Bröllopsresa: Bedömning av hotellet och Ticket
Egentligen känns det onödigt att skriva det som jag tänker skriva då du säkert redan kan ana vad det är som jag har på hjärtat (utöver rubriken). Det har varit ganska tydligt i mina dagliga redogörelser. Fast trots det vill jag ändå sammanfatta och tydliggöra mina åsikter och erfarenhet av Hotel Kriss i Rom och researrangören Ticket.
När jag tänker på ett hotell med tre stjärnor föreställer jag mig ett hotell med en "riktig" ingång och inte ett svårhittat hotell. Att hitta till Hotel Kriss var en utmaning eftersom hotellet är beläget i ett hyreshus, med en ingång som man kommer till via någon slags bakgata. Denna "bakgata" leder även till ett garage. För att sedan komma in till hotellet (om man väl lyckas finna det) måste man trycka på en knapp och vänta på att en i receptionen (om det nu sitter någon där, vilket det inte alltid gör) i sin tur trycker på en knapp så att dörren öppnas. Denna procedur sker varje gång som man ska till hotellet, även efter att man har checkat in och fått sin nyckel. Om personalen tar lång tid på sig att trycka på dörröppningsknappen, så att man får trycka en gång till (de hörde kanske inte första gången man tryckte?) kommer de att trycka irriterat på knappen. Man hör på dörröppningssignalen att de är irriterade.
Ingången till hotellet är dörren som syns strax till höger om skotern som är lite gömd (vid det gröna gallret). Men det såg du väl med en gång, eller hur?
När jag tänker på ett hotell med tre stjärnor föreställer jag mig ett hotell med en "riktig" ingång och inte ett svårhittat hotell. Att hitta till Hotel Kriss var en utmaning eftersom hotellet är beläget i ett hyreshus, med en ingång som man kommer till via någon slags bakgata. Denna "bakgata" leder även till ett garage. För att sedan komma in till hotellet (om man väl lyckas finna det) måste man trycka på en knapp och vänta på att en i receptionen (om det nu sitter någon där, vilket det inte alltid gör) i sin tur trycker på en knapp så att dörren öppnas. Denna procedur sker varje gång som man ska till hotellet, även efter att man har checkat in och fått sin nyckel. Om personalen tar lång tid på sig att trycka på dörröppningsknappen, så att man får trycka en gång till (de hörde kanske inte första gången man tryckte?) kommer de att trycka irriterat på knappen. Man hör på dörröppningssignalen att de är irriterade.
Ingången till hotellet är dörren som syns strax till höger om skotern som är lite gömd (vid det gröna gallret). Men det såg du väl med en gång, eller hur?
I min värld är det inte rimligt att ett hotell med tre stjärnor är så sunkigt som italienska Hotell Kriss är. Redan när man kommer in luktar det unket och vedervärdigt och denna ... "trevliga doft" följer med en in på rummet. Väggarna (i receptionen, korridorerna och rummen) är smutsiga och det finns väldigt många sprickor i dem. Jag har bott på trestjärnigt hotell tidigare och i jämförelse med Hotel Kriss skulle det andra hotellet vara ett fem- eller till och med sexstjärnigt hotell.
Städningen av rummet (och resten av hotellet för den delen) märker man knappt av och då menar jag inte på något positivt sätt. Sängen blev visserligen bäddad, men renbäddad blir den inte även om man bor där en längre tid. Om man inte på ett övertydligt sätt visar att handdukarna är använda blir de inte bytta. Fast ibland hjälper det inte att vara övertydlig, för det händer att de inte byter handdukarna ens då. Tömningen av papperskorgen är långt ifrån ordentlig. De har en plastpåse i korgen, men tro inte att de byter påsen. Nej, det innebär ju slöseri och extra arbete. I stället tömmer de ut innehållet i något annat och låter påsen vara kvar. Glaset för tandborstar är skitig och då menar jag även när det kommer nya gäster för att bo i rummet. Duschen, handfatet och toalettstolen är osäkert om de får sig en städomgång. Vår toalettsits hade mystiska (och äckliga) fläckar natten då vi kom.
Väggen inne i vårt hotellrum.
Väggen inne i vårt hotellrum.
Luftkonditionering på rummet finns, men det verkar som om man måste be om kontrollen till det (och förmodligen betala extra för det), för när vi checkade in fick vi inte kontrollen automatiskt. Dock var den igångsatt när vi kom tillbaka till hotellrummet på lördagskvällen. När det blev iskallt i rummet (efter att vi befunnit oss i rummet någon timme) tvingades jag gå ned till receptionen och fråga hur man stängde av den eftersom det inte fanns någon knapp på apparaten. Det var då jag fick kontrollen. Jag antar att det var den som städade som satte igång luftkonditioneringen under dagen eftersom luften där inne är unken och det blev ganska varmt under dagen. Men varför satte inte personen konditioneringen på timer när det fanns möjlighet, eller lämnade kvar kontrollen inne i rummet? Lördagen var trots allt en av de svalaste dagarna under veckan. Jag tyckte inte att det är service att låta sina gäster frysa ihjäl.
När gästerna ber personalen att tala på engelska, eller när gästerna konstant svarar på engelska, anser jag att det minsta personalen kan göra är att besvara gästerna på engelska. Alla utom en (av de vi hade kontakt med) var tillmötesgående på denna punkt. Kvinnan som inte var det var den kvinna som ordnade med frukosten (och ... "städningen" vad jag såg) på vardagarna. På måndagen (vår första dag) pratade hon italienska och det har jag förståelse för eftersom hon inte kunde veta att vi inte kunde språket. Men när jag bad henne att ta det på engelska såg hon på mig med en föraktfull och idiotförklarande blick och fortsatte att se nedlåtande på mig medan hon talade. De följande fyra dagarna fortsatte hon att prata med oss på italienska. I och för sig läste jag i guideboken att italienare är precis som fransmän - de sätter sitt språk främst och kan vägra att prata engelska med en. Fast om man arbetar på hotell borde man släppa den attityden. Hennes fientlighet kan få gästerna att känna sig ovälkomna och inte vilja komma tillbaka (om man bortser från allt annat). Konstigt nog tycktes alla andra i Rom vara tillmötesgående och vänliga när vi pratade på engelska. Om jag inte tar miste svarade alla på engelska och då pratar jag inte bara om turistattraktionerna.
Vägen till hotellet och garaget.
När gästerna ber personalen att tala på engelska, eller när gästerna konstant svarar på engelska, anser jag att det minsta personalen kan göra är att besvara gästerna på engelska. Alla utom en (av de vi hade kontakt med) var tillmötesgående på denna punkt. Kvinnan som inte var det var den kvinna som ordnade med frukosten (och ... "städningen" vad jag såg) på vardagarna. På måndagen (vår första dag) pratade hon italienska och det har jag förståelse för eftersom hon inte kunde veta att vi inte kunde språket. Men när jag bad henne att ta det på engelska såg hon på mig med en föraktfull och idiotförklarande blick och fortsatte att se nedlåtande på mig medan hon talade. De följande fyra dagarna fortsatte hon att prata med oss på italienska. I och för sig läste jag i guideboken att italienare är precis som fransmän - de sätter sitt språk främst och kan vägra att prata engelska med en. Fast om man arbetar på hotell borde man släppa den attityden. Hennes fientlighet kan få gästerna att känna sig ovälkomna och inte vilja komma tillbaka (om man bortser från allt annat). Konstigt nog tycktes alla andra i Rom vara tillmötesgående och vänliga när vi pratade på engelska. Om jag inte tar miste svarade alla på engelska och då pratar jag inte bara om turistattraktionerna.
Vägen till hotellet och garaget.
När man bokar resor och hotell via nätet har man många gånger bara arrangörens bilder och beskrivningar att gå efter. De bilder av Hotel Kriss som Ticket hade på sin hemsida (när vi kom hem upptäckte vi att de hade tagit bort både hotellet och bilderna från sin sida) stämde inte alls med verkligheten. Bara det är fel. Någon möjlighet att få felet avhjälpt är bara möjligt när man har kommit hem igen (om ens då!). Jag ringde till Ticket redan dagen efter ankomsten och påpekade hotellets brister och ville som kompensation bli ombokad till ett nytt hotell. Det kunde de inte göra och hänvisade mig att ringa det italienska numret som fanns på den medföljande vouchern. I ren desperation gjorde jag det och fick återigen förklara situationen, fast för en person som knappt kunde engelska. Han lovade att ringa tillbaka, vilket han aldrig gjorde. När jag ringde upp honom igen sade han att jag skulle ringa Ticket och om de betalade för ombokningskostnaderna kunde vi bli ombokade till ett nytt hotell. Fast det motsatte sig Ticket och sade att jag själv hade valt hotellet. Dock kunde de hjälpa mig med reklamation när jag kom hem. Men någon återbetalning fick vi aldrig från Ticket. De ansåg i princip att det var vårt eget fel och inte deras. Jag misstänker att det kommer kosta mer än det smakar att fortsätta att driva den här frågan, så jag väljer att låta det passera. Men inte utan att tala om för andra att man inte ska anlita Ticket.
Vårt hotellrum.
Vårt hotellrum.
Att sätta min fot på Hotel Kriss igen kommer jag aldrig göra. Inte nog med att det var så pass illa under vår vistelse, jag blev snuvig av att vara inne på rummet och den snuvan försvann när vi var ute och rörde oss i Rom. Inte heller kommer jag att använda mig av Ticket när/om jag ska ut och resa igen. Älsklingen har tidigare haft astma och det har gjort att han har problem med sina luftrör. Därför var vi väldigt oroliga för att han skulle få problem på hotellet, men det brydde sig inte Ticket om. De menade att vi fick skylla oss själva som valde det hotellet, vilket vi inte hade gjort om bilder och beskrivning på deras hemsida hade stämt överens med verkligheten. Min slutsats är att Ticket inte bryr sig om sina kunder. Skönt att veta.
Dagens citat:
"Trots att författaren försökte trycka pennan genom pappret, blev texten inte djupare för det."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Hemresa
Tja, hemresa och hemresa … Den här dagen skulle vi i alla fall åka tillbaka till Sverige (det dröjde ytterligare en dag innan vi kunde komma hem till lägenheten). För ovanlighetens skull steg vi upp tidigt för att vi skulle vara säkra på att hinna i tid till tåget som gick till flygplatsen.
Efter att ha gjort oss själva i ordning och packat ned våra saker i väskorna, tog vi oss ned till receptionen för att finna att samme man som suttit där den natten vi kom till ”hotellet” även satt där nu. Vi checkade ut och betalade någon nyinförd skatt för att ha bott i Rom (2 euro/person/natt). Sedan kunde vi promenera till Termini, där tåget till flygplatsen skulle avgå. Då vi hade gått upp så pass tidigt som vi gjort, hade vi inte kunnat äta frukosten som ”hotellet” erbjöd (om vi hade gjort det skulle vi ha missat både tåg och flyg). Fast det ordnade sig genom att vi köpte oss var sin panini på något snabbpaniniställe.
Innan tåget anlände stämplade vi biljetterna och gick sedan på när tåget kom. Dock får man se upp även vid tågen eftersom folk har (mot betalning) utsett sig själva till hjälpredor. De skyndar sig upp på tåget innan någon annan har hunnit upp och sedan ”hjälper” de en upp med väskorna på tåget. Det innebär att de tar tag i väskan och lyfter upp den lite. Därefter (när alla har kommit ombord) går de genom tåget och tar betalt. Jag klarade att lyfta upp vår ena väska på egen hand, men en ”sådan där” man tog utan förvarning tag i väskan och lyfte lite. Dock lyfte han inte tillräckligt så att han verkligen hjälpte mig. Givetvis gjorde det mig irriterad, fast jag får skylla mig själv att jag inte var mer uppmärksam.
