Daisypath Anniversary tickers

Foglossning

Som jag nämnde tidigare, råkade jag ut för tidig foglossning (eller bäckensmärta som sjukvården föredrar att kalla det). Det kom redan omkring vecka 11 och har hållit i sig sedan dess. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det är, så om du är intresserad av utförligare information föreslår jag att du läser informationen på den här sidan.
 
Innan jag blev gravid hade jag inte riktig koll på vad foglossning egentligen innebar, men jag var livrädd för att få det. Denna rädsla hade jag haft ända sedan paralegalutbildningen, efter att ha hört två studiekamrater berätta om att de hade drabbats av det i graviditetens senare del. Båda hade blivit sängliggande med olidlig smärta och därför fått sjukskriva sig från sina respektive jobb. Du kan kanske förstå att jag blev rädd.
 
När den personliga tränaren sade att jag kunde träna så gott som vanligt fram till dess jag började känna av foglossning, frös jag genast till is och frågade vad det innebar. Hennes svar blev att det skulle vara en skarp smärta längs hela ryggslutet och eventuellt även runt höfterna och ned mot ljumskarna.
 
 
 
 
Om du har börjat känna samma rädsla som jag gjorde tidigare, kan jag förhoppningsvis lugna dig lite med följande. Jag har inte blivit sängliggande som tur är, men jag ska inte heller sticka under stol med att jag har haft ont. Dock verkar det som att när jag kom in i den tredje trimestern (från vecka 28), tycks den värsta smärtan ha försvunnit. Nu ömmar det bara emellanåt i ryggslut och rumpa.
 
Den smärta som jag kände tidigare, innebar att jag nästan konstant hade ont i ryggen (framförallt längs ryggslutet, strax ovanför rumpan) och oftast fortsatte smärtan ned i vänster skinka och ben - vilket gjorde att jag många gånger fick svårt att gå och stödja på benet. Ibland hände det att smärtan satte sig i höger ben istället.
 
I praktiken innebar det att jag hade svårigheter att både sätta mig och resa mig - ibland behövde älsklingen hjälpa mig upp. Jag behövde gå relativt långsamt i trappor (enligt sjukvårdens råd ska man helst undvika trappor och istället ta hiss om den möjligheten finns) och även när jag var ute och promenerade - annars riskerade jag att få rätt ont. Kortare promenader med vila emellan är att föredra framför långa promenader. Om jag började känna av foglossningen, försvann inte smärtan förrän efter en natts sömn.
 
Det finns dock viss hjälp att få. Min barnmorska rekommenderade mig att kontakta sjukgymnast för att få hjälp, vilket jag också gjorde. Sjukgymnasten visade mig några pilatesövningar som jag kunde göra, men då hade jag så pass ont att jag inte kunde träna alls. Då erbjöd hon mig att låna det här bältet i en vecka:
 
 
 
 
Bältet skulle hjälpa till att stabilisera bäckenet och på så vis minska smärtan. Om jag var nöjd med resultatet, kunde jag få köpa bältet av henne.
 
Till en början hjälpte bältet mig en hel del, så jag valde att köpa det. Visst kände jag av viss smärta trots att jag använde bältet, men den var i alla fall hanterbar jämfört med innan jag började använda bältet. I början - innan jag besökte sjukgymnasten - hade jag så ont att jag emellanåt låg och grät i soffan. Mot slutet av andra trimestern ökade dock smärtan, trots att jag fortfarande använde bältet.
 
Smärta är aldrig kul och jag har som sagt haft mina stunder då jag låg och grät för att jag hade så ont. Fast jag försökte stå ut. Det är trots allt en relativt kort period som man behöver ha ont, så för min del var det bara att bita ihop och kämpa vidare.
 
 
 
 
 
Som tröst kan jag säga att det inte är alla kvinnor som drabbas av foglossning (min mamma gjorde inte det) och det finns de som kommer så lindrigt undan att de enbart känner ömmande och att det då räcker att de sitter ned en stund för att få detta ömmande att försvinna.
 
Vad jag vill ha sagt är alltså att man inte alls behöver vara så rädd för foglossning som jag var. Om man nu får det, finns det viss hjälp att få - beroende på hur pass ont man har. Mitt råd är att så snart man börjar känna av den här smärtan, ska man kontakta sin barnmorska för att få råd om hur man bör gå vidare.


Dagens citat:

"Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande."
(Johann Wolfgang von Goethe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Träning under graviditet

Enligt sjukvården är det bra att träna när man är gravid och man rekommenderas därför till detta. Dock finns det vissa övningar och träningsmoment som man bör undvika (exempelvis att inte stå upp vid spinning) och man måste också se till att inte ha för hög puls för länge.
 
Eftersom detta som sagt är min första graviditet, valde jag att boka tid hos en personlig tränare för att få råd om hur jag bör tänka när det gäller träningen under graviditeten. Den personliga tränaren som jag fick tid hos strax innan årsskiftet, är specialiserad på just kvinnohälsovård. Tillsammans gick vi igenom några övningar och hon satte därefter ihop ett litet program med pilatesövningar som kan vara bra för mig under graviditeten - vilket jag tidigare skrivit ett inlägg om.
 
 
 
 
Dock är det långt ifrån alla i min närhet som är förtjusta i att jag fortsätter att träna och menar att det vore bäst om jag upphör med träningen tills efter förlossningen. En person i min närhet (som för övrigt inte tränar själv) ifrågasatte den personliga tränarens kompetens när jag sade emot dennes "råd" om att sluta träna och jag hänvisade till vad den personliga tränaren sagt. Personen undrade även upprört om tränaren själv varit gravid?! En annan i min närhet menade att eftersom detta är min första graviditet, kan jag inte veta vad jag klarar av i mitt nuvarande tillstånd och därför borde jag inte träna. Fast då undrar jag följande - om jag inte försöker träna, hur ska jag då till nästa gång veta vad jag klarar eller inte klarar av ..?
 
