Trots dåliga odds ...
Någon gång innan jul (det här var 2009) satt jag och slökollade på tv när en filmtrailer visades. Med en gång hänvisade jag filmen till mitt mentala fack för "filmer som jag inte vill se". Den verkade vara någon form av sci-fi-film av något slag, med eventuellt inslag av fantasy (nu vet jag att den inte har något fantasy i sig, men det visste jag inte då). Den tycktes representera den sorts filmkategori som jag inte gillar. Sedan tänkte jag inte mer på det, då jag såg trailern några fler gånger.
En dag sade fästmannen att han gärna ville se den där filmen på bio och trots min motvilja sade jag att jag kunde följa med honom. Jag förklarade för honom att det egentligen inte var min typ av film, men för hans skull kunde jag som sagt följa med och se den. Några andra förväntningar på filmen än att jag inte skulle tycka om den, hade jag inte och jag valde att inte läsa vad filmen handlade om innan vi gick och såg den.
Under de första minuterna av filmen var den så som jag hade förväntat mig. Den var inte min typ av film, men den gick att se på. Fast ganska snart hände något för mig oväntat. Filmen grep tag i mig och jag blev fast. När vi sedan lämnade biografen hade mitt tidigare motstånd förvandlats till stort gillande. Det visade sig att filmen faktiskt var riktigt bra. Praktiskt taget ingen av de besökare som suttit i salongen ville resa sig när eftertexterna kom. Det enda som man tänkte var "Är den redan slut?" Filmen efterlämnade en härlig känsla efteråt och i bilen hem satt jag och älsklingen och diskuterade delar från filmen.
Givetvis är det "Avatar" som jag pratar om. Ännu ett av James Camerons mästerverk. Tja, för mig är hans "Titanic" fortfarande snäppet bättre, men "Avatar" är en riktigt lyckad film. Precis som till "Titanic" är det James Horner som står för den fantastiska musiken som man inte kan göra annat än att njuta av.
Bevis (ett av dem i alla fall) på att filmen är utomordentligt bra måste ändå vara att den faktiskt kan vända motståndare till att bli anhängare av filmen. Nu talar jag inte bara om mig själv, utan även om min syster. Till en början vägrade hon att gå och se den, men efter att ändå ha gjort det var hon fast. Självklart kunde jag inte låta bli att säga "vad var det jag sade?" Måhända att det är lite glyttigt, men ändå passande.
Man har jämfört filmen med "Pocahontas" och likheterna är faktiskt slående. Jake Sully är framtidens John Smith och Neytiri är framtidens Pocahontas. Visst stämmer det, eller är det bara jag som är ute och cyklar? Älsklingen påpekade också ett för oss i västvärlden typiskt drag (eller gäller det hela mänskligheten?). Det vi ser ska vi också ha, även om vi måste förgöra andra på vägen. Vi ska ha vad vi vill, oavsett pris eller konsekvens. Även det ett drag som återspeglas i "Pocahontas". Jag anser att vi människor måste bli mer ödmjuka och sluta bevisa någon slags inbillad överlägsenhet. Trots att det kan vara svårt att tro, är vi inte de enda varelserna på jorden.
Betyg på filmen blev 4 av 5 möjliga och rekommenderas varmt!
En dag sade fästmannen att han gärna ville se den där filmen på bio och trots min motvilja sade jag att jag kunde följa med honom. Jag förklarade för honom att det egentligen inte var min typ av film, men för hans skull kunde jag som sagt följa med och se den. Några andra förväntningar på filmen än att jag inte skulle tycka om den, hade jag inte och jag valde att inte läsa vad filmen handlade om innan vi gick och såg den.
Under de första minuterna av filmen var den så som jag hade förväntat mig. Den var inte min typ av film, men den gick att se på. Fast ganska snart hände något för mig oväntat. Filmen grep tag i mig och jag blev fast. När vi sedan lämnade biografen hade mitt tidigare motstånd förvandlats till stort gillande. Det visade sig att filmen faktiskt var riktigt bra. Praktiskt taget ingen av de besökare som suttit i salongen ville resa sig när eftertexterna kom. Det enda som man tänkte var "Är den redan slut?" Filmen efterlämnade en härlig känsla efteråt och i bilen hem satt jag och älsklingen och diskuterade delar från filmen.
Givetvis är det "Avatar" som jag pratar om. Ännu ett av James Camerons mästerverk. Tja, för mig är hans "Titanic" fortfarande snäppet bättre, men "Avatar" är en riktigt lyckad film. Precis som till "Titanic" är det James Horner som står för den fantastiska musiken som man inte kan göra annat än att njuta av.
Bevis (ett av dem i alla fall) på att filmen är utomordentligt bra måste ändå vara att den faktiskt kan vända motståndare till att bli anhängare av filmen. Nu talar jag inte bara om mig själv, utan även om min syster. Till en början vägrade hon att gå och se den, men efter att ändå ha gjort det var hon fast. Självklart kunde jag inte låta bli att säga "vad var det jag sade?" Måhända att det är lite glyttigt, men ändå passande.
Man har jämfört filmen med "Pocahontas" och likheterna är faktiskt slående. Jake Sully är framtidens John Smith och Neytiri är framtidens Pocahontas. Visst stämmer det, eller är det bara jag som är ute och cyklar? Älsklingen påpekade också ett för oss i västvärlden typiskt drag (eller gäller det hela mänskligheten?). Det vi ser ska vi också ha, även om vi måste förgöra andra på vägen. Vi ska ha vad vi vill, oavsett pris eller konsekvens. Även det ett drag som återspeglas i "Pocahontas". Jag anser att vi människor måste bli mer ödmjuka och sluta bevisa någon slags inbillad överlägsenhet. Trots att det kan vara svårt att tro, är vi inte de enda varelserna på jorden.
Betyg på filmen blev 4 av 5 möjliga och rekommenderas varmt!
Dagens citat:
"Det som är värt att göra är värt att göras väl."
(Irländskt ordspråk)
Ha det så bra!
Omvända kramar
Jessie