Jessicas grotta

Gå vidare

Begrava och glömma bort. Det är vad som måste göras för att man ska kunna leva igen och inte bara gå omkring med ett stort och gapande svart hål i själen. Man vet att det är vad man borde göra. Men det är svårt och gör för ont. Att den andra personen inte kan förstå smärtan, gör det hela ännu värre. Man känner sig besvärlig. Och elak, för att man inte kan släppa taget trots att man verkligen vill. Trots att man vill att allting ska bli som förut. Innan allt hände. Innan allt kom upp till ytan. Innan man förstod att allt som sagts bara varit lögn. Ett vackert luftslott. Att man inte betyder något. Att man inte är tillräcklig. Att man är utbytbar.
 
 
 


Tårarna ligger hela tiden redo att ta sig ut. Trots att man bara vill glömma. Trots att man vill känna sig hel igen. Kanske måste man acceptera detta svarta hål inom sig. Kanske måste man acceptera att man inte är tillräcklig. Att man aldrig någonsin har varit det. Kanske. Men det gör fruktansvärt ont.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Något gick fel

Öppenhet. Ärlighet. Två stora och viktiga ord. Ord som man trodde betydde något. Ord som nu känns trasiga och smutsiga.

Ett tidigare påstående om en viss ståndpunkt och beteende visade sig inte längre stämma, utan har förändrats i det dolda. Förhoppningen tycktes vara att det skulle förbli dolt. Finnas kvar i det hemliga. När sanningen kom fram i ljuset verkade det inte finnas förståelse för den förvirring och de sårade känslor som uppstod i en. Tydligen gjorde man fel som kände som man gjorde. I varje fall är det så det känns.
 
 
 
 

Frågan som upprepat dyker upp i ens inre: vad har man gjort för att personen ska förändras på detta sätt? Och inte bara på detta sätt - personen har på kort tid förändrats massor, men vill inte kännas vid det. Och om personen dolt detta - vad finns det mer som personen döljer för en?

Otillräcklighet. Värdelöshet. Två ord som nu dominerar i ens liv. Definierar den man är. Man borde ha sett det komma. Man borde ha förstått att det var oundvikligt.

 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Rädda mig

Magen är i uppror. Världen snurrar alldeles för fort, eller är det endast i hennes eget huvud? Hon tar tag i väggen med ena handen för att få någon form av fäste. En naiv tro att allt ska stanna upp. Fast egentligen vet hon att det inte fungerar. Det enda som fungerar och skulle ställa allt till rätta är att be honom om det otänkbara. Det som hon inte kan förmå sig att göra.
 
Hon tar djupa andetag och försöker tänka lugnande tankar. Tänka på annat än det som väntar. Ganska snart inser hon att det inte fungerar och den insikten får hjärtat att åter rusa i ren panik.
 
Långsamt sätter hon sig ned på golvet och sneglar åt hans håll. Orden ligger på tungan och väntar på att få ta skuttet ut. Väntar på att få bli sagda. Fast hon kan inte göra så. Det är inte rätt att begära det av honom. Han har redan klargjort sin ståndpunkt. Dessutom vill hon inte visa svag inför honom.Inte vara till besvär.  Hon vill inte att han ska se hur detta påverkar henne. Förminskar henne. Gör henne bräcklig och sårbar. Han skulle bara tycka att det är löjligt av henne. Säga att det inte är så farligt. Att hon förstorar saker och ting.
 
Egentligen vet hon att han skulle ha rätt. Hon vet att hotet endast existerar i hennes huvud. Att alla andra klarar av att genomföra det. Varför skulle inte även hon kunna klara det?
 
 
 
För att hotet i hennes huvud är tillräckligt verkligt för henne för att få henne ur balans. Trots att alla andra tjatar på henne om att hon behöver utsätta sig för sådana här situationer för att en gång för alla bli fri från dessa tankar och känslor, är det så svårt. Hon vill vara som alla andra. Hon vill vara stark. Men just nu är det inte möjligt för henne. Just nu är hon svag.
 
Tårarna är farligt nära att komma nu. Hon sväljer upprepade gånger och hoppas på att de ska försvinna. Inte nu. Han får inte se henne så här svag. Hon vill vara stark inför honon. Vara värdig hans kärlek. Visa att hon kan stå på egna ben och inte jämt klänga sig fast vid honom.
 
Fast det enda hon önskar just nu är att han ska rädda henne. Finnas där vid hennes sida och skingra det farliga mörkret omkring henne. Hålla om henne och viska att allt kommer bli bra. Hålla henne i handen och visa att han finns där. I alla lägen.
 
Hon torkar ögonen med baksidan av tanken och bannar sig själv för dessa tankar. Nu är hon orättvis. Han finns där för henne. Att säga annat vore lögn. Det är bara den här gången han hellre vill vara någon annanstans. Det är bara den här gången hon behöver klara sig själv. Varför kan hon inte unna honom det? Varför måste hon jämt vara så förbannat egoistisk?
 
För att hon är rädd. Rädd för att mörkret ska omsluta henne och aldrig mer skingras. Utan honom är den risken stor. Fast hon vågar inte säga det till honom. Vågar inte be det som hennes hjärta önskar mest av allt.
 
Hon reser sig på ostadiga ben och tar flera djupa andetag. Klistrar på en mask och låtsas som att allt är bra och att hon är stark. Om hon låtsas tillräckligt mycket, måste det väl bli sanning någon gång. Inte sant?


Dagens citat:

"Bästa sättet att få ett arbete att verka svårt är att skjuta upp det."
(Winston Churchill)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie