Jessicas grotta

Acceptera min "mammakropp"

Som du kanske minns var graviditeten ingen dans på rosor för mitt psykiska mående, i takt med att kroppen växte. Inte heller efteråt har det varit särskilt lätt. Jag har testat alla möjliga sätt för att låta bli att känna självhat mot min kropp och för att jag "inte kan stå emot" att äta ibland. Ingenting har hjälpt. Det har inte heller blivit bättre av att jag hela tiden känner en stress över att jag måste lära mig att tycka om mig själv, för att inte föra över mina ätstörda tankar på tösen. Depressionen som jag har haft sedan i höstas har fortsatt att sätta käppar i hjulet för mig, gång på gång. Varje gång jag har lyckats ta mig upp, har depressionen fällt mig till marken igen.
 
Jag ska erkänna att jag under en tid har testat på en del olika sätt för att gå ned i vikt (och bli av med de "gravidkilon" som jag fortfarande inte har lyckats bli av med) - jag har testat dieter, jag har försökt träna ofta (både hemma och på gymmet) och jag har försökt att svälta mig själv. Varje gång jag ska kliva på vågen för att se resultat, har det alltid inneburit en inre stress. Har jag äntligen lyckats? Har jag varit tillräckligt duktig?
 
 
Fast jag har insett en sak. Visserligen är det inget banbrytande, men ändå tillräckligt för mig. Min viktnedgång efter förlossningen gick stadigt nedåt - fram till dess att jag blev deprimerad. Och när jag insåg att jag slutade att gå ned i vikt (och emellanåt istället gick upp), har jag ständigt fört en inre kamp mot den stress detta har inneburit. Jag vet sedan tidigare att stress kan motverka viktnedgång, eftersom stress utsöndrar något ämne som blockerar viktnedgång. Typ. Om man ska förklara det enkelt (och jag har säkert missuppfattat lite, men ändå).
 
Varför ska jag då fortsätta att må dåligt och känna stress över att jag inte går ned i vikt och blir av med min "mamma-mage"? För jag har fortfarande en putande mage som jag trycker på med en äcklad min så fort jag får chansen. Det är nog den som får mig att må som sämst. Med andra ord - vore det inte bättre om jag helt enkelt slutade känna stress över hur jag ser ut och hur mycket jag väger och istället bara accepterar att jag ser ut och väger som jag gör just nu? Jag har trots allt burit på ett liv inne i mig. Klart som tusan att kroppen förändrats.
 
 
Jag läste ett inlägg av en tjej som gick på paralegal-utbildningen tillsammans med mig. Hennes andra dotter är ungefär en till två månader yngre än min tös. Det var när jag läste det inlägget som jag bestämde mig helt och hållet för att en gång för alla kasta stressen över mitt utseende över bord. Vad tjänar allt självhat till, egentligen? Vad vinner jag på att ständigt må dåligt över mitt utseende? Jag menar, de kilon som jag fortfarande har kvar från graviditeten, innebär knappast någon farlig övervikt. Min hälsa påverkas inte och riskerar inte att påverkas. Visst, jag är inte lika slank och fin som en ung modell. Men vet du vad? Jag är inte heller någon ung modell. Jag är en snart 29-årig kvinna som fick barn för snart tio månader sedan. Att vara gravid förändrar kroppen och är faktiskt också - precis som min f.d. studiekamrat skriver - slitsamt för kroppen.
 
Vad jag vinner på, är att ge mig själv andrum. Även om jag inte är så där bländande snygg och sexig som alla de där pinnsmala modellerna man ständigt ser, duger jag ändå. Jag måste inte vara så där smal för att vara lycklig. Jag - och min familj - tjänar mer på att jag njuter av livet här och nu. Att jag tar vara på tiden. För nu i efterhand sörjer jag över att jag inte njöt till fullo av tösens första tid i livet (vilket jag inte kunde eller tillät mig att göra på grund av allt skit som hände just då).
 
Så jag ska ge det ett försök. Jag kan inte göra mer än att försöka. Kanske misslyckas jag. Kanske lyckas jag. Oavsett hur det slutar, har jag gjort mitt bästa och det är huvudsaken. Alla är vi unika och bra på vårt sätt. Om det är någon som är missnöjd med hur jag ser ut, är det den personens problem. Inte mitt. Så det så.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: gravidkilon, mammakropp, ätstörning;

Ätstörning efter förlossning

Under graviditeten led jag som bekant av min ätstörning. Den "kom tillbaka" så snart magen började synas och den växte i styrka i takt med att magen växte. Jag avskydde mig och min kropp och kände konstant äckel inför min egen kropp. Jag berättade till slut om detta för min barnmorska, som skrev en remiss till en av deras psykologer, som jag träffade några gånger. Tack vare hennes hjälp lyckades jag få ätstörningen under bättre kontroll, även om den dessvärre inte försvann helt. Jag var övertygad om att den skulle försvinna så snart Tösen kommit ut.
 
Så fel jag hade.
 
 
 
Tösen kom ca kl. 19.50. Morgonen därpå, ca kl.  07 eller 08, stod jag framför spegeln på toaletten i vårt familjerum på BB och granskade mitt utseende. Jag kände enorm besvikelse över att magen fortfarande var lika stor som dagen innan - bortsett från att den inte var lika spänd, utan nu var den mer degig och lös. Men ändå, det såg ut som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig tjock. Ful. Äcklig. Det enda som jag kunde tänka på var att så fort som möjligt börja träna och få bort den här magen och alla extrakilon. Att jag blev rådd att avvakta och ta det lugnt med träningen ett tag (för att inte riskera framfall etc) kom som en kalldusch. Skulle jag behöva vänta med att bli jag igen? Skulle jag behöva dras med dessa kilon ett tag till?!
 
