Daisypath Anniversary tickers

Löjlig som mår dåligt?

Efter att jag hade besökt psykologen första gången på grund av mitt mående nu under graviditeten, kände jag ånger och dåligt samvete. Vem var jag att ta upp psykologens värdefulla tid med mina små problem - som egentligen inte är några problem? Uppriktigt sagt kände jag mig löjlig som mår dåligt - framförallt då det finns värre saker att råka ut för. Jag kände mig egoistisk för att jag upptog psykologens tid.
 
Jag har vridit och vänt på mina känslor sedan dess. Förvisso finns det ingen egentlig anledning för mig att må dåligt. Ätstörningen är i själva verket ett resultat som mina hjärnspöken gett upphov till. Fast trots att min förnuftiga och logiska sida vet detta, kan jag inte rå för att jag ändå mår dåligt. Dessa känslor ska inte förringas, utan faktiskt tas på allvar. Ju tidigare man tar tag i ett problem, ju lättare är det att lösa det. Att försöka sopa sin psykiska ohälsa under mattan löser inget.
 
 
 
 
Det är också viktigt att faktiskt ta hjälp - oavsett om det är från nära och kära eller professionella, såsom exempelvis psykolog. Jag själv är en person som drar mig för att be om hjälp och försöker lösa mina problem själv så långt det går. Jag har nu börjat inse att jag måste bli bättre på att be om hjälp och att be om hjälp tidigare än vad jag gör idag. Även om man kan lösa mycket på egen hand, finns det tillfällen då man faktiskt kan behöva hjälp utifrån. Min ätstörning - när jag 2009 eller 2010 insåg att jag hade den problematiken - är troligtvis ett sådant tillfälle. Det har jag insett nu.
 
Man har kort och gott rätt till sina känslor och upplevelser och oavsett vad det gäller, ska dessa tas på allvar. Tillåt aldrig någon annan att förminska dessa eller få dig att tro att de är mindre viktiga. Psykisk ohälsa som man inte tar itu med på en gång, riskerar att förvärras så pass att det kan bli mycket svårare att komma ifrån det när man väl får hjälp. Bättre att ta tjuren vid hornen på en gång - då slipper man förhoppningsvis må dåligt under en längre period. Vi förtjänar alla att få må bra. <3


Dagens citat:

"Människor tenderar att belasta sig med så många val. Men i slutändan kan du kasta bort dem alla och ta ett enda grundläggande beslut: Vill du vara lycklig eller vill du inte vara lycklig? Det är verkligen så enkelt. När du gör det valet, blir din väg genom livet klar och tydlig."
(Michael A. Singer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Kom över det!"

När jag hade insett att ätstörningen blivit ett märkbart problem för mig nu under graviditeten och efter att jag hade pratat med barnmorskan om det, försökte jag prata med en närstående om detta eftersom personen såg på mig att något var fel. Jag hade knappt hunnit nämna att jag åter fallit ned i ätstörningsträsket, förrän personen - märkbart irriterad och en smula upprörd - tyckte att jag skulle se till att komma över det och istället vara tacksam över livet jag har i magen. För jag är väl tacksam?!
 
...
 
Jag blev ärligt talat lite paff av den här reaktionen, för den här personen borde verkligen förstå att det inte är så enkelt att "komma över" psykisk ohälsa, då personen själv lider av det (dock inte ätstörning). Och naturligtvis är jag tacksam över att vara gravid! Herregud, hur kan jag inte vara det, med tanke på hur många det är som har svårt att få barn eller av olika anledningar inte kan få barn? Jag har till och med dåligt samvete över hur lätt det var för oss att bli gravida, eftersom det finns de i min närhet som har problem med detta. Under hela graviditeten har jag gått och varit rädd för att dessa personer känner sig provocerade av att jag och älsklingen ska få uppleva lyckan att bli föräldrar, när de själva kanske inte kan få göra detsamma. Min ätstörning handlar inte om att jag skulle vara otacksam över livet som dag för dag, vecka för vecka växer i min mage. Min ätstörning grundar sig i något helt annat, men "tack vare" kroppens förvandling nu under graviditeten, fick den en ursäkt för att åter försöka ta över mitt liv. Det är naturligtvis mitt eget fel, eftersom jag nu har insett att jag borde ha tagit problemet mer på allvar när älsklingen fick mig att inse att jag hade den här problematiken (runt 2009 eller 2010). Fast otacksam är jag inte. Då skulle jag aldrig blivit gravid från första början.
 
 
 
 
Att säga "Kom över det!" eller "Ryck upp dig!" till någon med någon form av psykisk ohälsa (oavsett vad det är), är långt ifrån en bra idé. Det visar bara hur lite man förstår hur det hela fungerar. Tror verkligen den här personen att jag inte hade "kommit över det" om jag kunnat? Hade det funnits en av- och på-knapp hade jag varit den första att trycka på den. Jag vill kunna njuta av min graviditet i lugn och ro och inte behöva få dåligt samvete och ångest så fort jag äter eller bara tänker på att äta. Jag vill slippa känna tvång att gå ned och träna för att reducera eventuell viktuppgång som dagens middag kan ge mig. Jag vill slippa få ångest över att inte kunna träna, när jag ligger i soffan och knappt kan röra mig på grund av foglossningen.
 
Att få bukt med olika former av psykisk ohälsa är inget som görs över en natt. Jag håller i skrivande stund på att jobba med min ätstörningsproblematik och har gjort det ända sedan det gick upp för mig att jag har kvar det här problemet. Visst kan jag vissa dagar känna att det vore enklast att ge efter för den förföriska rösten som ideligen viskar i mitt öra, men jag gör inte det eftersom jag vet bättre. Eftersom jag har ansvar för ytterligare en person som finns i min kropp.
 
Som jag har förklarat tidigare är den här kampen inte enkel (framförallt inte när det finns ytterligare saker som jag kämpar med samtidigt), men jag gör vad jag kan. Jag ska ta mig igenom det här. Jag ska "komma över det". Men det kommer ta tid.
 
 
 
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att det sista en person med psykisk ohälsa behöver höra, är att personen ska se till att "komma över" sitt problem. Om det hade varit så enkelt, hade man givetvis gjort det för länge sedan. Om det är det enda du har att säga, då är det bättre att du sväljer den kommentaren och endast tänker den för dig själv. Ingen blir hjälpt av att få höra att man ska "komma över det". Det blir snarare tvärtom - att man känner ännu mer press och mår ännu sämre.
 
Kan vi därför enas om att "kom över det" är en onödig kommentar som vi här och nu raderar ur vårt vokabulär?


Dagens citat:

"There is no way to happiness - happiness is the way."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ätstörning under graviditeten

Som jag nämnde tidigare, har min ätstörning vaknat till liv igen nu under graviditeten. Den har ökat i styrka i takt med att magen har vuxit och det har gått så långt att jag har brutit ihop några gånger. Som tur är har älsklingen då funnits till hands och tröstat och stöttat mig. Han har inte vid ett enda tillfälle viftat bort det som trams (som en av mina närstående gjorde när jag försökte berätta om det), utan han har tagit mina tankar och känslor på allvar. Varje dag talar han om hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig. <3
 
Min ätstörningsproblematik har hittills bestått i att jag främst känt äckel och avsky inför mig själv. Att se mig i profil är en omöjlighet och älsklingen har dessutom praktiskt taget förbjudit mig att spegla min kropp, eftersom det utlöser det dåliga måendet som ett brev på posten. Det spelar ingen roll att jag rent förnuftsmässigt vet att en växande mage och viktökning är en naturlig del i en graviditet och inget man kan komma ifrån. För naturligtvis vet jag detta och när det gäller andra gravida kvinnor, brukar jag vanligtvis tycka att det är något vackert. När det gäller mig själv känner jag bara en ocean av äckel. Det har lett till att träningen har blivit en balansgång, i och med att jag känner ett tvång över att kompensera mitt matintag med träning - för att försöka reducera viktökningen.
 
 
 
 
Jag ser till att försöka få i mig i varje fall frukost, lunch (de dagar då jag jobbar) och middag och de dagar då jag jobbar blir det minst ett par frukter också (förutom de dagar då det är alltför stressigt och jag helt enkelt glömmer bort). Fast varje gång jag ska äta - oavsett om det är en måltid eller ett ynka kex - tar det emot och jag känner avsmak inför mig och min kroppsstorlek. Tankar som "Vräker du i dig nu igen?!" är vanligt förekommande. Denna känsla är så pass stark att jag många gånger varit nära att sluta äta och ge mig hän åt den ätstörda rösten inom mig - bara för att få känna en stunds inre frid. De gånger (som tack och lov har varit få än så länge) då jag känt mig småhungrig, avstår jag oftast från att äta. Anledningen till det är min rädsla för att gå upp "för mycket" i vikt, eftersom jag är rädd för att skada bebisen.
 
En kväll fick jag för mig att googla det här med för stor viktuppgång som gravid och hittade faktiskt en sida där det stod att barnet kan ta skada av det. Hur mycket som ansågs vara för mycket angavs inte, såvitt jag minns. Jag minns inte i skrivande stund vilka skador barnet kunde få, men för mig räckte det med att få det svart på vitt ATT barnet kan ta skada. När jag i efterhand upplyste älsklingen om min google-sökning och mitt fynd, blev han allt annat än glad - vilket jag i och för sig kan förstå. Inte heller min barnmorska tyckte att det var särskilt smart gjort av mig. Enligt min barnmorska följer jag min kurva och går upp tillräckligt mycket i vikt.
 
 
 
Ja, jag tog upp ätstörningsproblematiken med min barnmorska när det var som värst och jag befarade att det bara var en tidsfråga innan ätstörningen skulle ta över helt. Dock var det långt ifrån enkelt att börja prata om det (älsklingen fick pusha mig till det när vi väl satt där) och det berodde på att jag kände viss förnedring över att behöva erkänna att jag inte klarar av att hantera det här - att jag på sätt och vis håller på att förlora mot ätstörningen. Men min barnmorska är en fantastisk kvinna! Hon lyssnade uppmärksamt på det jag hade att säga och sedan skrev hon en remiss till en psykolog som är knuten till dem (för jag har även små återfall i min depression, vilket hon också tog på största allvar). Hittills har jag träffat psykologen en gång och jag har ett återbesök inbokat. I skrivande stund känner jag att jag nog kan klara av det här, eftersom det trots allt inte är så lång tid kvar (beräknad förlossning är i början av augusti) och jag får hjälp och stöd av älsklingen, barnmorskan och psykologen. Än har ätstörningen inte tagit över helt och det kan i och för sig bero på en annan rädsla.
 
Man kan sammanfatta det så här: jag känner en ständig rädsla för att skada bebisen på olika sätt, såsom att gå upp för mycket i vikt och att träna för hårt. Fast jag är också rädd för att skada bebisen genom att inte äta alls och denna rädsla är tillräckligt stark för att än så länge inte få mig att ge efter för mina ätstörda tankar. Det är åtminstone än så länge. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i ögonen, med vetskapen om att jag medvetet gjorde något som resulterade i att vårt barn skadas - även om min avsikt aldrig var att skada barnet.
 
 
 
 
En annan följd av mina ätstörda tankar, är att jag knappt kan koncentrera mig när jag och älsklingen kopplar av framför tv:n. Det enda jag kan koncentrera mig på är de slanka - och i mina ögon vackra - skådespelerskorna och med det kommer en viss ångest över att jag inte ser ut så och oro över att älsklingen är besviken på mig för det. Nej, det är långt ifrån logiskt att tänka så när man är gravid, men vet du? En ätstörd hjärna är långt ifrån logisk.
 
Denna ständiga mentala kamp tar på krafterna och i kombination med att det under flera månader har varit stressigt och fortfarande är stressigt på mitt jobb samt att jag emellanåt har små återfall i min depression, orkar jag inte vara särskilt social. Vissa dagar har jag känt att jag helst skulle vilja klippa alla band med omvärlden - bara för att slippa känna pressen att behöva vara social mot nära och kära. Jag blir dessutom stressad av vetskapen att andra ska se mig i denna nya kroppsform/kroppsstorlek - trots att jag vet att alla andra också vet att man blir större när man blir gravid. Att en i min närhet tidigare ständigt utbrast "Gud så tjock du har blivit!" och syftade på min växande mage, har också skapat en oro hos mig och jag försöker jämt klä mig i kläder som gör att min graviditet inte syns - vilket är omöjligt nu. Det är en anledning till att jag inte har lagt upp någon bild på mitt gravida jag här på bloggen. Jag var på väg att göra det vid ett tillfälle (och då hade magen precis börjat synas lite), men under tiden älsklingen stod och tog bilder mådde jag väldigt dåligt över tanken. Jag bröt nästan ihop av stressen och paniken över att de som besökte bloggen skulle få se denna "feta och äckliga" Jessica.
 
Nu väljer jag dock att dela med mig av en bild och min förhoppning är att bilden ska hjälpa främst mig, men även andra som kanske befinner sig i samma situation. Så, varsågod. Så här stor var jag i vecka 31:
 
 
 


Dagens citat:

"1 procent av livet är det som händer. 99 procent av livet är hur vi hanterar det som händer."
(Jonas Helgesson)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Från dödstankar till livsglädje (Malin Rosén)

"Precis som många andra trodde jag för några år sedan att bara den som var smal kunde vara snygg. Att få bort några kilo är ofta ett lättare mål att nå, än att träna upp insidan för att må bättre. Den som är osäker provar alla möjliga bantningsmetoder, som kan få allvarliga konsekvenser för en redan bräcklig person. Ibland till och med livshotande. Det är lätt att tro att självkänslan stärks, och att jag kommer att må bättre, om jag bara går ner i vikt. Det fungerar inte så.

