Jessicas grotta

Jag har för mig att jag har nämnt att trots att jag och min bästa vän kommer från helt olika kulturer, har vi (vad jag vet) inte varit med om några kulturkrockar. Vi förstod inte riktigt vad vår gymnasielärare menade trots att hon tyckte att vi två borde vara ett bra exempel. Däremot har jag och älsklingen (trots att båda har svenskt påbrå) stött på en del kulturkrockar. Jag anser att man kan benämna det som kultur, eftersom man gör saker på olika sätt i olika delar av vårt avlånga land. Ett exempel är när man ska räkna våningar.


I Skåne gör vi det ganska enkelt för oss och anser att bottenvåningen och första våningen är samma våning. Om man då går upp en trappa kommer man till andra våningen, och så vidare. Så gör man inte uppåt landet. Där är nedersta våningen bottenvåningen (såvida man inte går upp för en trappa för att komma in). Om man går upp en trappa/våning kommer man till första våningen och om man fortsätter en trappa till kommer man till andra våningen, och så vidare. För att konkretisera det med ett exempel. Jag, älsklingen och djuren bor på tredje våningen enligt traktens räknesätt. Enligt skånskt räknesätt bor vi på fjärde våningen. Därför blev jag rätt snurrig då vi åkte hiss när vi hälsade på älsklingens ena kompis i Strängnäs.

Fast jag tycker att jag har anpassat mig ganska bra. Här hemma använder jag mig av älsklingens räknesätt och i Skåne använder jag mig av det som jag är uppvuxen med. Man brukar säga att man inte kan lära gamla hundar att sitta (min klassföreståndare på högstadiet preciserade det och sade att man inte kan lära gamla hundar att sitta på ett nytt sätt), fast i mitt fall stämmer inte det. Den här gamla hunden är rätt anpassningsbar, och har lärt sig att sitta på nya sätt.

När jag fick höra att min bästa vän arbetar med två skärmar på sitt jobb, förstod jag inte meningen med det. Varför två skärmar? Räcker det inte med en? Det visade sig sen att även min praktikplats arbetar med två skärmar, så det blev till att lära mig att göra detsamma.



Under de första dagarna förstod jag inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att arbetet med de två skärmarna skulle gå så smidigt och effektivt till som möjligt. Fast sedan blev det bättre och nu håller jag med min handledare om att det är väldigt skönt med två stycken. Dock är det inte så extremt för mig att jag inte kan gå tillbaka till att använda en skärm privat, för det kan jag. Men när man arbetar är det väldigt skönt. Till exempel när jag ska registrera från tingsrätten inkomna förordnanden. Då har jag förordnandet uppe på ena skärmen och ärendehanteringsprogrammet (där jag för in alla uppgifter) på den andra. På så sätt slipper jag hela tiden växla mellan flera fönster. Som sagt: väldigt praktiskt.

Det där med att ta eget ansvar är inte riktigt min starka sida. Visst går det om jag verkligen anstränger mig, men oftast behöver jag ha någon som talar om för mig vad jag ska göra och när jag ska göra det - i alla fall vad gäller studier (när det kommer till arbete är jag mycket mer självgående). Allra helst nu när man verkligen ser ljuset i tunneln. Snart är det slut.

Innan praktiken gjorde jag upp planer om att jag skulle plugga än det ena och än det andra, till skillnad från förra praktiken trots att jag även då hade gjort upp planer. Har jag förbättrat mig då jämfört med förra praktiken? Knappast. När jag kommer hem på kvällarna är jag oftast så seg att jag hellre tar det lugnt. Dock har jag arbetat lite på examensarbetet och i stort sett fått klart det jag hade planerat att få klart under februari och mars, fast det mesta av "februari-arbetet" gjorde jag klart under förra praktiken. Alltså är det inget att skryta om.



Fast nu har jag bestämt mig för att verkligen göra upp en arbetsplan och se till att försöka följa den. Den ser ut som så att jag har skrivit upp i min kalender vad jag varje vecka ska arbeta med. Jag tror att jag kommer tjäna på att arbeta med samma kurs under en veckas tid. På så sätt blir det mer sammanhängande och inte lika "hoppigt" som om jag skulle ta engelskan ena dagen och ekonomi nästa (eller allt på samma dag). Nu gäller det bara att jag följer min egen plan. Fast med tanke på att jag har det nedskrivet och det faktum att jag gillar olika former av listor, borde det inte vara några problem. Den som lever får se.

Vi befinner oss på Öland. Strax innan påsk börjar ön befolkas - dels av nytt folk, dels av återvändande invånare. En av dem är Per Mörner, som trots en enorm motvilja tar med sin iskalle och sjuke far till den gamla stenhuggarstugan som han ärvt. Fast någon vistelse i lugn och ro är inget att tänka på. Mystiska telefonsamtal och försvinnanden som slutar i olycka är bara början för invånarna i den lilla byn. Ibland är det bättre att låta det förflutna vara ifred.

Man får i berättelsen följa tre personer och deras familjer. Dock tyckte jag att det var en smula rörigt i bokens början då dessa personer presenterades. Men efter hand blev det enklare att hålla isär de olika karaktärerna. Med andra ord ska man inte läsa boken om man inte gillar att berättelsen hoppar mellan olika karaktärer. Själv har jag inga problem med det (brukar själv använda mig av det berättargreppet), såvida det inte blir för många karaktärer att hålla reda på. Dock vet jag inte riktigt varför det blev förvirrande den här gången.

Tidigare i veckan nämnde jag att åklagarkammaren för tillfället har en trapptävling (har nu fått veta att bästa kompisens arbetsplats kör med något som heter hälsotrappan som är något liknande och att de gjort det i flera år) och att jag hoppades på att det skulle ge resultat. Redan efter en veckas "spring" har det gett resultat. Typ. Mina lår skriker i alla fall av träningsvärk så pass mycket att det gör ont att röra mig. Träningsvärk är väl ett positivt tecken, eller?

Jag tror att det var vår andra lektionsdag i ettan på gymnasiet (uppropsdagen är således inte inräknad eftersom det var innan man började ha lektioner på uppropsdagen). Vad vår samhällslektion som vi hade på morgonen handlade om minns jag inte. Däremot kommer jag ihåg att jag var arg på vår lärare i samhällskunskap (som sedan även var vår lärare i arbetssätt och lärande, historia, internationella relationer och livskunskap) därför att jag tyckte att hon varit spydig mot mig i början av lektionen. Jag minns också att jag satt bredvid en kille som trodde att han var störst bäst och vackrast (av den anledningen blev jag lite skadeglad när jag senare under en mattelektion gav honom svar på tal). Sedan kommer jag tydligt ihåg att jag lade märke till en tjej som fick ordet någon gång under lektionen. Varför jag reagerade är inget som jag kan svara på, utan det bara blev så. Det var något med henne som fångade min uppmärksamhet.


Dagen rullade på och jag hängde ihop med en tjej i klassen som jag hade fått kontakt med på mattelektionen dagen innan. Dock tyckte jag att hon var lite tråkig eftersom hon ville tillbringa varje rast uppe på fjärde våningen, vilket var högst upp i byggnaden (jösses vad mördande de trapporna var ...). Där ville hon sitta utanför ett klassrum och vänta på sin kusin. Problemet var bara att det var inte alltid som hennes kusin hann gå på rast innan vi var tvungna att gå tillbaka. När jag dessutom föreslog att vi kanske kunde försöka umgås med de andra i klassen, verkade hon inte vara intresserad av det.

Inför datorkunskapen hade klassen blivit uppdelad i två grupper (övre halvan av klasslistan samt nedre halvan av klasslistan) och innebar att de som tillhörde övre delen av klasslistan skulle ha datorkunskap under hösten och de som fanns på nedre delen av klasslistan skulle ha det under våren. Eftersom jag och den tjejen jag umgicks med skulle ha datorkunskap under våren, hade vi håltimma under den lektionstiden under hösten. Den här dagen (fortfarande andra lektionsdagen) tillbringade vi vår håltimma i Pildammsparken i Malmö och kom tillbaka till skolan lagom tills nästa lektion började.



