Daisypath Anniversary tickers

Att vänta med sex

Det kan vara både intressant och upprörande att höra andras åsikter om saker och ting. I ett Dilemma-avsnitt blev jag ordentligt upprörd, då panelen luftade sina åsikter om det här med att vänta med sex.
 
Problemställningen var ungefär följande. En kille undrade hur han skulle gå tillväga med sin flickvän. De hade vid det laget varit tillsammans i några månader (max ett halvår) och han och flickvännen hade fortfarande inte haft sex med varandra, eftersom flickvännen ville vänta tills det kändes rätt. Killen hade gått med på detta, men eftersom han själv tyckte att sex var en viktig del i ett förhållande, kände han nu att han började få nog.
 
Jag blev riktigt paff när jag hörde panelens åsikter om saken. Framförallt den ena panelmedlemmen, som verkade håna flickvännen. Personen förstod inte vad det fanns att vänta på, utan tyckte att flickvännen helt enkelt skulle släppa till - för under själva sexakten skulle det trots allt kännas bra. En annan tyckte att om det inte kändes rätt att ha sex med sin partner efter sex månader, borde de rätt och slätt göra slut.
 
Det här gör mig minst sagt upprörd. Naturligtvis får de tycka och tänka vad de vill, men att göra sig lustig över någon annan på det här sättet får mig att må illa. Själv har jag alltid fått höra att man ska endast ha sex med någon när man själv känner att det känns rätt (för var och en bestämmer själv över sin egen kropp) och fram till nu trodde jag att det var en självklarhet för åtminstone de flesta.
 
 
 
 
Var och en bestämmer som sagt över sin egen kropp och vet själv vad som känns bra eller inte. Ingen - och då menar jag ingen - har rätt att tvinga en till något som man inte vill. Om den här tjejen vill vänta tills hon tycker att det känns rätt, då borde killen respektera detta. Åtminstone om han tycker tillräckligt mycket om henne. Ifall han inte kan "hålla ut" till dess, då är de antagligen inte rätt för varandra.
 
Alla är vi olika och det borde respekteras. Bara för att en person inte vill ha sex med sin partner när de varit tillsammans i ett halvår, innebär det inte att personen inte tror på relationen eller liknande (som de i panelen tycktes anse). Kanske bottnar det i något särskilt och i mina ögon/öron är det bästa att prata ut med varandra så att båda vet vad den andre känner. Tillit och öppenhet är bland det viktigaste i ett förhållande.
 
Summa summarum: Du bestämmer över din egen kropp och vet själv vad som känns bäst för just dig. Ingen har rätt att tvinga dig till något du inte vill. Du har ingen skyldighet att "släppa till" om du inte vill, bara för att du är i ett förhållande. Du har alltid rätt att säga nej om det inte känns bra för dig. Kom ihåg det. <3


Dagens citat:

"Det är inte andras felsteg, inte vad andra gjort eller lämnat ogjort som man bör betänka, utan vad man själv gjort eller underlåtit."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den mest korkade av korkade frågor

Jag vet att detta inlägg kommer strida mot det jag tidigare skrev om att försöka se positivt på tillvaron. Fast det här känns som en ganska viktig fråga för mig, så jag väljer ändå att skriva om det - även om jag kan framstå som negativ och bitter.
 
I ärlighetens namn skäms jag över att jag tidigare har varit en av dem som jag nu kommer att skriva om. Fast kanske kan jag bli ursäktad med att jag var ung och dum? Hur som helst, när jag läste Malin Rockströms krönika i Hallands Nyheter den 23 maj i år, kunde jag inte göra annat än att helt och hållet hålla med henne. Man frågar inte andra par/personer om när de tänker skaffa barn!
 
Så snart jag och älsklingen hade gift oss 2011, fick i alla fall jag frågan från vissa personer om när vi tänkte skaffa barn. Dock slutade de närmaste fråga om detta, efter att vi enhälligt klargjorde att vi inte ville ha barn - det räckte gott och väl med våra (o)djur. Att vi sade så till vår omgivning, var för att vi ville jäklas lite eftersom i vart fall mina anhöriga blev mäkta upprörda över beskedet att vi inte avsåg att avla några barn. En av mina anhöriga tog sig till och med friheten att berätta detta för en av sina vänner - som hånfullt slängde detta i ansiktet på mig vid ett tillfälle (vilket naturligtvis gjorde mig rätt arg, eftersom jag inte ansåg och anser fortfarande inte att denne kompis hade med det att göra - oavsett om påståendet var sant eller ej). Egentligen hade inte min anhörige heller med att göra om och när vi tänkte skaffa barn, men personen hade absolut ingen rätt att börja föra detta vidare till sin omgivning. Jag räknade med att den anhörige skulle behålla informationen för sig själv.
 
 
När jag lekte på en lekplats för ett par år sedan med min systerson.
 
 
Precis som Malin Rockström skriver, vet man aldrig vad som ligger bakom "barnlösheten". Paret ifråga kanske inte kan få barn av olika anledningar och tycker att detta är otroligt jobbigt. Andra kanske genomgår en IVF-behandling och som jag har förstått det är den typen av behandling ganska jobbig att behöva gå igenom. Så den "oskyldiga" frågan kan kännas som en kniv som körs genom bröstet på den som frågan riktar sig mot. Varför verkar ingen tänka så långt? Hur skulle man själv ha känt om man haft svårigheter att skaffa barn och jämt och ständigt fått frågan när man tänker skaffa barn? Jag skulle mått piss, rent ut sagt.
 
Vad tror man dessutom att man har för rätt att få veta hur andra tänker kring barnskaffande? När blev det en rättighet att få veta sådana intima och privata detaljer? Vad angår det andra om jag skaffar barn eller inte? Mitt beslut påverkar knappast andra - vare sig jag skaffar barn eller inte. Kommer det ett barn, så kommer det ett barn. Så enkelt är det.
 
Jag har en närstående som gång efter annan frågar mig när en av mina vänner ska skaffa barn - trots att jag försökt vara tydlig med att denna närstående - eller någon annan heller för den delen - inte har med det att göra. I ärlighetens namn har inte ens jag med det att göra - oavsett hur nära vänner vi är. 
 
Jag är väl medveten om att det så småningom kommer komma frågor om när vi ska skaffa ett syskon åt vår lille bebis. Tråkigt nog kan jag inte svara att vi inte vill ha barn längre. Däremot kommer jag var fullt tydlig med att personerna som frågar inte har med den saken att göra - oavsett om risken finns att personerna kan ta illa upp av mitt svar.
 
Så kan vi inte enas om att den frågan - när någon annan tänker skaffa barn - upphör att existera från och med nu? Det är helt enkelt en fråga som man INTE ställer. Oavsett hur pass nära man står en person. Okej?


Dagens citat:

"Jag har lärt mig att leva varje dag som den kommer, och inte skapa problem genom att frukta morgondagen."
(Dorothy Dix)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vad lögner kan ställa till med

Det minsta man kan säga är att när jag läste Dagens Juridiks artiklar om att en man friats från en nio år gammal våldtäkt (eftersom det kommit fram att flickan ljugit om det) och att en kvinna dömts för falsk tillvitelse för att falskt ha anklagat en man för våldtäkt, rös jag av obehag. Ta dig gärna tid att läsa båda artiklarna. Det är nästan så att man blir mörkrädd.
 
Är det så här vi vill att vårt samhälle ska se ut? Att man inte kan lita på varandra? Att anklaga någon för något så allvarligt som en våldtäkt, är ingen "kul grej" som man gör i brist på underhållning. Man riskerar för tusan att förstöra någon annans liv! Vill man verkligen ha det på sitt samvete? Hur tusan tänker man?! Kan det vara så att vissa tror att en våldtäktsanklagelse är lättförtjänta pengar, ifall den anklagade döms och man tillerkänns skadestånd? Att ens tänka en sådan tanke är fullständigt sjukt!
 
