Jessicas grotta

Nu börjar ett nytt kapitel i livet

I fredags arbetade jag min sista dag på advokatfirman innan föräldraledigheten. Planen är att jag ska komma tillbaka den 1 mars 2018, men vi får se hur allt blir. Man vet ju aldrig vad som händer. När klockan var ca 19.00 i fredags, lämnade jag kontoret och skyndade mig ned till tåget. Då hade jag arbetat från ca 7.15 och endast haft ungefär 10 minuters lunch och en kort fikapaus med chefen och min vikarie.
 
Juni och halva juli har varit fullkomligt galna veckor - framförallt superstressiga. I och för sig har jag haft väldigt mycket att göra och ganska stressigt under flera månaders tid, men juni och halva juli har varit värst. Anledningen är att min vikarie började då och förutom att försöka lära upp henne det hon behöver veta, har jag försökt hinna med allt löpande arbete. Dock har jag inte kunnat göra särskilt mycket utan att visa min vikarie hur man ska göra, eftersom det mesta har varit sådant som hon måste kunna. De flesta dagar har jag varit så trött att jag nästan varit gråtfärdig när jag tagit tåget hem.
 
 
 
 
Jag gillar min vikarie väldigt mycket. Det är en supertrevlig människa, men dessvärre har det gått trögt med att lära upp henne. Till en början verkade hon inte lyssna på det jag sade och gjorde tvärtemot hela tiden och hon har gång på gång glömt bort de mest simpla saker. Men jag tror att hon kan klara av de arbetsuppgifter som hon nu ska få ansvara för (har varit några arbetsuppgifter som min chef får låta annan sköta eftersom det blir för komplicerat för min vikarie).
 
Nu är tanken i alla fall att jag ska ha tre veckors semester och därefter vara föräldraledig. Mitt mål är att försöka varva ned nu under de kommande tre veckorna och försöka hinna med lite saker här hemma som har fått bli liggande. Och vänta på att bebisen ska komma. Den har blivit alltmer otålig och sparkar på och trycker allt vad den kan med fötterna. En kväll kändes det som att magen skulle spricka - så pass mycket tryckte det lilla livet med fötterna. I skrivande stund rör den sig så mycket att det syns utåt. Magen rör sig fram och tillbaka.
 
Det känns konstigt att jag inte ska jobba igen förrän tidigast 1 mars. Jag som aldrig varit hemma på grund av sjukdom dessa fyra år på byrån och jag som är dålig på att ha semester (tänker på jobbet hela tiden). Fast jag antar att det lär bli fullt upp med vår nya familjemedlem, så jag kommer väl inte hinna tänka på jobbet. Det ska minst sagt bli spännande att se hur livet blir nu.


Dagens citat:

"Blomdoft flyger inte motvinds, ej heller doft av sandelträ, tagara, eller jasmin. Men doften av goda människor flyger motvinds: den gode sprider sin doft i alla riktningar."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Foglossning

Som jag nämnde tidigare, råkade jag ut för tidig foglossning (eller bäckensmärta som sjukvården föredrar att kalla det). Det kom redan omkring vecka 11 och har hållit i sig sedan dess. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det är, så om du är intresserad av utförligare information föreslår jag att du läser informationen på den här sidan.
 
Innan jag blev gravid hade jag inte riktig koll på vad foglossning egentligen innebar, men jag var livrädd för att få det. Denna rädsla hade jag haft ända sedan paralegalutbildningen, efter att ha hört två studiekamrater berätta om att de hade drabbats av det i graviditetens senare del. Båda hade blivit sängliggande med olidlig smärta och därför fått sjukskriva sig från sina respektive jobb. Du kan kanske förstå att jag blev rädd.
 
När den personliga tränaren sade att jag kunde träna så gott som vanligt fram till dess jag började känna av foglossning, frös jag genast till is och frågade vad det innebar. Hennes svar blev att det skulle vara en skarp smärta längs hela ryggslutet och eventuellt även runt höfterna och ned mot ljumskarna.
 
 
 
 
Om du har börjat känna samma rädsla som jag gjorde tidigare, kan jag förhoppningsvis lugna dig lite med följande. Jag har inte blivit sängliggande som tur är, men jag ska inte heller sticka under stol med att jag har haft ont. Dock verkar det som att när jag kom in i den tredje trimestern (från vecka 28), tycks den värsta smärtan ha försvunnit. Nu ömmar det bara emellanåt i ryggslut och rumpa.
 
Den smärta som jag kände tidigare, innebar att jag nästan konstant hade ont i ryggen (framförallt längs ryggslutet, strax ovanför rumpan) och oftast fortsatte smärtan ned i vänster skinka och ben - vilket gjorde att jag många gånger fick svårt att gå och stödja på benet. Ibland hände det att smärtan satte sig i höger ben istället.
 
I praktiken innebar det att jag hade svårigheter att både sätta mig och resa mig - ibland behövde älsklingen hjälpa mig upp. Jag behövde gå relativt långsamt i trappor (enligt sjukvårdens råd ska man helst undvika trappor och istället ta hiss om den möjligheten finns) och även när jag var ute och promenerade - annars riskerade jag att få rätt ont. Kortare promenader med vila emellan är att föredra framför långa promenader. Om jag började känna av foglossningen, försvann inte smärtan förrän efter en natts sömn.
 
Det finns dock viss hjälp att få. Min barnmorska rekommenderade mig att kontakta sjukgymnast för att få hjälp, vilket jag också gjorde. Sjukgymnasten visade mig några pilatesövningar som jag kunde göra, men då hade jag så pass ont att jag inte kunde träna alls. Då erbjöd hon mig att låna det här bältet i en vecka:
 
 
 
 
Bältet skulle hjälpa till att stabilisera bäckenet och på så vis minska smärtan. Om jag var nöjd med resultatet, kunde jag få köpa bältet av henne.
 
