Jessicas grotta

Nyligen läste jag ett av Jasmines blogginlägg. Det här inlägget gjorde mig ordentligt upprörd och fasansfullt arg. Inte på Jasmine såklart, utan på den/dem som inlägget var riktade till. Hennes inlägg bygger på den här artikeln. Sammanfattningsvis kan jag berätta att artikeln handlar om att modellagenturer rekryterar modeller utanför Stockholms centrum för ätstörningar.

 

Läsningen av artikeln fick mig att må illa. Hur tänker dessa människor?! Begriper de inte att patienterna på kliniken är sjuka?! Att de behöver hjälp?! Att de har en felaktig och förvriden kroppssyn?! Att den hjälp som de får från ätstörningskliniken kan raseras på grund av modellagenturernas smicker?! Jag vet ju själv att det som triggade igång mitt eget problem på allvar var just allas kommentarer om hur smal jag blivit. I och för sig hade mitt beteende pågått under flera år, men det var först när "alla" skulle kommentera min viktnedgång som jag på allvar började kämpa för att gå ned "lite" till. Och det blev ännu lättare att göra det när jag hade flyttat hemifrån än när jag bodde med mina föräldrar.

 

 

Jag läste en del av kommentarerna till artikeln och många vill att modellagenturen ska namnges. Med all rätt anser jag. Om man gör något så här pass moraliskt förkastligt anser jag att man får stå sitt kast och ta de konsekvenser som följer. För man gör ju inte sådant här! De förstör människors liv, för de som söker hjälp på kliniken är som sagt sjuka. Det sista de behöver är någon som uppmuntrar deras sjukliga beteende. Det heter ätSTÖRNINGSklinik av en anledning. Det vore ett stort plus om de kunde tänka lite längre än vad näsorna räcker.

 

Jag får ont i magen av det här. Tyvärr har jag inte längre någon respekt för modellagenturer. Inte när de beter sig så här. Jag vet att det är att dra alla över en kam och att det är orättvist att göra så, men det är dessvärre på det sätt som jag känner just nu.

Innan jag börjar strö ris och ros omkring mig ska jag ge dig lite bakgrundsinformation. I fredags när jag och älsklingen satt på Öresundståget från Halmstad till Göteborg blev vi stående utanför Göteborg en bra stund på grund av växelfel. Vi blev ungefär trettio till fyrtio minuter försenade. Det innebar att vi missade vårt tåg till Köping. På grund av lång väntan på hjälp i Göteborg missade vi också sista anslutningen till Köping. Det slutade med att vi fick boka om våra biljetter med Västerås som slutstation. Nu är det dags för ris och ros.

 

• Den kvinnliga tågvärden på Öresundståget 20176 den 19 april. Trots din vetskap om att stor del av resenärerna hade anslutningar som de behövde hinna med, gjorde du inget för att underlätta för resenärerna. Du gav ingen information ifall respektive tåg väntade/var försenade eller vilka andra anslutningar som man skulle ta. Du visade dig inte heller i vagnarna så att man hade möjlighet att fråga dig. Istället gömde du dig och höll tyst, med undantag från de få gånger då du upplyste oss om att vi fortfarande stod stilla (för det kunde vi inte själva lägga märke till) och att du inte visste när vi kunde komma iväg. Du lämnade resenärerna vind för våg!
  

• Hallandstrafiken. Någonsin hört talas om servicekänsla? Med tanke på att ni bara kunde erbjuda en ombokning av våra biljetter till en resa som innebar en restid på tolv till femton timmar, istället för att hitta bästa och smidigaste resa för oss resenärer, tror jag inte att ni har det. Jag har nog aldrig känt mig som en så ignorerad och övergiven resenär som då. Det var trots allt ni som var ansvariga för våra missade anslutningar på grund av en inkompetent tågvärd på ett Öresundståg!
  

• Den manliga tågvärden som jobbade på SJ snabbtåg 448 den 19 april. Du ska ha ett riktigt STORT och varmt tack! Det betyder otroligt mycket för oss att du förbarmade dig över oss och ordnade transport mellan Västerås och Köping åt oss. Detta, trots att SJ inte hade något ansvar i den frågan. Du gjorde vår helveteskväll mycket lättare att hantera. Du var en räddande ängel.
  

