Hej Dublin! (del 2)

Kanske är det bara jag, men är inte irländare lite skumma ..? I vårt badrum på hotellet fanns en skylt med en liten gubbe som snubblade på ett gigantiskt bananskal och undertill stod att för ens egen säkerhet, skulle man använda "badmattan" som fanns där. Menar de att de annars skulle komma in och slänga ett gigantiskt bananskal i vårt badrum? Eller var det kanske en pyssling som skulle göra det? Jag blev så skrämd av hotet, att jag inte vågade göra annat än att lyda ...
 
 
 
På hotellet hade de pyntat fint - dels med en julgran som vaktades av en gris med rosett, dels av ett julklätt får som läste en tidning där det stod: 
"The Gibson Times
Breaking news
Santa's reindeer to strike just weeks before christmas!!"
 
 
 
 
Om hotellfrukosten kan man inte säga annat än att den var rejäl! Stekt potatis, korv, stekt svamp korvaktiga puddingar m.m. Det kändes nästan som att vi åt middag och inte frukost. Mätta blev vi utan tvekan.
 
 
 
Ett stort plus var att hotellet låg precis intill arenan där konserten skulle äga rum. Det var jag väldigt tacksam för när konserten var slut och vi skulle tillbaka till hotellet.
 
 
 
 
På söndagsförmiddagen hade vi planerat att ta oss in till stan och kolla runt. Vi misstänkte att det mesta troligen skulle ha stängt eftersom det var söndag, men vi bestämde oss för att chansa. Om inte annat skulle vi i alla fall få oss en promenad.
 
Fortsättning följer ...
 
Ha det så bra
Irländska kramar
Jessie

Hej Dublin! (del 1)

Eftersom inlägget om vår Dublin-vistelse skulle bli alldeles för långt att ha i ett enda inlägg, har jag valt att dela upp det i flera mindre inlägg. Dessa inlägg kommer att publiceras under den här veckan.
 
 
Lördagen den 15 december 2018 satte  vi oss på tåget mot Kastrup. Vårt flyg skulle inte avgå förrän vid tiotiden på kvällen, men vi såg till att försöka vara på flygplatsen i god tid. Om det är något som jag och älsklingen avskyr, så är det att komma försent eller vara ute i sista minuten.
 
 
 
När vi hade tagit oss igenom säkerhetskontrollen, gick vi förbi matstället "Yo! Sushi". Om jag får säga det själv, var det en riktigt fiffig restaurang. Man satte sig på en lämplig plats, sedan plockade man den mat som man ville ha - för de gjorde olika smårätter som de sedan skickade ut på ett slags rullband - och när man hade ätit klart sade man till personalen, som summerade ihop kostnaden per tallrik och därefter fick man betala.
 
 
 
 
 
Mätta och belåtna gick vi sedan bort till gaten. För att komma dit var man tvungen att gå igenom en oändlig korridor.
 
 
 
 
 
Själva flygningen gick bra, men när vi landat och skulle försöka ta oss till hotellet, stötte vi på patrull. Vi hade bara med oss älsklingens bankkort och eftersom han saknar den där kontaktlösa funktionen, kunde vi inte betala ombord på bussarna. Därför var vi tvungna att hitta en biljettautomat och det var lättare sagt än gjort ... Fast det löste sig till slut och vi kunde gå ombord på en buss - som hade troligtvis världens suraste chaufför. Älsklingen tyckte att han dessutom körde värre än taxichaufförerna i Rom, men det höll jag inte med om. I taxin i Rom hade jag (allvarligt talat) fruktat för mitt liv. Visst körde irländaren lite väl livligt, men det kändes ändå tryggare än i Rom.
 
 
 
Hotellet - The Gibson Hotel - var väldigt fint. Det var ett sådant hotell som vi skulle ha bott på under vår bröllopsresa. Nåväl, man lär sig av sina misstag.
 
 
 
 
 
Fortsättning följer ...
 
Ha det så bra
Irländska kramar
Jessie

Skrivutmaning #28 - gestalta skam

På ett ögonblick var det som om en ridå drogs ned för hennes inre, samtidigt som det kändes som om någon slog sin knytnäve rakt in i hennes mage. Tanken och minnet hade knappt hunnit få fäste hos henne, men ändå blev reaktionen hos henne likadan varje gång. Hur många gånger minnet drabbat henne, hade hon tappat räkningen på för länge sedan.

Illamåendet bubblade upp med våldsam kraft. Hon dolde ansiktet i händerna när hon kände hur ögonen tårades.
 
 
Trots att det var så många år sedan det hände - praktiskt taget en evighet sedan - kunde hon inte släppa det. Hon hade inte tänkt sig för den gången och på det sättet gjort bort sig fullkomligt. Men det var ju för att hon hade varit så glad! Hela hennes kropp hade genomsyrats av lycka. Fast ändå ... Hon borde ha varit förnuftig och tänkt ett steg längre. Hon hade knappast varit ett barn på den tiden.

När den första vågen av gråt hade ebbat ut, stirrade hon tomt framför sig. Långsamt kröp insikten fram och fyllde henne. Hon skulle aldrig bli fri.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie