Jessicas grotta

Novell: Ovälkommet smygande

Jag har tidigare lagt upp ett inlägg med den här novellen, men då var det i ljudformat (så att säga). Du hittar det inlägget här.

 
Där är de igen. Försiktigt och smygande försöker de nästla sig in trots alla hennes tidigare försök att hålla dem borta. Under dagen har hon ideligen vägrat att tänka de tankar och känna de känslor som har tassat omkring och gång på gång försökt få fotfäste. Men de kan helt enkelt inte ta ett ”nej”. Ett ”nej” för dem är inte ett ”nej”. Snarare ett ”kanske” eller till och med ett lockande och farligt ”ja”. Hon vet att om hon tillåter sig att göra det som hon har försökt undvika under hela dagen – att tänka tankarna och känna känslorna – kommer mörkret att omfamna henne. Då är det ingen fråga om när hon lyckas komma tillbaka till ytan, utan om hon lyckas.

Redan nu kan hon känna den bittra försmaken som de för med sig – tankarna och känslorna. Det är som om all glädje och livsvilja långsamt pyser ut ur kroppen likt en punkterad cykelslang. Kvar kommer endast finnas en orkeslös och likgiltig klump. Något som knappt kan benämnas eller räknas som en människa. Desperat blundar hon så hårt hon kan och i hopp om att de ska försvinna, låtsas hon att de inte finns. Men det gör de och de är högst verkliga. Hela tiden petar de på och flörtar med henne och vill att hon ska släppa in dem. Göra dem till sitt sällskap.
 
 
 

Hon tvingar bort tankarna till något helt annat. Eller, det är i alla fall vad hon försöker göra. Kanske kan hon få bli lämnad ifred denna gång om hon lyckas sysselsätta sin tankeverksamhet med något annat. Något som inte har med den annalkande stormen att göra. Men lämnad ifred blir hon inte och snart orkar hon inte kämpa emot längre. Det är som att streta emot i otroligt stark motvind. Eller en oerhört stark fors. Eller en gigantisk flock med skenande elefanter med siktet inställt på henne. Med siktet inställt på att förgöra. Redan nu vet hon att slaget är förlorat och att det bara är en tidsfråga innan hon måste ge upp och erkänna sig besegrad. Fast trots det försöker hon in i det sista. Hon tänker kämpa till sista andetaget. Men hon vet att priset som hon måste betala kommer vara högt satt. Fallet kommer att kännas obeskrivligt hårdare när allt väl är slut.

Bara för en sekund släpper hon garden – den som hon så tappert försökt hålla uppe – och blir med ens invaderad av allt det där som hon inte vill tänka. Allt det där som hon inte vill känna. Som en kolossal flodvåg sköljer de över henne på mindre än ett ögonblick. Flämtande försöker hon ta sig till ytan, men nu är det för sent. Vad hon än gör kommer det inte att vara tillräckligt och hon kommer att drunkna i mörkret. Inga livbojar eller flytvästar i världen kommer att vara till någon hjälp. I ett sista tappert försök blundar hon så hårt hon kan och hoppas att det kommer gå fort.


Dagens citat:

"Acceptans är inte underkastelse; det är ett erkännande av fakta i en given situation, och sedan ta ställning till hur du ska agera."
(Kathleen Casey Theisen)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: novell;

Novell: I hate myself for loving you

Med den här novellen blev jag en av tio finalister i DuoDito Förlags novelltävling (runt år 2010 tror jag). Novellen skrev jag när jag gick på gymnasiet. Novellen finns upplagd på min hemsida.
 

 
Egentligen borde hon bli skådespelerska för hon var trots allt rätt skicklig. Ingen verkade ju ana något. På ytan var allt lika fridfullt som vanligt och det var det Hanna ville. Men det krävde också en hel del jobb och ansträngning för att lyckas bevara detta lugn. Under ytan däremot, där var det allt annat än stillsamt. Där rusade känslor och tankar hit och dit och kunde liknas vid virriga hönor.

Johanna såg frågande på Hanna, som log tillbaka. Det var hennes eviga taktik. Le och ingen märker vad som egentligen är på gång. Johanna tycktes nöja sig med hennes svar och fortsatte att snacka om samma sak som tidigare, vad det nu än var. Hanna brydde sig inte så mycket egentligen. Då och då nickade hon instämmande och mumlade fram svar som ”okej” eller ”mm”. Det gjorde hon för att Johanna inget skulle märka.

Kanske var detta bara en dröm? I så fall ville Hanna inte vakna upp. Aldrig hade hon anat att hon skulle känna så som hon gjorde nu. Den underbart varma känslan som fyllde både magen och bröstkorgen. Glädjen som grep tag om henne varje gång tankarna vandrade till hennes vän. Viljan och behovet av att få röra vid henne.

Chocken hade varit total när hon själv insåg att hon höll på att förälska sig i sin vän, Johanna. Inte kunde väl det vara möjligt? I och för sig tyckte hon om henne, men aldrig hade hon ens tänkt om Johanna på det sättet. Trots det blev känslorna starkare för var dag som gick och Hanna blev till slut tvungen att inse och sluta försöka lura sig själv. Det var ju inte något brott, även om samhällets syn på den sortens kärlek var uppenbar. Gud hade skapat Man och Kvinna. Inte Kvinna och Kvinna eller Man och Man.

– Hanna, lyssnar du eller?

– Va? Förlåt, jag råkade visst tänka på annat.

– Vad var det du tänkte på då? fortsatte Johanna och såg milt på henne. Skulle hon verkligen fortsätta att se så på Hanna om hon fick veta?

– Nej, det var inget. Vad var det du sade?

– Jag undrade bara om vi ska till Lund nu i helgen eller om vi ska strunta i det? Du sade ju något om…

– Klart att vi ska till Lund, avbröt Hanna henne och såg motvilligt på sitt armbandsur. Kom, vi går in nu.

De reste på sig och gick mot klassrummet. En lust av att röra vid Johannas arm for genom Hanna. Men vad skulle Johanna säga? De brukade i och för sig skoja med de andra klasskamraterna att de hade ett förhållande. Emellertid var det ju bara på skämt. Johanna tyckte om det motsatta könet alldeles för mycket för att ens få för sig att tycka något annat.

Snabbt for hennes hand längs Johannas arm. Antingen märkte hon inget eller så låtsades hon inte om det. Plötsligt log hon och såg busigt på Hanna.

– Jag ska träffa Björn idag, sade hon förväntansfullt. Du vet, han som läser spanska med mig.

Visst visste hon vem det var. Den långe killen med svart hår som brukade ge hennes vän busiga blickar och som alltid lade sin hand på Johannas axel när hon gick förbi. Det var han som hon själv var avundsjuk på, eftersom han hade lyckats väcka intresse hos Johanna.

– Vad roligt, svarade hon med spelad glädje och entusiasm. Vad ska ni hitta på då?

– Hänga ute på stan lite och kanske dra hem till mig eller honom.

Det gjorde ont att hon inte frågade om Hanna hade lust att hänga med. Fast antagligen skulle hon bara vara överflödig. Inte ville man ha kompisen med sig när man skulle träffa någon som man var intresserad av. Det hade hon själv inte velat.

