Jessicas grotta

 

 

Det blev ganska stort när ett förlag för ungefär ett år sedan gav ut en barnbok där huvudkaraktären var hen istället för han eller hon. I och för sig har begreppet funnits sedan tidigare, men det var i och med den här boken som jag upplevde att debatten föddes och starka känslor väcktes. Jag håller med Mårten Schultz i att hen är praktiskt att använda och det är inte själva syftet med hen som jag har något emot. Jag tycker att det är bra med ett könsneutralt pronomen, men för mig är hen för feminint. För mig känns det som att man har förkortat henne. Om man nu ska ha ett könsneutralt pronomen tycker jag att det verkligen bör vara just könsneutralt och inte luta åt det ena eller andra hållet. För om det gör det anser inte jag att det är könsneutralt. Dessvärre har jag för närvarande inget bättre förslag, men jag är säker på att det finns ett mindre feminint (och maskulint för den delen) pronomen som man hade kunnat uppfinna.

 

 

Tove och Mårten nämnde att jurister gärna väntar med att använda vissa ord eller uttryck (däribland hen) tills domstolarna och lagstiftare använder det och underrätterna (till exempel tingsrätt) väntar tills överinstanserna (hovrätt och Högsta Domstolen) använder det. Just den företeelsen känner jag verkligen igen! På tingsrätten där jag hade praktik slutade de använda skall första när Högsta Domstolen (HD) bytte ut skall mot ska. På jobbet försöker jag byta ut krångliga begrepp och/eller ord mot enklare i de protokoll jag skriver, men de flesta hyresråden håller benhårt fast vid "de gamla hederliga" och många gånger svårförståeliga orden/begreppen. När jag var på tingsrätten (eller var det på åklagarkammaren?) var argumentet att man inte kan förenkla språket för mycket eftersom man då kommer bort från lagtexten. För man kan tydligen inte byta ut något av lagtextens ord mot en mer lättförståelig synonym ...

 

På det sättet är jurister riktiga får ... Varför vågar de nästan aldrig ta det första språkliga steget? Jag ska fortsätta att utmana och försöka få de jurister som jag arbetar med att göra detsamma. :-) Det är väl ändå bättre att skriva så att alla förstår? Jag anser att det inte bara är jurister som ska kunna förstå vad domstolarna pratar om.

Dagens citat:

"Utan en pluspol och en minuspol, skulle livet sakna gnista."
(Deepak Chopra)

Ha det så bra!
Hen-kramar
Jessie

Jag skrev tidigare att jag inte är så förtjust i att ha vantar och i det inlägget skrev jag att när jag talade om vantar, menade jag även handskar och dylikt. Anledningen? Jag hade för mig att vante och handske är olika saker. Någon (jag minns dock inte vem) har sagt att vante är det plagg med särskild plats för tummen och gemensam för fingrarna, medan handske är det plagg med särskild plats för varje finger.

 

När inlägget var skrivet gick jag till min kära vän SO och fick fram följande förklaringar:

 

Alltför ofta hör jag hur många sätter likhetstecken mellan noveller och romaner, vilket är fullkomligt felaktigt. Självfallet kan det inte vara lätt att hålla isär begrepp om man inte sysslar med saken ifråga och därför tänkte jag med hjälp av följande definitioner förklara skillnaden.

 

novell = kort koncentrerad prosaberättelse

 

roman = längre skönlitterär berättelse el. berättelseliknande framställning

 

novel (engelskt begrepp) = roman

 

(Källor: Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien samt bab.la / engelskläraren på gymnasiet)

 

Fram till början av gymnasiet var jag en mästare på att satsrada. Om det hade funnits ett pris att vinna för bästa satsradaren (eller något), skulle jag utan tvekan ha vunnit detta pris. Men satsradningen fick min svensklärare på gymnasiet mig att sluta med någon gång under det första året. Sedan dess har jag varit ganska känslig mot satsradningar.

 

På sidan 64 i Handbok i svenska ger Gösta Åberg följande definition av satsradning:

 

"satser som presenteras den ena efter den andra utan bindeord som och eller men och utan skiljetecken, eller med komma som enda skiljetecken. Satsradning betraktas i regel som ett grovt fel men förekommer ofta som ett litterärt grepp."

 

 

"... förekommer ofta som ett litterärt grepp." Med detta anser jag ändå inte att det är fritt fram att satsrada. För att medvetet kunna använda det som ett litterärt grepp, måste man behärska skrivandet. Dessvärre är det allt för många som satsradar omedvetna (precis som jag var tidigare) om att meningsbyggnaden är fel. Att man egentligen borde ha satt en punkt istället för komma. Jag själv använder inte satsradning som ett litterärt grepp (fast det händer även mig att en satsradning råkar slinka in då och då), utan föredrar att hellre sätta punkt eller använda bindestreck. Men smaken är som baken.

 

Gösta Åberg ger på sidan 89 följande exempel på satsradning som inte är okej:

 

Ett annat exempel (på sidan 88-89):

 

På sidan 109 säger Åberg följande: "Om meningen innehåller mer än en sats, bör de ingående satserna förbindas med varandra på något sätt. Det vanligaste är att det sker med hjälp av en samordnande konjunktion (och och men), men det kan också göras på många andra sätt ..."

 

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv! Våga säga nej till satsradning!

Jag tror att det var först på högstadiet som jag lärde mig den ädla konsten att styckeindela. Ingen annan lärare fram till dess hade visat något intresse av att lära mig och mina klasskamrater vikten av styckeindelning. Men ända sedan jag lärde mig det, har jag sett det som en självklarhet. Nu har jag dock börjat inse att det faktiskt inte är så självklart som jag trott. Därför tänkte jag i det här inlägget försöka förklara vad som gäller vid styckeindelning.

 

Enligt Språkrådet bör man dela upp en text i stycken om texten är mer än endast några meningar lång. Förutom att det blir lättare att läsa och ger läsaren andrum mellan textens olika resonemang, blir texten även bättre strukturerad genom styckeindelning. Om man bara har en enda massiv textmassa blir det svårare att överblicka och tröttsamt att läsa i längden. Som huvudregel brukar man ha en tankegång för varje stycke. Det innebär att om man först skriver om en sak men sedan byter till något annat, ska man påbörja ett nytt stycke.

 

På sidan 24 i Svenska skrivregler (tredje utgåvan från 2008) ger Språkrådet följande råd gällande styckeindelning:

 

• För samman det som hör ihop i ett stycke
• Inled gärna stycket med det viktigaste
  
• Markera nytt stycke med indrag eller blankrad
  
• Bryt inte rad manuellt så att s.k. radstycken uppstår
  
• Gör inget indrag efter rubrik och efter blankrad
  

Vid ett tillfälle på jobbet fick jag ett telefonsamtal från någon som jag hade skickat en anmodan till. Att säga att jag blev ordentligt utskälld är en mild version av det hela, då personen var ordentligt upprörd. Först och främst undrade personen varför jag hade skickat en anmodan - för personen i fråga hade inte begått något brottsligt och enligt denne får man bara en anmodan om man har haft något brottsligt för sig. Vidare hade personen fått för sig att jag höll på att vräka denne. Lugnt och sakligt försökte jag förklara att anmodan inte alls hade med något brottsligt handlande att göra eller innebar att personen skulle vräkas, utan att den innebar att nämnden ville att personen skulle komplettera ärendet med en kopia av sitt hyresavtal (precis som det klart och tydligt stod). Till slut lugnade personen i telefonen ned sig och vi avslutade samtalet.

 

Definitionen av "anmodan" kan man återfinna i SO: "(formell) uppmaning eller begäran".

 

 

Om man ska utgå från den definitionen förstår man att anmodan i sig inte betyder att den som får anmodan har begått något brottsligt. Snarare att man blir uppmanad till att göra något, som i det här fallet att komplettera sitt ärende med en kopia av sitt hyresavtal.

 

Visst blir man nervös när man får brev från myndigheter (jag blev skitnervös när jag fick min första lönespecifikation från Sveriges Domstolar och vågade knappt öppna kuvertet), men mitt råd är att försöka hålla sig lugn och att läsa igenom vad som står noga och sansat. Då löser sig säkert allt till det bästa. :-)

Dagens citat:

"Sanna ord är inte alltid vackra, vackra ord är inte alltid sanna."
(Kinesiskt ordspråk)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Samboende – bo tillsammans. Att vara sambor.

Rent språkligt ligger det nära till hands (eller kanske muns?) att kalla två personer som bor tillsammans för sambor. De sam-bor. Själv tycker jag att det språkligt sett är logiskt, fast i juridisk mening är det inte samma sak. Inte nödvändigtvis i alla fall.

I 1 § sambolagen (SFS 2003:376) definieras begreppet ”sambor” som

"Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.

När det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande uttryck, avses därmed sambor enligt första stycket.

Denna lag gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Lagen gäller sambornas gemensamma bostad och bohag.

Det som i denna lag sägs om äktenskap gäller också registrerat partnerskap. Lag (2009:261)."

 

 

Uttrycket ”stadigvarande bor tillsammans” syftar inte på en tillfällig relation, utan att det har eller är tänkt att ha en viss konstans (det vill säga varaktighet). Vidare anges att om båda parterna är folkbokförda på samma adress, antas det att relationen inte är tillfällig. Dock kan andra omständigheter väga upp om parterna är folkbokförda på olika adresser, exempelvis om de har gemensamma bankkonton. Vid bedömning får man se till helheten. Med ”parförhållande” menas att det normalt ingår sexuellt samliv och ”gemensamt hushåll” innebär att de båda som bor tillsammans hjälps åt i det vardagliga livet, som att dela på sysslor och utgifter

Vad innebär då detta? Normalt sett kan inte en mamma och hennes dotter vara sambor trots att de bor tillsammans. Jag menar, vanligtvis har inte föräldrar och deras barn, eller syskon, sex med varandra. Inte ens jag och min bästa kompis hade varit sambor om vi hade bott tillsammans just för att förutsättningen som menas med ”parförhållande” saknas.

 

Därför brukar jag sucka högljutt när personer använder sambobegreppet helt fel. Språkligt sett gör det väl ingen skillnad, men inom juridiken är det väldigt viktigt att hålla isär begreppen med tanke på att regleringen kring de olika samlevnadsformerna skiljer sig åt.

För omkring ett år sedan satt jag och min kompis på tåget från Stockholm och pratade om ångest. Det var endast några dagar innan min andra juridiktenta på utbildningen och jag minns att min kompis inte tyckte om att bland annat studenter slänger sig med uttrycket att de har tentaångest. Ordets egentliga innebörd urlakas med det här användandet.

 

Jag håller med om att många använder den här typen av starka begrepp relativt lättvindigt, som till exempel att älska någon. Men vad är egentligen definitionen av ångest? Nyfiken som jag är kollade jag upp det, men det dröjde omkring ett år innan jag tog mig i kragen och skrev ett inlägg om det.

 

 

Enligt Psykologiguiden handlar ångest i psykologisk mening i grund och botten om oro eller rädsla. Det kan variera i styrka från ängslan eller oro, till skräck eller fullskalig panik. Ångest kan utgöras av en kortvarig episod eller vara ständigt närvarande. De kroppsliga sidorna är spänning, ett "inre tryck" eller rastlöshet.

 

Dessutom finns det olika typer av ångest. Primär ångest är en form då själva ångestsymtomet är grunden i diagnosen. Sekundär ångest är en form där ångesten är ett av flera symtom, exempelvis vid depression eller personlighetsstörning. Realångest är den ångesttyp där man är medveten om vilken faktor som ligger bakom ångesten, medan irrationell ångest innebär att man inte själv känner till ursprunget.

 

Psykologiguiden menar dock att ett visst mått av ångest i livet fyller en viktig funktion, då ångest är den starkaste drivkraft som vi har för förändring - oavsett om faktorerna som man måste ta itu med finns i omgivningen eller hos en själv. Vidare menar Psykologiguiden att ångest även kan vara en följd av att vi inte har någon förklaring till vår existens.

 

 

Enligt SO innebär ångest "stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller (obestämda) hot, ofta långvarig och ingripande i hela livsföringen; ofta förenad med hjärtklappning, andnöd el. yrselkänsla". (Ordet har funnits i svenska språket sedan 1400-25.)

 

Med andra ord kan den så kallade tentaångesten vara en "riktig" ångest. Den är kortvarig (oftast i alla fall) och varierar vanligen i de styrkegrader som Psykologiguiden angav. Det tänker förmodligen inte de som tanklöst slänger sig med begreppet. Men om man ska lita på Psykologiguiden, kan det som sagt faktiskt vara fråga om ångest.

Det är alltid bra att läsa igenom det man har skrivit när man är klar med en text och ännu bättre är det ifall man har möjlighet att låta någon annan läsa igenom det. Man blir lätt blind när det gäller ens egen text. Det har jag märkt när jag har låtit min kompis läsa mina skönlitterära texter och även när hon och älsklingen korrekturläste mitt examensarbete.

Något som är rätt vanligt att man gör "fel" är att man blandar person (den språkliga kategorin) när det inte är lämpligt. Ett tydligt exempel är de förundersökningsprotokoll ("fupar") som jag kom i kontakt med under mina båda praktiktillfällen. I fuparna finns förhör med de inblandade personerna och det var i förhören som polisen väldigt ofta gjorde fel. Den som skrev förhöret kunde börja med att skriva i tredje person ("han" eller "hon") för att plötsligt byta till första person ("jag"). Om man vill skapa förvirring hos sin läsare, är det här ett sätt att göra det på.

---

Exempel (OBS! Detta är endast påhittat och är således inte taget från något verkligt förhör):
"Han uppger att han stod på dansgolvet. Han säger att hans kompis blev knuffad av en kraftigt byggd kille. Efter det slog killen mig."

(Så ska man inte skriva! I det här fallet kan läsaren tro att det är den som skriver som blev slagen).

---

Att ändra person i löpande text är (vad jag vet) inte okej. Däremot är dialoger ett undantag. Med det menar jag att man kan skriva i tredje person i den löpande texten, men byta till första person när dialoger dyker upp. Dock ska det vara tydligt att det då rör sig om dialoger, vilket inte var faller i fuparna.

---

Exempel:
"Han uppger att han stod på dansgolvet. Han säger att hans kompis blev knuffad av en kraftigt byggd kille.

- Efter det slog killen mig, säger han."

---

Det är viktigt att hålla sig till rätt person när man skriver. Kom alltså ihåg att läsa igenom texten när den är klar. Då undviker man bäst sådana här problem.

Jag har insett att jag har en ovana. Nästan ett beroende. Och det stör mig. Väldigt mycket. Jag som skriver så mycket borde inte ha lagt till mig med den här ovanan. Vad jag pratar om är att jag använder det kära lilla kommatecknet alltför ofta.

Intressant är att jag under skrivandets gång tycker att det passar med kommatecken här och där, fast efteråt när jag läser igenom det jag har skrivit händer det många gånger att jag tar bort en del av dessa tecken. Exempelvis vår första PM-uppgift i Juridisk svenska. Det är först nu när jag har kollat igenom den ett antal gånger som jag upptäcker mitt missbruk av kommatecken. Hur kunde jag missa att de är så uppenbart felplacerade?! Det är så att man skäms. Den här "lilla" upptäckten har definitivt fått mig att tänka på mitt kommaterande när jag skriver.

Lättast att upptäcka om det är nödvändigt eller inte med kommatecken på ett visst ställe är att läsa meningen högt. Om man gör eller behöver göra en paus, är det på sin plats att klottra dit ett kommatecken. Även då det kan göra att meningen blir lättare att läsa (speciellt om det är en lång mening). Men var försiktig! Ett felplacerat eller för många kommatecken kan istället göra texten jobbig att läsa (det borde ju jag veta ...).

Inför mitt jobb med examensarbetet tittade jag igenom min b-uppsats som jag skrev i retorik. Att påbörja något brukar för mig vara bland det segaste, för när man väl har kommit i gång har det för vana att vanligtvis flyta på ganska bra. Så för att få fart på skrivandet försökte jag fiska upp idéer från min b-uppsats.



Dagens citat:

"Och nu får ni ursäkta att jag avbryter mig själv."
(Murray Walker, motorsportkommentator)

Ha det så bra!
På-nytt-lästa kramar
Jessie

Är det bara jag som hajar till när man läser föräldrabalkens första kapitel? Om du inte känner till det handlar det kapitlet om faderskap och av en orsak (fråga mig inte vad) verkar lagstiftaren vara förälskad i ordet ”avla”. Ja, du läste rätt. När det i författningen talas om att barn blir till benämner man det som ”avla”.

Själv är jag inte förtjust i det begreppet, vilket beror på att det för mig är förknippat med uppfödning i framför allt försäljningssyfte. Därför klingar det fel i mina öron (eller i det här fallet ögon … fast då klingar det å andra sidan inte …) när jag i lagtexten läser ”avla”. I mitt examensarbete har jag mycket att göra med de här paragraferna och när jag själv skriver försöker jag undvika att använda just ”avla”.


Men vad kan man istället använda när man talar om att en person har blivit till? Nu menar jag i formella sammanhang, för i informella är ”tillverka” i min släkt och bekantskapskrets ett väl använt begrepp. Fast att använda det i till exempel uppsatsen, känns väldigt fel. De synonymer som jag har hittat är ”ge upphov till liv”, ”alstra”, ”producera”, ”göra (barn)”, ”koncipiera” och ”befrukta”. Även de låter fel i mina öron. Vad finns då kvar? Vilka alternativ har jag? Som det ser ut tycks jag helt enkelt bli tvungen att acceptera och använda ordet ”avla”, eftersom det är det ord som i formella sammanhang bäst beskriver det jag är ute efter. Men jag sticker inte under stol med att det nästan kryper i kroppen på mig när jag tar ordet i min mun när det gäller människor.

Även om jag många gånger kan störa mig på språkliga fel, finns det trots det tillfällen då det kan vara komiskt.