För övrigt gick tågresan bra, men det var lite krångligt att hitta in till flygplatsen där vi skulle checka in. När vi väl hittat dit, upptäckte vi att kön till incheckningen var oändligt lång, fast det fanns inte mycket annat att göra än att snällt ställa sig och vänta. Nästa problem var att hitta rätt gate och för att komma till säkerhetskontrollen fick man ta sig genom någon form av labyrint gjord av avstängningsrep eller liknande. Även hit var det en lång kö. Till slut kom vi fram.
Förmodligen var piloten till Wien nybörjare, då planet tycktes stiga rätt upp istället för att stiga lugnt. Hittills var det den stigningen som påverkade min åksjuka mest. Undrar om han är sådär rakt på i andra sammanhang också … Landa kunde han inte heller, eftersom vi nådde marken med en smäll. Jag som satt och blundade, öppnade ögonen med ett ryck och trodde att vi kraschade eller liknande.
På flygplatsen i Wien fick vi åka buss från flygplanet till gaten, men både jag och älsklingen kände oss småstressade av den orsaken att planet ankom lite sent och bussfärden tycktes ta ofattbart lång tid. Att vi blev stressade berodde på att vi endast hade någon halvtimme på oss innan flyget till Arlanda skulle avgå. Därför blev det så att vi fick småspringa till rätt gate, men vi verkade ha turen på vår sida eftersom flyget till Sverige kom iväg senare än förväntat. Till min förvåning både steg och landade vi mjukt, så jag kände inte alls av min åksjuka.
När vi var tillbaka på Arlanda hämtade vi ut vårt bagage och begav oss sedan mot tågen. Eftersom vi ville vara på den säkra sidan hade vi bokat tågbiljetter till svärmor senare på dagen, men för att kunna boka om dem ifall vi inte blev sena, hade vi valt ombokningsbara biljetter. Fast SJ-mannen som betjänade oss menade att han inte kunde boka om oss för hela sträckan eftersom vi skulle ha åkt med Tågkompaniet en bit. Därför bokade han om oss till Borlänge och sade att vi fick ta resten med Tågkompaniet och att de fick boka om oss sista biten. Till en början blev det lite tjafs med tågvärden på Tågkompaniets tåg och hon ville först krångla till det. Fast till slut lät hon oss åka ändå.
Arlanda - nere vid fjärrtågen.
Hemma hos svärmor var jag glad över att få träffa lejonen igen och höll nästan på att krama ihjäl dem.
Efter att ha gjort oss själva i ordning och packat ned våra saker i väskorna, tog vi oss ned till receptionen för att finna att samme man som suttit där den natten vi kom till ”hotellet” även satt där nu. Vi checkade ut och betalade någon nyinförd skatt för att ha bott i Rom (2 euro/person/natt). Sedan kunde vi promenera till Termini, där tåget till flygplatsen skulle avgå. Då vi hade gått upp så pass tidigt som vi gjort, hade vi inte kunnat äta frukosten som ”hotellet” erbjöd (om vi hade gjort det skulle vi ha missat både tåg och flyg). Fast det ordnade sig genom att vi köpte oss var sin panini på något snabbpaniniställe.
Innan tåget anlände stämplade vi biljetterna och gick sedan på när tåget kom. Dock får man se upp även vid tågen eftersom folk har (mot betalning) utsett sig själva till hjälpredor. De skyndar sig upp på tåget innan någon annan har hunnit upp och sedan ”hjälper” de en upp med väskorna på tåget. Det innebär att de tar tag i väskan och lyfter upp den lite. Därefter (när alla har kommit ombord) går de genom tåget och tar betalt. Jag klarade att lyfta upp vår ena väska på egen hand, men en ”sådan där” man tog utan förvarning tag i väskan och lyfte lite. Dock lyfte han inte tillräckligt så att han verkligen hjälpte mig. Givetvis gjorde det mig irriterad, fast jag får skylla mig själv att jag inte var mer uppmärksam.
För övrigt gick tågresan bra, men det var lite krångligt att hitta in till flygplatsen där vi skulle checka in. När vi väl hittat dit, upptäckte vi att kön till incheckningen var oändligt lång, fast det fanns inte mycket annat att göra än att snällt ställa sig och vänta. Nästa problem var att hitta rätt gate och för att komma till säkerhetskontrollen fick man ta sig genom någon form av labyrint gjord av avstängningsrep eller liknande. Även hit var det en lång kö. Till slut kom vi fram.
Förmodligen var piloten till Wien nybörjare, då planet tycktes stiga rätt upp istället för att stiga lugnt. Hittills var det den stigningen som påverkade min åksjuka mest. Undrar om han är sådär rakt på i andra sammanhang också … Landa kunde han inte heller, eftersom vi nådde marken med en smäll. Jag som satt och blundade, öppnade ögonen med ett ryck och trodde att vi kraschade eller liknande.
På flygplatsen i Wien fick vi åka buss från flygplanet till gaten, men både jag och älsklingen kände oss småstressade av den orsaken att planet ankom lite sent och bussfärden tycktes ta ofattbart lång tid. Att vi blev stressade berodde på att vi endast hade någon halvtimme på oss innan flyget till Arlanda skulle avgå. Därför blev det så att vi fick småspringa till rätt gate, men vi verkade ha turen på vår sida eftersom flyget till Sverige kom iväg senare än förväntat. Till min förvåning både steg och landade vi mjukt, så jag kände inte alls av min åksjuka.
När vi var tillbaka på Arlanda hämtade vi ut vårt bagage och begav oss sedan mot tågen. Eftersom vi ville vara på den säkra sidan hade vi bokat tågbiljetter till svärmor senare på dagen, men för att kunna boka om dem ifall vi inte blev sena, hade vi valt ombokningsbara biljetter. Fast SJ-mannen som betjänade oss menade att han inte kunde boka om oss för hela sträckan eftersom vi skulle ha åkt med Tågkompaniet en bit. Därför bokade han om oss till Borlänge och sade att vi fick ta resten med Tågkompaniet och att de fick boka om oss sista biten. Till en början blev det lite tjafs med tågvärden på Tågkompaniets tåg och hon ville först krångla till det. Fast till slut lät hon oss åka ändå.
Arlanda - nere vid fjärrtågen.
Dagens citat:
"Noak var världens första byråkrat. Han arkiverade två exemplar av allt."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 6
Till vår stora förvåning var det helt nya människor som satt i receptionen och ordnade med frukost till "hotellets" gäster. I och för sig var det lördag, vilket förmodligen är förklaringen till personalbytet. Kvinnan som den här dagen arbetade med frukosten började prata engelska med oss efter att det klargjorts att vi inte kunde italienska. Det här var definitivt en bättre start på dagen än de andra dagarna, trots "hotellets" övriga skick (eller kanske snarare brist på skick).
Efter vår vanliga morgonprocedur var jag inne på toaletten och såg nyfiket på ett snöre som hängde från väggen. Hur spännande är liksom inte snören?
Hela veckan hade den triggat min nyfikenhet och nu kunde jag inte motstå att ta snöret i min hand och rycka till. När ett larmliknande ljud ljöd insåg jag vad det var för något och försvann fort därifrån. Man kan säga att jag försvann med svansen mellan benen (om jag nu hade haft någon).
Blir du chockad om jag säger att vi den här dagen inte gick mot Termini? Vi hade kommit överens om att med tanke på att vi redan hade sett allt som vi ville se, skulle vi under vår sista dag i Rom bara ta det lugnt. Siktet var inställt på att besöka några parker som fanns på kartan. Den första parken som vi kom till var lite svår att finna ingången till, men när vi väl hade gjort det gick vi runt i den. Här passade vi även på att fylla på vattenflaskorna vid ena fontänen och under promenaden betraktade vi någon som stod och tränade med en personlig tränare. Jag har för mig att han var en boxare, men jag kan mycket väl ha fel.
En av statyerna strax efter ena ingången till Villa Borghese. Jag fastnade för den direkt!
Sedan styrde vi stegen mot "vår park" (Villa Borghese) och diskuterade om allt möjligt på vägen dit. Väl framme satt vi först på en bänk en stund och njöt både av värmen och varandras sällskap. Med oss hade vi en handduk som vi kunde sitta på och med den i högsta hugg gick vi bort till gräset och satte oss. Förbi oss gick två män som väldigt odiskret stirrade på mig och älsklingen. Fast vi hade ganska roligt åt det.
När suget efter glass övermannade oss, gick vi in mot staden på glassjakt, men precis som vanligt hittar man aldrig det man vill ha när man vill ha det. Dock hittade vi slutligen en glassbar borta vid Pantheon som hade en intressant blå glassmak - Viagra. Undrar om de får sålt mycket av den ..? Hur som helst gick vi vidare och hittade Quirinale. I en liten park bredvid gick vi och satte oss på en bänk och tog det lugnt i värmen. Vid fontänen vid sidan om oss höll ett gäng duvor till. Jag satt och betraktade dem en stund och log när en av duvorna envist försökte ragga uppn en annan duva. Dock verkade den andra duvan inte vara intresserad, vilket innebar att den intresserade duvan jagade runt den andra. När det kom någon annan duva i närheten av den ointresserade duvan, jagade den intresserade duvan bort inkräktaren.
Två duvor, fast den här bilden är från Castel Sant'Angelo.
Därefter fyllde vi på våra flaskor och försökte sedan se om vi kunde komma in i Quirinale. När vi efter en bit insåg att det inte gick, gick vi bort till spanska trappan och stötte på en enträgen försäljare. Mötet fick oss på ganska dåligt humör och i hopp om att kunna skaka av oss det, gick vi för att leta efter mat. Vi hittade restaurangen Rosa Rosae vid Via di Pietra. Servitören som serverade oss tycktes vara på bra humör, då han gick och sjöng nästan hela tiden. Älsklingen tyckte att en annan som arbetade där såg ut som ett lik och hans påpekande fick mig att börja fnissa. Det faktum att han hade rätt i sin iakttagelse gjorde det inte bättre, utan fick mig att börja skratta. Dock försökte jag lägga band på mig själv. Till "antipasti" åt vi i alla fall caprese, vilket var tomatskivor med mozzarella. Dagens "primi" bestod av spaghetti bolognese medan "secondi" utgjordes av svärdfisk. Svärdfisken var faktiskt inte dumt. Till dessert blev det en god chokladkaka. Det lustiga med vår servitör (förutom att han gick runt och sjöng) var att han berömde mig varje gång han hämtade tallrikarna och såg att jag hade ätit upp. Det tycktes få plats mer i mig än vad man kan tro.
Innan vi lämnade platsen helt stod jag och såg på en levande staty som skulle föreställa ett sovande fyllo på en bänk. Han rörde sig knappt, så man var tvungen att titta riktigt noga för att kunna se om han han ens andades. Det kändes självklart att han skulle få dricks. I Rom fanns väääldigt många levande statyer, men de flesta passade inte till att vara det eftersom de rörde på sig för mycket.
Vår promenad tillbaka till Hotel Kriss ledde oss förbi Quirinale igen, fast nu verkade de ha något vaktbyte med någon form av uppvisning. Tänk vad mycket vi faktiskt hittade eller stötte på av slumpen! När det var slut fortsatte vi genom Rom för att komma till Termini, där vi handlade lite inför kvällen.
Uppvisningen vid Quirinale.
Tillbaka på "hotellet" upptäckte vi att luftkonditioneringen på vårt rum var på, men till en början störde det inte oss. Kanske kunde vi få bättre luft inne på rummet tack vare detta? Fast till slut blev det iskallt i rummet precis som om vi hade befunnit oss mitt i vintern. Och inte kunde vi stänga av den heller eftersom det då krävdes en kontroll och den kontrollen fanns inte på vårt rum. Huttrandes sprang jag ned till receptionen och bad om kontrollen till konditioneringen. Skrattandes räckte den unge killen mig kontrollen samtidigt som han frågade om det var varmt. Leendet byttes ut mot förvåning när mitt svar blev att det tvärtom var iskallt. Sedan kunde vi äntligen sova utan att behöva frysa ihjäl.
