Försvinnande lycka
Varje andetag värker och känns som tusentals knivar som skär i själen. Stora och osynliga stenbumlingar ligger och trycker på ens bröstkorg. Den plötsliga gråten bubblar upp och innan man hinner få kontroll över situationen, har ögonen börjat tåras. Man kämpar med att trycka tillbaka gråten i den lilla låda i ens inre där man placerat den och snabbt sätta tillbaka locket. Det tjänar ingenting till att gråta. Lyckan kommer inte tillbaka för det.
Trots att man försöker fokusera tankarna på något positivt återvänder man hela tiden till detta. Det som slukat ens lycka med hull och hår. Man trodde att man på något sätt var van, även om man högljutt hävdat motsatsen. För stunden känns det som om den här gången känns hårdare än andra gånger. Man vet att det är överdrift, men i det ögonblicket känns det som att man aldrig mer kommer bli glad. Som om mörkret för alltid kommer att omsluta en.
I tysthet läxar man mentalt upp sig samtidigt som man klistrar på en tapper mask och gör sig redo för att möta världen.
Dagens citat:
"Now I'm bound by the life you left behind."
(Evanescence - "My immortal")
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Gå sönder
Man vägrar att bekanta sig med tanken. Den för inte med sig annat än elände. Man inbillar sig att det gör mindre ont om man håller tanken på avstånd.
Hela tiden tröstar man sig i förebyggande syfte med att det ännu inte är dags. Det finns fortfarande tid kvar innan tanken blir verklighet. När den väl blir det finns det ingen återvändo. Då kommer man vara utlämnad åt ensamheten. Blottad.
Det trycker för bröstet som om man hade haft en tyngd vilande där. Som om lungorna går på det, trycker de ihop sig och medför att man får svårare att andas. Det börjar värka som om någon slagit en i magen med väldig kraft. Sakta inser man att detta är en första spricka i det försvar man byggt upp mot tanken. I detta nu håller tanken på att slå rot hos en.
Hela tiden tröstar man sig i förebyggande syfte med att det ännu inte är dags. Det finns fortfarande tid kvar innan tanken blir verklighet. När den väl blir det finns det ingen återvändo. Då kommer man vara utlämnad åt ensamheten. Blottad.
Det trycker för bröstet som om man hade haft en tyngd vilande där. Som om lungorna går på det, trycker de ihop sig och medför att man får svårare att andas. Det börjar värka som om någon slagit en i magen med väldig kraft. Sakta inser man att detta är en första spricka i det försvar man byggt upp mot tanken. I detta nu håller tanken på att slå rot hos en.
Desperat söker man i sitt minne för att hitta något annat att tänka på och därmed bli av med tanken. Man måste tänka på något annat. Man kommer vara förlorad om man tillåter sig att tänka på hur ens värld är på väg att rasa samman. Att ljuset i ens liv är på väg bort och att endast mörker kommer finnas kvar. Hur man är på väg att gå sönder utan möjlighet att kunna pussla ihop sig själv igen. Att en stor bit av en själv kommer vara försvunnen.
Ansiktet vill skrynkla ihop sig för att kunna förlösa gråten som har stockat sig i ens hals. Men det tillåter man inte. Då kommer det vara verkligt och man kommer vara förlorad. Om man bara håller tanken på avstånd gör det mindre ont. Då kommer man förbli hel. Med sprickor i själen.
Dagens citat:
"Ingen fågel flyger för högt - så länge han flyger med egna vingar."
(William Blake)
Ha det så bra!
Söndriga kramar
Jessie
Värdelöshetens botten
Lägre än så här går det inte att nå. Nu har man definitivt nått botten. Det är så här det är att vara en parasit. Någon som inte kan klara sig självständigt. Som alltid är beroende av andra.
Redan i tidig ålder har man fått lära sig att avsky att vara beroende av andra. Genom sin självständighet avgörs ens människovärde. Ju duktigare man är, desto bättre är det. Desto högre människovärde har man.
Man stirrar tomt framför sig där man sitter på sin stol. I dag har man inte varit självständig. I dag har man sprungit till andra som ett litet barn. I dag har man varit en parasit av första klass. Man vet också att man inte har varit uppskattad i dag. Det har de trötta och upptagna blickarna talat om. De har talat sitt tydliga språk.
Paniken rusar upp då man känner att gråten är på väg till ytan. Desperat försöker man tänka på något annat samtidigt som man kämpar med att tvinga tillbaka tårarna till var de kommer ifrån. De andra får inte se en gråta. Om de inte redan har låga tankar om en, kommer de definitivt ha det ifall de får se ens rödgråtna ansikte.
Stilla banar en tår sin väg nedför kinden. Attans! Som om det skulle göra det bättre att gråta. Så tänker bara ett naivt barn - att tårar är vägen till lycka. Själv vet man bättre. Det enda som verkligen räknas är hårt och självständigt arbete. Gråt är ingenting annat än slöseri med tid och kraft. Fjantigt.
Man bannar sig själv hårt innan man reser sig för att fortsätta att ta itu med sina arbetsuppgifter. Ingenting blir gjort av att sitta och lipa. Man kommer endast att ha sitt rekordlåga människovärde som bevis på sina ansträngningar.
Dagens citat:
"För det förflutna är inte dött, det förflutna är faktiskt inte ens förflutet."
(William Faulkner)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Fel tåg
Nervöst står man och väntar på det underjordiska tåget. Tunnelbanan. Eller ”tuben” som lokalbefolkningen kallar det. Flera gånger har man studerat tavlan för att försäkra sig om att man åker åt rätt håll, innan man med inbillat självförtroende tränger sig in i vagnen när tåget anländer. Fast så fort som dörrarna har stängts anfaller osäkerheten en likt ett vildsint rovdjur och sliter en våldsamt i stycken. Klev man verkligen på rätt tåg?
Genast börjar man vrida och vända på sig i den fullproppade vagnen i jakt på en förteckning över stationerna. Hårda och ogillande blickar duggar tätt, men man låtsas som att man inte ser dem. Magen drar ihop sig till en hård liten tennisboll samtidigt som reaktionen lockar fram illamåendet. Till slut hittar man den eftersökta stationsförteckningen, men bara för att upptäcka att en kille står i vägen. Där av alla ställen! Nåväl, det är visserligen trångt i vagnen, men varför kan han inte stå och trängas någon annanstans?! Tyst för sig själv står man och svär och förbannar killens egoism.
Genast börjar man vrida och vända på sig i den fullproppade vagnen i jakt på en förteckning över stationerna. Hårda och ogillande blickar duggar tätt, men man låtsas som att man inte ser dem. Magen drar ihop sig till en hård liten tennisboll samtidigt som reaktionen lockar fram illamåendet. Till slut hittar man den eftersökta stationsförteckningen, men bara för att upptäcka att en kille står i vägen. Där av alla ställen! Nåväl, det är visserligen trångt i vagnen, men varför kan han inte stå och trängas någon annanstans?! Tyst för sig själv står man och svär och förbannar killens egoism.