Idag vaknar jag till varje ny dag och längtar efter det som dagen har att bjuda på. Tyvärr har det inte alltid varit så. För några år sedan ville jag bara avsluta det lidande som dagens prövningar slängde mot mig. Min låga självkänsla drev mig allt längre in i det mörka anorexiadjupet. Jag hade turen att träffa på Mia Törnblom som guidade mig till rätt väg och gav mig verktyg för att träna upp självkänslan. Den resa jag då påbörjade skulle helt förändra mitt liv.
 
Idag jobbar jag som kognitiv coach och hjälper människor som lider av ätstörningar. Under mitt tillfrisknande blev det allt tydligare för mig att det var mental hälsa som var mitt kall. Tack vare min lärare och numera samarbetspartner Gaya Pienitzka har jag fått djupare insikter om mentalt välbefinnande och tagit min personliga utveckling till nya höjder.
 
Ska man må bra - på riktigt, behöver man träna både den fysiska och psykiska hälsan. Följ med på min resa mot det bästa målet som finns - livsglädje. Jag har valt att kalla detta för mentafys."
 
 
 
 
Det var på bloggen Bodypalace som jag först fick höra talas om Malin Rosén och hennes bok Från dödstankar till livsglädje - där hon bland annat berättar om den ätstörning som hon råkade ut för. Eftersom jag på den tiden själv aktivt kämpade mot mina egna ätstörningsdemoner, ville jag gärna läsa boken.
 
I den första delen av boken berättar Malin Rosén om sin sjukdom och när hon sedan bestämde sig för att bli frisk. En del av detta kände jag igen mig i och fick magont av. Fast Malin Rosén fick mig också att börja fundera över orsaken till min egen ätstörning, då hon menade att för att kunna bli frisk måste man ta tag i grundproblemet. Annars kommer sjukdomen endast "sova" inom en. Jag har börjat inse att det sistnämnda är det som gällt för min del.
 
Men Från dödstankar till livsglädje är mycket mer än en berättelse om någons ätstörning! Mot slutet av boken skriver hon bland annat om positivt tänkande och vilken kraft och makt detta verktyg har. När jag läste detta, kändes det som en självklarhet. Varför tänker inte alla så? Malin Roséns klokheter fick mig att fundera över mitt eget liv och mina handlingar. Jag blev inspirerad att verkligen ta till mig det hon skrev och jobba med att bli mer positiv och känna mer livsglädje. Livet är för kort för att man ska behöva gå runt och må dåligt.
 
Som jag skrev tidigare handlar Från dödstankar till livsglädje om mycket mer än en flickas ätstörning. Man får verktyg till att kunna känna mer glädje i sitt liv. Mycket av det Malin Rosén skriver om, känns igen från Mia Törnblom - som har varit Malin Roséns inspirationskälla. Jag tycker därför att alla bör ta sig tid att läsa den här boken. Kanske kan man snappa upp något som kan göra livet bättre.
 
Det här exemplaret har jag fått.


Dagens citat:

"Just när livet är på väg att ebba ut, just då döden alldeles påtagligt står för dörren kan det hända att den efterlängtade upplysningen, som under så lång tid har gäckat alla förväntningar, äntligen sker och åtföljer händelseförloppet."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Berömma mera!

Jag vet inte om jag är ensam om att känna så här, men jag upplever det som om samhället mest är fokuserat på att hitta fel hos varandra och lyfta fram dessa. Som om vi enbart vill se livet ur en negativ synvinkel. Till exempel när jag reste mycket med SJ och blev upprörd varje gång tåget var försenat. Om jag istället hade ryckt på axlarna och tänkt på alla de gånger då tåget faktiskt varit i tid, är jag säker på att jag skulle ha mått bättre.
 
Jag har börjat inse mer och mer att det verkligen inte tjänar något till att fastna vid andras fel och brister och absolut inte att beklaga mig över dessa för den berörda personen eller inför andra. Det enda som händer är att jag blir på dåligt humör och riskerar kanske till och med att bli ovän med andra. Naturligtvis finns det tillfällen då det kan vara bra att lyfta fram mindre bra sidor hos någon, så att denne blir medveten om det och får en chans att förbättra sig. Eller att helt enkelt säga ifrån om någon beter sig på ett kränkande sätt eller handlar orätt. Men det beror självklart på situationen.
 
Fast jag är ändå övertygad om att det inte tjänar något till att reta sig på någons mindre tilltalande sidor. Det vore definitivt bättre om vi istället började lyfta fram varandras positiva sidor och berömma varandra för det vi gör - oavsett hur "liten" bedriften i sig än är. Exempelvis, om en person har satt som mål att springa 5 km en dag, men bara orkat med ungefär 2 km - då är det bättre att lyfta fram och poängtera att det är bra gjort av personen att överhuvudtaget orkade springa, oavsett hur långt personen sprang. Bara att ge det ett försök och göra sitt bästa är en vinst i sig.
 
 
 
Eller, om man har fått ett sommarjobb en sommar, men inte tycker att det är ett väldigt roligt jobb (det är kanske långt ifrån ens drömjobb) - istället för att gå runt och vara besviken, är det mycket bättre att tänka att man i alla fall har ett jobb och får en inkomst och att det här jobbet ger en erfarenheter som man annars kanske inte hade fått.
 
Alla behöver vi bekräftelse - oavsett om det är från oss själva eller från andra. Även om jag hittills har varit ganska dålig på att ta till mig beröm, tycker jag att det är lika trevligt varje gång någon berömmer mig för det jag gör. Att någon annan lägger märke till eller uppmuntrar det jag gör, betyder mycket. Det värmer. Jag är nog inte ensam om att känna så. Varför ska man då inte passa på att göra någon annan glad så ofta man kan? Jag själv känner glädje när jag lyckas göra någon annan glad. Gör inte du det?
 
Jag tror definitivt att samhället hade fått ett trevligare klimat om vi började fokusera mer på det positiva hos varandra och tala om för en annan när denne gjort något bra eller berömma för att denne i alla fall försökt. Även om man kanske inte tror det, finns det i de allra flesta fall en positiv sida. Det gäller bara att vara uppmärksam.


Dagens citat:

"Livsvisdom är att kunna njuta av nuet."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Positiva kramar
Jessie

Sinnessjukt

Jag minns inte hur jag fick tips om den här podden, men podden Sinnessjukt hamnade i alla fall på min lista över poddar som jag vill lyssna på.
 
Sinnessjukt drivs av Christian Dahlström och handlar om psykisk ohälsa i alla dess olika former. Det är en mycket intressant podd att lyssna på och Christian Dahlström ger ett seriöst intryck - inte enbart för att han själv drabbades av bland annat depression, även om det stärker hans ethos lite.
 
