Daisypath Anniversary tickers

Gå till botten med problemet

Efter att ha läst Malin Roséns bok Från dödstankar till livsglädje och pratat med psykologen som jag fått träffa via mödravården, har jag insett att jag aldrig tog min ätstörning på så stort allvar som jag borde ha gjort när den bröt ut 2009/2010. Jag trodde att jag lyckades bli av med problematiken genom att försöka acceptera min kropp som den var och tycka om mig själv. Det enda jag gjorde var som att sätta plåster på cancer.
 
Det jag istället borde ha gjort, var att gå till botten med mitt problem och ta reda på varför jag har dessa tankar och känslor. Jag har därför börjat skrapa på ytan och insett att det finns en del för mig att jobba på. Eftersom mitt tillvägagångssätt eventuellt kan vara en hjälp för andra, tänkte jag idag dela med mig kort om hur jag hittills har gått tillväga och de frågor som jag ställt till mig själv.
 
 
 
 
Det som händer med mig när ätstörningen visar sig, är att jag känner avsky och äckel inför mig själv.
 
Okej, så jag känner äckel och avsky. Varför gör jag det?
 
Därför att jag känner mig tjock (eller i varje fall rädsla för att bli tjock) och att äta kan resultera i att jag kan gå upp i vikt och på så vis bli tjock. Jag har förvisso inte några problem med att andra människor är stora, men jag klarar inte av tanken och känslan av att jag själv skulle vara tjock.
 
Varför är jag så rädd för att bli "tjock"? Vad skulle vara farligt med att vara "tjock"?
 
Svaret på just den här frågan kan delas upp i flera delar (har jag nu förstått) och åtminstone ett par delar är av så pass privat natur att jag väljer att inte skriva dessa här. En annan del av svaret är att jag vill vara vacker och snygg och för att jag ska kunna vara det, krävs att jag är smal (enligt min hjärna) - trots att jag egentligen tycker att alla människor är vackra var och en på sitt sätt, oavsett kroppsstorlek. Skönhet sitter trots allt i betraktarens ögon. Mitt behov av att vara vacker och snygg i andras ögon, har sin grund i alla de år då jag mobbades och dagligen fick veta av mina "klasskamrater" att jag inte dög, att jag var ful etc. Att dagligen få veta och uppleva att ingen vill ta i en ens med tång, är hårt. Framförallt när det enda man vill är att passa in och känna gemenskap.
 
 
 
 
Sedan kan man fortsätta att ställa den typen av frågor till sig själv för att komma djupare ned i problemet, så att man förstår vad problemet bottnar i. Jag har som sagt än så länge endast skrapat på ytan, men jag kommer ta mig tid att gå till botten med min ätstörningsproblematik och sedan jobba med den därifrån. Det sista jag vill är att överföra min störda syn på mat och vikt till vårt barn. Vårt barn ska lära sig att alla är vackra på sitt sätt. Att det inte spelar någon roll hur man ser ut - det är insidan som är viktigast.
 
Redan nu ser jag att en lösning på problemet - som med så många andra av mina problem - är att stärka min självkänsla. Dålig självkänsla kan sannerligen ställa till med mycket elände i ens liv.


Dagens citat:

"Om vi lär oss att använda de mera subtila delarna av vårt medvetande, kommer vi att kunna utnyttja det för många fler ändamål. Egenskaper som har sin rot i medvetandet kan utökas utan gräns."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Låt bli andras kroppar!

Återigen har Hallands Nyheters kåsör Malin Rockström slagit huvudet på spiken i sitt kåseri den 20 juni i år; "Folk är i regel bättre på att fråga om de får klappa hunden." Läs den gärna.
 
I korthet kan jag säga att hon tar upp det här med att man som gravid blir av med rätten att bestämma över sin egen kropp och hon berättar om en galen händelse som hon själv upplevde som gravid. Jag tycker mycket om hennes slutkläm:
 
"Det jag försöker få sagt idag är: du har aldrig någonsin rätt att röra eller kommentera någon annans kropp. Gravid eller ickegravid. Håll händerna i styr. Folk är i regel bättre på att fråga om de får klappa hunden, än att fråga om de får ta på någons kropp. Är inte det lite märkligt?"
 
 
 
 
Den ende som aldrig behöver fråga om han får ta på min kropp, är älsklingen. Skulle det vara så att jag en viss dag inte känner för att bli berörd, säger jag det till honom. Hittills har jag dock haft tur. Den enda - bortsett från älsklingen då - som upprepat rör vid min mage utan att be om lov, är en närstående. Varje gång det händer blir jag irriterad och jag har även försökt säga ifrån på skarpen. Då fick jag till svar att eftersom vi är släkt, anser sig personen ha rätt till att röra vid mig närhelst personen vill. Där har personen väldigt fel. Släkskap ger ALDRIG någon rätten att röra vid någon annan utan medgivande från den person vars kropp berörs. ALDRIG.
 
När jag försökte förklara att det inte spelar någon roll att vi är släkt, för personen måste ändå ha mitt samtycke innan denne får röra vid mig, svarade personen ifråga att det inte är lönt att denne frågar - jag kommer ändå bara säga nej. Just då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Visst tusan kommer jag säga nej om jag inte tycker att det känns okej att någon rör vid mig. Det är för tusan MIN kropp. MIN. Ingen annan än JAG har rätt att bestämma över den. Spelar ingen roll om det är en kram, en klapp på magen etc. Om jag inte vill, så vill jag inte. Varför ska det vara så svårt för människor att förstå det?!
 
