Jessicas grotta

Baksidan med att försöka komma igång med träningen igen

I lördags var jag på mitt första cirkelpass sedan förra sommaren och den här gången behövde jag inte tänka på att jag inte fick göra än den ena övningen, än den andra. Därför försökte jag ge järnet.
 
Antagligen gav jag järnet lite för mycket ... Jag var helt slut efter halva passet och när vi skulle göra burpees, blev jag tvungen att gå istället för att hoppa - jag kunde inte förmå benen att skutta bak så att jag kunde lägga mig på marken (ja, vi hade ett ute-pass eftersom det var så fint väder i lördags).
 
 
 
Resultatet? Ända sedan igår har jag världens träningsvärk och klarar knappt av att röra mig. Men men. Det lär väl gå över snart.
 
För ett par, tre veckor sedan var jag på ett pilates cardio-pass och då var jag också halvdöd (kanske ännu värre än i lördags). Har inte känt mig så här sedan jag började träna första gången i januari 2015. Förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän jag kommer tillbaka, så att säga. Så att jag slipper denna djävulska träningsvärk...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: träningsvärk;

Hjärt- och lungräddning

Igårkväll var jag och älsklingen (och tösen) på en HLR-kurs (Hjärt- och LungRäddning) på BVC. Vi kände att det kunde vara bra att ha gått en sådan kurs, nu när tösen kryper omkring och stoppar nästan allt hon ser i munnen. När vår sköterska på BVC nämnde kursen på ett föräldragruppsmöte, var det en av mammorna som sade att de hon kände som hade gått kursen, var räddare efter kursen än vad de varit innan de gått den. Så känner inte jag. Naturligtvis hoppas jag att jag ska slippa behöva använda den kunskapen jag nu har, men nu känner jag mig tryggare. Nu vet jag hur jag ska bete mig och vad jag ska titta efter om olyckan skulle vara framme.
 
 
Men jösses vad jobbigt det är att göra kompressioner! I alla fall med enbart två fingrar - vilket man ska göra på ett barn upp till ett år. Efter ett år ska man göra kompressioner med nedre delen av handflatan fram till dess barnet kommer upp i puberteten (om jag minns rätt?). Efter det är det två händer som gäller.. Å andra sidan har jag problem med mina leder (har reumatism i släkten och mina problem har förvärrats under åren), vilket kan vara en förklaring till att jag hade svårt med kompressionerna. Det näst jobbigaste var att göra dem i rätt takt. Ett tips är att göra dem i takt till "Här kommer Pippi Långstrump" - men jag klarar inte av att både tänka den låten, samtidigt som jag räknar. Nej, jag är inte den sortens kvinna som kan göra två saker samtidigt...
 
Dockan har en liten svart plupp i munnen/halsen, som vi skulle försöka få ut genom att dunka på ett visst sätt i ryggen.
 
Om man har möjlighet att gå en sådan här kurs, tycker jag absolut att man ska ta chansen! För nu vet jag även hur jag ska bete mig om det gäller en vuxen person. Sådan här kunskap är oerhört viktig att ha i ryggsäcken, så att säga. Fast jag hoppas naturligtvis att jag slipper använda dessa kunskaper.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: HLR-kurs, hjärt- och lungräddning;

"Vi går för vatten"

Förra lördagen, den 5 maj 2018, deltog jag, älsklingen och tösen i arrangemanget Vi går för vatten. Vi hade båda två uppmärksammat evenemanget, men sedan hade jag glömt bort det, tills älsklingen påminde mig kvällen innan. Eftersom det var fint väder kände vi för att ta en promenad och då kunde vi lika gärna slå två flugor i en smäll och gå för något bra!
 
 
Man deltog i en tipspromenad längs vägen, med frågor om vatten i närområdet (exempelvis hur många valv Tullbron har). Även tösen fick ett eget deltagarkort, så jag hjälpte henne att fylla i hennes - hon somnade ju efter bara en stund och då är det inte så lätt att fylla i sitt deltagarkort. ;-)
 
 
Det var en mysig promenad och man fick sig både en och två tankeställare längs vägen när det gäller vattnet. Frågorna var emellanåt kluriga, men vi gissade så gott vi kunde. I slutet fanns en skiljefråga, där man skulle gissa hur långt ett snöre i en burk var. På kvällen kunde vi läsa att det rätta svaret hade varit ca 1.900 mm. Jag hade gissat på 1.500 mm och tösen på 2.000 mm. Bra jobbat tjejen!
 
 
Det var en väldigt rolig aktivitet och konstigt nog har jag missat att den har hållits varje år sedan 2011. Fast i och för sig är det inte så konstigt, med tanke på att de i princip inte har gjort något reklam eller gett ut någon information om evenemanget. Enda anledningen till att jag och älsklingen uppmärksammade den i år, var för att vårt gym hade lagt in det som ett pass i kalendern (som man dock inte kunde boka sig på), eftersom de var sponsorer. Nu var det förvisso rätt många som deltog, men jag tror att de hade kunnat få dit ännu fler om de gjort folk mer uppmärksamma på att det ägde rum.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: vi går för vatten;