Veckans fiktion # 9 - 12

# 9
 
Med slutna ögon luktade hon på den rödaste rosen hon sett. Vilken härlig doft

Försiktigt tog hon tag i stjälken med tummen och pekfingret och lyfte upp den ur spannen. Leende gick hon bort till tjejen bakom disken.

"Jag tar den här."

"Åh, vilket bra val. Den rosen är ju sååå vacker."

Hon nickade till svar. Förhoppningsvis skulle han tycka om den lika mycket som hon gjorde.

När expediten hade packat in rosen väl och tagit betalt, tog hon emot rosen och lämnade blomsterbutiken.

Hon hoppades av hela sitt hjärta att han skulle ta emot rosen och förlåta henne. Hon älskade honom över allt annat. Hon hade bara begått ett misstag. Ett misstag som hotade att rasera hela hennes värld.
 

# 10
 
För att lyckas måste man först ha hittat balansen inom sig själv.

Det var så man hade sagt, men han visste att det var rent skitsnack. Så svårt kunde det väl ändå inte vara att stapla några sketna stenar ovanpå varandra?

I samma stund som han satte den andra stenen ovanpå den första, föll den ned. Igen. Och igen. Och igen.

Han trodde inte att det var sant! Det var ju helt sinnessjukt.

Länge stirrade han på stenarna som vägrade bli staplade på varandra. Hitta balansen inom sig, alltså? Med andra ord skulle han bli tvungen att gå längs den stig som han så länge undvikt? Nej, det var otänkbart. Han var tvungen att hitta en annan utväg.
 
 

# 11
 
Fantastiskt! Fullkomligt enastående. För att inte säga magiskt!

Det var nära att hon hade satt handflatorna mot skyltfönstret. Hon visste att hon inte borde ta den här vägen och gå förbi det här kaféet.

Hennes blick hade fastnat på de ljuvliga och färgglada macarons som låg där. Hon visste vilken njutning det var att äta dem. Det var det alltid.

Ögonen fylldes med ens med tårar. Hon såg ned på sin kropp. Förvisso dolde kläderna hennes skam, men det fanns ändå där. Fettet. Övervikten.

Det värkte i henne när hon tänkte på blicken som han hade gett henne. Hur fylld med äckel den varit.

"Du behöver gå ned i vikt!" Orden ekade ännu i hennes huvud. Gjorde lika ont som knytnävsslag.

Hon såg en sista gång på bakverken och fortsatte sedan att gå. Nu med en knappt uthärdlig klump i bröstet.
 

# 12
 
Hon slöt ögonen och kände hur droppe för droppe föll på hennes huvud. Landade i hennes hår.

Hon tänkte sig att varje droppe speglade hennes egna tårar. Speglade den smärta hon kände. Den ångest som bit för bit byggdes upp inom henne.

Egentligen ville hon bara ställa sig och skrika rakt ut. Skrika ur sig kaoset som bebodde hennes kropp. Men det visste hon att hon absolut inte kunde göra. Då skulle alla ta henne för tokig.

Just då upphörde regndropparna att falla.

Hon fortsatte att gå i sina blöta kläder. Kände hur de klibbade mot kroppen.

Hennes blick fastnade vid en stor och ensam droppe som låg på ett blad i en av buskarna som hon passerade. Den såg nästan ut som en diamant. Gnistrande. Blänkande. Ståtlig.

Hon log när hon gick vidare. Hon skulle bli som droppen. Trots omständigheterna skulle hon vara sitt bästa jag. En diamant. Oavsett vad.
 

 
Ha det så bra
Kramar
Jessie