 
 
 
 
Jag förstår inte heller vitsen med att vissa känner behov av att kommentera andras utseenden - oavsett om personen är gravid eller inte. Spiderchick skrev ett läsvärt inlägg om det. Varför kan man inte bara sköta sig själv? Vad är det man tjänar på att vräka ur sig det man tycker och tänker om andras utseenden? Var och en är ju vacker på sitt sätt - oavsett hur man ser ut.
 
Apropå det här med att slänga ur sig lite vad som helst till gravida kvinnor, tog Elaine Eksvärd upp i ett inslag i TV4 hur man kan bemöta sådana kommentarer. Se gärna klippet nedan. Precis som Tilde sade i inslaget, tror inte jag heller att de som säger sådant här egentligen menar något illa. Kanske gör inte heller de det som slänger ur sig kommentarer om utseenden i allmänhet. Dock tycker jag att det aldrig är fel att tänka sig för. Det är inte okej att tro att just gravida ska acceptera vilka kommentarer som helst bara för att de är gravida. Ingen ska behöva acceptera vilka kommentarer som helst om sitt utseende - gravid eller ickegravid. Alla ser ut som de gör. Varför kan vi inte bara acceptera det och sköta våra egna liv?
 
 


Dagens citat:

"Ibland är det mest angelägna och viktigaste du kan göra, att ta en ordentlig vila."
(Franciskus av Assisi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Foglossning

Som jag nämnde tidigare, råkade jag ut för tidig foglossning (eller bäckensmärta som sjukvården föredrar att kalla det). Det kom redan omkring vecka 11 och har hållit i sig sedan dess. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det är, så om du är intresserad av utförligare information föreslår jag att du läser informationen på den här sidan.
 
Innan jag blev gravid hade jag inte riktig koll på vad foglossning egentligen innebar, men jag var livrädd för att få det. Denna rädsla hade jag haft ända sedan paralegalutbildningen, efter att ha hört två studiekamrater berätta om att de hade drabbats av det i graviditetens senare del. Båda hade blivit sängliggande med olidlig smärta och därför fått sjukskriva sig från sina respektive jobb. Du kan kanske förstå att jag blev rädd.
 
När den personliga tränaren sade att jag kunde träna så gott som vanligt fram till dess jag började känna av foglossning, frös jag genast till is och frågade vad det innebar. Hennes svar blev att det skulle vara en skarp smärta längs hela ryggslutet och eventuellt även runt höfterna och ned mot ljumskarna.
 
 
 
 
Om du har börjat känna samma rädsla som jag gjorde tidigare, kan jag förhoppningsvis lugna dig lite med följande. Jag har inte blivit sängliggande som tur är, men jag ska inte heller sticka under stol med att jag har haft ont. Dock verkar det som att när jag kom in i den tredje trimestern (från vecka 28), tycks den värsta smärtan ha försvunnit. Nu ömmar det bara emellanåt i ryggslut och rumpa.
 
Den smärta som jag kände tidigare, innebar att jag nästan konstant hade ont i ryggen (framförallt längs ryggslutet, strax ovanför rumpan) och oftast fortsatte smärtan ned i vänster skinka och ben - vilket gjorde att jag många gånger fick svårt att gå och stödja på benet. Ibland hände det att smärtan satte sig i höger ben istället.
 
I praktiken innebar det att jag hade svårigheter att både sätta mig och resa mig - ibland behövde älsklingen hjälpa mig upp. Jag behövde gå relativt långsamt i trappor (enligt sjukvårdens råd ska man helst undvika trappor och istället ta hiss om den möjligheten finns) och även när jag var ute och promenerade - annars riskerade jag att få rätt ont. Kortare promenader med vila emellan är att föredra framför långa promenader. Om jag började känna av foglossningen, försvann inte smärtan förrän efter en natts sömn.
 
Det finns dock viss hjälp att få. Min barnmorska rekommenderade mig att kontakta sjukgymnast för att få hjälp, vilket jag också gjorde. Sjukgymnasten visade mig några pilatesövningar som jag kunde göra, men då hade jag så pass ont att jag inte kunde träna alls. Då erbjöd hon mig att låna det här bältet i en vecka:
 
 
 
 
Bältet skulle hjälpa till att stabilisera bäckenet och på så vis minska smärtan. Om jag var nöjd med resultatet, kunde jag få köpa bältet av henne.
 
Till en början hjälpte bältet mig en hel del, så jag valde att köpa det. Visst kände jag av viss smärta trots att jag använde bältet, men den var i alla fall hanterbar jämfört med innan jag började använda bältet. I början - innan jag besökte sjukgymnasten - hade jag så ont att jag emellanåt låg och grät i soffan. Mot slutet av andra trimestern ökade dock smärtan, trots att jag fortfarande använde bältet.
 
Smärta är aldrig kul och jag har som sagt haft mina stunder då jag låg och grät för att jag hade så ont. Fast jag försökte stå ut. Det är trots allt en relativt kort period som man behöver ha ont, så för min del var det bara att bita ihop och kämpa vidare.
 
 
 
 
 
Som tröst kan jag säga att det inte är alla kvinnor som drabbas av foglossning (min mamma gjorde inte det) och det finns de som kommer så lindrigt undan att de enbart känner ömmande och att det då räcker att de sitter ned en stund för att få detta ömmande att försvinna.
 