 
 
 
Genom att lyssna på Sinnessjukt, känner jag att jag får större förståelse och nya insikter om både mig själv och även om psykisk ohälsa i stort. Trots att det blir mer och mer accepterat att prata om sitt psykiska mående, har vi fortfarande en bra bit att vandra innan det blir lika accepterat som att ha en förkylning. Därför beundrar jag Christian Dahlström och hans arbete.
 
Det här är en podd som jag definitivt rekommenderar andra att lyssna på - även om man själv inte lider av någon form av psykisk ohälsa. Om inte annat kan man få bättre förståelse för vad det innebär och för människor som dessvärre drabbats av någon form av psykisk ohälsa.


Dagens citat:

"Om man intar en ödmjuk attityd så tilltar ens goda egenskaper. Men om man är högfärdig så blir man avundsjuk på andra och man blir arg på andra, och man ser ner på andra. Genom detta skapas olycka i samhället."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Älta gammal skit

Sedan en tid tillbaka, har jag försökt intala mig att det inte gör någon som helst nytta att älta och fastna vid sådant som redan hänt (och det finns heller ingen anledning till att oroa sig för sådant som inte har hänt än). Det finns ju ingenting som man kan göra för att få det ogjort. Det enda man kan göra, är att hantera situationen så som det ser ut just nu. Det enda man får ut av att älta gammal skit (eller sådant som man tror ska hända), är att man mår dåligt.
 
Ändå fortsätter jag att göra just det - älta gammal skit. Då pratar jag inte bara om sådant som ligger veckor tillbaka. Nej, jag pratar om händelser som ligger omkring tio år bakåt i tiden. Hur jag än försöker, kan jag inte släppa det. Det känns många gånger som om min hjärna njuter av att plåga mig.
 
 
 
 
Framförallt gäller det händelser som har samband med att jag på något sätt jämförs med andra. Eller, att jag jämför mig själv med andra. Min dåliga självkänsla tillåter mig aldrig att känna att jag duger eller är tillräckligt bra. Så fort jag jämför mig själv med andra, är jag alltid sämre och tror att alla andra också tycker det och att mina nära och kära är besvikna på mig på grund av detta.
 
Naturligtvis vet jag att det är min dåliga självkänsla som spökar och att jag behöver jobba ännu mer på att bygga upp den. Det finns ingen som helst anledning till att jag ska gå runt och må dåligt för att jag inte kan sluta tänka på saker och ting som jag ändå inte kan förändra. Om det nu skulle vara så att någon skulle vara besviken på mig och min förmåga, är det upp till den personen att göra något åt sin besvikelse. Jag är den jag är och jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Jag kan inte ta ansvar för vad andra känner eller eventuellt känner.


Dagens citat:

"Liksom regnet tränger in i ett illa täckt hus, så tränger begäret in i ett outvecklat sinne."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Fina budskap i vardagen

Jag gillar när fina budskap letar sig in i vardagen på ett smidigt och nästan osynligt sätt. Som när jag såg det här lilla meddelandet inne på Pralinhuset i Stockholm:
 
 
 
 
Eller när jag såg ett kärleksfullt meddelande från en främling på ett Öresundståg.
 
Det var därför som jag blev oerhört positivt överraskad när jag upptäckte det här meddelandet på vår tvålförpackning:
 
 
 
 
I ärlighetens namn såg jag faktiskt inte det när tvålen köptes, vilket jag nu i efterhand kan tycka är konstigt. Nåväl - bättre sent än aldrig!
 
Nu blir jag i alla fall glad varje gång jag tvättar händerna i badrummet. :-)


Dagens citat:

"Låt inte en galen värld tala om för dig att framgång är någonting annat än ett framgångsrikt nu. Och vad är det? Det finns en känsla av kvalitet i det du gör, även i den allra enklaste handling."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gravida är ingen allmän egendom

Redan innan jag själv blev gravid hade jag fått höra från andra gravida att andra människor tycks ta sig friheter med en gravid kvinna. Främlingar kan plötsligt komma fram och ta en på magen (?!). Andra kan ge en alla möjliga kommentarer. Tidigare tänkte jag inte mer på det, även om jag kunde bli upprörd å de gravidas vägnar. Fast nu när jag själv blivit gravid har jag insett att vissa personer i min närhet tror att det är okej att säga precis vad som helst till någon som är gravid.
 
Kanske reagerar jag onödigt starkt på detta (nu rusar trots allt hormoner omkring ohejdat i kroppen) eller så finns det fler gravida som känner samma sak. Jag vet inte, men jag känner bara att jag behöver ventilera mig. Försöka få andra att förstå.
 
 
 
 
Den gravida kroppen blir större och större under graviditeten.
 
Jo tack, om det är någon som tror att den gravida kvinnan inte märker det själv, kan jag upplysa om att vi är mycket väl medvetna om detta. Tro mig. Att då få höra "Gud så tjock du har blivit!" när magen precis har börjat synas lite (i övrigt har ingen viktuppgång skett), tar faktiskt rätt hårt på en. För mig blir alla dessa kommentarer extra jobbiga, eftersom jag faktiskt håller på att kämpa mot min ätstörda hjärna och alla hjärnspöken som den nu gladeligen plockar fram dag efter dag.
 
I skrivande stund har jag gått lite mer än halva tiden och nu har magen börjat synas genom kläderna. Tidigare syntes magen nästan enbart när jag hade tajta kläder eller inga kläder alls på mig. Nu syns magen oavsett vilka kläder jag har på mig. Lite halvt på skämt (men även med en smula allvar), brukar jag kalla mig själv för strandad val inför älsklingen - för det är så jag känner mig. Trots det har jag  - när inlägget skrivs - bara gått upp mellan 4 och 6 kilo jämfört med innan jag blev gravid. Det är det normala (eventuellt nästan lite för lite, men inte mycket). Fast när jag ser mig i spegeln (vilket jag försöker göra så lite som möjligt), känner jag mig otroligt tjock. Jag känner mig äcklig. Samtidigt förstår jag hur lyckligt lottad jag är som har det lilla livet i magen. Vilket mirakel det faktiskt är. Jag är tacksam, men ändå avskyr jag mig själv. Jag måste hela tiden påminna mig om att inte träna för mycket eller börja äta mindre, eftersom dessa extra kilo ska finnas på min kropp just nu. Dessa kilon är inga som ska tränas eller svältas bort. Även älsklingen måste påminna mig om detta med jämna mellanrum. Träningen och maten får inte påverka bebisen negativt.
 
 
Små och söta killingar - förra året på Skansen.
 