När första stationen ropas ut blir man panisk. Man står på fel tåg. Den stationen som nyss ropades ut ligger åt fel håll. Man åker åt det håll som man inte skulle åka mot. Fast när ska man kliva av och åtgärda sitt misstag? Ju snabbare man gör det, desto fortare blir det rätt.
Man försöker se oberörd ut för att smälta in i den zombieliknande massan av lokalbefolkning som fyller vagnen till brädden. Så fort de kan vädra ens osäkerhet är det ute med en.
Förvirringen som uppstår när nästa station ropas ut är överväldigande. Rätt station … Man har kommit till rätt station! Otroligt att man faktiskt lyckades ta rätt tåg.
Ganska stöddigt tränger man sig ut och promenerar bort från det unkna. Tänk att man för en gång skull lyckats med något som man företagit sig. Vilken prestation!
Man försöker se oberörd ut för att smälta in i den zombieliknande massan av lokalbefolkning som fyller vagnen till brädden. Så fort de kan vädra ens osäkerhet är det ute med en.
Förvirringen som uppstår när nästa station ropas ut är överväldigande. Rätt station … Man har kommit till rätt station! Otroligt att man faktiskt lyckades ta rätt tåg.
Ganska stöddigt tränger man sig ut och promenerar bort från det unkna. Tänk att man för en gång skull lyckats med något som man företagit sig. Vilken prestation!
Dagens citat:
"Mycket handlar om beslutsamhet."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Gatloppets pina
Steg för steg närmar man sig. För varje steg tar man ett djupt andetag och förbereder sig mentalt. Man intalar sig att man bara inbillar sig alltihop. Att magens oroligheter beror på narcissism. Men hur mycket man än intalar sig att det bara är hjärnspöken, slår hjärtat ändå fort och hårt. Mycket fort. Mycket hårt. Magen vänder sig nästan ut och in. Det kryper i kroppen. Och ännu är man inte framme.
Stegen uppför den oändliga trappan är blytunga. Låter som om det är en elefant som tar sig fram. Snart är det dags. Bara några steg kvar.
Tanken får lungorna att slå knut på sig själva så att man inte får luft. Andhämtningen ökar. Man testar att dra djupa andetag, men den manövern får det att brännas. Bröstkorgen börjar värka. Trakterna kring hjärtat närmare bestämt.
Bilden togs av en kompis när gymnasieklassen var på klassresa i Bryssel. Jag har bara fixat till den.
Till slut har man lyckats ta sig upp. Nu finns det ingen återvändo, utan det är bara att kasta sig ut och se om vingarna bär.
Precis som man misstänkte riktas allas blickar mot en. Blickar som skriker ut sitt hån och tynger en. Blickar som tänker allt annat än vackra tankar om en. Blickar som nästintill är förintande. Man får ingen luft och ökar därför på stegen för att ta sig därifrån. Någon viskar när man sveper förbi, men man vänder inte på huvudet för att se vem det var. Likt en del hästar har man skygglappar, fast ej synbara, för ögonen som gör att man bara kan se framåt.
Benen känns rätt som det är som spaghetti och man tror för ett ögonblick att man ska rasa ihop. Fast man lyckas ta sig till andra sidan. Till tryggheten. Där i sin ensamhet andas man äntligen ut.
Stegen uppför den oändliga trappan är blytunga. Låter som om det är en elefant som tar sig fram. Snart är det dags. Bara några steg kvar.
Tanken får lungorna att slå knut på sig själva så att man inte får luft. Andhämtningen ökar. Man testar att dra djupa andetag, men den manövern får det att brännas. Bröstkorgen börjar värka. Trakterna kring hjärtat närmare bestämt.
Bilden togs av en kompis när gymnasieklassen var på klassresa i Bryssel. Jag har bara fixat till den.
Till slut har man lyckats ta sig upp. Nu finns det ingen återvändo, utan det är bara att kasta sig ut och se om vingarna bär.
Precis som man misstänkte riktas allas blickar mot en. Blickar som skriker ut sitt hån och tynger en. Blickar som tänker allt annat än vackra tankar om en. Blickar som nästintill är förintande. Man får ingen luft och ökar därför på stegen för att ta sig därifrån. Någon viskar när man sveper förbi, men man vänder inte på huvudet för att se vem det var. Likt en del hästar har man skygglappar, fast ej synbara, för ögonen som gör att man bara kan se framåt.
Benen känns rätt som det är som spaghetti och man tror för ett ögonblick att man ska rasa ihop. Fast man lyckas ta sig till andra sidan. Till tryggheten. Där i sin ensamhet andas man äntligen ut.
Dagens citat:
"Han visste priset på allt, men inte värdet på något."
(Oscar Wilde)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Glädjande återseende
Man kan inte tänka på något annat. Inte tänka på någon annan. Fjärilarna kittlar ens mages insida och lockar fram ett leende på läpparna. När tanken formas i ens huvud, sprider sig värmen som en skogsbrand genom kroppen och återigen kan man inte göra annat än att le. Och tänka. Och känna.
Saknaden har varit obeskrivligt stor och man kan knappt stå ut mycket längre. Det enda man vill är att vara i personens famn. Att få komma dit kan inte gå fort nog. Som för att retas och plågas drar sig tiden olidligt långsamt fram. Varje långsam sekund skär som en kniv i kroppen och man önskar att man redan var framme.
När tåget börjar sakta in och den ankommande stationen har ropats ut, skenar pulsen. Man kan se sin egen kropp skälva vid varje tungt hjärtslag. Det känns som om hjärtat håller på att hamra sig ut ur ens bröstkorg. Man inbillar sig att det är för att även hjärtat bokstavligen vill vara hos den som man längtar efter. Om det fortsätter på det här sättet är det ingen omöjlighet att det blir så.
Tåget stannar till sist in och man är bland de första som kliver av. Ute på perrongen spanar man åt alla håll på jakt efter sin speciella person. När ens blickar till sist möts tycks allting stanna upp. Som om tiden fryst fast. Allt annat än den man har längtat efter bleknar. Glädjen liksom exploderar i hela kroppen och avger en mycket behaglig värme inombords. Till en början vågar man inte röra sig, av rädsla för att förstöra stunden. Men när man till slut vågar sig på några steg, är de fjäderlätta. Inom ett ögonblick har man kommit fram till sitt mål och omsluts i en underbar famn. Om det ändå kunde vara för evigt.
Saknaden har varit obeskrivligt stor och man kan knappt stå ut mycket längre. Det enda man vill är att vara i personens famn. Att få komma dit kan inte gå fort nog. Som för att retas och plågas drar sig tiden olidligt långsamt fram. Varje långsam sekund skär som en kniv i kroppen och man önskar att man redan var framme.
När tåget börjar sakta in och den ankommande stationen har ropats ut, skenar pulsen. Man kan se sin egen kropp skälva vid varje tungt hjärtslag. Det känns som om hjärtat håller på att hamra sig ut ur ens bröstkorg. Man inbillar sig att det är för att även hjärtat bokstavligen vill vara hos den som man längtar efter. Om det fortsätter på det här sättet är det ingen omöjlighet att det blir så.
