Jessicas grotta

Mitt första polisförhör

Igår var jag med om mitt allra första polisförhör. Trots att jag har jobbat på advokatbyrå i snart fem år och haft praktik på både tingsrätt och åklagarkammare, kändes det märkligt.

Nej, det är inte jag som har begått något brott och jag har heller inte blivit utsatt för ett. Däremot blev jag vittne till en parkeringsskada/smitning när jag skulle till jobbet igår.


Eftersom jag behövde gå på ett föräldragruppsmöte på förmiddagen (i och med att älsklingen var upptagen av en föreläsning och därför inte kunde gå), fick jag vara ledig på förmiddagen. För att hinna vara på jobbet kl 13, tog jag bilen.

Händelsen ägde rum när jag höll på att försöka hitta en parkeringsplats. Jag såg när en person - som jag känner till sedan tidigare - klev in i sin bil, backade på en annan bil och sedan körde därifrån utan att vare sig lämna någon lapp eller ens gå ut ur bilen för att se hur stor skadan blev.



Jag tog kontakt med bilägaren, gav denne alla uppgifter som jag hade och sade att det bara var att höra av sig om min hjälp behövdes ytterligare. På kvällen ringde en trevlig kvinna från polisen mig och höll ett telefonförhör. 

Får se var det hela slutar. Blir så himla arg över hur vissa människor beter sig. Visst att man kan råka skada en annan bil, för den gatan där det ägde rum är ganska trång, men varför inte stå för det? Varför inte lämna sina kontaktuppgifter? Och personen som backade på den där bilen kan inte ha missat att jag såg hela händelsen. Nåväl. Nu har jag i alla fall gjort mitt. 

Ha det så bra
Kramar 
Jessie 
Taggar: parkeringsskada, smitning;

Pedofilers kreativitet

Jag följer ju Elaine Eksvärds blogg och hennes kamp mot pedofiler, genom bland annat det icke-vinstdrivande bolaget Treskablinoll. Hon utsattes själv för sexuella övergrepp av sin pappa, vilket är en anledning till att hon brinner för det här.
 
I ett inlägg - som hon döpte till Läskigt hur kreativa pedofiler kan vara - hade hon bäddat in nedanstående video.
 
 
 
 
Sedan jag blev gravid har jag själv börjat oroa mig mer för pedofiler - både på nätet och i livet utanför internet. Jag känner viss oro över att jag kanske misslyckas att lära vårt barn om personlig integritet och för att vårt barn blir utsatt för en pedofil. Jag kommer i alla fall att göra vad jag kan för att det inte ska ske och för att vårt barn ska få en så trygg uppväxt som möjligt. Där tycker jag att Elaine Eksvärd är en riktig förebild.
 
Förvisso var jag och min syster relativt gamla när vi fick internet hemma (jag gick på högstadiet), men jag kan idag förstå den oro som mina föräldrar kände när vi började ta kontakt med andra över internet. Att enbart se en bild på den man pratar med räcker ju inte - för vem säger att det verkligen är den personen på bilden? Det bästa är ju om man på något sätt kan ha ett videosamtal med personen man pratar med, åtminstone vid något tillfälle, men det är kanske inte alla som har den möjligheten. Jag menar att det är svårare att fejka sin identitet vid ett videosamtal, såvida personen inte "hyr in" någon som ska spela personen i fråga. Eller är jag helt ute och cyklar? Att jag inte var orolig när jag åkte upp för att besöka älsklingen första gången, berodde på att jag dels hade pratat med honom per telefon några gånger, dels sett honom i webbkamera vid något tillfälle när vi chattade på MSN.
 
Det är hemskt att den här sortens oro ska behöva finnas och att man inte kan lita på sina medmänniskor. Även om internet erbjuder fantastiska möjligheter, finns det samtidigt minst lika många fällor som man kan hamna i om man inte ser upp.


Dagens citat:

"Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting."
(Oscar Wilde)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: förskolebrevet, idrottsbrevet, pedofiler, treskablinoll;

Fåglar har visst personlighet!