Det är minst lika sjukt att i ena stunden frivilligt ha sex med någon, för att i nästa anmäla vederbörande för våldtäkt - bara för att man ångrat sig! Herrejösses! Har folk aldrig fått lära sig att stå för sina handlingar, även om man i efterhand inser att man begick ett misstag? Hur skulle en falsk anklagelse om våldtäkt göra det hela ogjort? Jag förstår inte den logiken.
 
 
 
 
Dessa falska anklagelser kommer inte leda till något annat än att man i större utsträckning börjar spela in samtal med andra i smyg - bara för att kunna motbevisa eventuella anklagelser om saker och ting. Att aldrig veta om mitt samtal med någon blir inspelat eller inte, skulle få mig att ständigt känna mig illa till mods. Kanske har vi redan kommit till den punkten att det är vanligare än vad man tror. Blotta tanken får det att krypa i kroppen på mig.
 
Fast som sagt, det mest hemska med den här typen av lögner är att man för alltid förstör en annan människas liv. Hur skulle man själv känt om samma lögn riktats mot en själv? Skulle man verkligen vilja bli utsatt för något sådant gräsligt?
 
Jag förstår ärligt talat inte hur dessa människor tänker. De förstör ju för verkliga brottsoffer och bidrar till att göra det svårare för verkliga brottsoffer att få upprättelse och bli trodda på.
 
Om jag blir utsatt för en våldtäkt, vill inte jag bli misstrodd - bara för att polisen tror att det finns en risk att jag kan ljuga. Lika lite vill jag bli falskt anklagad för ett brott jag inte begått. Och jag vill absolut inte leva i den ständiga oron över att riskera att bli det. Vill du?!


Dagens citat:

"När vi övervinner våra rädslor upptäcker vi en gränslös, bottenlös, outtömlig brunn av passion."
(Steven Pressfield)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Några tankar om terrordådet i Stockholm

Jag valde medvetet att inte på en gång skriva ett inlägg om det fruktansvärda som hände i Stockholm den 7 april i år. Dels har jag inte haft tid att formulera ett inlägg, dels ville jag att alla känslor skulle landa i mig först. Dådet berörde mig på olika plan och mina tankar har gått och går fortfarande till alla de som på olika sätt drabbades av det som hände - framförallt de anhöriga till de som miste livet.
 
Kanske har jag också blivit lite extra berörd, därför att jag har varit i Stockholm så många gånger. Jag pluggade där i två år och därefter jobbade jag på Kungsholmen i ett år. Dessutom bor min vän Cherry där. Jag vet inte hur många gånger jag har promenerat längs Drottninggatan och trängts med alla andra eller hur många gånger jag har stått på exakt den plats där lastbilen körde in i byggnaden. Jag vet bara att det är väldigt många gånger. Vid det här laget är dessa platser så välbekanta för mig, att jag utan problem kan se dem framför mig.
 
 
Drottninggatan i Stockholm.
 
 
Jag är otroligt tacksam för att varken jag eller någon av mina nära och kära skadades, men jag lider med dem som drabbats. När jag pratade med mina föräldrar samma kväll, erkände de att de var tacksamma över att jag inte längre jobbade i Stockholm - nu hade de sluppit oroa sig för om jag var välbehållen eller ej.
 
Att veta att syftet var att åstadkomma ännu mer skada än vad som redan gjordes - om sprängmedlet i lastbilen hade detonerat som det var tänkt - är skrämmande.
 
Det är gripande hur man ställde upp för varandra i huvudstaden denna svåra stund. Att folk öppnade sina hem för varandra. Gav varandra skjuts. Var varandras stöd. Det är när sådant här händer, som man inser hur viktigt det är att inte ta något för givet. Att vara tacksam för det man har och visa sin uppskattning.
 
Jag tror inte på att det hjälper att gå omkring och vara rädd för nya attentat. Det kommer inte resultera i något annat än att vi kommer må dåligt och dessutom är det just det som terroristerna vill. Att vi ska vara rädda.
 
 
Utsikt över Stockholm - en dag i maj 2013.
 
 
Det gör ont i mig att vissa nu försöker plocka poäng och göra vinning för egen del, i anledning av det inträffade. Det gör ont i mig att det finns de som försöker splittra medborgarna här i landet och peka ut utrikesfödda som potentiella terrorister. Det gör ännu mer ont i mig att det finns de som går på detta och tror på det som påstås.
 
En terrorist kan vara vem som helst - till och med en etnisk svensk. Det finns därför ingen anledning till att börja behandla varandra illa, utifrån vilken hudfärg man har. Däremot har vi allt att vinna på att stötta varandra och behandla varandra väl. Vi är alla människor. Vi bor i samma land. Det räcker väl mer än väl?
 
Vad världen behöver är mer kärlek och medmänsklighet. Inte hat.


Dagens citat:

"Naturen – där ser man skönheten. Vi ser hur vackert det är. Men det finaste som är skapat, det ser vi inte. Det är människan."
(Joralf Gjerstad)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vidriga människor!

Vad är det för fel på folk egentligen?! Hur lågt kan man sjunka?!
 
Under de senaste åren verkar det ha blivit allt vanligare att människor ger sig på äldre människor - stölder, misshandel och våldtäkter. Naturligtvis är det aldrig okej att begå något av dessa brott mot någon annan, men jag tycker att det är extra lågt när man ger sig på äldre människor - som oftast har svårare att försvara sig. Så gör man bara inte. Där går minsann en gräns.
 
I fredags fick jag en ganska obehaglig överraskning strax efter att jag hade diskat klart efter vår middag, då det ringde på dörren. När jag öppnade stod en uniformerad polis utanför med ett skrivblock i högsta hugg. Han märkte nog min förvåning, för han förklarade snabbt sitt ärende. Eller, han började i alla fall men sedan fick jag springa efter Ninjan - som bestämde sig för att det var ett bra tillfälle att smita ut. Nåväl, när jag fått tag i Ninjan några sekunder senare (han hann inte springa så långt som tur var), förklarade polisen varför han ringt på.
 
 
Drottninggatan i Stockholm.
 
Vid 14-, 15-tiden tidigare på dagen hade en av våra äldre grannar - och då pekade han mot hörnan av vårt L-formade hyreshus - råkat ut för en bedragare. Det var en yngre man som utgett sig för att vara någon form av tv-reparatör och bett att få komma in till vår granne, eftersom han skulle fixa hennes tv. Hon hade släppt in honom och efter en stund hade han gått. Senare hade vår granne upptäckt att några av hennes guldsmycken var borta. Nu undrade polisen ifall vi hade några upplysningar kring detta. Det tog emot att behöva säga det, men eftersom både jag och älsklingen hade jobbat då, kände vi dessvärre inte till något om det hela. Polisen tackade för sig och jag önskade honom lycka till.
 
Det gjorde bokstavligt talat ont i hjärtat på mig. Om jag förstod polisen rätt, är grannen som blev drabbad en kvinna som är i nittio-årsåldern och är en så himla glad och trevlig kvinna. Hon har hjälpt mig och älsklingen några gånger och vi har återgäldat detta när hon har behövt hjälp. Emellanåt har hon kommit över med hembakta bullar.  I vintras försökte vi trösta henne så gott vi kunde när hon tvingades avliva sin katt. Hon om någon förtjänar inte att bli behandlad så som hon blev i fredags! Hur kan man ens komma på tanken att göra något sådant?! Jag mår rent ut sagt illa!
 
Polisen har skrivit om händelsen, liksom P4 Halland och SVT Halland.


Dagens citat:

"Om du blir mera lycklig av din egen ära än någon annans, så är det orätt."
(Mäster Eckhart)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Lögnaktiga bilförsäljare

Nu börjar jag bli riktigt trött på bilfirmor och allt krångel som tycks följa med ett bilköp! Snart är det kanske lika bra att strunta i att köpa bil (trots att vi i nuläget är tvungna att ha åtminstone en, så att älsklingen kan ta sig till och från jobbet).
 
