Jessicas grotta

Slå två flugor i en smäll

Jag tänkte tipsa om en rätt smart app som jag och älsklingen har nytta av. För tydlighetens skull kan jag säga följande: Jag får inte betalt för att skriva det här inlägget, ifall du sitter och funderar på det. Jag tipsar dig om appen för att jag själv tycker att den är bra och har nytta av den.
 
 
Appen heter ICA Gott liv och kopplas ihop med ens ICA-kort och appen Google Fitness (tror jag att den heter). Det enda man behöver göra är att gå och varje aktiv minut omvandlas till procent som man samlar. När man har kommit upp i 25%, kan man ladda kortet och sedan köpa fem varor ur sortimentet "ICA Gott liv" till 25% rabatt/vara.
 
 
Tack vare den här appen, har vi upptäckt varor som vi annars kanske inte skulle ha köpt. Bland annat har vi blivit förtjusta i deras vegetariska sortiment (i alla fall på Kvantum i Falkenberg). Och att inte behöva göra något särskilt för att tjäna ihop de här procenten - jag menar, man går ju omkring varje dag - är ett plus. Ett tag tjänade vi ihop den här rabatten fortare än vad vi hann använda den.
 
 
Jag är i alla fall nöjd med appen.
 
Använder du den redan? Vad tycker du i så fall om den?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ICA Gott liv;

Acceptera min "mammakropp"

Som du kanske minns var graviditeten ingen dans på rosor för mitt psykiska mående, i takt med att kroppen växte. Inte heller efteråt har det varit särskilt lätt. Jag har testat alla möjliga sätt för att låta bli att känna självhat mot min kropp och för att jag "inte kan stå emot" att äta ibland. Ingenting har hjälpt. Det har inte heller blivit bättre av att jag hela tiden känner en stress över att jag måste lära mig att tycka om mig själv, för att inte föra över mina ätstörda tankar på tösen. Depressionen som jag har haft sedan i höstas har fortsatt att sätta käppar i hjulet för mig, gång på gång. Varje gång jag har lyckats ta mig upp, har depressionen fällt mig till marken igen.
 
Jag ska erkänna att jag under en tid har testat på en del olika sätt för att gå ned i vikt (och bli av med de "gravidkilon" som jag fortfarande inte har lyckats bli av med) - jag har testat dieter, jag har försökt träna ofta (både hemma och på gymmet) och jag har försökt att svälta mig själv. Varje gång jag ska kliva på vågen för att se resultat, har det alltid inneburit en inre stress. Har jag äntligen lyckats? Har jag varit tillräckligt duktig?
 
 
Fast jag har insett en sak. Visserligen är det inget banbrytande, men ändå tillräckligt för mig. Min viktnedgång efter förlossningen gick stadigt nedåt - fram till dess att jag blev deprimerad. Och när jag insåg att jag slutade att gå ned i vikt (och emellanåt istället gick upp), har jag ständigt fört en inre kamp mot den stress detta har inneburit. Jag vet sedan tidigare att stress kan motverka viktnedgång, eftersom stress utsöndrar något ämne som blockerar viktnedgång. Typ. Om man ska förklara det enkelt (och jag har säkert missuppfattat lite, men ändå).
 
Varför ska jag då fortsätta att må dåligt och känna stress över att jag inte går ned i vikt och blir av med min "mamma-mage"? För jag har fortfarande en putande mage som jag trycker på med en äcklad min så fort jag får chansen. Det är nog den som får mig att må som sämst. Med andra ord - vore det inte bättre om jag helt enkelt slutade känna stress över hur jag ser ut och hur mycket jag väger och istället bara accepterar att jag ser ut och väger som jag gör just nu? Jag har trots allt burit på ett liv inne i mig. Klart som tusan att kroppen förändrats.
 
 
Jag läste ett inlägg av en tjej som gick på paralegal-utbildningen tillsammans med mig. Hennes andra dotter är ungefär en till två månader yngre än min tös. Det var när jag läste det inlägget som jag bestämde mig helt och hållet för att en gång för alla kasta stressen över mitt utseende över bord. Vad tjänar allt självhat till, egentligen? Vad vinner jag på att ständigt må dåligt över mitt utseende? Jag menar, de kilon som jag fortfarande har kvar från graviditeten, innebär knappast någon farlig övervikt. Min hälsa påverkas inte och riskerar inte att påverkas. Visst, jag är inte lika slank och fin som en ung modell. Men vet du vad? Jag är inte heller någon ung modell. Jag är en snart 29-årig kvinna som fick barn för snart tio månader sedan. Att vara gravid förändrar kroppen och är faktiskt också - precis som min f.d. studiekamrat skriver - slitsamt för kroppen.
 
Vad jag vinner på, är att ge mig själv andrum. Även om jag inte är så där bländande snygg och sexig som alla de där pinnsmala modellerna man ständigt ser, duger jag ändå. Jag måste inte vara så där smal för att vara lycklig. Jag - och min familj - tjänar mer på att jag njuter av livet här och nu. Att jag tar vara på tiden. För nu i efterhand sörjer jag över att jag inte njöt till fullo av tösens första tid i livet (vilket jag inte kunde eller tillät mig att göra på grund av allt skit som hände just då).
 
Så jag ska ge det ett försök. Jag kan inte göra mer än att försöka. Kanske misslyckas jag. Kanske lyckas jag. Oavsett hur det slutar, har jag gjort mitt bästa och det är huvudsaken. Alla är vi unika och bra på vårt sätt. Om det är någon som är missnöjd med hur jag ser ut, är det den personens problem. Inte mitt. Så det så.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: gravidkilon, mammakropp, ätstörning;

När blodcentralen försöker ge en dåligt samvete

Den 5 september 2016.
 
Det var tydligen den senaste gången som jag gav blod, om man inte räknar med igår. När jag kom in på blodcentralen och hade knappat in mitt personnummer i datorn, talade datorn om för mig - vilket ALDRIG har hänt tidigare - att senaste gången jag gav blod var 5 september 2016. Hade datorn kunnat ropa, skulle den säkert ha gjort det. Och pekat finger.
 
 
 
Därefter svarade jag på de sedvanliga frågorna och satte mig sedan att vänta en liten stund, innan en sköterska kallade in mig för genomgång av frågorna. Även hon noterade tämligen fort att jag inte hade gett blod på lite mer än 1,5 år och undrade vad anledningen till det var. Förvisso vet jag att det står i min journal, men lydigt talade jag om att jag hade blivit gravid och att tösen kom den 15 augusti förra året. Därefter gick vi igenom frågorna och det visade sig att jag hade råkat klicka på fel svar på en av frågorna, men det löste sig. Notering till mig själv: försök att läsa frågorna lite noggrannare nästa gång.
 
 
 
Det kändes konstigt att ge blod igen. Konstigt, men bra! Som jag har längtat efter det. Äntligen kan mitt blod få komma till nytta igen. Visst, i och för sig har det kommit till nytta för tösen också, men blodgivning för mig är något särskilt. Jag tycker om tanken att jag kan rädda andras liv genom något så enkelt som att ge lite av mitt blod var fjärde månad. Det tar ingen lång stund och jag tar ingen skada.
 
 
Jag förlåter både datorn och sköterskan för att de försökte ge mig dåligt samvete. ;-) På sätt och vis kan jag förstå dem.
 
Känns skönt att vara "back in action" igen! :-D
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: blodgivning;