Daisypath Anniversary tickers

Vad som kan störa läsningen?

Bokbloggsfråga: Vad kan störa din läsning?
 
I allmänhet är jag rätt bra på att stänga av omvärlden när jag läser - oavsett vad jag läser. Fråga bara älsklingen. Det är knappt lönt att försöka prata med mig när jag sitter och läser, eftersom all min koncentration brukar vara riktad åt just läsningen. När jag gick i andra klass och satt och läste i en bok under en lektion, var jag så inne i boken att jag inte reagerade för omvärlden. Men plötsligt hände något som gjorde att jag fick "återvända" till mina klasskompisar och då var det som om någon vred upp ljudvolymen från noll till hundra på endast några sekunder.
 
 
 
 
Men vad kan då störa min läsning? Om jag redan är okoncentrerad kan minsta lilla faktiskt störa min läsning. Då räcker det att någon andas högt för att jag ska tappa bort mig. Fast det är bara under förutsättning att jag redan är okoncentrerad. Annars är det svårt att störa mig i min läsning.
 
Hur är det för dig? Vad kan störa din läsning?


Dagens citat:

"Du blir ledd genom ditt liv av de kunskaper den inre varelsen inhämtar, den lekfulla ande som är ditt sanna jag."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Farväl älskade vän <3

I måndags hände det som jag börjat fasa för allt mer. Den lilla arga lämnade oss på kvällen, strax innan 21-tiden.
 
Samtidigt som vi båda visste att hon börjat bli till åren, kom hennes bortgång som lite av en chock för oss. På söndagskvällen upptäckte vi att hon blivit slöare och knappt orkade göra något och hon reagerade knappt när man försökte få kontakt med henne. I mina ögon verkade hon ledsen på något sätt. På måndagen var det ännu värre, vilket gjorde att älsklingen fick åka till djursjukhuset i Slöinge med henne under dagen. Veterinärerna kunde inte hitta något fel på henne och vi valde att ta hem henne och försöka stödmata henne för att få igång hennes aptit. Vi skulle kontakta djursjukhuset om två, tre dagar ifall hon inte blivit bättre.
 
Hon låg i älsklingens famn när det fruktansvärda till slut hände under måndagskvällen - hon tog sina sista andetag och fick dödsryckningar. Jag bröt ihop och kunde knappt förstå att vår älskade lilla flicka inte fanns mer. Jag vet att det här är något som man får förvänta sig när man har husdjur - jag har trots allt haft husdjur i hela mitt liv - men jag vänjer mig aldrig. Det är lika hemskt varje gång.
 
Under tisdagen (i varje fall under kvällen när jag hade kommit hem från jobbet) verkade killarna förstå att hon inte fanns hos oss längre, efter att ha inspekterat hennes tomma och ihopplockade bur. Både jag och älsklingen tyckte att Fåntratten - som på sista tiden börjat komma allt bättre överens med Den lilla arga och leka mer med henne - verkade en aning sorgsen. Ninjan verkade också lite dämpad och var ännu mer kelig än i vanliga fall.
 
Älskade lilla tös - du kommer alltid att vara älskad och saknad. Jag hoppas att du vet hur älskad du var och fortfarande är.  Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan. <3
 
 
 
How do I,
Get through one night without you?
If I had to live without you,
What kind of life would that be?
Oh, I...
I need you in my arms, need you to hold,
You're my world, my heart, my soul,
If you ever leave,
Baby you would take away everything good in my life,
And tell me now
How do I live without you?
I want to know,
How do I breathe without you?
If you ever go,
How do I ever, ever survive?
How do I, how do I, oh how do I live?
Without you,
There'd be no sun in my sky,
There would be no love in my life,
There'd be no world left for me.
And I,
Baby I don't know what I would do,
I'd be lost if I lost you,
If you ever leave,
Baby you would take away everything real in my life,
And tell me now,
How do I live without you?
I want to know,
How do I breathe without you?
If you ever go,
How do I ever, ever survive?
How do I, how do I, oh how do I live?
Please tell me baby,
How do I go on?
If you ever leave,
Baby you would take away everything,
I need you with me,
Baby don't you know that you're everything,
Good in my life?
And tell me now,
How do I live without you,
I want to know,
How do I breathe without you?
If you ever go,
How do I ever, ever survive?
How do I, how do I, oh how do I live?
How do I live without you?
How do I live without you baby?
 
 


Dagens citat:

"Du kan ge utan att älska, men du kan inte älska utan att ge."
(Ami Carmichael)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Pride Falkenberg 2017

Den 16-18 juni i år var det åter dags för det efterlängtade och populära Pride Falkenberg! Det mesta av festivalen ägde som vanligt rum på lördagen, den 17 juni och det var också då som paraden/tåget gick av stapeln genom stan. De hade pratat om att det skulle bli regn, men vi hade fantastiskt väder hela dagen och temperaturen låg på omkring 20 grader.
 