Tåget stannar till sist in och man är bland de första som kliver av. Ute på perrongen spanar man åt alla håll på jakt efter sin speciella person. När ens blickar till sist möts tycks allting stanna upp. Som om tiden fryst fast. Allt annat än den man har längtat efter bleknar. Glädjen liksom exploderar i hela kroppen och avger en mycket behaglig värme inombords. Till en början vågar man inte röra sig, av rädsla för att förstöra stunden. Men när man till slut vågar sig på några steg, är de fjäderlätta. Inom ett ögonblick har man kommit fram till sitt mål och omsluts i en underbar famn. Om det ändå kunde vara för evigt.
Dagens citat:
"Låt aldrig någonsin någon komma till dig utan att lämna dig bättre och gladare."
(Moder Theresa)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Riktig rysare
Det är kolsvart och fasligt kallt utanför lastbilens varma och trygga kupé. Ur radion strömmar toner från någon kanal som apparaten har rattats in på. Allt flyter på riktigt bra och man bestämmer sig för att blunda en stund och bara njuta av kvällen och resan man företar sig.
Rätt som det är hörs ett ljud från ens älskade som sitter vid sidan om och kör lastbilen. För ett ögonblick blir man rädd för att något hänt ens kärlek och med ens spärrar man upp ögonen. Man vrider på huvudet åt vänster för att se vad som orsakat ljudet och möts av synen att ens kärlek sitter med ena handen för munnen. Nyfiket frågar man vad som hänt. Till svar får man att lastbilens bränslelampa lyser och indikerar på att bränslet kan ta slut vilken minut som helst.
Med uppspärrade ögon stirrar man skräckslaget på den lysande bränslelampan. Den lyser oroväckande. Om bränslet tar slut vore det en katastrof. Man är på en motorväg mitt i natten mitt ute i ingenstans. Vad ska man ta sig till om bränslet tar slut?! Det är knappast så att bränsledunkar växer på träd. Man ställer frågan till sin kärlek, som svarar att det är ett problem som man får ta itu med då. Ingen lugnande svar. Snarare tvärtom.
Som om man har blivit förhäxad fortsätter man att stirra på lampan. Ungefär som att man inbillar sig att bränslet inte tar slut om man inte tar blicken från lampan. När som helst kan bilen stanna. Tankarna virvlar runt i huvudet medan magen krampaktigt drar ihop sig. Det här kan inte hända. Sådant här händer bara i filmer.
Då hör man sin älskade säga att det säkert finns en bensinstation vid avfarten man har kommit till, och svänger av. Spänt spanar man sig omkring. Låt det finnas en bensinstation så att man kan fylla på bränslet. Man känner att tårarna är nära att komma. Precis som att bilen kan tvärnita vilken sekund som helst, är tårarna lika hotande nära.
Lättat andas man ut när bensinstationen uppenbarar sig. Bara lastbilen kan hålla ut lite till.
Det kan den och när man har tankat färdigt kan man fortsätta sin resa - i lugn och ro.
Rätt som det är hörs ett ljud från ens älskade som sitter vid sidan om och kör lastbilen. För ett ögonblick blir man rädd för att något hänt ens kärlek och med ens spärrar man upp ögonen. Man vrider på huvudet åt vänster för att se vad som orsakat ljudet och möts av synen att ens kärlek sitter med ena handen för munnen. Nyfiket frågar man vad som hänt. Till svar får man att lastbilens bränslelampa lyser och indikerar på att bränslet kan ta slut vilken minut som helst.
Med uppspärrade ögon stirrar man skräckslaget på den lysande bränslelampan. Den lyser oroväckande. Om bränslet tar slut vore det en katastrof. Man är på en motorväg mitt i natten mitt ute i ingenstans. Vad ska man ta sig till om bränslet tar slut?! Det är knappast så att bränsledunkar växer på träd. Man ställer frågan till sin kärlek, som svarar att det är ett problem som man får ta itu med då. Ingen lugnande svar. Snarare tvärtom.
Som om man har blivit förhäxad fortsätter man att stirra på lampan. Ungefär som att man inbillar sig att bränslet inte tar slut om man inte tar blicken från lampan. När som helst kan bilen stanna. Tankarna virvlar runt i huvudet medan magen krampaktigt drar ihop sig. Det här kan inte hända. Sådant här händer bara i filmer.
Då hör man sin älskade säga att det säkert finns en bensinstation vid avfarten man har kommit till, och svänger av. Spänt spanar man sig omkring. Låt det finnas en bensinstation så att man kan fylla på bränslet. Man känner att tårarna är nära att komma. Precis som att bilen kan tvärnita vilken sekund som helst, är tårarna lika hotande nära.
Lättat andas man ut när bensinstationen uppenbarar sig. Bara lastbilen kan hålla ut lite till.
Det kan den och när man har tankat färdigt kan man fortsätta sin resa - i lugn och ro.
Dagens citat:
"Everybody's looking for something."
(Eurythmics - Sweet dreams are made of this)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Litet möte
För ett ögonblick är det som om allt frusit till is. Som om allt står still. Det känns som om det är ett evighetslångt ögonblick. Men man vet att det säkert bara rör sig om några få sekunder som mest.
Man blickar in i ett par nattsvarta ögon som måste vara hälften så stora som ärtor. Är det inbillning eller kan man se nyfikenhet i de där ögonen? Nyfikenhet och en aning tuffhet? Som om den inte är rädd, utan snarare utmanar en? Sparven rör sig inte en millimeter. Den står stadigt på sin plats som om den vaktar sitt revir. Man vågar knappt röra sig av rädsla för att skrämma den lilla filuren.
Nej, detta är ingen sparv. Det ser du väl att det är en undulat!
Sparvens blick hypnotiserar en på något oförklarligt vis så att man inte kan röra sig. Man börjar tvivla på att djuret framför en endast är en sparv. Kanske är den något eller någon annan som är ute efter en och därför antagit en fågels utseende för att lyckas fånga en. Det eller den som nu ser ut som en sparv vet förmodligen att man är mycket förtjust i djur. Det skulle förklara denna oräddhet den uppvisar.
Som genom att knäppa med fingrarna är ögonblicket över och världen börjar åter rulla på. Kvittrande hoppar sparven i väg över gräset på jakt efter mat medan bilarna rusar fram på gatan bakom en. Själv går man vidare och är uppfylld av en barnslig glädje som får en att le.
Man blickar in i ett par nattsvarta ögon som måste vara hälften så stora som ärtor. Är det inbillning eller kan man se nyfikenhet i de där ögonen? Nyfikenhet och en aning tuffhet? Som om den inte är rädd, utan snarare utmanar en? Sparven rör sig inte en millimeter. Den står stadigt på sin plats som om den vaktar sitt revir. Man vågar knappt röra sig av rädsla för att skrämma den lilla filuren.
