Skrivutmaning #27 - gestalta belåtenhet

Han betraktade henne ytterst noga när hon läste igenom kortet som han hade gett till henne. Förhoppningen var att hon skulle reagera så som han hade målat upp för sitt inre. Förvisso fanns det inte på världskartan att hon skulle reagera annorlunda, men trots det fanns där ändå ett visst tvivel. Hade han räknat fel trots allt?
 
 
 
Långsamt växte sig ett leende fram på hennes läppar och så snart hans hjärna hade registrerat att faran var över, andades han ut. Knuten av oro i hans bröst löstes upp på ett ögonblick. Istället kände han en behaglig värme och kunde inte hindra flinet. Det här hade han gjort bra. Han lät en osynlig hand klappa honom på axeln och han såg framför sig vilket tack som han skulle få senare. Han var sannerligen ett geni!
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Skrivutmaning #26 - gestalta avund

Hon log. Hon skrattade. Hon kramades. Fast inombords smulades hon sönder. Sekund för sekund.

Hennes syster var lyckan personifierad i det här ögonblicket. Och vem kunde klandra henne? Hela hon var en framgångssaga.

Systern hade fått allt serverat på ett guldfat genom hela livet. Bra betyg. Ett välbetalt jobb. Systern var gift. Systern hade barn. Och nu hade systern till och med blivit författare och det verkade som om ALLA älskade systerns bok. Hon mådde illa.
 
 
Hon själv hade ingenting. Hon hade fått kämpa som tusan för sina medelmåttiga betyg. Alla killar hon inledde en relation med tycktes bara se henne som någon form av sexleksak och lämnade henne så fort något annat - "bättre" - dök upp. Hon vantrivdes så mycket på sitt jobb att hon hade blivit deprimerad och fick äta medicin dagligen.

Med påklistrat leende sneglade hon på sin syster, som praktiskt taget strålade. Det högg till inom henne. Hon började önska att systern skulle misslyckas med något. Vad som helst, det behövde inte vara något stort. Bara det blev en spricka i systerns så perfekta fasad.

Varför var livet så orättvist?

Ha det så bra
Kramar
Jessie

Skrivutmaning #25 - gestalta inspiration

Hon försökte dra den tjocka vinterjackan tätare kring kroppen, men det var stört omöjligt. Den satt redan så tätt inpå kroppen som det var möjligt. Kroppen skakade vid varje vindby. Åh, vad hon hatade hösten!

Ovanför henne var de nakna trädkronorna fyllda till bristningsgränsen av tjattrande kajor. Hennes huvud höll på att sprängas. Hon hörde knappt vad hon själv tänkte.
 
 
Uppgivet höjde hon blicken och möttes av den vackraste soluppgång som hon någonsin sett. Himlen skiftade från orange till mörkt rosa, som om någon stått vid horisonten och målat med en pensel.

När hon därpå trampade i en lövhög, visste hon direkt vad hon skulle skriva om. Plötsligt var det som om någon öppnat en kran och lät orden forsa ut. Snabbt pillade hon upp sin telefon och skrev ned några av alla de vackra formuleringar som svischade förbi i hennes huvud.

Medan hon lade tillbaka telefonen i fickan, log hon av förväntan. Det här skulle bli bra.

Ha det så bra
Kramar
Jessie