Dagens citat:

"Även om världen är fylld av lidande, är den också fylld av dess övervinnande."
(Helen Keller)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Melodifestivalen är över för i år och nu återstår bara Eurovision 2013 som ska äga rum i den hemsk fula Malmö arena nere i Malmö. Ja, jag tycker att arenan är ful och tycker att det är synd och skam att de smällde upp åbäket på de fina ärtfält och åkrar som fanns där och som jag lekte vid när jag var barn. Men det är en annan historia än det jag tänkte ta upp i dagens inlägg.

 

Jag vet inte om du såg Melodifestivalsfinalen, men om du inte gjorde det kan jag tala om att det var en Robin Stjernberg som vann med sin låt You. Vinnarlåten var ingen låt som jag fastnade för, men den går att lyssna på och den blir kanske bättre ju fler gånger man hör den på radion. Men oavsett vad man tycker om Robins You var det egentligen inte han som vann. Inte om svenska folket får välja.

 

 

Röstningen var uppdelad i två delar. Dels skulle en "europeisk jury" få säga sitt och dela ut poäng, dels skulle svenska folkets röster omvandlas till poäng som skulle delas ut procentuellt till bidragen. Huruvida den europeiska juryn är äkta eller inte går att diskutera. Själv har jag valt att tro att denna jury bara är en bluff, men det är möjligt att jag har fel.

 

Hur som helst, sammantaget tyckte de elva juryländerna bäst om Robin och gav honom 91 poäng. Detta höll inte svenska folket med om, som gav Robin 75 poäng medan Yohio fick 103 poäng av svenska folket. När man i slutändan räknade ihop juryländernas och svenska folkets röster blev det Robin som ändå tog hem segern. Detta tycker jag är fel. Inte enbart för att Robin vann (inget illa sagt om Robins låt). utan för att den som svenska folket valde som vinnare inte vann. Det hade varit en sak om svenska folket hade hållit med den europeiska juryn, men nu var det inte så och då tycker jag att det är svenska folkets röster som ska väga tyngst. Det är ju ändå vår tävling!

 

Jag hade föredragit om juryländernas röster bara hade varit vägledande och att det hade varit svenska folket som haft ensamrätt om att utse en vinnare. Det är ju ändå därför vi har en tävling i varje land. Resten av Europa får säga sitt i Eurovisionsfestivalen.

 

Det måste vara jobbigt för Robin att vara Melodifestivalsvinnare samtidigt som han ändå inte är det - för precis som jag är det väl fler som har gett utlopp för sitt missnöje. Fast vid det här laget har de flesta nog lugnat ned sig. Jag önskar honom i alla fall lycka till nere i Malmö, även om min egen favorit var State of Dramas Falling.

 

 

Under de senaste åren har jag blivit alltmer miljömedveten även om jag inte direkt är fröken petig, för det händer att jag gör saker som kanske inte direkt är miljövänliga. Men oftast försöker jag ändå vara miljövänlig. Jag exempelvis ogillar att ha lampor tända när det inte är nödvändigt (framför allt i rum som jag inte befinner mig i) samtidigt som jag försöker källsortera så mycket det går. Jag försöker även att se till att inte skriva ut papper i onödan.

 

Det där med att undvoka onödiga utskrifter är väldigt svårt på mitt jobb. Jag själv gör vad jag kan, men när alla handlingar på en myndighet anses vara allmänna (och många gånger även offentliga) handlingar betyder det att minsta arbetsrelaterat mejl måste skriva ut och läggas i akten - oavsett hur onödigt det är. Det tar mig emot att göra det, men jag är tvungen till det. :-(

 

 

 

Under julledigheten såg vi på dokumentären Curiosity: How evil are you?. I den undersökte regissören och skådespelaren Eli Roth (han har bland annat regisserat Hostel) människors ondska genom bland annat Milgrams experiment (exakt vad det experimentet handlar om kan du läsa här och här). Kort handlar experimentet om att försöka förklara hur "normala" människor kan utföra handlingar som strider mot deras samvete. Jag minns att vi läste om det här experimentet på gymnasiet när vi hade kursen Psykologi A. Själva dokumentären finns att se på den här sidan.