 
Så, ja. Vi gravida vet mycket väl om att vi blir större hela tiden. Det är inget som måste påpekas. Vad ska vi med den informationen till? Det är knappast läge att börja banta när man är gravid - dessa extrakilon tillkommer ju av en anledning! Förresten är det ingen som blir glad av att höra att omvärlden tycker att man har blivit stort som ett (eller kanske till och med två) hus. Den ogravida får gärna tänka det, men snälla - behåll det för dig själv. En sådan kommentar som den ovan (som jag faktiskt själv fått) hjälper inte. Den riskerar bara att göra mer skada. Den kommentaren har gjort att jag så länge som möjligt försökt dölja graviditeten, trots att de flesta känner till den. Jag har försökt klä mig för att dölja magen som växer mer och mer. Jag har till och med lite halvt omedvetet gått runt och hållit in magen när jag befunnit mig i sällskap med andra.
 
Jag anser inte att vi gravida kvinnor ska tvingas vara tacksamma över den här sortens kommentarer. Som jag sade för en stund sedan är jag tacksam över det liv som växer inuti mig och det är ett mirakel, men jag ska ändå inte behöva få höra hur tjock jag är. Även om personen egentligen inte menar något illa, är det ingen snäll kommentar att framföra. Det lustiga är att - åtminstone vad jag själv erfarit - ingen skulle säga det till en ogravid som faktiskt har gått upp i vikt. Det är min erfarenhet. Då försöker man istället linda in sanningen. Varför tror man då att man har rätt att säga vad man vill till en gravid person - som dessutom kämpar med hormoner och humörsvängningar?
 
Än har jag inte varit med om att andra människor har velat röra vid min mage, fast hittills har magen trots allt inte synts när jag har haft mina vinterkläder på. Dock börjar magen skymta genom min vinterjacka och snart ska den ändå plockas av. Då kommer det bli mer tydligt för andra. Kanske råkar jag ut för dessa skumma människor. Jag hoppas verkligen inte det. Jag kan faktiskt inte förstå varför man tror att det är helt okej att ta på en gravid kvinna bara så där? Det skulle aldrig accepteras om kvinnan varit ogravid. Varför tror man då att den gravida accepterar att andra kommer fram och tafsar? Såvitt jag vet har vi inga skyltar uppsatta där det står "Fritt fram att ta på mig!" Usch. Jag ryser vid blotta tanken och håller tummarna för att jag slipper uppleva det själv. Det räcker med att folk i min närhet känner behov av att kommentera min växande kropp (trots att jag knappt gått upp i vikt jämfört med vissa andra gravida kvinnor).


Dagens citat:

"Detta är en sanning som måste berättas för människor i vår tid: Att själen är med oss här och nu – inte i någon främmande värld eller avlägsen tid, inte när kroppen dör. Och att det är vår styrka och glädje att finna den."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ta till sig och lita på beröm man får

Varför det är så vet jag inte, men jag har alltid haft svårt att ta till mig och lita på beröm som jag får. När någon exempelvis säger att det jag skriver är bra, brukar jag le och tacka - fast inom mig brukar jag tänka att personen säkert säger så bara för att vara snäll (om det är någon som jag har någon form av relation till).

Exempelvis fick jag så fint beröm av författaren och komikern Niclas Christoffer förra året, efter att han hade läst mina noveller som finns med i novellantologierna Över en höstfika och #älskanoveller - 30 nyanser av saknad. Trots att jag gärna vill tro att han verkligen menade det han sade, var det en röst inom mig som direkt sade att han sade så bara för att han är så himla snäll och rar som person och för att han inte ville göra mig ledsen.
 
 
 
Därför har min medverkan i de olika novellantologierna betytt så mycket för mig. Vid dessa tillfällen har novellerna valts ut utan att förlagen har vetat vem jag är. De har bara haft novellernas kvalitet att utgå ifrån. Och ja, av den anledningen är det märkligt att jag känt som jag gjort inför Niclas Christoffers beröm - för det var trots allt just de här novellerna som han berömde.

Jag tror att det här tänket kan bero på att jag har rätt låg självkänsla (och även självförtroende). Jag har svårt att tro att jag och det jag gör duger i jämförelse med andra. Jag måste börja tro mer på mig själv och det jag gör. Jag har trots allt lyckats komma med i dessa novellantologier, så då har alltså förlagen tyckt att det jag skrivit har varit bra.


Dagens citat:

"Den respektfulle, som alltid hedrar de gamla, tillväxer i fyra avseenden: ålder, skönhet, lycka och styrka."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Sluta kommentera andras matvanor!

Jag lyssnade nyligen på det femtonde avsnitten av podden Drivkraften och i det avsnittet sade Agnes Skyman Ståhl en sak som jag till fullo håller med om: att man troligtvis aldrig kan bli helt frisk från sin ätstörning, men att man däremot lär sig leva med den och hantera den. Jag är relativt "fri" från min ätstörning (kanske rättare sagt: jag har lärt mig hantera den), men jag medger att det fortfarande kommer dagar då jag tycker att jag är stort som ett hus och börjar i tankarna planera träning och hur jag ska lägga upp de kommande middagarna för att "råda bot" på denna tjockhet. Dessa tankar kommer framförallt när jag är stressad eller när jag har mina små (nuförtiden mer sällan - tack och lov) återfall ned i depressionens mörker. Dock märker jag ganska snabbt vad det är jag håller på med och försöker bryta mig fri från dessa tankar och istället tänka att jag faktiskt är vacker så som jag är.
 
Fast trots att jag har lärt mig att hantera dessa ätstörda tankar, kan det räcka med kommentarer från omgivningen för att jag ska falla dit igen. På hyresnämnden kunde jag ibland få frågan om jag trodde att jag var en skogsarbetare, med tanke på hur mycket mat jag hade tagit med mig? Naturligtvis menade de inget illa och de visste heller inte om min ätstörningshistorik. Mina kvinnliga kollegor var bara så besatta av vikt och sade alltid något om att börja banta så snart vi satt och fikade. Så trots att dessa kommentarer högg till i mig och fick mig att börja fundera över mina matvanor, gjorde de inte så mycket skada. Det gör däremot de kommentarer som jag emellanåt får från en person - som faktiskt känner till min ätstörningsproblematik, även om vi egentligen inte står varandra särskilt nära.
 
 
 
 
Jag tror inte att personen egentligen menar något illa, men att säga till en ätstörd person när man fikar tillsammans, att den ätstörde "lyckades trycka i sig hela [vad det nu var man åt]", är inte bra. Även om man inte menar något illa, gör en sådan kommentar skada. Jag fick den kommentaren i förra veckan efter att vi ätit middag tillsammans och vi hade lämnat restaurangen. Efter själva middagen hade vi även beställt dessert och jag hade - till skillnad från mitt middagssällskap - ätit upp min dessert. Det var egentligen ingen märkvärdig portion, men kommentaren fick mig genast att skämmas och känna mig äcklig. Dock sade jag inget till personen, utan försökte att skaka av mig känslorna som kommentaren efterlämnade.
 
