Daisypath Anniversary tickers

Gå vidare

Begrava och glömma bort. Det är vad som måste göras för att man ska kunna leva igen och inte bara gå omkring med ett stort och gapande svart hål i själen. Man vet att det är vad man borde göra. Men det är svårt och gör för ont. Att den andra personen inte kan förstå smärtan, gör det hela ännu värre. Man känner sig besvärlig. Och elak, för att man inte kan släppa taget trots att man verkligen vill. Trots att man vill att allting ska bli som förut. Innan allt hände. Innan allt kom upp till ytan. Innan man förstod att allt som sagts bara varit lögn. Ett vackert luftslott. Att man inte betyder något. Att man inte är tillräcklig. Att man är utbytbar.
 
 
 


Tårarna ligger hela tiden redo att ta sig ut. Trots att man bara vill glömma. Trots att man vill känna sig hel igen. Kanske måste man acceptera detta svarta hål inom sig. Kanske måste man acceptera att man inte är tillräcklig. Att man aldrig någonsin har varit det. Kanske. Men det gör fruktansvärt ont.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Något gick fel

Öppenhet. Ärlighet. Två stora och viktiga ord. Ord som man trodde betydde något. Ord som nu känns trasiga och smutsiga.

Ett tidigare påstående om en viss ståndpunkt och beteende visade sig inte längre stämma, utan har förändrats i det dolda. Förhoppningen tycktes vara att det skulle förbli dolt. Finnas kvar i det hemliga. När sanningen kom fram i ljuset verkade det inte finnas förståelse för den förvirring och de sårade känslor som uppstod i en. Tydligen gjorde man fel som kände som man gjorde. I varje fall är det så det känns.
 
 
 
 

Frågan som upprepat dyker upp i ens inre: vad har man gjort för att personen ska förändras på detta sätt? Och inte bara på detta sätt - personen har på kort tid förändrats massor, men vill inte kännas vid det. Och om personen dolt detta - vad finns det mer som personen döljer för en?

Otillräcklighet. Värdelöshet. Två ord som nu dominerar i ens liv. Definierar den man är. Man borde ha sett det komma. Man borde ha förstått att det var oundvikligt.

 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Rädda mig

Magen är i uppror. Världen snurrar alldeles för fort, eller är det endast i hennes eget huvud? Hon tar tag i väggen med ena handen för att få någon form av fäste. En naiv tro att allt ska stanna upp. Fast egentligen vet hon att det inte fungerar. Det enda som fungerar och skulle ställa allt till rätta är att be honom om det otänkbara. Det som hon inte kan förmå sig att göra.
 
Hon tar djupa andetag och försöker tänka lugnande tankar. Tänka på annat än det som väntar. Ganska snart inser hon att det inte fungerar och den insikten får hjärtat att åter rusa i ren panik.
 
Långsamt sätter hon sig ned på golvet och sneglar åt hans håll. Orden ligger på tungan och väntar på att få ta skuttet ut. Väntar på att få bli sagda. Fast hon kan inte göra så. Det är inte rätt att begära det av honom. Han har redan klargjort sin ståndpunkt. Dessutom vill hon inte visa svag inför honom.Inte vara till besvär.  Hon vill inte att han ska se hur detta påverkar henne. Förminskar henne. Gör henne bräcklig och sårbar. Han skulle bara tycka att det är löjligt av henne. Säga att det inte är så farligt. Att hon förstorar saker och ting.
 
Egentligen vet hon att han skulle ha rätt. Hon vet att hotet endast existerar i hennes huvud. Att alla andra klarar av att genomföra det. Varför skulle inte även hon kunna klara det?
 
 
 
För att hotet i hennes huvud är tillräckligt verkligt för henne för att få henne ur balans. Trots att alla andra tjatar på henne om att hon behöver utsätta sig för sådana här situationer för att en gång för alla bli fri från dessa tankar och känslor, är det så svårt. Hon vill vara som alla andra. Hon vill vara stark. Men just nu är det inte möjligt för henne. Just nu är hon svag.
 
Tårarna är farligt nära att komma nu. Hon sväljer upprepade gånger och hoppas på att de ska försvinna. Inte nu. Han får inte se henne så här svag. Hon vill vara stark inför honon. Vara värdig hans kärlek. Visa att hon kan stå på egna ben och inte jämt klänga sig fast vid honom.
 
Fast det enda hon önskar just nu är att han ska rädda henne. Finnas där vid hennes sida och skingra det farliga mörkret omkring henne. Hålla om henne och viska att allt kommer bli bra. Hålla henne i handen och visa att han finns där. I alla lägen.
 
Hon torkar ögonen med baksidan av tanken och bannar sig själv för dessa tankar. Nu är hon orättvis. Han finns där för henne. Att säga annat vore lögn. Det är bara den här gången han hellre vill vara någon annanstans. Det är bara den här gången hon behöver klara sig själv. Varför kan hon inte unna honom det? Varför måste hon jämt vara så förbannat egoistisk?
 
För att hon är rädd. Rädd för att mörkret ska omsluta henne och aldrig mer skingras. Utan honom är den risken stor. Fast hon vågar inte säga det till honom. Vågar inte be det som hennes hjärta önskar mest av allt.
 