 

Jag ska försöka förklara testet lite kort. Tre personer deltog. En "testledare", en elev (som var skådespelare) och försökspersonen som skulle agera lärare. Försökspersonen visste dock inte att eleven var skådespelare. Jag ska redan nu betona att det tydligen stod i deras beskrivning/avtal att de fick avbryta testet när som helst. Testledaren och försökspersonen placerades i ett rum med en apparat. Försökspersonen fick förklarat för sig att den gav elstötar (vilket inte stämde). Vad som sedan hände var att de genomförde ett minnestest. Varje gång "eleven" svarade fel, skulle försökspersonen ge honom stötar. Om jag inte minns fel sade skådespelaren i början av experimentet att han hade hjärtfel, men testledaren sade att det inte var någon fara med stötarna. För varje fel, ökades stöt-styrkan. Till slut utbrast eleven att han fått nog och att han började känna problem med hjärtat. Då vände sig de flesta om och sade att de nog skulle avsluta testet. Testledaren svarade att det var viktigt att de fortsatte. Varje gång försökspersonen ville avbryta, insisterade testledaren att det var av vikt att de fortsatte.

 

 

 

Efter experimentet frågade de försökspersonen vem som skulle burit ansvaret om skådespelaren verkligen haft hjärtproblem och kommit till skada på grund av stötarna. Jag ska inte sticka under stol med att jag blev upprörd när en kvinnlig försöksperson nonchalant sade att ansvaret skulle ha legat hos testledaren eftersom det var han som insisterade på att försökspersonen skulle fortsätta ge stötar.

 

Jag anser att den försökspersonen har fel. Visst, testledaren insisterade och övertalade, men till syvende och sist är det ändå försökspersonen som skulle hållits ansvarig om något hade hänt skådespelaren. Det var ju försökspersonen som "delat ut" stötar. Enligt deras avtal hade de ju rätt att få avbryta när helst de ville.

 

Det spelar ingen roll om det finns en tredje person som sitter och insisterar att försökspersonen ska fortsätta. Man ansvarar för sina handlingar. Allra helst då man faktiskt har en avtalad rätt att kunna säga nej. Det är en annan sak om man blir tvingad, men det förelåg aldrig något tvång i den här situationen. Bara lite påtryckning.

 

Hur jag själv skulle ha reagerat om jag deltagit som försöksperson i detta experiment, vet jag inte. Det är lätt att som utomstående säga att man skulle ha gjort ditt eller datt, men det är inte säkert att man hade gjort så när det kommer till kritan. För det handlar ändå om en slags auktoritet och sådana personer har viss makt. Jag vet att det är lätt att lyda någon om man känner sig underlägsen denna person. Exempelvis när man är ny på ett jobb. Då gör man ju som de andra anställda säger att man ska göra - framför allt om de har varit där längre. På det sättet är de lite av auktoriteter. I alla fall i det avseendet. Jag vill dock tro att jag hade haft modet och förnuftet att säga nej. Särskilt med tanke på att jag inte tycker om att tillfoga andra människor smärta - vare sig det gäller fysisk eller psykisk smärta.

Dagens citat:

"Det spelar ingen roll vad andra säger om dig - det viktiga är vad du säger om dig själv."
(Robin Sharma)

Ha det så bra!
Onda kramar
Jessie

Till skillnad från vad man kan tro utifrån mina inlägg, har jag slutat att bli arg på SJ. Äntligen, efter fyra år av konstant ilska mot denna tågjätte. Irriterad kan jag dock fortfarande bli. Det kan man antagligen aldrig komma ifrån. Egentligen är detta sorgligt - att jag inte längre blir arg. Det sorgliga ligger inte i att jag inte blir arg längre, utan i att jag faktiskt förväntar mig strul från SJ:s sida. Fast de ska ha lite beröm, för sedan jag började jobba i juni har det varit relativt lite strul. Faktiskt.

 

Fast vad jag hade tänkt ta upp i dagens inlägg är SJ:s agerande när det blir strul. De senaste två (snart två och ett halvt) åren har jag pendlat i princip dagligen med SJ. Innan dess åkte jag så ofta som varannan helg med dem. Under dessa fyra år har jag med andra ord upplevt en hel del. Speciellt strul. Vad jag tycker är lustigt är att de är snabba på att hänvisa till skyltning och utrop men enligt mig är deras utrop och skyltning många gånger värdelös.

 

 

Det är mer regel än undantag att tiden för tågets avgång hinner passera innan de ändrar tiden på skyltar eller talar om förseningen genom sina utrop. Flera gånger har jag varit med om att om tåget exempelvis ska avgå klockan 17.02, görs ett utrop först klockan 17.06 om att tåget beräknas avgå klockan 17.06. Efter ytterligare fem eller tio minuter händer samma sak. Att göra så är inte acceptabelt. Visst, deras tider är preliminära och kan komma att ändras. Det har jag respekt och förståelse för. Men att efter avgångstiden annonsera ut att tåget är försenat till tidpunkten för utannonseringen när det är uppenbart att tåget inte kommer komma till stationen den tiden är fel! Väldigt fel och väldigt fult. Är det konstigt att man blir arg eller irriterad?

 

Något annat som jag reagerar negativt på är att SJ helt plötsligt kan ta bort avgångar från tavlorna - utan att meddela resenärerna om detta! Även det är fult gjort. Jag skulle kunna acceptera att de tar bort avgångar om de i alla fall informerar resenärerna om att dessa tåg ställs in. När det var snökaos i Stockholm i början av december var SJ snabb med att ställa in flera avgångar utan att tala om detta för resenärerna. Plötsligt när vi stod och väntade dök ett tåg upp. Samtliga som stod på perrongen blev väldigt förvånade eftersom detta tåg inte fanns med på tavlan. Det var ett av de tågen som utan förvarning eller förklaring tagits bort.

 

Skärpning SJ!

Några månader innan vi gifte oss, besökte jag och älsklingen Rättviks marknad. I ett av stånden såldes klockor och eftersom jag var på jakt efter en ny klocka, tittade vi bland deras sortiment. Bland alla klockor fann jag en liten och söt som jag blev förälskad i. Den lilla urtavlan var mörkblå och remmarna svarta. Eftersom jag inte tänkte ha mobilen igång under bröllopsresan i Rom var armbandsuret perfekt att ha.

 

Någon gång under hösten därefter lyckades jag dock tappa remmarna då dess stift lossnade. Jag hittade remmarna igen, men stiften var spårlöst försvunna. I ett försök att vara händig, köpte jag de minsta stift som Clas Ohlson kunde erbjuda och försökte sedan att få dit remmarna igen. Det var en omöjlighet då Clas Ohlsons minsta stift var för stora för min klocka. På grund av glömska dröjde det ungefär ett år innan jag tog mig i kragen och fixade nya stift hos Ur & Penn, vilket med andra ord var relativt nyligen.

 

Mod: Förmåga att handla utan fruktan för följder (vanl. för ett gott syfte och med insikt om riskerna; såväl om fysisk som psykisk oräddhet)

 

Det finns en mängd olika program med "programledare" som i olika situationer och av olika anledningar utmanar ödet. På Animal Planet finns ett sådant program, men jag vet inte vad det heter. Det jag vet är att äventyraren uppförde sig väldigt dumt i avsnittet där han letade efter farliga ormar i Afrika. Hela tiden satt jag och faktiskt hoppades på att han skulle bli biten. Jag menar, man ska inte hålla på att provocera djur - oavsett vad det är för djur. Till slut blev han biten, och överlevde. Men tror du att han slutade provocera ormarna? Naturligtvis inte ... Efter att han fått läkarvård fortsatte han som om inget hade hänt.