Naturligtvis vet jag att dessa personer egentligen menar väl och att de är rädda om mig och det lilla liv jag har i magen. Jag vet detta. Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad över alla dessa pekpinnar - framförallt från personer som själva aldrig har hållit på med träning, bortsett från en och annan promenad.
 
Ja, detta är min första graviditet och därför kan jag inte i förväg veta vad jag klarar av eller inte klarar av. Att jag dessutom råkade ut för tidig foglossning gör inte det hela bättre. Fast vet du vad? Kroppen är väldigt duktig på att signalera när jag försöker göra något som jag inte klarar av. Obehag och smärta är sådana tecken.
 
 
 
 
När jag började träna zumba 2015, fanns det en gravid deltagare som var med på passen ända fram till sommaren - och vid det laget var hon höggravid. Jag räknade därför med att förhoppningsvis själv kunna fortsätta den här terminen med i alla fall zumba. När zumban byttes ut mot danzy step i januari var jag med på det första passet, men fick sedan erkänna mig besegrad eftersom jag under det passet kände av tecken på foglossning (i mitt fall var det huggande smärta längs hela ryggslutet). Dock har jag fortsatt med vanlig danzy (som är en variant av zumba - i vart fall när en viss instruktör har passet), när foglossningen inte varit för påtaglig.
 
På cirkelpassen lär jag mig efter hand som tiden går vilka övningar som funkar och vilka som inte funkar. Om det är något som jag inte klarar av (exempelvis hopp eller att ligga på mage), ber jag om en ersättningsövning.
 
 
 
 
Jag är inte dum. Jag utsätter inte mig för onödiga risker. Varför har andra runt omkring svårt att kunna acceptera att jag själv är kapabel till att bedöma vad min kropp klarar av eller ej? Jag är trots allt en vuxen kvinna och jag har dessutom rådgjort med kunniga personer på området (det vill säga både med personlig tränare som är inriktad på kvinnohälsovård - däribland graviditeter - och med sjukgymnast).
 
Jag kommer alltså att fortsätta med träningen tills kroppen säger ifrån och jag kommer fortsätta att anpassa övningarna på cirkelpassen efter hand som tiden går - oavsett vad andra säger. För att citera min filosofilärare på gymnasiet: "Du kan inte ha ont i mina tänder."


Dagens citat:

"I den mänskliga naturen står vi varandra nära; i vårt handlande går vi skilda vägar."
(Konfucius)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Vältränad" provocerar mig - tydligen

Det var i januari 2015 som jag och älsklingen blev medlemmar hos Strandhälsan i Falkenberg och har ända sedan dess tränat regelbundet (minst en gång i veckan) - med vissa få undantag. Framförallt tycker jag att det är kul att gå på passen som de har. Dessvärre har de rätt många intressanta pass på tider som inte fungerar för mig, men jag går på de passen som jag kan. Vanligast blir danspasset (tidigare zumba på onsdagar, numera danzy på torsdagar) och cirkelpasset på lördagsmorgnar.
 
På några zumbapass (innan det byttes ut mot Danzy Step) var det en kvinnlig deltagare som sade till mig vid något tillfälle när vi pratade om olika övningar/pass, att vissa övningar/pass borde inte vara så jobbiga för mig - jag som är så vältränad.
 
Jag vet att jag egentligen borde bli smickrad, men jag blev mest arg och irriterad. Vältränad? Jag är långt ifrån vältränad, även om jag har hållit på att träna i två år. Vad är det som får henne att tro att jag är vältränad? Hur kan hon - efter bara en blick - veta hur mycket jag klarar eller inte klarar av? Naturligtvis sade jag inget av detta till kvinnan, utan jag var tyst och log lite besvärat.
 
 
TC - träningscentret.
 
 
När den första irritationen hade lagt sig, började jag fundera kring varför jag reagerade som jag gjorde. Är det för att jag själv inte anser att jag är vältränad? Är det för att hon antog att jag inte borde tycka att vissa övningar/pass är jobbiga, trots att jag kanske faktiskt tycker att de är det? Var det hennes förutfattade mening som skavde i mig? När är man egentligen vältränad? I mina ögon är man vältränad om man klarar av de allra flesta övningar utan någon ansträngning och kanske till och med har synliga muskler. Det är i alla fall den bild jag får i huvudet när jag hör ordet "vältränad". Men kan det vara så att vältränad omfattar mer? Kan det vara så att begreppet är relativt? Att svaret finns i betraktarens ögon?
 
Jag har försökt söka fram en definition på vad som innebär att vara vältränad, men har inte lyckats hitta någon sådan definition på nätet. Kanske står det något i SO?
 
*går genast till bokhyllan och börjar bläddra i SO*
 
Nix. Ordet "vältränad" fanns inte ens med. Borde jag ta det som ett tecken?
 
Det är möjligt att jag faktiskt kan anses vara vältränad, även om jag själv inte ser mig så. Dessutom - spelar det egentligen någon roll? Jag tränar för att jag tycker att det är roligt och för att det främjar min hälsa. Strunt samma vad andra tycker - det är vad jag själv tycker som är viktigast. Inte sant?


Dagens citat:

"Först skapar vi våra vanor – sedan skapar de oss."
(John Dryden)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

För att stärka rygg och få bättre hållning

När Strandhälsan hade ett julerbjudande avseende personlig träning, köpte älsklingen ett sådant presentkort till mig och strax innan nyår träffade jag således en personlig tränare. Efter att jag hade berättat om min nuvarande situation, hur ofta jag tränar, vad jag tränar etc., lade hon upp ett program med pilatesövningar som jag ska träna ett tag framöver. De flesta av övningarna är till för att stärka min rygg och ge mig bättre hållning, men det finns också några (tre stycken) som ska stärka mitt högra knä. Jag lyckades ju vrida det på något sätt för snart två år sedan, när jag skulle hindra Ninjan från att smita ut när jag kom hem från jobbet en eftermiddag. Ända sedan dess har jag haft problem med det. Förhoppningsvis blir det bättre genom de här övningarna!
 