Hon reser sig på ostadiga ben och tar flera djupa andetag. Klistrar på en mask och låtsas som att allt är bra och att hon är stark. Om hon låtsas tillräckligt mycket, måste det väl bli sanning någon gång. Inte sant?


Dagens citat:

"Bästa sättet att få ett arbete att verka svårt är att skjuta upp det."
(Winston Churchill)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Så var vi där igen

Hon vet inte hur många gånger hon har snubblat nedför den här vägen. Alltför många, tänker hon flyktigt samtidigt som hon ruskar på huvudet som för att komma undan tankarna. Fast det borde hon vid det här laget veta att hon inte kan. Det har hon aldrig kunnat.
 
Om jag bara gör si. Om jag bara gör så. Fan, vad ful jag är! Hur kan någon ens komma på tanken att tycka om detta? Det är ju omöjligt! Kanske säger de det bara för att vara snälla - för att inte såra? - när de i själva verket tänker något annat. Tänker det motsatta. Håller med mig i smyg.
 
Om hon ändå skulle ta och... Nej, hon har varit där förut. Hon vet att den stigen inte leder till något gott. Och om hon inte gör sig själv illa, kommer hon definitivt att göra sina nära och kära illa. Kanske inte fysiskt, men åtminstone mentalt. Mentala sår gör mer ont än fysiska. Det vet hon. Det borde hon veta vid det här laget.
 
Fast å andra sidan ...
 
Hon låter tanken sjunka in. Tillåter sig själv att bekanta sig med tanken. Vrida och vända på den.
 
 
 
Varför inte? Varför fortsätter hon att göra motstånd när det ändå inte finns någon mening med det? Alla stigar leder ju ändå hit till slut. Det vet hon. Det borde hon veta vid det här laget. Är det inte bättre att sluta kämpa emot och bara låta det komma? Acceptera verkligheten för vad den är? Kanske kan allt bli bättre? Kanske kan hon bli bättre? Kanske kan hon bli mer älskad? Mer omtyckt? Mer eftertraktad? Mer åtråvärd?
 
Tårarna stiger i hennes ögon när hon låter tanken tänkas till slut. Hon vill det så fasligt gärna. Hon vill vara bra. Tillräckligt bra. Hon har försökt på alla sätt och vis - förutom det - men hittills har inget funkat. Allt blir bara fel ändå. Men om hon... Kanske...
 
Den förnuftiga sidan är genast där och viftar frenetiskt med armarna. Nej! Hon får inte! Hon vet vad det kommer att leda till. Varför utsätta sig för det? Utsätta sina nära och kära för det? Om hon väljer att gå längs den stigen, kommer det inte finnas någon återvändo. Allt kommer vara slut. Är hon verkligen beredd på det? Beredd på att behöva offra sig själv?
 
Hon ger sin förnuftiga sida en ordentlig smocka och njuter av tystnaden som följer. Tänker. Väger fördelar och nackdelar mot varandra. Kommer fram till att hon vid närmare eftertanke inte har något att förlora. Vad kan bli sämre eller värre än det här? Se bara på vad det har blivit av henne! Hon är inte värd att bli älskad. Hon förtjänar det inte.
 
Hon sluter ögonen och i samma stund som hon gör det, har hon bestämt sig. Det får bära eller brista. Hon tänker i alla fall ge det ett försök. Om allt går som hon vill, kommer hon efteråt vara allt hon inte är nu. Bättre. Snyggare. Värd att bli älskad.
 
Hon ler för sig själv vid tanken och ignorerar knuten i magen som vuxit sig allt större.


Dagens citat:

"När du är hungrig, ät ditt ris; när du är trött, slut ögonen. Dårar kan skratta åt mig, men den vise vet vad jag menar."
(Lin-chi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Aldrig vara tillräcklig

Hon sväljer upprepade gånger. Hårt. Om och om igen. Försöker desperat komma på något annat att tänka på. Komma på något annat hon kan känna.
 
Trots alla de år som gått, tycks hon inte ha lagt känslorna och tankarna bakom sig. Eller, fram tills nu verkade hon i alla fall ha gjort det. Nu råder det endast kaos inom henne. Tårar som ständigt vill ta sig ut. Kramp i magen som får henne att vika sig dubbelt. Mörker som hotar att omsluta henne som en filt.
 
Oavsett vad hon gör - eller inte gör - har frågan som hon slutade ställa sig för så länge sedan, återigen börjar visa sig; Vad skulle de göra? Hade de gjort på det här sättet?
 
Hon vet att det är idiotiskt att ens tänka dessa frågor. Hur ska hon veta det? Hon vet inte vilka "de" är. Har aldrig träffat dem. Vet inte ens hur de ser ut. Fast trots det, har "de" ändå funnits där i bakgrunden hela tiden. Som skuggor som envetet biter sig fast. Vägrar släppa taget. Vägrar låta henne vara ifred. Ständigt detta jämförande - trots att hon inte vet vem eller vad hon egentligen jämför med!
 