Efter vår vanliga morgonprocedur var jag inne på toaletten och såg nyfiket på ett snöre som hängde från väggen. Hur spännande är liksom inte snören?
Hela veckan hade den triggat min nyfikenhet och nu kunde jag inte motstå att ta snöret i min hand och rycka till. När ett larmliknande ljud ljöd insåg jag vad det var för något och försvann fort därifrån. Man kan säga att jag försvann med svansen mellan benen (om jag nu hade haft någon).Blir du chockad om jag säger att vi den här dagen inte gick mot Termini? Vi hade kommit överens om att med tanke på att vi redan hade sett allt som vi ville se, skulle vi under vår sista dag i Rom bara ta det lugnt. Siktet var inställt på att besöka några parker som fanns på kartan. Den första parken som vi kom till var lite svår att finna ingången till, men när vi väl hade gjort det gick vi runt i den. Här passade vi även på att fylla på vattenflaskorna vid ena fontänen och under promenaden betraktade vi någon som stod och tränade med en personlig tränare. Jag har för mig att han var en boxare, men jag kan mycket väl ha fel.
En av statyerna strax efter ena ingången till Villa Borghese. Jag fastnade för den direkt!
Sedan styrde vi stegen mot "vår park" (Villa Borghese) och diskuterade om allt möjligt på vägen dit. Väl framme satt vi först på en bänk en stund och njöt både av värmen och varandras sällskap. Med oss hade vi en handduk som vi kunde sitta på och med den i högsta hugg gick vi bort till gräset och satte oss. Förbi oss gick två män som väldigt odiskret stirrade på mig och älsklingen. Fast vi hade ganska roligt åt det.
När suget efter glass övermannade oss, gick vi in mot staden på glassjakt, men precis som vanligt hittar man aldrig det man vill ha när man vill ha det. Dock hittade vi slutligen en glassbar borta vid Pantheon som hade en intressant blå glassmak - Viagra. Undrar om de får sålt mycket av den ..? Hur som helst gick vi vidare och hittade Quirinale. I en liten park bredvid gick vi och satte oss på en bänk och tog det lugnt i värmen. Vid fontänen vid sidan om oss höll ett gäng duvor till. Jag satt och betraktade dem en stund och log när en av duvorna envist försökte ragga uppn en annan duva. Dock verkade den andra duvan inte vara intresserad, vilket innebar att den intresserade duvan jagade runt den andra. När det kom någon annan duva i närheten av den ointresserade duvan, jagade den intresserade duvan bort inkräktaren.
Två duvor, fast den här bilden är från Castel Sant'Angelo.
Därefter fyllde vi på våra flaskor och försökte sedan se om vi kunde komma in i Quirinale. När vi efter en bit insåg att det inte gick, gick vi bort till spanska trappan och stötte på en enträgen försäljare. Mötet fick oss på ganska dåligt humör och i hopp om att kunna skaka av oss det, gick vi för att leta efter mat. Vi hittade restaurangen Rosa Rosae vid Via di Pietra. Servitören som serverade oss tycktes vara på bra humör, då han gick och sjöng nästan hela tiden. Älsklingen tyckte att en annan som arbetade där såg ut som ett lik och hans påpekande fick mig att börja fnissa. Det faktum att han hade rätt i sin iakttagelse gjorde det inte bättre, utan fick mig att börja skratta. Dock försökte jag lägga band på mig själv. Till "antipasti" åt vi i alla fall caprese, vilket var tomatskivor med mozzarella. Dagens "primi" bestod av spaghetti bolognese medan "secondi" utgjordes av svärdfisk. Svärdfisken var faktiskt inte dumt. Till dessert blev det en god chokladkaka. Det lustiga med vår servitör (förutom att han gick runt och sjöng) var att han berömde mig varje gång han hämtade tallrikarna och såg att jag hade ätit upp. Det tycktes få plats mer i mig än vad man kan tro.
Innan vi lämnade platsen helt stod jag och såg på en levande staty som skulle föreställa ett sovande fyllo på en bänk. Han rörde sig knappt, så man var tvungen att titta riktigt noga för att kunna se om han han ens andades. Det kändes självklart att han skulle få dricks. I Rom fanns väääldigt många levande statyer, men de flesta passade inte till att vara det eftersom de rörde på sig för mycket.
Vår promenad tillbaka till Hotel Kriss ledde oss förbi Quirinale igen, fast nu verkade de ha något vaktbyte med någon form av uppvisning. Tänk vad mycket vi faktiskt hittade eller stötte på av slumpen! När det var slut fortsatte vi genom Rom för att komma till Termini, där vi handlade lite inför kvällen.
Uppvisningen vid Quirinale.
Tillbaka på "hotellet" upptäckte vi att luftkonditioneringen på vårt rum var på, men till en början störde det inte oss. Kanske kunde vi få bättre luft inne på rummet tack vare detta? Fast till slut blev det iskallt i rummet precis som om vi hade befunnit oss mitt i vintern. Och inte kunde vi stänga av den heller eftersom det då krävdes en kontroll och den kontrollen fanns inte på vårt rum. Huttrandes sprang jag ned till receptionen och bad om kontrollen till konditioneringen. Skrattandes räckte den unge killen mig kontrollen samtidigt som han frågade om det var varmt. Leendet byttes ut mot förvåning när mitt svar blev att det tvärtom var iskallt. Sedan kunde vi äntligen sova utan att behöva frysa ihjäl.
Dagens citat:
"Först glömmer du namn, sedan glömmer du ansikten. Nästa steg är att du glömmer att dra upp gylfen och slutligen glömmer du att dra ner den."
(George Burns)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 5
Även den femte dagen talade frukostkvinnan i receptionen italienska med oss och vid det här laget hade jag slutat hoppas på att det skulle förändras. Undrar om det verkligen är så man ska behandla sina gäster?
Den här morgonen begav vi oss till Termini för att skaffa oss en ny karta eftersom den vi hade var välanvända och vissa gator kunde man inte längre se vad de hette. Fast att stå i en kö som var minst lika lång som den som jag stod i för att skaffa biljetter till Fiumicino, var vi inte intresserade av. I stället tänkte vi försöka med Vatikanstaten igen och då syftar jag på att besöka Peterskyrkan samt Vatikanmuseet och Sixtinska kapellet. Sist vi var där hade jag klätt mig fel och därför inte fått komma in i Peterskyrkan. Dock hade jag den här dagen tänkt på vilken klädsel jag skulle ha och var redo för ett andra försök. Tydligen var det fler som tänkte färdas med tunnelbanan, då det var proppfullt dit. Tanken på att behöva trängas med en enormt massa människor fick oss att vända och i stället leta efter souvenirer.
En av ingångarna till tågstationen.
I en trång liten souvenirbutik fann vi "mitt" kärlekspar som jag praktiskt taget kände mig tvungen att köpa. Äntligen! I någon av alla de minimala butiker som vi besökte, fick jag syn på en Venus-statyett som jag gärna ville ha, men bestämde mig för att vänta. Under vårt strosande kom vi till en tunnelbanestation för den linje som gick till Vatikanstaten. Eftersom det inte var lika mycket folk där gav vi Vatikan-idén en ny chans. Fast väl framme insåg vi att köerna var minst lika långa som sist och ens tålamod är inte mycket att hänga i granen när det är fasligt varmt (någon kväll när vi tyckte att det var svalt upptäckte vi att det var mellan trettio och trettiofem grader! Tänk då hur varmt det var under dagen ...). Av den anledningen promenerade vi mot någon park och började känna hemlängtan och saknad efter katterna.
Utsikt från ena parken.
Vid ena parken ville vi komma in i den botaniska trädgård som fanns, men det var dessvärre stängt. Då gick vi i stället runt på smågatorna tills vi kom till Piazza Giovanni, där vi satte oss på trappan till någon byggnad. Bakom oss blev ett gäng med duvor matade med vad jag tror var en panini. Till sist sade älsklingen att han ville se en bro, vars detaljer fanns nämnda i guideboken. Efter brobesöket fortsatte vi att gå runt och köpte till slut var sin glass som vi åt medan vi satt på en trappa och vilade. Romarna verkar ha en förkärlek till trappor. Fast vår vilande varade inte särskilt länge då två rökare bestämde sig för att förpesta den varma friska luften.
Med tanke på att det de andra dagarna hade tagit oss en lååång stund att finna ett ställe att äta på som båda var nöjda med, tänkte vi den här dagen vara smarta och starta vårt matsökande tidigt. Jag mindes från när vi hade besökt Fontana di Trevi att det hade funnits väldigt många restauranger, så vårt sökande började där. På vägen dit hittade vi en Venus som vi köpte.
Venus-statyn.
Borta vid Fontana di Trevi hittade vi en restaurang som verkade intressant. De hade översatt sin meny till flera olika språk, däribland danska! Problemet var bara att vi skulle tvingas vänta i en och en halv timme innan de öppnade och från det att vårt sökande hade börjat tills att vi hittade restaurangen hade det gått en bra stund och våra magar började protestera högljutt. Vi sökte vidare efter något annat, men utan resultat. Vi satte oss på trappan till en kyrka framför Fontana di Trevi och väntade på att restaurangen "Al Picchio" på Via del Lavatore skulle öppna.
Vår middag bestod av tre rätter, med canneloni som start. Till huvudrätt blev det fläskstek med rostad potatis och sedan fruktsallad till efterrätt. Både maten och servicen var till belåtenhet, så jag rekommenderar gärna "Al Picchio". Innan vi begav oss från torget, kastade vi i några mynt i fontänen.
En rolig restaurang som vi gick förbi.
På väg tillbaka till hotellet hittade vi två väldigt skojiga förkläden som vi köpte. När vi var på väg in i den butiken (innan vi hade köpt förklädena alltså) sade plötsligt någon på vad som lät som svenska att det var stängt. Utan att tänka på att någon pratade med oss på vårt modersmål i en stad där vi knappt stött på andra svenskar, frågade jag "Är det?" Då skrattade mannen, som visade sig vara en norrman, och sade att han bara skämtade. Se vad självupptagen jag är som inte ens lade märke till att han inte pratade engelska eller italienska. Efter vårt förklädes köp begav vi oss tillbaka till hotellet för att duscha av oss det romerska dammet.
Den här morgonen begav vi oss till Termini för att skaffa oss en ny karta eftersom den vi hade var välanvända och vissa gator kunde man inte längre se vad de hette. Fast att stå i en kö som var minst lika lång som den som jag stod i för att skaffa biljetter till Fiumicino, var vi inte intresserade av. I stället tänkte vi försöka med Vatikanstaten igen och då syftar jag på att besöka Peterskyrkan samt Vatikanmuseet och Sixtinska kapellet. Sist vi var där hade jag klätt mig fel och därför inte fått komma in i Peterskyrkan. Dock hade jag den här dagen tänkt på vilken klädsel jag skulle ha och var redo för ett andra försök. Tydligen var det fler som tänkte färdas med tunnelbanan, då det var proppfullt dit. Tanken på att behöva trängas med en enormt massa människor fick oss att vända och i stället leta efter souvenirer.
En av ingångarna till tågstationen.
I en trång liten souvenirbutik fann vi "mitt" kärlekspar som jag praktiskt taget kände mig tvungen att köpa. Äntligen! I någon av alla de minimala butiker som vi besökte, fick jag syn på en Venus-statyett som jag gärna ville ha, men bestämde mig för att vänta. Under vårt strosande kom vi till en tunnelbanestation för den linje som gick till Vatikanstaten. Eftersom det inte var lika mycket folk där gav vi Vatikan-idén en ny chans. Fast väl framme insåg vi att köerna var minst lika långa som sist och ens tålamod är inte mycket att hänga i granen när det är fasligt varmt (någon kväll när vi tyckte att det var svalt upptäckte vi att det var mellan trettio och trettiofem grader! Tänk då hur varmt det var under dagen ...). Av den anledningen promenerade vi mot någon park och började känna hemlängtan och saknad efter katterna.
Utsikt från ena parken.
Vid ena parken ville vi komma in i den botaniska trädgård som fanns, men det var dessvärre stängt. Då gick vi i stället runt på smågatorna tills vi kom till Piazza Giovanni, där vi satte oss på trappan till någon byggnad. Bakom oss blev ett gäng med duvor matade med vad jag tror var en panini. Till sist sade älsklingen att han ville se en bro, vars detaljer fanns nämnda i guideboken. Efter brobesöket fortsatte vi att gå runt och köpte till slut var sin glass som vi åt medan vi satt på en trappa och vilade. Romarna verkar ha en förkärlek till trappor. Fast vår vilande varade inte särskilt länge då två rökare bestämde sig för att förpesta den varma friska luften.
Med tanke på att det de andra dagarna hade tagit oss en lååång stund att finna ett ställe att äta på som båda var nöjda med, tänkte vi den här dagen vara smarta och starta vårt matsökande tidigt. Jag mindes från när vi hade besökt Fontana di Trevi att det hade funnits väldigt många restauranger, så vårt sökande började där. På vägen dit hittade vi en Venus som vi köpte.
Venus-statyn.
Borta vid Fontana di Trevi hittade vi en restaurang som verkade intressant. De hade översatt sin meny till flera olika språk, däribland danska! Problemet var bara att vi skulle tvingas vänta i en och en halv timme innan de öppnade och från det att vårt sökande hade börjat tills att vi hittade restaurangen hade det gått en bra stund och våra magar började protestera högljutt. Vi sökte vidare efter något annat, men utan resultat. Vi satte oss på trappan till en kyrka framför Fontana di Trevi och väntade på att restaurangen "Al Picchio" på Via del Lavatore skulle öppna.
Vår middag bestod av tre rätter, med canneloni som start. Till huvudrätt blev det fläskstek med rostad potatis och sedan fruktsallad till efterrätt. Både maten och servicen var till belåtenhet, så jag rekommenderar gärna "Al Picchio". Innan vi begav oss från torget, kastade vi i några mynt i fontänen.
En rolig restaurang som vi gick förbi.
På väg tillbaka till hotellet hittade vi två väldigt skojiga förkläden som vi köpte. När vi var på väg in i den butiken (innan vi hade köpt förklädena alltså) sade plötsligt någon på vad som lät som svenska att det var stängt. Utan att tänka på att någon pratade med oss på vårt modersmål i en stad där vi knappt stött på andra svenskar, frågade jag "Är det?" Då skrattade mannen, som visade sig vara en norrman, och sade att han bara skämtade. Se vad självupptagen jag är som inte ens lade märke till att han inte pratade engelska eller italienska.
Efter vårt förklädes köp begav vi oss tillbaka till hotellet för att duscha av oss det romerska dammet.Dagens citat:
"När jag var ung och oansvarig, var jag ung och oansvarig."
(George W. Bush)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 4
Morgonrutinen den fjärde morgonen såg ut så som den hade gjort de andra morgnarna och detta inkluderade också kvinnan som ordnade frukosten. Trots att vi tydliggjort flera gånger att vi inte kunde italienska var det just det som hon pratade med oss på.
Insmorda med solskydd promenerade vi (föga förvånande) till Termini och den här gången var det för att köpa frimärken och posta vykorten. Sammanlagt gick det på 4,5 euro att skicka sex vykort utomlands. Mannen vid kassan på posten var väldigt trevlig och lånade ut sitt klister till oss eftersom frimärkena inte var självhäftande. Sedan stod vi i förmodligen världens längsta kö för att köpa tågbiljetter till flygplatsen för söndagen då vi skulle tillbaka till Sverige. Vi tänkte att det var lika bra att fixa dem innan så vi slapp krångla med det när vi väl skulle till Sverige igen. Kassörskan verkade bli irriterad när jag ville försäkra mig om att biljetten gällde för söndagen, att den gällde för två vuxna etc. Under tiden som jag fixade biljetten var älsklingen i väg för att köpa lite fika som vi kunde ha under dagen.
Insmorda med solskydd promenerade vi (föga förvånande) till Termini och den här gången var det för att köpa frimärken och posta vykorten. Sammanlagt gick det på 4,5 euro att skicka sex vykort utomlands. Mannen vid kassan på posten var väldigt trevlig och lånade ut sitt klister till oss eftersom frimärkena inte var självhäftande. Sedan stod vi i förmodligen världens längsta kö för att köpa tågbiljetter till flygplatsen för söndagen då vi skulle tillbaka till Sverige. Vi tänkte att det var lika bra att fixa dem innan så vi slapp krångla med det när vi väl skulle till Sverige igen. Kassörskan verkade bli irriterad när jag ville försäkra mig om att biljetten gällde för söndagen, att den gällde för två vuxna etc. Under tiden som jag fixade biljetten var älsklingen i väg för att köpa lite fika som vi kunde ha under dagen.
Vi tog tunnelbanans blå linje till Piramide och såg på den väldiga pyramiden (30 meter hög) som finns vid den protestantiska kyrkogården Cimitero Acattolico vid Piazzale Ostiense (och pyramiden har överlevt tack vare att den är inbyggd i stadsmuren och det var Gaius Cestius som lät bygga pyramiden som sitt gravmonument när han återvände från Egypten år 20 f.Kr.), innan vi fortsatte mot någon park som vi ville besöka. På vägen dit hittade vi en bänk som vi kunde vila på och till sällskap hade vi en duva som slog ihjäl chipsbitar på marken. När vi efter en stund promenerade vidare mot parken kände vi oss lite vilsna, men hittade strax åt vilket håll som vi skulle gå och vi fann även en glassaffär (Gelateria Artigianale) med en vänlig glassförsäljare på Via Latina. Glassen var egengjord och var god trots att den smälte nästan med en gång. Efter glasspausen bar det av mot parken (Parco degli Scipioni) där vi satt en ganska lång stund och vilade vilket även några duvor gjorde.
Piramide.
Piramide.
Nästa ställe som vi hamnade på var Terme di Caracalla som var ett stort badhus där man badade tillsammans, som var en viktig del i det sociala livet. Till en början gick vi omkring och fotograferade samtidigt som vi förundrades över deras fantastiska byggnadsförmåga. Inte nog med att de gamla romarna byggde gigantiska konstruktioner utan att ha den teknik som vi är "välsignade" med i dag, utan de lyckades även uppföra hållbara byggnader som till stor del även håller än i dag. Sedan satte vi oss på en bänk och diskuterade allt möjligt innan vi drog oss vidare mot Circo Massimo som var en kapplöpningsbana för häst och vagn. Där gick vi från den ena sidan till den andra och pratade om att vi ville försöka hitta en rund byggnad som vi hade sett från Palatinen. Vi tog reda på att det var Venus tempel och den hittade vi ganska fort medan vi ännu diskuterade hur vi skulle hitta den. Då mindes jag en kopia av en originalstaty som föreställer en ryttare till häst som jag hade sett i guideboken. Tydligen var det Michelangelo som placerade statyn som föreställer Marcus Aurelius till häst på Piazza del Campidoglio. Detta torg finns på Capitolium - den minsta av Roms sju kullar. Men tillbaka till ryttarstatyn. Enligt legenden var den så verklighetstrogen att Michelangelo ska ha beordrat hästen att gå. Jag tyckte att det skulle vara kul att se den.
Terme di Caracalla.
Circo Massimo.
Terme di Caracalla.
Circo Massimo.
Därnäst promenerade vi mot Fori Imperiali eftersom älsklingen ville se Trajanus marknader och hittade av en slump Piazza del Campidoglio och statyn! På torget finns även Kapitolinska museerna (Musei Capitolini) och där förvaras den Kapitolinska varginnan med de diande tvillingbröderna Romolus och Remus. Den här statyn har blivit Roms stadssymbol. Under en stund betraktade vi Forum Romanum och fotograferade sedan Fori Imperiali. Därnäst promenerade vi bort till "vår" restaurang (den som vi åt på dagen innan) och den här dagen var vår björnservitör lite förvirrad, vilket kan bero på att det var mycket folk. Till "antipasti" tog vi melon med parmaskinka på. "Primin" för min del bestod av risotto med aubergine. Dessvärre var den lite för vattnig, men det störde inte mig. Inte med tanke på den trevliga stämningen och servicen som vi åtnjöt av. Till sist åt vi som "secondi" kyckling som var tillagad på romerskt vis. Jag kan upplysa dig om att jag efter det här var mycket mätt. Men gott var det.
En kopia av den Kapitolinska varginnan.
En kopia av den Kapitolinska varginnan.
Den här kvällen tog vi tunnelbanan till hotellet och hör och häpna: handdukarna var bytta och rena! Jag höll nästan på att svimma av upptäckten. Dock låg det återigen ett tuggummi i papperskorgen som inte kom från oss. Då kom älsklingen på att det kunde vara så att de bara tippade ut papperskorgens innehåll och lät samma påse sitta kvar, vilket innebar att det var samma tuggummi som funnits där sedan vi kom. Vid närmare granskning insåg vi att det var så.
Dagens citat:
"De flesta människor utför egentligen meningslöst arbete. När de pensioneras går det plötsligt upp för dem."
(Brendan Francis)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 3
Liksom föregående dag gick vi ned till receptionen vid niotiden för att äta frukost och även den här dagen talade kvinnan italienska med oss. Efteråt gick vi tillbaka till hotellrummet (som fortfarande luktade unket) för att smörja in oss med solskydd.
Därefter bar det av mot tågstationen Termini i den tryckande hettan. Precis som de andra dagarna sken solen för fullt utan ett moln på himlen. Tanken var att vi den här dagen skulle ta oss bort till Vatikanstaten och då det låg ganska långt bort från hotellet hade vi bestämt oss för att ta tunnelbanan dit. Fast att hitta tunnelbanan på Termini är som att gå runt i en labyrint, men till slut hittade vi dit. Att köpa biljett är inte särskilt svårt när man väl har testat på, men då det var vår första gång ställde vi oss i en kö där det stod folk och hjälpte turister. Om man gör det (ställer sig i en sådan kö) får man förvänta sig att betala för den hjälp som man får (det är för övrigt "vanliga" människor och inte anställda som har insett att man kan tjäna pengar på det sättet). Ifall man hellre vill klara sig själv ska man fortsätta att gå, eftersom det finns "obemannade" biljettautomater närmre spärrarna.
Så här fint parkerar man i Rom. För de tre bilar som syns är parkerade alla tre. Undrar hur den med den lilla grå till höger tog sig ut ...
Därefter bar det av mot tågstationen Termini i den tryckande hettan. Precis som de andra dagarna sken solen för fullt utan ett moln på himlen. Tanken var att vi den här dagen skulle ta oss bort till Vatikanstaten och då det låg ganska långt bort från hotellet hade vi bestämt oss för att ta tunnelbanan dit. Fast att hitta tunnelbanan på Termini är som att gå runt i en labyrint, men till slut hittade vi dit. Att köpa biljett är inte särskilt svårt när man väl har testat på, men då det var vår första gång ställde vi oss i en kö där det stod folk och hjälpte turister. Om man gör det (ställer sig i en sådan kö) får man förvänta sig att betala för den hjälp som man får (det är för övrigt "vanliga" människor och inte anställda som har insett att man kan tjäna pengar på det sättet). Ifall man hellre vill klara sig själv ska man fortsätta att gå, eftersom det finns "obemannade" biljettautomater närmre spärrarna.
Så här fint parkerar man i Rom. För de tre bilar som syns är parkerade alla tre. Undrar hur den med den lilla grå till höger tog sig ut ...
Att åka tunnelbana i Rom är väldigt enkelt och inte lika tillkrånglat som i Stockholm. I dag finns det två linjer (dock håller de på att bygga en tredje som ska få från flygplatsen Fiumicino till tågstationen Termini) - röd linje (A) och blå linje (B). Varje linje har två riktningar (A: Batitstini - Anagnina, B: Laurentina - Rebibbia). Enkelt! I Stockholm måste man förutom att hålla reda på linjefärger, även tänka på vilket nummer som man ska åka (jag brukar inte åka tunnelbana så ofta i Stockholm, så det känns kanske krångligare för mig?). För att åka till Vatikanstaten tar man röd linje (A) mot Batitstini (om man åker från Termini) och hoppar av på station Cipro *Musei Vaticani*. Sedan blir det en liten promenad från tunnelbanestationen till den lilla staten. Längs den här vägen fanns det många som ville "hjälpa" en att slippa kön till Sixtinska kapellet och Vatikanmuseet, på samma sätt som vid Colosseum. Även här struntade vi i deras erbjudande och fortsatte att gå.
Väl framme i Vatikanstaten såg vi den miltals långa kön till Peterskyrkan och då menar jag att den sträckte sig runt minst halva Petersplatsen (som är tämligen stor), plus lite till då kön slingrade sig ju närmre man kom Peterskyrkan. Jag misstänkte att det skulle bli som vid Colosseum (att kön skulle krympa avsevärt efter klockan tolv) och därför roade vi oss en stund med att fotografera Petersplatsen. Efter det gick vi in i en byggnad som de gjort till någon slags minnesbyggnad över den tidigare påven. Man kunde betrakta foton, filmer och hans tillhörigheter. När vi hade tagit oss igenom byggnaden valde vi att leta efter en ingång till en park som enligt kartan skulle ligga i Vatikanstaten. Det hela slutade med att vi gick runt hela Vatikantaten längs murens utsida. Jag inbillar mig att det inte är många som kan säga att de har gått runt en stat i en stad (av den enkla anledningen att de inte är lika dumdristiska som vi). Fast ohyggligt varmt var det och på nolltid hade vi tömt våra vattenflaskor. Under vår promenad såg vi att kön till Vatikanmuseet hade blivit nästan lika lång som kön till Peterskyrkan hade varit innan.
Petersplatsen, sedd från Peterskyrkan. Dock syns inte kanterna på Petersplatsen här på bilden eftersom de är dolda av byggnaderna på bildens högra och vänstra sida.
Väl framme i Vatikanstaten såg vi den miltals långa kön till Peterskyrkan och då menar jag att den sträckte sig runt minst halva Petersplatsen (som är tämligen stor), plus lite till då kön slingrade sig ju närmre man kom Peterskyrkan. Jag misstänkte att det skulle bli som vid Colosseum (att kön skulle krympa avsevärt efter klockan tolv) och därför roade vi oss en stund med att fotografera Petersplatsen. Efter det gick vi in i en byggnad som de gjort till någon slags minnesbyggnad över den tidigare påven. Man kunde betrakta foton, filmer och hans tillhörigheter. När vi hade tagit oss igenom byggnaden valde vi att leta efter en ingång till en park som enligt kartan skulle ligga i Vatikanstaten. Det hela slutade med att vi gick runt hela Vatikantaten längs murens utsida. Jag inbillar mig att det inte är många som kan säga att de har gått runt en stat i en stad (av den enkla anledningen att de inte är lika dumdristiska som vi). Fast ohyggligt varmt var det och på nolltid hade vi tömt våra vattenflaskor. Under vår promenad såg vi att kön till Vatikanmuseet hade blivit nästan lika lång som kön till Peterskyrkan hade varit innan.
Petersplatsen, sedd från Peterskyrkan. Dock syns inte kanterna på Petersplatsen här på bilden eftersom de är dolda av byggnaderna på bildens högra och vänstra sida.
Fast precis som jag misstänkte hade kön till Peterskyrkan krympt och vi ställde oss i den. Kändes nästan som på flygplatsen eftersom man får gå igenom en liknande säkerhetskontroll (fast den här gången slapp jag ta av mig mina ballerinaskor). Men jag fick inte komma in i Peterskyrkan. För att uttrycka det som vi gjorde på vykortet till svärmor: Jag var för syndig för att komma in, så jag fick stekas i solen. Vad då "syndig"? Jo, för att få komma in i Peterskyrkan måste man täcka axlar och benen ovanför knäna. Dumma jag hade glömt bort det och klätt mig i linne och kjol (som slutade lite ovanför knäna). Med andra ord fick jag vänta ute i solen medan älsklingen skyndade sig in för att ta bilder. Tänk dock på att de i den första säkerhetskontrollen inte säger till om man är rätt klädd eller ej. Det får man själv tänka på och om man inte skulle vara det, stoppas man vid andra säkerhetskontrollen som finns strax innan man får gå in.
När älsklingen kommit tillbaka tänkte vi först gå till Vatikanmuseet och Sixtinska kapellet, men insåg att det skulle vara en väääldigt lång kö. Då ingen av oss kände för att stå länge i värmen gick vi istället mot Castel Sant'Angelo. Efter det att vi tagit bilder på Castel Sant'Angelo, gick vi över bron Ponte Sant'Angelo som sträcker sig över floden Tibern. Vi satt och vilade i skuggan samtidigt som vi såg på Tiberns väldigt smutsiga vatten och vi testade var sin panini som vi köpt från en av alla "turistfällor". Under en stund satt vi och diskuterade lite och beslutade oss slutligen för att besöka Castel Sant'Angelo. Likaså här hade de reducerade biljetter för EU-medborgare som är mellan arton och tjugofyra år, så istället för 12 euro, betalade vi 6 euro per man.
Castel Sant'Angelo.
En av alla turistfällor som fanns vid varje turistattraktion. Det var inte ovanligt att det fanns minst två, men gärna fler. Att vi kallade de för turistfällor beror på att de var mycket ovanligt att de hade satt ut något pris på det de sålde och de var nästan överdrivet dyra.
När älsklingen kommit tillbaka tänkte vi först gå till Vatikanmuseet och Sixtinska kapellet, men insåg att det skulle vara en väääldigt lång kö. Då ingen av oss kände för att stå länge i värmen gick vi istället mot Castel Sant'Angelo. Efter det att vi tagit bilder på Castel Sant'Angelo, gick vi över bron Ponte Sant'Angelo som sträcker sig över floden Tibern. Vi satt och vilade i skuggan samtidigt som vi såg på Tiberns väldigt smutsiga vatten och vi testade var sin panini som vi köpt från en av alla "turistfällor". Under en stund satt vi och diskuterade lite och beslutade oss slutligen för att besöka Castel Sant'Angelo. Likaså här hade de reducerade biljetter för EU-medborgare som är mellan arton och tjugofyra år, så istället för 12 euro, betalade vi 6 euro per man.
Castel Sant'Angelo.
En av alla turistfällor som fanns vid varje turistattraktion. Det var inte ovanligt att det fanns minst två, men gärna fler. Att vi kallade de för turistfällor beror på att de var mycket ovanligt att de hade satt ut något pris på det de sålde och de var nästan överdrivet dyra.
Vårt nästa mål blev Piazza Navona där Fontana dei Quattro Fiumi (De fyra flodernas fontän) finns. Här passade vi på att fylla på våra vattenflaskor, men vi var knappast de enda som tänkte på det så det blev en del trängsel med de andra turisterna. Borta vid Fontana dei Quattro Fiumi var det två turister (som var tillsammans) som frågade älsklingen om han kunde ta bild på dem och i gengäld fotograferade de oss. Det är trevligt med vänliga turister. ^^ Nästa stopp blev Campo de'fiori och sedan Piazza farnese. Därefter gick vi för att ta bild på Tiberina (Tiberön).
De fyra flodernas fontän.
De fyra flodernas fontän.
Vid det här laget började våra magar tala om att det var dags att få i oss lite mat, fast istället hittade vi ett internetcafé - något som vi hade varit på jakt efter dagen innan. Vid Colosseum hade vi köpt några vykort som vi tänkte skicka i väg, men duktiga jag hade glömt adresserna hemma, något som löstes tack vare internetcaféet. Med adresserna nedskrivna fortsatte vi vårt matletande, men började känna att det kanske var bättre att dra sig tillbaka mot hotellet och äta på något av ställena på vägen. Enligt vår karta skulle det finnas en tunnelbana i närheten, men någon sådan kunde vi inte hitta. Däremot fann vi en restaurang på Via Urbana (nära Hotel Ivanhoe) som vi valde att äta på. Något namn kunde jag inte hitta på skylten, men dess inredning var röd och strax innanför ingången hade de en bar som man fick gå förbi för att komma till restaurangdelen. Deras servitör var trevlig och lunkade fram som en björn (han var nästan en PG!). Till middagen valde vi att ta både "primi" och "secondi" och maten smakade bra.
På nytt gjorde vi ett försök att hitta tunnelbanestationen som vi hade letat efter innan och den här gången fann vi den! Det är blå linjens station Cavour och den ligger bara en liten bit ifrån restaurangen (man går till höger när man kommer ut från restaurangen). Vi åkte bort till Policlinico och gick sista biten till hotellet. Handdukarna hade bytts även den här dagen, men precis som föregående dag var de skitiga och i papperskorgen låg ett tuggummi som inte kommit från någon av våra munnar. Innan vi skrev på vykorten som vi skulle skicka, duschade vi av oss det romerska dammet.
På nytt gjorde vi ett försök att hitta tunnelbanestationen som vi hade letat efter innan och den här gången fann vi den! Det är blå linjens station Cavour och den ligger bara en liten bit ifrån restaurangen (man går till höger när man kommer ut från restaurangen). Vi åkte bort till Policlinico och gick sista biten till hotellet. Handdukarna hade bytts även den här dagen, men precis som föregående dag var de skitiga och i papperskorgen låg ett tuggummi som inte kommit från någon av våra munnar. Innan vi skrev på vykorten som vi skulle skicka, duschade vi av oss det romerska dammet.
Dagens citat:
"Av frukten känner man trädet."
(Bibeln, Matteus 12:23)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 2
Även den här dagen började med att vi steg upp, gjorde oss i ordning och gick slutligen ned till receptionen för att äta frukost. Hotellkvinnan från dagen innan pratade återigen på italienska med oss, men jag tyckte att det lät som om hon sade samma sak som föregående dag och svarade henne på engelska (som var samma svar som dagen innan). När frukosten (likadan som föregående dag och även resten av veckan) fått nytt hem i våra magar gick vi tillbaka till hotellrummet för att smörja in oss med solskydd. Någon repris av vår första dag i Rom var nämligen inte önskvärd. Därefter bar det av mot Colosseum - till fots förstås!
På vägen "upptäckte" vi någon slags ruin som var full av vildkatter. Under promenaden blev jag mer och mer törstig och spanade av den anledningen efter någon fontän. Att fylla på flaskorna innan vi gick tillbaka till hotellet kvällen innan var ingen som jag direkt hade tänkt på. Fast man lär sig av sina misstag. Fontän fann vi hur som helst i någon park som låg vid Colosseum och när flaskorna var fyllda fortsatte vi mot vårt mål.
Ruinen med alla katter.