 
 
Innan jag träffade den personliga tränaren, visste jag i och för sig att jag hade ganska dålig hållning, men det var under den här timman som jag verkligen insåg hur dålig hållningen var. Jag har svårt för att vara rak i ryggen. Hon märkte det ganska snart och gav mig tips på hur jag enklare skulle tänka och göra. Jag har varit nere och gjort de här övningarna ca två till tre gånger i veckan ända sedan dess och jag tycker själv att jag börjar få koll på det här med rak rygg! Alltid något.
 
 
 
Egentligen tycker jag att pilates är ganska tråkigt och känns inte som en riktig träning för mig. För mig ska träning vara ansträngande och ge hög puls. Pilates är lite för lugnt, men jag kommer ge mitt program en chans de kommande månaderna och hoppas på förändring - jag hoppas på bättre hållning och stärkt rygg. Med detta menar jag absolut inte att jag ser ned på andra som regelbundet tränar pilates. Jag menar bara att för egen del känns inte pilates som en riktig träning för mig.
 
Jag går fortfarande på andra pass som det är mer fart i, så genom dessa kommer jag fortfarande få "riktig" träning. ;-)  Kanske kan mina resultat även förbättras på de andra områdena tack vare pilates? Det återstår att se.


Dagens citat:

"Koncept som du kan begripa ger dig kunskap, men det som griper tag om dig ger dig visdom."
(Bernhard av Clairvaux)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Danzy step

I onsdags var första tillfället för det nya passet Danzy step - det pass som kommer att ersätta min kära zumba den här terminen. Trots min besvikelse var jag ändå beredd på att åtminstone ge passet en chans. Därför bokade jag in mig.
 
Sammanfattningsvis kan jag säga att passet var roligt. Fast jösses vilken kondition man måste ha för att orka med det! Vi skuttade upp och ned från brädan, från sida till sida ... Var det roligare än zumba? Hmm ... Nja, zumba är zumba. Men Danzy step är en zumbavariant - fast på step up-bräda. För tillfället kunde jag inte ge allt jag kunde och jag fick dessvärre även lite ont i ryggen under passet, men jag kan tänka mig att det kan bli kul framöver. :-)
 
Jag försökte hitta någon video som visar ungefär vad det var vi gjorde på passet, men kunde inte hitta en passande video. Dock hittade jag den här och den visar en del av de steg vi gjorde. Det du behöver göra när du ser den är att tänka dig att hon gör det till musik. Typ. ;-)
 


Dagens citat:

"Tillfredsställelse ligger i prestationen, inte i det uppnådda."
(Mahatma Gandhi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag är förkrossad!

På grund av att jag inte har mått särskilt bra sedan någon gång i december, har jag inte heller kunnat gå på de pass som jag brukar. Nu börjar jag må bättre och därför tog jag mig till danspasset i onsdags. Jag kände att jag verkligen behövde röra på mig. Dock var det ingen zumba, utan det andra danspasset som kallas "Danzy". I praktiken är det som ett zumbapass, då den instruktören dels kör liknande rörelser som vi har på zumban, dels använder hon vissa låtar som vi har på zumban.
 
Hur som helst, på det passet var även vår zumbainstruktör med. Hon meddelade att nästa vecka kommer vårschemat att börja, men någon zumba den här terminen kommer det inte bli. Hon ska istället köra ett pass med step-up-bräda. Om det blir någon zumba nästa termin får vi se. Det beror på hur attraktivt det här nya passet blir.
 
...
 
 
 
När dessa ord nådde mina öron gick jag sönder inombords. Ingen zumba?! Men det är ju det pass som jag praktiskt taget levt för sedan januari 2015! Det var det passet som lockade mig till att börja träna hos Strandhälsan när älsklingen föreslog att vi skulle testa att bli gymmedlemmar. Det är det passet som i huvudsak har hjälpt till att jaga undan min depression. Och nu ska de inte ha kvar passet?! Är det ingen som tänker på lilla Jessica?!
 
Nåväl, jag får helt enkelt börja gå på Danzy-passen på torsdagar istället. Som jag nämnde ovan så är det ungefär som zumba. Kanske ger jag det nya passet en chans. Det beror lite på vilken tid det ska hållas och om det blir i Vesterhavshallen. Instruktören pratade om att hon vill få passet flyttat en kvart, men jag förstod aldrig om hon menade att det skulle börja 18.15 eller 18.45 istället för 18.30. För om det börjar 18.15, kommer jag ha svårt att hinna dit efter jobbet, i och med att jag - under förutsättning att tåget hem är i tid, vilket det sällan är nuförtiden - kommer hem runt 17.30. Aja, vi får se hur det blir. Jag får helt enkelt anpassa mig.


Dagens citat:

"Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar."
(Aristoteles)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag har tagit ställning

När älsklingen skulle ge blod senast, följde jag med honom och satt i väntrummet under tiden han tappades på blod. När vi kom in i väntrummet och älsklingen fyllde i sin elektroniska hälsodeklaration, såg jag att det fanns sådana här vid de båda datorerna:
 
 
 
 
Det är donationskort vad gäller ens organ och vävnader när man dött. Jag var snabb med att snappa åt mig ett kort och satt sedan och läste igenom informationen. Jag hade ett svagt minne om att jag tidigare har anmält mig till donationsregistret och godkänt att mina organ och vävnader får doneras. Fast eftersom jag inte var helt säker, tänkte jag besöka hemsidan (www.livsviktigt.se) vid ett senare tillfälle och fylla i ett digitalt donationskort. Samtidigt har jag ett fysiskt kort som jag har i min plånbok.
 
Jag anser att man ska hjälpa människor om man kan och eftersom jag inte har användning av mina organ och vävnader när jag väl har dött, finns det ingen anledning för mig att inte ge möjligheten att hjälpa andra och rädda liv. Naturligtvis är detta min åsikt och mitt eget val. Om man känner att man inte vill donera organ eller vävnader, är det också helt okej. Bara man själv gör ett aktivt val. Ens anhöriga ska inte behöva tvingas ta det beslutet.
 