Trots det kan hon inte sluta. Det går inte. Om och om igen hör hon sanningen viskas i hennes öra. Du kommer aldrig vara som dem. Du kommer aldrig vara lika vacker, lika rolig eller lika bra. Du kommer alltid att hamna längst ned. I botten. Det är där du hör hemma.
 
 
 
Hon tar ett djupt andetag och blundar. Vill att det ska sluta. Vill kunna vara glad igen. Vill kunna göra saker eller säga saker utan att ständigt fundera över hur "de" skulle ha gjort. Om det hon gör eller säger är bättre. Smartare.
 
Med en nästan ljudlös suck faller hon ihop i en hög på golvet. Det värker oerhört i bröstet. Det känns som om bröstkorgen snart kommer gå i bitar. Som att hon snart kommer falla sönder. Bit för bit.
 
Hon kan aldrig mäta sig med "dem". Det vet hon. Varför kan hon då inte sluta hoppas? Varför kan hon inte bara ... sluta?
 
På grund av rädslan. Den isande rädsla som haft sina klor om henne ända sedan starten. Ända sedan det blev de två.
 
Hon anar att han är besviken. Att han hade förväntat sig mer av henne. Att om han hade vetat att det skulle vara så här, skulle han ha valt annorlunda för alla dessa år sedan. Då skulle han hellre ha valt någon av "dem" - de som betydde så mycket för honom och som har den där speciella platsen i hans hjärta som hon själv aldrig kan få. Som hon aldrig ens kan drömma om att få.
 
Därför att hon är hon. Därför att hon inte är tillräcklig. Därför att hon aldrig kommer att vara tillräcklig.


Dagens citat:

"Ingen av oss är som förr."
(Carlos Ruiz Zafón)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bara ett skal

Då var det dags igen. Man känner hur det kommer krypande och man försöker panikslaget att ruska av sig det. Man vet att man inte kan. Inte egentligen. Paniken växer sig starkare i takt med att det där som kommer krypande intar mer och mer av ens kropp. Intar mer och mer av ens tankar. Redan nu är man förlorad. Det vet man.
 
Med ens rinner all ork och lust att göra något av en. Man blir tom. Det är endast ett skal som finns kvar. Oron fortsätter att sticka i det som nyss var en kropp. Samtidigt fylls man av insikten att det inte spelar någon roll vad man gör. Allt kommer ändå vara fel. Lönlöst. Värdelöst.
 
 
Fast än finns det lite hopp kvar i skalet. Panikslaget försöker detta hopp att rädda en. Det får inte sluta så här. Man kan lyckas ta sig till ytan igen. Bara man kämpar. Bara man försöker.
 
Kämpa? Försöka? Jo, kanske. Men man orkar inte göra det. Helst skulle man bara vilja gå och lägga sig i ett hörn och ligga där tills vidare. Kanske aldrig vakna mer?
 
Så får man inte tänka! Man måste fortsätta kämpa.
 
Tankarna snurrar allt snabbare och häftigare runt i huvudet. Man känner sig yr. Suckande lägger man sina händer runt huvudet och placerar huvudet mellan sina knän. Då tillåter man sig att gråta.


Dagens citat:

"Våra tvivel är förrädare som gör att vi förlorar det goda vi ofta skulle kunna vinna."
(William Shakespeare)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Aldrig fri

Är man verkligen så dum - rent utav korkad? Vem trodde man att man kunde lura? Man nästan skäms för att man verkligen hade trott på det - om än för en kort stund. För att man trott att ljuset var ämnat för en. Vid det här laget borde man ha vetat bättre.
 
Ljuset och glädjen som nyss fyllt ens kropp och hela liv rinner långsamt ur en, som luften pyser ut ur ett punkterat däck. Man känner hur tomheten bit för bit ersätter det. Tomheten tillsammans med det hungriga mörkret som makligt tuggar i sig ens inre. Man borde ha vetat bättre.
 
 
Ens medvetande rusar paniskt runt i kroppen på jakt efter halmstrån att klamra sig fast vid. Trots att man vet att man egentligen inte förtjänar det, vill man vara lycklig. Detta lilla smakprov som man fick räcker inte för att man ska känna sig nöjd. Man har blivit girig och vill ha mer. Mycket mer.
 
Fastän man vet att det är lönlöst, är det något inom en som stoiskt försöker kämpa emot. Det måste finnas en utväg. Det här kan inte vara slutet. Inte än. Inte så här.
 
I takt med att mörkret växer sig starkare, blir tårarna som rinner nedför kinderna fler.


Dagens citat:

"Den nya människan kommer att tro på samarbete, inte rivalitet. Den kommer att tro på godhet och stöd, inte på våld och krig."
(Lothar Schäfer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

I mörkret kan ingen höra dig skrika

Det går inte att undkomma. Det där. Det mörka. Mörkret biter sig fast och slukar en hel. Med ens suddas all livsgnista och all ork ut. Kvar finns bara tomheten och mörkret. Trots att man känner att det är på väg - man vet att det kommer - går det inte att förhindra.
 
