Jessicas grotta

Min ätstörningsproblematik

Sedan många år tillbaka, har jag som bekant lidit av ätstörning. Större delen av den här tiden har ätstörningen uttryckt sig på så sätt att jag på olika sätt har försökt delvis svälta mig, för att kunna gå ned i vikt och bli smalare. På grund av att jag genom åren har blivit matad med att man ska vara smal för att vara vacker/snygg,  har min hjärna ställt in sig på det. Dock gäller det enbart mig själv. I mina ögon behöver andra inte vara smala för att vara vackra.
 
Jag klarar knappt av att äta ute, än mindre med andra. Jag inbillar mig att de andra matgästerna granskar mig och mängden jag äter, vilket gör att jag känner enorm panik varje gång. I våras var jag på middag med ett gäng från gruppen Hallandstjejer och då - i ett försök att utmana mig själv - hade jag beställt en dessert. Det skulle jag aldrig ha gjort. Dels var desserten lite större än vad jag hade trott, dels började alla tjejer som satt runt mig kommentera det på olika sätt. Jag fick mer och mer panik och kände mer och mer äckel inför mig själv. Efteråt avskydde jag mig själv i flera dagar och kunde inte släppa skammen som tjejernas kommentarer hade medfört. Jag har inte varit på någon middag med Hallandstjejer efter det. Jag vågar inte utsätta mig för det en gång till. Bara att äta ute medför stor psykisk påfrestning - när jag dessutom faktiskt får kommentarer för det jag äter blir det ännu värre.
 
Jag har lyckats hålla mitt ätstörda beteende under hyfsad kontoll genom åren, även om det har varit svårare under de perioder då jag har varit stressad av olika anledningar. Då har ätstörningen börjat visa sin fula nuna igen. Under graviditeten blev jag besatt av tanken på att inte äta för mycket, eftersom jag någonstans hade läst att barnet kan skadas om mamman går upp för mycket i vikt. Eftersom jag inte visste vad som var "för mycket", var jag hela tiden livrädd och ett tag försökte jag äta så lite som möjligt. Jag tog upp det här med barnmorskan och genom henne fick jag träffa en psykolog som hjälpte mig att lindra den värsta rädslan.
 
 
Efter förlossningen blev jag återigen besatt av min vikt och nu kunde jag inte tänka på något annat än att gå ned i vikt - och det snabbt. Tösen kom ca 19.50 på kvällen och ca 7 eller 8 på morgonen dagen efter(det vill säga ungefär tolv timmar efter att tösen kommit), stod jag och granskade mig i spegeln på toaletten på BB och kände enorm besvikelse över att jag fortfarande såg gravid ut och äckel (ständigt dessa äckelkänslor). Efter det har jag inte kunnat släppa tanken på att jag måste gå ned i vikt och komma tillbaka till den vikt jag hade innan graviditeten, samtidigt som jag är orolig för att föra över mitt ätstörda beteende på min dotter (för jag vet av egen erfarenhet att bantning eller tjat om att man är tjock kan överföras till barnen - det är delvis det som hänt mig).
 
Fast under förra hösten när jag blev deprimerad, utvecklade jag en annan form av ätstörning - jag började hetsäta (och tröstäta) i perioder, vilket ledde till större självförakt, självhat och äckelkänslor inför mig själv. Det i sin tur gör att tanken och besattheten av att gå ned i vikt ökar. Det har blivit en ond spiral och jag kämpar dagligen med att komma ur den. Jag har tröttnat på att åka den här karusellen, men vet inte riktigt hur jag ska stiga av den.
 
I mina öron låter det sjukt och inte realistiskt att jag både hetsäter, samtidigt som jag periodvis svälter mig själv. Fast efter en snabb koll på nätet nyligen, har jag förstått att det inte är så väldigt konstigt egentligen. Inte om man får tro 1177. Efter att ha gjort SCOFF-testet på sidan Ätstörning.se, fick jag svaret att risken är stor att jag lider av en ätstörning och att jag behöver söka hjälp.
 