En tidigare kompis till mig miste sin dotter för några år sedan när dottern inte alls var gammal. Beskedet tog mig väldigt hårt, eftersom jag hade stått både mamman och dottern rätt nära under mitt sista gymnasieår samt året därefter. Hur som helst, min kompis berättade att dottern hade genom sin död räddat livet på fyra andra människor - i och med att hennes organ hade donerats. Den tanken värmer mig - att trots att hennes död var sorglig, dog hon inte förgäves. Fyra människor fick möjligheten att leva vidare tack vare henne. Hur fint är inte det?
 
Gå gärna in på Socialstyrelsens hemsida och läs om organdonation.
 
Jag har tagit ställning. Har du?


Dagens citat:

"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra, när du aldrig vill lyssna."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Inlines-åkandets mörka baksida

Jag berättade ju tidigare att jag och älsklingen införskaffat oss vars ett par inlines som vi har åkt med lite nu under sommaren. För varje gång vi är ute och åker med dem går det lite lättare, även om jag fortfarande inte lärt mig att bromsa ordentligt i backar! Fast än har jag inte brutit nacken när jag har ramlat, även om det har varit nära att bli en allvarlig olycka vid ett tillfälle när jag föll ...
 
Det var under vår sista semestervecka som vi bestämde oss en eftermiddag för att åka inlines till Slöinge (och SIAs glassbutik/-fabrik). Sagt och gjort, vi packade ned vattenflaskor i en ryggsäck och gav oss sedan av. Älsklingen hade kollat lite snabbt på mobilen hur vi skulle ta oss dit. Fast någonstans körde vi fel (troligtvis) och hamnade borta vid Skrea kyrka. Det innebar att vi fick åka längs 90-vägen som går bort till Heberg. Det gick förvisso bra, fast när vi sedan fick möjlighet att välja mellan att fortsätta längs 90-vägen eller åka in på en 70-väg, valde vi 70-vägen eftersom vi trodde att det skulle vara lugnare där jämfört med 90-vägen. Visst var det lugnare, men vi insåg senare att den vägen också var backigare. Till en början gick det i och för sig ganska bra, men när vi kom till Eftra och bara hade en liten, liten bit kvar till Slöinge, ställdes vi öga mot öga med en mycket brant nedförsbacke. Och när jag säger att den var brant, då menar jag också att den var BRANT. Fast eftersom vi inte är några fegisar, åkte vi nedför denna branta backe - med bromsarna i högsta hugg.
 
 
 
Efter ungefär halva backen (eller något) tyckte älsklingen att det var en bra idé om vi stannade till en stund på grus-/stenplanen vid sidan om, eftersom det lite längre ned kom en skarp kurva. Han svängde därför elegant in på denna lilla plätt och jag följde efter. Dock snubblade jag till på någon av alla stenar när jag bromsade in på denna lilla plätt och plötsligt föll jag bakåt. Jag landade på rygg, men tack vare att jag hade ryggsäcken på ryggen, slog jag mest i rumpan och svanken och skrapade upp handflatorna. Även vänster tumme och handled fick sig en smäll, men den smärtan försvann efter några dagar.
 
När den värsta chocken hade lagt sig och jag fått lugna mig lite, fortsatte vi till Slöinge. Mina ben skakade och jag kände mig en aning mörbultad. Det blev inte bättre av att en bil som kom bakom oss och körde förbi, tutade på mig bara för att djävlas. Jag kan inte förstå varför de kände sig manade att tuta, för jag höll mig ordentligt i vägrenen och blockerade inte alls deras väg. Däremot var jag inte beredd på att bilen skulle tuta på mig och därför höll jag på att snubbla omkull. Jag tittade in i bilen när de körde förbi och det såg ut som om samtliga i bilen skrattade ...
 
För att göra en lång historia kort: Vi tog oss fram till Slöinge och när vi hade ätit upp vår glass vid glassbutiken, åkte vi tillbaka hem. Dock tog vi vägen genom Heberg och slapp backarna (bortsett från den vid Heberg, men den var inte särskilt farlig). Denna lilla utflykt ägde rum i början av augusti och jag har fortfarande delvis ont i svanskotetrakten (kunde knappt sitta eller röra mig den första veckan) och rumpan ömmar också bitvis. Men i övrigt mår jag bra.
 
Jag är hur som helst tacksam över två saker. Dels över att jag hade ryggsäcken på ryggen så att den kunde ta den värsta smällen, dels (och kanske det som jag är mest tacksam över) för att jag hade cykelhjälmen på huvudet! Utan den hade det antagligen slutat värre än vad det nu gjorde.


Dagens citat:

"Motsägelse är tecknet för det falska; det sanna motsäger aldrig sig själv."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Mörbultade kramar
Jessie

Missing type

Igår uppmärksammade älsklingen mig på den globala blodgivarkampanjen Missing type (#missingtype). Det hade gått mig helt förbi! Jag lever antagligen under en sten eller något. Hur som helst, kampanjen går ut på att bokstäverna A, B och O plockas bort för att symbolisera att det behövs fler blodgivare. Jag tycker att det är en hur kul idé som helst!
 
 
 
För mig - som varit blodgivare sedan december 2008 - är det en självklarhet att ge blod. Varför skulle det inte vara det om man är frisk? Varför ska man inte få vara med om möjligheten att rädda människor? Hade jag kunnat gå till blodcentralen oftare än var fjärde månad, skulle jag ha gjort det.
 