Jag minns inte om jag berättade om krånglet vi hade 2012, när vi hade köpt vår Peugeot hos Windahls Bil i Västerås? Om inte, ska jag försöka vara kortfattad. Runt påsken 2012 köpte vi en begagnad bil från bilfirman Windahls i Västerås. Inom kort upptäckte vi diverse fel som inte hade märkts vid köpet. Jag kontaktade därför säljaren och hänvisade till konsumentköplagen (som är tillämplig även vid köp av begagnad bil hos bilfirma och som säger att de fel som uppstår inom sex månader från köpet, anses ha funnits vid köpet och är fel som säljaren ansvarar för - såvida det inte är uppenbart att det är man själv som orsakat skadan). Vi hade möte med säljaren och dennes chef (jag tror att denne person var säljarens chef, men jag minns inte riktigt), som menade att felen inte omfattades av garantin och därför skulle vi själva stå för reparationen. Det hela slutade med att jag och älsklingen drog det hela upp till ARN (Allmänna Reklamationsnämnden) och "vann" - det vill säga att bilfirman blev skyldig att reparera felen samt ersätta oss för våra utlägg och älsklingens förlorade arbetsinkomst.
 
 
 
 
 
För ett år sedan köpte vi en ny Renault (och då menar jag ny och inte begagnad) hos Hedin bil vid Stenalyckan/Eurostop i Halmstad. I köpet skulle bland annat fri service i tre år ingå. Innan vi genomförde köpet, frågade vi säljaren om det var möjligt att kunna få servicen gjord i Varberg, eftersom vi båda arbetar där och därför kan ha svårt att ta oss till Halmstad. Vi förklarade att det var en förutsättning för att vi skulle köpa bilen hos dem. Enligt säljaren skulle detta inte vara några som helst problem.
 
För ett tag sedan meddelade bilen att det var dags för service. Vi bokade därför in en tid hos Bildepån i Varberg. Innan det var dags för att lämna in bilen, ringde jag till Hedin bil vid Flygstaden i Halmstad (eftersom det numera är de som har hand om Renault-bilar) och frågade återigen hur det förhöll sig med den fria servicen? Enligt den jag pratade med, gällde den fria servicen på samtliga auktoriserade Renault-verkstäder i Sverige.
 
Tyvärr blev vi tvungna att skjuta på servicen, eftersom teknikern blev tvungen att vabba. Jag meddelade kundmottagaren vad Hedin bil sagt om den fria servicen. Kundmottagaren skulle kolla upp detta.
 
 
 
 
Nu gör jag en mycket lång historia kort, eftersom jag inte vill tråka ut dig med detaljer. Efter mååånga kontakter, dels mellan Bildepån och Hedin bil, dels mellan oss, Renault och Hedin bil, visar det sig att Hedin bil vägrar gå med på att låta oss få servicen gjord i Varberg och vi måste komma ned till dem i Halmstad.
 
Hela den här historien har gjort mig så himla stressad och upprörd - det rör sig trots allt om ett avtalsbrott från Hedin bils sida. Muntliga avtal är precis lika giltiga som skriftliga, men de är svårare att styrka.
 
Som du kanske förstår, tänker jag inte ge mig. För mig har det blivit en principsak. Jag är trött på alla lögnaktiga bilförsäljare! Jag har fått nog!
 
Jag ska kolla upp våra möjligheter och sedan kommer jag vara en mycket, mycket besvärlig kund. Man ljuger inte för sina kunder på det viset som Hedin bil har gjort mot oss. Så det så.


Dagens citat:

"Alla människor är till sitt innersta väsen lika."
(Johann Heinrich Pestalozzi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gravida är ingen allmän egendom

Redan innan jag själv blev gravid hade jag fått höra från andra gravida att andra människor tycks ta sig friheter med en gravid kvinna. Främlingar kan plötsligt komma fram och ta en på magen (?!). Andra kan ge en alla möjliga kommentarer. Tidigare tänkte jag inte mer på det, även om jag kunde bli upprörd å de gravidas vägnar. Fast nu när jag själv blivit gravid har jag insett att vissa personer i min närhet tror att det är okej att säga precis vad som helst till någon som är gravid.
 
Kanske reagerar jag onödigt starkt på detta (nu rusar trots allt hormoner omkring ohejdat i kroppen) eller så finns det fler gravida som känner samma sak. Jag vet inte, men jag känner bara att jag behöver ventilera mig. Försöka få andra att förstå.
 
 
 
 
Den gravida kroppen blir större och större under graviditeten.
 
Jo tack, om det är någon som tror att den gravida kvinnan inte märker det själv, kan jag upplysa om att vi är mycket väl medvetna om detta. Tro mig. Att då få höra "Gud så tjock du har blivit!" när magen precis har börjat synas lite (i övrigt har ingen viktuppgång skett), tar faktiskt rätt hårt på en. För mig blir alla dessa kommentarer extra jobbiga, eftersom jag faktiskt håller på att kämpa mot min ätstörda hjärna och alla hjärnspöken som den nu gladeligen plockar fram dag efter dag.
 
I skrivande stund har jag gått lite mer än halva tiden och nu har magen börjat synas genom kläderna. Tidigare syntes magen nästan enbart när jag hade tajta kläder eller inga kläder alls på mig. Nu syns magen oavsett vilka kläder jag har på mig. Lite halvt på skämt (men även med en smula allvar), brukar jag kalla mig själv för strandad val inför älsklingen - för det är så jag känner mig. Trots det har jag  - när inlägget skrivs - bara gått upp mellan 4 och 6 kilo jämfört med innan jag blev gravid. Det är det normala (eventuellt nästan lite för lite, men inte mycket). Fast när jag ser mig i spegeln (vilket jag försöker göra så lite som möjligt), känner jag mig otroligt tjock. Jag känner mig äcklig. Samtidigt förstår jag hur lyckligt lottad jag är som har det lilla livet i magen. Vilket mirakel det faktiskt är. Jag är tacksam, men ändå avskyr jag mig själv. Jag måste hela tiden påminna mig om att inte träna för mycket eller börja äta mindre, eftersom dessa extra kilo ska finnas på min kropp just nu. Dessa kilon är inga som ska tränas eller svältas bort. Även älsklingen måste påminna mig om detta med jämna mellanrum. Träningen och maten får inte påverka bebisen negativt.
 
 
Små och söta killingar - förra året på Skansen.
 
 
Så, ja. Vi gravida vet mycket väl om att vi blir större hela tiden. Det är inget som måste påpekas. Vad ska vi med den informationen till? Det är knappast läge att börja banta när man är gravid - dessa extrakilon tillkommer ju av en anledning! Förresten är det ingen som blir glad av att höra att omvärlden tycker att man har blivit stort som ett (eller kanske till och med två) hus. Den ogravida får gärna tänka det, men snälla - behåll det för dig själv. En sådan kommentar som den ovan (som jag faktiskt själv fått) hjälper inte. Den riskerar bara att göra mer skada. Den kommentaren har gjort att jag så länge som möjligt försökt dölja graviditeten, trots att de flesta känner till den. Jag har försökt klä mig för att dölja magen som växer mer och mer. Jag har till och med lite halvt omedvetet gått runt och hållit in magen när jag befunnit mig i sällskap med andra.
 
Jag anser inte att vi gravida kvinnor ska tvingas vara tacksamma över den här sortens kommentarer. Som jag sade för en stund sedan är jag tacksam över det liv som växer inuti mig och det är ett mirakel, men jag ska ändå inte behöva få höra hur tjock jag är. Även om personen egentligen inte menar något illa, är det ingen snäll kommentar att framföra. Det lustiga är att - åtminstone vad jag själv erfarit - ingen skulle säga det till en ogravid som faktiskt har gått upp i vikt. Det är min erfarenhet. Då försöker man istället linda in sanningen. Varför tror man då att man har rätt att säga vad man vill till en gravid person - som dessutom kämpar med hormoner och humörsvängningar?
 