 
 
 
Det låg en mysig stämning över Falkenberg den 17 juni och många av butikerna i centrum visade sitt deltagande genom olika dekorationer i regnbågens alla färger. I prideparken var stämningen på topp och som vanligt var det välbesökt. I år tyckte jag att de lyckats bättre med sittplatser än tidigare år, då de tagit fram en mängd plaststolar så att alla som ville hade möjlighet att få sitta och njuta av stämningen och underhållningen.
 
 
 
 
Till min glädje var även författaren och komikern Niclas Christoffer på plats, precis som tidigare år och vi fick ett par kortare pratstunder med varandra innan han var tvungen att rusa iväg och leta reda på nästa framträdande. Tydligen hade de som skulle framträda dålig koll på det i år, så det blev stackars Niclas som fick hålla reda på dem. Jag tyckte synd om honom där han fick springa runt i värmen. Men det var lika roligt som vanligt att få träffa och prata med honom! Vi kunde konstatera att jag tydligen har dålig koll på honom (jag hade missat helt att han släppt en barnbok i april!) och att det beror på att jag inte har Facebook. Enligt Niclas är det där allting händer. Innan vi skildes åt efter pridekonserten vid Vallarna, uppmanade han mig återigen att skaffa Facebook - precis som han brukar göra varje år, haha! - alternativt att vi får bli bättre på att maila varandra.
 
 
 
 
Pridetåget avgick som vanligt från Mölle. Jag tror att det var lite färre personer som deltog i årets pridetåg, men det gjorde inget. Vi som deltog hade det trevligt och det var återigen en mäktig känsla att få vara en del av något så viktigt som pride faktiskt är. En på älsklingens jobb hade frågat om inte pride bara var "för sådana där". Nej, pride är för alla och står för allas lika värde. Jag är en heterosexuell kvinna, men känner mig lika välkommen som någon med annan sexuell läggning. Pride Falkenbergs slogan är "Vem du än är". Att delta i pridetåget innebär för mig att visa att jag står bakom att alla har rätt att få vara och älska vem man än vill.
 
 
 
 
Strax innan avgången och även under promenaden, gjorde sig foglossningen åter påmind. Men jag kämpade på och haltade fram så gott det gick. Tur att det inte var någon snabb takt som gällde i tåget. I år avslutades tåget vid Vallarnas friluftsteater, där det bjöds på tal och konsert. Årets artist var ingen mindre än Magnus Carlsson och årets talare var förra årets artist - Andrés Esteche.
 
 
 
 
Jag tyckte synd om djuren som är på Vallarna och hoppas att de inte tog alltför stor skada. Det positiva med att ha pridekonserten på Vallarna istället för på Rådhustorget är att många fler fick plats och det finns möjlighet att sitta om man behöver det. Jag behövde det efter en stund på grund av värken i ryggslutet.
 
 
 
 
Även i år delades det ut pris för bästa grupp på minst åtta personer och i år var det gruppen "Superhjältarna" som vann 5.000 kr.
 
 
 
 
Precis som vanligt har jag försökt sätta ihop några snuttar från dagen till ett lite längre klipp. Jag hoppas att du gillar det och att du inges av samma härliga känsla som jag gjorde. Jag ser fram emot nästa år och hoppas kunna delta då med.
 


Dagens citat:

"Livet handlar inte om att vänta tills ovädret går över, utan det handlar om att lära sig dansa i regnet."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gammal för min ålder?

När Bingolotto skulle ha någon form av jubileum i oktober förra året, tyckte både jag och älsklingen att det kunde vara kul att spela lite. Ingen av oss hade spelat Bingolotto sedan vi var små och vi brukar inte vara intresserade av det i vanliga fall. Men den här gången blev vi ändå lite sugna. Därför fick jag i uppgift att försöka skaffa fram var sin lott.
 
 
 
 
Jag klev in på Pressbyrån och frågade glatt om de möjligtvis sålde bingolotter. Att jag frågade berodde ju på att det inte fanns någon skyltning om det och jag är som sagt ingen van inhandlare av dessa lotter.
 
Kassörskan tittade undrande (och med väldigt stora ögon) på mig och svarade att de gjorde det. Hon fortsatte att se lika frågande och förvånad ut när jag då bad att få köpa två stycken.
 
Undrar om hennes reaktion berodde på att hon kanske tyckte att jag var för ung för att syssla med sådant spel eller om hon helt enkelt tyckte att det var konstigt att någon undrade om de sålde bingolotter, eftersom hon själv ser det som självklart? Det är en fråga jag aldrig får besvarad. Nåväl, jag tror att jag kan överleva det. ;-) Alltid lite roligt med spänning och mystik i tillvaron!