Under en förhandling där jag var protokollförare och som varade i två dagar (första dagen höll vi på från nio på morgonen till åtta på kvällen) fanns det två stämningsansökningar, varav den ena kom från Gotlands tingsrätt och gällde skadegörelse. Fast det var först under överläggningen och efter att domaren påpekade det, som vi såg skrivfelet. Istället för motorHUV hade åklagaren skrivit motorHUD.

Självmord är aldrig trevligt, vare sig det gäller försök eller fullbordat. När jag och närmsta väninnan gjorde vårt projektarbete under sista gymnasieåret läste vi enormt mycket om självmord. Framför allt bland unga eftersom det var vår inriktning på arbetet. Man kan säga som så att man kände sig ganska illa till mods. I alla fall jag. Men det var inte det som jag skulle prata om i dagens inlägg.

Till min fasa (eftersom jag med åren har blivit lite av en språknörd) hör och ser jag felanvändning av språket när det kommer till att berätta om att någon har ... Ja, vad heter det?

Jag vill härmed klargöra att det heter begå självmord och ta sitt liv. Inte ta självmord eller begå sitt liv (har i och för sig aldrig sett någon som har använt sig av det sistnämnda, men det kan vara lika bra att påpeka det. En gång för alla liksom.).

Min grund? Min "vän" Svenska Akademien skriver klart och tydligt i SO på sidan 2738 (Svensk Ordbok utgiven av Svenska Akademien - dock är det inte Svenska Akademiens ordbok) att man ska undvika ta och göra när man talar om självmord.

Det är faktiskt rätt intressant (och även skrämmande) att arbeta på tingsrätten eftersom man får läsa en hel del skrivelser och förundersökningsprotokoll. Tänk vad många det är som faktiskt inte kan skriva ordentligt. Nu menar jag inte slarvfel, även om det också förekommer frekvent. Det jag talar om är hur man bygger upp en text, till exempel hur man använder punktering eller citerar andra. I något förvaltarärende där jag satt som protokollförare läste jag flera texter med de här svårigheterna, inklusive en del annat. Efter att ha läst vissa delar minst två gånger, insåg jag vad det var som de var ute efter. Visserligen skriver inte jag perfekt, men många av de här sakerna fick man lära sig i grundskolan och det fick man rätt tidigt om jag inte minns fel. Naiv som jag är tog jag för givet att alla visste hur man bland annat ska använda sig av punkter. Fast tydligen är det ingen självklarhet. Och givetvis stör dessa uppenbara okunskaper den lilla språkpolis som finns i mig.

Att det finns sådana språkliga svårigheter hos folk är för mig skrämmande. Var kommer vi att hamna om det fortsätter på det här sättet? Fast den viktigaste frågan är nog: Hur kan vi råda bot på det och förhindra en utveckling av den här skrämmande sorten?


Instinktivt tänker jag att man borde få fler att läsa. Genom att läsa mycket lägger man en väldigt bra språklig grund (i och för sig beror det på vad man läser, men det är en annan femma). Fast hur man ska få vuxna som kanske inte rör böcker, att läsa vet jag inte riktigt. När det gäller barn har jag däremot en ganska bra idé och det är att man genomför olika lästävlingar som kräver att barnen läser så många sidor som möjligt. Förhoppningsvis kan man lyckas locka barn till att inse att det faktiskt är avslappnande och roligt att läsa så att de sedan självmant fortsätter att läsa på egen hand utan att vara drivna av att vinna något pris för sin prestation.

Jag hoppas verkligen att Sverige inte är på väg mot en framtid där de svenska språkkunskaperna ligger så långt ned i botten som man kan komma, även om jag har fått bevittna skrifter som tycks tala för det. *ryser av obehag*

Ibland kan det bli lite lustigt när folk missuppfattar uttryck och därigenom skapar sina egna varianter i tron att det är identiskt med originaluttrycket. Fast jag tror inte att jag har stött på något annat uttryck som så många återger fel än uttrycket "dra alla över en ..." Ja, vad drar man alla över? Fundera på det en stund. Jag väntar här så länge.

Har du funderat klart? De flesta skulle säga "dra alla över en kant". Precis som min make sade låter det logiskt eftersom man drar saker över kanter. Jag håller med. Men det är fullkomligt fel. Rätt uttryck är "dra alla över en kam". Man kan till och med byta ut "dra" mot "skära".

Det korrekta uttrycket låter kanske inte lika logiskt, men det är "kam" och inte "kant" som gäller. Den som tvivlar kan spana in följande bild från "Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien" (ska dock inte blandas ihop med Svenska Akademiens Ordbok, eftersom dessa är två skilda böcker).