Jessicas grotta

Min ätstörningsproblematik

Sedan många år tillbaka, har jag som bekant lidit av ätstörning. Större delen av den här tiden har ätstörningen uttryckt sig på så sätt att jag på olika sätt har försökt delvis svälta mig, för att kunna gå ned i vikt och bli smalare. På grund av att jag genom åren har blivit matad med att man ska vara smal för att vara vacker/snygg,  har min hjärna ställt in sig på det. Dock gäller det enbart mig själv. I mina ögon behöver andra inte vara smala för att vara vackra.
 
Jag klarar knappt av att äta ute, än mindre med andra. Jag inbillar mig att de andra matgästerna granskar mig och mängden jag äter, vilket gör att jag känner enorm panik varje gång. I våras var jag på middag med ett gäng från gruppen Hallandstjejer och då - i ett försök att utmana mig själv - hade jag beställt en dessert. Det skulle jag aldrig ha gjort. Dels var desserten lite större än vad jag hade trott, dels började alla tjejer som satt runt mig kommentera det på olika sätt. Jag fick mer och mer panik och kände mer och mer äckel inför mig själv. Efteråt avskydde jag mig själv i flera dagar och kunde inte släppa skammen som tjejernas kommentarer hade medfört. Jag har inte varit på någon middag med Hallandstjejer efter det. Jag vågar inte utsätta mig för det en gång till. Bara att äta ute medför stor psykisk påfrestning - när jag dessutom faktiskt får kommentarer för det jag äter blir det ännu värre.
 
Jag har lyckats hålla mitt ätstörda beteende under hyfsad kontoll genom åren, även om det har varit svårare under de perioder då jag har varit stressad av olika anledningar. Då har ätstörningen börjat visa sin fula nuna igen. Under graviditeten blev jag besatt av tanken på att inte äta för mycket, eftersom jag någonstans hade läst att barnet kan skadas om mamman går upp för mycket i vikt. Eftersom jag inte visste vad som var "för mycket", var jag hela tiden livrädd och ett tag försökte jag äta så lite som möjligt. Jag tog upp det här med barnmorskan och genom henne fick jag träffa en psykolog som hjälpte mig att lindra den värsta rädslan.
 
 
Efter förlossningen blev jag återigen besatt av min vikt och nu kunde jag inte tänka på något annat än att gå ned i vikt - och det snabbt. Tösen kom ca 19.50 på kvällen och ca 7 eller 8 på morgonen dagen efter(det vill säga ungefär tolv timmar efter att tösen kommit), stod jag och granskade mig i spegeln på toaletten på BB och kände enorm besvikelse över att jag fortfarande såg gravid ut och äckel (ständigt dessa äckelkänslor). Efter det har jag inte kunnat släppa tanken på att jag måste gå ned i vikt och komma tillbaka till den vikt jag hade innan graviditeten, samtidigt som jag är orolig för att föra över mitt ätstörda beteende på min dotter (för jag vet av egen erfarenhet att bantning eller tjat om att man är tjock kan överföras till barnen - det är delvis det som hänt mig).
 
Fast under förra hösten när jag blev deprimerad, utvecklade jag en annan form av ätstörning - jag började hetsäta (och tröstäta) i perioder, vilket ledde till större självförakt, självhat och äckelkänslor inför mig själv. Det i sin tur gör att tanken och besattheten av att gå ned i vikt ökar. Det har blivit en ond spiral och jag kämpar dagligen med att komma ur den. Jag har tröttnat på att åka den här karusellen, men vet inte riktigt hur jag ska stiga av den.
 
I mina öron låter det sjukt och inte realistiskt att jag både hetsäter, samtidigt som jag periodvis svälter mig själv. Fast efter en snabb koll på nätet nyligen, har jag förstått att det inte är så väldigt konstigt egentligen. Inte om man får tro 1177. Efter att ha gjort SCOFF-testet på sidan Ätstörning.se, fick jag svaret att risken är stor att jag lider av en ätstörning och att jag behöver söka hjälp.
 
