Jessicas grotta

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag har ingen möjlighet att kunna ta mig an uppdraget, så istället publicerar jag den här bloggposten. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.


Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg).

---

En av mina mellanstadielärare brukade jämt tjata på oss om att när vi skulle lyfta saker, skulle vi göra det genom att böja på knäna och inte ryggen. Vi skulle alltså huka oss när vi skulle lyfta eller plocka upp något. Större delen av min klass skrattade åt henne och menade att vi skulle se jätteknäppa ut. Det kontrade min lärare med att det skulle vi inte bry oss om. Vad var viktigast - att ha en hel rygg eller vara noga med att inte se knasig ut? Vad skulle vi vinna på i längden?

Om det beror på det vet jag inte. Men under de tre senaste åren har jag haft ont i ryggen och smärtan har tilltagit under det senaste året. Det känns en aning pinsamt att ha ryggsmärtor när man är så här ung som jag är. En tjatig liten röst inom mig påpekar att den där mellanstadieläraren hade rätt.


Hur kan man få bukt med ryggsmärta om man inte vill stoppa i sig läkemedel? Älsklingen nämnde att träning med roddmaskinen skulle vara en läsning. Jag måste således bli bättre på att träna med den. Min tanke är att försöka träna upp och få en stark rygg. Det tror jag att jag kommer tjäna på i längden.

Har du några andra förslag?

Tidigare sade jag att det inte var värt att skaffa sig ätstörning. I dag tänkte jag redogöra för några orsaker vad gäller ätstörning som går ut på att svälta sig eller på annat osunt sätt gå ned i vikt. Men redan nu vill jag påpeka att det även är tal om ätstörning när det är det omvända - att man på något sätt har ett osunt förhållande till mat som gör att man går upp i vikt (till exempel att göra sitt tröstätande till en ovana och därmed göra det jämt).

En risk som man tar är att man riskerar att få ordentliga humörsvängningar - att i ena stunden känna glädje, för att i nästa sekund vara nere och endast ha en nattsvart syn på livet. Ens olika relationer sätts ständigt på prov genom detta beteende och risken finns att man genom sina kraftiga och ofta förekommande humörsvängningar stöter bort andra människor.


Man kan inte tänka på något annat än mat och då menar jag inte som i betydelsen att man är hungrig, utan att man hela tiden tänker på vad man inte får äta och hur man ska undvika det. Att äta med andra blir en plåga eftersom man tror att de stirrar på ens megastora portion (som i själva verket inte ens kan mätta en mus) och att de tycker att man är ett matvrak eller liknande. Detta leder till att man känner sig äcklig och bygger på hat mot sig själv.

Normalt liv kommer inte ens på fråga. Genom att undvika mat kan man inte njuta av sin tillvaro. Man måste hela tiden vara på sin vakt. Aldrig unna sig något. Inte minsta lilla smula. Fika med vänner? Är det ens lönt? Äta kommer man ändå inte göra, vilket föder känslan av att man är udda. Misslyckad. Istället för att känna glädje kommer man hela tiden vara orolig för att man ska falla i fällan och äta. Man har inbillat sig att det endast räcker att titta på en ynka liten jordnöt för att man ska gå upp i vikt. För att inte tala om de skuldkänslor som man får om man skulle äta den där lilla jordnöten. Skuldkänslor och en känsla (en stark sådan) av att man hetsäter och äter i smyg (om man skulle äta något - vad som helst - när ingen annan är med en). Något som gör att man känner sig ännu mer äcklig.


Om man har tyckt om att handla kläder tidigare är risken stor att man kommer sluta tycka om det. Eller, själva handlingen att handla kommer måhända inte vara något problem. Däremot att prova kläderna innan man köper dem. Att besöka provrummen kommer vara tortyr av den anledningen att man faktiskt måste se på sig själv. Det, och att man kommer tycka mer illa om sig då man inser att det är otroligt svårt att hitta kläder som faktiskt passar en. Antingen är de för små eller för stora. Bara tanken på provrummet och vad det har att erbjuda får det att vända sig i magen på en.

Man kommer vantrivas att vara utan kläder eller att vara i bara underkläder eller liknande. Varje gång tröjan åker av hånler revbenen åt en. Även andra skelettdelar syns och sticker ut på ställen där de inte borde. Istället för att vara vacker, ser man sjuk ut. Därför kräver man att få vara i totalt mörker om man ska klä av sig. Mest så att man själv slipper se sig.