Nej, detta är ingen sparv. Det ser du väl att det är en undulat!
Sparvens blick hypnotiserar en på något oförklarligt vis så att man inte kan röra sig. Man börjar tvivla på att djuret framför en endast är en sparv. Kanske är den något eller någon annan som är ute efter en och därför antagit en fågels utseende för att lyckas fånga en. Det eller den som nu ser ut som en sparv vet förmodligen att man är mycket förtjust i djur. Det skulle förklara denna oräddhet den uppvisar.
Som genom att knäppa med fingrarna är ögonblicket över och världen börjar åter rulla på. Kvittrande hoppar sparven i väg över gräset på jakt efter mat medan bilarna rusar fram på gatan bakom en. Själv går man vidare och är uppfylld av en barnslig glädje som får en att le.
Dagens citat:
"Uppriktigt sagt så är lärare den enda yrkesgrupp som undervisar våra barn."
(Dan Quayle)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Nervös närvaro
Man förstår inte varför det är på det här sättet, men det är så. Det finns ingen anledning till att vara på det här sättet, men det är så. Man vill inte reagera på det här sättet, men det är så.
Utan att ens behöva se personen kan man känna dennes närvaro genom att magen drar ihop sig av plötslig nervositet. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen. Instinktivt vet man att det finns mer än vad personens yta avslöjar, fast man kan inte sätta fingret på vad det är.
När personen ser på en känner man hur blicken borrar sig djupt in i kroppen. Ända in till själen. Det är obehagligt eftersom ens inre är något privat. Något som inte är allmänt tillträde. Bara ytterst få har fått tillträde dit. Därför är det inte okej att den här personen tar sig in där utan att vänta på tillstånd. Att personen bryter sig in där. Man vet inte var man ska göra av blicken och låter den därför irra omkring. Desperat sökande efter en utväg.
Varför måste personen vara så där kusligt lugn? Som om den hade all tid i världen. Nåväl, lugn är att föredra framför stress, men det är skillnad på lugn och lugn. Aktivt lugn och skrämmande lugn. Det skrämmande lugnet innebär att personen är ute efter att få komma nära. Att få ta del av ens privata sfär. Det är man emellertid inte beredd att tillåta. Inte på de här villkoren. Det ska vara på ens egna.
När man ser personen senare - när det händer av en slump - isar det i hela ens kropp och man ryggar tillbaka. Vågar inte möta det farliga som ligger dolt. Det som man inte kan se. Förnuftet hånar en bittert och väser att det är löjligt att reagera så här. Man läser in för mycket. Gör en helikopter av en mutter.
Man vet att det är sant. Egentligen. Men det finns inget att göra något åt. Det enda man kan göra är att härda ut och försöka hålla huvudet ovan vattenytan. Kämpa så hårt och länge man kan. Tills man förmodligen stupar.
Utan att ens behöva se personen kan man känna dennes närvaro genom att magen drar ihop sig av plötslig nervositet. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen. Instinktivt vet man att det finns mer än vad personens yta avslöjar, fast man kan inte sätta fingret på vad det är.
När personen ser på en känner man hur blicken borrar sig djupt in i kroppen. Ända in till själen. Det är obehagligt eftersom ens inre är något privat. Något som inte är allmänt tillträde. Bara ytterst få har fått tillträde dit. Därför är det inte okej att den här personen tar sig in där utan att vänta på tillstånd. Att personen bryter sig in där. Man vet inte var man ska göra av blicken och låter den därför irra omkring. Desperat sökande efter en utväg.
Varför måste personen vara så där kusligt lugn? Som om den hade all tid i världen. Nåväl, lugn är att föredra framför stress, men det är skillnad på lugn och lugn. Aktivt lugn och skrämmande lugn. Det skrämmande lugnet innebär att personen är ute efter att få komma nära. Att få ta del av ens privata sfär. Det är man emellertid inte beredd att tillåta. Inte på de här villkoren. Det ska vara på ens egna.
När man ser personen senare - när det händer av en slump - isar det i hela ens kropp och man ryggar tillbaka. Vågar inte möta det farliga som ligger dolt. Det som man inte kan se. Förnuftet hånar en bittert och väser att det är löjligt att reagera så här. Man läser in för mycket. Gör en helikopter av en mutter.
Man vet att det är sant. Egentligen. Men det finns inget att göra något åt. Det enda man kan göra är att härda ut och försöka hålla huvudet ovan vattenytan. Kämpa så hårt och länge man kan. Tills man förmodligen stupar.
Dagens citat:
"Att läsa datormanualer utan att ha hårdvaran är lika frustrerande som att läsa instruktionsböcker om sex utan att ha mjukvaran."
(Arthur C. Clarke)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Obehaglig närvaro
Man sitter i godan ro och pratar med de andra kring bordet medan glädjen simmar runt i kroppen. Plötsligt rycker man till när han sätter sig på stolen bredvid. Inte så att det syns. Hoppas man i alla fall. Med ens är all tidigare glädje som bortblåst och ersatts av krypande obehag som får en att vilja vrida och vända på sig där man sitter på stolen.
Man får plötsligt för sig att vilja skrika rakt ut för att sedan resa sig från sin plats och helt sonika gå därifrån. Men man vet att det inte är något vuxet beteende och man förväntas vara vuxen, så det är inget alternativ. I stället sitter man kvar på stolen och stirrar ned i bordet framför och på sin kopp som finns placerad där. Plötsligt är det som om den mjuka stolsdynan ersatts av nålar.
Han säger något till en och fyrar av ett hånfullt leende. Man förstår inte varför han lägger ned tid på att tilltala en då båda två vet att han hatar en. Det har han visat mycket tydligt. Fast man säger inte det till honom. Man låtsas som ingenting och besvarar honom så artigt man kan. Som hastigast tittar man på honom. Bara så att han tror att man bryr sig. Egentligen gör man inte det. Egentligen vill man säga rakt ut vad man tycker och känner. Egentligen vill man bara slippa honom.
Men man vet att det inte är något vuxet beteende. I stället sitter man kvar tyst och snällt och försöker ignorera obehaget som klamrar sig fast i ens bröstkorg. Man känner sig liten. Väldigt liten. Till det kan man lägga till känslan av värdelöshet. Det är precis det han tycker att man är. Det har han tydligt visat när ingen annan har varit där. Det känns som om man har blivit tillplattad av hans skoklack. Precis som det kryp man är i hans ögon.
Han skrattar och tilltalar en på nytt. Om man ändå bara hade kunnat sjunka genom golvet och försvinna. Men i stället klistrar man på ett leende och svarar honom så artigt man kan. Sedan tittar man försiktigt på klockan. Räknar ut hut länge man har suttit på stolen. Försöker avgöra vad som kan anses vara artig närvaro. Man reser sig upp och tackar för sig. Sedan flyr man iväg och bort från honom.