Varje andetag är en mödosam ansträngning och än mer då det vilar en ofantligt tung sten i bröstet. Flämtande och flåsande tar man ett andetag i taget, trots att det känns meningslöst. Vad finns det för mening med att gå omkring och andas, när man egentligen inte ens orkar att ta sig ur sägen? Att leva livet som om det inte fanns något att oroa sig för? Men man fortsätter ändå att andas. Trots att det är plågsamt.
 
Samtidigt tvingar gråten och tårarna sig fram med vapenhot. Med våld. Långsamt rasar man ihop i en hög på golvet och känner hur man går sönder på insidan. Hur varje del av en själv spricker. Långsamt, långsamt. "Jag orkar inte mer!" vill man skrika. Skrika rakt ut. Fast vad finns det för mening med det? I mörkret kan ändå ingen höra en. I mörkret existerar endast tomhet, ångest och det där. Det som den lilla rösten i huvudet säger är sanningen. Det som man egentligen inte orkar höra. Inte vill höra. Det som ändå finns där. Att man inte duger. Att allt man gör saknar mening. Det finns bättre. Andra som gör det man själv gör - eller försöker göra - tusen gånger bättre. Det de gör saknar ingen mening. Det de gör duger.
 
Dimma över Visnaren i Åkers Styckebruk.
 
För ett ögonblick fylls man av känslan att vilja slå handen i något. Ett bord. En vägg. Vad som helst. Bara man får känna något annat än dessa känslor. Tänka något annat än dessa tankar. Men man sitter kvar där man sitter, med tårarna rinnande nedför kinderna. Med stenklumpen i bröstet. Oavsett vad man gör, kommer det inte att göra någon skillnad. Man kommer fortfarande  vara den man är och det man gör kommer fortfarande sakna mening.
 
Kippande efter luft försöker man tränga tillbaka det. Man sluter ögonen hårt och tar ännu ett plågsamt andetag. Återigen väller gråten fram, trots ens lama försök att hindra det. Långsamt rinner de kalla och salta tårarna nedför kinderna. Någon letar sig in i ens mun. Det är bara svaga människor som gråter. Det är bara de svaga som låter en brytas ned så här.
 
Rösterna i huvudet blir allt högre, tills det känns som huvudet ska spricka. Sprängas. Man håller sig för huvudet och upprepar om och om igen "sluta". Men det hjälper inte. När mörkret än en gång smekande slingrar sig runt en, vet man att man är förlorad.


Dagens citat:

"Allt vi gör får konsekvenser, så se upp med vem du sårar."
(Jocke Berg)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ensam i mörkret

Värdelös. Oanvändbar. Defekt. Oduglig. Kass. Av noll och intet värde. Dålig. Tråkig. Usel. Onyttig. Alla betyder de samma sak. Alla beskriver de hur man känner sig. Alla beskriver de den man är.
 
Insikten har äntligen kommit ikapp en. Det krävdes bara några slag i ansiktet av verkligheten innan man såg det uppenbara. Såg det som alla andra ser. Ibland kan man vara allt bra blind.
 
Ända fram till nu har man kämpat emot. Fäktats tappert mot verkligheten och den lömska sanningen. Men nu orkar man inte mer. Man orkar inte hålla garden uppe. Trots att man är rädd för reaktionerna som man kommer få, orkar man inte låtsas för omvärlden längre att man är något som man inte är. Man orkar inte sätta på sig den falska leende masken och låtsas att allting är bra. Inte när man håller på att gå sönder på insidan. När man äts upp inifrån. Snart kommer det bara finnas ett tomt skal.
 
 
 
På insidan av huvudet har ett gäng hackspettar samlats och försöker frenetiskt hacka sig ut. Samtidigt skär någon långsamt med en slö kniv inuti magen. Illamåendet är så påträngande att man för ett ögonblick känner sig snurrig.
 
Varför kan man inte vara duktig på något? Varför klantar man sig hela tiden? Gång på gång?
 
Man har börjat hålla sig undan. Även från de som betyder allra mest. De som man älskar. Man är rädd för att de ska överge en nu när sanningen står skrivet i pannan på en. Nu när det är uppenbart att den bild man har byggt upp endast är en illusion. Varför ägna tid åt någon som inte ens är värd luften den andas eller marken den går på, när det finns så mycket annat viktigt att fokusera på?
 
Att komma med undanflykter har blivit lätt. Nästan som att stjäla godis från ett sovande barn. Och de går på det. Varje gång. Man blir lämnad ifred. I mörkret. Där man hör hemma.


Dagens citat:

"Livet handlar till 10% om vad som händer dig, och till 90% om hur du reagerar på det."
(Lou Holtz)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Plågsam panik

Man vet att alla tittar. Stirrar. Med avsmak. Man behöver inte titta upp för att se det. Man vet ändå. Därför kan man fortsätta att titta ned i bordet. Försöka att inte låtsas om omvärlden medan hjärtat hamrar frenetiskt i bröstkorgen. Hamrar så att man inte får luft. Man tvingas ta djupa och lugna andetag, men ändå hjälper det inte. Hjärtat fortsätter att hamra på. Hamra så att kroppen skälver. Man vet att alla ser det. Alla ser och vet. Det går inte att dölja. Hur skulle man kunna det?
 