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är inte att klaga och få dig att tycka synd om mig. Jag vill bara få andra att förstå att det inte är lämpligt att hålla på att kommentera andras matvanor - såvida de inte uppenbart skadar personen ifråga. Om jag hade varit väldigt överviktig, hade jag haft mer förståelse för den här personens kommentar. Man kan aldrig i förväg veta vilken historik en person har, om man nu inte känner varandra så pass bra. Därför vet man heller inte hur ens kommentar kan komma att påverka personen ifråga. Nu lyckades jag skaka av mig kommentaren innan den han bita sig fast hos mig, men alla ätstörda personen är inte så starka. Jag var inte det tidigare.
 
Så snälla, kommentera inte andras matvanor eller ätbeteenden - så länge dessa inte uppenbart skadar personen som har dem. Ens ord kan göra mer skada än vad man tror.


Dagens citat:

"Det står dig fritt att vara dig själv, ditt sanna jag, här och nu, och ingenting kan hindra dig."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag är lyckligt lottad

Det finns alltid saker i livet som vi är mer eller mindre nöjda med. Antingen kan man klamra sig fast vid det negativa och älta allt som är fel eller mindre bra i ens liv, eller så kan man fokusera på de positiva inslagen i livet. För oavsett hur illa man än tycker om sitt liv, finns det alltid något att vara tacksam för - oavsett hur "litet" det än är.
 
Både attraktionslagen och Mia Törnbloms bok Självkänsla nu! har lärt mig detta. Jag försöker hela tiden tillämpa dessa tankegångar på mig själv och bryta de negativa tankemönster som med åren har kommit att bli en ovana hos mig.
 
Trots att det finns vissa saker i mitt liv som är dåligt för mitt mående och som jag skulle vilja ändra på, har jag insett att jag är lyckligt lottad. I det här inlägget har jag valt att redogöra för två av de saker som gör att jag är lyckligt lottad.
 
 
 
 
Först och främst är det älsklingen. Vi har varit tillsammans i cirka åtta och ett halvt år (varav vi har varit gifta i cirka fem och ett halvt), men det känns som om det alltid har varit vi. Jag kan prata om precis allt med honom utan att behöva känna mig dum eller skämmas. Han finns alltid vid min sida och stöttar mig. När jag var som djupast i min depression, fanns han där och gjorde allt han kunde för att hålla mig ovanför ytan. Han är klippan i mitt liv. Han tror på det jag gör och uppmuntrar mig ständigt till att göra sådant jag tror på. Jag är så otroligt tacksam över att få ha en så fantastisk och underbar människa i mitt liv. <3
 
En annan sak som gör mig lyckligt lottad är mina två vänner Hanan och Cherry. Vi har känt varandra i cirka elva och ett halvt år och har fortfarande kontakt med varandra. Visst, det har funnits lite farthinder under åren som gått och kontakterna har varit mer eller mindre intensiva. Men vi tre är fortfarande vänner och försöker stötta varandra på de sätt vi kan. Det är tack vare dessa två fantastiska kvinnor som min själ kunde läkas under gymnasiet och att jag blev jag. Jag hoppas att de fortsätter att finnas där vid min sida. <3
 
Vad är du tacksam för i ditt liv?


Dagens citat:

"Mitt ansikte är mitt. Mina händer är mina. Min mun är min. Men jag är inte min. Jag är din."
(Matt Ross)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den här tiden på året

I samband med Melodifestivalen förra året, började jag lyssna på SR:s schlagerkanal - P4 Melodifest. Dock var den bara aktiv under tiden som Melodifestivalen/Eurovision höll igång. Hur som helst, ganska många fredagar började jag ladda inför den kommande helgen genom att lyssna på den här kanalen och dess schlagerlåtar. Genom att göra det fylldes jag av en positiv känsla - och den här känslan blev ännu starkare om det dessutom var soligt väder (receptionen som jag sitter vid på jobbet är vid rätt stora fönster).
 
För ett litet tag sedan hörde jag Samir och Viktors låt Bada nakna och varje gång infann sig den här härliga känslan. Då testade jag att skapa en spellista på Spotify med enbart Melodifestivalslåtar - och jo då, känslan höll i sig.
 
 
 
 
När jag funderade på varför det kan vara på det här sättet, kom jag fram till två möjliga anledningar. En kan vara för att Melodifestivalen innebär vår för mig. Även om jag föredrar sommaren, är våren mysig på sitt sätt och innebär i sin tur att det snart är sommar.
 
Den andra anledningen är nog att jag förknippar denna musikfest med mys hemma i soffan med älsklingen. I och för sig är inte han så förtjust i Melodifestivalen egentligen, men han brukar alltid se på det med mig för min skull. Dessa kvällar brukar vi på olika sätt mysa till det.
 
Det är bra att vara medveten om vad som får en att må bra och varför. Jag är mån om att varje dag försöka bygga upp positiv energi inom mig, för att klara av att vara glad och må bra även om jag befinner mig i situationer som av olika anledningar får mig att inte må bra. Genom att bygga upp positiv energi inom mig, klarar jag av att härda ut situationer som får mig att må mindre bra.
 
Hur gör du för att bygga upp positiv energi inom dig och vara glad?


Dagens citat:

"Alla resor leder till slut till samma ställe, hem."
(Chris Geiger)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hur ångest kan kännas

Allt som oftast känner jag mig numera ganska okej. Förhoppningsvis har jag äntligen lyckats ta mig ur depressionen och all den ångest och dåliga mående som en depression för med sig. Det jag behöver göra nu, är att ständigt jobba med mig själv. Bygga upp mig igen. Få mig att sluta med de dåliga vanorna som jag började med under depressionen. Börja hitta ork att göra saker om kvällarna istället för att kväll efter kväll sitta i soffan och nästintill apatiskt titta på det som visas på TV:n. Börja uppskatta människorna omkring. Börja visa min uppskattning till dessa människor igen.
 
Det är inte lätt. Men jag ska lyckas. Jag har redan kommit en god bit på vägen, så varför skulle jag inte klara av resten nu? :-) Klart jag kan!
 
När jag läste ett av Evahs inlägg för flera månader sedan, såg jag den här videon som berörde mig. Min egen ångest har nästan på pricken känts så som Amanda beskriver det i videon. Ta dig gärna tid att titta på den. Även om du själv inte lider av ångest och allt vad det innebär, kanske du kan få bättre förståelse för dem som dessvärre dagligen genomlider detta helvete.
 