Sjukhusskräck eller nålskräck är inga hinder för att bli blodgivare. Tro mig - jag har sjukhusskräck och klarar inte av att se blod eller liknande, men ändå klarar jag av att vara blodgivare! Det gäller att fästa uppmärksamheten på något annat under tiden. Jag tittar aldrig på när de sätter in nålen i armen på mig eller när blodet pumpas ut från armen. Det misstaget råkade jag göra under en av mina två blodgivningar i Malmö och då höll jag på att svimma. Nuförtiden tittar jag på tavlor eller - om det finns, vilket det gör i Falkenberg - på TV:n. Jag försöker att koppla bort att jag just då befinner mig på ett sjukhus. Och det fungerar.
 
Jag väljer att rädda liv. Vad väljer du?

Som barn på nytt

När jag var liten (tänk låg- och mellanstadieålder, det vill säga någonstans mellan 7-12 år) gillade jag att åka rullskridskor och sedan inlines. Det kändes tufft att åka inlines när de väl kom. Dock var mina inte av bästa kvalitet. De hade nämligen plasthjul och följaktligen rullade de inte lika bra som de där med gummihjul. Men det spelade inte någon större roll för mig. Jag begav mig ut jämt och ständigt och åkte runt med dem. Jag och min syster hade ett favoritställe där vi åkte fram och tillbaka nästan hela tiden: en relativt nyasfalterad vägbit. Jösses vad det gick undan där!
 
Jag tror att jag slutade åka inlines i samma veva som jag började på högstadiet. Tiden och intresset för det försvann helt enkelt. Jag slutade också att åka skridskor och gjorde det inte igen förrän jag och älsklingen blev tillsammans. Nu kan jag säga att samma sak har hänt med inlinesåkandet.
 
 
 
Då älsklingen först föreslog att vi borde kika på inlines och kanske även åka det under sommaren, var jag mycket positivt inställd. Ja! Vad kul! Det var ju över tio år sedan som jag stod på ett par sådana där benbrytargrejer. Denna förtjusning förbyttes snart mot ren och skär skräck när vi lämnade butiken med varsin inlineskartong i händerna. Vad hade jag gett mig in på? Det var först då jag mindes hur vingligt det hade varit med skridskorna den där vintern 2008 - och då hade det inte alls gått lika många år sedan jag åkt skridskor! Tänk om jag skulle ramla? Och bryta nacken?!
 
Jag satte på mig min cykelhjälm - för säkerhets skull - och gav mig ut en kväll tillsammans med älsklingen. I början klarade jag knappt av att stå på de där mackapärerna. Jag höll på att trilla mest hela tiden! Fast sedan, när vi hunnit ned till Skrea strand, började det gå bättre. Då började jag till och med få upp relativt god fart. Kvällen efter gick det ännu bättre.
 
Jag vill nog säga att det är lite som att cykla. Det tar en stund, men sedan kommer hjärnan ihåg hur man for fram som litet barn. Det var faktiskt kul och precis som både jag och älsklingen tänkte, kände vi oss som barn på nytt. Synd bara att det är så dåliga vägar att åka på i Falkenberg. Det känns som om det mest är gat- eller kullerstensbelagda gator i stan. För att kunna åka ordentligt måste vi bege oss ut utanför stan.
 
Än har jag alltså inte ramlat och brutit nacken! Bara att hålla tummarna för att det förblir så ...


Dagens citat:

"Kärlek är vilja – viljan att dela din lycka med alla."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ingen bra start för mig

Inför 2016 deklarerade jag ju som bekant att det här skulle bli mitt år. 2016 skulle bli ett bättre år än 2015! Tja, med tanke på hur året - ur hälsosynpunkt - har börjat, har det hittills inte varit något särskilt bra år för mig.
 
Redan den 1 januari i år lyckades jag bli ordentligt förkyld och så har det sedan fortsatt. Jag lyckas bli frisk och är det ett par, tre veckor, men sedan blir jag förkyld igen! I början trotsade jag förkylningen och fortsatte att träna ändå. Dock insåg jag tämligen snart att just det inte var någon särskilt god idé. Så med andra ord har jag med jämna mellanrum blivit tvungen att hoppa över träningen i en till två veckor tills jag blivit frisk igen.
 
 
Det krävs ingen Einstein för att inse att det inte är optimalt, i och med att det känns som om jag tvingas börja om från början så snart jag blir tillräckligt frisk för att kunna träna igen. Konditionen åker ned till noll och det känns som om jag knappt orkar ta mig igenom cirkelpassen.
 
Jag måste kolla upp vad det finns för olika sätt för att stärka immunförsvaret så att jag slipper åka på dessa förkylningar jämt. Jösses, förr blev jag nästan aldrig förkyld. Nu är det snarare tvärtom. Jag är inget annat än förkyld!
 
Om du har några förslag på hur man kan stärka immunförsvaret lyssnar jag mer än gärna. Vill inte att nästa halva av 2016 ska bli som första halvan har varit.


Dagens citat:

"Det är viktigare att inse sina egna bevekelsegrunder än att förstå den andres motiv."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När man verkligen behövs

Jag har sedan december 2008 varit en stolt blodgivare. Lite mer än sju år sedan. Tänk vad tiden går fort! Jag har inte ångrat mitt beslut en enda sekund. Däremot ångrar jag att jag inte började ge blod så snart jag fyllt 18 år. Det tog mig lite mer än ett år innan jag kom till skott och skrev in mig på Malmödroppen (som då fanns på UMAS). Jag förstod aldrig hur viktigt mitt blod var.
 
I samband med att min pappa drabbades av cancer, behövde han en blodtransfusion (totalt två påsar blod = 9 dl). Efter det har han varit innerligt tacksam över att vi blodgivare finns. Vad skulle hänt om det inte hade funnits några blodgivare? På Geblod.nu kan du läsa om fler situationer då blodgivningen har räddat liv.
 
