Jessicas grotta

Att ljuga borde inte ha varit några problem för detta lilla barn, då människor var ett släkte som var kända för sin bristande moral. Ett löfte från en människa var inte mycket att hänga i granen. Men Idun var ingen vanlig flicka. Till utseendet var hon en människa, fast i sina ådror rann det både människo- och dvärgblod. Korsningar mellan människor och dvärgar var ett sällsynt faktum och vad Idun visste var hon den enda blandrasen i staden Vordner. Nåväl, hon och hennes lillebror rättare sagt. Kanske var det dvärg-generna i henne som drog fram den moraliska sidan och gjorde hennes lögner till en utmaning varje gång de skulle uttalas. Några sådana problem hade aldrig hennes bredhöftade människomamma. Moralen hos henne var lika mycket bortblåst som hennes hår var långt och hennes bak frodig, och Iduns mamma var känd för både sitt oändligt långa hår och otroligt greppvänliga bak. Idun hade tappat räkningen för länge sedan när det kom till antalet kvällar som hennes föräldrar bråkade på grund av mammans oärlighet. Fast efter varje gång som de hade bråkat, blev de alltid vänner efter en stunds kraftigt bankande i sovrummet. Idun undrade hur många väggprydnader som föräldrarna egentligen hade att hänga upp.

Bakom ett flera kilo tungt stenblock kikade en hiskeligt ful nattvätte fram, men drog undan sitt huvud så fort Idun hamnat i blickfånget. Om det inte vore för nattvättens hysteriska fnittrande skulle Idun kanske aldrig lagt märke till den, men nu smög hon busigt fram till stenblocket. Efter att ha fyllt sina lungor med ofantligt mycket luft, skrek hon "bu" och skrämde nästan slag på den fula fnittrande nattvätten.

- Det var inte schysst! flämtade nattvätten samtidigt som den kände efter ifall hjärtat verkligen fortsatte att slå.

- Om du inte hade fnittrat så förfärligt skulle jag inte ha hittat dig. Nu är det din tur att leta efter mig! ropade Idun och rusade iväg allt vad hon kunde.

Hennes föräldrar skulle aldrig ha uppskattat vetskapen om att deras lilla mirakel lekte skrämmagömma med nattvättar. Varför kunde inte Idun förstå, med tanke på att hennes dvärgpappa hade gift sig med hennes människomamma. Kanske skulle hon förstå när hon blev äldre. Det skulle bara dröja en månad tills hon skulle fylla tretton år. Kanske skulle hon förstå det då, för de andra trettonåriga flickorna verkade vara så smarta. Okej, alla utom prinsessan då, fast Idun var inte så säker på att den jäntan verkligen hade uppnått tretton års ålder. Det verkade fullkomligt osannolikt.


Fast det var inte det att hennes föräldrar var elaka. Till och med Idun visste det. De var bara oroliga för henne och därför hade de blivit överbeskyddande. Lilla Idun var som sagt ingen vanlig flicka och till skillnad från de flesta andra människor av det kvinnliga könet, var Idun ganska späd och hyfsat lång med dessutom en mycket liten midja. Vissa skulle kanske försöka förklara det med att hon ännu var mycket ung, men det spelade ingen roll. I stort sett alla andra flickor som Idun kände var bredhöftade sedan födseln. Vid ett flertal gånger hade Idun blivit retad och kallats för "Träpinnen" och liknande tillmälen. Fast det brydde hon sig inte om. Det hon tyckte vad jobbigast var vid Blotet, en av människornas högtider där deras gud Deon hyllades med offergåvor. Denna högtid var också en fruktbarhetsritual där sexuellt umgänge med andra än partnern uppmuntrades. Oftast brukade de av det manliga könet flockas kring söta lilla Idun och stå där och dregla floder, eftersom kvinnor med liten midja var det som föredrogs, trots att den sortens kvinnor inte var lämpade för fortplantning. Högtiden slutade alltid med att pappa dvärgen fick hämta skräckslagna och äcklade lilla Idun.

