Jessicas grotta

Jag är en boknörd och tvekar inte för att erkänna det. Har älskat att läsa och skriva så länge jag kan minnas. Min kärlek för att läsa kan jag nog tacka mina föräldrar (och senare även min syster) som brukade läsa för mig. Grunden till läsandet lades nog ganska säkert där. Och eftersom läsandet betyder så mycket för mig, blir det att jag automatiskt sätter författare på en piedestal och ju bättre en författare skriver (enligt mig), desto högre upp höjer jag denne. Författare är ... hur ska jag förklara utan att du tycker att jag överdriver? För mig har författare stor makt (de kan ju förändra vårt språk och dessutom kritisera samhället genom sitt skrivande) och jag hyser väldigt stor respekt för dem. Jag vet att författare är vanliga människor, men det betyder mer för mig att få träffa en författare än t.ex. en artist.

I tisdags missade jag irriterat nog tåget hem från Stockholm med ungefär en knapp minut! Bara för det fick jag vänta i två timmar på stationen till nästa tåg och det var ingen väntan som jag såg fram emot. I helgen blev jag ganska krasslig och i tisdags började jag må sämre. Det kändes som att febern var på väg, jag mådde otroligt illa, var trött och hade ont i kroppen. Men vad kunde jag göra? Under min väntan fick jag plötsligt syn på ett välbekant oordnat hår och ett lika bekant ansikte. Det tog mig inte många sekunder för att med ett leende veta vem det var jag satt och såg på. Snett mitt emot mig stod ingen mindre än Henning Mankell. Vi fick ögonkontakt med varandra en liten stund, innan han satte sig på bänken mitt emot, med ryggen mot mig.


En del av min kropp skrek till mig att gå fram till honom och ... säga vad då? Precis. Jag hade inget att säga till honom och att då gå fram och ödsla hans tid kändes inte som en bra idé. Dessutom mindes jag fortfarande hur han hade uppträtt för snart tre år sedan när jag träffade honom i Malmö då han signerade "Kinesen". Efteråt hade jag börjat prata med honom. Kort och gott kan man säga att det inte var en av mina trevligaste upplevelser, då han faktiskt var en smula ohövlig. Nej, det var bättre att sitta kvar på min plats och istället betrakta honom.

Smått ivrig skickade jag sms till bästa kompisen och familjen där jag talade om vem jag hade sett, för de vet hur mycket Henning Mankell har betytt för mig. Han inspirerade mig till att börja skriva på riktigt. När jag sedan tittade upp märkte jag att det väldigt rufsiga vitgrå håret var borta. Mankell satt inte längre på bänken. Ögonen svepte över centralhallen i jakt på det välbekanta håret och på väg mot utgången (mot Vasagatan) landade blicken på Mankell, som hade sällskap av en annan man. Min fantasi satte igång och jag inbillade mig att det var hans förläggare eller liknande som han skulle träffa för att diskutera sitt nästa bokprojekt. Jag är väl medveten om att det säkert inte stämmer, men det spelade ingen roll. Jag kände mig lite gladare över mitt "möte" med en man som betydde väldigt mycket för mig under flera år. För andra gången i mitt liv fick jag se den man som en gång i tiden varit något av en idol för mig. Boknörden i mig njöt för fullt.