 
I juli gjorde jag något dumt och jag anade redan innan att det inte skulle sluta väl, men jag gjorde det ändå. Jag prövade på en diet och hade som mål att testa den under en vecka. Dieten gick ut på att enbart dricka fem stycken Naturdiet-shakes om dagen. Jag kände mig smått desperat i och med att jag hade börjat gå upp i vikt igen och jag vill verkligen komma tillbaka till min startvikt. Andra dagen jag gav mig på dieten, kände jag enorm yrsel och koncentrationssvårigheter på jobbet. Det var också då det hela började spåra ur. Trots att jag visste att det var farligt, började jag tävla med mig själv om att försöka klara mig på så få shakes som möjligt och på kvällen den andra dagen drack jag aldrig den femte shaken. Dagen efter det drack jag bara tre stycken, men mådde också otroligt illa och hade väldiga magsmärtor på kvällen. Den fjärde dagen ringde jag älsklingen på lunchen och bekände vad jag höll på med. Han var inte glad, men efter det kom jag på rätt köl igen och slutade upp med den där "tävlingen" med mig själv.
 
När jag skriver det här inlägget, inser jag att jag troligtvis behöver söka hjälp för min ätstörning. Men jag ska återigen försöka få ordning på det själv. För jag är övertygad om att min ätstörning är kopplad till synen på mig och min kropp, som har med min dåliga självkänsla att göra. Just nu jobbar jag på att förbättra min självkänsla. Fast det är inte enkelt och det tar tid. Men jag ska klara det.
 
Du kan läsa mer om ätstörningar även här och här.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: hetsätning, svält, tröstätning, ätstörning;

Acceptera min "mammakropp"

Som du kanske minns var graviditeten ingen dans på rosor för mitt psykiska mående, i takt med att kroppen växte. Inte heller efteråt har det varit särskilt lätt. Jag har testat alla möjliga sätt för att låta bli att känna självhat mot min kropp och för att jag "inte kan stå emot" att äta ibland. Ingenting har hjälpt. Det har inte heller blivit bättre av att jag hela tiden känner en stress över att jag måste lära mig att tycka om mig själv, för att inte föra över mina ätstörda tankar på tösen. Depressionen som jag har haft sedan i höstas har fortsatt att sätta käppar i hjulet för mig, gång på gång. Varje gång jag har lyckats ta mig upp, har depressionen fällt mig till marken igen.
 
Jag ska erkänna att jag under en tid har testat på en del olika sätt för att gå ned i vikt (och bli av med de "gravidkilon" som jag fortfarande inte har lyckats bli av med) - jag har testat dieter, jag har försökt träna ofta (både hemma och på gymmet) och jag har försökt att svälta mig själv. Varje gång jag ska kliva på vågen för att se resultat, har det alltid inneburit en inre stress. Har jag äntligen lyckats? Har jag varit tillräckligt duktig?
 
 
Fast jag har insett en sak. Visserligen är det inget banbrytande, men ändå tillräckligt för mig. Min viktnedgång efter förlossningen gick stadigt nedåt - fram till dess att jag blev deprimerad. Och när jag insåg att jag slutade att gå ned i vikt (och emellanåt istället gick upp), har jag ständigt fört en inre kamp mot den stress detta har inneburit. Jag vet sedan tidigare att stress kan motverka viktnedgång, eftersom stress utsöndrar något ämne som blockerar viktnedgång. Typ. Om man ska förklara det enkelt (och jag har säkert missuppfattat lite, men ändå).
 
Varför ska jag då fortsätta att må dåligt och känna stress över att jag inte går ned i vikt och blir av med min "mamma-mage"? För jag har fortfarande en putande mage som jag trycker på med en äcklad min så fort jag får chansen. Det är nog den som får mig att må som sämst. Med andra ord - vore det inte bättre om jag helt enkelt slutade känna stress över hur jag ser ut och hur mycket jag väger och istället bara accepterar att jag ser ut och väger som jag gör just nu? Jag har trots allt burit på ett liv inne i mig. Klart som tusan att kroppen förändrats.
 
 
Jag läste ett inlägg av en tjej som gick på paralegal-utbildningen tillsammans med mig. Hennes andra dotter är ungefär en till två månader yngre än min tös. Det var när jag läste det inlägget som jag bestämde mig helt och hållet för att en gång för alla kasta stressen över mitt utseende över bord. Vad tjänar allt självhat till, egentligen? Vad vinner jag på att ständigt må dåligt över mitt utseende? Jag menar, de kilon som jag fortfarande har kvar från graviditeten, innebär knappast någon farlig övervikt. Min hälsa påverkas inte och riskerar inte att påverkas. Visst, jag är inte lika slank och fin som en ung modell. Men vet du vad? Jag är inte heller någon ung modell. Jag är en snart 29-årig kvinna som fick barn för snart tio månader sedan. Att vara gravid förändrar kroppen och är faktiskt också - precis som min f.d. studiekamrat skriver - slitsamt för kroppen.
 