Dagens citat:

"Att bli bättre på att stå upp för sig själv är som att gå in ett par nya skor - det kan skava till en början, men sen blir det riktigt skönt."
(Tomas Gunnarsson)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ändrad smak under graviditeten

Innan jag blev gravid hade jag hört och läst om att gravida kvinnors smak- och luktsinne kan förändras ganska mycket jämfört med när man inte är gravid. Det värsta jag läste om var de kvinnor som inte kunde vara i närheten av sina partners, eftersom de började må illa av partnerns naturliga kroppsdoft. Tänk så hemskt att behöva uppleva det. Tur att jag har sluppit. <3
 
Fast jag råkade ut för andra saker. Under den värsta illamåendeperioden (fram till vecka 12 eller 13) klarade jag knappt av att ge Den lilla arga mat, eftersom doften av kaninmaten fick mig nästan att kräkas. I och med att gravida helst inte ska tömma kattlådor, har vi delat upp det som så att jag sköter Den lilla argas bur, medan älsklingen får ta hand om lejonens kattlådor. Därför blev det att jag fick säga till när Den lilla arga behövde ny mat, så fick älsklingen komma till min undsättning.
 
Att äta bullar (kanelbullar eller liknande) var också svårt för mig. Inte för att jag mådde illa, utan för att dessa typer av bullar bara växte i munnen på mig och jag klarade oftast bara av att äta upp hälften - vilket tog en ganska lång stund.
 
 
 
 
Det "värsta" - och som höll i sig lite längre än enbart under den värsta illamåendeperioden - var att jag inte klarade av saffran. Varken doft eller smak. Och då ska du veta att jag i vanliga fall tycker om saffran! När vi var uppe i Dalarna i januari, hade vi köpt saffranssemlor som vi skulle bjuda på som fika (jag fick annat att äta). Älsklingen ställde in dem i sin mammas kylskåp strax innan vi skulle äta middag. När jag skulle ta påfyllning en bra stund efter, ställde jag mig bredvid kylen och började lägga upp maten på min tallrik. Det tog ingen lång stund förrän jag började må illa och nästan behövde springa in på toaletten. Anledningen? Jag kände saffransdoften - och då hade semlorna ändå stått i kylen en bra stund.
 
Under senare delen av graviditeten har jag testat att äta lussebullarna som jag bakade lagom till Lucia (men inte klarade av att äta på grund av graviditetsillamåendet) och det har gått bra! Nu kan jag även dricka vårt Lusse-te som innehåller saffran. :-) Jag kan också ge Den lilla arga mat igen. Så man kan säga att ordningen är återställd.
 
Jag är tacksam över att dessa var de enda smak- och luktbesvär som jag drabbades av nu under graviditeten. Det hade kunnat vara värre. Tänk att inte kunna få sova bredvid älsklingen om nätterna. :-(


Dagens citat:

"Den som tror sig ha svar på alla livets frågor är väldigt ovetande."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Kom över det!"

När jag hade insett att ätstörningen blivit ett märkbart problem för mig nu under graviditeten och efter att jag hade pratat med barnmorskan om det, försökte jag prata med en närstående om detta eftersom personen såg på mig att något var fel. Jag hade knappt hunnit nämna att jag åter fallit ned i ätstörningsträsket, förrän personen - märkbart irriterad och en smula upprörd - tyckte att jag skulle se till att komma över det och istället vara tacksam över livet jag har i magen. För jag är väl tacksam?!
 
...
 
Jag blev ärligt talat lite paff av den här reaktionen, för den här personen borde verkligen förstå att det inte är så enkelt att "komma över" psykisk ohälsa, då personen själv lider av det (dock inte ätstörning). Och naturligtvis är jag tacksam över att vara gravid! Herregud, hur kan jag inte vara det, med tanke på hur många det är som har svårt att få barn eller av olika anledningar inte kan få barn? Jag har till och med dåligt samvete över hur lätt det var för oss att bli gravida, eftersom det finns de i min närhet som har problem med detta. Under hela graviditeten har jag gått och varit rädd för att dessa personer känner sig provocerade av att jag och älsklingen ska få uppleva lyckan att bli föräldrar, när de själva kanske inte kan få göra detsamma. Min ätstörning handlar inte om att jag skulle vara otacksam över livet som dag för dag, vecka för vecka växer i min mage. Min ätstörning grundar sig i något helt annat, men "tack vare" kroppens förvandling nu under graviditeten, fick den en ursäkt för att åter försöka ta över mitt liv. Det är naturligtvis mitt eget fel, eftersom jag nu har insett att jag borde ha tagit problemet mer på allvar när älsklingen fick mig att inse att jag hade den här problematiken (runt 2009 eller 2010). Fast otacksam är jag inte. Då skulle jag aldrig blivit gravid från första början.
 
 
 
 
Att säga "Kom över det!" eller "Ryck upp dig!" till någon med någon form av psykisk ohälsa (oavsett vad det är), är långt ifrån en bra idé. Det visar bara hur lite man förstår hur det hela fungerar. Tror verkligen den här personen att jag inte hade "kommit över det" om jag kunnat? Hade det funnits en av- och på-knapp hade jag varit den första att trycka på den. Jag vill kunna njuta av min graviditet i lugn och ro och inte behöva få dåligt samvete och ångest så fort jag äter eller bara tänker på att äta. Jag vill slippa känna tvång att gå ned och träna för att reducera eventuell viktuppgång som dagens middag kan ge mig. Jag vill slippa få ångest över att inte kunna träna, när jag ligger i soffan och knappt kan röra mig på grund av foglossningen.
 