 
 
~~~~~~~~

”I think of you ev'ry night and day.
You took my heart, then you took my pride away.

I hate myself for loving you .
Can't break free from the things that you do.
I wanna walk but I run back to you, that's why
I hate myself for loving you .

Daylight, spent the night without you.
But I've been dreamin' 'bout the lovin' you do.
I won't be as angry 'bout the hell you put me through...”
 

Hon insåg att det smartaste vore att göra läxan och få godkänt på läxförhöret som väntade, men hon lät det bero och lät istället ”I hate myself for loving you” och Joan Jett’s lite hesa röst fylla rummet. Just nu orkade hon inte koncentrera sig på något. Hon kunde inte. Förmodligen kysstes Johanna och Björn och hade det väldigt mysigt i detta nu. Och här låg hon på sin säng och bara var patetisk. Vad hade hon egentligen förväntat sig? Att Johanna utan förvarning skulle kyssa henne och bekänna känslor som inte fanns? Livet var inte rättvist.

Med ett ryck vaknade hon upp ur sina tankar när telefonen ringde. Johannas nummer lyste på displayen. Orkade hon verkligen svara nu?

– Hej, det är bara jag, kvittrade Johanna lyckligt. Vad gör du nu?

– Inget speciellt, svarade Hanna och torkade bort en tår ur ögonvrån. Vad vill du?

– Bara berätta om träffen med Björn. Vill du höra eller?

– Självklart, log Hanna och slöt ögonen.

Livet var kanske inte rättvist, men det spelade ingen roll. Även om hon inte kunde få Johanna på det sätt hon ville, ville hon åtminstone ha henne kvar i sitt liv och att få höra hennes röst värmde mer än väl.
 



Dagens citat:

"Det flesta människor existerar inte i en levande verklighet utan i en mental föreställningsvärld."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: novell;

Novell: Om "om" inte fanns

Nu ska jag göra något som jag vanligtvis inte gör. Idag tänkte jag bjuda på en novell som ligger uppe på min hemsida sedan den 22 december 2013. Dock skrevs den första gången (den ursprungliga versionen, för jag har justerat den innan den hamnade på hemsidan) för omkring tio år sedan - när jag gick på gymnasiet. Jag hoppas i alla fall att du ska tycka om den. Kanske lägger jag upp fler noveller här på bloggen i framtiden. Vi får se.

 
 
Ännu en jobbig måndagsmorgon, tänkte Fredrik när han lunkade upp till sitt skåp, som av någon dum anledning blivit placerad på fjärde våningen – så högt upp man kunde komma i skolbyggnaden! Irriterat sneglade han på ett par lärare som stod vid hissen och sladdrade. De behövde i alla fall inte gå uppför de sega trapporna varje dag.

Varje steg uppför trapporna kändes tungt och ekade ljudligt i den nästintill tomma skolbyggnaden. Hans andhämtning blev tyngre och tyngre ju högre upp i byggnaden han kom. När han nästan var framme, gjorde sig huvudvärken påmind och vad som hade hänt under den gångna helgen. Som vanligt hade det varit en grym fest hos någon polare och denna gång hade det varit hos en gammal klasskompis från högstadiet. Det hade vimlat av snygga tjejer, speciellt en blondin vars namn han inte kunde erinra sig. Faktiskt kunde han inte riktigt minnas vad som hade hänt mellan dem båda. Under festen hade han druckit ganska mycket – kanske till och med mer än vad han brukade göra i vanliga fall – och av den anledningen hade hans sinnen varit tämligen omtöcknade. Å andra sidan var detta inget ovanligt när det kom till Fredriks alkoholvanor och det var heller inget som han skämdes över. Trots allt var man ung endast en gång i sitt liv och det tänkte Fredrik njuta av så länge och mycket han kunde. Vad spelade det för roll att han inte mindes några enstaka kvällar i sitt liv?

Uppe på fjärde våningen var det folktomt. Ingen av hans klasskompisar hade kommit än. Kanske var de redan nere vid klassrummet? Att de egentligen orkade stiga upp så här tidigt på morgonen! Det var en omöjlighet för Fredrik, men för en gång skull hade han ändå gjort det. Han förtjänade en belöning för denna prestation.

Plötsligt hördes det steg från trapporna. Vem var så dum att han plågade sig själv genom att masa sig upp hit vid den här okristligt tidiga timmen? I och för sig kunde det vara någon av de lata lärarna som för en gång skull tog trapporna istället för hissen. Han försökte urskilja hur många det var, men utan resultat. Man ska aldrig anstränga huvudet på morgonen och speciellt inte när man till råga på allt har en rejäl baksmälla.

När han slutligen såg vem det var blev han föga förvånad. Klart att Sara aldrig missade en lektion vilken tid det än var på dygnet. En sak kunde han dock inte förstå. Älskade den här tjejen skolan eller vad? Hon kom alltid väldigt tidigt och gav sig av därifrån sent. Om Fredrik inte hade vetat bättre skulle han ha trott att hon tillbringade nätterna där. Samtidigt som tanken roade honom var den skrämmande. Bara tokiga människor skulle göra något sådant.