 

Jag menar att det finns andra sätt än detta för att åstadkomma ett intressant program. Visst förstår jag till viss del hur han tänkte - han ville bland annat visa hur ormarna anföll och sprutade gift. Men dels är det elakt mot djuren att utan någon rimlig anledning provocera dem, dels är det dumt att riskera sitt liv av den anledningen. När jag ser sådana program blir jag inte imponerad. Jag blir irriterad.

 

Dock är det en annan sak med överlevarprogram, exempelvis Bear Grylls Extrem överlevnad som brukade visas på Discovery Channel. Visserligen riskerar han sitt liv, men av helt andra orsaker än att för skoj skull provocera djur. Män som Bear Grylls förtjänar min respekt.

 

Det jag vill ha sagt är att bara för att man leker med faran innebär det inte att man är modig eller tuff. I mina ögon är det bara dumt. Jag tycker att det är modigare att orka ta sig igenom vardagen, för den kan vara tillräckligt jobbig eller farlig. Så det så.

Förra torsdagen blev jag irriterad när jag var på väg till jobbet. En av mina medpassagerare i tunnelbanan stod och läste en Metro. Nej, det var inte det faktum att han läste Metro som gjorde mig irriterad. Jag läser själv Metro då och då. Det var vad som stod på tidningens förstasida som väckte dessa negativa känslor. Bara genom att läsa rubriken "Åtalade går fria - trots att en mördat" visste jag vad som skulle stå i artikeln. Artikelns egen rubrik "Skyller på varandra - så går mördare fria" styrkte mina misstankar. Fast det var ändå inte att männen hade friats som gjorde mig irriterad. Roten till min irritation var journalisten.

 

För mig är det ingen konstigt att de friats. Visserligen har jag inte sett utredningarna i målen, men jag litar på att domstolen gjort en korrekt bedömning om de har ansett att det saknas tillräckligt med bevis för en fällande dom. Nåväl, även domstolar kan göra fel, men det är inte min poäng. Vad jag inte förstår är hur journalisten har mage att påstå att männen har friats enbart för att de har skyllt på varandra?! Det är ju inte det som det handlar om! Ifall det hade funnits tillräckligt med bevis för en fällande dom, skulle det inte ha spelat någon roll hur mycket A skyller på B och tvärtom. Finns det tillräckligt med bevis för att fälla A för brottet, blir A dömd även om A "skyller ifrån sig" på B tills öronen ramlar av.

 

Dagens citat:

"Håll mig hårt, för jag skakar av all denna meningslöshet."
(Lars Winnerbäck - "Timglas")

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Man kan inte älska alla människor. Det vore omöjligt. Det finns en del personer i mitt liv som jag tycker mindre om än andra, och tvärtom. Sådant är livet helt enkelt. Det finns olika sätt att hantera detta på, och det finns en person på mitt jobb som har sitt eget lilla sätt.

Jag föredrar att man kommer fram och pratar med personen som man tycker gör fel etc. för att på något sätt kunna reda ut det. Personen som gör ”fel” kanske inte är medveten om det. Då är det bättre att reda ut saker. Ett annat sätt som kan vara lite mer diplomatisk om det visar sig att det är omöjligt att prata med personen, är att man helt enkelt håller masken och ser till att få utlopp för sina negativa tankar och känslor där personen i fråga inte hör. Det är förvisso inte det bästa sättet, men det är ett alternativ. För som jag skrev nyss så kanske man inte kan prata med personen. Personen i fråga kanske inte lyssnar på det man säger eller så blir det världens liv och risken för att ett tredje världskrig bryter ut är stor.

 

En person på mitt jobb (som vi kan döpa till M) väljer att inte prata med personen som M tycker gör fel etc. Inför personen i fråga håller M masken, men så fort tillfälle ges väljer M att antingen viska med någon precis i närheten av personen i fråga (viska så att personen hör att de viskar och eventuellt hör att det kan vara personen i fråga det rör sig om) eller så säger M högt och tydligt i närheten av personen i fråga vad M tycker och tänker. Men att istället gå till personen och säga det rakt ut kommer inte på fråga.