Att få bukt med olika former av psykisk ohälsa är inget som görs över en natt. Jag håller i skrivande stund på att jobba med min ätstörningsproblematik och har gjort det ända sedan det gick upp för mig att jag har kvar det här problemet. Visst kan jag vissa dagar känna att det vore enklast att ge efter för den förföriska rösten som ideligen viskar i mitt öra, men jag gör inte det eftersom jag vet bättre. Eftersom jag har ansvar för ytterligare en person som finns i min kropp.
 
Som jag har förklarat tidigare är den här kampen inte enkel (framförallt inte när det finns ytterligare saker som jag kämpar med samtidigt), men jag gör vad jag kan. Jag ska ta mig igenom det här. Jag ska "komma över det". Men det kommer ta tid.
 
 
 
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att det sista en person med psykisk ohälsa behöver höra, är att personen ska se till att "komma över" sitt problem. Om det hade varit så enkelt, hade man givetvis gjort det för länge sedan. Om det är det enda du har att säga, då är det bättre att du sväljer den kommentaren och endast tänker den för dig själv. Ingen blir hjälpt av att få höra att man ska "komma över det". Det blir snarare tvärtom - att man känner ännu mer press och mår ännu sämre.
 
Kan vi därför enas om att "kom över det" är en onödig kommentar som vi här och nu raderar ur vårt vokabulär?


Dagens citat:

"There is no way to happiness - happiness is the way."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hyres- och arrendenämnden

Jag vill förtydliga att jag inte får betalt för att skriva det här eller liknande inlägg. Jag gör det av eget intresse.
 
 
Det här videoklippet från Sveriges domstolar ligger mig lite extra varmt om hjärtat och det är inte enbart för att jag tidigare har jobbat på hyres- och arrendenämnden, utan även för att kvinnan i den här informationsvideon - Eva - var "mitt" hyresråd (= som domare i domstol).
 
Vad då, tror jag att jag ägde henne? Nej, naturligtvis inte. Vad jag menade var att Eva ansvarade för den rotel som jag i första hand handlade under min tid på nämnden. Vi arbetade alltså väldigt mycket tillsammans. Eva är en otroligt duktig, trevlig och hjälpsam kvinna och jag saknar henne väldigt mycket. Jag blev inte alls förvånad över att det är hon som informerar i den här videon. Hon är väldigt tydlig och pedagogisk när hon förklarar saker och ting - något som är en av alla hennes styrkor.
 
Ta dig gärna tid att se denna korta video för att lära dig om vad hyres- och arrendenämnden har för uppgift. Till skillnad från vad man kanske tror, finns det en hel del rättigheter (och även skyldigheter) för hyresgäster. Det går även bra att besöka hyresnämndens hemsida.
 
 


Dagens citat:

"Ingenting betyder någonting förrän jag själv lägger ett värde i det."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Protestpromenad

Varje år (åtminstone sedan vi flyttade till Falkenberg i februari 2014) har Nygatan här i stan förvandlats till en sommargågata på sommaren. Rätt många butiker ligger längs med Nygatan (som dessutom är ett gångfartsområde i vanliga fall - vilket bilarna aldrig verkar bry sig om) och denna gata leder upp till Stortorget.
 
Nåväl. Denna gata blir i alla fall en sommargågata varje sommar och jag har för mig att ena motiveringen var att det har att göra med alla turister/sommargäster som kommer.
 
 
 
 
Skyltningen är alltid lika tydlig varje år. Det går inte att missa enligt mig. Därför blev jag rätt ilsken en kväll när jag och älsklingen strosade längs med Nygatan på väg till vår favoritrestaurang och bil efter bil körde på som vanligt. Jag har mycket svårt att tro att dessa bilar hade tillstånd (endast en parkerade på en av parkeringarna, resten körde rakt igenom) och jag blängde därför surt på varje bil som passerade oss. Till slut fick jag nog och sade till älsklingen att jag minsann skulle visa de där marodörerna att detta nu var en sommargågata och styrde stegen ut mot Nygatan och gick sedan mitt på denna gatustensbelagda gata. Älsklingen följde med och hand i hand gick vi i maklig takt på gatan.
 
Det hade inte gått någon lång stund förrän det kom en bil i full karriär. Jag såg mig om över axeln och noterade att det var en vanlig personbil. Vi fortsatte att gå och bilen tvingades sakta ned. Tydligen gick vi lite för långsamt, för plötsligt tutade bilen på oss. Vi rörde inte en min, utan fortsatte vår promenad. Dock bestämde jag mig för att gå ända till slutet av gatan, istället för att korsa Rörbecksplatsen som vi brukar göra när vi ska till den restaurang som vi var på väg till.
 
Strax efter att bilen tutade på oss, kom en av Hallandstrafikens busschaufförer cyklandes och han började knacka på bilrutan och försökte förklara för föraren att han inte hade något att göra på gågatan.
 