När tallriken bärs in får man panik. Man vill springa ut och inte se sig om. Men det kan man inte. Man sitter som fastklistrad på stolen. Börjar fundera på om någon har placerat lim på sitsen. Sett till så att man inte ska kunna fly. Sett till så att man är fångad. Som ett djur i bur.
 
 
Maten blänger illvilligt på en. Försöker psyka. Bryta ned en mentalt så att det inte finns något kvar. Man greppar besticken och gör sig redo att gå till anfall. Det är i alla fall vad man inbillar sig att man är beredd att göra. Fast man vet redan nu att det är lögn. Ren och skär inbillning.
 
Väggarna kommer allt närmare. Människorna runt omkring stirrar. Viskar. "Se på den. Som den vräker i sig. Borde den inte hoppa över en måltid eller två?" Man hör dem inte. Men man vet. För det är trots allt endast sanningen. Man tänker ju samma sak själv.
 
För en sekund gör man sig beredd att fly. Man måste ut. Man klarar inte av att genomlida de andras föraktfulla stirrande. De andras dömande blickar. Man behöver inte se dem för att veta att det är just det de gör. Man vet det ändå. Lika glasklart som att himlen är blå och att grisar inte kan flyga. Men man sitter kvar. Tar djupa andetag. Blundar hårt. Tar en tugga. Inser att detta kommer ta tid. Och bli plågsamt. Mycket. Plågsamt.


Dagens citat:

"När du har nått botten, är du öppen för de största positiva förändringarna."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Försvinnande lycka

Varje andetag värker och känns som tusentals knivar som skär i själen. Stora och osynliga stenbumlingar ligger och trycker på ens bröstkorg. Den plötsliga gråten bubblar upp och innan man hinner få kontroll över situationen, har ögonen börjat tåras. Man kämpar med att trycka tillbaka gråten i den lilla låda i ens inre där man placerat den och snabbt sätta tillbaka locket. Det tjänar ingenting till att gråta. Lyckan kommer inte tillbaka för det.
 


Trots att man försöker fokusera tankarna på något positivt återvänder man hela tiden till detta. Det som slukat ens lycka med hull och hår. Man trodde att man på något sätt var van, även om man högljutt hävdat motsatsen. För stunden känns det som om den här gången känns hårdare än andra gånger. Man vet att det är överdrift, men i det ögonblicket känns det som att man aldrig mer kommer bli glad. Som om mörkret för alltid kommer att omsluta en.
 
I tysthet läxar man mentalt upp sig samtidigt som man klistrar på en tapper mask och gör sig redo för att möta världen.


Dagens citat:

"Now I'm bound by the life you left behind."
(Evanescence - "My immortal")


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gå sönder

Man vägrar att bekanta sig med tanken. Den för inte med sig annat än elände. Man inbillar sig att det gör mindre ont om man håller tanken på avstånd.

Hela tiden tröstar man sig i förebyggande syfte med att det ännu inte är dags. Det finns fortfarande tid kvar innan tanken blir verklighet. När den väl blir det finns det ingen återvändo. Då kommer man vara utlämnad åt ensamheten. Blottad.

Det trycker för bröstet som om man hade haft en tyngd vilande där. Som om lungorna går på det, trycker de ihop sig och medför att man får svårare att andas. Det börjar värka som om någon slagit en i magen med väldig kraft. Sakta inser man att detta är en första spricka i det försvar man byggt upp mot tanken. I detta nu håller tanken på att slå rot hos en.
 

Desperat söker man i sitt minne för att hitta något annat att tänka på och därmed bli av med tanken. Man måste tänka på något annat. Man kommer vara förlorad om man tillåter sig att tänka på hur ens värld är på väg att rasa samman. Att ljuset i ens liv är på väg bort och att endast mörker kommer finnas kvar. Hur man är på väg att gå sönder utan möjlighet att kunna pussla ihop sig själv igen. Att en stor bit av en själv kommer vara försvunnen.

Ansiktet vill skrynkla ihop sig för att kunna förlösa gråten som har stockat sig i ens hals. Men det tillåter man inte. Då kommer det vara verkligt och man kommer vara förlorad. Om man bara håller tanken på avstånd gör det mindre ont. Då kommer man förbli hel. Med sprickor i själen.


Dagens citat:

"Ingen fågel flyger för högt - så länge han flyger med egna vingar."
(William Blake)


Ha det så bra!
Söndriga kramar
Jessie

Värdelöshetens botten

Lägre än så här går det inte att nå. Nu har man definitivt nått botten. Det är så här det är att vara en parasit. Någon som inte kan klara sig självständigt. Som alltid är beroende av andra.
 
Redan i tidig ålder har man fått lära sig att avsky att vara beroende av andra. Genom sin självständighet avgörs ens människovärde. Ju duktigare man är, desto bättre är det. Desto högre människovärde har man.
 
Man stirrar tomt framför sig där man sitter på sin stol. I dag har man inte varit självständig. I dag har man sprungit till andra som ett litet barn. I dag har man varit en parasit av första klass. Man vet också att man inte har varit uppskattad i dag. Det har de trötta och upptagna blickarna talat om. De har talat sitt tydliga språk.
 