 
 
 
När man är mitt uppe i detta elände, är det svårt att tro på att det finns ett slut. Men det gör det. Man behöver bara tid och rätt verktyg för att ta sig ur det. Attraktionslagen har varit en hjälp på vägen för mig, men även den psykolog som jag under nästan ett års tid besökte. Där fick jag de verktyg jag behövde för att börja hitta vägen ut ur depressionen. Det är inte skamligt att besöka en psykolog eller kurator - vilket en del människor tycks tycka. Man är inte "sjuk i huvudet" för att man inte mår bra i själen och behöver hjälp. Psykisk ohälsa är väldigt vanligt nuförtiden och att inte söka hjälp för det eller ens försöka göra något åt det, kan tyvärr leda till hemska konsekvenser. Tveka därför inte att be om hjälp om du känner att du inte mår bra. Alla förtjänar att få må bra. <3


Dagens citat:

"Världen vi har skapat är produkt av vårt tänkande, och den kan inte förändras utan att vi förändrar vårt tänkande."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Är det möjligt med för mycket hänsyn?

Så långt det är möjligt, brukar jag alltid försöka visa andra hänsyn. Men när blir det för mycket? När förvandlas hänsynstagandet till en form av misshandel på sig själv? Ett naggande på det egna jaget och självbilden? Vart går gränsen för när man istället börjar tänka att ens egna känslor och tankar inte är värda lika mycket som alla andras? När börjar omgivningen förvänta sig att det faktiskt är så?
 
Jag har en person i min närhet som genom åren rätt ofta krävt att jag gömmer undan min egen glädje och låtsas som ingenting, bara för att personen ifråga blir ledsen i dessa olika sammanhang. Och då får jag naturligtvis inte nämna något alls om saken - även om jag har all rätt att vara glad. Ett exempel var när jag skulle ta studenten. Till en början var jag glad och förväntansfull, men ganska snart gjorde den här personen det klart för mig att jag inte alls fick prata om den kommande studenten i personens närhet, eftersom tanken på studenten gjorde personen ledsen.
 
 
 
 
Gång på gång har jag funnit mig i detta, men nu börjar jag bli trött på det. Varför skulle min glädje och lycka inte vara accepterad? Varför måste just jag lägga band på mig?
 
Naturligtvis förstår jag att vissa situationer har varit eller är känsliga ämnen för den här personen och givetvis vill jag inte vara den som strör salt i såren. Men varför kan inte den här personen ta hänsyn till mig någon gång och vara glad för min skull? Varför måste alltid jag finna mig i att vara den som tar ett stort kliv tillbaka och gömmer undan mina känslor?
 
Hänsyn i all ära, men någonstans måste det väl ändå gå en gräns för när man visar för mycket hänsyn? Ibland är det befogat att tänka lite på sig själv. Frågan är bara var den gränsen går. För min del känns det vid det här laget som att jag passerade den gränsen för länge sedan. Eller så är jag bara gnällig. Det är också en möjlighet.


Dagens citat:

"Vi borde öppna våra ögon på morgonen och säga till den nya dagen: 'Överraska mig!' "
(David Steindl-Rast)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Närstående till någon med utmattningssyndrom m.m.

När jag har läst beskrivningar och folks upplevelser av utmattningssyndrom, har jag tyckt att en hel del har stämt in på mig själv. Det kan kanske bero på att vissa också drabbats av depression i samband med detta? Oavsett vilket är det ett helvete (minst sagt) att leva med det.
 
Fast att vara anhörig eller på annat sätt närstående är inte heller alldeles enkelt. Tyvärr glöms de anhöriga oftast bort. När jag är mitt uppe i mitt elände och mörker, tänker jag inte alltid på att mitt mående också berör älsklingen. Mitt beteende drabbar även honom.
 
Ett problem i att vara närstående till en deprimerad eller utmattad person, kan vara att man inte riktigt förstår vad det är den andra går igenom. Jag hade själv svårt att förstå en vän till mig när denne brottades med sin depression för ett antal år sedan. Det var först när jag själv drabbades som jag till fullo förstod hur det var.
 
 
 
 
Bloggaren Lindbergellen tar upp vad som kan vara bra att tänka på som anhörig/närstående. Läs gärna det inlägget. För egen del skulle jag vilja lägga till en viktig punkt och det är att ha öppen dialog med varandra - både den som mår dåligt och den närstående. Genom att alla inblandade är uppriktiga med hur man mår, undviker man förhoppningsvis onödiga konflikter. Allas känslor är lika viktiga i en sådan situation. När jag mår dåligt tänker jag inte på hur älsklingen uppfattar situationen, men genom att han berättar det för mig är det enklare för mig att försöka tänka på det och försöka ta hänsyn till honom och hans känslor. Samtidigt är det viktigt att han i egenskap av anhörig försöker ha tålamod och accepterar att jag tyvärr inte mår så bra för tillfället och kanske inte alltid har ork eller lust till saker och ting. Att bli fri från detta kräver mycket mer än att bara trycka på en knapp eller tänka si eller så. Att bli fri från detta tar tid.
 
Har du några egna erfarenheter som du skulle vilja dela med dig av?


Dagens citat:

"Ett tonfall kan binda, en blick förena."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland behöver man få skriva av sig

Under en lunch satt jag och klottrade ned ett mycket långt och väldigt personligt blogginlägg. Det var en dag då jag mådde otroligt piss, så det blev minst sagt ett känslofyllt inlägg.
 
Dock började jag fundera när inlägget väl var skrivet och till slut bestämde jag mig för att inte publicera det. Jag tänker inte gå närmare in på varför eller vad inlägget handlade om. Det räcker att konstatera att det var ett mycket öppet och känsloladdat blogginlägg. Jag vet att risken finns att jag genom detta har väckt din nyfikenhet till liv, men det får du försöka leva med.
 
 
 
 
Vad jag ville ha sagt var att jag kände mig rätt nöjd efter att ha fått ur mig det jag just då bar på inombords. Även om den här bloggen många gånger fungerar som en ventil för mig och trots att jag är rätt öppen med mitt mående, kände jag att det blogginlägget inte riktigt passade att publiceras.
 
Skrivandet har alltid legat mig varmt om hjärtat och det är genom skrivandet som jag bäst kan uttrycka mig. När man har det i åtanke, är det ganska logiskt att det då lättade en smula efter att jag hade fått skriva ned vad jag kände - även om ingen fick läsa det. Jag borde kanske återuppta dagboksskrivandet igen. Det tål i alla fall att tänkas på. Kanske kan det vara ett sätt för mig att få utlopp för det jag har inom mig just nu, med tanke på att det inte riktigt går att formulera till någon bra novell.


Dagens citat:

"En förbehållslös kärlek kräver inte att du behöver vara perfekt."
(Nicklas Amran)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Onödig oro

I ett ärende som min chef hade tidigare i år, där hon var offentlig försvarare, gällde saken smuggling och det var flera misstänkta inblandade. I det ärendet var också en hyrbil från Norge inblandad och det var rätt mycket krångel kring den här bilen. Alla trodde till en början att tullen hade ordnat så att den kommit tillbaka till Norge, men det visade sig sedan att den stod kvar i Varberg och att nyckeln fanns på Tullkriminalen i Göteborg. Med anledning av denna fördömda bil, hade jag och min chef rätt mycket kontakt med en av medförsvararna här i stan - eftersom både hans klient och min chefs klient var inblandade när det gällde den här bilen. Medförsvararen försökte ordna så att bilen kunde hämtas, men jag och min chef var beredda på att själva behöva kontakta bilfirman i Norge och få den hämtad.
 