Jag förstår mig inte riktigt på hur dessa människor tänker. Jag kan förstå att man kanske inte känner sig bekväm med att prata direkt med personen, men det är inte schysst att hålla på så som M gör. Då är det bättre att vara helt tyst. Allra bäst är det om man kan ta tjuren vid hornen på en gång, men som sagt kan det finnas situationer då detta inte är möjligt. Men då ska man också vara tyst. Då ska man inte hålla på att prata med andra så att personen hör. Då kan man lika gärna prata direkt med personen. Tycker i alla fall jag.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På sistone har jag fått några mejl från ”Swedbank” som ser ut så här:

Första gången som jag såg det reagerade jag med förvåning och sedan även förvirring. Men jag trodde aldrig en enda gång att det var Swedbank som skickat mejlet. Se bara på den dåliga svenskan! ”På grund av detta har vi tillfälligt ditt konto”. Som om de har använt Google translate eller liknande. Fast de ska ha lite beröm eftersom språket har förbättrats en smula i det senaste mejlet som jag har fått av dem.

Varför vet jag att det inte är Swedbank? Först och främst för att jag aldrig har haft någon internetbank hos dem, vilket jag anser att de antyder i mejlet och numera har jag inget konto hos Swedbank. Var inne på ett kontor i Västerås för ett par veckor sedan och avslutade mitt sista konto hos Swedbank. Dessutom skulle de aldrig ta kontakt med mig på det viset.

 

Om du själv får mejl av det här slaget och känner dig osäker på hur du ska göra – ta kontakt med de som påstås ha skickat mejlet innan du klickar på några länkar eller ger bort någon information. I det här fallet skulle jag ha kontaktat Swedbank om jag känt mig osäker, men inte genom den information (telefonnummer etc) som ges i mejlet. Nej då hade jag letat upp kontaktuppgifter till den riktiga Swedbank (exempelvis deras hemsida) och sedan tagit kontakt.

Viktigt att komma ihåg är att banker och liknande ALDRIG ber om koder till ens konton. Inte under några som helst omständigheter. De är aldrig i behov av ens koder.

Dagens citat:

"Det finns tre slags lögner: lögner, förbannade lögner och statistik."
(Mark Twain)

Ha det så bra!
Luriga kramar
Jessie

Under de två år som gått sedan jag skaffade min egen blogg har jag börjat följa mååånga bloggar. Förmodligen för många. Att hålla reda på alla för egen maskin är säkert krävande, men inte omöjligt. Fast jag är lite bekväm (lat?) av mig och föredrar den lätta vägen. Där kommer Bloglovin in i bilden.

 

Man måste inte ha en egen blogg för att ha ett konto hos Bloglovin. Det enda som behövs är att man följer x antal bloggar och vill ha dessa organiserade. För att följa en blogg via Bloglovin, söker man upp den bloggen som man är intresserad av och trycker på "Följ bloggen". Enkelt va? Det är så att man skulle kunna göra det i sömnen. Vad Bloglovin därefter gör är att hålla koll på bloggen och samla de nya inlägg som skrivs där. När man sedan har lust kan man gå in där och läsa inläggen utan att själv behöva komma ihåg vilka som blivit lästa och vilka som är nya.

 

 

Jag hamnade på efterkälken under min sista termin på utbildningen vad gäller lästa inlägg och jag har fortfarande inte kommit i kapp. Just nu har jag cirka trehundrafemtio olästa inlägg, fast det har antagligen mest att göra med att jag som sagt följer många bloggar. Utan Bloglovins hjälp skulle jag aldrig kunna komma ihåg att besöka bloggarna eller minnas vilka inlägg som jag läste senast.

 

Dock tycks jag av någon anledning ha kommit på kant med detta verktyg då Bloglovin bestämt sig för att busa med mig. För ett tag sedan insåg jag att inlägg som inte har blivit lästa ändå markeras som det! Därmed har jag missat en hel del inlägg då jag i ärlighetens namn inte orkar granska varenda blogg som jag följer.

 

Förhoppningsvis har det rört sig om en bugg som jag hoppas är löst och att detta inte ska upprepa sig fler gånger. Fast man vet aldrig. *suck* Jag verkar locka fram det värsta hos saker och ting.

Förlovning: överenskommelse mellan två människor om att (senare) gifta sig. (Källa: Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien/SO)

Nuförtiden tycks folk tro att ”förlovade” är en egen kategori av levnadssätt, precis som ”gifta” eller ”sambo”. Numer frågar folk om den andra vill förlova sig med en eller så har båda till och med tillsammans bestämt ett datum då man ska berätta för andra att man är förlovade. Dock är det inte så en förlovning är tänkt att gå till eller innebära.

 

Förlovning är den tid från det att en i förhållandet har friat och fått ett ”ja” från den andra, tills det att man gifter sig. Varken mer eller mindre. En del säger att förlovning (utan att först ha friat) är ett sätt att visa att man menar allvar med sitt förhållande och vill bara vara med sin partner. Fast tekniskt sett behöver man inte vara förlovade med varandra för att visa det. Ett monogamt förhållande innebär i grunden att man bara vill vara med en person. Och om man inte vill gifta sig, har förlovningen ingen betydelse. Det är inte värt mer att vara förlovade utan att gifta sig eller tanken på att vilja gifta sig, än att ”bara” vara sambor. Rent juridiskt är det tvärtom.

Min rättskunskapslärare på gymnasiet demonstrerade förlovningens juridiska betydelse genom att säga att man kan förlova sig med en krukväxt om man så vill. Gifta sig med eller vara sambo med en krukväxt går dock inte. Fast om man ska gå på SO:s definition är det omöjligt att förlova sig med en krukväxt då man endast kan ingå avtal med (ha en överenskommelse med) människor. Men bortsett från det stämde det han sade ganska bra.

 

Det är lustigt hur folk har fått det här begreppet om bakfoten. Det mest intressanta är kanske ändå hur så många har lyckats med den här misstolkningen. Någon sade en gång till älsklingen angående det här, att vi lever i ett modernt samhälle och kan inte bara gå efter traditioner. Fast det är ingen fråga om tradition, utan en fråga om en betydelse. En innebörd. Om folk då vill ha nya sätt att leva på, går det väl att skapa en ny levnadsform? Inte för att jag anser att det behövs, men tekniskt sett går det.

Jag menar alltså att om man inte är beredd att gifta sig ska man inte ta ”förlovning” i sin mun. Speciellt inte om man har missförstått innebörden med begreppet. Det där med att man vill visa att man menar allvar med förhållandet, ser jag inte som något annat än att det är för omvärlden som man vill visa det. Om förhållandet är tillräckligt starkt behöver man egentligen inga yttre bevis på det. Det räcker med att de i förhållandet själva vet om det, vilket man oftast också gör.

Jag är medveten om att jag med det här inlägget riskerar att trampa på en hel del ömma tår och att jag också riskerar att göra dig upprörd. Men det här är endast mina åsikter och jag menar inte att förolämpa dig på något vis.

Dagens citat:

"Kärleken är större än lagen."
(Kinesiskt ordspråk)

Ha det så bra!
Förlovade kramar
Jessie

Då min sista ekonomilektion på utbildningen blev flyttad, passade jag på att träffa min kompis Cherry (det var med andra ord över en månad sedan ... Visst är jag snabb med att formulera inlägg?). Det regnade väldigt mycket, så vi höll oss inne i Gallerian på Hamngatan i Stockholm.

Till bådas förvåning upptäckte vi att det fanns ett hus i Gallerian, och snart hade vi konstaterat att det var en klädbutik. Den var faktiskt mysig på insidan om än lite för mörk.

 

Vi styrde sedan stegen mot BR och slank in där på Cherrys önskan. Jag är enormt förtjust i åsnan Ior, så när jag hittade en som trallade smälte jag på studs. Dock var inte Cherry lika förtjust i den leksaken och höll nog på att drivas till vansinne när jag under resten av vår BR-vistelse gick runt och härmade honom.



