Jessicas grotta

Den ovälkomna

Då var det dags igen. Dags att säga hej till den som nu blivit lite av en följeslagare. Ångesten. Inte för att man egentligen vill, utan för att man inte varit tillräckligt stark för att orka stå emot. Varje dag kryper den i kroppen och uppfyller hela ens väsen. Man tänker ångest. Man andas ångest. Man är ångest.

Förföriskt viskar den vad som nu kommit att bli sanning. Att man bara är till besvär. Att man inte är tillräcklig. Att man är utbytbar. Hånfullt skriker den att man inte duger. Att man är ful. Att man är äcklig.

För omvärlden försöker man dölja kaoset inom sig. Visa en opåverkad och glad yta. Varför besvära omvärlden med sina problem? Alla har tillräckligt med sitt eget.


På dagarna försöker man undkomma sanningen. Man vill inte höra. Man orkar inte. Därför försöker man sysselsätta sig så gott det går, så man ska slippa höra. Man gräver ned sig i arbete till den grad att man nästan drunknar. Att drunkna är bättre än att höra.

Fast på natten finns det inget som kan distrahera. Då väller tankarna in och det är mer regel än undantag att man gråter sig till sömns. Omfamnad av hopplöshet.

Samtidigt vet man att det går att kämpa. Det går faktiskt att bli fri. Det gäller bara att orka ta upp kampen. Orka stå upp för sig själv. En dag, kanske. Men inte idag.

Ha det så bra
Kramar 
Jessie 
Taggar: ångest;

Gå vidare

Begrava och glömma bort. Det är vad som måste göras för att man ska kunna leva igen och inte bara gå omkring med ett stort och gapande svart hål i själen. Man vet att det är vad man borde göra. Men det är svårt och gör för ont. Att den andra personen inte kan förstå smärtan, gör det hela ännu värre. Man känner sig besvärlig. Och elak, för att man inte kan släppa taget trots att man verkligen vill. Trots att man vill att allting ska bli som förut. Innan allt hände. Innan allt kom upp till ytan. Innan man förstod att allt som sagts bara varit lögn. Ett vackert luftslott. Att man inte betyder något. Att man inte är tillräcklig. Att man är utbytbar.
 
 
 


Tårarna ligger hela tiden redo att ta sig ut. Trots att man bara vill glömma. Trots att man vill känna sig hel igen. Kanske måste man acceptera detta svarta hål inom sig. Kanske måste man acceptera att man inte är tillräcklig. Att man aldrig någonsin har varit det. Kanske. Men det gör fruktansvärt ont.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Något gick fel

Öppenhet. Ärlighet. Två stora och viktiga ord. Ord som man trodde betydde något. Ord som nu känns trasiga och smutsiga.

Ett tidigare påstående om en viss ståndpunkt och beteende visade sig inte längre stämma, utan har förändrats i det dolda. Förhoppningen tycktes vara att det skulle förbli dolt. Finnas kvar i det hemliga. När sanningen kom fram i ljuset verkade det inte finnas förståelse för den förvirring och de sårade känslor som uppstod i en. Tydligen gjorde man fel som kände som man gjorde. I varje fall är det så det känns.
 
 
 
 

Frågan som upprepat dyker upp i ens inre: vad har man gjort för att personen ska förändras på detta sätt? Och inte bara på detta sätt - personen har på kort tid förändrats massor, men vill inte kännas vid det. Och om personen dolt detta - vad finns det mer som personen döljer för en?

Otillräcklighet. Värdelöshet. Två ord som nu dominerar i ens liv. Definierar den man är. Man borde ha sett det komma. Man borde ha förstått att det var oundvikligt.

 
Ha det så bra
Kramar
Jessie