Man får plötsligt för sig att vilja skrika rakt ut för att sedan resa sig från sin plats och helt sonika gå därifrån. Men man vet att det inte är något vuxet beteende och man förväntas vara vuxen, så det är inget alternativ. I stället sitter man kvar på stolen och stirrar ned i bordet framför och på sin kopp som finns placerad där. Plötsligt är det som om den mjuka stolsdynan ersatts av nålar.
Men man vet att det inte är något vuxet beteende. I stället sitter man kvar tyst och snällt och försöker ignorera obehaget som klamrar sig fast i ens bröstkorg. Man känner sig liten. Väldigt liten. Till det kan man lägga till känslan av värdelöshet. Det är precis det han tycker att man är. Det har han tydligt visat när ingen annan har varit där. Det känns som om man har blivit tillplattad av hans skoklack. Precis som det kryp man är i hans ögon.
Han skrattar och tilltalar en på nytt. Om man ändå bara hade kunnat sjunka genom golvet och försvinna. Men i stället klistrar man på ett leende och svarar honom så artigt man kan. Sedan tittar man försiktigt på klockan. Räknar ut hut länge man har suttit på stolen. Försöker avgöra vad som kan anses vara artig närvaro. Man reser sig upp och tackar för sig. Sedan flyr man iväg och bort från honom.
Dagens citat:
"Hjärnan är ett underbart organ. Den startar direkt när jag vaknar på morgonen och stannar inte förrän jag kommer till skolan."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Rusande nyfikenhet
Det börjar som fågellikt kvittrande i rälsen. När man hör det vet man att det inte dröjer länge förrän tåget uppenbarar sig. Kvittrandet övergår snart i tjutande – eller låter det inte mer som väsande? – som fortplantar sig längs rälsen. Varje cell i ens kropp spänner sig i förväntan och när man ser tåget komma rusande dras man mot det.
Rädd slår man bort tankarna som nyfikenheten ger upphov till och man försöker ignorera dess uppmaningar. Man tänker att man måste vara galen som ens kan komma på en sådan tanke. Fast trots att förnuftet envetet försöker läxa upp en formas tanken till ord. Den vägrar släppa taget och växer sig starkare. Att göra det skulle gå fort. Det skulle vara över på nolltid.
Förnuftet sliter allt vad den kan i en. Talar om att det inte är värt att göra det för att stilla den våldsamma nyfikenhet som slutit sig kring en likt en orm. Om man gör det finns det ingen återvändo. Det går inte att få det ogjort.
Innerst inne vet man det. Men tågets nos ser så lockande ut. Den liksom ropar hypnotiskt på en. Vill att man ska komma.
Man tar ännu ett steg i riktning mot det rusande tåget. ”Det här är fullkomligt fel!” vrålar förnuftet ögonbedövande inombords. Menar att man inte kan mena allvar. Förstår man inte vad ett sådant beslut innebär?!
Nu står man intill perrongkanten och känner vinddraget från det skenande tåget. Allt som krävs nu är ett litet steg. Det är allt som behövs för att få veta hur det skulle kännas att bli kysst av denna kraftfulla maskin. Ett. Litet. Steg.
Utan ens en tanke på att stanna fortsätter det förbi i en vansinnig fart och kvar står man på perrongen och fryser i den iskalla vind som uppstår.
Rädd slår man bort tankarna som nyfikenheten ger upphov till och man försöker ignorera dess uppmaningar. Man tänker att man måste vara galen som ens kan komma på en sådan tanke. Fast trots att förnuftet envetet försöker läxa upp en formas tanken till ord. Den vägrar släppa taget och växer sig starkare. Att göra det skulle gå fort. Det skulle vara över på nolltid.
Förnuftet sliter allt vad den kan i en. Talar om att det inte är värt att göra det för att stilla den våldsamma nyfikenhet som slutit sig kring en likt en orm. Om man gör det finns det ingen återvändo. Det går inte att få det ogjort.
Innerst inne vet man det. Men tågets nos ser så lockande ut. Den liksom ropar hypnotiskt på en. Vill att man ska komma.
Man tar ännu ett steg i riktning mot det rusande tåget. ”Det här är fullkomligt fel!” vrålar förnuftet ögonbedövande inombords. Menar att man inte kan mena allvar. Förstår man inte vad ett sådant beslut innebär?!
Nu står man intill perrongkanten och känner vinddraget från det skenande tåget. Allt som krävs nu är ett litet steg. Det är allt som behövs för att få veta hur det skulle kännas att bli kysst av denna kraftfulla maskin. Ett. Litet. Steg.
Utan ens en tanke på att stanna fortsätter det förbi i en vansinnig fart och kvar står man på perrongen och fryser i den iskalla vind som uppstår.
Dagens citat:
"Stay you that's the toughest thing to do."
(Wood - Stay You)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Skamtyngd kamp
Man sitter och överväger med sig själv. Å ena sidan ... Å andra sidan ... Man funderar på något som egentligen inte borde vara något som man ägnar någon särskilt lång tid att fundera på. Det borde vara ett enkelt beslut. Ett snabbt beslut. Men det är det inte. Långt ifrån.
Ju mer man tänker och överväger, desto närmre ett beslut tror man sig komma. Fast när man tror att man ganska säkert har bestämt sig, drar magen ihop sig av obehag och lungorna krymper en aning. Man får svårare att andas och tvingas koncentrera sig på att ta lugna och djupa andetag. Bara för att man hade bestämt sig. Bara för att man bestämt sig för det.
Med ens ångrar man sig och låter tanken glida i väg. Tankarna föder andra tankar som invaderar ens huvud och dränker ens psyke med obehag. Fast den tanke som nyss orsakade olusten vill inte släppa sitt grepp om en. Den växer sig starkare och lockar mer och mer. Till slut kan man inte motstå och man gör som man tänkt för en stund sedan.
Ute i köket lägger man upp lite av dagens middagsrester på ett tefat och går tillbaka mot vardagsrummet. Med redan innan maten hann kyssa fatet greps man av skuld och skam och nu översköljs man av en flod av dessa känslor. Första impulsen är att gå tillbaka till köket och skrapa ned maten igen som man tog, men man kan inte. Då kommer de andra förstå. Länge stirrar man på resterna framför en och känner stark avsky. Avsky mot maten. Avsky mot känslorna som våldsamt slagit rot hos en. Avsky mot sig själv.
"Du kommer bli tjock och äcklig om du tillåter dig att stoppa i dig det där." Rösten ekar högt i huvudet. Den sätter ord på den rädsla som man känner. Det som man befarar mest. En annan röst viskar att den första rösten har fel och att man vet det. Då skriker den första rösten att det är idioti att inbilla sig något annat än att man blir tjock om maten får nytt hem i ens mage. Man vet att det är så. Man har varit där tidigare.