På bänken utanför lektionssalen satt tjejen som fångat min uppmärksamhet under morgonens samhällslektion. Jag och den andra tjejen satte oss bredvid henne och när hon hälsade på oss, hälsade jag tillbaka. Vi pratade en del där vi satt på bänken. Strax innan lektionen började, gick tjejen jag umgåtts med eftersom hon hade tid hos läkaren. Sedan blev vi insläppta av läraren (som var densamma som vi haft på morgonens samhällslektion) och jag satte mig på en bänk. Till min förvånade glädje satte sig den andra tjejen (hon från samhällslektionen) bredvid mig.

Det här var den dagen då vänskapen med vem som kom att bli min bästa vän inleddes. Inspiration för att skriva det här inlägget kom från ett av Katten Jones inlägg.

För ett tag sedan började jag och älsklingen att äta müsli på vardagsmorgnarna. När vi kort därefter hittade ett basrecept på müsli var vi inte sena att testa. Om jag ska vara ärlig föredrar jag hemmagjord framför den köpta. Detta är alltså ett basrecept som man kan utgå från och experimentera fram sin egen favoritblandning.

Jag blir mer och mer imponerad av min praktikplats. I måndags startade de en trapptävling och det är tänkt att den ska hålla på i tre veckor. Tävlingen innebär att de som deltar ska byta ut hissen mot trapporna de här veckorna och man får en poäng per våning som man går uppför (inte nedför). För att verkligen förstå innebörden med tävlingen bör man veta att åklagarkammaren ligger på våning fem (våning sex om du är från Skåne). Med andra ord blir det många trappor att ta sig uppför.


Vilket initiativ! Man tror kanske inte att det spelar någon större roll att gå i trappor, men faktum är att det spelar roll. Studier har visat att det är nyttigt. Några exempel på hälsosamma effekter är mindre midjemått, lägre vikt, mindre fettmassa, ökad kaloriförbrukning, lägre blodtryck, ökad muskelkraft, lägre kolesterolvärde, lägre mjölksyrenivå, bättre syreupptagningsförmåga, minskad risk för hjärt- och kärlsjukdom, och minskad mortalitet. Det är pinsamt hur dålig kondition jag har, då jag flämtar och frustar av att gå i trapporna. Fast jag tycks inte vara den enda på åklagarkammaren som "mår" på det här sättet, och det är en liten tröst. Å andra sidan ska man ju bli andfådd för att det ska ge resultat. Får hoppas att tävlingen gör det i längden så att man verkligen märker det.

Tänk om fler arbetsplatser gjorde så. Att maskera nyttig träning till en rolig tävling är väldigt smart. Det ger en motivation till att faktiskt ta trapporna istället för hissen då det finns ett "fint pris" att vinna. En sådan här tävling kan man anordna hemma också, om man bor på något våningsplan förutom bottenvåningen eller har trappor i sitt hus. Då känns det kanske inte lika motvilligt att exempelvis gå och slänga sopor eller ta sig upp till vinden.

Jag är verkligen förälskad. Jag tror jag befinner mig i himmelriket. Jag svävar på moln! Så känns det i alla fall när jag hör Michael Boltons ljuva sångröst och för varje "ny" låt som jag "upptäcker" blir jag mer och mer fast (förlåt mig Josh Groban för min otrohet!). Bland mina senaste fynd finns låten "Time, love and tenderness". Utan att överdriva kändes det som om tiden stod still när jag hörde låten. Igen. Och igen. Och igen ... Hur kunde jag under så många år undgå att stifta bekantskap med skönsjungande Bolton? Ett mysterium som jag aldrig kommer lösa. Visst att man hört en del av hans låtar på radion, men aldrig att jag satt och verkligen lyssnade igenom hans samlingar. Jag upprepar det gärna igen: det är ren njutning att höra honom, och givetvis vill jag dela med mig av upplevelsen. Varsågod. Bara för att jag är så snäll.