Ja, kanske var det löjligt av mig att göra så här, men jag är så fruktansvärt trött på att så många struntar i de regler som finns! Regler är INTE till för att brytas. Och jag gjorde ju inget fel! Även om den här bilen nu skulle ha tillstånd, måste den lämna oss företräde - det är ju en gågata nu under sommaren. Så det så. Jag tar bara vara på min rätt. Hade det däremot varit en blåljusbil (polis, brandkår eller sjukvård) skulle jag - av respekt - lämnat denna företräde.


Dagens citat:

"När vi fått smaka på friheten i det nya sättet att vara, agera och tänka finns det ingen väg tillbaka."
(Madeleine Swartz)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Han hade kanske rätt trots allt

Minns du att jag i februari avslöjade att jag hade påbörjat ett nytt broderiprojekt? Om inte, kan du läsa om det här.
 
Älsklingen skrattade lite när jag sade att jag skulle vara klar med tavlan innan augusti. Då hade han tavlan till honom och tavlan till min systerson i åtanke och dessa tavlor tog det mig flera år att bli klar med. Fast han "tröstade" mig med att jag har några semesterveckor nu i sommar som jag kan ägna åt broderiet.
 
Nu skulle jag vilja skriva "Haha, vad var det jag sade? Tavlan är redan färdig - i god tid innan vår lilla/lille bebis kommer!" Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån sanningen. Det har helt enkelt inte blivit tillfälle att brodera särskilt mycket och i skrivande stund har jag hunnit så här långt:
 
 
 
 
Men jag kämpar på! Jag har fortfarande som mål att bli klar före augusti, även om det ser mörkt ut just nu. Tur att jag är envis!
 
 
Dagens citat:

"Ingenting utanför dig själv kommer att tillfredsställa ditt inre."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Come join the murder"

För ett litet tag sedan såg jag och älsklingen klart på tv-serien Sons of anarchy. Eller, jag somnade ungefär i mitten av det sista avsnittet och vaknade lagom till slutscenen. Därför fick jag se klart på avsnittet nu i veckan.
 
Här och där tyckte jag att serien spårade ut lite - framförallt under sista säsongen - men som helhet var det ändå en bra serie (nu skakar nog älsklingen på huvudet, eftersom han är av en annan åsikt). Känns lite tråkigt att den är slut, men risken är stor att den skulle spårat ur ännu mer om den fått fortsätta. I mina ögon blev det ett rätt bra avslut på serien.
 
Det som mest fastnade hos mig och berörde mig i sista avsnittet, var just slutscenen och låten som spelades i den här slutscenen har fastnat i mitt huvud. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den; Come join the murder.
 
Kanske behöver man se serien för att beröras lika mycket som jag blir av låten, men jag ville ändå dela med mig av den i dagens inlägg. Jag har valt en video från YouTube som inte avslöjar slutet på serien, för det fall du inte sett det.
 
 
 
 
There's a black bird perched outside my window
I hear him calling
I hear him sing
He burns me with his eyes of gold to embers
He sees all my sins
He reads my soul

One day that bird, he spoke to me
Like Martin Luther
Like Pericles

Come join the murder
Come fly with black
We'll give you freedom
From the human trap
Come join the murder
Soar on my wings
You'll touch the hand of God
And He'll make you king
And He'll make you king

On a blanket made of woven shadows
Flew up to heaven
On a raven's glide
These angels have turned my wings to wax now
I fell like Judas grace denied

On that day that he lied to me
Like Martin Luther
Like Pericles

Come join the murder
Come fly with black
We'll give you freedom
From the human trap
Come join the murder
Soar on my wings
You'll touch the hand of God
And He'll make you king
And He'll make you king

I walk among the children of my fathers
The broken wings, betrayal's cost
They call to me but never touch my heart, now
I am too far
And I'm too lost

All I can hear is what he spoke to me
Like Martin Luther
Like Pericles

Come join the murder
Come fly with black
We'll give you freedom
From the human trap
Come join the murder
Soar on my wings
You'll touch the hand of God
And He'll make you king
And He'll make you king

So now I curse that raven's fire
You made me hate, you made me burn
He laughed aloud as he flew from Eden
You always knew, you never learn

The crow no longer sings to me
Like Martin Luther
Or Pericles

Come join the murder
Come fly with black
We'll give you freedom
From the human trap
Come join the murder
Soar on my wings
You'll touch the hand of God
And He'll make you king

Come join the murder
Come fly with black
We'll give you freedom
From the human trap
Come join the murder
Soar on my wings
You'll touch the hand of God
And He'll make you king
And He'll make you king


Dagens citat:

"Kärleken är enkel, sann och rak. Det är vi som krånglar till den."
(Maria Helander)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Min högsta önskan"

Jag har ett par personer i min närhet som verkar använda uttrycket "min högsta önskan" lika lättvindigt som många använder begreppen "jag älskar dig" och "förlovning" och byter ut sin högsta önskan ungefär lika ofta som man byter underkläder. Jag har också insett att framförallt en av dessa personer verkar använda "min högsta önskan" lite manipulativt för att få som denne vill. Jag menar, hur kan man ha hjärta att neka en person att få sin högsta önskan uppfylld? I mina ögon hade personen lika gärna kunnat säga att "jag skulle gärna vilja", istället för "åh, min högsta önskan är..."
 