Samtidigt flörtar maten med en. Det skadar väl inte att bara ta en tugga? Att synda en enda gång? Efter det här behöver man aldrig göra om det. Fast man vet att det är lögn, eftersom man har hört den visan många gånger. Då viskar den andra rösten att man vet att man är sjuk. Sjuk därför att man har låtit lögnerna bli verklighet. "Du kan bara bli frisk om du utmanar dig själv." Utmana som i att äta den där frestande maten. Visst vill man bli frisk? Visst vill man kunna leva "normalt" utan denna ständiga kamp? Visst vill man vara lycklig?
"Du kommer bli tjock! Då kommer ingen älska dig! Se bara hur det var innan!" Den första rösten skriker igen. Öronbedövande. Trycker på rätt knappar. Får tårarna att krypa fram och bana sin väg nedför kinderna. Man vet att den har rätt, fast ...
Man kniper hårt igen ögonen och för gaffeln till munnen. Sväljer. Med ens känner man sig äcklig. Värdelös. Tårarna på kinderna får sällskap av ännu fler salta tårar.
Ju mer man tänker och överväger, desto närmre ett beslut tror man sig komma. Fast när man tror att man ganska säkert har bestämt sig, drar magen ihop sig av obehag och lungorna krymper en aning. Man får svårare att andas och tvingas koncentrera sig på att ta lugna och djupa andetag. Bara för att man hade bestämt sig. Bara för att man bestämt sig för det.
Med ens ångrar man sig och låter tanken glida i väg. Tankarna föder andra tankar som invaderar ens huvud och dränker ens psyke med obehag. Fast den tanke som nyss orsakade olusten vill inte släppa sitt grepp om en. Den växer sig starkare och lockar mer och mer. Till slut kan man inte motstå och man gör som man tänkt för en stund sedan.
Ute i köket lägger man upp lite av dagens middagsrester på ett tefat och går tillbaka mot vardagsrummet. Med redan innan maten hann kyssa fatet greps man av skuld och skam och nu översköljs man av en flod av dessa känslor. Första impulsen är att gå tillbaka till köket och skrapa ned maten igen som man tog, men man kan inte. Då kommer de andra förstå. Länge stirrar man på resterna framför en och känner stark avsky. Avsky mot maten. Avsky mot känslorna som våldsamt slagit rot hos en. Avsky mot sig själv.
"Du kommer bli tjock och äcklig om du tillåter dig att stoppa i dig det där." Rösten ekar högt i huvudet. Den sätter ord på den rädsla som man känner. Det som man befarar mest. En annan röst viskar att den första rösten har fel och att man vet det. Då skriker den första rösten att det är idioti att inbilla sig något annat än att man blir tjock om maten får nytt hem i ens mage. Man vet att det är så. Man har varit där tidigare.
Samtidigt flörtar maten med en. Det skadar väl inte att bara ta en tugga? Att synda en enda gång? Efter det här behöver man aldrig göra om det. Fast man vet att det är lögn, eftersom man har hört den visan många gånger. Då viskar den andra rösten att man vet att man är sjuk. Sjuk därför att man har låtit lögnerna bli verklighet. "Du kan bara bli frisk om du utmanar dig själv." Utmana som i att äta den där frestande maten. Visst vill man bli frisk? Visst vill man kunna leva "normalt" utan denna ständiga kamp? Visst vill man vara lycklig?
"Du kommer bli tjock! Då kommer ingen älska dig! Se bara hur det var innan!" Den första rösten skriker igen. Öronbedövande. Trycker på rätt knappar. Får tårarna att krypa fram och bana sin väg nedför kinderna. Man vet att den har rätt, fast ...
Man kniper hårt igen ögonen och för gaffeln till munnen. Sväljer. Med ens känner man sig äcklig. Värdelös. Tårarna på kinderna får sällskap av ännu fler salta tårar.
Dagens citat:
"Om jag var far och hade en dotter som blev förförd, skulle jag ingalunda lämna henne i sticket; men en son som blev journalist, honom skulle jag anse förlorad."
(Søren Aabye Kierkegaard)
Ha det så bra!
Skamliga kramar
Jessie
Desperationens ansikte
Det finns ingen annan utväg och det vet man. All klander och alla skuldkänslor träffar likt hur en kulspruta spottar ur sig sina skott. Ingen nåd. Ingen barmhärtighet. Bara den bittra sanningen.
Man vet mycket väl att alltihop är ens eget fel och att allt är förstört på grund av ens egen dumhet. Att man aldrig kan göra något rätt! Det spelar ingen som helst roll att man inte menade att det skulle bli på det här sättet, för det var just så här det blev ändå.
Tyst rinner tårarna nedför ens kinder samtidigt som man lyssnar på den viskande rösten. Det finns ingen annan utväg. Om man bara tillåter sig själv till att göra det kommer man att må bättre. Det krävs inte mycket. Endast ytterst lite. Allt kommer ordna sig om man bara låter den smeka ens hud. Om man bara låter den bekanta sig som hastigast med huden. Om man bara trycker till.
Kniven vilar tungt i ens hand medan man ser på dess blänkande egg. Man hör hur den viskar till en. Den hungrar efter blod. Ens eget blod. Allt som behövs är en fjäderlätt rörelse eller en ynka tryckning. Ingenting annat.
Andhämtningen blir snabbare och tyngre. Greppet som skaftet hårdnar så att fingrarna blir blekvita och en stickande smärta sprider sig i fingrarna. Bara lite. Sedan kommer allt bli bra igen. Bara någon droppe blod.
Just som man börjar trycka till inser man att man inte kan. Trots att man vill må bra igen är det något som hindrar en. Medan man ser märket i huden från knivens egg tona bort, känner man sig förfärligt ynklig.
Man vet mycket väl att alltihop är ens eget fel och att allt är förstört på grund av ens egen dumhet. Att man aldrig kan göra något rätt! Det spelar ingen som helst roll att man inte menade att det skulle bli på det här sättet, för det var just så här det blev ändå.
Tyst rinner tårarna nedför ens kinder samtidigt som man lyssnar på den viskande rösten. Det finns ingen annan utväg. Om man bara tillåter sig själv till att göra det kommer man att må bättre. Det krävs inte mycket. Endast ytterst lite. Allt kommer ordna sig om man bara låter den smeka ens hud. Om man bara låter den bekanta sig som hastigast med huden. Om man bara trycker till.
Kniven vilar tungt i ens hand medan man ser på dess blänkande egg. Man hör hur den viskar till en. Den hungrar efter blod. Ens eget blod. Allt som behövs är en fjäderlätt rörelse eller en ynka tryckning. Ingenting annat.
Andhämtningen blir snabbare och tyngre. Greppet som skaftet hårdnar så att fingrarna blir blekvita och en stickande smärta sprider sig i fingrarna. Bara lite. Sedan kommer allt bli bra igen. Bara någon droppe blod.
Just som man börjar trycka till inser man att man inte kan. Trots att man vill må bra igen är det något som hindrar en. Medan man ser märket i huden från knivens egg tona bort, känner man sig förfärligt ynklig.
Dagens citat:
"Sparande är en väldigt god sak. Särskilt när ens föräldrar gjort det åt en."