Till en början hjälpte bältet mig en hel del, så jag valde att köpa det. Visst kände jag av viss smärta trots att jag använde bältet, men den var i alla fall hanterbar jämfört med innan jag började använda bältet. I början - innan jag besökte sjukgymnasten - hade jag så ont att jag emellanåt låg och grät i soffan. Mot slutet av andra trimestern ökade dock smärtan, trots att jag fortfarande använde bältet.
 
Smärta är aldrig kul och jag har som sagt haft mina stunder då jag låg och grät för att jag hade så ont. Fast jag försökte stå ut. Det är trots allt en relativt kort period som man behöver ha ont, så för min del var det bara att bita ihop och kämpa vidare.
 
 
 
 
 
Som tröst kan jag säga att det inte är alla kvinnor som drabbas av foglossning (min mamma gjorde inte det) och det finns de som kommer så lindrigt undan att de enbart känner ömmande och att det då räcker att de sitter ned en stund för att få detta ömmande att försvinna.
 
Vad jag vill ha sagt är alltså att man inte alls behöver vara så rädd för foglossning som jag var. Om man nu får det, finns det viss hjälp att få - beroende på hur pass ont man har. Mitt råd är att så snart man börjar känna av den här smärtan, ska man kontakta sin barnmorska för att få råd om hur man bör gå vidare.


Dagens citat:

"Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande."
(Johann Wolfgang von Goethe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: bäckensmärta, foglossning, graviditet;

Träning under graviditet

Enligt sjukvården är det bra att träna när man är gravid och man rekommenderas därför till detta. Dock finns det vissa övningar och träningsmoment som man bör undvika (exempelvis att inte stå upp vid spinning) och man måste också se till att inte ha för hög puls för länge.
 
Eftersom detta som sagt är min första graviditet, valde jag att boka tid hos en personlig tränare för att få råd om hur jag bör tänka när det gäller träningen under graviditeten. Den personliga tränaren som jag fick tid hos strax innan årsskiftet, är specialiserad på just kvinnohälsovård. Tillsammans gick vi igenom några övningar och hon satte därefter ihop ett litet program med pilatesövningar som kan vara bra för mig under graviditeten - vilket jag tidigare skrivit ett inlägg om.
 
 
 
 
Dock är det långt ifrån alla i min närhet som är förtjusta i att jag fortsätter att träna och menar att det vore bäst om jag upphör med träningen tills efter förlossningen. En person i min närhet (som för övrigt inte tränar själv) ifrågasatte den personliga tränarens kompetens när jag sade emot dennes "råd" om att sluta träna och jag hänvisade till vad den personliga tränaren sagt. Personen undrade även upprört om tränaren själv varit gravid?! En annan i min närhet menade att eftersom detta är min första graviditet, kan jag inte veta vad jag klarar av i mitt nuvarande tillstånd och därför borde jag inte träna. Fast då undrar jag följande - om jag inte försöker träna, hur ska jag då till nästa gång veta vad jag klarar eller inte klarar av ..?
 
Naturligtvis vet jag att dessa personer egentligen menar väl och att de är rädda om mig och det lilla liv jag har i magen. Jag vet detta. Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad över alla dessa pekpinnar - framförallt från personer som själva aldrig har hållit på med träning, bortsett från en och annan promenad.
 
Ja, detta är min första graviditet och därför kan jag inte i förväg veta vad jag klarar av eller inte klarar av. Att jag dessutom råkade ut för tidig foglossning gör inte det hela bättre. Fast vet du vad? Kroppen är väldigt duktig på att signalera när jag försöker göra något som jag inte klarar av. Obehag och smärta är sådana tecken.
 
 
 
 
När jag började träna zumba 2015, fanns det en gravid deltagare som var med på passen ända fram till sommaren - och vid det laget var hon höggravid. Jag räknade därför med att förhoppningsvis själv kunna fortsätta den här terminen med i alla fall zumba. När zumban byttes ut mot danzy step i januari var jag med på det första passet, men fick sedan erkänna mig besegrad eftersom jag under det passet kände av tecken på foglossning (i mitt fall var det huggande smärta längs hela ryggslutet). Dock har jag fortsatt med vanlig danzy (som är en variant av zumba - i vart fall när en viss instruktör har passet), när foglossningen inte varit för påtaglig.
 
På cirkelpassen lär jag mig efter hand som tiden går vilka övningar som funkar och vilka som inte funkar. Om det är något som jag inte klarar av (exempelvis hopp eller att ligga på mage), ber jag om en ersättningsövning.
 
 
 
 
Jag är inte dum. Jag utsätter inte mig för onödiga risker. Varför har andra runt omkring svårt att kunna acceptera att jag själv är kapabel till att bedöma vad min kropp klarar av eller ej? Jag är trots allt en vuxen kvinna och jag har dessutom rådgjort med kunniga personer på området (det vill säga både med personlig tränare som är inriktad på kvinnohälsovård - däribland graviditeter - och med sjukgymnast).
 
Jag kommer alltså att fortsätta med träningen tills kroppen säger ifrån och jag kommer fortsätta att anpassa övningarna på cirkelpassen efter hand som tiden går - oavsett vad andra säger. För att citera min filosofilärare på gymnasiet: "Du kan inte ha ont i mina tänder."


Dagens citat:

"I den mänskliga naturen står vi varandra nära; i vårt handlande går vi skilda vägar."
(Konfucius)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: träning under graviditet;