Vad jag vill ha sagt är alltså att man inte alls behöver vara så rädd för foglossning som jag var. Om man nu får det, finns det viss hjälp att få - beroende på hur pass ont man har. Mitt råd är att så snart man börjar känna av den här smärtan, ska man kontakta sin barnmorska för att få råd om hur man bör gå vidare.


Dagens citat:

"Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande."
(Johann Wolfgang von Goethe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Komplex

Jag är antagligen inte ensam om att ha komplex. Två stora komplex som följt mig genom åren är min mage och - föga förvånande - mina bröst. Eller, snarare bristen på bröst.
 
Under uppväxten fick jag ganska ofta höra kommentarer från de andra i min familj som avsåg min mage. Den vanligaste kommentaren var "När är det beräknat att du ska föda, haha?" Ett oskyldigt skämt från deras sida, men ändå satte det sig djupt hos mig. Visst, min mage putade ut en del (mer än vad den gör nuförtiden), men vad gör det? Jag hade inga åkommor som berodde på min hälsa och framförallt påverkade min mage inte min hälsa negativt. Man måste trots allt tänka på att det finns ganska mycket organ i och kring denna kroppsdel och därför är det naturligt att magen putar och "korvar sig". Det är viktigt att tänka sig för innan man luftar sådana här kommentarer, för i just mitt fall lade det grunden till den ätstörning som jag senare fick. Dessa kommentarer fick mig att känna mig tjock och jag började fundera ut sätt för att gå ned i vikt.
 
 
Med tanke på att både min mamma och min syster är ganska storbystade, kan man tycka att även jag borde ha fått den genen. Men icke. Den genen nobbade mig och jag blev således vad man kallar för "planka". Även detta tyckte de i min familj var väldigt lustigt och väldigt ofta fick jag höra kommentarer även om detta. För att inte visa hur sårande dessa kommentarer var, skrattade jag med. Fast innerst inne började jag avsky mig själv och ville bara gråta. Och inte var det bara hemma som min brist på bröst kommenterades, utan även i skolan fick jag höra ett och annat nedsättande. Vid ett tillfälle blev jag så desperat att jag faktiskt stoppade strumpor i BH:n! Haha! Idag skrattar jag åt det, för det är bara dumt att göra så. Fast då mådde jag så dåligt och ville desperat också vara vacker och snygg. För alla vet ju att stora bröst per automatik innebär skönhet ... Givetvis inte, men det var den bild jag hade. Under flera år gick jag omkring med beslutet om att operera brösten när jag väl blev myndig. Då skulle alla få se att även jag var kvinna! Även jag kunde vara vacker! Tack och lov kom jag på bättre tankar när jag dels läste i tidningar, dels såg på TV om det här med att man faktiskt måste byta ut bröstimplantat med jämna mellanrum eftersom brösten annars kan spricka. Eh ... Tack, men nej tack. Idag är jag tacksam över det beslutet.
 
Idag påverkar komplexen mig på så sätt att jag helst inte vill se mig själv naken. Jag vet att det sårar älsklingen, men tyvärr har dessa komplex rotat sig djupt hos mig. Dock har min underbara älskling hjälpt mig en bit på vägen. För var dag som går blir dessa komplex mindre. Att läsa LCHFingenjören Mys inlägg om komplex fick mig dock att tänka efter. Vilken nytta finns det med att gå runt och - som My beskriver det - slå på sig själv? Istället för att trycka ned mig själv borde jag faktiskt vara glad och nöjd över att min kropp fungerar som den ska och att jag fysiskt sett är frisk. Dessutom finns det en underbar person i mitt liv som älskar mig för den jag är, men också tycker att jag faktiskt är vacker - även när jag är naken! Varför ska jag tycka annorlunda? Varför ska jag hålla på att slå på mig själv?
 
Det kommer inte vara lätt, men från och med nu måste det bli ett slut på det här. Inga fler komplex! Livet är alldeles för kort för att man ska gå och må dåligt på grund av någon kroppsdels utseende.


Dagens citat:

"Vad som görs av kärlek sker alltid bortom gott och ont."
(Friedrich Nietzsche)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att leva med ätstörning

När jag i höstas läste Linn Strömbergs inlägg om hennes ätstörning, rös jag i hela kroppen av igenkännande. I varje fall vad gäller tankarna och "ätstörningens röst". Jag vill kunna skriva att jag är glad över att ha blivit fri från det, men att göra det vore lögn. När jag har mina bra dagar och är glad är allt nästan bra (även om det finns bra dagar då jag behöver kämpa), men det är främst när jag har mina dåliga dagar - när jag är ledsen, stressad eller i övrigt befinner mig i depressionens mörker - som jag är tillbaka på ruta ett. Det är då jag aktivt måste kämpa för att inte trilla dit igen. Antagligen kommer jag behöva kämpa mot det här hela livet.
 
Som jag har sagt flera gånger tidigare gick det aldrig så långt för mig som det gjorde för exempelvis Linn. Fast det var ren tur. Om det inte hade varit för min underbara älskling hade det antagligen kunnat gå ganska illa för mig. Det var han som uppmärksammade mig och stoppade mig från att fortsätta. Ganska länge efter det höll han koll på mig. Han stöttade mig. Att tänka tillbaka på hur nära jag var att falla över kanten är lite läskigt.
 
