Jessicas grotta

Står still

Just nu står det still med skrivandet. I november har jag totalt skrivit 666 ord. Nej, det är ingenting jämfört med alla andra som deltar i NaNoWriMo. Dessvärre tror jag inte heller att jag kommer lyckas hinna skriva så mycket mer nu i november. Således ser det ganska mörkt ut när det gäller Novellix-novellen. Jag har hunnit halvvägs, men troligtvis kommer jag inte hinna slutföra den innan deadline.
 
 
Detta gör att jag just nu har svårt att vara inne på sociala medier där det skrivs om skrivande, eftersom det ger mig ångest - dels på grund av att jag inte har tid att skriva så mycket just nu (vilket gör att det känns som att jag inte kommer någon vart), dels för att jag har en rejäl svacka i min depression. Jag kan inte låta bli att avundas alla andra som har sådant flyt i sitt skrivande för tillfället, i och med att jag gärna skulle vilja vara en av dem.

Jag kommer att ta mig ur den här svackan och stillastående-perioden. Men hur snart, det vet jag för tillfället inte. Så om jag inte ger något ljud ifrån mig på ett tag, vet du varför.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: står still, svacka i depression;

Hur släpper man taget och går vidare?

När tråkiga eller jobbiga saker händer, kan det vara svårt att bara släppa taget och kanske försöka låtsas som att det aldrig har hänt. Jag brukar i alla fall bli rätt så starkt påverkad av det som händer mig och kan gå runt och tänka på/prata om det i flera dagar - kanske till och med veckor. Fast till slut går det ur mig. Eller, det är i vart fall det jag tror.
 
Emellanåt kommer vissa minnen och känslor tillbaka och "hemsöker" mig (det kan räcka att jag ser en viss bild för att trigga igång det). Får mig att må dåligt - trots att jag själv trott att jag lagt det bakom mig och gått vidare. Även sådant som hänt för exempelvis tio år sedan, kan plötsligt dyka upp i skallen och få mig att tappa fotfästet ett tag. Ge mig ordentlig ångest. Göra så att jag blir mentalt förlamad en stund och inte kan göra något vettigt. Göra mig gråtfärdig.
 
 
Hur ska man göra för att verkligen släppa taget och gå vidare? Jag menar, så att jag inte mår så där dåligt som jag gör, om jag skulle råka tänka på det igen senare? Vad är det som krävs? Uppenbarligen gör jag något fel.
 
Kan det vara självkänslan som spökar igen? Eller är det något annat?
 
Vad tror du? Har du samma problem som jag?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: gå vidare, släppa taget;

När det förbaskade suget slår till

Jag har som bekant problem med bland annat småätande. Oftast går jag omkring med ett ständigt sug efter något (helst onyttigt) att äta. Det suget är ganska svårt att bli av med, men jag tänker att jag tar en sak i taget. Till att börja med försöker jag byta ut det onyttiga (suget efter choklad är nog bland det jobbigaste...) mot något annat. Nästa steg blir att helt få bort själva suget. Fast jag tror att det har mycket att göra med mitt dåliga mående (= tröstätande), så det är egentligen främst måendet som jag behöver få bukt med. Naturligtvis försöker jag dagligen jobba med det också.
 
Jag har upptäckt att morötter är rätt smidiga att småäta. Att jag sedan kan sätta i mig hur många som helst på några få minuter är en annan femma ...
 
 
Att byta ut ätandet mot att istället dricka vatten funkar ibland, men inte så ofta längre. Oftast slutar de försöken med att jag inte kan tänka på något annat än mat. Samma sak om jag dricker te. Vissa arbetsdagar kan jag få i mig ganska många koppar te.
 
Har du några användbara tips?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: småätande, sug;