Än har jag inte varit med om att andra människor har velat röra vid min mage, fast hittills har magen trots allt inte synts när jag har haft mina vinterkläder på. Dock börjar magen skymta genom min vinterjacka och snart ska den ändå plockas av. Då kommer det bli mer tydligt för andra. Kanske råkar jag ut för dessa skumma människor. Jag hoppas verkligen inte det. Jag kan faktiskt inte förstå varför man tror att det är helt okej att ta på en gravid kvinna bara så där? Det skulle aldrig accepteras om kvinnan varit ogravid. Varför tror man då att den gravida accepterar att andra kommer fram och tafsar? Såvitt jag vet har vi inga skyltar uppsatta där det står "Fritt fram att ta på mig!" Usch. Jag ryser vid blotta tanken och håller tummarna för att jag slipper uppleva det själv. Det räcker med att folk i min närhet känner behov av att kommentera min växande kropp (trots att jag knappt gått upp i vikt jämfört med vissa andra gravida kvinnor).


Dagens citat:

"Detta är en sanning som måste berättas för människor i vår tid: Att själen är med oss här och nu – inte i någon främmande värld eller avlägsen tid, inte när kroppen dör. Och att det är vår styrka och glädje att finna den."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När människors vidrigheter slår nya rekord

Jag vet inte om du har hört nyheten om en gruppvåldtäkt som ägde rum i Uppsala den 22 januari i år? Den som direktsändes på Facebook? Om inte, kan du läsa om händelsen här.
 
Sexualbrott är i sig vidriga så som de är, men att förövarna dessutom filmar OCH direktsänder det hela får mig att rysa och må illa. Hur är sådana människor funtade?! Vad driver dem till att begå sådana här vidrigheter?
 
Vad som fick mig att se ännu mer rött, var att juridikprofessorn Mårten Schultz till en början inte trodde att den som filmade hade begått något brott (!). Jag ska förtydliga att jag inte blev arg på Mårten Schultz (som är övrigt är en mycket kunnig och trevlig jurist - jag hade honom som lärare i några lektioner i juridisk svenska på paralegalutbildningen). Han skrev om gruppvåldtäkten på Twitter, vilket var en intressant - om än upprörande - läsning.
 
 
 
Dock verkar det visst som om den som filmade också kan bli fälld för brott - underlåtenhet att avslöja våldtäkt. Det var i alla fall det som åklagaren begärde denne person häktad för och det verkar som om samtliga häktades (enligt Aftonbladet i alla fall).
 
Mårten Schultzs redogörelse på Twitter gjorde mig lite konfunderad. Jag hade nämligen för mig att om man filmade/fotograferade och sedan spred detta vidare, skulle man kunna fällas för kränkande fotografering. Jag får kolla vidare om det vid tillfälle. Jag ska även ta och kolla upp de artiklar som skrevs i samband med den här händelsen, där jag tyckte mig läsa att just spridandet inte är brottsligt i sig - vilket känns helt fel, men om det är så den nuvarande lagen säger finns det inte mycket som kan göras i dagsläget.
 
Att stå och filma och sedan även lägga ut/sända det på nätet kan inte vara försvarbart i något enda sammanhang! Jag hoppas därför att det så snart är möjligt kommer till en lagändring (om nu detta inte är brottsligt redan), även om det i och för sig redan är för sent för den här kvinnan som blev utsatt för det. Egentligen ska man inte behöva kriminalisera allt dåligt beteende, för man kan ju tycka att folks sunda förnuft borde räcka. Fast uppenbarligen gör det inte det ...
 
Jag är så upprörd över den här händelsen att jag saknar ord! Jag blir bokstavligt talat rädd - då det visar sig att folk är kapabla till den här typen av vidrigheter. Ska det aldrig ta slut? Vad kommer folk hitta på härnäst? Vad för samhälle är det som håller på att skapas? Ska man aldrig kunna känna sig trygg?
 
Sjukt är vad det är.


Dagens citat:

"Tristess, ilska, sorg eller rädsla är inte ”din”, inte personlig. De är tillstånd av det mänskliga sinnet. De kommer och går. Inget som kommer och går är du."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att sova kräver mer än att enbart sova

Jag brukar inte uttala mig särskilt mycket i den våldtäktsdebatt som pågått under en tid. Det händer en och annan gång, men oftast försöker jag att hålla mig neutral. Visst håller jag med om att lagen kring våldtäkt behöver göras om en del och nu verkar det som om ett relativt rimligt förslag på förändring har lagts fram.
 
Vad jag däremot inte gör, är att hålla med de som anser att domstolarna borde se mer mellan fingrarna och inte hålla så hårt vid bevisning. Bara för att en åklagare påstår att någon har begått en våldtäkt, innebär det inte per automatik att personen faktiskt gjort det. Det finns trots allt de kvinnor som faktiskt ljuger om att de blivit våldtagna. Jag tycker att det är bra att vi har högt ställda krav när det kommer till bevisning. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är bättre att en och annan oskyldig döms, bara för att kunna lagföra fler som begår brott. Att döma en oskyldig är aldrig okej. Oavsett vad det gäller.
 
Vad jag dock reagerade över för ett tag sedan, var det här inlägget på Twitter:
 
 
...
 
Ursäkta?!  Givetvis var jag tvungen att klicka mig in på själva artikeln och läsa vidare och då framgick detta:
 
 
 
Det här känns bara löjligt. Hur tusan ska någon - oavsett könstillhörighet - kunna signalera att man sover NÄR man faktiskt sover?! Visst finns det de som pratar i sömnen (det gjorde jag själv under många år och jag hade även ovanan att traska omkring i sömnen. En gång tog jag mig ända ut i trappuppgången, innan min pappa lyckades få stopp på mig), men då säger man knappast något vettigt. Och med tanke på att kvinnan sov, hur ska hon kunna redogöra för hur mannen betett sig som bevisar att han förstått att hon sovit? HON SOV JU!
 
Jag har inte läst själva domen, så jag uttalar mig alltså inte om huruvida jag anser att det var riktigt eller ej att han friades. Jag reagerar bara över resonemanget som hovrätten tycks ha haft. Hur tycker de att man ska signalera att man sover? Brukar de själva göra det? Och hur mycket uppfattar de själva av omgivningen när de sover? Hade det varit första april, skulle jag ha trott att hela artikeln var ett aprilskämt - för jag har fortfarande svårt att ta till mig att någon vettig människa resonerar på det här sättet.
 
Har du några egna tankar och funderingar kring detta?


Dagens citat:

"När det blir stilla omkring dig och du stannar i skräck, ser att arbetet blivit en flykt undan ångest och bort från ansvar, altruismen en nödtorftigt maskerad masochism, känner igen stäppvargens skadeglada, grymma hjärtelag – döva dig då inte genom att åter söka jäktet. Utan håll fast bilden tills du nått dess botten."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Ett hån mot Sverige"

I samband med Melodifestivalsturnén i år, gick det rykten att Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer skulle sjunga svenska nationalsången på arabiska. Det var i alla fall det rykte jag hörde. Många tycktes gå i taket vid blotta tanken på detta. Jag läste ett av Gina Dirawis inlägg på Twitter, där någon (uppenbarligen svensk?) man gick på och var mycket upprörd över detta tilltag. Nu minns jag inte ordagrant vad han skrev, men det var något i stil med att det är ett hån mot Sverige och hela svenska folket att sjunga Du gamla, du fria på annat språk än det svenska! Det är som att spotta på flaggan, eftersom det är en låt som alla svenska barn får lära sig utantill i skolan. Det är oerhört kränkande att ens tänka tanken att sjunga nationalsången på annat språk än svenska. Etc. Etc. Etc.
 
 
Kanske är detta ett laddat ämne även för dig som läser min blogg. Då ber jag så hemskt mycket om ursäkt på förhand, men jag tänker i alla fall skriva om mina egna tankar och känslor kring detta. Du får naturligtvis tycka som du själv vill. Kanske håller du med mig. Kanske tycker du att jag har helt fel. Det är din åsikt och jag respekterar naturligtvis den. Jag hoppas att du därför kan respektera min.
 