 
 
Idag är vi cirka 380.000 st registrerade blodgivare, varav ungefär 220.000 st är aktiva blodgivare (d.v.s. som ger blod minst en gång per år). Jag hittade dessa siffror här. Det  kan tyckas som att det är många och det är det i och för sig. Fast ännu är vi för få blodgivare;
 
"Sverige är självförsörjande på blodkomponenter, men fördelningen av blodet över tid och plats är ibland ojämn. Det innebär risk för blodbrist, ofta i storstadsområdena där den högspecialiserade vården finns. Vid blodbrist hjälper blodcentralerna varandra. Därför finns det alltid blod till de patienter som behöver blodtransfusioner akut." (citatet är hämtat från samma sida som länkats ovan)
 
Min blodgrupp tillhör landets vanligaste (se info här). Därför var det lite förvånande för mig när jag fick det här mailet samt ett flertal sms med samma innebörd:
 
 
Nu vet jag ju att det beror på att fördelningen av blodet är lite ojämn, men i mina ögon ska det inte behöva förekomma blodbrist. Framförallt inte när det gäller en av landets vanligaste blodgrupper. I min värld talar det sitt allra tydligaste språk; vi behöver bli fler aktiva blodgivare.
 
Om man är tillräckligt frisk och uppfyller de övriga kriterierna för att bli blodgivare, anser inte jag att det finns någon anledning att inte vara blodgivare. Inte ens om man har sprutskräck (vilket jag till viss del haft). Om man har sprutskräck är det bara att säga det till personalen, för då kommer de göra sitt bästa för att hjälpa till att lindra denna skräck. Jag själv är extremt känslig för blod, sår etc. Jag klarar inte av att prata om sådant än mindre se. Om vi ser filmer/serier där det förekommer blod eller liknande, måste jag titta bort och så får älsklingen säga till när det är över. Annars mår jag fysiskt dåligt och riskerar även att svimma (vilket jag höll på att göra under min första eller andra blodgivning i Malmö då jag råkade se på slangen när blodet tappades ut). Ändå tar jag mig tiden (för det tar knappt någon tid alls!) och ger blod. Jag väljer att titta på något helt annat när jag ger blod. Oftast finns det en TV som är igång. I och med att jag inte tittar vare sig när de sticker in nålen i armen eller på slangen och den lilla apparaten under tiden som blodet tappas, går det bra. Utöver denna känslighet, har jag en form av sjukhusskräck. Jag har verkligen svårt för att självmant gå till sjukhus, vårdcentraler etc. Jag undviker det om jag kan. Ändå går jag till blodcentralen på sjukhuset var fjärde månad. Om jag kan, kan du.
 
Varje påse blod behövs. Den mängden kan var och en undvara. Tillsammans kan dessa påsar rädda liv. Kanske kommer du själv eller någon av dina nära och kära behöva akut blodtransfusion. Skulle du inte vilja att det finns blod då?
 
Jag väljer att rädda liv. Gör du?


Dagens citat:

"Absolut perfektion är här och nu, inte i någon framtid, varken närbelägen eller avlägsen."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 5: Tre hälsotips [30 dagar]

Hoppsan ... Jag vet inte om jag egentligen är rätt person för att ge sådana här tips. Fast det skadar inte att försöka. Men kom bara ihåg att detta är tips utifrån min egen erfarenhet. Det jag säger är ingen konkret sanning.
 
Byt ut vitt socker
På senare år har jag fått lära mig att det vita sockret faktiskt är ett rent gift och dessvärre har jag själv fått uppleva vilken drog det faktiskt är. Jag har inte blivit helt sockerfri och det kommer jag antagligen aldrig bli. Fast mitt mål är att dra ned så mycket som möjligt på sockerkonsumtionen, utan att behöva sluta äta godsaker. Hur ska man då göra? Testa på raw-bakande! Jag har själv blivit förvånad gång på gång över hur sött och gott bakverk kan bli när man använder färska dadlar - och jag tycker inte ens om att äta dadlar som de är! Dock känner man inte dadelsmaken i bakverken, utan endast det söta. Banan fungerar också ganska bra, fast det ger en så stark smak. Därför föredrar jag dadlar.
 
Raw-chokladkaka. Inget vitt socker så långt ögat kan nå!
 
"Motionera" regelbundet
Nej, det är kanske ingen nyhet att man ska röra på sig dagligen. Jag har fått lära mig att det är 30 minuter varje dag som gäller och då ska man också bli andfådd. Jag ska erkänna att jag inte motionerar på det sättet varje dag, men jag ser ändå till att röra på mig dagligen i form av promenader. När det har varit fint väder har det hänt att jag har gått en promenad på lunchen. Utöver det tränar jag pass cirka två gånger i veckan; zumba på onsdagar och cirkelpass på lördagar. Det händer att jag tränar ytterligare pass under veckan, men jag har blivit tvungen att dra ned lite på det. Men två pass i veckan känns ändå helt okej för mig. :-) Jag har dessutom planerat att snart börja cykla till och från tågstationen igen. Nu när snön är borta finns det ingen ursäkt för att inte cykla! Och det är också okej motion, även om promenader kan ge mer effekt. Med andra ord krävs det inte mycket. Bara man ser till att röra på sig och inte bara sitta inne.
 
Tänk positivt
Visst låter det enkelt? Det är det inte. Långt ifrån. Fast man mår så mycket bättre när man väljer att inte fokusera på det negativa som händer och istället riktar uppmärksamheten mot allt positivt som finns i ens liv. I skrivande stund håller jag på att lära mig hur jag ändrar mitt tankesätt och hittills har jag faktiskt mått ganska bra. Istället för att låta negativa saker tränga sig in och förgifta mitt sinne, försöker jag låta det rinna av mig och fokuserar på annat som får mig att må bra. Och vet du? Det funkar! Efter cirka tre års mörk depression känns det fruktansvärt bra och skönt att äntligen ha lyckats kliva ut i ljuset! Visst har jag mina dåliga dagar fortfarande, men jag är trots allt bara en människa. Det tar tid.


Dagens citat:

"Du kan känna missnöjdsamhet eller tillfredsställelse. Du kan inte känna både och."
(Helen Schucman)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Komma igång efter att ha varit sjuk

Under hela december kände jag att jag hade en förkylning i kroppen som var på väg att bryta ut. Dock dröjde det tills första dagen på det nya året innan den behagade att visa sin fula nuna. Det innebar att jag under de två följande veckorna inte kunde träna, för inte nog med att jag nästan låg utslagen ena helgen - jag fick nog också en kortare släng av vinterkräksjukan eller något. Jippi!
 