 
 
Hur är det då under mina dåliga dagar, när ätstörningens röst gör sig hörd? Jag kallar det för röst, fast egentligen är det mer som en känsla av självklarhet som plötsligt dyker upp i huvudet. När jag är stressad kan jag plötsligt börja tänka tankar som Jag kommer må bättre om jag hoppar över middagen idag eller Det skadar inte att strunta i maten idag, för jag har ändå mycket fett på magen och låren eller varför inte den klassiska Jag kommer bli snyggare och vackrare om jag går ned lite till i vikt. Just det här med att försöka vara snygg har varit ett stort komplex för mig, eftersom jag aldrig har ansetts vara snygg eller vacker (tills jag träffade älsklingen). Förutom det händer det också att jag tänker att jag ska använda svält som en bestraffning. Fast inte mot mig. Mot andra. Om jag exempelvis blivit arg på älsklingen för något han gjort eller sagt (spelar ingen roll om det är en liten skitsak), kan jag plötsligt tänka att jag minsann ska straffa honom genom att inte äta något den kommande dagen eller de kommande dagarna.
 
Ha! Den enda skada älsklingen skulle ta av det, är att han skulle bli ledsen för att jag gör så mot mig själv. Den som tar störst skada är givetvis jag själv. Det är min kropp som kommer bli bestraffad. Det är mina organ som riskerar att slås ut. Fast den logiken finns inte när ätstörningens röst gör sig hörd. Den överröstar allt förnuft. Kväver all logik. Nu har jag lättare för att sekunden senare (när tanken väl har landat och gjort sig hörd) tänka ett varv till och inse vad det är jag håller på med. Nej, jag ska inte hoppa över någon middag. Nej, jag ska inte börja mixtra med maten. Jag vet vad konsekvenserna kan bli och jag vill inte hamna där.
 
När älsklingen fick stopp på mitt beteende (2009 eller 2010), hade jag börjat träna allt mer intensivt med Wii Fit. På den tiden fanns det inget gym som jag kunde gå till och tur är väl det. Istället ägnade jag timmar - varje dag - åt att gå igenom så gott som samtliga övningar på Wii Fit, bortsett från yogan. Där blev det bara en och annan övning. Jag blev besatt av att träna bort så många kalorier som möjligt och om jag inte lyckades någon dag med detta, kunde jag bli väldigt arg på mig själv och bestraffa mig genom att äta mindre den dagen. Givetvis kunde jag inte strunta helt i maten, för jag ville inte att älsklingen skulle märka det. Egentligen orkade jag inte träna över en timme varje dag, men jag tvingade mig till det. Vill man vara fin får man lida pin.
 
Jag och mina nyfunna vänner vid Åkulla bokskogar sommaren 2014. Eller, det är nog mer riktigt att säga att de var mer intresserade av att provsmaka mig än att bli mina vänner ...
 
När jag blev medlem hos Strandhälsan tränade jag till en början ganska många pass i veckan och försökte gå ned åtminstone en gång i veckan till gymmet för att springa och träna med annat. Efter ett tag började jag märka hur ätstörningens röst började smyga sig in i mina tankar mer och mer. Genom att träna mer skulle jag kunna få den där snygga kroppen som alla tjejer vill ha. Som alla andra tycker är vackra. Jag skulle kunna bli en snyggare fru åt älsklingen, för visst skulle han bli gladare över det? Han skulle såklart förstå att jag gör det för hans skull och bli glad för att jag anstränger mig så för honom. Passen började mer och mer bli lite av ett tvång. Därför drog jag ned på dem. Jag har börjat gilla att träna, men det ska inte bli till priset av att jag förlorar mig själv. Jag måste ta hand om min kropp. Inte förstöra och bryta ned den. För mig är det viktigt att träningen källs rolig. Inte som ett måste.
 
Det blev ett långt inlägg, men jag ville försöka förklara hur det kan vara att vara drabbad. Kanske blev det inte så djupgående som jag hade hoppats på, men jag hoppas i alla fall att budskapet gick fram. Det gör ont i mig att tänka på alla de - både män och kvinnor - som går runt med sådana här tankar och beteenden. Till vilken nytta skadar vi oss själva?! Inte blir vi lyckligare. Snarare tvärtom.
 
Om du har en närstående som lider av en ätstörning, är mitt råd att du antingen söker professionell hjälp åt personen eller i varje fall försiktigt pratar om situationen med denne. Det kommer inte hjälpa att du tjatar eller enhälligt bestämmer vad personen ska göra. Sådant kan bara förvärra. Det gjorde det för mig.
 
Bland annat kan man besöka Riksföreningen mot ätstörningar: www.abkontakt.se och där få råd och vägledning.


Dagens citat:

"Ingen annan kan skada dig om du inte själv vill det, och du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det."
(Epiktetos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 2: En kroppsdel jag är nöjd med [30 dagar]

Oj ... Hmm .... Jag tror faktiskt att jag redan har berättat om det i ett inlägg, men jag kan faktiskt inte komma på när jag publicerade det inlägget. Hur som helst, nu gäller det en kroppsdel som jag är nöjd med nu.
 
Den kroppsdel som jag är mest nöjd med för tillfället är faktiskt min midja (vilket jag tror var den kroppsdel som jag var nöjd med sist också?). Jag tycker att det är fint när midjan är tydligt markerad och det är faktiskt min, även om jag vissa dagar tycker att den syns mindre. Jag vet dock inte om den alltid har varit markerad. När jag tänker efter tror jag faktiskt inte det. Det blev den nog i samband med min hastiga viktnedgång på universitetet hösten 2008.
 