Jag förstår rent ut sagt inte vad problemet är? På vilket sätt skulle det vara ett hån mot Sverige och hela svenska folket om de nu hade sjungit nationalsången på exempelvis arabiska? Jag tyckte själv att det lät roligt. Det hade varit intressant att få höra nationalsången på något annat språk än svenska - oavsett vilket språk. Att översätta en nationalsång är väl inget hån? Den har ju fortfarande samma status? Till saken hör också att just den svenska nationalsången inte är antagen som nationalsång genom något riksdagsbeslut, utan statusen som nationalsång bygger helt och hållet på tradition. Jag undrar om den ilskne mannen kände till detta.
 
Skånska flaggan! Kanske även det ett hån mot Sverige?
 
Förvisso kan jag de två första verserna av nationalsången utantill, men det beror inte på någon form av patriotism utan snarare på att jag brukar ha hyfsat lätt för att lära mig låttexter och för att jag tycker om att yla. Och visst blir jag berörd av den när jag hör den, men det har mest att göra med nostalgi och alla minnen jag har som är förknippade med framförandet av Du gamla, du fria. Jag tror inte att alla svenskar kan dessa verser utantill. Många kan kanske det, men troligtvis finns det de som inte kan. Fast det gör inte dessa personer till mindre svenska, även om den ilskne mannen på Twitter påstod det. Det är inte textkunskap som avgör "hur svensk man är" eller inte. Jag förstår inte ens en gång vad det har i sammanhanget att göra, i och med att det var tal om vilket språk som nationalsången skulle framföras på. Fast det är klart, bara man vill kan man få allt att hänga ihop.
 
Nej, nu blev det ganska flummigt och rörigt känner jag. Vad jag ville ha sagt är att för mig spelar det ingen som helst roll om nationalsången sjungs på kinesiska, danska eller arabiska. Jag tar inte illa upp. Däremot tycker jag att det skulle vara intressant att få höra den på något annat språk. Till syvende och sist är det bara en sång. Hur kan man bli kränkt över på vilket språk en sång sjungs? Däremot hade det varit skillnad om Gina Dirawi hade stått och spottat på svenska flaggan under mellanakten. Det hade jag nog tagit illa upp av. Men en sång ..? Och dessutom hade det endast handlat om en översättning. De skulle inte ändra i innehållet. Bara översätta. Innehållet hade med andra ord blivit detsamma. Det hade bara varit språket som varit annorlunda. Jag hade kunnat gå med på att bli upprörd om de börjat spy galla över Sverige i låten. Fast det har jag svårt att tro att Gina och de andra som var involverade i Melodifestivalen skulle ha gjort.
 
Om den ilskne mannen på Twitter tyckte att en översättning skulle ha varit ett hån, borde han ha känt till vad jag och två klasskompisar på gymnasiet gjorde under vår sista sommaravslutning i trean. När alla elever och lärare i Paulikyrkan i Malmö stod och sjön nationalsången, bytte vi tre ut "Norden" mot "Skåne". Det innebar att medan de övriga i kyrkan stod och sjöng "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden", sjöng vi tre tjejer "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Skåne." Ja, i och med den här mörka bekännelsen finns det väl inget annat val för mig än att sitta och vänta på att poliserna ska komma instormande och gripa mig som den brottsling jag uppenbarligen är.
 
Kanske finns det någon vänlig själ där ute i vårt avlånga land som kan upplysa mig om varför jag borde bli upprörd och kränkt om nationalsången hade sjungits på något annat språk än svenska? För det kan ju vara så att jag bara är obildad eller kanske inte ens tillräckligt svensk? Är i och för sig född och uppvuxen i Skåne, liksom mina föräldrar. Kan ju vara därför.


Dagens citat:

"Om man så står ensam, så är sanningen alltid sanning."
(Mahatma Gandhi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ofattbar inskränkthet!

Jag beundrar Bodypalace och det arbete som killen bakom sidan gör. Bodypalace och alla modiga människor där ute som vågat skicka in bilder på sig själva har hjälpt mig genom åren med synen på min egen kropp. Det känns som att det faktiskt börjar ske en förändring i samhället (eller är det bara jag som inbillar mig?). Se bara på Barbie-dockan som nu ska göras om!
 
Fast än tycks vi inte ha kommit tillräckligt långt, med tanke på hur Bodypalace:s grundare blev behandlad i badhuset när han bestämde sig för att - som ett experiment - ha trosor på sig. Jag blev upprörd av att läsa vilka reaktioner som uppstod bland männen i omklädningsrummet. Seriöst? Har vi verkligen inte kommit längre? Varför ska vi bry oss om vad andra har på sig eller inte har på sig? Om nu kvinnor kan klä sig mer manligt nuförtiden, varför ska inte män också kunna ha på sig vad som är "typiskt kvinnligt"? Från början var det inte naturligt att kvinnor gick i byxor, men idag är det nästan en självklarhet.
 
 
Visst, jag skulle antagligen reagera om jag såg en man i exempelvis klänning. Fast det skulle faktiskt stanna där. Jag skulle haja till, men mer hade inte hänt. Vad andra väljer att ha på sig är deras ensak. Naturligtvis får man ha åsikter, men man måste inte alltid lufta dessa åsikter. Tycker du att det är onaturligt för en man att gå i trosor? Okej, då är det din åsikt och den ska såklart respekteras. Fast samtidigt ska du respektera att denne man har valt att gå i trosor. Vi har rätt att fatta våra egna val och ska inte behöva utstå spott och spe för vad vi väljer att göra eller inte göra (såvida det inte är fullkomligt omoraliskt, som exempelvis att mörda någon eller liknande).
 
Jag tycker att det var ett otroligt bra experiment och skulle gärna vilja uppmuntra de män som också vill göra så, att göra det. Ensam kan man inte göra allt, men tillsammans kan vi göra något. Ju fler som vågar utmana normerna, desto större chans är det att det faktiskt sker en förändring hos omgivningen. Tänk om mer än hälften av alla män i badhuset hade haft på sig trosor? Då hade det minsann varit ett annat ljud i skällan.


Dagens citat:

"Det finns ingen större börda än att ha för många frestelser."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ett omskakande telefonsamtal

Det är inte ofta jag har varit livrädd i mitt liv, men ganska nyligen blev jag det när jag under en lunchrast fick ett telefonsamtal som jag hoppas att jag slipper få igen. Det var en närstående som ringde till mig och ganska omgående insåg jag att personen stod i begrepp att ta livet av sig.
 
Vad gör man i en sådan situation? Hur kan man förhindra ett stundande självmord? Det mest problematiska var att personen befann sig mer än 20 mil ifrån mig, så jag kunde inte ta mig dit och hjälpa personen. Jag kunde inte finnas där fysiskt. Under hela samtalet hade jag panik och var hela tiden rädd för att personen faktiskt skulle ta sitt liv. Vad skulle jag i så fall ha gjort? Jag kände mig otroligt maktlös. Dock försökte jag låta lugn och koncentrerade mig på att få personen att hela tiden prata med mig. Jag tror att jag faktiskt lyckades få personen att lugna sig lite, för snyftningarna avtog en smula efter en stund. Min tanke var nämligen att så länge jag lyckas hålla igång ett samtal med personen, är risken mindre att något faktiskt händer. Jag försökte samtidigt få personen att tala om var denne var (vilket personen naturligtvis inte gjorde ...), under tiden som jag i tanken febrilt funderade ut en lösning.
 
 
Som tur var lyckades en annan närstående person hitta personen som ringde till mig och lyckades få denne med sig. Inget allvarligt hände och senare fick jag veta att situationen löste sig tillfälligt. Men när jag hade lagt på telefonen skakade mina händer kraftigt och jag började faktiskt gråta - dels på grund av lättnad, dels på grund av alla upprörda känslor som hade rörts upp inom mig.
 
