Jessicas grotta

Ätstörning efter förlossning

Under graviditeten led jag som bekant av min ätstörning. Den "kom tillbaka" så snart magen började synas och den växte i styrka i takt med att magen växte. Jag avskydde mig och min kropp och kände konstant äckel inför min egen kropp. Jag berättade till slut om detta för min barnmorska, som skrev en remiss till en av deras psykologer, som jag träffade några gånger. Tack vare hennes hjälp lyckades jag få ätstörningen under bättre kontroll, även om den dessvärre inte försvann helt. Jag var övertygad om att den skulle försvinna så snart Tösen kommit ut.
 
Så fel jag hade.
 
 
 
Tösen kom ca kl. 19.50. Morgonen därpå, ca kl.  07 eller 08, stod jag framför spegeln på toaletten i vårt familjerum på BB och granskade mitt utseende. Jag kände enorm besvikelse över att magen fortfarande var lika stor som dagen innan - bortsett från att den inte var lika spänd, utan nu var den mer degig och lös. Men ändå, det såg ut som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig tjock. Ful. Äcklig. Det enda som jag kunde tänka på var att så fort som möjligt börja träna och få bort den här magen och alla extrakilon. Att jag blev rådd att avvakta och ta det lugnt med träningen ett tag (för att inte riskera framfall etc) kom som en kalldusch. Skulle jag behöva vänta med att bli jag igen? Skulle jag behöva dras med dessa kilon ett tag till?!
 
Magen krympte successivt under vistelsen på BB, men jag har fortfarande - ca fyra månader efter förlossningen - en putande mage som jag absolut inte tycker om och som jag ger onda blickar varje dag. Fast jag försöker vara snäll mot mig och min kropp. Den har trots allt gått igenom en hel del.
 
 
 
 
Under graviditeten gick jag upp ca 17 kg - vilket innebar ett mentalt helvete för mig, för jag kände mig enorm. Tre veckor efter förlossningen vägde jag mig och såg att jag hade gått ned ca 8 kg. Den där vägningen skulle jag ha låtit bli att göra, för efter det blev jag som besatt av min vikt och kunde inte tänka på något annat än att ställa mig på vågen igen. Jag och psykologen kom dock överens om att jag inte skulle väga mig igen förrän efter återbesöket (den så kallade efterkontrollen) hos barnmorskan. Jag lyckades hålla denna överenskommelse, men det krävdes enorm viljeansträning från min sida och var inte lätt.
 
Som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att hantera tankarna och känslorna inför kroppen nu när den håller på att återhämta sig, blev jag åter deprimerad under perioden i oktober när jag var ensam i två veckor med Tösen. Förvisso är det kanske inte en så stor sak, men det som komplicerar det hela är att jag också utvecklade ett tröstätningsbeteende som jag fortfarande inte har lyckats bli av med. Det innebär att varje gång jag tröstäter - eller försöker unna mig något gott emellanåt - växer hatet mot mig själv i styrka. Jag känner mig värdelös som inte kan stå emot och som ser till att jag blir ännu tjockare - ännu fulare. Det har tyvärr också inneburit att jag har försökt att "banta" - åtminstone endast äta det minsta jag behöver för att fungera. Fast att göra det under tiden jag ammar Tösen är väldigt dumt, för det påverkar mjölkproduktionen.
 
Jag kämpar varje dag med min ätstörda hjärna och försöker verkligen se till att inte överföra detta beteende på Tösen. Det är svårare än vad det låter, men jag ska klara det. Jag ska bli fri från detta. Jag måste bara ta mig tid att gå till grunden med ätstörningen, så att jag en gång för alla kan möta mina demoner och sparka dem i häcken.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ätstörning;

Gå till botten med problemet

Efter att ha läst Malin Roséns bok Från dödstankar till livsglädje och pratat med psykologen som jag fått träffa via mödravården, har jag insett att jag aldrig tog min ätstörning på så stort allvar som jag borde ha gjort när den bröt ut 2009/2010. Jag trodde att jag lyckades bli av med problematiken genom att försöka acceptera min kropp som den var och tycka om mig själv. Det enda jag gjorde var som att sätta plåster på cancer.
 
Det jag istället borde ha gjort, var att gå till botten med mitt problem och ta reda på varför jag har dessa tankar och känslor. Jag har därför börjat skrapa på ytan och insett att det finns en del för mig att jobba på. Eftersom mitt tillvägagångssätt eventuellt kan vara en hjälp för andra, tänkte jag idag dela med mig kort om hur jag hittills har gått tillväga och de frågor som jag ställt till mig själv.
 
 
 
 
Det som händer med mig när ätstörningen visar sig, är att jag känner avsky och äckel inför mig själv.
 
Okej, så jag känner äckel och avsky. Varför gör jag det?
 
Därför att jag känner mig tjock (eller i varje fall rädsla för att bli tjock) och att äta kan resultera i att jag kan gå upp i vikt och på så vis bli tjock. Jag har förvisso inte några problem med att andra människor är stora, men jag klarar inte av tanken och känslan av att jag själv skulle vara tjock.
 
Varför är jag så rädd för att bli "tjock"? Vad skulle vara farligt med att vara "tjock"?
 