Kanske syns det inte så bra på den här fem år gamla bilden, men du får i alla fall en hint om vad jag menar.
 
 
Egentligen borde det inte ha varit så svårt för mig att fundera ut en kroppsdel som jag är nöjd med. Jag borde egentligen ha haft svårt att välja en kroppsdel. I sanningens namn borde jag vara nöjd med alla kroppsdelar! Det finns ingen anledning för mig att inte vara det. Min kropp fungerar som den ska och jag kan ta mig ur sängen varje dag. Vad finns det att inte tycka om med en sådan kropp? Mitt mål är att nästa gång jag besvarar den här frågan, ska jag ha svårt att välja att bara nämna en kroppsdel. :-)


Dagens citat:

"Yvs aldrig över främmande företräden. Om din häst yvdes och sade: ”Jag är vacker!” så vore det ju ännu förlåtligt; – men om du säger: ”Jag har en vacker häst!” så gör då åtminstone klart för dig, att det är över hästens förträfflighet du yves."
(Epiktetos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mindfulness? Tja, varför inte!

Eftersom jag ligger ganska långt back med olästa blogginlägg på Bloglovin (närmare 300 st ...), var det först nyligen som jag såg Bodypalace:s inlägg om en behandlingsstudie för att minska missnöje med sin kropp. Du hittar Bodypalace:s inlägg här.
 
 
Även om jag inte är lika missnöjd med min kropp nu (delvis tack vare älsklingen och Bodypalace), är jag ändå inte helt nöjd. Därför tänkte jag att det inte kunde skada att anmäla sig och gjorde det (genom att maila till mindfuluppsala@gmail.com). Därefter fick jag fylla i en enkät, men dessvärre lyckades jag inte kvalificera mig till studien. Det kändes lite trist, men jag ska se om jag inte kan försöka mig på mindfulness på egen hand.
 
Om du själv känner att den här studien kan vara något för dig, tycker jag att du inte ska tveka att anmäla dig. :-) Alla borde kunna vara nöjda med sina kroppar och därför uppskattar jag sådana här studier/behandlingar som syftar till att få oss att vara nöjda. Det finns trots allt ingen anledning att vi ska gå och må dåligt!


Dagens citat:

"Varje slut skapar en ny början."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Sex är ingen statusgrej eller något mätinstrument!

När jag var uppe i Stockholm i slutet av december, halkade jag och mina vänner in i en diskussion om det här med när man "ska" ha sex första gången och kände nu att jag behövde skriva av mig lite om det.
 
Jag minns att det under högstadietiden var sådan press på att man skulle ha sex väldigt tidigt och om man inte hade det, ansåg de andra runtomkring att det var ett bevis på hur oälskad och värdelös man var. De i min klass påpekade gärna detta för mig så ofta de kunde. Enligt dem var jag ju ett levande bevis på det där.
 
 
 
Vilket skämt! Att ha sex - oavsett ålder - är inte något bevis på någonting. Framförallt inte om man är älskad eller inte. Det spelar ingen roll när man har sex första gången, bara man har det av rätt anledning och när man själv vill ha det. Att ha det bara för att andra vill eller förväntar sig det, är ingen bra anledning. Då ligger det ju ett slags tvång bakom.
 
Jag är glad att jag väntade så länge som jag gjorde innan jag hade det första gången. Det blev när jag själv kände mig redo och därför har jag enbart bra minnen ifrån den stunden.
 
 
Låt ingen få dig att göra något du inte själv vill och låt absolut ingen få dig att tro att sex i något enda avseende är ett mätinstrument på hur värdefull eller älskad du är. Det är bara skitsnack! Du är värdefull och vacker oavsett om du har haft sex eller inte. Kom ihåg det!


Dagens citat:

"Något som är skapat med kärlek kan aldrig förstöras."
(Tatiana Tarasova)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Killar och män drabbas också!

På sista tiden har jag blivit ganska aktiv på Twitter och den främsta anledningen är för att försöka nå ut med mitt skrivande. Fast det är också rätt intressant att läsa inläggen från en del av de som jag följer. Ett sådant exempel är författaren och komikern Niclas Christoffer.
 
I ett av sina inlägg länkade han till en debattartikel som han skrivit och som handlar om att även killar/män kan drabbas av ätstörningar. Läs gärna artikeln!
 
 
Jag håller med Niclas om att vi måste få in det manliga könet i diskussionen och komma ihåg att även de kan drabbas. Precis som Niclas skriver, kan konsekvensen annars bli att killar/män som drabbas väljer att inte söka hjälp. Det bästa vore om vi helt och hållet kunde släppa könsetiketterna och istället tala om att personer - oavsett kön etc. - har lika stor risk att drabbas av ätstörningar. Varför måste vi alltid precisera könstillhörighet? Vi är alla människor och påverkas lika mycket av yttre åsikter m.m.
 
Nu säger kanske någon att det är vanligare med att tjejer har ätstörningar, men det tror man bara för att det faktiskt är mer accepterat att tjejer söker hjälp och man håller mer koll på tjejer som avviker från "den normala vikten". Alla i min närhet var ju tvungna att tala om för mig att jag hade blivit väldigt smal när jag för några år sedan gick ned cirka 10 kg i vikt. Ifall vi hade varit mer öppna för att även killar kan vara offer för detta, tror jag att vi skulle upptäcka att det är minst lika vanligt med manliga offer som med kvinnliga.
 