Fram till någon gång under låg- eller mellanstadiet, brukade jag se på Hjärnkontoret som sändes på SVT varje vecka. Jag minns att jag tyckte att programmet var intressant och man lärde sig hela tiden något nytt. Fast en dag slutade jag tvärt att se programmet och det berodde helt och hållet på något som programledaren sagt när hon besvarade ett läsarbrev. Barnet som hade skrivit in undrade något om hundar och ifall dessa har känslor. Programledaren såg rakt in i kameran och sade - på fullaste allvar - att hundar inte har några känslor.
 
Jag reste mig genast upp ur soffan, rusade ut ur vardagsrummet och gick raka vägen till mina föräldrar - där jag upprört protesterade mot det programledaren hade sagt. Såklart att hundar har känslor! Det var min egen älskade hund ett levande bevis på! För mig var det obegripligt att påstå det programledaren precis hade sagt. Jag frågade mina föräldrar varför hon satt och ljög i tv?
 
Samma känsla fyllde mig när jag nu nyligen lyssnade på ett gammalt avsnitt av podden Dilemma. I korthet gick dilemmat ut på följande. En kille passade sin flickväns mammas bostad, medan flickvännen och hennes mamma var bortresta. I bostaden fanns mammans undulat och killens hund. Killen såg alltid till att undulatburen var stängd när han lämnade bostaden, men en dag fick han bråttom när han rusade iväg för att hämta ut ett paket innan posten stängde. När han kom tillbaka såg han att hunden satt och tuggade på något. Det visade sig att hunden tuggat ihjäl den stackars undulaten. Killen undrade om han skulle köpa en undulat i samma färg och låtsas som ingenting, eller erkänna alltihop? När en av panelmedlemmarna sade att den nya undulaten antagligen inte skulle bete sig på samma sätt som den gamla, utbrast programledaren argt att det är bara en fågel det handlar om och att fåglar inte har någon personlighet.
 
 
 
 
Där och då höll jag på att stänga av appen och nästan också kasta iväg mobilen. Det var det dummaste jag hört på länge! Självklart har alla djur en personlighet! Fåglar är inget undantag. Jag har själv haft undulater som husdjur och de två senaste som min familj hade (Pippi resp. Jocke, dock hade vi dem inte samtidigt) blev riktigt tama, men de var ändå väldigt olika varandra. Pippi älskade bland annat att gå omkring i mitt och min systers dockhus (han gick även upp- och nedför trappan), medan Jocke bland annat sysselsatte sig med att välta mina föräldrars kaffekoppar om de stod på bordet. Fast först kontrollerade han om det fanns kaffe i (och om det gjorde det, drack han några klunkar). Pippi sade enstaka ord, medan Jocke satte ihop egna meningar.
 
För ett litet tag sedan när jag var i Varberg och satt på en bänk och läste medan jag väntade på älsklingen, satte sig en kaja på papperskorgen bredvid bänken och tittade på mig. Vi fick ögonkontakt och kajan flyttade sig till bänken jag satt på - utan att ta blicken ifrån mig. Jag plockade fram ett Marie-kex som jag knäckte sönder och gav till kajan bit för bit. När ena biten var uppäten, kom kajan närmare mig på bänken och gav ljud ifrån sig (som om den ville tala om att den ville ha mer kex), utan att ta blicken ifrån mig.
 
Jag blir uppriktigt sagt ledsen när folk behandlar djur som idioter och inte tror att djur förstår saker och ting. Djur är inga leksaker. De är levande varelser med både känslor och tankar - och personligheter. Den som påstår något annat lever uppenbarligen i en bubbla.


Dagens citat:

"Det finns mycket av oss själva och våra gömda djup som kan upptäckas genom att leva med andra, genom att uppleva kontakten – ibland konflikten – med personer som är mycket olika oss själva."
(Cyprian Smith)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: djur, djur har personlighet, personlighet;