Jessicas grotta

Nyligen läste jag ett av Jasmines blogginlägg. Det här inlägget gjorde mig ordentligt upprörd och fasansfullt arg. Inte på Jasmine såklart, utan på den/dem som inlägget var riktade till. Hennes inlägg bygger på den här artikeln. Sammanfattningsvis kan jag berätta att artikeln handlar om att modellagenturer rekryterar modeller utanför Stockholms centrum för ätstörningar.

 

Läsningen av artikeln fick mig att må illa. Hur tänker dessa människor?! Begriper de inte att patienterna på kliniken är sjuka?! Att de behöver hjälp?! Att de har en felaktig och förvriden kroppssyn?! Att den hjälp som de får från ätstörningskliniken kan raseras på grund av modellagenturernas smicker?! Jag vet ju själv att det som triggade igång mitt eget problem på allvar var just allas kommentarer om hur smal jag blivit. I och för sig hade mitt beteende pågått under flera år, men det var först när "alla" skulle kommentera min viktnedgång som jag på allvar började kämpa för att gå ned "lite" till. Och det blev ännu lättare att göra det när jag hade flyttat hemifrån än när jag bodde med mina föräldrar.

 

 

Jag läste en del av kommentarerna till artikeln och många vill att modellagenturen ska namnges. Med all rätt anser jag. Om man gör något så här pass moraliskt förkastligt anser jag att man får stå sitt kast och ta de konsekvenser som följer. För man gör ju inte sådant här! De förstör människors liv, för de som söker hjälp på kliniken är som sagt sjuka. Det sista de behöver är någon som uppmuntrar deras sjukliga beteende. Det heter ätSTÖRNINGSklinik av en anledning. Det vore ett stort plus om de kunde tänka lite längre än vad näsorna räcker.

 

Jag får ont i magen av det här. Tyvärr har jag inte längre någon respekt för modellagenturer. Inte när de beter sig så här. Jag vet att det är att dra alla över en kam och att det är orättvist att göra så, men det är dessvärre på det sätt som jag känner just nu.

I går tränade jag för första gången på över 200 dagar med Wii Fit. Det var alltså nästan ett år alltså jag gjorde det sist och det kändes verkligen i kroppen. Nu valde jag inte särskilt ansträngande övningar, men eftersom kroppen inte var van vid den här typen av ansträngning (eftersom jag inte utsatt den för det på ett tag) blev jag ganska trött och vissa delar ömmade lite. Fast det var bra trötthet och bra ömmande. :-) Jag mår bra av att få träna.

 

Dagens citat:

"Fönstret i backspegeln ska inte vara större än framrutan."
(Okänd)

Ha det så bra!
Tränade kramar
Jessie

Den 20 februari fick jag ett mejl från de tre tjejerna Michelle, Elin och Julia om att jag hade blivit utsedd till dagens idealfightare på deras blogg. Anledningen till denna utmärkelse var mitt videoinlägg Det där är inte till någon hjälp.

Idealfighten är "ett projektarbete och en kampanj mot osunda kroppsideal och onödig utseendefixering" som Michelle, Elin och Julia står bakom. Jag tycker att det är ett fint och viktigt initiativ från tjejernas sida att dra igång Idealfighten och jag anser att detta är värt att uppmärksammas. Det är bra att fler och fler engagerar sig i frågan om dagens idealsamhälle. Ända sedan jag fick mejlet från tjejerna har jag tänkt att skriva ett inlägg om deras projekt, men har inte blivit färdig att göra det förrän nu.

 

Besök gärna deras blogg för att bilda dig en egen uppfattning. :-)

I förra veckan lade jag upp ett videoinlägg där jag svamlade om att jag blev upprörd över H&Ms färgmärkning på storlekslapparna. Bodypalace har gjort ett eget inlägg om mitt klipp och detta inlägg har fått en del kommentarer. Med anledning av dessa kommentarer skulle jag bara vilja påpeka några saker.

 

Det var alltså färgen på storlekslapparna som jag inte tyckte om. Jag har aldrig haft något emot färgen på själva plaggen. Det spelar väl ingen roll vilken färg man har på sig oavsett hur stor eller liten man är? Jag tycker alltså inte att personer med större storlekar inte kan ha starka färger, för det är väl självklart att man kan ha det?

 

Detta är måhända en övertolkning och lite av att göra en höna av en fjäder. Givetvis finns det viktigare saker att lägga ned sin tid och kraft på (finns det inte alltid det?), men det krävs inte mycket för att påverka andra psykologiskt. En sådan simpel sak som färgmärkningen av storlekslapparna räcker. Jag själv började skämmas över att jag behövde de större storlekarna, trots att jag inte hade något att skämmas över och jag började skämmas innan jag ens hade börjat analysera varför. Kanske är detta en löjlig sak att ens diskutera och jag respekterar att du har den åsikten om du har det. Jag tycker själv att det är nästan lite överdrivet och en smula löjligt att hålla på att neutralisera språket så att det varken lutar åt det feminina eller maskulina hållet. Men alla har rätt till sin egen åsikt och om man tycker att det är viktigt att jobba med språket så att det inte står han eller hon i en bok när det är tydligt att det kan gälla båda könen och inte bara det ena, då har man rätt att tycka att det är viktigt. Om man tycker att det är bortkastad tid att hålla på att irritera sig på storlekslappar, då har man rätt att tycka det. Precis som att jag har rätt till den här åsikten.