Något som jag reagerade starkt på var dagens My Little Pony-leksaker. Vad har hänt med dem?! När jag var yngre var de söta och charmiga, men nu är de bara fula. De ser inte alls ut som tidigare. Det var nästan som att se en skräckfilm. Det fanns en annan variant av ponny-leksaker och lustigt nog såg de ut som My Little Pony gjorde förr. Jag fattar inte att de som tillverkar My Little Pony i dag tycker att de är fina, för det bör de väl tycka? Annars skulle de väl inte tillverkarna låta leksakerna se ut som de gör?

 

 

 

För att lätta upp stämningen avslutar jag med något annat som jag gillade inne på BR:

När jag var på väg hem från sjukhuset förra måndagen, såg jag att ett 08-nummer hade försökt nå mig (min telefon var avstängd under mitt sjukhusbesök). Min första tanke var att det kanske var från något av alla jobb jag har sökt. Efter en liten stund ringde älsklingen, vilket är ovanligt. Det händer att han ringer under sin frukost-rast eller sin lunch, men sällan under arbetstid. Såvida det inte är något viktigt.

Han berättade att en journalist från Expressen hade ringt honom för att prata om en händelse som ägt rum i Åkers Styckebruk natten till söndagen den 27 maj. Älsklingens nummer hade journalisten fått tag på från Eniro, där det stod att älsklingen fortfarande bor i Åkers Styckebruk. Det var just därför som älsklingen blev uppringd. Journalisten ville tala med boende i Åker om den här händelsen.

Att personer i media allt som oftast blir retuscherade är nog något som förmodligen de allra flesta känner till. Fast jag erkänner att jag inte visste att dessa personer blir omgjorda i sådan stor utsträckning som de visar i "The photoshop effect". I ärlighetens namn blev jag både rädd och förbannad när jag såg de här delarna på YouTube.

Barn påverkas mycket. Ibland mycket mer än vad vi tror. Bodypalace har ett flertal gånger tagit upp det här om vilka signaler Barbie-dockor och liknande sänder ut till barn, och någon som kommenterade ett sådant inlägg menade att barn inte tänker på att Barbie och andra liknande dockor är smala. När jag läste den kommentaren ville jag tala om för personen att det är fel. Barn inser visst det.


Jag menar inte att alla barn gör det, men jag tror att många gör det. Jag gjorde det. Allt som oftast beundrade jag dockans utseende (främst kroppsform) och önskade att jag själv kunde se ut så. Några gånger kände jag nästan avundsjuka gentemot dockan. Varför kunde inte jag vara lika vacker? Att leka med de här dockorna påverkade definitivt min bild av hur man som tjej ska se ut (dock inte hur killar ska se ut). Saken blev knappast bättre av att jag hade två klasskamrater i grundskolan som faktiskt såg ut som två Barbie-dockor och att alla (inklusive lärarna) hyllade deras utseende och antydde att det är så man ska se ut. Då är man vacker. Hur som helst, det jag ville ha sagt var att jag inte tror att jag är den enda som reagerat på det här sättet (men hundra procent säker kan jag naturligtvis inte vara).

Är det då särskilt smart att skapa Barbie-dockor och liknande som ser ut på det här sättet? Vid närmare eftertanke är dessa i princip de enda dockor som ser ut så (vad jag minns). De lite större dockorna, som barnen kan leka att det är deras egna barn, brukar vara normalbyggda. I alla fall när jag var liten, fast med tanke på att det är många år sedan kan de säkert ha ändrat utseende genom åren. Men om de nu ser ut som när jag var liten, varför kan de inte göra samma sak med Barbie-släktet? Varför inte låta dem se normala ut? För om man gör det, bidrar dockskaparna till att ge barn en mer hälsosam syn på utseendet. Då minskar risken för att barn känner sig tvingade att ta till åtgärder för att vara smala.

Jag måste vara bra korkad. I tisdags och i går tidsinställde jag två inlägg som skulle komma till i går och till i dag. Därför blev jag förvånad när älsklingen uppmärksammade mig på att bloggen inte hade uppdaterats sedan den 25 oktober. Tvivlande klickade jag mig in på mitt bloggkonto och visst hade han rätt. De två inlägg som jag fått bekräftat att de hade publicerats fanns inte. Varken publicerade eller i arkivet. Och inte hade jag märkt det själv heller.