Svaret på just den här frågan kan delas upp i flera delar (har jag nu förstått) och åtminstone ett par delar är av så pass privat natur att jag väljer att inte skriva dessa här. En annan del av svaret är att jag vill vara vacker och snygg och för att jag ska kunna vara det, krävs att jag är smal (enligt min hjärna) - trots att jag egentligen tycker att alla människor är vackra var och en på sitt sätt, oavsett kroppsstorlek. Skönhet sitter trots allt i betraktarens ögon. Mitt behov av att vara vacker och snygg i andras ögon, har sin grund i alla de år då jag mobbades och dagligen fick veta av mina "klasskamrater" att jag inte dög, att jag var ful etc. Att dagligen få veta och uppleva att ingen vill ta i en ens med tång, är hårt. Framförallt när det enda man vill är att passa in och känna gemenskap.
 
 
 
 
Sedan kan man fortsätta att ställa den typen av frågor till sig själv för att komma djupare ned i problemet, så att man förstår vad problemet bottnar i. Jag har som sagt än så länge endast skrapat på ytan, men jag kommer ta mig tid att gå till botten med min ätstörningsproblematik och sedan jobba med den därifrån. Det sista jag vill är att överföra min störda syn på mat och vikt till vårt barn. Vårt barn ska lära sig att alla är vackra på sitt sätt. Att det inte spelar någon roll hur man ser ut - det är insidan som är viktigast.
 
Redan nu ser jag att en lösning på problemet - som med så många andra av mina problem - är att stärka min självkänsla. Dålig självkänsla kan sannerligen ställa till med mycket elände i ens liv.


Dagens citat:

"Om vi lär oss att använda de mera subtila delarna av vårt medvetande, kommer vi att kunna utnyttja det för många fler ändamål. Egenskaper som har sin rot i medvetandet kan utökas utan gräns."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: gå till botten med sitt problem, ätstörning;

Låt bli andras kroppar!

Återigen har Hallands Nyheters kåsör Malin Rockström slagit huvudet på spiken i sitt kåseri den 20 juni i år; "Folk är i regel bättre på att fråga om de får klappa hunden." Läs den gärna.
 
I korthet kan jag säga att hon tar upp det här med att man som gravid blir av med rätten att bestämma över sin egen kropp och hon berättar om en galen händelse som hon själv upplevde som gravid. Jag tycker mycket om hennes slutkläm:
 
"Det jag försöker få sagt idag är: du har aldrig någonsin rätt att röra eller kommentera någon annans kropp. Gravid eller ickegravid. Håll händerna i styr. Folk är i regel bättre på att fråga om de får klappa hunden, än att fråga om de får ta på någons kropp. Är inte det lite märkligt?"
 
 
 
 
Den ende som aldrig behöver fråga om han får ta på min kropp, är älsklingen. Skulle det vara så att jag en viss dag inte känner för att bli berörd, säger jag det till honom. Hittills har jag dock haft tur. Den enda - bortsett från älsklingen då - som upprepat rör vid min mage utan att be om lov, är en närstående. Varje gång det händer blir jag irriterad och jag har även försökt säga ifrån på skarpen. Då fick jag till svar att eftersom vi är släkt, anser sig personen ha rätt till att röra vid mig närhelst personen vill. Där har personen väldigt fel. Släkskap ger ALDRIG någon rätten att röra vid någon annan utan medgivande från den person vars kropp berörs. ALDRIG.
 
När jag försökte förklara att det inte spelar någon roll att vi är släkt, för personen måste ändå ha mitt samtycke innan denne får röra vid mig, svarade personen ifråga att det inte är lönt att denne frågar - jag kommer ändå bara säga nej. Just då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Visst tusan kommer jag säga nej om jag inte tycker att det känns okej att någon rör vid mig. Det är för tusan MIN kropp. MIN. Ingen annan än JAG har rätt att bestämma över den. Spelar ingen roll om det är en kram, en klapp på magen etc. Om jag inte vill, så vill jag inte. Varför ska det vara så svårt för människor att förstå det?!
 
 
 
 
 
Jag förstår inte heller vitsen med att vissa känner behov av att kommentera andras utseenden - oavsett om personen är gravid eller inte. Spiderchick skrev ett läsvärt inlägg om det. Varför kan man inte bara sköta sig själv? Vad är det man tjänar på att vräka ur sig det man tycker och tänker om andras utseenden? Var och en är ju vacker på sitt sätt - oavsett hur man ser ut.
 
Apropå det här med att slänga ur sig lite vad som helst till gravida kvinnor, tog Elaine Eksvärd upp i ett inslag i TV4 hur man kan bemöta sådana kommentarer. Se gärna klippet nedan. Precis som Tilde sade i inslaget, tror inte jag heller att de som säger sådant här egentligen menar något illa. Kanske gör inte heller de det som slänger ur sig kommentarer om utseenden i allmänhet. Dock tycker jag att det aldrig är fel att tänka sig för. Det är inte okej att tro att just gravida ska acceptera vilka kommentarer som helst bara för att de är gravida. Ingen ska behöva acceptera vilka kommentarer som helst om sitt utseende - gravid eller ickegravid. Alla ser ut som de gör. Varför kan vi inte bara acceptera det och sköta våra egna liv?
 
 


Dagens citat:

"Ibland är det mest angelägna och viktigaste du kan göra, att ta en ordentlig vila."
(Franciskus av Assisi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: graviditet, kommentera andras utseende och vikt, utseende;