Fast framför allt utsätter man sina inre organ för en gigantiskt risk och påfrestning. Genom att inte få allt som kroppen behöver, lägger organen av ett efter ett och detta är inte en process som tar lång tid. Detta kan gå väldigt fort. Hjärnskador är praktiskt taget ett faktum. På grund av att organen lägger av, närmar man sig steg för steg en för tidig död. Vilken glädje har man då av att vara smal och "snygg"? För att tydliggöra det: ingen alls.

Det här är bara några få av alla risker som man utsätter sig för. I teorin tycker man säkert att det kan vara värt det, men när man väl är där kommer man att ångra sig bittert.

Många har nog varit med om att ha tänkt tanken att man nog skulle behöva gå ned något kilo i vikt. En del har kanske försökt bli av med den extra vikten (jag har själv försökt). Fast det är förmodligen långt ifrån alla som trott att det där lilla kilot skulle bli så mycket mer. Att det där lilla kilot skulle leda till ens död.


Anna Wood skulle bara gå ned lite i vikt efter jul och påbörjade en diet tillsammans med sin mamma. Efter ett år dog hon på grund av den anorexi som hon hade utvecklat. Det är otäckt att det kan gå så fort. Tidigare visste jag att det går snabbt att utveckla en ätstörning, men aldrig att det skulle gå så fort vad gäller de farliga konsekvenserna. Det finns de som säger att det inte spelar någon roll och att det är värt det (att få en ätstörning) eftersom man blir smal och vacker etc. Men det är inte värt det. Dessutom är skönhet något subjektivt och alltså inget som man enhetligt kan fastställa. Att fastställa en gång för alla att något har en viss färg går. Men inte skönhet. Alla tycker olika. Alla är vackra var och en på sitt sätt. Det är sorgligt vad ideal kan få människor att göra. Jag fortsätter att hoppas och önska att vi tar vårt förnuft till fånga och inser att det är vår unikhet som gör oss vackra. Inte ett av samhället fastställt ideal.

Förra veckan började jag med mitt "avsockrande". Eller, egentligen är det så att jag och älsklingen undviker onyttigheter på vardagar. Men på helgerna är det okej med onyttigheter. Så länge det inte går till överdrift. Min tanke är att jag så långt det är möjligt även ska kväva impulsen att småäta.

Jag var ganska förvånad över att det gick väldigt smidigt förra veckan. Det födde tankar som att jag trots allt kanske inte var så fasligt beroende när allt kom omkring. Fast vem försöker jag lura? Klart att jag är socker- och onyttighetsberoende och det blev jag varse om i måndags. Jösses vilka abstinensbesvär som jag tampades med under kvällen. Samma sak under tisdagen. Det är väldigt läskigt hur ens hjärna reagerar på något sådant här. Hela tiden tänkte jag att det inte spelade någon större roll och att jag lika gärna kunde avbryta det här "avsockrandet". Min hjärna var nästintill desperat. Å andra sidan visste jag att det inte skulle bli lätt. Fascinerande hur kroppen reagerar.


När jag skrev om att jag skulle försöka mig på ett avsockrande, fick jag två tips. Det ena var att jag kunde börja med LCHF, fast redan nu kan jag säga att jag antagligen inte kommer göra det. Inte för att jag tycker att det är en dum idé, utan snarare för att jag av vissa anledningar inte är intresserad av olika dieter eller liknande. Men jag har ingenting emot att andra följer dessa. Det är upp till var och en. Däremot tänker jag överväga tipset om att få i mig mer järn. Det är ändå något som jag behöver i och med mitt blodgivande.

Jag kämpar alltså på. Men herregud vad avsaknad av socker och onyttigheter kan göra. Känner mig nästan som en narkotikamissbrukare.

Tidigare i veckan nämnde jag att åklagarkammaren för tillfället har en trapptävling (har nu fått veta att bästa kompisens arbetsplats kör med något som heter hälsotrappan som är något liknande och att de gjort det i flera år) och att jag hoppades på att det skulle ge resultat. Redan efter en veckas "spring" har det gett resultat. Typ. Mina lår skriker i alla fall av träningsvärk så pass mycket att det gör ont att röra mig. Träningsvärk är väl ett positivt tecken, eller?

Jag blir mer och mer imponerad av min praktikplats. I måndags startade de en trapptävling och det är tänkt att den ska hålla på i tre veckor. Tävlingen innebär att de som deltar ska byta ut hissen mot trapporna de här veckorna och man får en poäng per våning som man går uppför (inte nedför). För att verkligen förstå innebörden med tävlingen bör man veta att åklagarkammaren ligger på våning fem (våning sex om du är från Skåne). Med andra ord blir det många trappor att ta sig uppför.


Vilket initiativ! Man tror kanske inte att det spelar någon större roll att gå i trappor, men faktum är att det spelar roll. Studier har visat att det är nyttigt. Några exempel på hälsosamma effekter är mindre midjemått, lägre vikt, mindre fettmassa, ökad kaloriförbrukning, lägre blodtryck, ökad muskelkraft, lägre kolesterolvärde, lägre mjölksyrenivå, bättre syreupptagningsförmåga, minskad risk för hjärt- och kärlsjukdom, och minskad mortalitet. Det är pinsamt hur dålig kondition jag har, då jag flämtar och frustar av att gå i trapporna. Fast jag tycks inte vara den enda på åklagarkammaren som "mår" på det här sättet, och det är en liten tröst. Å andra sidan ska man ju bli andfådd för att det ska ge resultat. Får hoppas att tävlingen gör det i längden så att man verkligen märker det.

Tänk om fler arbetsplatser gjorde så. Att maskera nyttig träning till en rolig tävling är väldigt smart. Det ger en motivation till att faktiskt ta trapporna istället för hissen då det finns ett "fint pris" att vinna. En sådan här tävling kan man anordna hemma också, om man bor på något våningsplan förutom bottenvåningen eller har trappor i sitt hus. Då känns det kanske inte lika motvilligt att exempelvis gå och slänga sopor eller ta sig upp till vinden.

När jag flyttade från Malmö och upp till älsklingen blev jag tvungen att byta blodcentral. Det hade liksom blivit långt att pendla ned till Malmö varje gång som jag skulle ge blod. Tanken på att byta bekom inte mig något. För mig är det viktigaste att jag kan ge blod och därigenom göra en god gärning.

Dock var det inte så enkelt som att bara knalla in på den nya blodcentralen och ge blod. I telefon förklarade kvinnan på sjukhuset att de dessvärre inte delade det datasystem som Malmö (och Skåne) hade, vilket för mig innebar att jag blev tvungen att göra om allt - ta nytt prov så att de kunde kolla så att jag var lämplig som blodgivare och sedan skulle jag få vänta omkring fem veckor på svar innan jag kunde ge blod (om de godkände mig). Måhända att detta inte är någon särskilt stor uppoffring med tanke på hur motiverad jag är att ge blod. Fast det är ändå tillräckligt ansträngande för att få en del att strunta i det. Ena sköterskan på Mälarsjukhuset i Eskilstuna sade att det oftast är ett väldigt stort steg för den person som bestämt sig för att ge blod. Om man då inte är lika motiverad som exempelvis jag, tycker man då att det verkligen är värt det med allt krångel?


Därför blev jag väldigt glad när jag nu efter flytten till Västmanland såg att GeBlod har ändrat rutin vad gäller byte av blodcentral. Nu tycks man kunna byta blodcentral via nätet. Man fyller bara i vilken blodcentral som man i dag tillhör och sedan vilken man vill flytta till. Hur smidigt som helst! Just den här funktionen har jag gått och längtat efter i två och ett halv år.

Men systemet tycks vara nytt. Vissa blodcentraler har problem med det systemet. Det fick jag och älsklingen erfara när vi i förra veckan (efter att ha bytt blodcentral på nätet) besökte blodcentralen i Köping - båda ivriga att få ge blod igen. Vårt besök den kvällen blev ganska kortvarig. Sköterskan meddelade oss efter att jag förklarat att vi bytt blodcentral, att de har problem med systemet och att ett sådant byte alltså inte riktigt är möjligt. De skickade hem oss och sade att någon skulle kontakta oss med instruktioner om hur vi skulle göra. Jag var väldigt besviken. Men dagen efter fick jag ett samtal. Vad vi skulle få göra var att när vi besökte blodcentralen igen, fylla i dels den hälsodeklaration som man ska fylla i varje gång, dels den registreringsdeklarationen som man ska fylla i vid sitt första besök. Fast vi skulle få ge blod. Vi behövde inte vänta de där veckorna. Dock var vi tvungna att ringa innan och "förvarna" dem att vi skulle komma så de kunde plocka fram registreringsdeklarationerna.

Sedan i tisdags är vi alltså blodgivare här i Köping, efter lite strul. Mitt tips till dig är alltså att om du, precis som vi, flyttat och ska byta blodcentral - gör det gärna via nätet, men kontakta din nya blodcentral för att höra om det har gått bra med "flytten" av dina uppgifter. Annars riskerar du att mötas av samma krångel som vi.