Jag vet inte vad begreppet "högsta önskan" innebär för dig, men för mig innebär det något som jag otroligt gärna vill uppleva/uppnå i livet, men som kanske kan vara svårt att nå. Med andra ord brukar jag inte betrakta exempelvis att ligga och läsa en bok som min högsta önskan. Däremot kan det vara något som jag gärna vill göra. Förstår du då vilken skillnad jag är ute efter?
 
Det som senast fick mig att fundera på det här med högsta önskan, var när en person sade att dennes högsta önskan var att få ett fotografi på mig och älsklingen. För mig är det inte i nivå med en högsta önskan, däremot kan jag tänka mig att det är något som personen gärna skulle vilja ha. Varför då använda begreppet "min högsta önskan" om något av det slaget? Är det för att försäkra sig om att personen inte ska neka en det? Är det av okunskap?
 
 
 
 
I allmänhet är jag lite "allergisk" mot den här typen av inflation/felanvändning när det gäller vissa begrepp. Att säga "Jag älskar dig" har för mig en oerhört djup betydelse och är inget som jag säger till nya bekantskaper. Det är trots allt en milsvid skillnad på att "tycka om" och att "älska". Jag förstår att det kan vara svårt att veta skillnaden om man inte har upplevt de båda typerna av känslor. Och det gäller inte bara när det är riktat till en viss person, utan även när man talar om saker man tycker om/älskar att göra.
 
Något annat begrepp som också "missbrukas" nuförtiden och används relativt lättvindigt, är "förlovning". Jag skrev om det för flera år sedan. Med jämna mellanrum har jag den här diskussionen med en i min närhet, eftersom personen inte verkar förstå vad en förlovning innebär egentligen. Att förlova sig med någon genom att båda kommer överens om det, är lika mycket förlovning som om en av parterna skulle ha friat. Efter det är det bara att bestämma dag och plats samt övrig planering inför ett bröllop. Att då kräva att den andra också ska fria, efter att båda kommit överens om att förlova sig, är något man fått om bakfoten. Varför förlova sig en andra gång? Räcker det inte med en gång? Som svar på den frågan har jag fått att det är så man gör nuförtiden. Eh, nej? Däremot kan jag gå med på att det är ett stort missförstånd. Och bara för att "alla andra" gör fel, innebär det inte att det är rätt. Det betyder inte ens att det är så det ska vara nuförtiden. Allt har sin betydelse, oavsett vad andra säger eller gör.
 
Vad tycker du själv om det här?


Dagens citat:

"Den viktigaste kärleksrelationen är den med dig själv."
(Julie Orlov)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Pojken som kallades Det (Dave Pelzer)

"När Dave Pelzer vid tolv år ålder omhändertogs av myndigheterna uppdagades en skakande historia. Sedan fyra års ålder hade han vanvårdats och systematiskt misshandlats av sin psykiskt sjuka mor.
 
Dave isolerades successivt från sin pappa och sina bröder. Han behandlades sämre än en hund och många gånger önskade han att han skulle få dö.
 
I dag är Dave vuxen. Med beundransvärt mod lyckas han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv. Det här är hans egen berättelse - en upprörande men samtidigt förunderligt livsbejakande skildring. En djupt gripande och oförglömlig berättelse om ett barns mod och styrka att överleva mot alla odds."
 
 
 
 
 
 
Troligtvis är jag bland de sista som läser Dave Pelzers omtalade bok Pojken som kallades Det. Nu när den är utläst kan jag mycket väl förstå varför den blivit så omtalad - det är en fasansfull beskrivning av hur en mor behandlar sitt barn. När jag läste boken, gjorde det ont i mig och jag önskade att jag kunde göra något för denna stackars pojke. Varför reagerade ingen i vuxenvärlden?! Visst, de sociala myndigheterna försökte, men det kändes mest som ett halvdant försök och att de helst ville bli av med ärendet så snart de kunde. Varför gjorde inte hans pappa något? Han borde ha satt ned foten och sagt ifrån! Att det skulle dröja åtta år innan Dave äntligen fick hjälp är ofattbart och oförlåtligt. Fast å andra sidan, det var på sjuttiotalet och förhoppningsvis finns det mycket bättre rutiner för sådant idag än vad det gjorde då. Men ändå. Att en liten pojke skulle behöva utstå dessa hemskheter så länge utan att få någon hjälp, är vansinne. Trots att jag inte vill tänka på det, förekommer det säkert sådana här situationer än idag. Barn som måste utstå saker inga barn ska behöva uppleva.
 