Magen krympte successivt under vistelsen på BB, men jag har fortfarande - ca fyra månader efter förlossningen - en putande mage som jag absolut inte tycker om och som jag ger onda blickar varje dag. Fast jag försöker vara snäll mot mig och min kropp. Den har trots allt gått igenom en hel del.
 
 
 
 
Under graviditeten gick jag upp ca 17 kg - vilket innebar ett mentalt helvete för mig, för jag kände mig enorm. Tre veckor efter förlossningen vägde jag mig och såg att jag hade gått ned ca 8 kg. Den där vägningen skulle jag ha låtit bli att göra, för efter det blev jag som besatt av min vikt och kunde inte tänka på något annat än att ställa mig på vågen igen. Jag och psykologen kom dock överens om att jag inte skulle väga mig igen förrän efter återbesöket (den så kallade efterkontrollen) hos barnmorskan. Jag lyckades hålla denna överenskommelse, men det krävdes enorm viljeansträning från min sida och var inte lätt.
 
Som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att hantera tankarna och känslorna inför kroppen nu när den håller på att återhämta sig, blev jag åter deprimerad under perioden i oktober när jag var ensam i två veckor med Tösen. Förvisso är det kanske inte en så stor sak, men det som komplicerar det hela är att jag också utvecklade ett tröstätningsbeteende som jag fortfarande inte har lyckats bli av med. Det innebär att varje gång jag tröstäter - eller försöker unna mig något gott emellanåt - växer hatet mot mig själv i styrka. Jag känner mig värdelös som inte kan stå emot och som ser till att jag blir ännu tjockare - ännu fulare. Det har tyvärr också inneburit att jag har försökt att "banta" - åtminstone endast äta det minsta jag behöver för att fungera. Fast att göra det under tiden jag ammar Tösen är väldigt dumt, för det påverkar mjölkproduktionen.
 
Jag kämpar varje dag med min ätstörda hjärna och försöker verkligen se till att inte överföra detta beteende på Tösen. Det är svårare än vad det låter, men jag ska klara det. Jag ska bli fri från detta. Jag måste bara ta mig tid att gå till grunden med ätstörningen, så att jag en gång för alla kan möta mina demoner och sparka dem i häcken.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ätstörning;

Gå till botten med problemet

Efter att ha läst Malin Roséns bok Från dödstankar till livsglädje och pratat med psykologen som jag fått träffa via mödravården, har jag insett att jag aldrig tog min ätstörning på så stort allvar som jag borde ha gjort när den bröt ut 2009/2010. Jag trodde att jag lyckades bli av med problematiken genom att försöka acceptera min kropp som den var och tycka om mig själv. Det enda jag gjorde var som att sätta plåster på cancer.
 
Det jag istället borde ha gjort, var att gå till botten med mitt problem och ta reda på varför jag har dessa tankar och känslor. Jag har därför börjat skrapa på ytan och insett att det finns en del för mig att jobba på. Eftersom mitt tillvägagångssätt eventuellt kan vara en hjälp för andra, tänkte jag idag dela med mig kort om hur jag hittills har gått tillväga och de frågor som jag ställt till mig själv.
 
 
 
 
Det som händer med mig när ätstörningen visar sig, är att jag känner avsky och äckel inför mig själv.
 
Okej, så jag känner äckel och avsky. Varför gör jag det?
 
Därför att jag känner mig tjock (eller i varje fall rädsla för att bli tjock) och att äta kan resultera i att jag kan gå upp i vikt och på så vis bli tjock. Jag har förvisso inte några problem med att andra människor är stora, men jag klarar inte av tanken och känslan av att jag själv skulle vara tjock.
 
Varför är jag så rädd för att bli "tjock"? Vad skulle vara farligt med att vara "tjock"?
 
Svaret på just den här frågan kan delas upp i flera delar (har jag nu förstått) och åtminstone ett par delar är av så pass privat natur att jag väljer att inte skriva dessa här. En annan del av svaret är att jag vill vara vacker och snygg och för att jag ska kunna vara det, krävs att jag är smal (enligt min hjärna) - trots att jag egentligen tycker att alla människor är vackra var och en på sitt sätt, oavsett kroppsstorlek. Skönhet sitter trots allt i betraktarens ögon. Mitt behov av att vara vacker och snygg i andras ögon, har sin grund i alla de år då jag mobbades och dagligen fick veta av mina "klasskamrater" att jag inte dög, att jag var ful etc. Att dagligen få veta och uppleva att ingen vill ta i en ens med tång, är hårt. Framförallt när det enda man vill är att passa in och känna gemenskap.
 
 
 
 
Sedan kan man fortsätta att ställa den typen av frågor till sig själv för att komma djupare ned i problemet, så att man förstår vad problemet bottnar i. Jag har som sagt än så länge endast skrapat på ytan, men jag kommer ta mig tid att gå till botten med min ätstörningsproblematik och sedan jobba med den därifrån. Det sista jag vill är att överföra min störda syn på mat och vikt till vårt barn. Vårt barn ska lära sig att alla är vackra på sitt sätt. Att det inte spelar någon roll hur man ser ut - det är insidan som är viktigast.
 
Redan nu ser jag att en lösning på problemet - som med så många andra av mina problem - är att stärka min självkänsla. Dålig självkänsla kan sannerligen ställa till med mycket elände i ens liv.


Dagens citat:

"Om vi lär oss att använda de mera subtila delarna av vårt medvetande, kommer vi att kunna utnyttja det för många fler ändamål. Egenskaper som har sin rot i medvetandet kan utökas utan gräns."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: gå till botten med sitt problem, ätstörning;