Zumba hade jag inte tränat sedan slutet av november, så när det äntligen drog igång under vecka 2, såg jag till att cykla bort till Vesterhavshallen och skaka loss trots att jag fortfarande inte var riktigt frisk. Att inte ha kunnat träna på två veckor hade fått det att börja krypa i kroppen på mig och zumban hade jag gått och längtat efter. Det var också en anledning till att jag gick på cirkelpasset den veckan, trots att jag hostade så att jag nästan kräktes.
 
 
Haha, tänk att jag skulle gå och bli lite av en träningsnarkoman! Det hade jag aldrig kunnat tro. Hur som helst, jag gjorde mitt bästa på cirkelpasset men jag kände ganska snabbt att det var för jobbigt för mig. Fast det var inte bara för mig det var jobbigt, utan även för de andra som var friska. En liten tröst i alla fall. Dock tror jag att jag tog i för mycket, för efter halva första varvet började det värka i knät och sedan kunde jag knappt böja det. Tränaren gav mig andra alternativ till vissa övningar så att jag inte skulle anstränga eller belasta mitt knä. Typiskt. Jag har inte haft så mycket problem med knät under hösten, så det känns typiskt att det skulle komma nu. Men men, det är bara att kämpa på. Knät kommer bli bra igen. :-)
 
Hoppas att jag kommer komma in i träningen igen så snart som möjligt. Vill inte att hela förra årets ansträngning ska ha varit förgäves. :-(


Dagens citat:

"Människan är inte annat än summan av sina tankar. Det man tänker det blir man."
(Mahatma Gandhi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Plankan-utmaningen får skjutas upp

Jag har tidigare berättat om "plankan-utmaningen" som jag bestämde mig för att göra under november. Den första veckan gick bra, men under vecka två gick det sämre. Dels glömde jag bort, dels hade jag varken lust eller ork på grund av vissa saker som hände den veckan och som även har påverkat mitt uppdaterande av bloggen. Jag hoppas snart kunna komma i fas igen vad gäller den senare biten.
 
 
Med anledning av ovanstående, har jag bestämt mig för att skjuta på utmaningen och ta nya tag efter årsskiftet. Då har det förhoppningsvis lugnat ned sig en smula och kanske har jag mer ork då. :-) Till dess får jag nöja mig med träningen på gymmet. Då och då blir det plankan på cirkelpassen på lördagar. ;-)


Dagens citat:

"Idéer är per definition inte verklighet. De äger rum i våra huvuden. De har spekulationens egenskaper. De tenderar att handla om framtiden eller om saker som kunde ha hänt i det förflutna. Idéer är kusiner till lögnen."
(Robert Rowland Smith)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

En vecka med plankan

Idag är det dag sju i plankan-utmaningen. Det återstår ytterligare tre veckor. Hur har det då gått?
 
Jag ska erkänna att det är jobbigt och när jag var inne på dag fyra, skakade jag. Men det har gått. Hittills har jag klarat det. :-) Min förväntning på den här utmaningen är att jag ska bli mycket bättre på plankan än vad jag är idag, så vi får se om detta infrias.
 
 
 
Trots att jag tränar minst två gånger i veckan (zumba- samt cirkelpass) och även om jag har blivit starkare och klarar lite mer än för ett år sedan, är jag fortfarande relativt svag. Men svagheter är till för att jobbas med så att man istället blir bättre och starkare. :-)
 
Har du också antagit utmaningen? Hur går det i så fall för dig?


Dagens citat:

"Du är tillräcklig som du är. Du behöver inte bevisa något för någon."
(Maya Angelou)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Plankan-utmaning

För ett tag sedan hittade jag ett inlägg om en utmaning. Utmaningen går ut på att man ska göra plankan under 30 dagar. Planen ser ut så här:
 
  • Dag 1: 20 sek
  • Dag 2: 25 sek
  • Dag 3: 30 sek
  • Dag 4: 35 sek
  • Dag 5: 40 sek
  • Dag 6: 45 sek
  • Dag 7: VILA
  • Dag 8: 50 sek
  • Dag 9: 1 min
  • Dag 10: 1 min 10 sek
  • Dag 11: 1 min 20 sek
  • Dag 12: 1 min 30 sek
  • Dag 13: 1 min 40 sek
  • Dag 14: VILA
  • Dag 15: 1 min 50 sek
  • Dag 16: 2 min
  • Dag 17: 2 min 15 sek
  • Dag 18: 2 min 30 sek
  • Dag 19: 2 min 45 sek
  • Dag 20: 3 min
  • Dag 21: VILA
  • Dag 22: 3 min 10 sek
  • Dag 23: 3 min 20 sek
  • Dag 24: 3 min 30 sek
  • Dag 25: 3 min 50 sek
  • Dag 26: 4 min 10 sek
  • Dag 27: 4 min 30 sek
  • Dag 28: VILA
  • Dag 29: 4 min 45 sek
  • Dag 30: 5 min
 
Eftersom jag är otroligt dålig på just plankan, blev jag sugen på att ge mig i kast med den här utmaningen. Dock har jag inte kommit till skott. Inte förrän nu.
 
Min tanke är att vi kanske kan göra det tillsammans och peppa varandra? :-) Jag ska försöka uppdatera varje vecka om hur det har gått för mig och då skulle det vara roligt att få höra hur det har gått för dig. :-)
 
Är du med? Då kör vi!
 


Dagens citat:

"Ingenting bekymrar mig. Jag erbjuder inget motstånd till bekymmer – därför stannar det inte hos mig."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Killar och män drabbas också!