Eftersom detta är en skildring av en verklig händelse, är jag inte så förtjust i att bedöma själva skrivsättet, men medger att Dave Pelzer skriver på ett sätt som genast griper tag i läsaren och får mig att känna så otroligt med den lilla pojken Dave. Det är mycket starkt av honom att så sakligt som han gör, kunna redogöra för sina upplevelser.
 
Jag rekommenderar alla att läsa Pojken som kallades Det - en bok som berör en på djupet. Fast var beredd på en del starka scener!
 
Det här exemplaret har jag fått.


Dagens citat:

"Du undervisar bäst i vad du själv mest behöver lära."
(Richard Bach)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ätstörning under graviditeten

Som jag nämnde tidigare, har min ätstörning vaknat till liv igen nu under graviditeten. Den har ökat i styrka i takt med att magen har vuxit och det har gått så långt att jag har brutit ihop några gånger. Som tur är har älsklingen då funnits till hands och tröstat och stöttat mig. Han har inte vid ett enda tillfälle viftat bort det som trams (som en av mina närstående gjorde när jag försökte berätta om det), utan han har tagit mina tankar och känslor på allvar. Varje dag talar han om hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig. <3
 
Min ätstörningsproblematik har hittills bestått i att jag främst känt äckel och avsky inför mig själv. Att se mig i profil är en omöjlighet och älsklingen har dessutom praktiskt taget förbjudit mig att spegla min kropp, eftersom det utlöser det dåliga måendet som ett brev på posten. Det spelar ingen roll att jag rent förnuftsmässigt vet att en växande mage och viktökning är en naturlig del i en graviditet och inget man kan komma ifrån. För naturligtvis vet jag detta och när det gäller andra gravida kvinnor, brukar jag vanligtvis tycka att det är något vackert. När det gäller mig själv känner jag bara en ocean av äckel. Det har lett till att träningen har blivit en balansgång, i och med att jag känner ett tvång över att kompensera mitt matintag med träning - för att försöka reducera viktökningen.
 
 
 
 
Jag ser till att försöka få i mig i varje fall frukost, lunch (de dagar då jag jobbar) och middag och de dagar då jag jobbar blir det minst ett par frukter också (förutom de dagar då det är alltför stressigt och jag helt enkelt glömmer bort). Fast varje gång jag ska äta - oavsett om det är en måltid eller ett ynka kex - tar det emot och jag känner avsmak inför mig och min kroppsstorlek. Tankar som "Vräker du i dig nu igen?!" är vanligt förekommande. Denna känsla är så pass stark att jag många gånger varit nära att sluta äta och ge mig hän åt den ätstörda rösten inom mig - bara för att få känna en stunds inre frid. De gånger (som tack och lov har varit få än så länge) då jag känt mig småhungrig, avstår jag oftast från att äta. Anledningen till det är min rädsla för att gå upp "för mycket" i vikt, eftersom jag är rädd för att skada bebisen.
 
En kväll fick jag för mig att googla det här med för stor viktuppgång som gravid och hittade faktiskt en sida där det stod att barnet kan ta skada av det. Hur mycket som ansågs vara för mycket angavs inte, såvitt jag minns. Jag minns inte i skrivande stund vilka skador barnet kunde få, men för mig räckte det med att få det svart på vitt ATT barnet kan ta skada. När jag i efterhand upplyste älsklingen om min google-sökning och mitt fynd, blev han allt annat än glad - vilket jag i och för sig kan förstå. Inte heller min barnmorska tyckte att det var särskilt smart gjort av mig. Enligt min barnmorska följer jag min kurva och går upp tillräckligt mycket i vikt.
 
 
 
Ja, jag tog upp ätstörningsproblematiken med min barnmorska när det var som värst och jag befarade att det bara var en tidsfråga innan ätstörningen skulle ta över helt. Dock var det långt ifrån enkelt att börja prata om det (älsklingen fick pusha mig till det när vi väl satt där) och det berodde på att jag kände viss förnedring över att behöva erkänna att jag inte klarar av att hantera det här - att jag på sätt och vis håller på att förlora mot ätstörningen. Men min barnmorska är en fantastisk kvinna! Hon lyssnade uppmärksamt på det jag hade att säga och sedan skrev hon en remiss till en psykolog som är knuten till dem (för jag har även små återfall i min depression, vilket hon också tog på största allvar). Hittills har jag träffat psykologen en gång och jag har ett återbesök inbokat. I skrivande stund känner jag att jag nog kan klara av det här, eftersom det trots allt inte är så lång tid kvar (beräknad förlossning är i början av augusti) och jag får hjälp och stöd av älsklingen, barnmorskan och psykologen. Än har ätstörningen inte tagit över helt och det kan i och för sig bero på en annan rädsla.
 
Man kan sammanfatta det så här: jag känner en ständig rädsla för att skada bebisen på olika sätt, såsom att gå upp för mycket i vikt och att träna för hårt. Fast jag är också rädd för att skada bebisen genom att inte äta alls och denna rädsla är tillräckligt stark för att än så länge inte få mig att ge efter för mina ätstörda tankar. Det är åtminstone än så länge. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i ögonen, med vetskapen om att jag medvetet gjorde något som resulterade i att vårt barn skadas - även om min avsikt aldrig var att skada barnet.
 