(Winston Churchill)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Mörkrets omfamning
Hjärtat bankar frenetiskt mot bröstkorgen när drömmen har släppt sitt grepp och bytt plats med ens klarvakna medvetande. Ännu dröjer sig rädslan kvar tills man inser att det bara var en dröm. Att det aldrig var verkligt.
En aning lättad lutar man sig tillbaka mot den mjuka kudden och vrider lite på huvudet, men bara tillräckligt för att kunna se på klockan. Det är ännu mitt i natten och många timmar kvar tills det är dags att stiga upp. Man sluter därför ögonen och inväntar sömnens återvändande.
Men det kommer aldrig. Sömnen vägrar infinna sig och man ligger istället och stirrar rakt upp i taket som finns där någonstans i mörkret. Man vet att om man har tur kommer det dröja flera timmar innan man åter kan vandra på trötthetens väg. Men då ska man också ha tur Och om inte ... Det här är dessvärre inte första gången som man brutalt rycks ur den efterlängtade slummern och man vet att det definitivt inte är sista gången som det sker.
Vad var det där?! Med hjärtat i halsgropen lystrar man och drar täcket upp till halsen samtidigt som hjärtat skenar. Återigen känner man rädsla. Rädsla, för att något bröt hemmets tystnad. Rädsla, för att man är själv i bostaden. Rädsla, för att ljudet inte borde ha uppstått.
Alla möjliga tankar invaderar en och målar upp de allra vildaste bilder i ens huvud. Nyfikenheten att ta sig upp ur sängen för att undersöka ljudets källa kvävs av rädslan för vad som kan finnas i mörkret. Förnuftet fnyser åt en därför att varenda vettiga människa vet att det uppstår och förekommer hela tiden ljud i det som kallas "tystnad" och att denna "tystnad" alltså inte är så tyst som man inbillar sig. Fast man blir inte lugnare av den här insikten, eftersom man redan kände till det där. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Problemet är att ljudet är ett ljud som inte borde finnas eftersom det aldrig har gjort det tidigare.
På nytt hör man ljudet och den här gången är det starkare. Man lägger sig genast på sidan och drar upp benen så att man ligger i fosterställning med armarna kring benen i en hård omfamning. Man blundar hårt som för att ignorera ljudet - visst hörde man det igen?! - och ber en stilla bön att det snart blir morgon. Det, trots att man inte tror på någon högre makt.
En aning lättad lutar man sig tillbaka mot den mjuka kudden och vrider lite på huvudet, men bara tillräckligt för att kunna se på klockan. Det är ännu mitt i natten och många timmar kvar tills det är dags att stiga upp. Man sluter därför ögonen och inväntar sömnens återvändande.
Men det kommer aldrig. Sömnen vägrar infinna sig och man ligger istället och stirrar rakt upp i taket som finns där någonstans i mörkret. Man vet att om man har tur kommer det dröja flera timmar innan man åter kan vandra på trötthetens väg. Men då ska man också ha tur Och om inte ... Det här är dessvärre inte första gången som man brutalt rycks ur den efterlängtade slummern och man vet att det definitivt inte är sista gången som det sker.
Vad var det där?! Med hjärtat i halsgropen lystrar man och drar täcket upp till halsen samtidigt som hjärtat skenar. Återigen känner man rädsla. Rädsla, för att något bröt hemmets tystnad. Rädsla, för att man är själv i bostaden. Rädsla, för att ljudet inte borde ha uppstått.
Alla möjliga tankar invaderar en och målar upp de allra vildaste bilder i ens huvud. Nyfikenheten att ta sig upp ur sängen för att undersöka ljudets källa kvävs av rädslan för vad som kan finnas i mörkret. Förnuftet fnyser åt en därför att varenda vettiga människa vet att det uppstår och förekommer hela tiden ljud i det som kallas "tystnad" och att denna "tystnad" alltså inte är så tyst som man inbillar sig. Fast man blir inte lugnare av den här insikten, eftersom man redan kände till det där. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Problemet är att ljudet är ett ljud som inte borde finnas eftersom det aldrig har gjort det tidigare.
På nytt hör man ljudet och den här gången är det starkare. Man lägger sig genast på sidan och drar upp benen så att man ligger i fosterställning med armarna kring benen i en hård omfamning. Man blundar hårt som för att ignorera ljudet - visst hörde man det igen?! - och ber en stilla bön att det snart blir morgon. Det, trots att man inte tror på någon högre makt.
Dagens citat:
"Den första bilen i livet glömmer man lika lite som den första kvinnan."
(Stirling Moss)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Envis tystnad
Fortfarande inget svar. Man har vid det här laget tappat räkningen på hur många oroliga meddelanden som man har skickat i väg. Oroliga meddelanden, därför att de ursprungliga aldrig besvarades. Oroliga meddelanden, därför att man inte vet vad tystnaden beror på. Oroliga meddelande, därför att man befarar det värsta tänkbara ...
Klumparna som man har i halsen och i magen vägrar att ge med sig och ju mer man tänker på situationen, desto större blir de. I takt med deras växande, växer det man befarar sig starkare hos en så man till slut inte kan tänka på något annat. Vad som gör det ännu värre är att man mycket väl vet att det inte finns något som man kan göra. Inget annat än att vänta på svar. Vänta på ett svar som förmodligen aldrig kommer ...
Varför kan inte personen svara?! Svaret på frågan kommer väsande och man sätter händerna för öronen därför att man inte tycker om det man hör. Det kan inte vara på det sättet! Det får inte vara på det sättet! Om man bara hade lyssnat. Om man bara hade ansträngt sig lite till. Om man bara hade gjort något skulle man aldrig behövt uppleva detta förtvivlade mörker.
Väsande hör man att det är ens eget fel. Väsande hör man det man inte vill höra, men det går inte att tysta. Det finns inget som man kan göra åt det. Inget annat än att acceptera. Acceptera att det är ens eget fel.
Då plötsligt ser man det. Svaret! Allt obehag rinner av en och försvinner. Och den väsande rösten väser inte längre.
Klumparna som man har i halsen och i magen vägrar att ge med sig och ju mer man tänker på situationen, desto större blir de. I takt med deras växande, växer det man befarar sig starkare hos en så man till slut inte kan tänka på något annat. Vad som gör det ännu värre är att man mycket väl vet att det inte finns något som man kan göra. Inget annat än att vänta på svar. Vänta på ett svar som förmodligen aldrig kommer ...
Varför kan inte personen svara?! Svaret på frågan kommer väsande och man sätter händerna för öronen därför att man inte tycker om det man hör. Det kan inte vara på det sättet! Det får inte vara på det sättet! Om man bara hade lyssnat. Om man bara hade ansträngt sig lite till. Om man bara hade gjort något skulle man aldrig behövt uppleva detta förtvivlade mörker.
Väsande hör man att det är ens eget fel. Väsande hör man det man inte vill höra, men det går inte att tysta. Det finns inget som man kan göra åt det. Inget annat än att acceptera. Acceptera att det är ens eget fel.