---

So you say that you can't go on
Love left you cryin'
And you say all your hope is gone
And what's the use in tryin'
What you need is to have some faith
Shake off those sad blues
Get yourself a new view

Oh, nothing is a sad as it seems, you know
'Cause someday you'll laugh at the heartache
Someday, you'll laugh at the pain
Somehow you'll get through the heartache
Somehow you can get through the rain

When love puts you through the fire
When love puts you through the test
Nothing cures a broken heart
Like time, love and tenderness
When you think your world is over
Baby just remember this
Nothing heals a broken heart
Like time, love and tenderness
Time, love and tenderness

I understand how you're feeling now
And what you've been through
But your world's gonna turn around
So baby don't you be blue
All it takes is a little time
To make it better
The hurt won't last forever

Oh, all the tears are gonna dry you know
'Cause someday you'll laugh at the heartache
Someday you'll laugh at the pain
You may be down on your luck
But baby that old luck's gonna change

When love puts you through the fire
When love puts you through the test
Nothing cures a broken heart
Like time, love and tenderness
When you think your world is over
Baby just remember this
Nothing heals a broken heart
Like time, love and tenderness
Time, love and tenderness

Baby, oh baby you just need some
You just need some
Time, love and tenderness

Time, love and tenderness
The hurt ain't gonna last forever
Time, love and tenderness
Time, love and tenderness

When love puts you through the fire
When love puts you through the test
Nothing cures a broken heart
Like time, love and tenderness
When you think your world is over
Baby just remember this
Nothing heals a broken heart
Like time, love and tenderness
Time, love and tenderness

Baby, oh baby all you need
All you need is time, love and tenderness

Att säga det här i dag får mig att känna mig rätt cynisk. Men för mig är Alla hjärtans dag en väldigt kommersiell dag. Det är företagens dag då de tjänar på alla gåvor som vi köper till varandra (precis som julen). Hysterin att man i dag antingen ska vara i ett förhållande med någon eller i alla fall vara på en dejt får många som är singlar att känna sig misslyckade om de inte har något romantiskt inplanerat (been there, done that). En del blir deprimerade. Vissa får ångest som sin följeslagare, bara för att en dag har blivit utnämnd till Kärlekens dag.


Men samtidigt kan jag faktiskt se en positiv sida med Alla hjärtans dag (chockerande, eller hur?) och det är att om man nu är tillsammans med någon, har man chansen att uppvakta varandra lite extra. Visserligen kan man göra det när som helst och inte endast i dag. Fast det är kanske inte alltid som man tänker på det eller tar sig tid till det mitt i vardagsstressen. Att då vara medveten om att det finns en dag som fokuserar på kärleken, kan göra att man visar sin kärlek lite extra uppskattning.


Fast om du inte är tillsammans med någon ska du inte bli ledsen för det. Absolut inte! Använd dagen till att visa din familj eller vänner uppskattning. Eller husdjur (om du har något eller några). De behöver också få veta att man tycker om dem. Varför inte skämma bort dig själv? Hur ofta brukar man göra det? Oavsett hur du väljer att spendera dagen, hoppas jag att du har det trevligt. Och till alla blodgivare: i dag lyser "Globen" i Stockholm rött för att hylla oss! Hur trevligt är inte det?

Jag följer ganska många bokbloggar och jag har förstått att det är rätt vanligt med att man som läsare läser flera böcker parallellt. I dag kan jag inte minnas om även jag sysslade med parallelläsning, men om jag gjorde det när jag var yngre tror jag inte att jag gjorde det särskilt ofta.

När jag läser föredrar jag att hålla mig till en berättelse åt gången. Annars blir det för snurrigt för min del. Jag hade problem bara av att läsa böckerna i Kurt Wallander-serien huller om buller när jag gick på högstadiet. Hur skulle det inte då vara om jag började läsa flera böcker parallellt?


Vad är egentligen tjusningen med parallelläsning? Jag var först på väg att föreslå att det är tidssparande, men vid en närmare fundering kom jag på att det inte är det. Man måste ju fortfarande läsa en bok i taget, även om man läser ett kapitel åt gången. Däremot hade det varit tidssparande om man haft ögon i nacken och därmed kunnat läsa två böcker på samma gång. Fast hur hjärnan hade hanterat den situationen - med att få information från två olika håll samtidigt - är en annan femma.

Jag kommer fortsätta att hålla mig till en-bok-i-taget-principen. För mig är det enklast och minst förvirrande. Hur gör du när du läser?