 
 
 
En annan följd av mina ätstörda tankar, är att jag knappt kan koncentrera mig när jag och älsklingen kopplar av framför tv:n. Det enda jag kan koncentrera mig på är de slanka - och i mina ögon vackra - skådespelerskorna och med det kommer en viss ångest över att jag inte ser ut så och oro över att älsklingen är besviken på mig för det. Nej, det är långt ifrån logiskt att tänka så när man är gravid, men vet du? En ätstörd hjärna är långt ifrån logisk.
 
Denna ständiga mentala kamp tar på krafterna och i kombination med att det under flera månader har varit stressigt och fortfarande är stressigt på mitt jobb samt att jag emellanåt har små återfall i min depression, orkar jag inte vara särskilt social. Vissa dagar har jag känt att jag helst skulle vilja klippa alla band med omvärlden - bara för att slippa känna pressen att behöva vara social mot nära och kära. Jag blir dessutom stressad av vetskapen att andra ska se mig i denna nya kroppsform/kroppsstorlek - trots att jag vet att alla andra också vet att man blir större när man blir gravid. Att en i min närhet tidigare ständigt utbrast "Gud så tjock du har blivit!" och syftade på min växande mage, har också skapat en oro hos mig och jag försöker jämt klä mig i kläder som gör att min graviditet inte syns - vilket är omöjligt nu. Det är en anledning till att jag inte har lagt upp någon bild på mitt gravida jag här på bloggen. Jag var på väg att göra det vid ett tillfälle (och då hade magen precis börjat synas lite), men under tiden älsklingen stod och tog bilder mådde jag väldigt dåligt över tanken. Jag bröt nästan ihop av stressen och paniken över att de som besökte bloggen skulle få se denna "feta och äckliga" Jessica.
 
Nu väljer jag dock att dela med mig av en bild och min förhoppning är att bilden ska hjälpa främst mig, men även andra som kanske befinner sig i samma situation. Så, varsågod. Så här stor var jag i vecka 31:
 
 
 


Dagens citat:

"1 procent av livet är det som händer. 99 procent av livet är hur vi hanterar det som händer."
(Jonas Helgesson)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Målförberedelser"

Ända sedan jag började arbeta på byrån, har det suttit en "artikel" uppe ute i receptionen där jag sitter. Det tog mig ett tag innan jag kom mig för att läsa den. Till sist gjorde jag det och tänkte genast att det skulle vara väldigt kul att dela den här på bloggen. Först idag har jag äntligen fått tummarna loss och gjort det. Jag hoppas att du får dig ett gott skratt - för det fick jag när jag läste den! Jag har dock valt att justera ett litet språkfel. Det heter "brottmålsadvokat" och inte "brottSmålsadvokat".
 
Eftersom hela artikeln inte kommer med i blogginlägget om jag väljer en storlek som gör texten läsbar, har jag laddat upp bilden som en miniatyr. Det du behöver göra för att kunna läsa, är att helt enkelt klicka på miniatyren. Hojta till om det skulle vara några problem!
 
 


Dagens citat:

"Med varje framgång man vinner får man en fiende. Man måste vara medelmåttig om man vill vara omtyckt."
(Oscar Wilde)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Segreti (One Republic's "Secrets")

Jag har ingen aning om vad Katherine Jenkins sjunger om och det var en ren slump att jag började lyssna på den här låten, men jag tycker att låten Segreti är fullständigt underbar att lyssna på! Jag har bäddat in hela versionen samt ett smakprov (ifall hela versionen inte fungerar, vilket det inte gjorde på min och älsklingens padda):
 
 
 
 
Hur kom det sig då jag kom att lyssna på den här låten - jag som aldrig tidigare hört talas om Katherine Jenkins tidigare?
 
Jag har några spellistor på Spotify som jag växlar mellan och en dag när den lista som jag då lyssnade på tog slut (utan att jag tänkte på det), började Spotify spela låtar som den trodde att jag skulle tycka om, utifrån vad jag vanligtvis lyssnar på. Då spelades Segreti och jag rös i kroppen av välbehag. Efter det har jag varit fast.


Dagens citat:

"Det bästa, när allt kommer omkring, som man kan göra för en människa är att bidra till att hon blir medveten om det högre liv som är möjligt för henne."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Min profilbild

Jessica

En envis skånetös som bor i Falkenberg med maken och våra två vilda lejon (som dock ser ut som två söta katter ...).

För närvarande arbetar jag som advokatsekreterare
på en liten byrå i Varberg. Innan det studerade jag till paralegal vid Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm. Min paralegal-examen tog jag i juni 2012.
Efter det arbetade jag ca ett år på hyresnämnden.

Om du vill komma i kontakt med mig kan du nå mig på e-post: dreamingtiger@hotmail.se (OBS! används endast till mejl)




RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell

Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com




Jessicas grotta

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!