 

 

Någon påstod att jag säkert inte skulle ha reagerat om det var de mindre storlekarna som var mörka, men det är fel. Om man väljer att tro på mig eller inte är upp till var och en, men precis som jag poängterade i mitt videoinlägg skulle det vara lika illa om det var tvärtom - att de större storlekarna var ljusa och de mindre var mörka. Jag skulle ha blivit lika irriterad över det. För alla storlekar är lika mycket värda. Ingen storlek är mer eller mindre okej.

 

Jag tycker synd om Bodypalace eftersom han har fått ta en del hårda ord och missnöje på grund av mitt klipp. Det är tråkigt att folk kan ändra uppfattning om en blogg endast på grund av ett inlägg som de inte tycker om. Det finns vissa inlägg som jag inte är särskilt intresserad av, men Bodypalace är fortfarande i mina ögon en bra blogg. Jag beundrar honom för att han verkligen står för sina åsikter och inte viker sig bara för att göra läsarna nöjda. Stor tumme upp för dig!

 

 

Flytten till Malmö skulle bli en nystart för Simons familj. Istället blir det en kamp för Simons liv. Simon - en kille som gör vad som helst för att bli den bäste fotbollsspelaren i världen.

 

Att läsa Niclas Christoffers debutroman Som Zlatan fast bättre var som att delvis läsa om mig och mina tankar och känslor. För kände igen mig i Simons känslor, det gjorde jag. Att se en överviktig person i spegeln, trots att så inte är fallet. Att känna äckel efter att man har ätit. Att hitta på sätt för att skringra den bitande hungern.

 

 

Lyckligtvis gick det inte lika långt för mig som för Simon och det är jag glad för. Jag lyckades inse i tid vad jag höll på med. För om man ska bli frisk måste man själv vilja ha hjälp. Men att komma till den punkten är tufft och det tycker jag att Niclas Christoffer lyckas beskriva väl. Ett stort plus är också att han låter en kille vara huvudperson, för oftast tänker man på ätstörning som en tjejsjukdom. Men så är det inte. Vem som helst kan bli drabbad. Det är starkt av Christoffer att ta upp det här ämnet, framför allt då han själv har varit i Simons situation.

 

Som Zlatan fast bättre är en bok som jag anser att alla borde läsa. I slutet delar Christoffer med sig av länken till Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt, som även jag tycker är viktig att sprida:

 

 

(Kan upplysa dig om att min klocka inte längre är försvunnen! Jag hittade den i ett av facken till min ena resväska, vilket är skumt eftersom jag faktiskt kollade överallt när jag frenetiskt letade efter klockan. Men huvudsaken är att den är där den hör hemma - hos mig!)

Den 19 maj uppmanade Bodypalace sina läsare att nämna minst en sak som man gillar med sin kropp. Det tycker jag är ett steg i rätt riktning, för om man börjar med att tycka om något med sin kropp, blir det kanske att man upptäcker att man tycker om mer och mer.

Mitt första svar blev att jag uppskattar mina ögon. Jag gillar min ögonfärg och har fått några (om än få) positiva kommentarer om dem. Fast för mig känns inte "ögonen" som ett tillräckligt svar. De är förvisso en kroppsdel, men oftast är det inget som man i första hand hakar upp sig på. Inte jag i alla fall. Därför dristade jag mig till att fundera ut minst en sak till som jag uppskattar med min kropp. Efter att jag deltog i uppdraget om att krossa beach-idealet, fick jag positiva kommentarer om min midja. Det blev också mitt andra svar - något annat än ögonen som jag uppskattar med min kropp är min midja. Om jag får säga det själv (vilket jag naturligtvis får!) är den faktiskt fin.


Å andra sidan behöver Bodypalace uppmaning inte nödvändigtvis tolkas att uppskattningen måste bestå i det yttre. Man kan naturligtvis uppskatta annat än sin kropps utseende. Dess funktioner är ett exempel. Att den är frisk, fullt fungerande, hälsosam etc. - saker som man kanske inte alltid tänker på. Lyckan och privilegiet att vara frisk, till exempel, är något som många tar för givet. Bara en sådan sak som att kunna promenera utan att bli andfådd (där andfåddheten inte har att göra med dålig kondition) eller att inte tvingas proppa i sig ett tiotal tabletter flera gånger om dagen, endast för att kroppen ska hålla sig fungerande. Eller att slippa ha huvudvärk varje dag - en värk som allt för ofta leder till kraftigt illamående. Jag har själv tagit sådana saker för givet därför att jag inte visste bättre. Men det gör jag nu. Att vara frisk är inget som ska tas för självklart, utan är något som ska uppskattas.

Jag skulle vilja sprida vidare Bodypalace fina uppmaning: Nämn minst en sak som du gillar med din kropp och gör det gärna minst en gång om dagen. Försök även gärna att komma på så många olika saker som möjligt.