 
Paniken rusar upp då man känner att gråten är på väg till ytan. Desperat försöker man tänka på något annat samtidigt som man kämpar med att tvinga tillbaka tårarna till var de kommer ifrån. De andra får inte se en gråta. Om de inte redan har låga tankar om en, kommer de definitivt ha det ifall de får se ens rödgråtna ansikte.
 
Stilla banar en tår sin väg nedför kinden. Attans! Som om det skulle göra det bättre att gråta. Så tänker bara ett naivt barn - att tårar är vägen till lycka. Själv vet man bättre. Det enda som verkligen räknas är hårt och självständigt arbete. Gråt är ingenting annat än slöseri med tid och kraft. Fjantigt.
 
Man bannar sig själv hårt innan man reser sig för att fortsätta att ta itu med sina arbetsuppgifter. Ingenting blir gjort av att sitta och lipa. Man kommer endast att ha sitt rekordlåga människovärde som bevis på sina ansträngningar.


Dagens citat:

"För det förflutna är inte dött, det förflutna är faktiskt inte ens förflutet."
(William Faulkner)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Fel tåg

Nervöst står man och väntar på det underjordiska tåget. Tunnelbanan. Eller ”tuben” som lokalbefolkningen kallar det. Flera gånger har man studerat tavlan för att försäkra sig om att man åker åt rätt håll, innan man med inbillat självförtroende tränger sig in i vagnen när tåget anländer. Fast så fort som dörrarna har stängts anfaller osäkerheten en likt ett vildsint rovdjur och sliter en våldsamt i stycken. Klev man verkligen på rätt tåg?

Genast börjar man vrida och vända på sig i den fullproppade vagnen i jakt på en förteckning över stationerna. Hårda och ogillande blickar duggar tätt, men man låtsas som att man inte ser dem. Magen drar ihop sig till en hård liten tennisboll samtidigt som reaktionen lockar fram illamåendet. Till slut hittar man den eftersökta stationsförteckningen, men bara för att upptäcka att en kille står i vägen. Där av alla ställen! Nåväl, det är visserligen trångt i vagnen, men varför kan han inte stå och trängas någon annanstans?! Tyst för sig själv står man och svär och förbannar killens egoism.
 
 
När första stationen ropas ut blir man panisk. Man står på fel tåg. Den stationen som nyss ropades ut ligger åt fel håll. Man åker åt det håll som man inte skulle åka mot. Fast när ska man kliva av och åtgärda sitt misstag? Ju snabbare man gör det, desto fortare blir det rätt.

Man försöker se oberörd ut för att smälta in i den zombieliknande massan av lokalbefolkning som fyller vagnen till brädden. Så fort de kan vädra ens osäkerhet är det ute med en.

Förvirringen som uppstår när nästa station ropas ut är överväldigande. Rätt station … Man har kommit till rätt station! Otroligt att man faktiskt lyckades ta rätt tåg.

Ganska stöddigt tränger man sig ut och promenerar bort från det unkna. Tänk att man för en gång skull lyckats med något som man företagit sig. Vilken prestation!


Dagens citat:

"Mycket handlar om beslutsamhet."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gatloppets pina

Steg för steg närmar man sig. För varje steg tar man ett djupt andetag och förbereder sig mentalt. Man intalar sig att man bara inbillar sig alltihop. Att magens oroligheter beror på narcissism. Men hur mycket man än intalar sig att det bara är hjärnspöken, slår hjärtat ändå fort och hårt. Mycket fort. Mycket hårt. Magen vänder sig nästan ut och in. Det kryper i kroppen. Och ännu är man inte framme.

Stegen uppför den oändliga trappan är blytunga. Låter som om det är en elefant som tar sig fram. Snart är det dags. Bara några steg kvar.

Tanken får lungorna att slå knut på sig själva så att man inte får luft. Andhämtningen ökar. Man testar att dra djupa andetag, men den manövern får det att brännas. Bröstkorgen börjar värka. Trakterna kring hjärtat närmare bestämt.


Bilden togs av en kompis när gymnasieklassen var på klassresa i Bryssel. Jag har bara fixat till den.

Till slut har man lyckats ta sig upp. Nu finns det ingen återvändo, utan det är bara att kasta sig ut och se om vingarna bär.

Precis som man misstänkte riktas allas blickar mot en. Blickar som skriker ut sitt hån och tynger en. Blickar som tänker allt annat än vackra tankar om en. Blickar som nästintill är förintande. Man får ingen luft och ökar därför på stegen för att ta sig därifrån. Någon viskar när man sveper förbi, men man vänder inte på huvudet för att se vem det var. Likt en del hästar har man skygglappar, fast ej synbara, för ögonen som gör att man bara kan se framåt.

Benen känns rätt som det är som spaghetti och man tror för ett ögonblick att man ska rasa ihop. Fast man lyckas ta sig till andra sidan. Till tryggheten. Där i sin ensamhet andas man äntligen ut.