I går var det marknad här i Köping på Stora torget. Jag gillar att besöka olika marknader och titta bland stånden, fast det är inte ofta som jag gör det. Besöker marknader alltså. Jag brukar blir imponerad av hantverken som många gånger säljs på marknader. I går i två marknadsstånd fann jag servetter med ett så otroligt gulligt motiv av rävungar. Dock köpte jag det aldrig trots att jag var väldigt sugen. Däremot köpte vi fem enrisrökta (tror jag?) korvar (älgkorv, hjortkorv, jägarkorv, vildsvinskorv och renkorv) och en liten spettekaka (uttalas "spiddekaga" och är ett sött "bakverk" som härstammar från Skåne). Om du inte har testat att äta spettekaka innan, kan jag tala om att den är väldigt söt men fruktansvärt god. Priset gör dock att det inte är något som man köper dagligen och tur är väl det. Annars hade jag nog förätit mig (till och med nu när jag tänker på kakan vattnas det i munnen, så jag ser lite ut som Homer Simpson när han tänker på donuts).

Självklart tycker jag att det ska vara jämställt i samhället. Alla är lika mycket värda. Fast på samma gång blir jag nästintill vansinnig när folk gnäller och framställer kvinnor som offer. Så illa är det faktiskt inte! Det är knappast så att vi kvinnor blir nedtryckta. Snarare har jag fått den uppfattningen att vi kvinnor trycker ned männen allt vad vi kan.

Jag tror att det var under min andra termin vid Lunds universitet som jag fick höra talas om den här idén. Idén om att byta ut vissa skyltar vid övergångsställen. Byta ut gubben "Herr Gårman" till kvinnan "Fru Gårman". Jag minns att vi satt och pratade om det här under en av våra semiotiklektioner under b-kursen i retorik. Att säga att vi diskuterade vore att tala en smula osanning, eftersom jag uppfattade det som att i princip alla var rörande överens om att ett sådant byte var extremt onödigt. Några lustigkurrar menade att om man ska dela upp män och kvinnor på det här sättet, måste man även avbilda de som inte tillhör något visst kön och sedan även alla olika folkslag med alla de attribut som kännetecknar dem. Mina kurskamrater fortsatte med att till slut skulle vi bli tvungna att ha väldigt många skyltar vid varje övergångsställe som skulle tala om vem som skulle få gå över. Det lät roligare när de sade det, även om jag håller med om att de överdrev en del.



Men jag är inte förtjust över att man vill (och även har gjort det på vissa ställen, bland annat i Åker) ersätta "Herr Gårman" med "Fru Gårman". Testa att säga det högt. "Herr Gårman". Visst låter det identiskt med "här går man" som betyder att det är här man ska gå? Ett enkelt och lekfullt sätt att lära barn att använda övergångsställen. Denna ordlek är ungefär som uttrycket "en svensk tiger". Genom att ersätta "Herr Gårman" med "Fru Gårman" förlorar man ordvitsen. Bara för att man vill vara överdrivet jämställda. Jämställdhet i all ära, men vissa saker tycker jag att man ska låta bli. Se men inte röra.

Jag är lite förvånad över att mycket som jag börjar tycka om i mitt liv, är sådant som från början kom in i mitt liv av en slump. Den här låten är en sådan sak. Riktigt hur jag kom att snubbla över den minns jag inte, men efter att jag gjort det har jag mer än gärna lyssnat på den. Jag blir så himla glad varje gång jag hör den spelas, vilket innebär att den spelas upp flera gånger i rad. Utöver det tänker jag på fantastisk natur under en tidig höst. Varför? För att den spelades i min mp3 under mina promenader till Läggesta när vi bodde i Åker och precis som jag har sagt innan, så tycker jag om naturen där. Den är så fin. Tack vare den naturen har jag kommit att tycka om hösten. Hoppas att du blir lika glad som jag av att höra den här låten.

---

So she said, "What's the problem, baby?"
What's the problem? I don't know
Well, maybe I'm in love (love)
Think about it
Every time I think about it
Can't stop thinking 'bout it.

How much longer will it take to cure this?
Just to cure it 'cause I can't ignore it if it's love (love)
Makes me wanna turn around and face me
But I don't know nothing 'bout love, oh.

Come on, come on
Turn a little faster
Come on, come on
The world will follow after
Come on, come on
Because everybody's after love.