För ovanlighetens skull var det knäpptyst i grottan. Inte ens de lömskt fladdrande mössens andetag hördes. Kvickt hoppade Idun ned i en fördjupning intill grottans ena öppning och spanade efter sin lekkamrat. Då hörde hon ett ytterst välbekant ljud och vände på huvudet mot grottöppningen med förbryllat sinne.

Mycket riktigt hade ljudet kommit från hennes yngre bror, som dessutom var hennes enda syskon. Alla andra människofamiljer bestod oftast av föräldrarna, deras föräldrar samt fem barn till de förstnämnda föräldrarna. Iduns mamma hade tjatat på pappa dvärgen om att skaffa fler barn, men han hade envist stått fast vid att två barn räckte tillräckligt. Enligt honom var två barn nästan för mycket. Dessutom hade han vägrat att bo tillsammans med sina svärföräldrar. Varför skulle han vilja bo med dem, när han inte ens ville vistas i samma hem som sina egna miniatyrföräldrar?


Idun såg förskräckt på när en köttbullsformad kejserlig vakt släpade iväg med hennes storgråtande lillebror. I samma stund som hon tänkte rusa fram och bita vakten i rumpan, blev hon sittandes i sin fördjupning eftersom hon såg sina föräldrar bli knuffade av fler vakter i samma riktning som hennes bror. Med blicken följde hon sin familj, som stannade upp en bit därifrån. Framför dem stod Kejsaren Eriche IV och såg nedlåtande på Iduns familj. Han petade till hennes bror med sin stövelspets i ett försök att få tyst på honom. Det försöket misslyckades och till en början verkade Kejsaren inte riktigt veta vad han skulle ta sig till. Till slut öppnade han sin mun och pratade om något brott som han påstod att hennes föräldrar hade begått. Nyfiket kröp Idun närmre för att kunna höra bättre.

Hennes mamma människan protesterade vilt och hävdade att de inte visste vad Herr Kejsaren pratade om. Till svar fick hon en tegelstenshård örfil och ordern att hålla tyst.

Idun flämtade till och ville rusa fram för att hjälpa sin familj, men något höll tillbaka henne. När hon tittade bakåt upptäckte hon att en rödskäggig och butter dvärg höll sin hand på hennes axel. Dvärgen skakade på huvudet och fortsatte att betrakta skådespelet framför dem.

Kejsaren skrek något om Böås och förräderi så att saliven flög åt alla möjliga håll och kanter. Därnäst fräste han fram vilket straff som han bestämt att de skulle få för sitt ondskefulla beteende: omedelbar halshuggning.

Om det inte hade varit för att den rödhåriga dvärgens hårtäckta hand hade legat ovanpå hennes mun, skulle Idun ha skrikit av förtvivlan. Istället låg tårarna farligt nära. Det här måste vara en dröm. Åh, vid Deon, det kunde inte vara sant ...

Ett hjärtskärrande skrik lämnade hennes mammas strupe i det ögonblick som köttbullsvaktens svärd skiljde Iduns brors huvud från kroppen. Det förut gurkgröna gräset färgades med ens jordgubbsrött. Idun själv blev fullkomligt paralyserad och kunde därför inte tänka när detsamma hände hennes föräldrar.


Skrattandes red sedan Kejsaren och hans vakter iväg, medan Idun rusade fram till kropparna som vårdslöst blivit lämnade i det rosenröda gräset. Åsynen fick henne att gråta hysteriskt. Efter att ha krupit intill sin bror, smekte hon hans blonda huvud samtidigt som hon sjöng den vaggvisa som hon brukade sjunga för honom på kvällarna. Efter en stund avbröt den håriga dvärgen henne, som frågade Idun vad han kunde göra för henne.

Någonstans skrek en hungrig mås och i träden intill hennes familj satt fåglar och väntade på att få sig ett skrovmål.

- Hjälp mig att flytta på min familj så att de inte blir fågelmat, snyftade sorgsna Idun. Sedan vill jag att du hjälper mig att hämnas. Lär mig vad jag behöver för att göra samma sak mot Kejsaren som han gjorde mot min familj.

Den buttra dvärgen muttrade något om att det skulle bli ett rent nöje och bar sedan kropparna in i huset. Ilsket flög fåglarna iväg och lämnade mordplatsen lika öde som Idun kände sig.