Det hände inget allvarligt den här gången och det är jag tacksam över. Fast frågan kvarstår: Vad gör man i en sådan situation? Hur kan man hindra en person från att begå självmord? Jag tror inte att man egentligen kan förbereda sig för en sådan här situation. Åtminstone inte helt och hållet. Jag vet inte om jag gjorde rätt, men det jag vet är att det aldrig är läge att börja skrika och skälla på en person som är i färd med att ta livet av sig. Om jag hade befunnit mig närmare personen hade det varit enklare, för då hade jag kunnat ta mig dit och göra något. Nu hade jag bara mina ord som hjälpmedel.
 
Vad skulle du ha gjort om du varit i mina kläder?


Dagens citat:

"För alltid börjar här och nu."
(Aleks)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hur är man egentligen funtad?

För ett tag sedan började jag följa författaren och journalisten Dag Öhrlunds blogg och strax därefter läste jag ett öppet brev i Metro som han hade skrivit till den kille som våldtog Öhrlunds dotter. Öhrlund har även skrivit om detta på sin blogg. Nu har tydligen den här killen hört av sig till Öhrlunds dotter och om detta har Öhrlund skrivit ett inlägg, som jag rekommenderar att du läser. Eftersom det är en så pass fruktansvärd händelse, valde jag att genom det här inlägget sprida Öhrlunds inlägg vidare.
 
Öhrlund har publicerat valda delar ur det här meddelandet och i stora drag handlar det om att killen anser att hans liv är förstört och att det är synd om honom.
 
 
 
Jag vet att våldtäkt många gånger är en symbol för makt, men jag kan ändå inte förstå att man väljer att förstöra en annan människas liv på det sättet?! Och dessutom tycka synd om sig själv! Hade man tyckt att det hade varit lika "kul" om det hänt en själv eller någon närstående? Hur är man egentligen funtad?! Den här killen säger att han har flickvän. Då är det väl ändå bra korkat att välja att ha sex med någon annan från första början? Oavsett hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte få ihop ekvationen att det är synd om honom. Det går bara inte. Visst tycker jag synd om honom, men det är enbart för att han framstår som en så pass tragisk figur. Jag mådde i ärlighetens namn illa av att läsa hans meddelande. Usch! Först har han mage att göra det han gjorde och sedan lägger han skulden på henne för att hans liv har blivit skit? Om jag hade kunnat, hade jag slagit till honom. Hårt. Kanske hade lite vett åkt in i skallen på honom då?
 
Alla har rätt att bestämma över sin egen kropp, oavsett vem man är eller vilken könstillhörighet man än har. Ett nej är alltid ett nej. Det är viktigt att vi verkligen lär dagens barn och unga det.


Dagens citat:

"Rikta blicken in i dig själv och du finner tusentals områden som aldrig blivit upptäckta. Res omkring där, gör dig till en upptäcktsresande i din egen värld."
(William Habbington)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När saker och ting slutar vara det de alltid har varit

Är tomat en grönsak eller frukt?
 
Banan är faktiskt ingen frukt, utan ett bär!
 
När jag på högstadiet fick höra att vissa personer ihärdigt hävdade att tomat minsann är en frukt och inte någon grönsak, brukade jag skratta högt och tyckte att de borde lägga ned den där diskussionen. Skulle tomat vara en frukt? Haha, har man hört något så löjligt.
 
Påståendet att banan inte är en frukt utan ett bär, mötte jag med tvivlande min. Fast lustigt nog hade jag lättare för att svälja det och ändra mina kunskaper än det om tomaten. Banan-påståendet kom trots allt från en trovärdig källa.
 
 
Fast nu tror jag att jag faktiskt börjar bli tokig(are), för nu har älsklingen visat mig att ingenting är längre som det alltid har varit. Det som mina lärare och mina föräldrar har lärt mig, visar sig nu vara ren och skär lögn! Åtminstone om man ska tro på Allt om vetenskap, för när man läser den artikeln kan följande konstateras;
 
  • citrusfrukter = bär

  • gurka = bär

  • tomat = bär (!)

  • vattenmelon = bär

  • banan = bär

  • körsbär = stenfrukt

  • hallon = stenfrukt

  • jordgubbe = skenfrukt (den tror att den är en frukt, men egentligen är den ingen riktig frukt)

  • äpple = skenfrukt

  • ananas = skenfrukt

  • bananträd = ört (!)
 
Min värld håller på att rasa samman! Jag tror inte att jag klarar det här längre! Vad kan man egentligen tro på? Vad är sanning? Vad är lögn ..?


Dagens citat:

"Vänta inte på att människor ska vara vänliga. Visa dem hur."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

M-ordet

Att bli mobbad är något hemskt som en människa kan bli utsatt för, oavsett om det gäller barn eller vuxna. Många är rörande överens om att mobbing borde bekämpas, men när det kommer till kritan är det inte många som gör något. Ibland är det till och med så att de själva utsätter andra för mobbing. Kanske omedvetet. Kanske medvetet.
 
Efter att ha läst både Daisys och Ellinors inlägg om deras egna erfarenheter av mobbing, kände även jag att det kunde vara på sin plats att berätta om mina egna upplevelser. Kanske kan det hjälpa någon därute att känna sig mindre ensam. Kanske kan det få andra att få upp ögonen för vad som sker.
 
 
 
För min del började det i fjärde eller femte klass (jag var runt 10, 11 år), efter att jag blivit ovän med en tjej som jag fram till dess betraktade som min bästa vän. Vi försökte reparera vänskapen, men det rann ut i sanden varje gång. Innan jag och den här tjejen hade blivit ovänner, hade vi samt tre killar i klassen varit ett sammansvetsat gäng. När hon och jag blev ovänner, fick hon två av dessa killar och även majoriteten av klassen att vända sig mot mig. Vid min sida stod den tredje killen från vårt lilla "gäng", men även han lämnade mig till slut. Från och med då fick jag tillbringa rasterna ensam samtidigt som jag fick ta emot en mängd glåpord från andra elever på mellanstadiet. Det hela eskalerade efter att en ny kille började i vår klass i femman och han fick med sig två av killarna som jag tidigare umgåtts med (killen som funnits vid min sida till en början samt hans tvillingbror). De tre killarna samt några tjejer (däribland hon som varit min bästa vän) var de som var på mig mest. I sexan kräktes jag varje dag innan jag skulle till skolan, saker försvann från min bänk och det var inte ovanligt att jag hittade mina skor i papperskorgen inne på toaletten.
 
Till slut orkade jag inte mer och vädjade om hjälp till mina lärare genom att skriva i den tankebok som de infört. Varje eftermiddag skulle vi skriva en liten stund i den och vi fick skriva vad vi ville. Efter det blev killarna inkallade till skolsköterskans mottagning (jag har för mig att rektorn också var med då, det var i alla fall vad jag fick höra i efterhand). Vad som sades där vet jag inte, men vid någon rast efter det satt jag och väntade tills alla hade gått ut eftersom jag var rädd att de skulle ta saker från min bänk igen. De tre killarna vägrade att gå ut och de tycktes vänta på att jag skulle gå. Klumpen i magen växte sig större och motvilligt gick jag ut. I ögonvrån såg jag hur den ena killen gick fram till min bänk. När jag kom in igen såg jag att det låg en lapp där inne. Jag slängde den i papperskorgen utan att läsa. Jag orkade inte med mer skit. En nyfiken tjej från klassen gick fram till papperskorgen, plockade upp lappen och läste. Sedan rev hon sönder den. När jag frågade vad som stått, svarade hon att killarna hade bett om ursäkt. Någon mer ursäkt än det fick jag aldrig.
 