På vägen "upptäckte" vi någon slags ruin som var full av vildkatter. Under promenaden blev jag mer och mer törstig och spanade av den anledningen efter någon fontän. Att fylla på flaskorna innan vi gick tillbaka till hotellet kvällen innan var ingen som jag direkt hade tänkt på. Fast man lär sig av sina misstag. Fontän fann vi hur som helst i någon park som låg vid Colosseum och när flaskorna var fyllda fortsatte vi mot vårt mål.
Ruinen med alla katter.
Vem som helst kan nog förstå att Colosseum är en turistattraktion (den känns nästan som en självklarhet att besöka när man är i Rom) men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle krylla av fler människor än vad det finns myror i en myrstack. Bara att hitta änden av den flera mil långa kön tog en stund, men till sist fann vi den och sällade oss till de andra besökarna. Nästan hela tiden som vi stod i kön sprang det runt människor som frågade folk i kön om de pratade engelska, för i så fall hade de i kön möjlighet att slippa kön som de som frågade hade beräknat vara en och en halv timme lång. För att slippa väntan skulle man alltså bilda grupp med de som frågade samt andra och priset skulle då vara 25 euro per person. Trots att det kändes lockande att slippa stå i kö, valde jag och älsklingen att stå kvar och sedan gå runt i vår egen takt när vi väl kommit in. De som ville bilda grupper sade att de var guider, fast jag var osäker ifall de verkligen var det.
Kön till Colosseum - när vi hade stått i kö större delen av tiden och "nästan" var framme.
Kön till Colosseum - när vi hade stått i kö större delen av tiden och "nästan" var framme.
Efter ungefär en och en halv timme (!) kom vi in, men vår lärdom utifrån vår köupplevelse var att om man vill komma fram kan man inte vara snäll eftersom i stort sett alla trängs och bryr sig inte om att det finns andra före. Väldigt irriterande. Medan vi väntade blev jag förälskad i en liten statyett som föreställde en man och en kvinna som såg förälskade ut (de kom att av mig bli benämnda som "kärleksparet"). Statyetten såldes i något av alla de turiststånd som fanns utanför och jag tänkte kolla efter det när vi var klara. Hur som helst, precis i början när man hade kommit in fanns det en trappa med en skylt som talade om att man inte fick gå i trappan. Det lustiga var att det fanns några (icke läskunniga?!) som gick i trappan ändå. Bra jobbat! Under vår rundvandring funderade jag på hur det var att leva på den tiden? Min nyfikenhet triggades av det vi såg så att säga.
Inuti Colosseum. Lite kuriosa att veta är att det mesta av Colosseum som är borta (som man kan tro ha vittrat bort med tiden) är i själva verket resultat av kyrkobyggen. Man tog material från Colosseum för att bygga kyrkor.
Inuti Colosseum. Lite kuriosa att veta är att det mesta av Colosseum som är borta (som man kan tro ha vittrat bort med tiden) är i själva verket resultat av kyrkobyggen. Man tog material från Colosseum för att bygga kyrkor.
Efteråt gick vi till Palatinen (där staden Rom lär ha grundats) som ligger endast några meter ifrån Colosseum. Finurligt nog kunde man använda sin biljett från Colosseum till att även få komma in till Palatinen. Originalpriset för vuxna är 12 euro per person, men om man är EU-medborgare och är mellan arton och tjugofem år kan man få priset reducerat till 7,50 euro per person. Om man är under arton och över sextiofem (tror jag det var) går man in gratis. Biljetten gäller i två dagar, men är bara giltig för ett besök per attraktion (en gång till Palatinen och en gång till Colosseum). Om vi hade varit smarta hade vi val att ta Palatinen först för att slippa den långa kön till Colosseum (efter klockan tolv var kön dit i stort sett obefintlig), men det insåg vi först efteråt.
Palatinen visade sig vara ofantlig och i slutet kom man till Forum Romanum (där senaten fanns). Att vara där kändes för mig mäktigt, med tanke på att jag studerade retorik under ett år och vet vad de åstadkom där. Jag önskar att jag hade kunnat vara där när retorikerna fanns där. Var finns tidsmaskiner när man behöver dem?
Klockan var ännu inte särskilt mycket när vi var klara och efter att ha vilat en stund framför den enorma vita byggnaden Il Vittoriano (Viktor Emanuel-monumentet), promenerade vi till Pantheon - ett tempel som på 600-talet gjordes om till kyrka. Här inne fanns skyltar där det stod att man skulle tala lågt, men ljudvolymen var långt ifrån låg. Fint att människor visar hänsyn.
Il Vittoriano.
Pantheon.
Palatinen visade sig vara ofantlig och i slutet kom man till Forum Romanum (där senaten fanns). Att vara där kändes för mig mäktigt, med tanke på att jag studerade retorik under ett år och vet vad de åstadkom där. Jag önskar att jag hade kunnat vara där när retorikerna fanns där. Var finns tidsmaskiner när man behöver dem?
Klockan var ännu inte särskilt mycket när vi var klara och efter att ha vilat en stund framför den enorma vita byggnaden Il Vittoriano (Viktor Emanuel-monumentet), promenerade vi till Pantheon - ett tempel som på 600-talet gjordes om till kyrka. Här inne fanns skyltar där det stod att man skulle tala lågt, men ljudvolymen var långt ifrån låg. Fint att människor visar hänsyn.
Il Vittoriano.
Pantheon.
Vid det här laget började våra magar kurra och det var tid för att hitta ett ställe där vi kunde äta. Under tiden tänkte jag passa på att leta efter kärleksparet och jämföra priser. Oplanerat kom vi till Fontana di Trevi och passade på att slänga i mynt över axeln, innan vi fortsatte vårt sökande. Pengarna som kastas i fontänen skänks till Röda Korset. Till slut hittade vi ett ställe. Tyvärr var de fruktansvärt påträngande, men deras service var i alla fall bra. Till förrätt blev det en sallad och huvudrätten var lasagne. Mums!
Fontana di Trevi.
Mätta och nöjda traskade vi vidare i staden och på väg till det ovalformade torget Piazza del Popolo, pratade vi smått om vad vi skulle besöka under vår vistelse. Förutom Vatikanstaten var i alla fall jag sugen på att se Spanska trappan. Vi kom fram till en väldigt stor obelisk med försäljare av alla dess slag runt omkring. Det tog oss en liten stund innan vi insåg att vi stod på toppen av Spanska trappan. Jaha, då kunde vi stryka det från vill-se-listan. När vi skulle ta oss ned sade jag "nej" till flera som mumlade något om "tur" och ville sälja rosor till mig. Fast när vi kom till Piazza del Popolo dök det upp ännu en som ville sälja rosor. Även då sade jag klart och tydligt att jag inte var intresserad, men då tryckte han tre rosor i handen på mig och sade att de bringade tur. Man kan gott säga att jag var förvånad över att jag bara fick rosorna, fast jag borde ha insett att något var på gång då han cirkulerade kring oss medan älsklingen tog bilder. När älsklingen var klar kom rosförsäljaren fram till oss och började prata. Komplimanger strödde han givmilt omkring sig och pratade något om vad de tre rosorna stod för. Sedan tyckte han att vi kunde bidra med något litet. Inte mycket, utan lite räckte. Fast när jag gav honom ett mynt sträckte han fram handen, vände på huvudet och sade smått föraktfullt att han ville ha mer. Då blev jag irriterad över hans fräcka attityd och kände att jag inte tänkte betala mer för något som han tvingade på mig. Till honom sade jag att jag inte hade mer och fick då veta att rosorna kostade 1 euro styck. Inte så farligt egentligen, men jag vägrade betala mer för något som jag egentligen inte ville ha. Under tiden hade älsklingen fotograferat lite och då han kom tillbaka till oss gnällde rosförsäljaren och ville att älsklingen skulle betala. Efter en stund räckte älsklingen tillbaka rosorna och sade att försäljaren kunde få tillbaka dem om han inte var nöjd med det han hade fått av mig. Ilsket slet försäljaren tillbaka rosorna och viftade argt bort oss. Myntet behöll han.
Spanska trappan.
Piazza del Popolo.
Fontana di Trevi.
Mätta och nöjda traskade vi vidare i staden och på väg till det ovalformade torget Piazza del Popolo, pratade vi smått om vad vi skulle besöka under vår vistelse. Förutom Vatikanstaten var i alla fall jag sugen på att se Spanska trappan. Vi kom fram till en väldigt stor obelisk med försäljare av alla dess slag runt omkring. Det tog oss en liten stund innan vi insåg att vi stod på toppen av Spanska trappan. Jaha, då kunde vi stryka det från vill-se-listan. När vi skulle ta oss ned sade jag "nej" till flera som mumlade något om "tur" och ville sälja rosor till mig. Fast när vi kom till Piazza del Popolo dök det upp ännu en som ville sälja rosor. Även då sade jag klart och tydligt att jag inte var intresserad, men då tryckte han tre rosor i handen på mig och sade att de bringade tur. Man kan gott säga att jag var förvånad över att jag bara fick rosorna, fast jag borde ha insett att något var på gång då han cirkulerade kring oss medan älsklingen tog bilder. När älsklingen var klar kom rosförsäljaren fram till oss och började prata. Komplimanger strödde han givmilt omkring sig och pratade något om vad de tre rosorna stod för. Sedan tyckte han att vi kunde bidra med något litet. Inte mycket, utan lite räckte. Fast när jag gav honom ett mynt sträckte han fram handen, vände på huvudet och sade smått föraktfullt att han ville ha mer. Då blev jag irriterad över hans fräcka attityd och kände att jag inte tänkte betala mer för något som han tvingade på mig. Till honom sade jag att jag inte hade mer och fick då veta att rosorna kostade 1 euro styck. Inte så farligt egentligen, men jag vägrade betala mer för något som jag egentligen inte ville ha. Under tiden hade älsklingen fotograferat lite och då han kom tillbaka till oss gnällde rosförsäljaren och ville att älsklingen skulle betala. Efter en stund räckte älsklingen tillbaka rosorna och sade att försäljaren kunde få tillbaka dem om han inte var nöjd med det han hade fått av mig. Ilsket slet försäljaren tillbaka rosorna och viftade argt bort oss. Myntet behöll han.
Spanska trappan.
Piazza del Popolo.
Kvällen fortsatte med att vi gick till Villa Borghese för att koppla av, innan vi gick till hotellet. Den här dagen hade handdukarna faktiskt (hör och häpna!) blivit bytta! Fast särskilt rena var de inte ... Som avslutning på dagen räknade jag pengarna som vi hade kvar, fast duktiga jag lyckades räkna fel flera gånger (och ingen av gångerna blev det samma summa) och älsklingen frågade med glimten i ögat om det inte var jag som hade läst till och med matte D på gymnasiet (vilket jag givetvis hade gjort, så det var lite genant att inte kunna räkna ordentligt!). Till slut fick älsklingen komma till min undsättning.
Dagens citat:
"Det finns två klasser när man reser: första klass och resor med barn."
(Robert Benchley)
Ha det så bra!
Romerska kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 1
Efter att ha vaknat av att hotellets övriga gäster var högljudda på väg till eller från frukosten, gjorde vi oss i ordning och gick själva ned för att äta. När vi checkade in under natten hade vi fått veta av mannen i receptionen att frukosten serverades mellan åtta och tio nere vid receptionen där de hade ställt några bord och stolar.
En av alla gatuskyltar.
När vi kom ned kom en kvinna fram och visade att vi skulle sitta ned och började sedan prata på italienska. Jag som inte kan språket, frågade om hon kunde ta det på engelska. Den blick hon då gav mig utstrålade förakt samtidigt som den dumförklarade mig. Ganska obehagligt. Fast vi fick vår frukost som bestod av var sitt litet syltpaket, vars två inplastade, kalla rostade mackor, var sin croissant (eller liknande - man fick lite olika varje morgon) och juice att dricka. Vi blev erbjudna kaffe också, men varken jag eller älsklingen dricker det.
