Skrivutmaning #28 - gestalta skam

På ett ögonblick var det som om en ridå drogs ned för hennes inre, samtidigt som det kändes som om någon slog sin knytnäve rakt in i hennes mage. Tanken och minnet hade knappt hunnit få fäste hos henne, men ändå blev reaktionen hos henne likadan varje gång. Hur många gånger minnet drabbat henne, hade hon tappat räkningen på för länge sedan.

Illamåendet bubblade upp med våldsam kraft. Hon dolde ansiktet i händerna när hon kände hur ögonen tårades.
 
 
Trots att det var så många år sedan det hände - praktiskt taget en evighet sedan - kunde hon inte släppa det. Hon hade inte tänkt sig för den gången och på det sättet gjort bort sig fullkomligt. Men det var ju för att hon hade varit så glad! Hela hennes kropp hade genomsyrats av lycka. Fast ändå ... Hon borde ha varit förnuftig och tänkt ett steg längre. Hon hade knappast varit ett barn på den tiden.

När den första vågen av gråt hade ebbat ut, stirrade hon tomt framför sig. Långsamt kröp insikten fram och fyllde henne. Hon skulle aldrig bli fri.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Skrivutmaning #27 - gestalta belåtenhet

Han betraktade henne ytterst noga när hon läste igenom kortet som han hade gett till henne. Förhoppningen var att hon skulle reagera så som han hade målat upp för sitt inre. Förvisso fanns det inte på världskartan att hon skulle reagera annorlunda, men trots det fanns där ändå ett visst tvivel. Hade han räknat fel trots allt?
 
 
 
Långsamt växte sig ett leende fram på hennes läppar och så snart hans hjärna hade registrerat att faran var över, andades han ut. Knuten av oro i hans bröst löstes upp på ett ögonblick. Istället kände han en behaglig värme och kunde inte hindra flinet. Det här hade han gjort bra. Han lät en osynlig hand klappa honom på axeln och han såg framför sig vilket tack som han skulle få senare. Han var sannerligen ett geni!
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie

Skrivutmaning #26 - gestalta avund

Hon log. Hon skrattade. Hon kramades. Fast inombords smulades hon sönder. Sekund för sekund.

Hennes syster var lyckan personifierad i det här ögonblicket. Och vem kunde klandra henne? Hela hon var en framgångssaga.

Systern hade fått allt serverat på ett guldfat genom hela livet. Bra betyg. Ett välbetalt jobb. Systern var gift. Systern hade barn. Och nu hade systern till och med blivit författare och det verkade som om ALLA älskade systerns bok. Hon mådde illa.
 
 
Hon själv hade ingenting. Hon hade fått kämpa som tusan för sina medelmåttiga betyg. Alla killar hon inledde en relation med tycktes bara se henne som någon form av sexleksak och lämnade henne så fort något annat - "bättre" - dök upp. Hon vantrivdes så mycket på sitt jobb att hon hade blivit deprimerad och fick äta medicin dagligen.

Med påklistrat leende sneglade hon på sin syster, som praktiskt taget strålade. Det högg till inom henne. Hon började önska att systern skulle misslyckas med något. Vad som helst, det behövde inte vara något stort. Bara det blev en spricka i systerns så perfekta fasad.

Varför var livet så orättvist?

Ha det så bra
Kramar
Jessie