En eftermiddag ringde medförsvararen till vårt kontor och så snart jag hörde att det var han, trodde jag att det var om bilen som han ringde. Vid det laget hade jag hunnit bli rejält trött på den där bilen som aldrig hämtades, men eftersom jag har problem med att förstå norska, oroades jag mest över att jag nu skulle behöva bli tvungen att ordna med hämtning av bilen. Alltså, att jag skulle behöva ringa till bilfirman i Norge och få till en lösning.
 
 
 
 
 
Istället inledde medförsvararen samtalet med följande:
 
Vad gör du idag?
 
Medförsvararens fråga överrumplade mig kan man säga. Jag minns inte riktigt vad det var han ringde om, men om jag minns rätt var det i alla fall inte om den där bilen. Fast under mina tre år på byrån har ingen av advokatkollegorna till min chef frågat vad jag gör under dagen. Och eftersom frågan var just oväntad, tyckte jag att det lät lite kul. Fast mest var jag lättad över att jag slapp ta itu med den där bilen. Medförsvararen löste det till slut, tack och lov.
 
Det känns som att det ganska ofta händer att när jag har gått och förberett mig på och många gånger oroat mig för något - ett problem eller annat krångel som jag måste ta itu med - brukar det lösa sig ganska smärtfritt. Med andra ord brukar min oro vara helt onödig. Jag försöker påminna mig om det och komma ihåg det i andra sammanhang, även om det ibland kan vara svårt.


Dagens citat:

"Man bör vänja sig vid att söka sanningen i små ting, annars kommer man att ta grundligt miste i de stora."
(Voltaire)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Livet är till för att levas

I någon av alla ljudböcker som jag lyssnat på under sista tiden hörde jag en mening som tog sig raka vägen till mitt hjärta:
 
Livet är inte till för att härdas ut - det är till för att levas.
 
Jag reserverar mig för att citatet inte blivit 100% korrekt, men det var i alla fall innebörden av denna mening.
 
Hur som helst. Meningen berörde mig väldigt mycket och det är ju sant. Varför fortsätter vi då dag efter dag att försöka härda ut livet? Fortsätta gå till jobb som man vantrivs med? Leva i förhållanden som uppenbarligen bryter ned en och där kärleken för länge sedan checkat ut för gott? Varför fortsätter vi i dessa hjulspår, istället för att se till att verkligen leva livet?
 
Visst, det är inte bara att säga upp sig från ett jobb man vantrivs med, även om vissa har den "turen" att kunna göra det. Jag själv skulle aldrig kunna säga upp mig från ett jobb om jag inte visste att jag hade ett nytt som väntade. Många är helt enkelt i behov av sin lön och att plötsligt bli av med sin inkomstkälla kan vara ett tufft och hårt slag för många.
 
 
 
Vad ska man då göra? Det blir knappast bättre av att fortsätta att gå till detta jobb, om man vantrivs så mycket där. Vi tillbringar trots allt större delen av vår vakna tid på jobbet. Därför är det viktigt att trivas där. Tyvärr har jag inget bra svar. Jag har ingen lösning på problemet. Däremot tror jag att det bästa man kan göra är att försöka söka ett nytt jobb och försöka göra det bästa av sin situation under tiden.
 
Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på attraktionslagen och fått det positiva tänkandet att fungera för mig. Ständigt händer det något som får mig att tappa fotfästet och jag tvingas börja om på nytt. Men jag tänker inte ge mig. Jag är övertygad om att attraktionslagen kan hjälpa mig att bryta mina negativa tankemönster och få mig att se livet från den ljusa sidan. Jag är övertygad om att jag en vacker dag med hjälp av attraktionslagen en gång för alla kan ge depressionen fingret och skadeglatt vinka adjö åt vad som varit min ständiga följeslagare under flera år. Jag måste bara hitta en rutin som fungerar för mig för att jag ska få detta att fungera.
 
Livet är helt enkelt för kort för att slösas på att må dåligt. Vi förtjänar att må så bra som möjligt. Fast det är bara vi som själva kan se till att det blir så. Vi har makten över våra egna liv. Ingen annan.


Dagens citat:

"Vi är ju alla ansvariga för hur samhället ser ut, och att vi inte pratat med varandra tillräckligt."
(Jason Diakité)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

De ständiga skuldkänslorna

Antagligen är det bara jag som är "lagd" åt det här hållet, men oftast känns det som om jag ständigt går omkring med skuldkänslor över det mesta. Om jag inte gör si eller så, är jag övertygad om att den eller den blir sårad, besviken etc., och då kommer skuldkänslorna som ett brev på posten.  Även tankar på att göra förändringar i mitt liv som hade gagnat mitt mående kan ge mig skuldkänslor, eftersom risken finns att jag sviker någon annan.
 
Är jag ensam om att ständigt gå runt med skuldkänslor över än det ena, än det andra? Varför har jag det på det här sättet?
 
Jag har inte något konkret svar. Bara en gissning. Troligtvis har det med min sviktande självkänsla att göra. Åtminstone delvis. Fast mest har det väl att göra med att jag ständigt vill försöka vara alla till lags. Jag skulle kunna fortsätta att granska detta mer ingående och komma djupare ned i problemet, men jag känner inte att det riktigt lämpar sig här på bloggen, i och med att det är mer av privat natur.
 
 
 
 
Hur ska jag då göra för att slippa dessa ständiga skuldkänslor? För det är ju bara att inse att jag aldrig kommer kunna vara alla till lags. Det är en omöjlighet. Och dessutom riskerar jag att trampa på mig själv om jag alltid ska sätta andra före mig själv. I vissa situationer kan det naturligtvis vara befogat att tänka på andra först, men i andra situationer borde jag nog tänka mer på mig själv och mitt välmående. Oavsett vad jag tycker om mig själv, förtjänar jag att må bra, så länge det inte skadar någon annan.
 
Räcker det med att försöka stärka självkänslan? Eller måste jag fundera över en annan lösning? På senaste tiden har jag försökt att mer aktivt jobba med mitt mående och verkligen försöka lägga en gedigen grund för att kunna må bra. När den grunden är lagd, kommer jag kunna jobba vidare på detta och förhoppningsvis kunna lägga lite mer fokus på att försöka stärka min självkänsla. Fast det är bara att inse att detta arbete kommer ta tid. Jag måste försöka acceptera det.


Dagens citat:

"Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet – och ambition!"
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!