Jessicas grotta

Vad jag gör för att försöka må bra

Tur att jag är envis av mig, för trots att jag ständigt faller ned i depressionens grop, försöker jag hela tiden komma upp igen. För jag vill må bra. Inte bara för min egen skull, utan även för min omgivnings skull. Det märks mer och mer att de har tröttnat på mina ständiga återfall och jag kan förstå dem.

Så, hur går jag då till väga för att må bättre? Att göra mig fin för min egen skull är en sak och då pratar jag om små saker som att ta ett bad, måla tånaglarna etc. Då känner jag mig mindre misslyckad och värdelös för en stund.

Titta på serier eller filmer som jag tycker om är ett annat sätt. Just nu är jag smått beroende av serien "The client list" på Netflix.



Läsa och skriva funkar alltid, men hittills har det inte hunnit bli så mycket av den varan, eftersom tösen har tagit mycket av min tid i anspråk och när hon har vilat, har jag försökt vila.

Nu vet jag att detta bara är ytligt och lite som att sätta plåster på cancer,  men det är det jag orkar och hinner med just nu.  Men jag ska gå djupare in på mina problem också. Jag måste bara börja må lite bättre först för att orka.

Hur gör du för att må bättre? 

Ha det så bra
Kramar 
Jessie 

Taggar: depression, må bättre;

Depression är ett helvete

Jag vet inte varför jag fortfarande är fast. Eller, det kan nog ha att göra med mitt preventivmedel, men jag har lyckats ta mig ur en depression tidigare. Varför gör jag inte det nu?

Mitt känsloliv är verkligen en berg-och-dalbana just nu. Ena dagen - för att inte säga stunden - kan jag vara glad och ha fullt med energi, för att i nästa befinna mig på botten av en oändligt djup grop. Så fort jag tror att kusten är klar och att jag lyckats tämja depressionen, räcker det bara med minsta lilla gnista för att väcka alla negativa minnen och känslor till liv - och vips är jag tillbaka på ruta ett.



Varje dag går jag runt med en känsla av ständigt misslyckande och otillräcklighet och den känslan blir bara starkare för var dag som går. Jag känner mig misslyckad som mamma, som fru, som djurägare - som människa. 

Det i sin tur leder till att jag är känslig för tösens gnällighet. Framförallt på kvällarna. Hon är väldigt svår att natta, eftersom hon inte vill sova. Det leder till att hon jämt blir övertrött och då blir hon gråtig och gnällig - vilket jag också blir. 



Av den anledningen har jag hela tiden dåligt samvete, för det är inte rättvist mot tösen att hon ska ha en sådan bräcklig mamma. Det är inte heller rättvist mot älsklingen att ha en så frånvarande fru. De förtjänar bara det bästa.

Om det inte blir bättre snart, får jag nog ta professionell hjälp. Men jag hoppas såklart att det snart vänder. För allas skull. 


Ha det så bra!
Kramar
Jessie 

Taggar: depression;

Ätstörning efter förlossning

Under graviditeten led jag som bekant av min ätstörning. Den "kom tillbaka" så snart magen började synas och den växte i styrka i takt med att magen växte. Jag avskydde mig och min kropp och kände konstant äckel inför min egen kropp. Jag berättade till slut om detta för min barnmorska, som skrev en remiss till en av deras psykologer, som jag träffade några gånger. Tack vare hennes hjälp lyckades jag få ätstörningen under bättre kontroll, även om den dessvärre inte försvann helt. Jag var övertygad om att den skulle försvinna så snart Tösen kommit ut.
 
Så fel jag hade.
 
 
 
Tösen kom ca kl. 19.50. Morgonen därpå, ca kl.  07 eller 08, stod jag framför spegeln på toaletten i vårt familjerum på BB och granskade mitt utseende. Jag kände enorm besvikelse över att magen fortfarande var lika stor som dagen innan - bortsett från att den inte var lika spänd, utan nu var den mer degig och lös. Men ändå, det såg ut som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig tjock. Ful. Äcklig. Det enda som jag kunde tänka på var att så fort som möjligt börja träna och få bort den här magen och alla extrakilon. Att jag blev rådd att avvakta och ta det lugnt med träningen ett tag (för att inte riskera framfall etc) kom som en kalldusch. Skulle jag behöva vänta med att bli jag igen? Skulle jag behöva dras med dessa kilon ett tag till?!
 
Magen krympte successivt under vistelsen på BB, men jag har fortfarande - ca fyra månader efter förlossningen - en putande mage som jag absolut inte tycker om och som jag ger onda blickar varje dag. Fast jag försöker vara snäll mot mig och min kropp. Den har trots allt gått igenom en hel del.
 
 
 
 
Under graviditeten gick jag upp ca 17 kg - vilket innebar ett mentalt helvete för mig, för jag kände mig enorm. Tre veckor efter förlossningen vägde jag mig och såg att jag hade gått ned ca 8 kg. Den där vägningen skulle jag ha låtit bli att göra, för efter det blev jag som besatt av min vikt och kunde inte tänka på något annat än att ställa mig på vågen igen. Jag och psykologen kom dock överens om att jag inte skulle väga mig igen förrän efter återbesöket (den så kallade efterkontrollen) hos barnmorskan. Jag lyckades hålla denna överenskommelse, men det krävdes enorm viljeansträning från min sida och var inte lätt.
 
Som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att hantera tankarna och känslorna inför kroppen nu när den håller på att återhämta sig, blev jag åter deprimerad under perioden i oktober när jag var ensam i två veckor med Tösen. Förvisso är det kanske inte en så stor sak, men det som komplicerar det hela är att jag också utvecklade ett tröstätningsbeteende som jag fortfarande inte har lyckats bli av med. Det innebär att varje gång jag tröstäter - eller försöker unna mig något gott emellanåt - växer hatet mot mig själv i styrka. Jag känner mig värdelös som inte kan stå emot och som ser till att jag blir ännu tjockare - ännu fulare. Det har tyvärr också inneburit att jag har försökt att "banta" - åtminstone endast äta det minsta jag behöver för att fungera. Fast att göra det under tiden jag ammar Tösen är väldigt dumt, för det påverkar mjölkproduktionen.
 
Jag kämpar varje dag med min ätstörda hjärna och försöker verkligen se till att inte överföra detta beteende på Tösen. Det är svårare än vad det låter, men jag ska klara det. Jag ska bli fri från detta. Jag måste bara ta mig tid att gå till grunden med ätstörningen, så att jag en gång för alla kan möta mina demoner och sparka dem i häcken.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ätstörning;