Vad jag vinner på, är att ge mig själv andrum. Även om jag inte är så där bländande snygg och sexig som alla de där pinnsmala modellerna man ständigt ser, duger jag ändå. Jag måste inte vara så där smal för att vara lycklig. Jag - och min familj - tjänar mer på att jag njuter av livet här och nu. Att jag tar vara på tiden. För nu i efterhand sörjer jag över att jag inte njöt till fullo av tösens första tid i livet (vilket jag inte kunde eller tillät mig att göra på grund av allt skit som hände just då).
 
Så jag ska ge det ett försök. Jag kan inte göra mer än att försöka. Kanske misslyckas jag. Kanske lyckas jag. Oavsett hur det slutar, har jag gjort mitt bästa och det är huvudsaken. Alla är vi unika och bra på vårt sätt. Om det är någon som är missnöjd med hur jag ser ut, är det den personens problem. Inte mitt. Så det så.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: gravidkilon, mammakropp, ätstörning;

Ätstörning efter förlossning

Under graviditeten led jag som bekant av min ätstörning. Den "kom tillbaka" så snart magen började synas och den växte i styrka i takt med att magen växte. Jag avskydde mig och min kropp och kände konstant äckel inför min egen kropp. Jag berättade till slut om detta för min barnmorska, som skrev en remiss till en av deras psykologer, som jag träffade några gånger. Tack vare hennes hjälp lyckades jag få ätstörningen under bättre kontroll, även om den dessvärre inte försvann helt. Jag var övertygad om att den skulle försvinna så snart Tösen kommit ut.
 
Så fel jag hade.
 
 
 
Tösen kom ca kl. 19.50. Morgonen därpå, ca kl.  07 eller 08, stod jag framför spegeln på toaletten i vårt familjerum på BB och granskade mitt utseende. Jag kände enorm besvikelse över att magen fortfarande var lika stor som dagen innan - bortsett från att den inte var lika spänd, utan nu var den mer degig och lös. Men ändå, det såg ut som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig tjock. Ful. Äcklig. Det enda som jag kunde tänka på var att så fort som möjligt börja träna och få bort den här magen och alla extrakilon. Att jag blev rådd att avvakta och ta det lugnt med träningen ett tag (för att inte riskera framfall etc) kom som en kalldusch. Skulle jag behöva vänta med att bli jag igen? Skulle jag behöva dras med dessa kilon ett tag till?!
 
Magen krympte successivt under vistelsen på BB, men jag har fortfarande - ca fyra månader efter förlossningen - en putande mage som jag absolut inte tycker om och som jag ger onda blickar varje dag. Fast jag försöker vara snäll mot mig och min kropp. Den har trots allt gått igenom en hel del.
 
 
 
 
Under graviditeten gick jag upp ca 17 kg - vilket innebar ett mentalt helvete för mig, för jag kände mig enorm. Tre veckor efter förlossningen vägde jag mig och såg att jag hade gått ned ca 8 kg. Den där vägningen skulle jag ha låtit bli att göra, för efter det blev jag som besatt av min vikt och kunde inte tänka på något annat än att ställa mig på vågen igen. Jag och psykologen kom dock överens om att jag inte skulle väga mig igen förrän efter återbesöket (den så kallade efterkontrollen) hos barnmorskan. Jag lyckades hålla denna överenskommelse, men det krävdes enorm viljeansträning från min sida och var inte lätt.
 
Som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att hantera tankarna och känslorna inför kroppen nu när den håller på att återhämta sig, blev jag åter deprimerad under perioden i oktober när jag var ensam i två veckor med Tösen. Förvisso är det kanske inte en så stor sak, men det som komplicerar det hela är att jag också utvecklade ett tröstätningsbeteende som jag fortfarande inte har lyckats bli av med. Det innebär att varje gång jag tröstäter - eller försöker unna mig något gott emellanåt - växer hatet mot mig själv i styrka. Jag känner mig värdelös som inte kan stå emot och som ser till att jag blir ännu tjockare - ännu fulare. Det har tyvärr också inneburit att jag har försökt att "banta" - åtminstone endast äta det minsta jag behöver för att fungera. Fast att göra det under tiden jag ammar Tösen är väldigt dumt, för det påverkar mjölkproduktionen.
 
Jag kämpar varje dag med min ätstörda hjärna och försöker verkligen se till att inte överföra detta beteende på Tösen. Det är svårare än vad det låter, men jag ska klara det. Jag ska bli fri från detta. Jag måste bara ta mig tid att gå till grunden med ätstörningen, så att jag en gång för alla kan möta mina demoner och sparka dem i häcken.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ätstörning;