Med granskande blick betraktade han henne uppifrån och ned för några sekunder då hon knuffade in sin ryggsäck i det lilla skåpet och tog av sig jackan. Om hon hade klätt sig i snyggare kläder och framhävt de kvinnliga formerna – såvida hon hade haft några – skulle hon ha varit lite attraktiv. Om hon hade sminkat sig skulle hon faktiskt ha kunnat vara söt. Fredrik ansåg att det var varje tjejs plikt att göra vad som stod i deras makt för att dölja alla skavanker som de kunde tänkas ha. Samma sak med hennes hår, som räckte ungefär ner till armbågen på henne. Om hon bara hade haft i hårspray eller någon annan hårprodukt, skulle hårstråna ligga slätt mot huvudet istället för att stå ut åt alla möjliga (och omöjliga) håll och kanter. Dessutom skulle hon ha sett bättre ut om hon hade använt linser istället för glasögon. Inget var mer osexigt på en tjej än ett par glasögon som täckte halva ansiktet.

Fredrik avbröt sig i sin tankegång. Han hade inte tid att stå här och slösa bort sin tid på henne. Det fanns faktiskt vettigare saker att göra.

”Godmorgon Sara”, hälsade han samtidigt som han passerade henne.

”Hej”, nästan viskade hon tillbaka lite tankspritt.

Särskilt social är hon inte, tänkte Fredrik rått innan han snubblande försvann nedför trapporna.
 
 
 
 

 
Då var det slut på den här helgen, tänkte Sara då hon parkerade cykeln i ett av de ställ som fanns på skolgården och låste den omsorgsfullt. Det kunde ju hända att cykeln blev stulen, för det var inte så ovanligt i den här delen av staden och hon hade behov av sina pengar till annat än att behöva köpa en ny cykel. Å andra sidan var det högst osannolikt att någon skulle bry sig om hennes stackare till cykel, som definitivt hade sett bättre dagar. Sådant som utseende spelade ingen större roll för Sara. Så länge saker och ting höll till vad de var skapade för, var hon nöjd.

Skolgården låg öde, förutom några bilar och cyklar som stod parkerade. Dag efter dag frågade hon sig själv varför hon alltid kom så tidigt till skolan? Det skadade ju inte om hon begav sig av hemifrån några minuter senare än vad hon gjorde. Samtidigt var det skönt att kunna cykla i sin egen takt och slippa oroa sig för att bli påkörd av någon morgonstressad förare som inte hade vett nog att se sig för eller följa de trafikregler som fanns stadgade. Vid den här tiden på morgonen var det inte särskilt många bilar ute i rörelse och det var det Sara föredrog.

Inne i skolbyggnaden var det nästan lika tomt som ute på skolgården. Här rusade det bara några lärare förbi med famnarna fulla av böcker och pärmar som förmodligen skulle användas till någon lektion och vid toaletterna stod enstaka städerskor och rengjorde. Det kunde inte vara ett så kul yrke, tänkte Sara och styrde stegen mot trapporna. Inte att behöva städa upp efter eleverna i alla fall.

Med en suck började hon långsamt att gå uppför de jobbiga trapporna. Varför skulle hon ha sitt skåp på just fjärde våningen? Vem hade egentligen beslutat om det? Fast å andra sidan var det inte direkt världens undergång, för det fanns värre saker. Dessutom, lite motion hade ingen dött av. Hon förundrades över hur likt gymnastikläraren hon lät när hon tänkte det där sista. Det kunde inte båda gott, flinade hon och fortsatte gå. Bara ytterligare en våning sedan skulle hon vara framme, fast efter att ha hängt av sig skulle hon gå ner till bottenvåningen igen eftersom det var där de skulle ha lektion. Det här var inget annat än elevplågeri ...

Förvånat såg hon att Fredrik stod vid sitt skåp och att han för en sekund såg åt hennes håll. Hjärtat slog lite snabbare vid anblicken, men hon visste att han inte var intresserad av henne. Inte han, som varje helg var på någon fest och söp sig full. Varför hon ens kände det lilla som hon gjorde berodde nog helt och hållet på hans attityd. Den var lockande, men på samma gång inte särskilt tilltalande. Om han inte hade haft den där överklassattityden utan om han hade varit lite mänskligare, hade han nog varit en aning gulligare. Om han inte heller hade brytt sig så mycket om hur folk såg ut – och i synnerhet tjejer – hade hon kanske sett annorlunda på honom. Just nu framstod han bara som en arrogant och utseendefixerad överklasstyp som valde vänner efter hur stor plånbok de hade. Sara visste att hon aldrig skulle få Fredriks uppmärksamhet, såvida hon inte började klä sig i dyra märkeskläder. Men om det var det som krävdes för att få honom att se åt hennes håll, tyckte hon inte att det var värt det. Hellre ville hon vara tillsammans med en kille som var vänlig och omtänksam och som tyckte om henne för den hon var, än en kille som vänstrade i tid och otid och som bara tyckte om henne för de kläder som hon bar. För henne spelade innehållet mer roll än förpackningen.

Med ett ryck väcktes hon ur sina tankar av att Fredrik hälsade och svarade honom med ett lågt hej. Varför visste hon inte, men i hans närhet kände hon sig konstigt nog underlägsen.

Han kommer inte klara sig långt här i världen, for det genom hennes huvud innan hon stängde sitt skåp och gick nedför trapporna.



Dagens citat:

"Meningen med livet är att leva – och försöka hitta sin väg och göra något bra för andra."
(Ann-Linn Guillou)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: novell;