Efter frukosten gick vi tillbaka till vårt rum som fortfarande luktade unket och vi ringde till Ticket. När vi hade bokat flyg och hotell där hemma via deras hemsida, hade de visat bilder på ett hotell som verkade mysigt. Bilder som inte alls stämde överens med verkligheten. Vi kände att vi på något sätt hade blivit lurade av Tickets hemsida och ville bli ombokade till ett nytt (och förhoppningsvis bättre) hotell. Jag fick veta att de inte kunde göra något förutom att hjälpa oss att reklamera när vi kom hem och vi blev hänvisade att ringa ett annat nummer som fanns på hotellvouchern. Mannen som jag pratade med där lovade på en förskräcklig engelska att ringa tillbaka med besked. Efter att ha väntat en stund i rummet bestämde vi oss för att gå en kort promenad i Rom så att vi hade något att göra medan vi väntade.
En vy från gatan där hotellet låg.
En av alla gatuskyltar.
När vi kom ned kom en kvinna fram och visade att vi skulle sitta ned och började sedan prata på italienska. Jag som inte kan språket, frågade om hon kunde ta det på engelska. Den blick hon då gav mig utstrålade förakt samtidigt som den dumförklarade mig. Ganska obehagligt. Fast vi fick vår frukost som bestod av var sitt litet syltpaket, vars två inplastade, kalla rostade mackor, var sin croissant (eller liknande - man fick lite olika varje morgon) och juice att dricka. Vi blev erbjudna kaffe också, men varken jag eller älsklingen dricker det.
Efter frukosten gick vi tillbaka till vårt rum som fortfarande luktade unket och vi ringde till Ticket. När vi hade bokat flyg och hotell där hemma via deras hemsida, hade de visat bilder på ett hotell som verkade mysigt. Bilder som inte alls stämde överens med verkligheten. Vi kände att vi på något sätt hade blivit lurade av Tickets hemsida och ville bli ombokade till ett nytt (och förhoppningsvis bättre) hotell. Jag fick veta att de inte kunde göra något förutom att hjälpa oss att reklamera när vi kom hem och vi blev hänvisade att ringa ett annat nummer som fanns på hotellvouchern. Mannen som jag pratade med där lovade på en förskräcklig engelska att ringa tillbaka med besked. Efter att ha väntat en stund i rummet bestämde vi oss för att gå en kort promenad i Rom så att vi hade något att göra medan vi väntade.
En vy från gatan där hotellet låg.
Vårt mål var att hitta till tågstationen Roma Termini och se hur lång tid det tog att gå dit eftersom vi planerade att ta tåget därifrån till flygplatsen när vi skulle hem. Det var en mycket varm och molnfri dag. Ganska snart upptäckte vi att det måste finnas minst lika många bilar som människor där och det tycktes finnas lika många skotrar som bilar. Minst. Att hitta en parkering i Rom verkade vara som att hitta en nål i en höstack. Fast något vidare på att parkera var de ändå inte. Om de inte stod förfärligt snett, stod de på trottoarkanter eller var dubbelparkerade så att den innersta bilen inte kunde komma ut. Många verkade dock vara smarta och valde små bilar, vilket gjorde det enklare att parkera i små utrymmen om det fanns några.
Väl framme vid Termini såg vi oss omkring i ett försök att orientera oss och sedan bestämde vi oss för att promenera vidare till ett grönområde som vi såg på kartan. Både jag och älsklingen tycker mycket om natur. Grönområdet visade sig vara en fasligt stor park - Villa Borghese - som vi började strosa runt i. På vägen dit och inne i parken förstod vi att det fanns dricksfontäner utsatta lite här och var i Rom, något som är både förståeligt och behövligt. Vi bestämde oss för att med tanke på att vi drack kopiöst skulle vi spara de flaskor som vi tömt och fylla på dem med vatten vid fontänerna.
En dricksfontän som fanns i Villa Borghese.
Väl framme vid Termini såg vi oss omkring i ett försök att orientera oss och sedan bestämde vi oss för att promenera vidare till ett grönområde som vi såg på kartan. Både jag och älsklingen tycker mycket om natur. Grönområdet visade sig vara en fasligt stor park - Villa Borghese - som vi började strosa runt i. På vägen dit och inne i parken förstod vi att det fanns dricksfontäner utsatta lite här och var i Rom, något som är både förståeligt och behövligt. Vi bestämde oss för att med tanke på att vi drack kopiöst skulle vi spara de flaskor som vi tömt och fylla på dem med vatten vid fontänerna.
En dricksfontän som fanns i Villa Borghese.
Efter en promenad i en del av parken hittade vi en karta som dels visade att parken var hjärtformad, dels visade att det skulle finnas en djurpark - Bioparco - i Villa Borghese. Då jag och älsklingen är mycket förtjusta i djur, bestämde vi oss för att leta upp djurparken. Det blev en skön promenad och till slut nådde vi Bioparco. Inträdet var 12,50 euro per vuxen.
När vi hade gått igenom hela djurparken och sett i princip alla djur, ringde vi upp den där mannen som ännu inte ringt tillbaka. Av honom fick vi veta att om Ticket stod för omkostnaderna för ombokningen, skulle det gå att ordna. Fast av Ticket fick vi reda på att de inte tänkte hjälpa oss med det. De menade att vi skulle stå för alla kostnader och sedan ta med det i vår reklamation när vi kom hem. Med tanke på att vi inte planerat för en sådan utgift i vår resekassa, beslöt vi oss för att försöka stå ut på hotellet under vår vistelse. Efter samtalen vandrade vi tillbaka till hotellet för att ta hand om solbrännan som båda fått till följd av att inte ha använt solkräm.
Ingången till Bioparco.
När vi hade gått igenom hela djurparken och sett i princip alla djur, ringde vi upp den där mannen som ännu inte ringt tillbaka. Av honom fick vi veta att om Ticket stod för omkostnaderna för ombokningen, skulle det gå att ordna. Fast av Ticket fick vi reda på att de inte tänkte hjälpa oss med det. De menade att vi skulle stå för alla kostnader och sedan ta med det i vår reklamation när vi kom hem. Med tanke på att vi inte planerat för en sådan utgift i vår resekassa, beslöt vi oss för att försöka stå ut på hotellet under vår vistelse. Efter samtalen vandrade vi tillbaka till hotellet för att ta hand om solbrännan som båda fått till följd av att inte ha använt solkräm.
Ingången till Bioparco.
Tillbaka på hotellet upptäckte vi att de använda handdukarna inte var bytta och att ett tuggummi var utspottat i papperskorgen på toaletten. Någon längre stund stannade vi inte utan så fort vi hade gjort det vi skulle, gick vi ut för att hitta ett ställe att äta på. Vi hittade en trattoria på Via Daniele Manin och valde att testa var sin pizza när vi ändå var i Italien. Fast överförtjusta var vi inte eftersom pizzorna var brända runt kanterna och av någon anledning var min pizza dränkt i fett (verkar råka ut för det en del). Men i övrigt var maten god, om man bortser från mineralvattnet utan kolsyra som vi fick till maten, eftersom det smakade som avslaget kolsyrevatten. Kvinnan som serverade oss såg sur ut och ignorerade mig när jag försökte be om notan.
Mätta gick vi tillbaka till hotellet. Redan vid niotiden på kvällen mörknade det, vilket var tidigt för oss. Fast är man närmre ekvatorn så är man. Innan sängen ropade kopplade vi av en stund på hotellrummet.
Mätta gick vi tillbaka till hotellet. Redan vid niotiden på kvällen mörknade det, vilket var tidigt för oss. Fast är man närmre ekvatorn så är man. Innan sängen ropade kopplade vi av en stund på hotellrummet.
Dagens citat:
"Modet gör en elegant kvinna vackrare och en vacker kvinna elegantare."
(Christian Dior)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dagen efter bröllopet
Att vakna upp på ett bättre sätt än genom att bli kysst har jag svårt att tänka mig och det var just älsklingens kyss som väckte mig den här morgonen. Efter en stund vände jag mig mot mobilen för att se hur mycket klockan var och möttes av en ask som låg bredvid min telefon. I asken fanns ett otroligt vackert smycke som älsklingen hade köpt till mig. Vilken gullig överraskning. 
Efter att han hade fått gåvan som jag köpt till honom, klädde vi oss och intog vår frukost på vandrarhemmet. Frukosten utgjorde lite rester som blivit över från bröllopsmiddagen. Därefter brummade vi ned till svärmor och lejonen för att lämna lite saker som vi inte skulle behöva på vår bröllopsresa och så blev det givetvis kramkalas med lejonen innan vi fick skjuts till tågstationen där vårt tåg till Arlanda skulle avgå.
Tåget var fullproppat men fram kom vi i alla fall och för min del var det första gången som jag var på Arlanda. Fast något särskilt med Arlanda är det inte. Det är som vilken flygplats som helst. Dock kom vi fram till Arlanda flera timmar innan flyget skulle avgå och det för att vi inte ville riskera att tåget var sent. Med andra ord var det bara att komma på något att roa sig med tills det var dags för att checka in. Under tiden passade vi på att äta, men min mat var långt ifrån till belåtenhet eftersom det bara smakade bränt.
Efter att han hade fått gåvan som jag köpt till honom, klädde vi oss och intog vår frukost på vandrarhemmet. Frukosten utgjorde lite rester som blivit över från bröllopsmiddagen. Därefter brummade vi ned till svärmor och lejonen för att lämna lite saker som vi inte skulle behöva på vår bröllopsresa och så blev det givetvis kramkalas med lejonen innan vi fick skjuts till tågstationen där vårt tåg till Arlanda skulle avgå.Tåget var fullproppat men fram kom vi i alla fall och för min del var det första gången som jag var på Arlanda. Fast något särskilt med Arlanda är det inte. Det är som vilken flygplats som helst. Dock kom vi fram till Arlanda flera timmar innan flyget skulle avgå och det för att vi inte ville riskera att tåget var sent. Med andra ord var det bara att komma på något att roa sig med tills det var dags för att checka in. Under tiden passade vi på att äta, men min mat var långt ifrån till belåtenhet eftersom det bara smakade bränt.
Då det var dags att passera säkerhetskontrollen efter väskinlämningen, anade jag att det skulle pipa precis som sist jag flög och visst hade jag rätt! Fast lilla korkade jag borde på förhand ha kunnat räkna ut orsaken, nämligen metallen på mina skor. Snygg som dekoration, men problemmakare vid flygplatsens säkerhetskontroll. Med andra ord var det bara att ta av mig de halvtrasiga ballerinaskorna och gå igenom på nytt, fast den här gången barfota. Behöver jag nämna att det var ganska pinsamt?
När det var över blev det ännu en väntan, men med rätt sällskap gör det inget och jag hade absolut rätt sällskap. Till sist var det dags att gå ombord på planet och det gick lugnt och städat till eftersom passagerarna lydigt gjorde som personalen sade (att först fick platserna längst bak fyllas o.s.v.). Jag och älsklingen hamnade bredvid en kvinna som vi tidigare sett när vi satt och väntade och hon varnade oss för ficktjuvar i Rom efter att vi hade berättat var vi skulle. Hon hade besökt Rom tidigare. Det är roligt när man får kontakt med sina medresenärer.
Vad som är mindre kul är åksjuka och den drabbade mig ordentligt när vi lyfte, vilket jag fann märkligt eftersom jag inte hade känt något när jag hade flugit tidigare. Men bortsett från det var det en trevlig flygtur där man fick en minipizza och en chokladkaka att äta samt dricka. Resan tog ungefär två och en halv timme och när klockan hade passerat 18.10 landade vi i Zürich på Zürich Airport.