 
 
På högstadiet hoppades jag att det skulle bli bättre och försökte återuppta vänskapen med min f.d. bästa vän och de två tvillingarna. Ingen av de tre ville vistas ens i samma rum som jag. Jag blev lämnad ensam och fick försöka klara mig bäst jag kunde. Varje dag fick jag utstå att få en mängd glåpord slängda över mig, jag hittade lappar med hemska innehåll i mitt skåp, folk skrev vidrigheter på mitt skåp samt att jag dagligen blev knuffad in i skåp och väggar och även blev slagen och sparkad på. Precis som Ellinor (se länk ovan) hatade jag rasterna och tillbringade de flesta inlåst på toaletten. Där fick jag åtminstone vara ifred, även om jag då och då kunde läsa saker som de hade skrivit om mig. Om jag inte var inne på toaletten, gömde jag mig inne i biblioteket och låtsades vara upptagen med något. Oftast bläddrade jag i böcker (framför allt i uppslagsverket om Titanic). Bibliotekarien sade glatt till min ena lärare att hon var så stolt över att jag var så flitig. Om hon ändå hade vetat vad jag egentligen gjorde.
 
I matsalen blev jag behandlad som om jag var pestsmittad. Ingen ville sitta vid samma bord som mig, knappt ens vid borden runtomkring. Till slut tröttnade jag på skammen och ensamheten och slutade äta där. Min tillflykt blev biblioteket igen.
 
 
På högstadiet var det inte bara min egen klass som utsatte mig för det jag blev utsatt för, utan det var i princip alla elever på högstadiet. Jag var ett tacksamt offer antar jag. Vad som jag tycker är sjukt var att alla - både lärare och elever - visste vad som hände med mig, men ingen ingrep. Ibland såg lärarna när jag blev attackerad, men det var nog lättast att blunda. Vissa av mina "skolkamrater" kunde ju bli våldsamma. En kille - han som även gav sig på mig med knuffar, slag och sparkar - hade misshandlat en av våra lärare. Jag minns inte om det var vid det tillfället då hon var gravid. Det enda lärarna gjorde var att anordna tema-dagar där vi pratade om mobbing och alla i klassen (och på skolan) var rörande överens om att mobbing var något hemskt och om de såg någon som blev utsatt, skulle de ingripa och hjälpa till. Så snart vi lämnat klassrummet var de åter på mig. Jag tror inte att någon förstår hur förnedrande det var att höra dessa skenheliga människor och tvingas se dem i ögonen.
 
Som många andra övervägde jag självmord och gick till och med ned till en hårt trafikerad väg där jag bodde, men två saker hindrade mig. Dels kunde jag inte lämna min älskade Jocke, dels hade jag fortfarande ett naivt hopp om att det skulle bli bättre. Och det blev bättre! Gymnasiet blev en nystart för mig och jag fick en underbar klass att komma till. :-)
 
Jag önskar att ingen ska behöva uppleva det jag tvingades uppleva. Under tiden som jag blev mobbad och i flera år efteråt, skämdes jag och vägrade prata med någon om det. Fast idag anser jag att det inte är något att skämmas över. De som borde skämmas är de som utsatte mig för det här. Om du själv är utsatt för mobbing och behöver prata ut, är du välkommen att höra av dig. Du kan antingen kommentera det här inlägget eller maila till dreamingtiger@hotmail.se.


Dagens citat:

"Människans godhet är en flamma som kan döljas, men aldrig släckas."
(Nelson Mandela)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dålig kvalitet eller bara otur?

Mina tankar efter mitt besök på vårdcentralen Västra Vall i Varberg.
 
 
 


Dagens citat:

"Behåll mindre. Ge mer."
(Joshua Becker)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Låt bli barnen!

Just nu befinner jag mig i en period då jag tycker att det är intressant att lyssna på poddar eller liknande. För tillfället har jag fått upp ögonen för P3 Dokumentär och stod och lyssnade på ett avsnitt när jag bakade i förra veckan. Just det avsnittet fick det att krypa i kroppen på mig. Det handlade om den så kallade Huddingehärvan.
 
Huddingehärvan utspelade sig i början på nittiotalet och var ett barnpornografimål. Ett mål som bidrog till att Stockholms tingsrätt blev en porrbiograf - detta på grund av hur lagstiftningen såg ut då.
 
 
Jag är medveten om att man inte kan rå för sin sexualitet och så länge man inte skadar andra, anser jag att det inte är någon fara. Att vissa handlingar ändå inte är okej (exempelvis att fota nakna barn för sin sexuella njutnings skull) är en annan sak. Vad jag inte kan förstå är hur man kan ha mage att utnyttja barn för sexuella syften? Blotta tanken får det att vända sig i magen på mig. Jag har svårt att formulera begripliga meningar, eftersom jag tycker att det är så vidrigt. Varför kan man inte försöka hitta substitut om man nu dras sexuellt till barn? Varför måste man göra barn illa?
 
Jag behöver nog knappast förklara varför jag anser att det är hemskt. Att det är barn det handlar om säger allt. En liten tröst är att lagstiftningen definitivt har blivit bättre sedan nittiotalet, men det finns ännu förbättringar som kan göras.
 


Dagens citat:

"Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett arbete i lika hög grad som nedstrykningar."
(Leo Tolstoj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bli vuxen och börja ta ansvar!

Min chef bad mig att transkribera ett förhör i ett vårdnadsmål. Det är mamman som förhördes. Jag ska ta bakgrunden lite kort (försöka i alla fall) så du förstår vad det handlar om.
 
Familjen bestod av mamma, pappa och dotter. Föräldrarna separerade och skilde sig. När flickan var runt tre, fyra år, påstod mamman (och påstår fortfarande) att flickan sagt att pappan förgrep sig sexuellt på henne. Myndigheter drogs in och pappan kom sedan att åtalas för detta, men friades av domstolen. Flickan är idag runt åtta år.
 
Jag transkriberade även förhöret med mamman i brottmålet och tänkte flera gånger "tänk om påståendet om sexuella övergrepp är sant?" Mamman påstår ju det, medan pappan själv hävdar motsatsen. Visst friade domstolen honom, men det innebär inte att han inte har gjort det. Det innebär bara att domstolen har bedömt att det inte fanns/finns tillräckligt med bevis för att han verkligen begått brottet. Å andra sidan är det möjligt att mamman bara ljuger och har lyckats få dottern att tro att det är sant. Jag menar, flickan var ju rätt liten, så det är möjligt att flickans "minnen" inte är sanna. Det är möjligt att mamman lyckats plantera dem där. Mytomaner kan ju ljuga så mycket att de själva tror på sin lögn till slut.
 
 
Men om vi nu säger att anklagelserna är sanna, då måste det vara hemskt för mamman att riskera att dottern får rätt till umgänge med pappan, eftersom det är det han delvis vill. Om han inte får ensam vårdnad. Det sorgliga är att endast de inblandade vet vad som faktiskt har hänt, men båda sidor hävdar olika saker. Dessutom är det dottern - oavsett vad som verkligen har hänt - som blir mest lidande av denna tvist.
 
Oavsett vad som har hänt, blir jag väldigt irriterad på mamman. Hon ska föreställa en vuxen kvinna, men tar inget som helst ansvar. Det är inte hennes beslut att pappan inte fått träffa dottern sedan dottern var fyra år. Det var socialen och polisen som bestämde det. Hon har inte gjort några som helst anmälningar, utan det är barnavårdscentralen och en psykolog som har gjort dessa. Själv sitter hon och går med på umgänge - trots hennes påståenden om vad pappan har gjort mot dottern. Hon går med på det, om det är vad tingsrätten och de andra "experterna" tycker är bäst.
 
 
 
Hon säger att hon bara har gjort som experterna har sagt till henne och det kan jag ha förståelse för. Givetvis lyssnar man på de som är kunniga inom ett område som man inte själv behärskar, fast man måste fortfarande ta ansvar! Hela tiden skjuter hon över skulden på andra. Några egna beslut verkar hon inte heller kunna ta. Å andra sidan blir det på så sätt aldrig hennes eget fel om något skulle gå just fel. Det var ju aldrig hennes beslut. Fast, vad förväntar man sig ska hända när man går till BVC och antyder att pappan till ens fyraåriga dotter, utsätter dottern för incest? Att man får en klapp på kinden och några tröstande ord ..?
 