 
I juli gjorde jag något dumt och jag anade redan innan att det inte skulle sluta väl, men jag gjorde det ändå. Jag prövade på en diet och hade som mål att testa den under en vecka. Dieten gick ut på att enbart dricka fem stycken Naturdiet-shakes om dagen. Jag kände mig smått desperat i och med att jag hade börjat gå upp i vikt igen och jag vill verkligen komma tillbaka till min startvikt. Andra dagen jag gav mig på dieten, kände jag enorm yrsel och koncentrationssvårigheter på jobbet. Det var också då det hela började spåra ur. Trots att jag visste att det var farligt, började jag tävla med mig själv om att försöka klara mig på så få shakes som möjligt och på kvällen den andra dagen drack jag aldrig den femte shaken. Dagen efter det drack jag bara tre stycken, men mådde också otroligt illa och hade väldiga magsmärtor på kvällen. Den fjärde dagen ringde jag älsklingen på lunchen och bekände vad jag höll på med. Han var inte glad, men efter det kom jag på rätt köl igen och slutade upp med den där "tävlingen" med mig själv.
 
När jag skriver det här inlägget, inser jag att jag troligtvis behöver söka hjälp för min ätstörning. Men jag ska återigen försöka få ordning på det själv. För jag är övertygad om att min ätstörning är kopplad till synen på mig och min kropp, som har med min dåliga självkänsla att göra. Just nu jobbar jag på att förbättra min självkänsla. Fast det är inte enkelt och det tar tid. Men jag ska klara det.
 
Du kan läsa mer om ätstörningar även här och här.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: hetsätning, svält, tröstätning, ätstörning;

Vid den här tiden förra året

Tänk vad mycket som händer på ett år. Vid den här tiden för ett år sedan var jag höggravid, hade semester (den påbörjades den 17 juli 2017, men både vikarien och chefen ringde titt som tätt) och bara väntade på att tösen (som vi då inte visste var en tös, utan kallade för Bebis) skulle komma. Så rädd, men samtidigt förväntansfull jag var för ett år sedan. Och efter lite mindre än en månad var jag så trött på allt väntande och ville bara ha vår lilla bebis hos oss. Då hade jag ingen aning om vad som väntade mig och älsklingen. Nu - ett år senare - har jag värdefulla erfarenheter i bagaget.
 
Jag försöker att se på allt som hänt som just värdefulla erfarenheter. Allt man är med om formar en till den man är och visst, utan en del av dessa "erfarenheter" skulle jag säkert ha mått bättre än vad jag gör. Fast utan dem hade jag varit några upplevelser fattigare. Jag väljer att tro att allt jag upplever - vare sig det är motgångar eller medgångar - gör mig starkare och om jag skulle råka på någon sådan upplevelse igen, eller något liknande, har jag bättre koll på hur jag ska hantera saker och ting. Eller om någon av mina nära och kära skulle göra det - då har jag råd och tips som jag kan ge.
 
 
 
Ja, tänk vilken resa jag (och älsklingen) har varit med om. Trots att man inte ska ångra något man gör, finns det dessvärre vissa saker som jag ångrar. Och andra saker hade jag gärna hade varit utan. Men på det stora hela har allt varit värt det - tösen har varit värt det. För henne kan jag gå igenom vad som helst, bara jag vet att hon har det bra.
 
Och om det senaste året har varit "fartfyllt", kan jag tänka mig att det kommande året också blir det, på sitt sätt. Bland annat är det dags för tösen att skola in sig på förskola om ungefär en månad.
 
Hur har det senaste året varit för dig? Har du blivit några erfarenheter rikare?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: erfarenheter;

Mandala i mobilen

För några år sedan läste jag på en blogg att det kan hjälpa ens psykiska mående att måla i målarböcker och ett tag kunde man knappt läsa om något annat på olika bloggar. Även jag har skrivit något inlägg om mitt målande, för älsklingen har varit så snäll och köpt några böcker till mig samt färgpennor. Dock var det ett tag sedan jag hade tid att måla.
 
För ett tag sedan hittade jag hur som helst en app som heter "Mandala målar":
 
 
 
Jag tänkte att jag i alla fall kunde testa den, i och med att man nästan alltid har telefonen med sig.
 
 
 
Det positiva med appen är att man kan välja mellan olika svårighetsgrader och kategorier.
 
 
 
Däremot tycker jag att det är lite småjobbigt att utföra själva målandet, eftersom det krävs att man zoomar hit och dit. Det är väl förvisso inte jättejobbigt, men tillräckligt för att jag snabbt ska tappa sugen. På det sättet föredrar jag vanliga målarböcker. Men visst, om man är på språng och inte har möjlighet att måla i en målarbok, men ändå känner suget av att vilja måla, passar den här appen ganska bra.
 
 
Har du någon egen erfarenhet av den här sortens appar? Har du något förslag på en annan app?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: mandala, mandala i mobilen, målarbok, målarbok i mobilen;