Det märktes tydligt att Toblerone är schweizisk choklad, eftersom de gjorde en ganska stor grej av det. Det fanns ett mindre försäljningsställe där de bara sålde Toblerone och vid ett annat försäljningsställe hade de en sådan där skylt där man kan stoppa in huvudet och "få en annan kropp" - även den Toblerone-relaterad (den på den första bilden nedan). Dessutom fanns det montrar med Toblerone-relaterad information.
Bli en i Toblerone-familjen!
En av montrarna.
När det var över blev det ännu en väntan, men med rätt sällskap gör det inget och jag hade absolut rätt sällskap. Till sist var det dags att gå ombord på planet och det gick lugnt och städat till eftersom passagerarna lydigt gjorde som personalen sade (att först fick platserna längst bak fyllas o.s.v.). Jag och älsklingen hamnade bredvid en kvinna som vi tidigare sett när vi satt och väntade och hon varnade oss för ficktjuvar i Rom efter att vi hade berättat var vi skulle. Hon hade besökt Rom tidigare. Det är roligt när man får kontakt med sina medresenärer.
Vad som är mindre kul är åksjuka och den drabbade mig ordentligt när vi lyfte, vilket jag fann märkligt eftersom jag inte hade känt något när jag hade flugit tidigare. Men bortsett från det var det en trevlig flygtur där man fick en minipizza och en chokladkaka att äta samt dricka. Resan tog ungefär två och en halv timme och när klockan hade passerat 18.10 landade vi i Zürich på Zürich Airport.
Det märktes tydligt att Toblerone är schweizisk choklad, eftersom de gjorde en ganska stor grej av det. Det fanns ett mindre försäljningsställe där de bara sålde Toblerone och vid ett annat försäljningsställe hade de en sådan där skylt där man kan stoppa in huvudet och "få en annan kropp" - även den Toblerone-relaterad (den på den första bilden nedan). Dessutom fanns det montrar med Toblerone-relaterad information.
Bli en i Toblerone-familjen!
En av montrarna.
Flyget skulle ha avgått tjugo i nio från Zürich Airport, men på grund av något strul i Berlin blev det en försening på bara tio till femton minuter. Fast när det blev dags att gå ombord på planet blev resenärerna som tokiga och ställde sig i en enda klump samtidigt som de knuffades och trängdes. När personalen sade att endast familjer och rörelsehindrade personer fick gå ombord först, var det ingen som lyssnade. En klar kontrast till hur folk betedde sig på Arlanda.
Även vid den här starten gjorde sig åksjukan ordentligt påmind och under flygresan bjöds vi på chokladkaka och dricka. Efter ungefär en och en halv timme var vi framme vid Leonardo da Vinci International Airport, även känd som Fiumicino och vi ankom bara cirka fem minuter sent, vilket var ungefär kvart över tio.
Rätt häftig känsla när man flög genom molnen.
Även vid den här starten gjorde sig åksjukan ordentligt påmind och under flygresan bjöds vi på chokladkaka och dricka. Efter ungefär en och en halv timme var vi framme vid Leonardo da Vinci International Airport, även känd som Fiumicino och vi ankom bara cirka fem minuter sent, vilket var ungefär kvart över tio.
Rätt häftig känsla när man flög genom molnen.
En påtaglig fuktig värme slog emot oss när vi klev av planet i Rom och vi undrade stilla hur varmt det kunde tänkas vara på dagarna om det var en sådan här värme på kvällen. Hur som helst, det var lite av en labyrint att hitta till väskuthämtningen men vi lyckades komma dit. Dock tog det mig en stund att förstå att jag stod vid fel väskuthämtning, något som älsklingen redan fattat och begett sig till rätt väskuthämtning. Till vår glädje hade väskorna anlänt som de skulle och när vi väl fått dem i vår besittning var det dags att ta sig in till Rom och hitta vårt hotell. Hemma hade vi kollat upp att det skulle bli billigare att ta tåg än taxi (flygplatsen ligger 29 km sydväst om centrala Rom), eftersom det finns en mängd småavgifter som de tar ut (exempelvis runt två euro per väska i bagageutrymmet). Fast när vi höll på att se oss om efter vägen till tågen upptäckte älsklingen att vi kunde ta buss istället. Men var fanns utgången?
Vi hade inte hunnit ta många steg innan vi blev ansatta av en påträngande figur som sade något om buss och nästan föste oss mot ett bås där det satt en man. Han förklarade att han erbjöd transport med "shuttle bus" och att vi skulle bli körda hela vägen till hotellet. När han fick höra var vårt hotell låg någonstans (han kände inte till hotellet, däremot gatan som det ligger på) började han argumentera väldigt starkt för varför hans "shuttle bus" var ett bättre alternativ än både vanlig taxi och tåg. Dessutom var det ett fast pris som gällde och det priset fick vi veta redan innan resan påbörjades. När jag och älsklingen gick lite åt sidan för att kunna diskutera saken tillsammans, dök det upp en ny påträngande person som även den argumenterade starkt för varför vi skulle välja deras alternativ (samma "shuttle bus"-erbjudande). Vi bestämde oss för att nappa på förslaget eftersom det var sent och vi var trötta.
En rolig skylt som fanns i taket på flygplatsen i Zürich!
Vi hade inte hunnit ta många steg innan vi blev ansatta av en påträngande figur som sade något om buss och nästan föste oss mot ett bås där det satt en man. Han förklarade att han erbjöd transport med "shuttle bus" och att vi skulle bli körda hela vägen till hotellet. När han fick höra var vårt hotell låg någonstans (han kände inte till hotellet, däremot gatan som det ligger på) började han argumentera väldigt starkt för varför hans "shuttle bus" var ett bättre alternativ än både vanlig taxi och tåg. Dessutom var det ett fast pris som gällde och det priset fick vi veta redan innan resan påbörjades. När jag och älsklingen gick lite åt sidan för att kunna diskutera saken tillsammans, dök det upp en ny påträngande person som även den argumenterade starkt för varför vi skulle välja deras alternativ (samma "shuttle bus"-erbjudande). Vi bestämde oss för att nappa på förslaget eftersom det var sent och vi var trötta.
En rolig skylt som fanns i taket på flygplatsen i Zürich!
När de hade samlat ihop tre personer till åkte vi i väg i minibussen. Av oss fem passagerare i fordonet var det bara jag och älsklingen som hade bilbältet på, och tur var det med tanke på hur chauffören körde! Att kalla resan för en mardrömsfärd är ett milt och snällt sätt att beskriva det. Jag tvivlade på att det fanns hastighetsbegränsningar eftersom chauffören höll gasen i botten i princip hela tiden. Flera gånger höll jag andan där jag satt i baksätet med uppspärrade ögon, eftersom jag trodde att vi skulle krocka men vi hade tur varje gång. Att en gata var trång, enkelriktad och bestod av gatsten innebar inte att chauffören skulle bromsa in. Nej då. Gasen i botten! Behöver jag säga att min åksjuka inte blev bättre av den här turen? Nästan hela tiden sade jag till älsklingen att min mage inte klarade av den påfrestning som vi var utsatta för (en uppenbar fartdåre och att vara utlämnad och sårbar i ett främmande land) och jag önskade att vi snart var framme. Efter att ha lämnat av den första personen satte de två andra tjejerna som var kvar med oss, på sig bältena. Duktiga flickor ...
Vi var de sista som blev avlämnade och när jag stod på gatan kunde jag andas ut. Fast ... Var fanns hotellet? När inte heller chauffören (precis som mannen på flygplatsen) kände till hotellet (endast gatan) insåg vi att det var ett dåligt tecken. Att vi stod vid en skylt med hotellets namn var en bra start, men någon ingång kunde vi inte hitta. Vi gick upp och ned längs gatan och runt det hus där vi antog att hotellet skulle finnas i, utan att hitta något. Vi hade till och med gått till garaget som pekades ut på skylten under hotellnamnet, men även där dragit en nitlott. Det blev senare och vårt tålamod började tryta allt mer samtidigt som förtvivlan började gripa tag i mig. Till sist testade vi att gå mot garaget igen men istället för in i garaget, valde vi en dörr som fanns vid sidan om.
Skylten till hotellet. Bilden togs dagen efter vår ankomst.
Vi var de sista som blev avlämnade och när jag stod på gatan kunde jag andas ut. Fast ... Var fanns hotellet? När inte heller chauffören (precis som mannen på flygplatsen) kände till hotellet (endast gatan) insåg vi att det var ett dåligt tecken. Att vi stod vid en skylt med hotellets namn var en bra start, men någon ingång kunde vi inte hitta. Vi gick upp och ned längs gatan och runt det hus där vi antog att hotellet skulle finnas i, utan att hitta något. Vi hade till och med gått till garaget som pekades ut på skylten under hotellnamnet, men även där dragit en nitlott. Det blev senare och vårt tålamod började tryta allt mer samtidigt som förtvivlan började gripa tag i mig. Till sist testade vi att gå mot garaget igen men istället för in i garaget, valde vi en dörr som fanns vid sidan om.
Skylten till hotellet. Bilden togs dagen efter vår ankomst.
Det såg ut att vara en ingång till ett hyreshus och vid porttelefonen vid sidan om dörren fanns en skylt med en knapp och namnet på vårt hotell. Eftersom dörren var låst testade vi att trycka på knappen vid hotellnamnet (Kriss) och samtidigt som en hemsk signal ljöd, låstes dörren upp. Vi gick upp en trappa och fann receptionen till höger. Trots att det skulle vara ett engelsktalande hotell, talade mannen i receptionen svårbegriplig engelska och fick därför upprepa sig. Min mage drog ihop sig när jag insåg att vi var tvungna att lämna våra pass hos honom för att få nyckeln till rummet. Av vad jag förstod kunde vi välja mellan att låta våra pass vara kvar hos honom och hämta dem vid behov, eller så kunde vi vänta en stund innan vi kunde återfå dem. Vi valde att vänta och gick upp till rummet så länge.
Det luktade vedervärdigt på den våning där vårt rum låg och både golv och väggar var skitiga. Den förtvivlan som jag hade känt nere på gatan växte sig starkare. Lukten blev mer påtaglig när vi kom in i vårt lilla rum och även här inne var väggarna skitiga. Dock upptäckte jag till min förfäran att väggarna också hade stora sprickor på många ställen. Handdukarna i badrummet var fläckiga och glaset där man skulle ställa sina tandborstar hade inte gjorts rent på evigheter. Duschen var skitig och även handfatet var smutsigt. Sitsen på toalettstolen var inte heller ren.
Ena väggen i hotellrummet.
Det luktade vedervärdigt på den våning där vårt rum låg och både golv och väggar var skitiga. Den förtvivlan som jag hade känt nere på gatan växte sig starkare. Lukten blev mer påtaglig när vi kom in i vårt lilla rum och även här inne var väggarna skitiga. Dock upptäckte jag till min förfäran att väggarna också hade stora sprickor på många ställen. Handdukarna i badrummet var fläckiga och glaset där man skulle ställa sina tandborstar hade inte gjorts rent på evigheter. Duschen var skitig och även handfatet var smutsigt. Sitsen på toalettstolen var inte heller ren.
Ena väggen i hotellrummet.
Så fort vi hade ställt ned väskorna på golvet och tagit oss en titt på rummet, gick jag ned för att hämta våra pass. När jag kom tillbaka upplyste älsklingen mig om att ena knappen till lamporna var trasig. Vi var besvikna och förtvivlade men visste att det inte fanns något vi kunde göra förrän nästa dag. Därför gjorde vi oss sovklara och kröp ihop tillsammans i den obekväma sängen för att till slut somna.
Dagens citat:
"En blygsam man blir som regel beundrad - om nu någon någonsin hör talas om honom."
(Edgar Watson Howe)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