So I said I'm a snowball running
Running down into the spring that's coming
All this love
Melting under blue skies; belting out sunlight
Shimmering love.

Well, baby, I surrender
To the strawberry ice cream
Never, ever end of all this love
Well, I didn't mean to do it
But there's no escaping your love, oh.

These lines of lightning mean we're never alone
Never alone
No, no.

Come on, come on
Move a little closer
Come on, come on
I wanna hear you whisper
Come on, come on
Settle down inside my love.

Come on, come on
Jump a little higher
Come on, come on
If you feel a little lighter
Come on, come on
We were once upon a time in love
We're accidentally in love.

Accidentally in love
Accidentally in love
Accidentally in love
Accidentally in love
Accidentally in love
Accidentally in love
Accidentally in love
Accidentally!

I'm in love, I'm in love
I'm in love, I'm in love
I'm in love, I'm in love
Accidentally!

I'm in love, I'm in love
I'm in love, I'm in love
I'm in love, I'm in love
Accidentally!

Come on, come on
Spin a little tighter
Come on, come on
And the world's a little brighter
Come on, come on
Just get yourself inside her
Love...
I'm in love.

När jag flyttade från Malmö och upp till älsklingen blev jag tvungen att byta blodcentral. Det hade liksom blivit långt att pendla ned till Malmö varje gång som jag skulle ge blod. Tanken på att byta bekom inte mig något. För mig är det viktigaste att jag kan ge blod och därigenom göra en god gärning.

Dock var det inte så enkelt som att bara knalla in på den nya blodcentralen och ge blod. I telefon förklarade kvinnan på sjukhuset att de dessvärre inte delade det datasystem som Malmö (och Skåne) hade, vilket för mig innebar att jag blev tvungen att göra om allt - ta nytt prov så att de kunde kolla så att jag var lämplig som blodgivare och sedan skulle jag få vänta omkring fem veckor på svar innan jag kunde ge blod (om de godkände mig). Måhända att detta inte är någon särskilt stor uppoffring med tanke på hur motiverad jag är att ge blod. Fast det är ändå tillräckligt ansträngande för att få en del att strunta i det. Ena sköterskan på Mälarsjukhuset i Eskilstuna sade att det oftast är ett väldigt stort steg för den person som bestämt sig för att ge blod. Om man då inte är lika motiverad som exempelvis jag, tycker man då att det verkligen är värt det med allt krångel?


Därför blev jag väldigt glad när jag nu efter flytten till Västmanland såg att GeBlod har ändrat rutin vad gäller byte av blodcentral. Nu tycks man kunna byta blodcentral via nätet. Man fyller bara i vilken blodcentral som man i dag tillhör och sedan vilken man vill flytta till. Hur smidigt som helst! Just den här funktionen har jag gått och längtat efter i två och ett halv år.

Men systemet tycks vara nytt. Vissa blodcentraler har problem med det systemet. Det fick jag och älsklingen erfara när vi i förra veckan (efter att ha bytt blodcentral på nätet) besökte blodcentralen i Köping - båda ivriga att få ge blod igen. Vårt besök den kvällen blev ganska kortvarig. Sköterskan meddelade oss efter att jag förklarat att vi bytt blodcentral, att de har problem med systemet och att ett sådant byte alltså inte riktigt är möjligt. De skickade hem oss och sade att någon skulle kontakta oss med instruktioner om hur vi skulle göra. Jag var väldigt besviken. Men dagen efter fick jag ett samtal. Vad vi skulle få göra var att när vi besökte blodcentralen igen, fylla i dels den hälsodeklaration som man ska fylla i varje gång, dels den registreringsdeklarationen som man ska fylla i vid sitt första besök. Fast vi skulle få ge blod. Vi behövde inte vänta de där veckorna. Dock var vi tvungna att ringa innan och "förvarna" dem att vi skulle komma så de kunde plocka fram registreringsdeklarationerna.

Sedan i tisdags är vi alltså blodgivare här i Köping, efter lite strul. Mitt tips till dig är alltså att om du, precis som vi, flyttat och ska byta blodcentral - gör det gärna via nätet, men kontakta din nya blodcentral för att höra om det har gått bra med "flytten" av dina uppgifter. Annars riskerar du att mötas av samma krångel som vi.