Dagens citat:

"Han visste priset på allt, men inte värdet på något."
(Oscar Wilde)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Glädjande återseende

Man kan inte tänka på något annat. Inte tänka på någon annan. Fjärilarna kittlar ens mages insida och lockar fram ett leende på läpparna. När tanken formas i ens huvud, sprider sig värmen som en skogsbrand genom kroppen och återigen kan man inte göra annat än att le. Och tänka. Och känna.

Saknaden har varit obeskrivligt stor och man kan knappt stå ut mycket längre. Det enda man vill är att vara i personens famn. Att få komma dit kan inte gå fort nog. Som för att retas och plågas drar sig tiden olidligt långsamt fram. Varje långsam sekund skär som en kniv i kroppen och man önskar att man redan var framme.

Läggesta

När tåget börjar sakta in och den ankommande stationen har ropats ut, skenar pulsen. Man kan se sin egen kropp skälva vid varje tungt hjärtslag. Det känns som om hjärtat håller på att hamra sig ut ur ens bröstkorg. Man inbillar sig att det är för att även hjärtat bokstavligen vill vara hos den som man längtar efter. Om det fortsätter på det här sättet är det ingen omöjlighet att det blir så.

Tåget stannar till sist in och man är bland de första som kliver av. Ute på perrongen spanar man åt alla håll på jakt efter sin speciella person. När ens blickar till sist möts tycks allting stanna upp. Som om tiden fryst fast. Allt annat än den man har längtat efter bleknar. Glädjen liksom exploderar i hela kroppen och avger en mycket behaglig värme inombords. Till en början vågar man inte röra sig, av rädsla för att förstöra stunden. Men när man till slut vågar sig på några steg, är de fjäderlätta. Inom ett ögonblick har man kommit fram till sitt mål och omsluts i en underbar famn. Om det ändå kunde vara för evigt.


Dagens citat:

"Låt aldrig någonsin någon komma till dig utan att lämna dig bättre och gladare."
(Moder Theresa)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Riktig rysare

Det är kolsvart och fasligt kallt utanför lastbilens varma och trygga kupé. Ur radion strömmar toner från någon kanal som apparaten har rattats in på. Allt flyter på riktigt bra och man bestämmer sig för att blunda en stund och bara njuta av kvällen och resan man företar sig.

Rätt som det är hörs ett ljud från ens älskade som sitter vid sidan om och kör lastbilen. För ett ögonblick blir man rädd för att något hänt ens kärlek och med ens spärrar man upp ögonen. Man vrider på huvudet åt vänster för att se vad som orsakat ljudet och möts av synen att ens kärlek sitter med ena handen för munnen. Nyfiket frågar man vad som hänt. Till svar får man att lastbilens bränslelampa lyser och indikerar på att bränslet kan ta slut vilken minut som helst.

Med uppspärrade ögon stirrar man skräckslaget på den lysande bränslelampan. Den lyser oroväckande. Om bränslet tar slut vore det en katastrof. Man är på en motorväg mitt i natten mitt ute i ingenstans. Vad ska man ta sig till om bränslet tar slut?! Det är knappast så att bränsledunkar växer på träd. Man ställer frågan till sin kärlek, som svarar att det är ett problem som man får ta itu med då. Ingen lugnande svar. Snarare tvärtom.

Morgon

Som om man har blivit förhäxad fortsätter man att stirra på lampan. Ungefär som att man inbillar sig att bränslet inte tar slut om man inte tar blicken från lampan. När som helst kan bilen stanna. Tankarna virvlar runt i huvudet medan magen krampaktigt drar ihop sig. Det här kan inte hända. Sådant här händer bara i filmer.

Då hör man sin älskade säga att det säkert finns en bensinstation vid avfarten man har kommit till, och svänger av. Spänt spanar man sig omkring. Låt det finnas en bensinstation så att man kan fylla på bränslet. Man känner att tårarna är nära att komma. Precis som att bilen kan tvärnita vilken sekund som helst, är tårarna lika hotande nära.

Lättat andas man ut när bensinstationen uppenbarar sig. Bara lastbilen kan hålla ut lite till.

Det kan den och när man har tankat färdigt kan man fortsätta sin resa - i lugn och ro.


Dagens citat:

"Everybody's looking for something."
(Eurythmics - Sweet dreams are made of this)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Litet möte

För ett ögonblick är det som om allt frusit till is. Som om allt står still. Det känns som om det är ett evighetslångt ögonblick. Men man vet att det säkert  bara rör sig om några få sekunder som mest.

Man blickar in i ett par nattsvarta ögon som måste vara hälften så stora som ärtor. Är det inbillning eller kan man se nyfikenhet i de där ögonen? Nyfikenhet och en aning tuffhet? Som om den inte är rädd, utan snarare utmanar en? Sparven rör sig inte en millimeter. Den står stadigt på sin plats som om den vaktar sitt revir. Man vågar knappt röra sig av rädsla för att skrämma den lilla filuren.

Undulat
Nej, detta är ingen sparv. Det ser du väl att det är en undulat!

Sparvens blick hypnotiserar en på något oförklarligt vis så att man inte kan röra sig. Man börjar tvivla på att djuret framför en endast är en sparv. Kanske är den något eller någon annan som är ute efter en och därför antagit en fågels utseende för att lyckas fånga en. Det eller den som nu ser ut som en sparv vet förmodligen att man är mycket förtjust i djur. Det skulle förklara denna oräddhet den uppvisar.

Som genom att knäppa med fingrarna är ögonblicket över och världen börjar åter rulla på. Kvittrande hoppar sparven i väg över gräset på jakt efter mat medan bilarna rusar fram på gatan bakom en. Själv går man vidare och är uppfylld av en barnslig glädje som får en att le.


Dagens citat:

"Uppriktigt sagt så är lärare den enda yrkesgrupp som undervisar våra barn."
(Dan Quayle)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Nervös närvaro

Man förstår inte varför det är på det här sättet, men det är så. Det finns ingen anledning till att vara på det här sättet, men det är så. Man vill inte reagera på det här sättet, men det är så.

Utan att ens behöva se personen kan man känna dennes närvaro genom att magen drar ihop sig av plötslig nervositet. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen. Instinktivt vet man att det finns mer än vad personens yta avslöjar, fast man kan inte sätta fingret på vad det är.

När personen ser på en känner man hur blicken borrar sig djupt in i kroppen. Ända in till själen. Det är obehagligt eftersom ens inre är något privat. Något som inte är allmänt tillträde. Bara ytterst få har fått tillträde dit. Därför är det inte okej att den här personen tar sig in där utan att vänta på tillstånd. Att personen bryter sig in där. Man vet inte var man ska göra av blicken och låter den därför irra omkring. Desperat sökande efter en utväg.


Varför måste personen vara så där kusligt lugn? Som om den hade all tid i världen. Nåväl, lugn är att föredra framför stress, men det är skillnad på lugn och lugn. Aktivt lugn och skrämmande lugn. Det skrämmande lugnet innebär att personen är ute efter att få komma nära. Att få ta del av ens privata sfär. Det är man emellertid inte beredd att tillåta. Inte på de här villkoren. Det ska vara på ens egna.

När man ser personen senare - när det händer av en slump - isar det i hela ens kropp och man ryggar tillbaka. Vågar inte möta det farliga som ligger dolt. Det som man inte kan se. Förnuftet hånar en bittert och väser att det är löjligt att reagera så här. Man läser in för mycket. Gör en helikopter av en mutter.

Man vet att det är sant. Egentligen. Men det finns inget att göra något åt. Det enda man kan göra är att härda ut och försöka hålla huvudet ovan vattenytan. Kämpa så hårt och länge man kan. Tills man förmodligen stupar.


Dagens citat:

"Att läsa datormanualer utan att ha hårdvaran är lika frustrerande som att läsa instruktionsböcker om sex utan att ha mjukvaran."
(Arthur C. Clarke)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Obehaglig närvaro

Man sitter i godan ro och pratar med de andra kring bordet medan glädjen simmar runt i kroppen. Plötsligt rycker man till när han sätter sig på stolen bredvid. Inte så att det syns. Hoppas man i alla fall. Med ens är all tidigare glädje som bortblåst och ersatts av krypande obehag som får en att vilja vrida och vända på sig där man sitter på stolen.

Man får plötsligt för sig att vilja skrika rakt ut för att sedan resa sig från sin plats och helt sonika gå därifrån. Men man vet att det inte är något vuxet beteende och man förväntas vara vuxen, så det är inget alternativ. I stället sitter man kvar på stolen och stirrar ned i bordet framför och på sin kopp som finns placerad där. Plötsligt är det som om den mjuka stolsdynan ersatts av nålar.

Han säger något till en och fyrar av ett hånfullt leende. Man förstår inte varför han lägger ned tid på att tilltala en då båda två vet att han hatar en. Det har han visat mycket tydligt. Fast man säger inte det till honom. Man låtsas som ingenting och besvarar honom så artigt man kan. Som hastigast tittar man på honom. Bara så att han tror att man bryr sig. Egentligen gör man inte det. Egentligen vill man säga rakt ut vad man tycker och känner. Egentligen vill man bara slippa honom.

Men man vet att det inte är något vuxet beteende. I stället sitter man kvar tyst och snällt och försöker ignorera obehaget som klamrar sig fast i ens bröstkorg. Man känner sig liten. Väldigt liten. Till det kan man lägga till känslan av värdelöshet. Det är precis det han tycker att man är. Det har han tydligt visat när ingen annan har varit där. Det känns som om man har blivit tillplattad av hans skoklack. Precis som det kryp man är i hans ögon.

Han skrattar och tilltalar en på nytt. Om man ändå bara hade kunnat sjunka genom golvet och försvinna. Men i stället klistrar man på ett leende och svarar honom så artigt man kan. Sedan tittar man försiktigt på klockan. Räknar ut hut länge man har suttit på stolen. Försöker avgöra vad som kan anses vara artig närvaro. Man reser sig upp och tackar för sig. Sedan flyr man iväg och bort från honom.



Dagens citat:

"Hjärnan är ett underbart organ. Den startar direkt när jag vaknar på morgonen och stannar inte förrän jag kommer till skolan."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!