Det är alltid svårt att med säkerhet veta hur man skulle ha reagerat i en viss situation, men jag är ändå ganska säker på att om jag hade varit i hennes situation, skulle jag först ha sett till att skydda dottern under tiden jag hade gått till botten med vad som hänt henne. Det, utan att någon hade behövt tala om det för mig. Efter beslutet att skydda dottern skulle jag ha sökt experthjälp för att få råd. Men jag hade också fått överväga råden eftersom det är just råd. Man tar ju ändå ett eget beslut.
 
Som sagt vet jag inte vad som verkligen har hänt eller inte hänt, men oavsett vilket tycker jag att mamman är lite väl ... mjäkig. Väx upp och börja ta eget ansvar!


Dagens citat:

"Läraren och eleven skapar tillsammans läran."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Juridikpodden - avsnitt 8

Första gången jag försökte lyssna på avsnittet, trodde jag att något hade blivit fel när jag laddade ned avsnittet eftersom det var fullkomligt tyst. Det visade sig att det blev något fel när Tove klippte ihop avsnittet, så i början är det cirka en halv minuts tystnad. Men sedan kommer avsnittet igång.
 
 
Bland annat pratar de om principen culpa in contrahendo (vårdslöshet i avtalsförhandlingar) och tar upp exemplet Max ./. Frasses och vad som hände när Mårten skulle sälja sin lägenhet i Vasastan i Stockholm. Eftersom jag själv inte har några särskilda tankar eller funderingar kring detta, kommer jag inte skriva något mer om det. Om du vill höra utvecklingen av ämnet får du lyssna på avsnittet.
 
Något annat som de pratar om är en dom från Umeå tingsrätt (B 516-13), där tre killar åtalades för olika saker. Den ene åtalades för våldtäkt (genom att föra en glasflaska in och ut ur tjejens underliv tills hon började blöda), den andra för medhjälp till våldtäkt och den tredje för sexuellt ofredande & ofredande. Rätten friade dock de tre killarna eftersom det inte är utrett att det stod helt klart för killarna att tjejen inte ville att flaskan skulle användas.
 
 
 
Antagligen har du hört om den här domen och säkert även blivit förbannad när du hört ett "argument" som nämns i domen för att åtalet skulle ogillas. Jag blev själv upprörd, men efter att nu ha läst domen (jag beställde den från Umeå tingsrätt per e-post) är jag inte lika upprörd. Men nu går jag kanske händelserna i förväg. För det fall du inte känner till den här domen, är det på sin plats att jag kort berättar bakgrunden (fler detaljer hittar du i domen). Tjejen och de tre killarna befann sig på en fest. Efter ett tag går tjejen och kille 1 in i ett sovrum och har sex med varandra (både vaginalt och oralt). En stund senare kommer kille 2 in i rummet och tjejen suger av honom (enligt tjejen bad kille 2 om det och enligt kille 2 gjorde tjejen det självmant). Efter ytterligare en stund kommer kille 3 in och börjar filma när tjejen suger av kille 2. Tjejen och kille 2 ber honom att sluta, vilket kille 3 gör. Kille 1 och kille 2 lämnar rummet, och då ber kille 3 vid två tillfällen att tjejen ska suga av honom, vilket hon säger nej till. Kille 1 och kille 2 kommer tillbaka in i sovrummet. Med sig har kille 1 en flaska som han tycker att de kan använda. Enligt tjejen säger hon inte nej, utan däremot för hon ihop sina ben. Kille 1 för då isär dem och förflaska in och ut ur hennes underliv tills hon börjar blöda. Då säger hon åt honom att sluta, vilket han också gör.
  
Vad är det då som har gjort så många upprörda över den här domen? Jo, rättens uttalande om att tjejen kan ha fört ihop sina ben i ett tecken på "blygsel eller inledande tvekan". För mig var det just blysel som jag själv blev upprörd över, precis som många andra. För mig var det där om blygsel rent skitsnack. Men efter att ha läst domen, köper jag faktiskt tingsrättens argument. Givetvis tror jag inte för en sekund på att hennes ihopförande av benen kunnat tolkat som blysel. Hur troligt är det att en tjej som haft sex med två personer (vaginalt och oralt med den ene och "endast" oralt med den andre) medan en tredje tittat på, plötsligt blivit blyg? *skakar på huvudet*  Däremot kan jag köpa att hon förde ihop benen som ett tecken på inledande tvekan. Det låter mer troligt. Fast å andra sidan har inte rätten enbart sagt att det är detta som är det enda troliga. I domen står det att (läs det som markerats med rosa):
 
 
Om du inte ser vad det står, har rätten skrivit följande "Utredningen ger också utrymme för en annan - måhända mindre rimlig - bedömning av vad som visats ha inträffat ..." Med andra ord säger inte rätten att det enbart har varit frågan om att hon har fört ihop benen av blygsel eller inledande tvekan. Det som sägs är att det skulle kunna ha gått till så, men att det även kan ha gått till på det sätt som tjejen beskrivit. Efter att ha läst domen (men självklart är en sådan sak svår att bedöma när man själv inte har hört den muntliga bevisningen) kan jag hålla med tingsrätten om att det inte har framgått som självklart för killarna att tjejen inte ville. Visst kan man tycka att genom att föra ihop benen har man tydligt visat sitt nej, men eftersom hon inte reagerade när flaskan kom in i rummet utan förde endast ihop benen när de ville föra in flaskan i hennes underliv. Det hade jag kunnat tolka som ett tecken på inledande tvekan, men inte som ett säkert nej. Visst gjorde killarna fel genom att inte försäkra sig om att hon ville använda flaskan och det är hemskt det som hänt, men samtidigt har hon ett ansvar att tydligt visa att hon inte vill. Det kan man enkelt göra genom att säga nej. Verbalt.
 


Dagens citat:

"Man måste dö några gånger innan man kan leva."
(Håkan Hellström)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kränkande fotografering

Det här är en del av mina tankar och funderingar kring juridikpoddens femte avsnitt.
 
Jag har tidigare skrivit om kränkande fotografering. Rättare sagt, om ett av de lagförslag som lades fram. Då trodde jag att det skulle bli något av det, men nu i efterhand har det visat sig att det har varit lite av en stormig historia. Kort sagt har det i omgångar skett en del ändringar eftersom lagrådet inte godkänt förslaget så som det har sett ut (tror att de är inne på tredje försöket?). Det är i alla fall så som jag har uppfattat det och om jag har fel får du mer än gärna rätta mig. Hur som helst, ett lagstadgat förbud mot kränkande fotografering behövs. För som det ser ut nu är det inte förbjudet att t.ex. filma någon annan i duschen utan att personen som filmas vet om det och det är nämligen just det som har hänt. Ska tillägga att det inte heller är förbjudet att fotografera någon utan personens tillåtelse.
 
 
 
I alla fall, ärendet gick så långt som till Europadomstolen. Det var en man som hade riggat en kamera i en tvättkorg i badrummet och filmade sin styvdotter när hon duschade. Enligt svensk rätt är detta inte otillåtet. Inte om det inte handlar om barnpornografi. Om man inte upptäcker kameran är filmandet inte brottsligt. Därmed kan man inte heller få filmerna raderade. Ifall man däremot upptäcker kameran när man duschar, skulle det kunna rubriceras som ofredande.
 
Det är sjukt! Och även en smula ofattbart att det inte alls finns något förbud mot den här typen av beteende. Jag hoppas verkligen att de får till ett lagförslag som godkänns! Jag menar, det är inte rimligt att ha det på det här sättet.


Dagens citat:

"Du kan inte förändra något om du inte lägger märke till det. Medvetenhet är första steget."
(Dawn Abraham)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!