Ett tips på en bra bok i ämnet är Niclas Christoffers bok Som Zlatan fast bättre.


Dagens citat:

"Kärleken är aldrig bortkastad. Besvaras den inte flödar den åter och helar och renar hjärtat."
(Irving Washington)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tips på hur man ska rensa porerna?

Jag hoppas att jag inte är ensam om detta "problem" och ännu mer hoppas jag på att du kan hjälpa mig. Min näsa är full av svarta pormaskar. Det är en av anledningarna till att jag inte är så förtjust i att ta en närmare titt på mig själv.
 
Jag har testat lite olika saker för att försöka bli av med dessa ... snyggingar. Bland annat köpte jag hem Neutrogenas "Visibly clear blackhead eliminating" och använde den ett tag, utan att kunna skönja något särskilt märkbart resultat. Nu senast försökte jag mig på att göra ett eget pormaskplåster genom att blanda gelatinpulver och mjölk som man sedan värmer i mikron och därefter smetar på sig. Jag testade detta två gånger och som bäst fick jag kanske bort sammanlagt en pormask. Med andra ord tvingades jag genomlida den otrevliga lukt som varm mjölk utgör i mina näsborrar, helt i onödan! Vilket slöseri med tid.
 
Därför vänder jag mig till dig; jag sitter på mina bara knän och ser på dig med valpögon. Har du möjligtvis ett tips på hur jag ska bära mig åt för att bli pormaskfri? Jag tar tacksamt emot samtliga förslag!


Dagens citat:

"Livet är kärlek och kärlek är livet."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det finns inga dåliga eller fula kroppar!

Innan jul publicerade Bodypalace den här bilden i ett inlägg:
 
Jesper (som driver Bodypalace) har i det inlägget godkänt att man "snor" bilden.
 
Det är en väldigt fin tanke och självklart vill jag vara med och påverka så att 2015 blir ett sådant år. Därför rekommenderar jag dig att besöka Bodypalace om du inte redan gjort det och se alla fina och naturliga kroppar som finns där.
 
Vi är alla olika och var och en är vacker på sitt sätt. Det om något har Bodypalace - och alla modiga människor som bidragit med bilder på sig själva - lärt mig. Det finns inget rätt eller fel så länge man är frisk och ens vikt eller utseende inte påverkar negativt på ens fysiska hälsa. Små eller stora bröst. Tjock eller smal. Kort eller lång. Stora eller små fötter. "Vad gör det om hundra år när allting kommer omkring?"
 
Vad jag tycker är vackert, kanske någon annan tycker är mindre vackert och tvärtom. Men vet du vad? Det är helt okej! Alla tycker olika och det är ju bra. Det skulle bara vara tråkigt och jobbigt om alla hade tyckt samma sak.
 
Så, vad säger du? Visst ska du väl vara med på att göra 2015 till ett år då ingen ska behöva må dåligt för sin kropp? Vad bra! :-) Då kör vi!


Dagens citat:

"Var villig att acceptera verkliga utmaningar i livet och var aldrig rädd för dem."
(Eileen Caddy)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Plaskeliplask

Nu finns det ingen återvändo. Älsklingen har skaffat årskort till oss båda på Klitterbadet i Falkenberg. Tanken är att vi ska dit och motionssimma någon gång i veckan. Älsklingen har knappast legat på latsidan, utan har cyklat dit flera gånger per vecka och simmat flera hundra meter. Själv försöker jag sikta på att ta mig dit åtminstone en gång i veckan. I alla fall till att börja med, för sen får jag se om jag utökar det. Mitt problem nu i början är att jag är fruktansvärt otränad, så efter varje "simpass", är jag så trött när jag kommer hem att jag praktiskt taget somnar i soffan. Förhoppningsvis är det bara så här nu i början.
 
Första gången jag var där efter att älsklingen fixat årskort, simmade jag ca 400 meter. Jag hade planerat att simma i alla fall 500 meter, men efter att ha fått tre-fyra kallsupar, gav jag upp. Andra gången gick det bättre. Då fick jag simmat mina 500 meter. Det är kanske inte väldigt många meter i och för sig, men för mig är det en bra början och jag försöker att inte jämföra mig med andra. Om det är någon jag ska jämföra mig med, är det med mig själv.
 
Har tyvärr ingen bild från badhuset. Att ta med kameran är inte någon prioritering när jag cyklar dit. Hoppas att Visnaren i Åkers Styckebruk fungerar lika bra.
 
Själva simmandet är inga problem (trots att andra hela tiden simmar om mig ...). Det är stunderna i omklädningsrummet som är värst. När man måste visa sig utan kläder. Tack vare älsklingen har jag börjat tycka bättre om min kropp och acceptera den för det den är, men att gå från att fullkomligt hata sin kropp till att tycka om den är en lång väg att gå. En process som tar tid. Inom hemmets fyra väggar går det lite lättare - när det bara är jag, älsklingen och djuren. Men i badhuset ... Då är man plötsligt exponerad för andra. 
 
Jag försöker hela tiden intala mig att jag inte har något att skämmas över. Jag ser ut som jag gör och det är inget fel med det. Alla är vi olika. Dessutom, varför skulle främmande människor ta sig tid att stå och studera och döma mig? De har väl ändå vettigare saker att syssla med?
 
För varje besök i simhallen går det lite enklare. Behovet att hela tiden försöka skyla mig känns mindre starkt. Kanske kommer jag kunna slå två flugor i en smäll - få bättre kondition/bli mindre otränad samt kunna acceptera min kropp fullt ut (även tillsammans med andra kvinnor). Fortsättning följer ...


Dagens citat:

"Om du söker efter den där personen som kommer att förändra ditt liv, ta en titt i spegeln."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När blodet inte räcker till

 
Nästa gång kan det handla om dig eller en närstående. I somras åkte min pappa in akut till sjukhuset och där konstaterade de att han bland annat behövde blod. Han slapp dock uppleva den här situationen, eftersom sjukhuset hade de två, tre påsar som han akut behövde.
 
Registrera dig gärna som blodgivare om du har möjlighet. Tillsammans kan vi kämpa för att fler ska få chansen att överleva.
 
Jag är en stolt blodgivare och har varit det i fem år nu. Vill du göra mig sällskap? Ta dig då en titt på den här sidan.


Dagens citat:

"Tänk med hela kroppen."
(Taisen Deshimaru)


Ha det så bra!
Blodgivarkramar
Jessie

Frisk och fri - tillsammans kan vi förändra



Dagens citat:

"Vi har bara kontroll över två stunder i våra liv: här och nu."
(Randi Fine)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hur vi ser oss själva

Jag vet att min bild av mig själv - både in- och utvändigt - skiljer sig från andras bild av mig även om jag många gånger inbillar mig att så som jag ser mig är så andra ser mig. Så här är det för många, vilket videon nedan är ett bevis på.
 
 
 
För mig var det nyttigt att se den här videon (som jag hittade tack vare Bodypalace). Det är lite skrämmande hur bilden av oss själva stämmer så illa överens med verkligheten. Mentalt är det inte bra att se så negativt på sig själv. Man mår inte bra av det. Jag gör det inte. Men hur ska man då göra för att förbättra bilden av sig själv? I och för sig ser jag positivare på mig nu än vad jag gjorde för några år sedan och det är mycket tack vare älsklingen. Fast än har jag inte en alltigenom positiv bild av mig själv.
 
 
 
Att försöka ta till sig det positiva som folk säger till en är ett sätt att förbättra bilden av sig själv. Dock har jag rätt svårt att ta till mig komplimanger eftersom en del av mig misstror den som ger mig komplimanger. Jag tror att personen säger så bara för att vara snäll. Jag tror att det beror på att jag i åratal bara fick höra negativa saker om mig själv från min omgivning. Detta är därför något som jag definitivt behöver jobba med.
 
Har du några tips på hur man kan förbättra bilden av sig själv så att man ser sig i mer positivt ljus?


Dagens citat:

"Mitt mål är inte längre att få mer gjort, utan att ha mindre att göra."
(Francine Jay)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det gäller att tänka positivt

Jag har alltid tyckt illa om mina bröst eftersom de är lika stora som två myggbett. För små alltså, och det är inte bara jag som har tyckt det. Folk i min omgivning (med undantag från älsklingen ^^) har nästan alltid varit ivriga att påpeka detta - att mina bröst är för små.
 
Fast jag behöver inte känna mig ensam och efter att ha sett Claras videoinlägg om just små bröst, har jag lärt mig att se fördelarna med små bröst. Eller, jag försöker i alla fall. Och givetvis är älsklingen också till stor hjälp. :-) Hur som helst är det en underhållande video!
 
 
Just nu tycks min dator krångla, så jag själv kan inte se klippet. Men jag hoppas att du kan det i alla fall.
 
 


Dagens citat:

"I believe that your most attractive features are your heart and soul."
(Savage Garden - "Affirmation")


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

I love my beach body!

Förra året uppmanade Bodypalace sina läsare att skicka in bilder på sig själva iklädda badkläder. Syftet var att visa att alla är vackra som de är och att vi inte alls måste se ut på ett visst sätt för att kunna vara på stranden utan att skämmas. Genom att läsarna visade upp sina naturliga (och därmed även vackra) kroppar, skulle läsarna tillsammans hjälpas åt att krossa beachidealet. Till och med jag deltog i projektet Krossa beachidealet.

I år är det dags för samma sak, men i år har Bodypalace döpt projektet till I love my beach body. Hur du gör för att skicka in ditt bidrag kan du läsa om på Bodypalace's blogg. Som det ser ut nu kommer jag inte att delta i år eftersom jag av olika anledningar inte känner för att figurera på bilder just nu. Att skicka in samma bild som förra året känns inte aktuellt. Fast jag hade gärna deltagit i år med!
 
 
Jag tycker att projektet är ett väldigt bra initiativ från Bodypalace's sida. Hans blogg utgör en bra motvikt mot dagens förvridna ideal och bloggen hjälper många att må bättre, däribland jag själv. Jag börjar dock skymta en förändring. Kanske håller det tidigare idealet på att försvinna? Jag hoppas i alla fall det.
 
Kom ihåg: Du är tillräckligt bra och vacker precis så som du är!


Dagens citat:

"I believe that beauty magazines promote low self esteem."
(Savage Garden - "Affirmation")


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag föraktar er!

Nyligen läste jag ett av Jasmines blogginlägg. Det här inlägget gjorde mig ordentligt upprörd och fasansfullt arg. Inte på Jasmine såklart, utan på den/dem som inlägget var riktade till. Hennes inlägg bygger på den här artikeln. Sammanfattningsvis kan jag berätta att artikeln handlar om att modellagenturer rekryterar modeller utanför Stockholms centrum för ätstörningar.
 
