Jessicas grotta

Väldigt känslosam just nu

Jag vet inte varför, men just nu befinner jag mig i en period då jag är väldigt känslosam. Delvis är det saker som jag minns från min egen uppväxt (ända sedan graviditeten har jag börjat minnas mer och mer saker från min egen uppväxt som jag tydligen har förträngt/glömt bort), delvis är det saker från i höstas som fick mig att må dåligt som återigen hemsöker mig i perioder. Dessutom avskyr jag mig själv för att jag fortfarande inte har gått ned de kilon som jag lade på mig under graviditeten. Ett tag stod det still när jag hade gått ned ungefär hälften och sedan har det pendlat upp och ned (fast mest upp). Allt som oftast känner jag mig värdelös och misslyckad, vilket påverkar mitt tålamod när det gäller tösen. Det ger mig dåligt samvete och bidrar till att jag känner mig som en otroligt dålig mamma och det förtjänar inte tösen. Hon förtjänar bara det bästa.
 
 
 
Saken är den att jag lyckas lägga dessa saker bakom mig i omgångar, men sedan - när jag har även den allra minsta svacka i mitt mående - kommer allt tillbaka och jag drunknar i det mörker och de destruktiva tankar/känslor som medföljer. Det känns lite som att jag hela tiden blir fälld till marken så fort jag lyckas ta mig upp. Det gör att arbetet med mitt mående går ett steg fram och två steg tillbaka. Ungefär. Det är åtminstone så det känns nu.
 
Samtidigt kämpar jag med att hålla upp en fasad mot omvärlden att allt är bra. Och inför tösen måste jag må bra. Allt detta - plus dåligt samvete över att jag inte hinner med vissa saker och alla andra desutruktiva tankar som snurrar i huvudet - tar på krafterna. Men jag ska hitta tillbaka. Det är jag fast besluten om. Det tar bara lite tid och jag gör allt jag kan för att må bättre (även om en del i min närhet tycks tro att jag vill må dåligt...).
 
Kanske lite nedstämd läsning det här, men jag kände att jag behövde skriva av mig och samtidigt tycker jag att det är bra att vara ärlig med att man inte alltid mår så himla bra. Ibland känns det nämligen väldigt ensamt, när alla andra tycks må bra och ha det toppen. Jag ska försöka lägga upp lite mer positiva inlägg framöver.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Skuggor från det förflutna

Det är ingen hemlighet att jag - tyvärr - fortfarande har ganska låg självkänsla, trots att jag dagligen försöker jobba med det - framförallt nu när jag har tösen, då min ambition är att ge henne en stark självkänsla. Jag är väldigt rädd för att överföra min låga självkänsla på henne. Hon förtjänar bara det bästa här i världen. <3
 
Jag vill verkligen inte må så här. Jag vill kunna se mig i spegeln eller se bilder av mig och tycka om det jag ser. Tycka om mig och känna att jag duger. Att jag är tillräckligt bra på det jag gör och att jag inte behöver jämföra mig med andra. För det är just det jag hela tiden gör. Jag jämför mig. Och då handlar det långt ifrån alltid om att jag jämför mig med jämbördiga personer. Det ligger snarare närmare sanningen att säga att jag jämför mig med personer som är så olika mig som det bara går. Jag jämför mig till och med med personer som jag aldrig har träffat och inte vet något om. Hur det är möjligt, kanske du frågar dig? Jo, jag har målat upp en bild i huvudet av hur jag tror att personerna är och sedan jämför jag mig med dessa utifrån de bilder jag målat upp.
 
 
 
 
Jag vet att jag borde sluta. Herregud! Om det hade varit så enkelt skulle jag ha gjort det på studs. Jag önskar innerligt att det hade varit så enkelt. Men det är det inte. Långt ifrån. Trots att jag ena dagen lyckas övertyga mig själv om det dåraktiga med dessa jämförelser, krävs det inte mycket för att jag i nästa sekund ska vara på ruta ett igen. Jag tror att jag håller på att bli galen!
 
Ta bara häromkvällen som exempel. Jag minns inte hur jag hamnade där, men plötsligt satt jag med enorm ångest i bröstet, tårar i ögonen och ältade gamla minnen och känslan av att inte vara tillräcklig och inte duga. Att jag inte är något i jämförelse med vissa personer, eftersom jag utgår ifrån att de är så mycket bättre än jag på alla sätt och vis och att de gör allt mycket bättre. När jag väl gick till sängs, var jag så utmattad av allt ältande och alla nedsättande tankar om mig själv. Just den kvällen kände jag igen mig i vissa delar av det här inlägget.
 
Jag vet inte längre hur jag ska göra. Jag måste stärka självkänslan på något sätt (för det är den som i grund och botten är boven i det här dramat), men det verkar inte som att något av det jag hittills försökt med gör nytta. Eller så är det jag som inte har försökt tillräckligt? Kanske har jag bara gjort det halvhjärtat? Jag får försöka ta tag i saken på nytt - och sluta komma med undanflykter. Behöver bara planera min tid bättre.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: dålig självkänsla;

Den ovälkomna

Då var det dags igen. Dags att säga hej till den som nu blivit lite av en följeslagare. Ångesten. Inte för att man egentligen vill, utan för att man inte varit tillräckligt stark för att orka stå emot. Varje dag kryper den i kroppen och uppfyller hela ens väsen. Man tänker ångest. Man andas ångest. Man är ångest.

Förföriskt viskar den vad som nu kommit att bli sanning. Att man bara är till besvär. Att man inte är tillräcklig. Att man är utbytbar. Hånfullt skriker den att man inte duger. Att man är ful. Att man är äcklig.

För omvärlden försöker man dölja kaoset inom sig. Visa en opåverkad och glad yta. Varför besvära omvärlden med sina problem? Alla har tillräckligt med sitt eget.


På dagarna försöker man undkomma sanningen. Man vill inte höra. Man orkar inte. Därför försöker man sysselsätta sig så gott det går, så man ska slippa höra. Man gräver ned sig i arbete till den grad att man nästan drunknar. Att drunkna är bättre än att höra.

Fast på natten finns det inget som kan distrahera. Då väller tankarna in och det är mer regel än undantag att man gråter sig till sömns. Omfamnad av hopplöshet.

Samtidigt vet man att det går att kämpa. Det går faktiskt att bli fri. Det gäller bara att orka ta upp kampen. Orka stå upp för sig själv. En dag, kanske. Men inte idag.

Ha det så bra
Kramar 
Jessie 
Taggar: ångest;