Jessicas grotta

Vem kan man lita på?

Jag har alltid hållit ärlighet och öppenhet högt i mitt liv och i olika relationer. Thomas Bodström sade i ett Dilemma-avsnitt att man behöver inte säga allt som är sant, men det man säger ska vara sant. Det håller jag till fullo med om, vilket människor i min omgivning inte tycks göra.
 
Länge litade jag på de närmaste i min omgivning. Sedan har det visat sig att en efter en (dock inte alla, men de flesta) på ett eller annat sätt ljugit för mig - vissa oftare än andra. Samtidigt säger de att jag vet att jag kan lita på dem. Fast hur ska jag kunna veta det?! Hur ska jag kunna veta att de just den här gången talar sanning? Om de har ljugit en gång, hur ska jag då kunna lita på att de inte gör det igen (när det passar deras syften)?
 
 
Värst är nog när vissa inte själva är medvetna om att de sagt en sak ena gången, men i nästa sekund påstår de något annat - och tror att det är det de har sagt tidigare. Ibland möts jag enbart av tystnad när jag väljer att konfrontera vissa med deras lögner. Eller så får jag en i efterhand konstruerad förklaring. Andra gånger får jag förklarat att det inte alls är en lögn. Uppenbarligen har vi olika definitioner av vad lögner är.
 
Nu har det gått så långt att jag själv har börjat fundera på vad det är för vits med att jag själv fortsätter vara ärlig, när nästan ingen annan är det? Varför ska jag blotta mig, när andra matar mig med lögner? Kanske är det så man ska göra nuförtiden - ljuga för sina närmaste? Vad vet jag ..?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ljuga för sina närmaste, lögner;

En ficktjuv i familjen

När jag var yngre var jag med om att min pappa fick sin plånbok stulen på centralstationen i Köpenhamn. Där fick han faktiskit skylla sig själv lite, eftersom han på den tiden envisades med att ha plånboken i bakfickan - även på ställen med mycket trängsel. Den dök upp senare - kvar fanns allt utom 500-kronorssedeln som han hade förvarat i plånboken.
 
Jag själv har aldrig personligen råkat ut för en ficktjuv (även om det var nära flera gånger på vår bröllopsresa i Rom) - förrän nu.
 
Tösen är väldigt förtjust i elektronik (märks att hon är älsklingens dotter) och försöker jämt ta våra mobiltelefoner och fjärrkontrollen till tv:n. En gång när vi busade i min och älsklingens säng, kröp hon upp på min rygg flera gånger och skrattade. Efteråt såg jag att hon höll i min mobiltelefon - som jag haft i bakfickan - och förde den till sin mun.
 
En annan gång när hon skypeade med älsklingen genom min mobil, plockade hon ut ett kvitto som jag förvarade i fodralet. Efteråt såg kvittot ut så här:
 
 
Visst, den gången fick jag väl i och för sig skylla mig själv lite, som gav henne tillgång till min mobil. Men ändå.
 
Med andra ord får man passa sig för vad man har i sina fickor. I närheten av tösen går ingenting säkert!
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ficktjuv;

Plötsligt försvunnen

Under förra eller förrförra året gick plastöglan på min ena cykelnyckel sönder. Jag fick fortsätta använda den, eftersom reservnyckeln tycks ha försvunnit i någon av alla flyttar. Gång på gång har jag sagt att jag ska kopiera upp nyckeln för att kunna ha en hel att använda igen, men av olika anledningar har det inte blivit av. Dock har jag haft stenhård koll på den för att inte bli av med den - i och med att det är det enda exemplaret jag har. Åtminstone fram till nyligen trodde jag att jag hade stenhård koll på denna trasiga cykelnyckel.
 
Jag cyklade som vanligt till stationen, låste cykeln och gick och satte mig för att vänta på tåget till Varberg. Framme i Varberg promenerade jag mot kontoret och när jag var halvvägs framme, tog jag upp nyckelknippan för att vara redo att låsa upp kontoret. Det var då jag insåg att cykelnyckeln inte låg i fickan längre. Paniken steg inom mig och med en klump i halsen gick jag tillbaka en bit och såg stint på marken. Jag hade stängt fickan efter att jag hade låst cykeln, så den kunde inte ha ramlat ut förrän jag tog upp nyckelknippan.
 
 
Ingen nyckel längs vägen.
 
Jag började fundera på hur jag skulle bära mig åt för att kunna få hem cykeln från stationen. Skulle det vara möjligt att dyrka upp låset? Tänk ifall jag hade tappat nyckeln vid cykeln eller - ve och fasa! - glömt kvar nyckeln i låset?! I så fall var risken stor att cykeln inte skulle finnas kvar ...
 
På lunchen gick jag bor till cykelbutiken en bit bort och köpte ett nytt lås och hoppades på att cykelhistorien skulle lösa sig på något mirakulöst sätt.
 
När jag efter jobbet hoppade av tåget i Falkenberg, gick jag med raska steg mot cykeln och såg noga på marken. Jag höll andan när jag närmade mig cykeln, tog en titt på låset och såg... Nyckeln satt i låset! Cykeln stod kvar! Jag nästan grät av lättnad. Vilken tur!
 
Så klantig jag är ...
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: borttappad cykelnyckel;