På sista tiden har jag blivit ganska aktiv på Twitter och den främsta anledningen är för att försöka nå ut med mitt skrivande. Fast det är också rätt intressant att läsa inläggen från en del av de som jag följer. Ett sådant exempel är författaren och komikern Niclas Christoffer.
 
I ett av sina inlägg länkade han till en debattartikel som han skrivit och som handlar om att även killar/män kan drabbas av ätstörningar. Läs gärna artikeln!
 
 
Jag håller med Niclas om att vi måste få in det manliga könet i diskussionen och komma ihåg att även de kan drabbas. Precis som Niclas skriver, kan konsekvensen annars bli att killar/män som drabbas väljer att inte söka hjälp. Det bästa vore om vi helt och hållet kunde släppa könsetiketterna och istället tala om att personer - oavsett kön etc. - har lika stor risk att drabbas av ätstörningar. Varför måste vi alltid precisera könstillhörighet? Vi är alla människor och påverkas lika mycket av yttre åsikter m.m.
 
Nu säger kanske någon att det är vanligare med att tjejer har ätstörningar, men det tror man bara för att det faktiskt är mer accepterat att tjejer söker hjälp och man håller mer koll på tjejer som avviker från "den normala vikten". Alla i min närhet var ju tvungna att tala om för mig att jag hade blivit väldigt smal när jag för några år sedan gick ned cirka 10 kg i vikt. Ifall vi hade varit mer öppna för att även killar kan vara offer för detta, tror jag att vi skulle upptäcka att det är minst lika vanligt med manliga offer som med kvinnliga.
 
Ett tips på en bra bok i ämnet är Niclas Christoffers bok Som Zlatan fast bättre.


Dagens citat:

"Kärleken är aldrig bortkastad. Besvaras den inte flödar den åter och helar och renar hjärtat."
(Irving Washington)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

10 saker jag mår bra av

I det här inlägget listade Evah saker som hon mår bra av och det inspirerade mig till att göra en liknande lista.
 
1. Att få vara tillsammans med älsklingen.
Att få umgås med den jag älskar, får mig av naturliga skäl att må bra. Han (och djuren såklart!) är mitt allt och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.
 
2. Att prata och umgås med vänner.
Precis som med ovanstående punkt är det en glädje att ha kontakt med personer som jag tycker om. Det räcker att bara få prata "skit" eller gamla minnen - något som jag och Cherry är ganska bra på. ;-)
 
3. Att skriva.
Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva berättelser. Under de senaste åren har jag dock inte haft så mycket tid över till det, men när jag väl tar mig tid märker jag hur mycket bättre jag mår. För mig har skrivandet varit en form av terapi - även om jag skriver helt och hållet uppdiktade berättelser.
 
 
4. Att träna.
Zumbapassen är en av få höjdpunkter under veckan och under sommaren när det inte har blivit någon zumbaträning, har jag känt hur mycket jag har saknat det. Även att gå på cirkelpassen får mig att må bra (trots att Cissis utepass under sommaren har varit nästintill mördande ...).
 
5. Att baka och laga mat.
Det var efter att jag och älsklingen blev tillsammans som jag började både baka och laga mat på allvar. Tämligen snart upptäckte jag att jag tyckte att det var roligt och intresset har vuxit genom åren. Roligast är när man ska bjuda andra på det man har lagat/bakat.
 
6. Att läsa.
Jag blir lugn av att få sitta och läsa böcker. Efter ett "läspass" känner jag mig oftast glad och nöjd. Allra roligast är när författaren lyckas få läsaren att leva sig in så pass mycket i berättelsen att man glömmer tid och rum under tiden man läser och när man väl lägger ifrån sig boken, är en del av en fortfarande kvar i berättelsen och man längtar till dess man får fortsätta läsa. :-) Suzanne Collins böcker Hungerspelen, Fatta Eld och Revolt var just sådana böcker!
 
 
7. Att vara ute i naturen.
Innerst inne är jag nog allt en liten skogsmulle. Att vistas utomhus - "långt från" bebyggelse - är avkopplande och jag brukar alltid njuta för fullt.
 
8. Att få se "vatten".
Nej, jag studsar inte av glädje så fort en vattenkran sätts på. Däremot blir jag glad av att se sjöar, åar, hav m.m. Jag har ingen aning om varför det är så, bara att det är det.
 
9. Att lyssna på musik och yla.
Jag kan väl inte direkt påstå att jag är särskilt musikalisk, trots att jag spelade blockflöjt när jag var liten. Dock har jag alltid tyckt om att yla (det vill säga mitt försök att sjunga) och så fort jag får chansen, lyssnar jag på musik. Nuförtiden brukar jag ha igång en ljudbok när jag städar m.m., men tidigare ville jag alltid ha musik på när jag gjorde något sådant och när jag trodde att ingen hörde mig, passade jag på att yla en stund.
 
10. Sol och värme.
Trots att jag har lärt mig att tycka om hösten en smula, är det ändå sommaren som jag tycker bäst om. Jag blir så glad när det är vackert väder och ännu gladare om det dessutom är varmt. Synd bara att sommaren är så kort. :-(


Dagens citat:

"Ta det lugnt och bara låta saker och ting ske. Bättre än så kan inte en semesterdag vara."
(Tomas Ledin)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Stå upp för de tysta

Det var genom Evahs blogg som jag fick upp ögonen för Lennart Bångs video Stå upp för de tysta, som handlar om mobbing. Lennart Bång blev själv mobbad då han var ung och har nu fått nog. Det är dags att vi börjar stå upp för varandra.
 
 
Jag har tidigare skrivit om mina egna erfarenheter av att bli mobbad. Detta är ett ämne som jag brinner för och därför väljer jag att sprida budskapet vidare. Se gärna videon. Den berörde mig djupt och det gjorde ont i mig när jag såg den.
 
Ensam är inte alltid stark, men tillsammans kan vi göra skillnad.


Dagens citat:

"Att kunna stava är inte det viktigaste. Vissa dagar har det ingen betydelse alls om man kan stava till tisdag."
(Nalle Puh)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!