Läsningen av artikeln fick mig att må illa. Hur tänker dessa människor?! Begriper de inte att patienterna på kliniken är sjuka?! Att de behöver hjälp?! Att de har en felaktig och förvriden kroppssyn?! Att den hjälp som de får från ätstörningskliniken kan raseras på grund av modellagenturernas smicker?! Jag vet ju själv att det som triggade igång mitt eget problem på allvar var just allas kommentarer om hur smal jag blivit. I och för sig hade mitt beteende pågått under flera år, men det var först när "alla" skulle kommentera min viktnedgång som jag på allvar började kämpa för att gå ned "lite" till. Och det blev ännu lättare att göra det när jag hade flyttat hemifrån än när jag bodde med mina föräldrar.
 
 
Jag läste en del av kommentarerna till artikeln och många vill att modellagenturen ska namnges. Med all rätt anser jag. Om man gör något så här pass moraliskt förkastligt anser jag att man får stå sitt kast och ta de konsekvenser som följer. För man gör ju inte sådant här! De förstör människors liv, för de som söker hjälp på kliniken är som sagt sjuka. Det sista de behöver är någon som uppmuntrar deras sjukliga beteende. Det heter ätSTÖRNINGSklinik av en anledning. Det vore ett stort plus om de kunde tänka lite längre än vad näsorna räcker.
 
Jag får ont i magen av det här. Tyvärr har jag inte längre någon respekt för modellagenturer. Inte när de beter sig så här. Jag vet att det är att dra alla över en kam och att det är orättvist att göra så, men det är dessvärre på det sätt som jag känner just nu.


Dagens citat:

"Du behöver inte tro på alla dina tankar."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kan det bli en fortsättning ..?

I går tränade jag för första gången på över 200 dagar med Wii Fit. Det var alltså nästan ett år alltså jag gjorde det sist och det kändes verkligen i kroppen. Nu valde jag inte särskilt ansträngande övningar, men eftersom kroppen inte var van vid den här typen av ansträngning (eftersom jag inte utsatt den för det på ett tag) blev jag ganska trött och vissa delar ömmade lite. Fast det var bra trötthet och bra ömmande. :-) Jag mår bra av att få träna.
 
Jo tjena ... Fast den kom ihåg mitt namn den här gången! Jag är inte helt bortglömd. ;-)
 
Jag har aldrig varit intresserad av att gå till gym. Kanske beror det på att jag inte har tillräckligt med självdisciplin för att ta mig igenom ett pass. Jag tröttnar nämligen fort av att träna med cross trainer eller annat spännande som kan förekomma på ett gym. Jag var ingen flitig användare var crossis här hemma. Efter bara tio minuter var jag intresserad av att göra annat. Det är annorlunda med Fiten. Där måste man hela tiden hålla koll på tv:n (beroende på vilken övning man väljer). På det sättet kan man inte tröttna lika fort. Eller, tröttna går ju men det är fortfarande inte samma sak som om jag skulle varit på gym.
 
Syftet med min träning är inte att gå ned i vikt, trots att jag höll på att falla dit igen när Fiten gjorde om min gubbe till mullig och påpekade att jag borde försöka gå ned i vikt så att jag når BMI 22. Här ska jag tillägga att mitt BMI låg på cirka 22,60 (och det där med BMI är bara struntprat! BMI säger inget om hälsan!). Det tråkiga med Fiten är att den på många olika sätt ... Jag vill inte säga uppmanar, men man tenderar att hamna i ett tänk av att man måste gå ned i vikt när man tränar med Fiten trots att man inte alls behöver det. Som jag. Jag mår bra av att väga det jag gör nu. Min vikt är inte skadlig för min hälsa på något sätt. Mitt syfte med träningen är helt enkelt att komma i form och må bra. När jag tränade som mest mådde jag också väldigt bra (även om jag tränade av fel orsak). Jag har de senaste två åren känt att jag behöver träna, men när jag kom in på utbildningen fanns inte orken på grund av pendlandet till Stockholm. Därför lades det på is. Och efter det har det varit svårt att komma igång igen. Men efter i dag känner jag verkligen att jag vill försöka komma igång. Även om det innebär att jag bara tränar en gång i veckan. Det räcker. Bara jag får in en rutin så att kroppen kan må bra. :-)


Dagens citat:

"Fönstret i backspegeln ska inte vara större än framrutan."
(Okänd)


Ha det så bra!
Tränade kramar
Jessie

Idealfighten

Den 20 februari fick jag ett mejl från de tre tjejerna Michelle, Elin och Julia om att jag hade blivit utsedd till dagens idealfightarederas blogg. Anledningen till denna utmärkelse var mitt videoinlägg Det där är inte till någon hjälp.
 
 
Idealfighten är "ett projektarbete och en kampanj mot osunda kroppsideal och onödig utseendefixering" som Michelle, Elin och Julia står bakom. Jag tycker att det är ett fint och viktigt initiativ från tjejernas sida att dra igång Idealfighten och jag anser att detta är värt att uppmärksammas. Det är bra att fler och fler engagerar sig i frågan om dagens idealsamhälle. Ända sedan jag fick mejlet från tjejerna har jag tänkt att skriva ett inlägg om deras projekt, men har inte blivit färdig att göra det förrän nu.
 
Besök gärna deras blogg för att bilda dig en egen uppfattning. :-)


Dagens citat:

"Retar du dig på saker som är små är du väl inte större än så."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tidigare inlägg
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!