Då plötsligt ser man det. Svaret! Allt obehag rinner av en och försvinner. Och den väsande rösten väser inte längre.
Dagens citat:
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt."
(Leo Tolstoj, ur Anna Karenina)
Ha det så bra!
Tysta kramar
Jessie
Ovälkommet smygande
Där är de igen. Försiktigt och smygande försöker de nästla sig in trots alla tidigare försök att hålla dem borta. Man har under dagen ideligen vägrat att tänka de tankar och känna de känslor som gång på gång försökt få fotfäste. Man vet att om man tillåter sig att göra det, kommer mörkret att omfamna en. Då är det ingen från om när man lyckas komma tillbaka till ytan, utan om man lyckas.
Redan nu kan man känna den bittra försmaken som de för med sig. Desperat blundar man så hårt man kan och hoppas att de ska försvinna ifall man låtsas att de inte finns. Men det gör dem och de är högst verkliga. Hela tiden petar de på en och vill att man ska släppa in dem. Göra dem till sitt sällskap.
Fontän i Åkers Styckebruk, på "torget" mitt emot Folkets Hus.
Man tvingar bort tankarna till något helt annat. Kanske kan man få bli lämnad ifred denna gång. Men det blir man inte och snart orkar man inte kämpa emot längre. Redan nu vet man att slaget är förlorat, fast trots det försöker man in i det sista. Man tänker kämpa till sista andetaget.
Bara för en sekund släpper man garden och blir med ens invaderad av allt det där som man inte vill tänka. Allt det där som man inte vill känna. Flämtande försöker man ta sig till ytan, men nu är det för sent. Vad man än gör kommer det inte vara tillräckligt och man kommer att drunkna i mörkret. I ett sista tappert försök blundar man så hårt man kan och hoppas att det kommer gå fort.
Redan nu kan man känna den bittra försmaken som de för med sig. Desperat blundar man så hårt man kan och hoppas att de ska försvinna ifall man låtsas att de inte finns. Men det gör dem och de är högst verkliga. Hela tiden petar de på en och vill att man ska släppa in dem. Göra dem till sitt sällskap.
Fontän i Åkers Styckebruk, på "torget" mitt emot Folkets Hus.
Man tvingar bort tankarna till något helt annat. Kanske kan man få bli lämnad ifred denna gång. Men det blir man inte och snart orkar man inte kämpa emot längre. Redan nu vet man att slaget är förlorat, fast trots det försöker man in i det sista. Man tänker kämpa till sista andetaget.
Bara för en sekund släpper man garden och blir med ens invaderad av allt det där som man inte vill tänka. Allt det där som man inte vill känna. Flämtande försöker man ta sig till ytan, men nu är det för sent. Vad man än gör kommer det inte vara tillräckligt och man kommer att drunkna i mörkret. I ett sista tappert försök blundar man så hårt man kan och hoppas att det kommer gå fort.
Dagens citat:
"Hemligheten bakom framgång ligger inte i att göra sitt jobb, utan att upptäcka den som är lämplig att göra det."
(Andrew Carnegie)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Tumult inombords
Man tror att man har full koll på allt och känner sig därför lugn och trygg med denna vetskap. Allt flyter på som det ska. Inga konstigheter uppenbarar sig. Men så plötsligt, som genom ett trollslag förändras allt och tryggheten som fanns tidigare, slås i tusentals spillror. Man inser att man faktiskt har gjort fel.
Egentligen borde det inte vara en så stor grej. Alla är vi människor och begår misstag ibland. Finns ingen anledningen till att trissa upp sig. Fast den här gången är det mer än så och att ursäkta sig med vilken ursäkt man nu har på lager hjälper inte. Den här gången handlar det om något så väldigt viktigt att inga misstag är acceptabla. Det får helt enkelt inte förekomma några felsteg.
En ensam bänk vid Mälaren.
Paniken över insikten väller upp och klänger sig stenhårt fast med sina sylvassa klor. Tankeverksamheten stannar upp och känslan av att sjunka ned känns nu mer påtaglig. Man försöker undkomma alla undergångskänslor som fyller en, men det finns ingenstans dit man kan fly. Hjärnan börjar rätt som det är att arbeta igen och nu börjar man fundera ut möjliga konsekvenser som ens misstag kan ha skapat, fast det är dessvärre en återvändsgränd. Allt kommer att bli ett fiasko och allt detta beror på en själv. Genom sin egen klantighet har man förstört allt.
Blicken irrar bort till telefonen som ligger på bordet en bit bort. Man känner att man behöver prata ut om detta med den man håller kär, men inser ett ögonblick senare att det inte skulle göra någon nytta. Just nu är man för uppjagad för att man skulle kunna göra sig någorlunda begriplig.
Desperat funderar man på en räddning och finner tills vidare någon form av nödlösning. Kanske kan allt bli bra igen. Kanske kan man styra upp situationen något. Kanske kan man undvika en kraschlandning.
När räddningsförsöket är gjort sitter man ensam och försöker lugna ned sig. Man har nu gjort vad man har kunnat. Det enda man kan göra nu är att hoppas. Och hoppas. Och hoppas ...
Egentligen borde det inte vara en så stor grej. Alla är vi människor och begår misstag ibland. Finns ingen anledningen till att trissa upp sig. Fast den här gången är det mer än så och att ursäkta sig med vilken ursäkt man nu har på lager hjälper inte. Den här gången handlar det om något så väldigt viktigt att inga misstag är acceptabla. Det får helt enkelt inte förekomma några felsteg.
En ensam bänk vid Mälaren.
Paniken över insikten väller upp och klänger sig stenhårt fast med sina sylvassa klor. Tankeverksamheten stannar upp och känslan av att sjunka ned känns nu mer påtaglig. Man försöker undkomma alla undergångskänslor som fyller en, men det finns ingenstans dit man kan fly. Hjärnan börjar rätt som det är att arbeta igen och nu börjar man fundera ut möjliga konsekvenser som ens misstag kan ha skapat, fast det är dessvärre en återvändsgränd. Allt kommer att bli ett fiasko och allt detta beror på en själv. Genom sin egen klantighet har man förstört allt.
Blicken irrar bort till telefonen som ligger på bordet en bit bort. Man känner att man behöver prata ut om detta med den man håller kär, men inser ett ögonblick senare att det inte skulle göra någon nytta. Just nu är man för uppjagad för att man skulle kunna göra sig någorlunda begriplig.
Desperat funderar man på en räddning och finner tills vidare någon form av nödlösning. Kanske kan allt bli bra igen. Kanske kan man styra upp situationen något. Kanske kan man undvika en kraschlandning.
När räddningsförsöket är gjort sitter man ensam och försöker lugna ned sig. Man har nu gjort vad man har kunnat. Det enda man kan göra nu är att hoppas. Och hoppas. Och hoppas ...
Dagens citat:
"Jag kände att jag inte haft så bra skjut på flera år."
(Magdalena Forsberg)
Ha det så bra!
Tumultartade kramar
Jessie
