Det var kanske dags att lägga korten på bordet och ...

Irriterat slog han efter en surrande fluga, som av en outgrundlig anledning bestämt sig för att ta sig in i hans näsa. Det räckte att han redan hade ett gäng fjärilar i kroppen. Inte behövde han ha en fluga också.

Hastigt reste han sig och drog småbuttert sin ruttna tyghuva längre ned på huvudet. Stegen styrde han mot det gigantiska Böåsfältet och sin hemliga skattgömma. Med sina tallriksstora nävar greppade han ett fång med blodsippor och gick sedan tillbaka till Södra fältet. Några tankar tillät han inte fylla huvudet, för då skulle hans realistiska sida sätta stopp för det han nu var i färd med att göra, men tanke på de risker som fanns. En dvärg tog aldrig onödiga risker.

Träd

Betäckning tog han bakom ett av alla träd med grodgröna kronor som fanns på fältet, och betraktade en ivrig prinsessa som lyckligt kastade kattungen upp i luften. Dock var kattungen uppenbarligen inte lika förtjust i behandlingen, av den förfärade minen och de utspärrade klorna att döma. Fast det lade inte Signjut märke till, utan det enda som han såg var den fnittrande prinsessan.

Innan han själv ens hunnit reagera, hade han lämnat sitt gömställe och gick i riktning mot henne med blodsippebuketten bakom ryggen. Till en början verkade hon inte ens lägga märke till honom, men det visste han att det berodde på hans längd. Eller, kanske snarare brist på längd. För att dra uppmärksamheten mot sig harklade han sig och inväntade hennes reaktion.

Förbryllat tittade prinsessan ned med en min som tydligt visade hennes avsmak inför denna rödhåriga dvärg. Kattungen tryckte hon hårt mot kroppen och tycktes inte märka att hon praktiskt taget kvävde katten.

- Vad vill du? snäste hon samtidigt som hon backade några steg.

Rodnande sträckte Signjut fram buketten och tillät sig till och med att le en smula. Prinsessan såg oförstående på honom och väntade på en förklaring. Hur kunde det här krypet ha mage att pracka på henne ogräs?!

- Ehm ... Jo, det är så att ... Liksom ...

- Vad vill du? frågade hon igen och kände sig alltmer irriterad.

"Varför gå som katten kring het gröt?" tänkte Signjut och tog därefter ett djupt andetag.

- Du är det vackraste som jag har sett och för att visa dig mina känslor, erbjuder jag dig denna egenplockade bukett.

- Bukett?! hånskrattade prinsessan. Det är ju ogräs! Alla vet att ogräs är så ovärdigt att låta mig ens få se!

Hennes svar var som ett knytnävslag i magen som gjorde att han fullkomligt tappade andan. Utan att han visste hur, hade han fått något i halsen och trots att han gång på gång svalde, ville detta mystiska inte försvinna.

Röd blomma


Ett elakt leende lade sig på prinsessans läppar när hon insåg vad det var han hade sagt. Därnäst bubblade ett våldsamt skratt upp. Skrattet ekade över hela fältet och lät nästintill som ett åskväder. All lek och stoj upphörde med ens, och dessutom försvann allihop fortare än blixten. Prinsessan skrattade så mycket att hon praktiskt taget låg dubbelvikt på gräset.

Signjut bara stirrade på henne, för att mer och mer känna sig oerhört obehaglig till mods. Var det så hon såg honom? Som ett enda skämt?

Något vått trängde ut ur hans vänstra öga. Kvickt strök han bort det med sin väldiga näve samtidigt som ilskan växte. Blodsipporna slängde han ned hårt på gräset och trampade därefter sönder dem. Sedan avlägsnade han sig fort som ögat. Nu förstod han varför de andra dvärgarna såg så mörkt på omvärlden. Inte konstigt när alla andra behandlade en som skit. Men detta skulle hon få ångra. Ingen kränkte dvärgen Signjut på det här sättet. Ingen! Det skulle hon minsann få veta ...


Dagens citat:

"I believe our love is real."
(Jennie Löfgren - Believer)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!