Jessicas grotta

Det är en tung stämning här hemma just nu. I söndags, den 21 juni, fick Frasse (den katt jag brukat kalla Fåntratten här i bloggen) slutligen somna in, efter en längre tids sjukdom. 💔

 

Kort efter att vi hade köpt honom (september 2014), upptäckte vi att han dels hade en parasit i magen, dels hade kronisk maginflammation. Det gjorde att han fick gå på specialfoder och med jämna mellanrum ledde magproblemen till att han kräktes, vilket bidrog till att han knappt åt något under några dagar. Vi lyckades alltid få igång hans aptit igen (ibland med aptitstimulerande medicin från veterinär), så detta var något vi alla vande oss vid.

 

I början av januari i år slutade han äta och dricka. Vi tog honom därför till veterinär, som gjorde bedömningen att han behövdes läggas in. Vi fick hem honom igen efter en vecka, men under den här tiden hade de tagit prover på Frasse och provsvaren visade att han hade ännu fler problem. Bland annat hade han nu fått problem med njurarna och brist på B12. Vi fick tabletter för B12-bristen och strax efter att han hade fått komma hem, meddelade veterinären oss att det nu fanns ett nytt specialfoder för Frasse - som var för både känslig mage och njurproblem. Detta foder producerades på beställning och specialgjordes därmed för Frasse.

 

Till en början älskade han det nya fodret och han blev den matglada katten igen som han alltid har varit. Fast vår lycka varade inte länge. I början av sommaren började han äta sämre vissa dagar och under midsommarveckan åt han knappt något - trots våra envisa försök att få honom att äta. Han åt en del någon dag, men sedan blev det sämre igen. Vi förstod vad som komma skulle och den vetskapen gjorde fruktansvärt ont i mig.

 

Den 21 juni åkte älsklingen till Slöinge med Frasse (eftersom han - som han själv sade - troligtvis skulle klara det bättre än vad jag skulle) och veterinären gjorde bedömningen att det bästa för Frasse var att få somna in, vilket ägde rum cirka kl. 15.05. Jag hade precis badat tösen och var just i färd med att torka henne, när älsklingen ringde och meddelade vad som hänt. När jag hade fått på tösen kläder och fått henne att roa sig med iPaden i vardagsrummet, bröt jag ihop ett par gånger. Trots att jag visste att det skulle bli så här, kändes det fruktansvärt. Tösen gjorde vad hon kunde för att få mig glad igen.  Jag försökte förklara för henne varför jag var ledsen, men jag tror inte att hon riktigt förstod - hon är trots allt fortfarande ganska liten.

 

Idag skulle Frasse ha fyllt 6 år.

 

 

 

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie